Det finns vissa av oss som med näbbar och klor slåss för att ge sig själva rätten att använda n-ordet. Att medvetet använda ord som är pejorativa, föråldrade och grovt rasistiska gör dig till rasist. Det finns inga undantag. Det finns allsköns förklaringar till varför vissa trots allt väljer att fortsätta använda n-ordet. Att det ”alltid har hetat så” och ”så sa vi när jag var ung” är klassiska förklaringar. På senare tid har vissa börjat använda sig av förklaringen ”negro betyder svart på spanska”. Detta är ett icke-argument, som enkelt kan brytas ner.
Vi inleder med att fastställa att ”negro” är spanska och betyder ”svart”. Så långt är vi överens med de som använder det som argument för att använda n-ordet.
Däremot finns inget ord på svenska som heter vare sig n-ordet eller ”negro”, färgens namn på svenska är ”svart”, och inget annat. På spanska är färgens namn ”negro”, och inget annat. Benämningarna på färgen ”svart” har olika etymologiskt ursprung i de två språken. Svenskans ”svart” har en djup germansk rot, medan spanskans ”negro” härstammar från latinets ”niger”. Således finns exakt noll incitament att använda n-ordet mot bakgrund av att ”negro” betyder ”svart” på spanska.
N-ordet har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”n*gger”, framför allt använt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, och har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att n-ordet kan uppfattas som nedsättande.
För att återgå till spanskans ord för ”svart”: ”negro”. I många regioner är ordet pejorativt då det används för att beskriva människor, i andra regioner används det däremot. Ett alternativ som vissa spansktalande använder sig av för att beskriva svarta personer är ”moreno”, som betyder ”mörk”, ”brun” eller ”solbränd”.
Tolkningsföreträdets fällor
Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:
När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
När vi inte tänker på våra medmänniskor.
När vi är själviska.
När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.
Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.
Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet är rasister och förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.
Under de senaste dagarna har USA:s president Donald Trump i ett regeringsmöte som sändes offentligt angripit invandrare från Somalia med grovt nedlåtande och dehumaniserande språk. Han sade bland annat att somaliska invandrare är ”skräp”, att deras land ”stinker”, att de ”bidrar ingenting” och att de borde ”åka tillbaka dit de kom från”.
Kritiker menar att detta är ett systematiskt angrepp mot muslimska/minoritets-invandrare och en strategi för att frammana rädsla. Denna typ av retorik och politik demonisering, kollektiv skuld och nedvärdering påminner om klassiska populistiska grepp: man identifierar en svag, redan marginaliserad grupp, tillskriver dem samhällsproblem, som brottslighet, ekonomisk belastning och social oro, och använder det för att mobilisera stöd bland majoritetsbefolkningen genom rädsla och misstänksamhet. Sådana tal gör inte bara människor illa, de normaliserar hat, bidrar till polarisering och legitimerar repressiva insatser utan att skilja på individuella handlingar och kollektiv identitet.
Sveriges regering och migrationsminister Johan Forssell: Stram migrationspolitik och skuldplacering i svensk kontext
Även i Sverige kan man se parallella tendenser, inte alltid med lika vulgärt språkbruk som i Trumps fall, men med liknande dynamik: invandringskritik som följs av konkreta politiska åtgärder, skuldplacering och retorik som kategoriskt pekar ut invandrare som problem.
Den hemliga överenskommelsen med Somalia där svenska skattemedel använts för att finansiera så kallade “spöktjänster” för att få Somalia att ta emot utvisade visar hur regeringen konkret kopplar utvisningspolitik till bistånd och internationella avtal. Då media avslöjat att tjänsterna verkar ha gått till personer nära den somaliska premiärministern, och oppositionen har KU-anmält ärendet. Regeringen har inte dragit sig för att försvara sig, något som understryker att kontroversen snarare tjänar som politisk markör än som ett äkta korruptionsrisktagande. Resultatet är en migrationspolitik där fokus ofta ligger på att markera hårdhet, att ställa invandrare som en grupp med problem i stället för att kritiskt granska systemiska problem: misslyckad integration, bristande resurser, politiska eller ekonomiska strukturer som skapar marginalisering. Det finns också ett ideologiskt budskap: integration och medborgarskap ska vara en belöning som ges till de som lever “rätt” i enlighet med ”svenska värderingar” och utan beroende av bidrag.
