Etikettarkiv: nationalism

Krönikor

Never forget Srebrenica!

En appell av Ida Dzanovic.

Idag kommer vi höra från olika håll ”Never forget Srebrenica” och vi vet alla att det genom stort engagemang runt om i Sverige liksom världen över visas solidaritet, medmänsklighet och omtanke. Vilja att förstå det djupa såret, lika djup som gravarna av de hittills hittade 8.372 offer som fallit för sitt namn, sin etniska och sin religiösa tillhörighet.

Begravningståget i Sarajevo den 10. juli 2014. En internationell kommission har via DNA-test nyligen identifierat ytterligare 175 offer. De ska begravas idag, den 11. juli i Srebrenica. Varje år upptäcks många nya offer i massgravar. Över 10.000 människor försvann i detta folkmord.

Allt hände inför omvärldens TV-kameror och under FN:s bevakning. I min – och din – tid, c:a två timmar med flyget från Stockholm. Människor som du och jag köade där döden delades ut precis som vi idag står med våra brickor i väntan på en lunchbuffé.

Men i dagsläget så har vi goda skäl att minnas Srebrenica nästan varje dag. Varje dag och varje gång då vi hör dagens antimuslimska retorik och propaganda, rasism och hat mot olika etniska och religiösa minoriteter i landet. Varje dag och varje gång då vi hör hatretoriken mot feminister och HBT-personer. Det är då alla röster borde höras och säga det vi säger idag –

”Never forget Srebrenica!”

Radovan Karadzic, som ställdes inför rätta i Haag för brott mot mänskligheten har en gång i tiden pekat ut Sarajevo från berget Pale och talat om hur muslimer har tagit över staden.

Karadzic talade om hur muslimernas ”överbefolkning” oroade honom. Karadzic talade om hur just de bosniska muslimerna enligt honom skulle bli i majoritet genom sitt påstått höga barnafödande och på så sätt förtrycka andra etniska grupper.

Den här retoriken känner ni igen, alla ni som åtminstone en gång har råkat samtala med sverigedemokratiska väljare.

”Kan inte hända här”

Vi vet hur Radovan Karadzic fick åtgärda sin ”oro” genom att minska den här ”problematiska gruppen”. Massmord, massvåldtäkter och förstörelse av en gammal kultur, konst och arkitektur var ett faktum. C:a två miljoner bosniska muslimer fördrevs och flydde från sina hem.

Hur många islamofober och muslimhatare hör vi inte idag med samma ”oro” – att muslimerna och invandrarna är alldeles för många? En del påstår på fullt allvar att etniska svenskar snart kommer att vara en minoritetsgrupp i sitt eget land. Det är då man borde stå upp i vår älskade Snöflingornas Land och säga bestämt ”Never forget Srebrenica!”

Sverigedemokraten Mats Thuresson sa för nästan en decennium sedan att ”en miljon muslimer i Sverige lever på bidrag, samtidigt som man försöker inbilla de fattiga svenskarna att bidragen inte kostar något”.

Men när han ifrågasattes för det här vansinniga påståendet så sa han till Ystads Allehanda

”Man ska ljuga så det låter sannolikt”.

Drygt ett decennium efter Mats Thuressons uttalande har många av oss fortfarande inte lärt oss det farligaste med konsekvenserna av hans ord.

Samhällets väv hotas av populister

Propaganda, medvetna lögner och skriande körer av populister som idag slår sig för bröstet och påstår sig kämpa för andras rättigheter genom att hetsa mot olika grupper i samhället, är de som egentligen är ett hot mot tryggheten i samhället.

Man bäddade för folkmordet i Bosnien med en kedja koncentrationsläger, våldtäktsläger och massgravar över hela landet – inte bara i Srebrenica. Just tack vare propaganda och spridning av en hatfull retorik som liknar mycket den retorik vi möter dagligen av högerextrema krafter.

Högerextrema krafter har fått luft under sina vingar och idag så har vi Sverigedemokraterna i riksdagen. De har i sin svarta säck lyckats fånga upp människor som lider av okunskap, fördomar och rädslor.

Om vi skall vara uppriktiga när vi säger ”Never forget Srebrenica” så skall vi först och främst stå emot dagens utbredda rasism mot olika minoriteter i samhället.

Det är på detta sätt vi visar heder, medmänsklighet, omtanke och vilja att inte glömma bort hur och varför de grövsta handlingar skett i mänsklig historia. Utan dessa kunskaper är det omöjligt att kämpa och stå emot dessa grova handlingar, brott med rasistiska grunder mot mänskligheten, vars kostnader och konsekvenser drabbar inga andra än våra barn och barnbarn.

/Ida Dzanovic

 

Krönikor

EU-valet: vad innebär egentligen din röst?

På söndag är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har röstat är detta en krönika för dig. I EU-valet  väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Jag har tidigare berört detta i en krönika här på Motargument. De politiker vi röstar fram ska i sin tur välja vilken partigrupp de tänker samarbeta med under kommande mandatperiod. Det finns en del frågetecken och märkligheter i dessa samarbeten. Här och nu ämnar jag påvisa dessa frågetecken och märkligheter.

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, GUE/NGL, Gauche Unitaire Européenne/Nordic Green Left, en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier, varav flera har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår exempelvis grekiska KKE, Greklands Kommunistiska Parti, PCE, Partido Comunista de España, och PCP, Partido Comunista Português. Denna grupp har även Feministiskt initiativs förstanamn Soraya Post flaggat för att vara en del av.

Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen EPP, European People’s Party. I denna partigrupp ingår det främlingsfientliga och ultranationalistiska partiet Fidesz, ett parti som moderaternas Gunnar Hökmark, i samband med partiets framgångar i ungerska valet 2010, vurmat för. Mer om samarbetet i denna partigrupp kan du läsa här. Rachida-Dati-European-ParliamentSverigedemokraterna har valt att ännu inte berätta för väljarna vilken partigrupp man kommer att välja att ingå samarbete med. De menar att detta kan komma att avslöjas i juni, då partigrupperna i EU-parlamentet formas, men det finns farhågor om att det kan dröja ända till efter riksdagsvalet. SD verkar vilja hålla på sina kommande samarbetspartners eftersom det kan ha en inrikespolitisk påverkan. Detta kan tolkas som att SD är oroliga att det kommande partigruppssamarbetet, med mer eller mindre uttalat högerextrema partier, kan komma att påverka partiets framgångar i det kommande riksdagsvalet i höst. Många av SD:s väljare är inte villiga att lägga sin röst på ett parti som samarbetar med ultranationalistiska, fascistiska och rasistiska partier i EU-parlamentet.

Den troliga, och naturliga, partigruppen för SD är EFD, Europe of Freedom and Democracy, som bland annat innehåller partier som högerpopulistiska UKIP, United Kingdom Independence Party, federalistiska Lega Nord, ultranationalistiska SNS, Slovakiska Nationalistpartiet, nationalkonservativa Sannfinländarna och främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Ytterligare partier som kan tänkas ingå i EFD är nazistiska Gyllene Gryning, antisemitiska och antiromska Jobbik, nationalistiska Vlaams Belang och invandringskritiska Front National. Front National funderar på att starta en ny partigrupp kallad EAF, European Alliance for Freedom. I den gruppen kan högerextrema PVV, Partij Voor de Vrijheid och nationalkonservativa FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, komma att ingå. Om denna partigrupp blir verklighet är det ytterligare ett alternativ för SD. Man håller dörrarna öppna för att inte ingå i en partigrupp, något som kan uppfattas som ett spel för gallerierna, då man inte vill äventyra höstens valresultat.

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, om de vinner någon plats, kommer att vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer att samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti. Sverigedemokraterna väntar, och mörkar, in i det längsta med att berätta vem de avser att samarbeta med i EU-parlamentet. Troligtvis kommer de att välja en partigrupp med fascister, rasister och andra högerextrema partier. En röst på något av de partier jag nämnt är också en röst på deras partigruppvänner.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

Krönikor

Neofascismen – hur hanterar vi den?

Neofascismen, även kallad nyfascism, är på frammarsch både i Sverige och runt om i världen. De fascistiska krafterna av idag grundar sin politik och sin ideologi på fascismen. Fascismen har redan avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Vi har i en annan artikel redogjort för fascistiska strömningar och regimer efter andra världskriget.

Det finns olika åsikter om vem, eller vad, som ska benämnas neofascism. Det finns de som förespråkar benämningen, medan andra, oftast de som blir föremål för utpekandet, bestrider den. Detta har förmodligen att göra med att det i grund och botten finns olika uppfattningar om vad fascism är. Vissa hävdar att beteckningen är överutnyttjad och därmed inte överensstämmer med de som är noggrannare i sin bedömning av vad som är fascistiskt. I Sverige och övriga delar av världen finns strömningar, rörelser och partier som många väljer att etikettera som fascistiska. I Sverige är Sverigedemokraterna det största parti som fått den stämpeln.

Denna artikel ämnar inte deklarera argument för om denna stämpel är riktig eller inte. Min föresats är istället att finna verktyg och argument för att bemöta den politik och de åsikter som, oavsett etikett, många anser vara ett hot för demokratin, de mänskliga rättigheterna och för alla människors lika värde.

För att bemöta dagens neofascism är det viktigt att förstå hur fascismen bemötts genom historien.

1. Först och främst är det viktigt att inte ingå samarbete med fascistiska partier. De blåa och de röda partierna följer denna oskrivna regel idag. Den dagen något eller några partier väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna finns det stora risker att fascismen blir starkare. Det är något vi inte behöver blicka särskilt långt för att se, då vi har sett det i våra grannländer Danmark och Norge.

Banksy in Boston: Portrait from the F̶O̶L̶L̶O̶W̶ ̶Y̶O̶U̶R̶ ̶D̶R̶E̶A̶M̶S̶ CANCELLED piece in context on Essex St, Chinatown, Boston
Chris Devers / Foter / CC BY-NC-ND

2. Vidare är det viktigt att man, trots fascisters motsatta åsikt, ser ”hotande” etniska eller religiösa grupper av människor som en samhällelig resurs, istället för ett samhälleligt hot eller belastning.

3. Sist, men inte minst, är det nödvändigt att vi vågar benämna politiken vid dess riktiga namn. I Sverige innebär det att Sverigedemokraterna, i det offentliga samtalet, bör benämnas för vad de är.

Punkt (3) är svårast. Det är också denna punkt som ligger till grund för att de som anammat politiken – antingen som politiker eller medborgare – inte heller är överens om att benämningen på partiet och människorna är korrekt. Jag tror dessutom att de allra flesta sverigedemokrater inte inser vad ideologin och åsikterna de förespråkar egentligen innebär. Det beror på att fascismen är traumatisk, smärtsam och ångestfylld. I Sverige innebär detta att höger och vänster har en ny, gemensam huvudfiende. Sverigedemokraterna, liksom fascismen, marknadsför sig som en ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterskalan.

