Etikettarkiv: ord

Myter

Falska korancitat politisk lögnpropaganda

Det finns många exempel på desinformation och lögnpropaganda vad gäller innehållet i Koranen. Ett vanligt modus operandi är att skapa felaktiga citat, kraftigt vinklade översättningar, cherry-picking och att ta religiösa texter ur sitt historiska sammanhang. De falska korancitaten är skapade som politisk propaganda med syfte att misskreditera och demonisera islam och muslimer. Motargument bemöter en propagandabild med påstådda citat från Koranen.

Exempel på desinformation och lögnpropaganda om Koranen.

I skärmdumpen ovan finns en hel del att dissekera.

Flera citat är felöversatta eller påhittade

Flera formuleringar i bilden finns inte i Koranen. Ord som:

  • “terrorisera otrogna”
  • “halshugg dem när tillfälle ges”
  • “bränn dem levande”

förekommer inte i dessa verser i den formen. De är ofta parafraser eller helt påhittade formuleringar.

Exempel på felöversättningar och rena påhitt:

  • Koranen 8:60 handlar om att förbereda försvar för att avskräcka fiender i krig, inte att terrorisera civila.
  • Koranen 5:33 handlar om straff för väpnade banditer/krigsbrott i en statlig rättskontext, inte om att attackera vanliga människor.

Verserna tas ur sitt historiska sammanhang

Många av dessa verser handlar om specifika krigssituationer på 600-talet.

Exempel på sådana situationer::

  • Koranen 2:191 och 9:5 handlar om strider mellan den tidiga muslimska gruppen i Medina och fiender som brutit fredsavtal och attackerat dem.
  • Samma passager innehåller ofta också uppmaningar som:
    • att inte angripa först
    • att sluta strida om fienden slutar
    • att skydda dem som söker fred

De delarna utelämnas i den bifogade skärmdumpen.

Selektivt urval (cherry-picking)

Bilden listar bara verser om krig men ignorerar andra verser som t ex:

  • Koranen 5:32 – att döda en oskyldig är som att döda hela mänskligheten.
  • Koranen 60:8 – muslimer ska vara rättvisa och vänliga mot människor som inte krigar mot dem.
  • Koranen 2:256 – ingen tvång i religion.

Politiskt budskap

Rubriken “Politiker och det svenska folket. Vad är det ni inte förstår?” visar att bilden är politisk propaganda, inte en seriös religiös analys.

Den försöker skapa intrycket att islam i sig uppmanar till våld mot alla icke-muslimer. Det är däremot inte hur de flesta muslimska teologer eller forskare tolkar texterna.

Här är verserna från bilden jämförda med vad de faktiskt säger i etablerade översättningar (t.ex. Knut Bernström – Koranens budskap och M.A.S. Abdel Haleem – Oxford University Press). I genomgången av verserna förklaras också sammanhanget.

1. Koranen 2:191

Påståendet i bilden:
“Dräp otrogna var du hittar dem.”

Versen i sammanhang (2:190–191):

“Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men begå inte övergrepp.”
(2:190)

“Och döda dem där ni möter dem och driv bort dem därifrån varifrån de drev bort er…”

Problem i bilden:

  • Den utelämnar versen innan som förbjuder aggression.
  • Kontext: krig efter att muslimer drivits från Mecka.

2. Koranen 3:28

Påståendet:
“Muslimer får ej ha otrogna vänner.”

Faktisk betydelse:

Versen varnar för politiska allianser med fientliga grupper under krigstid.

Samma kapitel säger också:

“Gud förbjuder er inte att visa godhet och rättvisa mot dem som inte bekämpar er.”
(60:8)

3. Koranen 3:85

Påståendet:
“Annan religion än Islam är inte tillåten.”

Versen säger:

“Den som söker en annan religion än underkastelse inför Gud kommer inte att få den accepterad.”

Det är en teologisk utsaga, inte en uppmaning till våld eller förbud mot andra religioner.

4. Koranen 5:33

Påståendet:
“Lemlästa och korsfäst otrogna.”