I båda fallen, USA och Sverige, fungerar främlingsfientlig retorik som avledningsmanöver och politiskt verktyg för att skapa enkla förklaringar till komplexa problem. Det gör det lättare för makthavare att framstå som hårda och beslutsamma, utan att själva behöva ta ansvar för strukturella misslyckanden.
Varför retoriken får genomslag och konsekvenserna
Att sådana budskap får genomslag beror delvis på att de svarar mot reella frågor som oroar delar av befolkningen: kriminalitet, integration, ekonomisk belastning och bostadsbrist. Men genom att kanalisera oron mot invandrare riktas uppmärksamheten bort från politikens och samhällsstrukturens brister och från hur ekonomisk ojämlikhet, bostadssegregation, diskriminering, dåligt stöd för arbete och integration har skapat en samhällelig sårbarhet.
Konsekvenserna är allvarliga: minoritetsgrupper hamnar i kollektiv skuld även om brott eller fel begåtts av ett fåtal så bestraffas många. Rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, asylrätt och mänskliga rättigheter riskeras när migrationspolitik drivs med känslomässig, kollektiv stigmatisering. Social polarisering, ökad rasism/främlingsfientlighet och misstro mellan grupper underminerar samhällssolidaritet och demokrati. Man gör en politisk ansvarsförskjutning: i stället för att kräva ansvarsutkrävande för sociala problem, fokuserar man på att utvisa eller förbjuda vissa människor.
Främlingsfientlighet som politisk strategi, ett demokratiproblem
Att populistiskt demonisera invandrare vare sig i USA eller Sverige är inte bara en fråga om smaklös eller provokativ retorik. Det är en medveten politisk strategi som tjänar till att:
Samla stöd bland rädda eller osäkra väljare genom att ge enkla svar.
Skuldbelägga maktlösa grupper för problem som i själva verket är strukturella.
Driva igenom repressiv policy (utvisningar, inskränkningar, social kontroll) utan att behöva ta ansvar för misslyckad integration, ojämlikhet eller systembrister.
I praktiken underminerar det demokratiska värden, tolerans, rättvisa och mänskliga rättigheter samtidigt som det ökar risken för diskriminering, marginalisering och social fragmentering. Det viktiga och svåra steget framåt är att kräva ansvar av politiker som väljer att använda främlingsfientlighet som ett politiskt vapen. Medier och medborgare måste ta ansvar och granska och ifrågasätta sådana strategier.
Man kan naturligtvis använda invändningen att USA och Sverige har mycket olika historiska, sociala och demografiska förutsättningar. Det stämmer. Men det är inte skillnaderna som gör analysen meningsfull, det är likheterna i mekanism och strategi. Genom att jämföra får vi en bättre förståelse för hur främlingsfientlig populism fungerar, inte som en följd av unika omständigheter, utan som ett gemensamt kännetecken för samtida maktpolitik. Att vi ser dessa mönster i både USA och Sverige och med så tydlig retorik och konkret politik borde vara väckarklocka: de demokratiska riskerna ökar, och det är upp till forskare, journalister, medborgare att se det som sker, dokumentera och motarbeta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Medan SD har använt sig av dolda trollfabriker för att bedriva påverkan, visar nyligen publicerad information att stora ekonomiska intressen har bestämt sig för att stödja vad man närmast kan kalla för offentliga trollfabriker.
Henrik Jönsson är en extremliberal politisk underhållare på YouTube som fått kritik för att han slarvar med fakta och säger saker han vet inte är sant.
Skärmdump från Henrik Jönssons YouTube-konto.
Jönsson gjorde sig känd som vad som närmast kan liknas vid en karikatyr på en liberalkonservativ individ i sociala medier. Jag är medveten om att liberalkonservativ är ett motsägelsefullt ord precis som Jönsson själv. Det är svårt att hitta ett bättre ord eftersom Jönsson representerar den där typen av liberalism som vissa vill institutionalisera utan att förstå att det utgör en motsättning till själva syftet.