Det finns många grundbultar i fascismen som är skrämmande och, för en mindre grupp, fascinerande. I grund och botten är fascismen antidemokratisk, det vill säga då makten erövrats finns inte längre utrymme för åsikter som strider mot den rådande politiken och de rådande åsikterna. Grundtanken i fascismen är att makten inte kan delas, det går inte att samarbeta. Retoriken hos Sverigedemokraterna påminner mycket om den gamla fascismens retorik, den om att socialisterna är fienden och hotet mot det nationella folket.

I det politiska samtalet vill människor, förutom att använda sig av patos, förankra sina åsikter och föresatser med hjälp av källor och expertis. Detta gäller alla, oavsett politisk agenda eller åsikt. För att det ska bli trovärdigt är det nödvändigt att källorna man använder sig av är neutrala och oberoende. Det kan också vara bra att använda sig av flera källor för att underbygga sin argumentation. Det är viktigt att vi väljer att bemöta de fascistiska uttrycken på ett sakligt sätt. Något som inte alltid är helt lätt eftersom man, i många situationer, reagerar instinktivt när man upplever att något inte stämmer överens med det man själv står för. I debatten framförs allehanda källor och argument, från båda håll, som är mer eller mindre färgade i sin information.

Detta gör att det är svårt att finna motargument i diskussioner. Ett grundläggande argument som alltid är effektivt, och samtidigt logiskt, är att försöka få ett generaliserande argument att falla genom att understryka att varje människa är unik. Att en eller flera människor i en grupp har gjort en sak i ett specifikt sammanhang är på intet sätt en garanti för att andra i gruppen kommer att göra samma sak. De flesta generaliseringar som uttrycks av de människor som präglas av fascistiska åsikter går att bemöta. Det gäller bara att hitta rätt fakta och de rätta källorna. Om din magkänsla säger att något inte stämmer är det värt att försöka finna motargument. Det är nödvändigt att ifrågasätta sin ”motståndare”, annars finns det risk att de successivt blir fler och fler. Vi behöver gemensamt göra det obekvämt för de människor som uttrycker dessa åsikter och de som för den politik som grundar sig i fascistiska synsätt, drömmar och tankar. Vi får aldrig låta dem bli oemotsagda och, på samma gång, bekväma i sin roll.

Almedalsveckan Jimmie Akesson tal 20130701 0710F
News Oresund / Foter / CC BY

Sverigedemokraterna och deras väljare vill gärna kalla Miljöpartiet och Vänsterpartiet extremistpartier, och deras företrädare och anhängare väljer man att kalla vänsterextremister. På ”högre”, officiell nivå, det vill säga i intervjuer, i kampanjer och i debatter, nöjer man sig med att kalla dessa grupper för vänstermänniskor eller vänsterfolk, men i sociala medier, såsom Facebook och Twitter, benämner samma människor dessa grupper vänsterextremister. På Motargument har vi tidigare berört ämnet om Sverigedemokraterna och sociala medier. För att klara av den nya svartbruna ideologiska vågen är det nödvändigt att alla, politiker som medborgare, inte blundar utan i stället vågar se fascismen rakt i ögonen.

Att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti ifrågasätts dagligen av många – framför allt av de som röstar på dem eller av de som är aktiva sverigedemokrater. Det finns emellertid många argument som styrker tesen att de är fascister, eller neofascister som den moderna beteckningen lyder. Motarguments Torbjörn Jerlerup har skrivit om detta på sin hemsida. Dessutom har detta avhandlats tidigare på Motargument.

Risken är överhängande att Sverigedemokraterna lyckas att mörka sin agenda, sitt ursprung och sina föresatser. I stora stycken har de redan lyckats. Det görs med hjälp av en putsad argumentation, en förfinad retorik och genom ständig dementi av de fascistiska attityderna. Detta plussat med den populistiska missnöjespolitiken lockar väljare. Det är nödvändigt att övriga politiska partier och resten av samhället tar sitt ansvar och  ser och granskar Sverigedemokraterna. Den granskningen måste vara minutiös för att undvika att Sverige hamnar i samma situation som exempelvis Norge och Danmark. I de länderna har Fremskrittspartiets respektive Dansk Folkepartis politik vunnit inflytande över den förda regeringspolitiken. Dit vill vi inte komma i Sverige.

Marine Le Pen, partiledare för franska Front National, har nyligen flörtat med Sverigedemokraterna. Detta med anledning av det kommande EU-valet, där Sverigedemokraterna ännu inte avslöjat vilka partier som kommer att ingå i den grupp partiet avser samarbeta med i EU-parlamentet. När Sverigedemokraterna tillkännager vilka partier de ämnar samarbeta med kommer vi att se Sverigedemokraternas egentliga ansikte. Detta förutsätter att man verkligen vågar ställa sig i samma partigrupp som andra fascistiska partier i Europa, eller om man väljer att vara grupplösa. Om Sverigedemokraterna väljer att ingå i den fascistiska partigruppen i EU-parlamentet skulle detta kunna fördröja, eller förhoppningsvis hindra, Sverigedemokraternas framfart i Sverige. Det vi nu ser, i olika utsträckning, är fascismens återtåg.

Colours of Freedom - dedicated to Liu Xiaobo!
puthoOr photOgraphy / Foter / CC BY-NC

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Vi måste se och förstå vad politiken står för innan det är försent. I Sverige förkroppsligas den politiken av Sverigedemokraterna. Det som är på gång att ske, ytterligare en gång, i Europa, och kanske också i Sverige, är i så fall ytterligare ett misslyckande för fascismen. Har vi verkligen råd, kraft och ork att genomgå det en gång till?