Faktisk vers:

Den handlar om straff för väpnat uppror och banditism (krig mot samhället).

I tafsir (t ex Ibn Kathir) kopplas den till banditer som mördade resenärer.

5. Koranen 8:12

Påståendet:
“Halshugg dem som inte tror.”

Faktiskt sammanhang:

Versen handlar om Slaget vid Badr (624 e.Kr.), ett militärt slag.

Den beskriver en stridssituation, inte en generell regel för civila.

6. Koranen 8:60

Påståendet:
“Muslimer måste terrorisera otrogna.”

Faktisk text:

“Förbered mot dem vad ni kan av styrka… för att avskräcka Guds fiender och era fiender.”

Ordet “terrorisera” är en vinklad översättning av ett ord som betyder avskräcka eller inge fruktan i krig.

7. Koranen 8:65

Påståendet:
“Uppmana muslimer att bekämpa otrogna.”

Detta är en militär uppmaning under krig (Badr-perioden), och inte en generell uppmaning mot alla icke-muslimer.

8. Koranen 9:5 (den så kallade “svärdsversen”)

Påståendet:
“Döda otrogna varhelst du stöter på dem.”

Men versen börjar efter detta sammanhang:

Den handlar om specifika stammar som brutit fredsavtal.

Och samma passage säger:

“Om någon av avgudadyrkarna söker ditt beskydd, ge honom skydd.”
(9:6)

Det utelämnas i bilden.

9. Koranen 9:30

Påståendet:
“Bekämpa judar och kristna.”

Versen kritiserar teologiska idéer (t ex att Jesus är Guds son).

Den uppmanar inte till våld.

10. Koranen 9:123

Påståendet:
“Strid mot otrogna i din omgivning.”

Faktisk betydelse:

En uppmaning till försvar mot angripande grupper runt Medina.

11. Koranen 22:19

Påståendet:
“Bränn dem levande och smält deras hud.”

Det är en beskrivning av straff i helvetet i efterlivet, inte något människor ska göra.

12. Koranen 47:4

Påståendet:
“Halshugg dem när tillfälle ges.”

Versen beskriver vad som sker i ett slag och fortsätter:

“Sedan skall ni antingen visa nåd eller ta lösen.”

Alltså regler för krigsfångar.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den bifogade propagandabilden är just propaganda. Citaten är felöversatta, lösryckta ur sitt sammanhang och ibland direkt felaktiga, vilket ger en missvisande bild av vad Koranen säger. Många formuleringar i bilden är förändrade och saknar kontext.

Här är kontrollerbara källor där du kan läsa verserna själv och jämföra med texten i bilden. Källorna delas med fördel upp i tre typer: koranöversättningar, akademiska kommentarer och forskning om kontext.

Koranen själv (översättningar): Det enklaste sättet att kontrollera påståendena är att läsa verserna direkt i etablerade översättningar.

  • Knut Bernström – Koranens budskap
    (den mest använda svenska översättningen)
    https://www.koranensbudskap.se
  • Sahih International
    https://quran.com
  • M.A.S. Abdel Haleem – The Qur’an (Oxford University Press) Engelska (akademiskt använda)

Exempel:
2:190–193 (hela stycket om krig) kan läsas här:
https://quran.com/2/190-193

Där står bl a:

“Fight in the way of God those who fight you but do not transgress.”
(2:190)

Den delen saknas i bilden.

Klassiska och moderna korankommentarer (tafsir). De förklarar historiskt sammanhang.

Klassiska:

  • Ibn Kathir – Tafsir al-Qur’an al-Azim
  • Al-Tabari – Jami’ al-Bayan

Moderna akademiska:

  • The Study Quran – Seyyed Hossein Nasr (HarperCollins, 2015)
    En av de mest omfattande moderna kommentarerna.
  • Tafsir Ibn Kathir (engelsk översättning)
    https://quranx.com/Tafsir

Akademisk forskning om Koranens krigsverser. Forskare inom islamstudier diskuterar ofta just dessa verser.