Flera av Jönssons klipp är fyllda med vad man kan beskriva som en slags platt och verklighetsfrånvänd präktighet som närmast påminner om en boomer som försöker recensera en verklighet han inte riktigt förstår. Klippen har upplevts som en underhållande form av politisk lyteskomik av många tittare, samtidigt som många människor har haft svårt att ta den politiska dimensionen på allvar.
Ett av Jönssons mest kända klipp är ett klipp där han klagar på att vattnet i kranen är annorlunda än när han var barn. Klippet påminner om ett klassiskt klipp från Finland som är en instruktion på hur man öppnar en dörr och äntrar ett rum. Som mycket annat i den transaktionella tid vi lever i finns det stora möjligheter för personer som Henrik Jönsson. Individer som fungerar som en politisk motsvarighet till TV-shop, redo att sälja vilka politiska budskap som helst som genererar lite klirr i kassan.
Information i olika medier visar att Hans och Barbara Bergström som blev rika på friskolejätten Internationella Engelska Skolan, tillhör satsningens finansiärer. När paret sålde av de flesta av sina aktier i engelska skolan stoppade paret in vinsten i en amerikansk stiftelse. Stiftelsepengarena har sedan dess använts till både välgörenhet och politisk propaganda.
En granskning av organisationen Klägget har visat att makarna Bergströms medel bland annat gått till att finansiera smutskastning av journalister. Stiftelsen har tidigare finansierat den kontroversiella högerbloggaren Rebecca Uvell och Näringslivets Medieinstitut som kampanjar för friskolor och smutskastar kritiska journalister.
Paret Bergström har också gett miljoner till Donald Trump och andra amerikanska republikanska kandidater.
Några av de som kommer vara återkommande gäster i programmet är bland annat Hanif Bali och Aron Flam. På hemsidan kommer man förutom videoklipp publicera artiklar, krönikor och analyser av skribenter som Klara Klingspor, Anna Björklund och Alice Teodorescu Måwe (KD). Programmet kommer naturligtvis ha ett motorfokuserat inslag som kommer ledas av Jan Emanuel. Enligt rykten har Jan Emanuel stött på patrull redan eftersom tanken har varit att inslaget skulle döpas till ”motormännen” vilket redan är varumärkesskyddat av Riksförbundet Motormännen, som funnits i 100 år.
Med tanke på de deltagare som offentliggjorts, kan vi förvänta oss en show där fördomsfulla föreställningar, politisk konservatism, ekonomiskt flexande och buskis kommer ingå i ett välsignat partnerskap. En kritiskt sinnad person skulle beskriva konceptet som ett slags beredskapsjobb för politiska influensers som passerat sitt bäst före datum eller hamnat på utvisningsbänken på grund av eget beteende.
Många människor som har varit frustrerade över att Tidöpartierna inte lyckats leva upp till några av deras uttalade vallöften måste ändå erkänna att det finns ett område där högern faktiskt har levererat. Det finns inga politiska konkurrenter till partier på högerkanten när det handlar om kravlöshet och förmåga till förlåtelse för individer som skulle vara utstraffade för resten av livet men är beredda att bekänna sig till högerns ideologi. Högern har blivit en politisk motsvarighet till katolicismen.
Har inget emot att man ger folk nya chanser men det bör förutsätta att det skett någon form av förändring. Om man granskar deltagarlistan kan man se att individerna som Jönsson bjudit in kännetecknas av motsatsen, dvs att man har grävt ner sig ännu djupare i positioner som trotsar både anständighet och förnuft. Människor som har Intervjuat Jönsson har lyft fram de uppenbara likheterna med en annan högersatsning, tidningen Bulletin: ”– Den typen av haveri finns inte på kartan här”, enligt Jönsson.
Personligen betraktar jag Jönssons show som ett tecken i tiden. Det behövs plattformar som kan ha en samlande funktion för människor som vill kunna supa sig fulla, nypa kvinnor i rumpan och bete sig som svin samtidigt som dom kan kräva att invandrare måste assimileras och anamma svensk kultur.