Läs mer om fascism och Sverigedemokraterna:

En studie i fascism

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

 

Artiklar

Fascismen efter 1945

Fascismen förbjöds i Italien 1945, i samband med andra världskrigets slut. Icke desto mindre har det bildats nya fascistiska rörelser, inte bara i Italien utan även i andra delar av världen. Tron på nationens förfall och tron på nationalstaten förefaller vara stark hos en hel del människor, vilket resulterar i att det poppar upp nya idéer och rörelser i kampen för att uppnå den perfekta nationen. Hur man vill uppnå denna ter sig olika från fall till fall. Fascismen har tidigare avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Det finns många exempel på fascistiska regimer som, förr eller senare, har störtats eller gått under.

De mest uppmärksammade och berömda fascistiska regimer som fallit är Spanien, under ledning av falangisterna och Francisco Franco, och Chile, som styrdes av militärjuntan och Augusto Pinochet. Estado Novo (nya staten) i Portugal, under ledning av Antonio de Oliveira Salazar, är den fascistdiktatur som blomstrat under längst tid i världshistorien. Österrike, genom austrofascismen, Ungern, innefattande bland annat Pilkorsrörelsen, och Rumänien, med Järngardet, är andra exempel på fascistiska regimer som kommit och gått.

Frisk pust over landet
Frederik Seidelin / Foter / CC BY-NC-SA

Idag ser vi hur fascismen återigen blomstrar. Det blåser kraftiga högervindar i Europa. Den fascism vi ser idag brukar benämnas neo-fascism. De rörelser och partier som grundar sin politik och ideologi på fascismen benämns idag neofascister eller nyfascister. Gyllene Gryning i Grekland är ett sådant exempel. Partiet fick runt 7 % i det grekiska parlamentsvalet 2012. I Ungern har Jobbik, med sina 17 % i senaste parlamentsvalet, nått inflytande i politiken. Svoboda i Ukraina vann drygt 10% av rösterna i samband med det senaste ukrainska parlamentsvalet 2012. Interimsregeringen bildad 2014 i Ukraina gav partiet 4 ministerposter.

Det finns ytterligare exempel på partier i Europa som är svårdefinierade och omtvistade vad gäller benämning, men som alla kan kallas neofascistiska, med bakgrund av att grundvalarna i politiken vilar på fascismen. Front National i Frankrike är ett sådant exempel, Vlaams Belang och Front National i Belgien två andra. Värt att notera är att det land i Europa där folket röstar på rasistiska partier i minst utsträckning är Tyskland. Dansk Folkeparti har vunnit makt i Danmark såtillvida att man har inflytande över förd politik, något som också Fremskrittspartiet har gjort i Norge. Dessa två partier har mycket gemensamt med Sverigedemokraterna. Skillnaden är att de har vunnit politisk makt, vilket Sverigedemokraterna ännu inte gjort i samma utsträckning.

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Trots detta lär vi oss inte av historien, vi väljer att blunda och ser endast de positiva aspekterna av ideologin. Det räcker inte. Vi måste se det negativa i, och konsekvenserna av, fascismen och lära genom det för att inte åter gå i samma fälla. Det empiriska tänket övervinner uppenbarligen inte drömmarna och de uppsatta målen. I stället fortsätter de fascistiska rörelserna och idéerna att ständigt poppa upp. Vi blir påminda om det gång på gång. Hur länge vi måste vänta för att det ska upphöra? Kommer det någonsin att upphöra?

Artiklar

Terminologi – nazism

1 kommentar

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på fascism. Nu har turen kommit till nazism.

Enligt Nationalencyklopedin är nazism följande:

nazism (tyska Nazismus, av Nationalsozialismus), nationalsocialism, politisk rörelse och ideologi som utgjorde idémässig grund för det tyska nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) och dess maktperiod 1933–45.

Enligt Levande Historia förklaras nazism på följande sätt;

Den nazistiska ideologin byggde på den ”ariska” och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Utgångspunkten var att den enskilda individen inte betydde någonting medan rasen betydde allt. Hela tillvaron gick ut på en ständig kamp mellan den egna rasen och andra raser. Judar, romer och andra påstått lägre raser stod för det onda i tillvaron enligt den nazistiska rasideologin. De måste till varje pris besegras eller förintas. Målet var att skapa en rasren och auktoritär stat byggd på en blandning av gamla traditioner och tekniska nyheter.

CurtisHawk

Efter första världskriget ersattes det tyska kejsardömet av Weimarrepubliken. Då Versaillesfreden slöts 1919 förlorade Tyskland stora delar av sina landområden och man tilldömdes ett omfattande krigsskadestånd. Fredsfördraget innebar en ekonomisk kollaps för Tyskland. Den ekonomiska och politiska instabiliteten öppnade dörrar för något nytt, då levnadsförhållandena hos det tyska folket under 1920-talet lämnade mycket i övrigt att önska.

Karl Harrer grundade Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP 1920. Tidigare hade partiet gått under namnet Deutsche Arbeiterpartei, DAP. I samband med namnbytet antog partiet ett 25-punktsprogram, där man kungjorde sitt partiprogram och de löften man skulle infria om man tog makten. 1921 blev Adolf Hitler deras partiledare. Han såg den rådande situationen i landet som en möjlighet att verkliggöra sina visioner.