Böcker:

  • Karen Armstrong – Muhammad: A Prophet for Our Time
  • Reza Aslan – No God but God
  • John Esposito – Islam: The Straight Path
  • David Waines – An Introduction to Islam

Universitet / akademiska resurser:

  • Oxford Islamic Studies Online
  • Encyclopaedia of Islam (Brill)

Exempel på faktisk vers vs. påståendet i bilden:

Koranen 8:60

Bildens påstående:
“Muslimer måste använda alla medel för att terrorisera otrogna.”

Faktisk översättning (Abdel Haleem):

“Prepare whatever forces you can muster… to deter the enemies of God and your enemies.”

Källa:
Abdel Haleem, The Qur’an, Oxford University Press.

Koranen 2:191

Den citeras ofta utan versen före.

Koranen 2:190

“Fight those who fight you but do not transgress.”

Källa:
https://quran.com/2/190

Krönikor

Åkesson (SD) beskriver sin ”verklighet”

Jimmie Åkesson (SD) har skrivit ännu ett av sina långa, självsäkra inlägg på sociala medier. Den här gången handlar det inte främst om invandring, utan om något som är viktigare i en valrörelse: vem som ska få beskriva verkligheten. Det är därför han börjar med att rita upp sin egen karta. Det var “kaos” för tio år sedan, säger han. Sedan har debatten varit “förhållandevis nykter”. Och vilka var det som inte var nyktra? “Extremisterna”, de som “försvarade Sveriges huvudlösa politik”. Språket är inte till för att förklara. Det är till för att stämpla.

Sedan kommer huvudnumret: angreppet på journalistiken. Åkesson påstår att “vänsterliberal media” staplar enskilda fall på varandra i en tävling om “det mest ömmande fallet”. Han beskriver rapportering som teater – “storslagen journalistisk kreativitet” – och tar i så att det knakar när han kallar Sveriges Radios uppgifter “groteska fabulerande” om utvisning av spädbarn. Poängen är enkel: om politiken får konsekvenser som ser vidriga ut i dagsljus, angrip dagsljuset. Gör berättelsen misstänkt. Smeta “vänsterliberal” över den och hoppas att publiken slutar lyssna. För om människor lyssnar, börjar de fråga. Och frågor är farliga.

Åkesson vill att invandringspolitiken ska diskuteras som ett diagram, inte som liv. Han säger det nästan rakt ut: “tuffa reformer” blir inte mindre nödvändiga även om ett “relativt fåtal” hamnar “mellan stolarna”. Det är den putsade formuleringen. Den råa betydelsen är att några kan krossas, bara maskinen får fortsätta rulla. Problemet är inte att han står för en hård linje. Problemet är att han vill ha applåden för hårdheten utan att ta ansvar för vad den gör när den möter verkliga människor och verkliga beslut.

Och så kommer disciplineringen. Han beskriver “sossar och finborgare” som vindflöjlar som “under galgen” tvingats till “retorisk avbön” men egentligen inte förstått någonting. Det är förakt, serverat som analys. De saknar övertygelse, de kommer vända igen, de måste pressas. Därför skriver han: “Moteld har således aldrig varit viktigare.” Och han preciserar vad han menar: “De måste både känna och förstå att den politiska kostnaden … är alltför hög.” Det där är inte ett argument. Det är ett hot i välkammat språk. Inte “övertyga dem”, utan “gör det dyrt för dem”.

Till sist spänner han upp scenen: höstens val blir “ännu ett invandringsval”. Allt ska dras in under samma rubrik, och två slagord ska räcka: stoppa “tvångsblandning” och mota varje försök att “urholka” reformerna. Det är en valmaskin i textform: först skrämsel om att “kaoset” kan återvända, sedan smutskastning av medier som visar konsekvenser, och till sist krav på mobilisering och lydnad.