Som arbetsmarknadssatsning ger jag Jönssons show 5 falukorvar av 5 möjliga. Som plattform för fakta och underhållning ger jag den 0 falukorvar.
Högerextremister och konservativa har en förkärlek för att nedvärdera och håna klimat- och Palestinaaktivisten Greta Thunberg. Hat, hot och funkofobi blir retoriska verktyg då de inte längre kan hålla sig till saklig och nyanserad debatt. Såväl högerextrem alternativmedia som partiledare Ebba Busch (KD), Jimmie Åkesson (SD) och USA:s president Donald Trump har tappat det fullständigt. De tre är folkvalda politiker, men beter sig allt annat än statsmannamässigt.
SD:s propagandaorgan har på kort tid publicerat två ytterst osakliga och onyanserade krönikor signerade Jakob Sjölander och Birgitta Sparf. De två använder sina opinionsbildande pennor till att sprida hat, hot och funkofobi. Sjölander utbrister:
Sjölander (Motargument påminner om att det är samme man som längtar efter att kunna dra sina ”roliga” judeskämt igen) avslöjar sin första tanke då han hörde om Greta Thunbergs ”Gazablockad”. Sjölander förstår inte bättre än att, också i detta fall, inte avslöja sin primära känsla, som oftast är den riktiga, nämligen att han vill spränga Greta. Den sekundära känslan är den känsla vi får när samvetet kickar in, och vi blir mer resonabla. Han kunde naturligtvis ha valt att inte proklamera sin primära känsla, och istället gått på sin sekundära dito.
Sparf, å andra sidan, intar en annan strategi än just hatets. Hon använder sig av klassisk funkofobi, i detta fall att Greta Thunberg skulle uppfylla kriterierna för allvarlig psykisk sjukdom och därför bör vårdas under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Hon raljerar om att hon skulle vara för gammal för LVU (Lagen om vård av unga), dvs att socialtjänsten tvångsomhändertar barn och placerar dessa på HVB (hem för vård eller boende) eller familjehem:
”[…]LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) torde vara på sin plats. Hon lider uppenbarligen av psykotiska vanföreställningar och uppträder synnerligen obalanserat och maniskt”. (Källa: Samtiden)
Via funkofobi tror Sparf att hon kan avlegitimera Thunbergs åsikter och göromål genom att hävda att hon inte skulle vara vid sina sinnens fulla bruk.
Inte bara opinionsbildare inom alternativhögern hånar och hatar mot Greta Thunberg, även folkvalda politiker som t ex Ebba Busch (KD) har farit ut mot henne i sociala medier. Jimmie Åkesson (SD) raljerade i ett klipp från Riksdagen om att hon åker dit för att ”posera och ta selfies”. Motargument minns när Jimmie & C:O flög till Turkiet och poserade och tog selfies samtidigt som de propagerade med flygblad om att ”svenska folket” inte ville ha fler invandrare och att landet var fullt.
Även USA:s president Donald Trump har, återigen, vädrat sina åsikter om Greta Thunberg:
”She’s just a troublemaker. .. She’s no longer into the environment now. She has an anger management problem. I think she should see a doctor. Have you ever watched her? She’s a young person. She’s so angry, she’s so crazy”. (Källa: Politico)
Tyvärr är argumentationstekniken att använda hat och funkofobi istället för saklighet och nyans inte ny. Det är när tekniken uttrycks i tal och skrift av maktinnehavare och opinionsbildare med stor publik som vi blir smärtsamt medvetna om den låga nivån och hur obehaglig och ovärdig förda debatt är. Istället för att eftersträva konstruktivitet hemfaller man till att öka splittringen och polariseringen i samhället.
Motargument har under lång tid noterat att den SD-kopplade nätbloggen Samnytt och dess medarbetare har en förkärlek för nya ordsammansättningar baserade på, enligt gänget på Samnytt, ”sämre” nationaliteter. Men det är naturligtvis inte vilka nationaliteter som helst som föräras dessa ”finurliga” nyord.