Propaganda och våld som maktmedel

Hitler använde sig av både propaganda och våld för att få ut sin politik. Under åren fram till maktövertagandet 1933, växte partiet i stor omfattning. 1921 hade NSDAP endast några tusen medlemmar. Under denna tid bildades ett antal partiorganisationer, Sturmabteilung, SA, Schutzstaffeln, SS, och Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, SD. Man förklarade att målet var en utvidgad nationalstat, istället för en demokratisk stat med flera partier, med en stark ledare, Führer. Det tyska Lebensraum, eller territorium, skulle utvidgas, mestadels österut, eftersom folket i de områdena ansågs lägre stående än den ariska rasen. Den tyska rasen var den enda som skulle existera i Tyskland. Judar sågs som en ”antiras” och ansågs vara ett hot mot den ariska rasen. Judar skulle frigöras från den tyska ”folkkroppen”. Den påstådda genetiska överlägsenheten kunde också ses i attityden gentemot ”svaga” individer och grupper. Det ansågs naturligt att de skulle gå under. Denna tanke hade väckts långt tidigare, redan under 1800-talet och kolonisationen. Det fanns också andra grupper som ansågs ha lägre människovärde. Exempel på sådana grupper är romer, homosexuella, funktionsnedsatta, slaver, människor med annan etnicitet än den tyska, samt kommunister, vilka ansågs vara den uttalade fienden.

Som ett steg i upplysningen skapades Hitlerjugend, dit man lockade ungdomar med bland annat affischer. Syftet var att fånga upp så många människor som möjligt och att göra de ariska ungdomarna till nazistanhängare. Den delen av rörelsen som flickor sökte sig till kallades Bund Deutscher Mädel. Den röda tråden i denna ungdomsrörelse var judehatet. 1939 blev medlemskap i Hitlerjugend obligatoriskt.

Judeförföljelse

Völkischer Beobachter front page Jan. 31 1933

1933, i samband med maktövertagandet, inledde nazisterna sitt anti-judiska arbete. Detta tog sig uttryck, inledningsvis, genom diskriminering och förföljelse. Det infördes bojkott mot judiska affärsföretag och det var främst östeuropeiska judar som drabbades. Nazister i uniform, ibland beväpnade, patrullerade utanför affärerna och stoppade människor från att komma in. Hitler insåg att propagandan var fundamental för att uppnå visionen om ett starkt Nazityskland med sig själv som ledare. Därför utsåg han Joseph Goebbels till propagandaminister. Tidningen Völkischer Beobachter fungerade som huvudorgan för Hitler och Goebbels. Den innehöll antisemitiskt skvaller, framhävde nazismens förträfflighet och upplyste samtidigt om det som uppfattades som hotfullt. Propagandan manifesterade att alla affärer som drevs av judar skulle förbjudas. Den officiella bojkotten varade endast en dag, men kom att genomsyra Tyskland och nazisternas attityd gentemot judar. Bojkotten var inledningen på den så kallade ariseringspolitiken, det vill säga det som i förlängningen skulle leda till judeutrotningen. För stunden innebar det att judar exkluderades från det ekonomiska samhällslivet och fråntogs därmed förutsättningarna för att försörja sig. 7 april 1933 kom den första anti-judiska förordningen. Den innebar att judar, utan förklaring, kunde avskedas från offentliga yrken och att de inte längre kunde ta del av föreningsliv och intresseorganisationer. Följden av lagen blev att alla judar i november samma år hade avskedats från det tyska järnvägsbolaget. Skolor fick numer inte ha fler än 5 % judiska studenter, vilket alienerade judarna även i utbildningssystemet. 1938 fick judar endast studera i judiska skolor och 1941 förbjöds dessa skolor.

Via terror, våld, propaganda och censur lyckades Hitler och nazisterna kontrollera mer och mer av Tyskland. Media styrdes med järnhand och böcker som skrivits av judar och politiska motståndare, brändes på bål. Även internationellt, om det skrivits nedsättande om Tyskland, agerade nazisterna genom att skicka officiella protester till regeringen i det aktuella landet. Dessa protester var mer eller mindre hotfulla.

I skolorna infördes rasteori som obligatoriskt ämne. Detta var ett led i att upplysa det tyska folket om ariers överlägsenhet. För att minimera judars förutsättningar i samhället infördes fler och fler lagar. Nürnberglagarna 1935 innebar, bland annat, att judar förlorade sitt tyska medborgarskap och att äktenskap mellan judar och icke-judar förbjöds. Lagarna kom senare att kompletteras med röstförbud för judar. Judar och judiska affärer skulle synliggöras genom att judestjärnan fästes på bröstet respektive på skyltfönstren. Kristallnatten senare samma år kom att innebära startskottet för den verkliga förföljelsen och inledning av judeutrotningen. Synagogor brändes, affärer vandaliserades och plundrades. Bostäder ödelades och judar misshandlades. Ungefär 400 judar mördades och många tog sitt eget liv. Under Kristallnatten arresterades ungefär 30.000 judar och sändes till de första koncentrationslägren i Buchenwald, Sachsenhausen och Dachau.

”Judarna bär ansvar för kriget”

Den 30 januari 1939 gav Hitler i sitt riksdagstal judarna skulden till att ett nytt världskrig var i antågande. Han gav också löfte om att alla judar i Europa skulle utrotas.

Jag vill idag åter vara profet: om den internationella finansjudendomen inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken i ett världskrig, så blir resultatet inte en bolsjevisering av världen och därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i Europa

Andra världskriget inleddes 1 september 1939 genom Tysklands intåg i Polen. Kriget varade fram till 7-8 maj 1945. Den 30 april samma år tog Hitler sitt, och frun Eva Brauns, liv, bara en dag efter giftermålet. Under kriget, som drabbade stora delar av Europa, kom inledningsvis att inkludera alliansmakterna Storbritannien, Frankrike och USA samt axelmakterna Tyskland, Italien och Japan. De neutrala länderna, däribland Sverige, skonades från tysk invasion. Efter Tysklands invasion av Sovjetunionen anslöt sig Sovjetunionen till alliansmakterna. Allteftersom kriget fortlöpte anslöt sig fler och fler till både allians- och axelmakterna. Kriget skördade ungefär 50 miljoner dödsoffer och cirka 6 miljoner europeiska judar utrotades av nazisterna.