Det leder till en offentlighet där rättssäkerhet och mänskliga följder ska bort från bordet. Den som visar vad politiken gör ska kallas extrem eller lögnare. Den som vill täppa igen uppenbara glapp ska anklagas för “urholkning”. Och den som tvekar i samarbetet ska “känna kostnaden”. Det är så man flyttar gränsen: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra debatten farlig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Jimmie Åkessons (SD) X-inlägg

Korta motargument, Krönikor

Teodorescu Måwes (KD) definition av antisemitism är osaklig

Alice Teodorescu Måwe (KD) kan argumentera politiskt. Alltsedan starten på kriget mellan Hamas och Israel har ATM metodiskt avfärdat all kritik mot Israels regim som ”antisemitism”:

Det moderna antisemiter inte öppet vill säga om judar – det säger de om Israel istället. Och det som inte längre kan sägas om judar sägs om ”sionister”. (Källa: Klartext med Alice Teodorescu Måwe)

Men det är inte hennes roll att definiera vad etablerade begrepp som antisemitism, antisionism eller rasism betyder.

Begrepp formas genom forskning, internationella konventioner, rättspraxis och långvarig samhällelig användning – inte genom politisk opinion eller debattartiklar. När politiska aktörer försöker omdefiniera dem för att passa ett eget narrativ handlar det inte om analys, utan om makt över språket.

Det påminner om hur kreationister försöker tänja på innebörden av den vetenskapliga metoden för att få religiösa övertygelser att framstå som vetenskap. Resultatet blir inte klarhet, utan begreppsförvirring.

I en fungerande demokrati är det inte politiker eller opinionsbildare som avgör vad centrala analytiska begrepp betyder. De kan förhålla sig till dem – men inte skriva om dem efter behov.

Detta är nåt som bör belysas i debatten. Man blir lite trött på att dessa politiker försöker att ända begreppen så att det ska få deras argument att bli mer trovärdiga och inte lika kontroversiella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Klartext med Alice Teodorescu Måwe: Antisionism – det gamla hatets nya språk

Göteborgs-Posten: Bara genom att erkänna att antisionismen är antisemitisk kan vi bekämpa judehatet

Motargument: Terminologi – antisemitism

Motargument: Israel-Palestina: Generalisera inte om judar och muslimer!

Motargument: Att kritisera Israel är inte antisemitism

Motargument: Myt: ”Kritik mot Israels regim är antisemitism”

Motargument: Antisionism är oftast inte antisemitism

Myter

Myt: ”Negro betyder svart”

Det finns vissa av oss som med näbbar och klor slåss för att ge sig själva rätten att använda n-ordet. Att medvetet använda ord som är pejorativa, föråldrade och grovt rasistiska gör dig till rasist. Det finns inga undantag. Det finns allsköns förklaringar till varför vissa trots allt väljer att fortsätta använda n-ordet. Att det ”alltid har hetat så” och ”så sa vi när jag var ung” är klassiska förklaringar. På senare tid har vissa börjat använda sig av förklaringen ”negro betyder svart på spanska”. Detta är ett icke-argument, som enkelt kan brytas ner.

Vi inleder med att fastställa att ”negro” är spanska och betyder ”svart”. Så långt är vi överens med de som använder det som argument för att använda n-ordet.

Däremot finns inget ord på svenska som heter vare sig n-ordet eller ”negro”, färgens namn på svenska är ”svart”, och inget annat. På spanska är färgens namn ”negro”, och inget annat. Benämningarna på färgen ”svart” har olika etymologiskt ursprung i de två språken. Svenskans ”svart” har en djup germansk rot, medan spanskans ”negro” härstammar från latinets ”niger”. Således finns exakt noll incitament att använda n-ordet mot bakgrund av att ”negro” betyder ”svart” på spanska.

N-ordet har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”n*gger”, framför allt använt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, och har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att n-ordet kan uppfattas som nedsättande.

För att återgå till spanskans ord för ”svart”: ”negro”. I många regioner är ordet pejorativt då det används för att beskriva människor, i andra regioner används det däremot. Ett alternativ som vissa spansktalande använder sig av för att beskriva svarta personer är ”moreno”, som betyder ”mörk”, ”brun” eller ”solbränd”.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet är rasister och förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

Lästips:

Motargument: Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Motargument: ”Det har ju alltid hetat så!”

Krönikor

Främlingsfientlighet som politisk strategi

Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.