Naturligtvis inte. Men om du, likt Samnytt, byter ut nationaliteterna ovan mot kurder (etnicitet), albaner, iranier, turkar, afghaner, somalier och eritreaner så vips, är det uttryck för ”god journalistik”. Samnytt verkar ha tagit patent på dessa nyord. Ingen annan av de högerextrema bloggarna skriver på liknande sätt. Det är naturligtvis en fullt medveten strategi för att avhumanisera, misskreditera och nedvärdera ”sämre” nationaliteter. Problemet med Samnytts modus operandi är att retoriken skuldbelägger människor kollektivt.
I diskussioner om islamofobi hamnar ofta sakfrågan i skymundan. Genom att påstå att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat slipper man ta ansvar för sin främlingsfientlighet. Huruvida begreppet är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.
Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt.
Ett annat ord för företeelsen är ”muslimhat”, som en parallell till ”judehat”. Det är allvarligt att hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. Det kan vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.
Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör detunder förevändningen att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det nästan alltid så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.
När jag träffar på personer som duckar frågan och ansvar för sitt hat och sina fördomar gentemot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på annan främlingsfientlighet med efterleden -fobi, t ex xenofobi, homofobi, funkofobi, afrofobi och kristofobi. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp).
Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.
Detta är en kortare version av krönikan/mytknäckaren Myt: ”Islamofobi finns inte”. I den finner du adekvata länkar.
Inte sällan då en diskussion kommer att handla om islamofobi hamnar sakfrågan i skymundan. Detta görs genom att påstå att begreppet ”islamofobi” är påhittat för att slippa ta ansvar för den egna främlingsfientligheten. Huruvida det är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.
Det finns andra former av intolerans med efterleden -fobi, t ex homofobi, kristofobi, afrofobi, xenofobi och funkofobi. Som en parallell till att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat är begreppet ”funkofobi” ett relativt nytt begrepp. Ordet togs med i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) första gången 2015, men hade använts av aktivister och funktionshinderrörelsen i flera år före det.
Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt. Likt övriga begrepp jag nämnde ovan är företeelsen tyvärr högst närvarande i vårt samhälle.
Ett annat ord som används för företeelsen är ”muslimhat”, som är en parallell till ”judehat”. Det är beklagligt att allvarliga företeelser inkluderande hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. I debatten kan det vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.
Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör det för att de hävdar att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det allt som oftast så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.
Det är viktigt att vi skiljer på begreppen islam, islamism (politisk islam) och radikal islamism. Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion som, likt andra religioner, yrkar på att regler ska följas och plikter ska utföras. Islamism (politisk islam) innebär en strävan att förena religion med politik, vilket innebär att samhället ska genomsyras av religionen, också i juridisk mening. Radikal islamism innebär att man genom terror och våld ska uppnå total makt över samhället. Denna form av islamism är att betrakta som extremism och ska bemötas därefter.
När jag i debatten möter personer som duckar frågan och sitt ansvar när det kommer till hat och fördomar mot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på de andra begreppen jag nämnde i början av denna text. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp). Apropå icke vedertagna begrepp tål begreppet ”oikofobi” att nämnas. I grunden är det en psykiatrisk term som innebär aversion mot hemmiljön, eller en onaturlig rädsla för det egna hemmet. 2004 stal filosofen Roger Scruton ordet och omvandlade betydelsen till att beskriva personer som påstås förkasta den egna kulturen till förmån för andra kulturer. Det har sedan anammats av högerextrema.
Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I ett tal vid Folk och Försvars Rikskonferens 8 januari 2024 uttalade sig statsminister Ulf Kristersson (M) om svenskars försvarsvilja, och insinuerade att svenskfödda skulle ha större försvarsvilja än utlandsfödda:
‘Ukraina lär oss att ett lands viktigaste resurs i krig är den gemensamma försvarsviljan. Även vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling’. (Källa: Regeringen.se)
I en kommentar till Aftonbladet svarar Kristersson på kritiken. Men han målar in sig än mer i hörnet när han skriftligt svarar:
‘Är man inte beredd att försvara svensk demokrati och vårt sätt att leva ska man naturligtvis inte heller bli svensk medborgare’. (Källa: Aftonbladet)
Statistik från FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) gör gällande att statsministern sprider en myt om att utlandsfödda skulle ha en lägre försvarsvilja än svenskfödda. Statsministerns retorik om medborgarskap och försvarsvilja splittrar istället för att ena.