MAI PIU'

Trots att Nazityskland föll 1945 har det genom åren fortsatt bildas nya nazistiska organisationer och partier. Under krigsåren var nazisterna i Sverige mer framträdande än vad de är idag. Nynazismen finns överallt runt omkring oss, oftast ser vi den inte, men emellanåt gör den sig påmind. Nynazister använder sig av, förutom demonstrationer och propaganda, våld för att nå nya framgångar. Nynazismen har samma ideologiska grunder som nazismen. Även deras hat mot muslimer har blivit mer och mer aktuellt med åren.

Nynazister förnekar ofta Förintelsen. Genom åren har det förekommit otaliga konfrontationer mellan nynazister och antifascister i Sverige och runt om i världen. Dessa konfrontationer uppmärksammas vilket är en del i arbetet för dessa grupperingar. Det politiska inflytandet är däremot ytterst begränsat – i Sverige sitter en nazist på ett SD-mandat i Ludvika och en nazist är ersättare i kommunfullmäktige i Borlänge. Båda är medlemmar av Nordiska Motståndsrörelsen.

Nynazismen är ständigt närvarande, vi måste ta den på allvar och vi får aldrig blunda för den.

Läs mer om nazismen i Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet: nazismens normer och värderingar – och våra egna

Artikeln uppdaterades 160718.

Artiklar

Terminologi – fascism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på islamism. Vi fortsätter med fascism.

Enligt Nationalencyklopedin betyder fascism följande:

fascism italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren.

På Oxforddictionaries kan man läsa följande om fascism:

The term Fascism was first used of the totalitarian right-wing nationalist regime of Mussolini in Italy (1922–43); the regimes of the Nazis in Germany and Franco in Spain were also Fascist. Fascism tends to include a belief in the supremacy of one national or ethnic group, a contempt for democracy, an insistence on obedience to a powerful leader, and a strong demagogic approach.

 

Foter / CC0 1.0 Universal (CC0 1.0) Public Domain Dedication

Vid parlamentsvalet i Italien i november 1919 försökte Benito Mussolini sig på att ta en plats i Milano, men han blev inte vald. Två år senare fick hans Partita Nazionale Fascista 35 platser i det italienska parlamentet. Metoden som Mussolini och facisterna använde sig var, och är, kontroversiell, då den innefattade systematiskt våld, samt mord, mot politiska motståndare. Socialisterna var fascisternas huvudsakliga motståndare. Näst intill dagligen förekom konfrontationer mellan fascister och socialister. Mussolini var inte själv aktiv i striderna, men var den som styrde bakom kulisserna.

Vad beträffar de politiska maktmedlen har vi inga betänkligheter. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både de lagliga och de så kallat olagliga.

Mussolini tar makten med våld

Mussolinis verk gav frukt. 1922 lyckades fascisterna ta kontroll över ett flertal italienska städer. Det spilldes ungefär 2.000 människoliv under våren och sommaren. Vid denna tidpunkt var fascisterna den överlägset mest inflytelserika rörelsen i Italien och Mussolini ville ha mer. I oktober 1922 hotade han med att ”antingen ger regeringen oss makten eller så tar vi den genom att marschera mot Rom”. Redan 1914 hade Mussolini grundat tidningen Il Popolo d’Italia, där han tog sig stort utrymme för att uttrycka sitt missnöje över den rådande politiken och att propagera för vikten av att ha en stark ledare. Tidningen – som fungerade som regimens propagandaorgan – lades ner 1943.

Benito Mussolini in 1937
Foter / Public domain

Några veckor senare marscherade 25.000 svartskjortor, vilka, vid sidan om fasces, spöknippen, kommit att bli en symbol för fascismen, in i Rom. Denna maktdemonstration hade kunnat stoppas av armén, men den gjorde inget för att förhindra inmarschen. 29 oktober 1922 annonserade kung Viktor Emanuel III att Mussolini var Italiens nye regeringschef. Mussolini inledde sitt styre med att återskapa lugn och ordning. Avsikten var att skapa en stark nationalstat, något som underlättades av ständigt nya medlemmar. Under det kommande året ökade medlemstalet i partiet från 300.000 till 783.000. Folket vann han, bland annat med lägre företagsbeskattning och kortare arbetstid. Vid nästa val, i april 1924, fick Partita Nazionale Fascista hela 65 % av rösterna. Detta gav Mussolini förutsättning för att bilda en regering bestående utelutande av fascister. Socialistledaren Giacomo Matteotti anklagade Mussolini för valfusk, vilket fick till följd att han kidnappades på öppen gata i Rom och påträffades död i skogen några månader senare. Mussolini insåg att han misstänktes ligga bakom mordet. Då valde han att i parlamentet själv ta på sig det moraliska, politiska och historiska ansvaret för det inträffade. Han fortsatte genom att deklarera att han skulle städa upp i sina egna led och i resten av landet. Detta mål skulle han uppnå genom att införa diktatur med sig själv som självutnämnd envåldshärskare. Efter att tidigare ha fördömt antisemitism, införde Mussolini 1938 raslagar, ett tecken på att rasism spelar en viktig roll i fascismen. Fram till 1943 kom Mussolini, kallad Il Duce, ledaren, att styra Italien med järnhand. Mussolini hade en dröm om att återinföra det romerska riket. Politiken kom att genomsyra hela folket och alla dess aktiviteter. Alla skulle stöpas i samma form och all form av motstånd bekämpades. Hans motståndare kom att kalla det den ”totalitära staten”, ett begrepp han senare själv anammade.