Trumps retorik riktar sig inte mot enskilda individer med dokumenterat brottsligt beteende, utan mot hela diasporan och immigrationsgruppen inklusive medborgare eller personer med laglig status. Samtidigt planerar federala migrationsmyndigheter enligt rapporter en storskalig operation i delstaten Minnesota med fokus på somaliska immigranter, vilket tolkas som konkretisering av retoriken i faktisk repression.

Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.

Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext

Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.

Regeringen har föreslagit skärpta regler för medborgarskap och utvisning, bland annat med krav på språkkunskaper, ”svenska värderingar” och att invandrare ska skriva på ett slags ”Sverige­kontrakt”.



Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.

Migrationsminister Johan Forssell. Attrbution: By Janwikifoto – politik.in2pic.com, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=11607040

I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.

Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna

Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.

Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.

Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem

Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:

  • Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
  • Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
  • Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.

I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.

Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

BBC: Trump says he does not want Somalis in US as ICE plans Minnesota operation

kbps: Trump says he doesn’t want Somalis in the U.S., urges them to go back to their homeland and fix it

The NY Times: New ICE Operation Is Said to Target Somali Migrants in Twin Cities

Regeringen: Skärpta krav för svenskt medborgarskap

Regeringen: Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott

SVT Nyheter: M: Invandrare ska skriva på Sverigekontrakt

Omni: Svenska miljoner går till ”spöktjänster” i Somalia

KaabTV: Sweden Under Fire Over Secret $517,000 Payment To Somalia For Deportations

DN: Hemligt upplägg: Svenska pengar till regeringen i Somalia

Aftonbladet: Forssell KU-anmäls för Somaliapengarna

SVT Nyheter: Sällan har en skandal varit lika välkommen som denna




Krönikor, satir

Henrik Jönsson – Konservativ underhållning för dummies

Medan SD har använt sig av dolda trollfabriker för att bedriva påverkan, visar nyligen publicerad information att stora ekonomiska intressen har bestämt sig för att stödja vad man närmast kan kalla för offentliga trollfabriker.

Henrik Jönsson är en extremliberal politisk underhållare på YouTube som fått kritik för att han slarvar med fakta och säger saker han vet inte är sant.

Skärmdump från Henrik Jönssons YouTube-konto.

Jönsson gjorde sig känd som vad som närmast kan liknas vid en karikatyr på en liberalkonservativ individ i sociala medier. Jag är medveten om att liberalkonservativ är ett motsägelsefullt ord precis som Jönsson själv. Det är svårt att hitta ett bättre ord eftersom Jönsson representerar den där typen av liberalism som vissa vill institutionalisera utan att förstå att det utgör en motsättning till själva syftet.

Flera av Jönssons klipp är fyllda med vad man kan beskriva som en slags platt och verklighetsfrånvänd präktighet som närmast påminner om en boomer som försöker recensera en verklighet han inte riktigt förstår.
Klippen har upplevts som en underhållande form av politisk lyteskomik av många tittare, samtidigt som många människor har haft svårt att ta den politiska dimensionen på allvar.

Ett av Jönssons mest kända klipp är ett klipp där han klagar på att vattnet i kranen är annorlunda än när han var barn. Klippet påminner om ett klassiskt klipp från Finland som är en instruktion på hur man öppnar en dörr och äntrar ett rum. Som mycket annat i den transaktionella tid vi lever i finns det stora möjligheter för personer som Henrik Jönsson. Individer som fungerar som en politisk motsvarighet till TV-shop, redo att sälja vilka politiska budskap som helst som genererar lite klirr i kassan.

Information i olika medier visar att Hans och Barbara Bergström som blev rika på friskolejätten Internationella Engelska Skolan, tillhör satsningens finansiärer. När paret sålde av de flesta av sina aktier i engelska skolan stoppade paret in vinsten i en amerikansk stiftelse.  Stiftelsepengarena har sedan dess använts till både välgörenhet och politisk propaganda.

En granskning av organisationen Klägget har visat att makarna Bergströms medel bland annat gått till att finansiera smutskastning av journalister. Stiftelsen har tidigare finansierat den kontroversiella högerbloggaren Rebecca Uvell och Näringslivets Medieinstitut som kampanjar för friskolor och smutskastar kritiska journalister.