I en intervju med Aftonbladet publicerad 13 januari 2024 utvecklar Kristersson resonemanget:
‘[…] det är helt uppenbart att det finns människor som i första hand vill ha skydd av Sverige, snarare än att fullgöra sina skyldigheter mot Sverige’. (Källa: Aftonbladet)
Kristersson fortsätter sedan på det inslagna spåret om försvarsviljan. Han upprepar att det finns skillnader mellan svenskfödda och utlandsfödda därvidlag. Han repeterar påståendet att utlandsfödda skulle ha en lägre försvarsvilja. Kristersson ”belägger” påståendet med:
‘Dagens regler gör det alldeles för lätt att bli svensk medborgare utan att på allvar ta ställning till om man vill vara svensk medborgare, inklusive värderingar och skyldigheter’.
‘Det var ett bredare sätt att säga att medborgarskapet inte handlar om att få ett pass i handen. Medborgarskapet handlar om att du står upp för Sverige, att du vill vara en del av den svenska samhällsgemenskapen’. (Källa: Aftonbladet)
Kristersson säger att man inte ska bli medborgare om man inte är beredd att anpassa sig till grundläggande svenska värderingar, svensk liberal demokrati och svensk lagstiftning.
Statsministern baserar alltså inte påståendet på fakta. Tvärtom så spekulerar han utifrån fördomar och vad han ”tror” stämmer. Problemet med statsministerns ihärdiga mytspridning om utlandsföddas påstådda lägre försvarsvilja är att han splittrar i en tid då vi ska stå enade.
Varje dag hör vi våra politiker prata om hur språk är nyckeln till samhället. De säger att nyanlända måste lära sig svenska. Ja, språk är viktigt, våra politiker har rätt då de säger att språk är en nyckel. Men bara för att man har en nyckel så behöver den inte passa alla lås. Tänk om ord kan ge precis den motsatta effekten och exkludera individer som lärt sig god svenska men som bedöms utifrån andra parametrar eller utifrån helt felaktiga definitioner och referenser?
Engelskan har cirka sextio olika ord för idiot varav ett är specifikt kopplat till folkslag och att dessa skulle ha lägre intelligens. Psykologen och ”rasforskaren” Henry H. Goddard myntade begreppet ”moron” i början av 1900 talet, oftast förekommande bland migranter från Europa och i segregerade områden. Det blev samtidigt en ursäkt att sterilisera många individer och därmed tillämpa någon form av populationskontroll bland de fattiga europeerna som sökt sig till det förlovade landet Amerika.
Helt ärligt, visst kan någon bete sig ”idiotiskt” även med IQ över 70? Alltså i definitionen att vara klantig eller uttrycka sig i ord och handling på ett kränkande och förnedrande sätt.
Ord betyder alltså ingenting är om vi inte har etablerat gemensamma referensramar och definitioner kring dessa.
Svenska språket har, under flera hundra år blivit kompletterat med tyska, franska och engelska ord och uttryck. Vad bra att vi ändå bara har ett ord med homogen innebörd då någon som beter sig som ovan beskrivet.
Idiot!
Alltså borde det rimligen vara den faktiska personen och/eller en konkret handling som du refererar till gällande ett ord, inte ett abstrakt uttryck.
Vem bestämmer vad som inkluderas i ett ord? Hur mycket av innebörden försvinner i ett ord under tidevarven och utifrån olika agendor?
Vad är definitionen på de nya modeordet islamisering? När du läser eller hör ordet, vem/vad ser du framför dig och varför gör du det?
Många har bestämt sig för definiera islamisering utifrån att ett antal individers, inte nödvändigtvis boende i Sverige, personliga ganska strikta tolkning av Koranen, islams heliga skrift.
Man hänvisar till islam som en antidemokratisk religion/ideologi som innehåller såväl kvinnoförakt som uppmaningar till kamp och våld mot dem som inte följer islam.