Fundamentet i fascismen är nationalism

Osäkerheten och otryggheten efter första världskriget gjorde att denna politiska rörelse på relativt kort tid, tre år, kunde ta makten i Italien. Förhoppningen var att nationen skulle återskapas, vilket också lyckades. Det finns mycket som tyder på att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Rent ideologiskt är det endast Sverigedemokraterna som har en tydlig vision med sin politik. Sverigedemokraterna verkar för att svenskheten ska bevaras, man förespråkar nationalismen och, framför allt, vill man att Sverige ska vara, i största möjliga utsträckning, etniskt homogent. Den grupp man framför allt inriktar sig på är muslimerna.

Den fascism vi nu ser i Europa kallas av internationella forskare neo-fascism och är resultatet av ett intellektuellt arbete i Frankrike efter 1968. ”Den nya fascismen” bygger på att det multikulturella och pluralistiska samhället ska avskaffas och det vi kallar västerländsk demokrati, baserad på de mänskliga rättigheterna och de individuella friheterna, ska ersättas av ett så kallat ”organiskt samhälle”. Neo-fascismen anser att den moderna kosmopolismen ska besegras genom att upphöja äkta nationalistisk kultur. Man är av åsikten att den homogena nationalstaten, den etniska och kulturella identiteten, hotas och undermineras, av mångkultur och multietnicitet. Det är viktigt att poängtera att den moderna fascismen ska ”marknadsföras” via uttryck som att det rör sig om en så kallad ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterkalan. Fascismen idag är fortfarande fascistisk, visionen om en stark homogen nationalstat finns i högsta grad, vilken grupp som anses som hot är varierande.

BOYS & GIRLS, KEEP TO THE RULES
ORAZ Studio / Foter / CC BY-NC

Fascismen är alltjämt närvarande, trots otaliga bevis på misslyckanden, och skall tas på största allvar. Vad vi kan, och skall, göra för att bekämpa den är att inte förneka den men att i stället se den rakt i ansiktet. Det är påfallande hur många punkter i Sverigedemokraternas ideologi som tangerar den fascistiska ideologin. Den 25 maj i år stundar EU-valet, då svenska folket ska rösta fram 20, av totalt 751, ledamöter som ska representera Sverige i Europa-parlamentet fram till 2019. Några poster kommer att tillfalla Sverigedemokraterna. Det är med spänning vi väntar på vilka europeiska partier som blir deras samarbetspartners. Det är först då Sverigedemokraterna kommer att bekänna sin egentliga politiska färg.

 

Läs mera

Henrik Arnstads bok Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia ger en djup och omfattande inblick i fascismen och dess historia. Motargument har skrivit en recension av boken.

 

 

Reportage

Tänk efter före

Trots att jag har pluggat tillsammans med Johnny, är det svårt att tro att han en gång varit en av Sveriges största nazistledare och fortfarande bedöms som en säkerhetsrisk i SÄPOs arkiv. Han är längre än jag minns, men fortfarande lika högljudd när vi träffas för att prata om rasism och nazism nu och då, Sverigedemokraternas politik och lite annat smått och gott.

Johnny Puma Höglin

Det har skrivits mycket om Johnny genom åren. I början på grund av hans plats i den nazistiska rörelsen och senare på grund av hans avhopp. Johnny ”Puma” Höglin var en del av den svenska nazismen under extremismens allra värsta period; 1990-talet. Efter åtta år med borgerligt styre menar Johnny att det svenska rasistiska klimatet idag börjar närma sig samma proportioner igen. Orsaken, enligt Johnny, är okunskapen hos politiker. Han anser att samhället har sig själv att skylla, och att politikerna vänder ryggen till.

– Det finns ingen ‘quickfix’. Det de här människorna är ute efter, är syndabockar. Någon att skylla på för sina egna tillkortakommanden, men ingen har balls att säga ifrån eller göra något, säger Johnny flera gånger. Han menar att samhället är handlingsförlamat inför Sverigedemokraterna och deras väljare. I stället för att hitta argument och lösningar på de problem rasisterna tar upp, väljer politiken att backa och steg för steg göra rasismen mer rumsren.

Det man ska göra skillnad på enligt Johnny är de som utövar rasism på nätet och de som gör det i gängform. Att komma åt och nå de som hänger i kommentarsfälten på olika rasistsajter, som Avpixlat, Fria tider med flera, är i princip omöjligt, särskilt i grupp. Att däremot nå enskilda individer, särskilt de yngre, är fullt genomförbart och något Johnny har ägnat sig åt i många år.

– På måndag åker jag ner till Gotland på föreläsningsturné tillsammans med Emerich Roth, överlevare från Auschwitz. Vi kommer att föreläsa på varenda skola på hela Gotland.

Att hjälpa personer på väg ut ur destruktiva sammanhang är något Johnny sysslat med ända sedan han själv var på väg ut. Han jobbade på Exit under sex år för att därefter föreläsa i egen regi. Jag frågar honom vad han anser vara det bästa sättet att nå ungdomar som kanske står inför valet att ge sig in i destruktiva grupper, oavsett innehåll och avsikt. Han menar att han kan ställa frågor och höra svaren utan att döma, och berätta hur det har fungerat för honom själv och vilka konsekvenserna blivit av hans handlande. Att få ungdomar att relatera det han säger till sig själva är effektivt, likaså att han kommer från den bakgrund han gör och att han inte är en akademiker som läst sig till kunskapen genom böcker och studiepoäng.

– Det gäller att tänka efter före, helt enkelt, säger Johnny.

Han lägger ingen skuld på någon annan för de val han gjort i sitt liv. Han tar själv upp frågan om ånger och säger att han inte kan svara vare sig ja eller nej, eller så måste han svara både och. Ånger för att han gjort det han gjort, men samtidigt har det format honom till den han är idag.