Paret Bergström har också gett miljoner till Donald Trump och andra amerikanska republikanska kandidater.

Några av de som kommer vara återkommande gäster i programmet är bland annat Hanif Bali och Aron Flam. På hemsidan kommer man förutom videoklipp publicera artiklar, krönikor och analyser av skribenter som Klara Klingspor, Anna Björklund och Alice Teodorescu Måwe (KD). Programmet kommer naturligtvis ha ett motorfokuserat inslag som kommer ledas av Jan Emanuel. Enligt rykten har Jan Emanuel stött på patrull redan eftersom tanken har varit att inslaget skulle döpas till ”motormännen” vilket redan är varumärkesskyddat av Riksförbundet Motormännen, som funnits i 100 år.

Med tanke på de deltagare som offentliggjorts, kan vi förvänta oss en show där fördomsfulla föreställningar, politisk konservatism, ekonomiskt flexande och buskis kommer ingå i ett välsignat partnerskap. En kritiskt sinnad person skulle beskriva konceptet som ett slags beredskapsjobb för politiska influensers som passerat sitt bäst före datum eller hamnat på utvisningsbänken på grund av eget beteende.

Många människor som har varit frustrerade över att Tidöpartierna inte lyckats leva upp till några av deras uttalade vallöften måste ändå erkänna att det finns ett område där högern faktiskt har levererat. Det finns inga politiska konkurrenter till partier på högerkanten när det handlar om kravlöshet och förmåga till förlåtelse för individer som skulle vara utstraffade för resten av livet men är beredda att bekänna sig till högerns ideologi. Högern har blivit en politisk motsvarighet till katolicismen.

Har inget emot att man ger folk nya chanser men det bör förutsätta att det skett någon form av förändring. Om man granskar deltagarlistan kan man se att individerna som Jönsson bjudit in kännetecknas av motsatsen, dvs att man har grävt ner sig ännu djupare i positioner som trotsar både anständighet och förnuft. Människor som har Intervjuat Jönsson har lyft fram de uppenbara likheterna med en annan högersatsning, tidningen Bulletin: ”– Den typen av haveri finns inte på kartan här”, enligt Jönsson.

Personligen betraktar jag Jönssons show som ett tecken i tiden. Det behövs plattformar som kan ha en samlande funktion för människor som vill kunna supa sig fulla, nypa kvinnor i rumpan och bete sig som svin samtidigt som dom kan kräva att invandrare måste assimileras och anamma svensk kultur.

Som arbetsmarknadssatsning ger jag Jönssons show 5 falukorvar av 5 möjliga. Som plattform för fakta och underhållning ger jag den 0 falukorvar.

Lästips:

Tobias Hübinette: Henrik Jönssons nya tv- och mediekanal 100% förstärker högersidans dominans på internet och i de sociala medierna

I fokus

Extremhögerns hat, hot och funkofobi mot Greta Thunberg

Högerextremister och konservativa har en förkärlek för att nedvärdera och håna klimat- och Palestinaaktivisten Greta Thunberg. Hat, hot och funkofobi blir retoriska verktyg då de inte längre kan hålla sig till saklig och nyanserad debatt. Såväl högerextrem alternativmedia som partiledare Ebba Busch (KD), Jimmie Åkesson (SD) och USA:s president Donald Trump har tappat det fullständigt. De tre är folkvalda politiker, men beter sig allt annat än statsmannamässigt.

SD:s propagandaorgan har på kort tid publicerat två ytterst osakliga och onyanserade krönikor signerade Jakob Sjölander och Birgitta Sparf. De två använder sina opinionsbildande pennor till att sprida hat, hot och funkofobi. Sjölander utbrister:

”Spräng Greta!” (Källa: Samtiden)

Sjölander (Motargument påminner om att det är samme man som längtar efter att kunna dra sina ”roliga” judeskämt igen) avslöjar sin första tanke då han hörde om Greta Thunbergs ”Gazablockad”. Sjölander förstår inte bättre än att, också i detta fall, inte avslöja sin primära känsla, som oftast är den riktiga, nämligen att han vill spränga Greta. Den sekundära känslan är den känsla vi får när samvetet kickar in, och vi blir mer resonabla. Han kunde naturligtvis ha valt att inte proklamera sin primära känsla, och istället gått på sin sekundära dito.