En sådan generalisering av troende muslimer är inte bara hets mot folkgrupp utan även, i religiöst sammanhang, att förakta troende katoliker, protestanter, judar, hinduer och eventuellt andra trosuppfattningar som tolkar sina heliga texter på mycket olika sätt även inom samma religiösa inriktning.
Hur påverkar historien de texter vi förr använde som moraliska rättesnöre, juridiskt verktyg och för att hitta tröst och försoning i en brutal värld?
Hur påverkar dagens värld maktförskjutning mellan de olika samhällsklasserna och den ständigt närvarande kampen mellan könen?
Att bara hänvisa till ”islamisering” som en fara är, i ordets rätta bemärkelse, idioti eftersom vi lever i ett land med juridisk rättvisa, med Förenta Nationernas Mänskliga Rättigheter som en del av vår grundlag, inte vår Heliga Skrift eller liknande.
När någon bryter mot svensk lag så är vederbörande en förbrytare och brottsling enligt lag, inte enligt religiös tolkning.
Att brottslingar har olika tro är inget vi kan/ska förneka dem.
Vi kan däremot förneka idioter att stå oemotsagda när de har en agenda i strid med våra mänskliga rättigheter, och bedriver hatkampanjer.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I en diskussion om mordet på historieläraren Samuel Paty i Paris av den islamistiske terroristen Abdullakh Anzarov nämnde Frankrikes sverigeambassadör att Frankrike är ett land för alla fransmän, inklusive franska muslimer. Detta föranledde SD-riksdagsmannen Alexander Christiansson att dödförklara det fria samhället genom följande tweet:
Skärmdump från Twitter 201123.
Christianssons uttalande bygger på intervjun med den franske ambassadören Etienne de Gonneville i Agenda. Ambassadören menar bland annat att terrorismen också skapar problem för hela den muslimska befolkningen i landet. De Gonneville menar också att Frankrike också är ett muslimskt land eftersom islam är den nästa största religionen i landet samt att islam är en mångskiftande religion. Utifrån den intervjun innebär Christianssons uttalande följande:
Christiansson skriver att han förstår vad ambassadören menar men utifrån tweeten framgår det motsatta. Faktum är att runt 10% av Frankrikes befolkning är muslimer vilket gör att Frankrike också kan anses vara ett land med större muslimsk befolkning.
Christiansson uttalar sig oroat angående “det fria samhället”. Samtidigt är fallet att nationalistiska och högerpopulistiska partier som SD är emot idéer som det fria och öppna samhället. I meningen att i ett fritt samhälle råder personlig frihet, mänskliga rättigheter och politiskt oberoende centrala institutioner som rättsstaten. Till exempel, SD är det enda partiet i Riksdagen som vill återinföra statskyrkan och därmed den sekulära staten samt avskaffa mänskliga rättigheter i flera områden. På det sättet är SD ett parti präglad av odemokratiska värderingar.
Christiansson menar att vi ska “kämpa för vår framtid”. Då kan man fråga sig vems framtid han avser och vilka han menar med “vi”? Uppenbarligen omfattas inte muslimer i Christianssons framtidsambitioner eftersom han inte kan tänka sig att Sverige en dag skulle även kunna beskrivas som ett muslimskt land i takt med att fler svenskar kan med tiden bli muslimer på olika sätt. Därmed blir det absurda fallet att muslimer anses vara som ett hot mot “det fria samhället” samtidigt som SD:s partiprogram präglas av flera anti-demokratiska förslag.
På det sättet är Christianssons inlägg bestående av muslimofobiska undertoner och budskap. Han är också känd för tidigare uttalanden som “Vi har en utbredd islamisering av samhället som jag ser som en fara för vår framtid om vi inte sätter ner foten och ställer krav på dem som kommer hit”.
Problemen med Christianssons resonemang är flera.
Synen ”vi och dom” bygger på myter och kulturistiska uppdelningar som dessutom gör det lättare för islamister och nationalister att skrämma människor.
”Islamisering” av samhället kan endast ske ovanifrån, alltså när islamistiska politiker har makten och använder staten för att bland annat avskaffa religionsfriheten, yttrandefriheten och andra rättigheter. Något som partier som SD i Europa eftersträvar efter.
Motargument 