Sparf, å andra sidan, intar en annan strategi än just hatets. Hon använder sig av klassisk funkofobi, i detta fall att Greta Thunberg skulle uppfylla kriterierna för allvarlig psykisk sjukdom och därför bör vårdas under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Hon raljerar om att hon skulle vara för gammal för LVU (Lagen om vård av unga), dvs att socialtjänsten tvångsomhändertar barn och placerar dessa på HVB (hem för vård eller boende) eller familjehem:

”[…]LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) torde vara på sin plats. Hon lider uppenbarligen av psykotiska vanföreställningar och uppträder synnerligen obalanserat och maniskt”. (Källa: Samtiden)

Via funkofobi tror Sparf att hon kan avlegitimera Thunbergs åsikter och göromål genom att hävda att hon inte skulle vara vid sina sinnens fulla bruk.

Inte bara opinionsbildare inom alternativhögern hånar och hatar mot Greta Thunberg, även folkvalda politiker som t ex Ebba Busch (KD) har farit ut mot henne i sociala medier. Jimmie Åkesson (SD) raljerade i ett klipp från Riksdagen om att hon åker dit för att ”posera och ta selfies”. Motargument minns när Jimmie & C:O flög till Turkiet och poserade och tog selfies samtidigt som de propagerade med flygblad om att ”svenska folket” inte ville ha fler invandrare och att landet var fullt.

Även USA:s president Donald Trump har, återigen, vädrat sina åsikter om Greta Thunberg:

”She’s just a troublemaker. .. She’s no longer into the environment now. She has an anger management problem. I think she should see a doctor. Have you ever watched her? She’s a young person. She’s so angry, she’s so crazy”. (Källa: Politico)

Tyvärr är argumentationstekniken att använda hat och funkofobi istället för saklighet och nyans inte ny. Det är när tekniken uttrycks i tal och skrift av maktinnehavare och opinionsbildare med stor publik som vi blir smärtsamt medvetna om den låga nivån och hur obehaglig och ovärdig förda debatt är. Istället för att eftersträva konstruktivitet hemfaller man till att öka splittringen och polariseringen i samhället.

Lästips:

Samtiden: Spräng Greta! (Sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Motargument: ”Judeskämt är rasism”

Samtiden: Birgitta Sparf: För sent att LVU:a Greta, men läge för ett LPT (Sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Aftonbladet: Jimmie Åkesson delar ut flygblad vid grekisk-turkiska gränsen

Politico: Greta Thunberg bites back at Donald Trump’s ”see a doctor” remark

Videotips:

SVD: www.facebook.com/watch/?v=1712152076066180

Korta motargument

Bland ‘våldtäktssvenskar’ och ‘skalltyskar’

1 kommentar

Motargument har under lång tid noterat att den SD-kopplade nätbloggen Samnytt och dess medarbetare har en förkärlek för nya ordsammansättningar baserade på, enligt gänget på Samnytt, ”sämre” nationaliteter. Men det är naturligtvis inte vilka nationaliteter som helst som föräras dessa ”finurliga” nyord.

Kanske har du hört talas om företeelser som ‘tjeckkrav‘ och ‘polackrusningar‘? I god journalistisk anda bör vi väl också tala om ‘Reinfeldt-schweizare, ‘spionjapaner‘, ‘Burger King-spanjorer’, ‘gruvhålsnorrmän‘, ‘S-belgare‘, ‘knivaustraliensare‘, ‘skalltyskar‘, ‘domstolsdanskar‘, ‘våldtäktssvenskar‘ och ‘balkongamerikaner‘.

Naturligtvis inte. Men om du, likt Samnytt, byter ut nationaliteterna ovan mot kurder (etnicitet), albaner, iranier, turkar, afghaner, somalier och eritreaner så vips, är det uttryck för ”god journalistik”. Samnytt verkar ha tagit patent på dessa nyord. Ingen annan av de högerextrema bloggarna skriver på liknande sätt. Det är naturligtvis en fullt medveten strategi för att avhumanisera, misskreditera och nedvärdera ”sämre” nationaliteter. Problemet med Samnytts modus operandi är att retoriken skuldbelägger människor kollektivt.

Skärmdumpar från Samnytt 250830:

Krönikor, Myter

Islamofobi och muslimhat

I diskussioner om islamofobi hamnar ofta sakfrågan i skymundan. Genom att påstå att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat slipper man ta ansvar för sin främlingsfientlighet. Huruvida begreppet är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.

Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt.

Ett annat ord för företeelsen är ”muslimhat”, som en parallell till ”judehat”. Det är allvarligt att hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. Det kan vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.

Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör detunder förevändningen att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det nästan alltid så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.

När jag träffar på personer som duckar frågan och ansvar för sitt hat och sina fördomar gentemot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på annan främlingsfientlighet med efterleden -fobi, t ex xenofobi, homofobi, funkofobi, afrofobi och kristofobi. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp).

Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.

Detta är en kortare version av krönikan/mytknäckaren Myt: ”Islamofobi finns inte”. I den finner du adekvata länkar.

Krönikor, Myter

Myt: ”Islamofobi finns inte”

3 kommentarer

Inte sällan då en diskussion kommer att handla om islamofobi hamnar sakfrågan i skymundan. Detta görs genom att påstå att begreppet ”islamofobi” är påhittat för att slippa ta ansvar för den egna främlingsfientligheten. Huruvida det är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.

Det finns andra former av intolerans med efterleden -fobi, t ex homofobi, kristofobi, afrofobi, xenofobi och funkofobi. Som en parallell till att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat är begreppet ”funkofobi” ett relativt nytt begrepp. Ordet togs med i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) första gången 2015, men hade använts av aktivister och funktionshinderrörelsen i flera år före det.

Vi på Motargument har i vår terminologi-serie gjort en grundlig genomgång av begreppet islamofobi.

Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt. Likt övriga begrepp jag nämnde ovan är företeelsen tyvärr högst närvarande i vårt samhälle.

Ett annat ord som används för företeelsen är ”muslimhat”, som är en parallell till ”judehat”. Det är beklagligt att allvarliga företeelser inkluderande hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. I debatten kan det vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.

Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör det för att de hävdar att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det allt som oftast så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.

Det är viktigt att vi skiljer på begreppen islam, islamism (politisk islam) och radikal islamism. Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion som, likt andra religioner, yrkar på att regler ska följas och plikter ska utföras. Islamism (politisk islam) innebär en strävan att förena religion med politik, vilket innebär att samhället ska genomsyras av religionen, också i juridisk mening. Radikal islamism innebär att man genom terror och våld ska uppnå total makt över samhället. Denna form av islamism är att betrakta som extremism och ska bemötas därefter.

När jag i debatten möter personer som duckar frågan och sitt ansvar när det kommer till hat och fördomar mot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på de andra begreppen jag nämnde i början av denna text. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp). Apropå icke vedertagna begrepp tål begreppet ”oikofobi” att nämnas. I grunden är det en psykiatrisk term som innebär aversion mot hemmiljön, eller en onaturlig rädsla för det egna hemmet. 2004 stal filosofen Roger Scruton ordet och omvandlade betydelsen till att beskriva personer som påstås förkasta den egna kulturen till förmån för andra kulturer. Det har sedan anammats av högerextrema.

Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Motargument: Terminologi – homofobi/heterosexism

Motargument: Islamofobi och kristofobi

Motargument: Terminologi – afrofobi

Språktidningen: Xenofobi

Motargument: Terminologi – funkofobi

Förbundet unga rörelsehindrade: Funkofobi – ett nytt ord i SAOL

Motarguments terminologi-serie

Motargument: Terminologi – islamofobi

Forum för levande historia: Islamofobi

Motargument: Terminologi – islamism

Motargument: Myt: Oikofob