Den Johnny ”Puma” Höglin är idag, är intressant nog för att få en biografi skriven om sig. Börge Hellström har författat en sådan, ”Pojken som aldrig grät”, som släpps under våren/sommaren 2014. Jag tänker ta mig friheten att begära ett recensionsexemplar av den och skriva om här på Motargument. Det finns trots allt mycket jag inte vet om Johnny.

Johnny Puma Höglin

Läs mer om Johnny ”Puma” Höglin:

”Jag tömde skallen och fyllde den med nazism” DN 2003-11-25
Johnny lämnade nazismen efter nio år Arbetarbladet 2010-03-17
Johnny har blivit en nagel i ögat på nazisterna Värmlands folkblad 2009-11-28
Emerich ger inte upp sin kamp helagotland.se 2014-02-12

Krönikor

Om nationella gränser

Gästinlägg av Politifon

Nationella gränser är vad man skulle kunna likna vid räckverk, som skyddar mot omvärlden, men de är också en typ av föreningslänkar mellan ekonomiska, geografiska avgränsningar och migration. Gränser genererar i vissa fall också ekonomiska intäkter till perifera, utsatta och försummade provinsiella områden. Kanske är det rejält överdrivet att dra paralleller till Sverige här, men vi ser t.ex. hur norrmän gärna åker över norska gränsen för att detaljhandla i Sverige.

Greatwall-SA3
Saad Akhtar / Foter.com / CC BY

Så utnyttjar man marknaden och prisskillnader. Det medför ömsesidiga vinster. Gränser kan också ses som de nationella identiteternas ideologiska symbol. En symbol ur vilken idéer om migration och liknande antingen ses som införsel av oönskad invandring eller oönskad utvandring. Vad gäller utvandringsfrågan kan det komma till uttryck på två vis.

En stat kan välja att gärdsla in befolkningen, och förhindra den från att utvandra. Sådana ingrepp i den personliga friheten är dock olagliga sett till folkrätten och implementeras ofta historiskt av totalitära stater. Den andra metoden är för berörd stat att förhindra befolkningens utvandring genom att locka den till att stanna.

Sådana åtgärder vidtog Sverige i relation till den stora utvandringen från Sverige till Amerika. I Emigrationsutredningen från 1913 är det inledningsvis sagt att:

I år är det 100 år sedan den svenska Emigrationsutredningen under statistikern Gustav Sundbärg lade fram sitt huvudbetänkande och inte mindre än 20 bilagor. Massutvandringen försatte landet i kris. En miljon svenskar hade flyttat ut. Skulle det tömmas helt? I stället för att förbjuda utvandring, sattes en rad åtgärder in för att göra det mer lockande att stanna: Rösträtt, stöd till egnahemsbyggande, fattigvård, bättre skola, kort sagt det moderna Sverige som senare gavs namnet folkhemmet.

Så vad är gränser för något? Egentligen tror vi felaktigt att det är avgränsande anknytningsdragningar som separerar geografiska och politiska arealer, territorier och land. Som att jorden skulle vara fysiskt uppskuren. I själva verket är gränser inte annat än ideal. Illusioner som inte verkligen finns där. Det som finns är gränskontroller, gränsskjutningar, deportationer och uppehållstillstånd/medborgarskap.

Det är på denna juridiskt felaktiga grund som “nationalister” hänvisar till sig själva, som ägare av den mark deras förfäder byggde upp (den svenska gränsdragningen, det vill säga) och inrättade ett förment särskilt samhälle på. Det finns självfallet ingen sådan täckning. Vi har inte äganderätt till vår jord annat än om vi köper upp begränsad markyta. Det vi har är medborgarskap och medborgarskap kan i princip vem som helst erhålla eller avsäga sig, inom vissa ramar.

Gränserna är inte fakta, de är idéer, som mer eller mindre är realiserade som sociala konstruktioner. De är dock aldrig materiellt verkliga utanför samhällets sfär. Den som t.ex. försvarar gränser värnar egentligen inte en sak, utan snarare ett ideal. Detta ideal kan vara det kulturella eller demokratiska eller genetiska, och så vidare.

Separationen är således i verkligheten rapsodisk, och det vet vi eftersom folk “olagligen” (det vill säga utan officiellt tillstånd, eftersom det inte är en illegal handling att röra sig mellan länder) korsar gränser, som om det inte fanns något där som stoppade deras rörelse.

Att gränsdragningar således inte är riktiga, på riktigt, kan inte bli mer uppenbar av det faktum att det inte existerar någon stabilitet eller fixering. Se exempelvis på den här historiska beskrivningen av svensk gränsdragning genom åren:

sweden-through-history2Sveriges gränsdragningar genom historien.

Man skulle kunna betrakta vilket geografiskt område som helst och få liknande resultat. Den svenska gränsdragningen har inte alltid sett likadan ut och den kommer förmodligen att reformeras även i framtiden. Den nationella identiteten är en social konstruktion och alltså i första hand existerande som makt och inte som materiellt fenomen.

Krönikor

Nationalism

Det sägs ibland att nationens grund är stammen och familjen.

Höganäs på den tiden ”nedre” och ”övre” var idenititeter huggna i sten.

Jag håller med om att stammen en gång var grunden för mänsklig samvaro. Men historien visar att vi gradvis höjt oss ÖVER stamtänkandet.

Det tragikomiska är att de nationella rörelsernas argument om nationen faller om man tittar på hur nationerna uppstått. De är inte huggna i sten precis, de nationer vi har.

På medeltiden fanns inget fosterland och ingen nationalstat.

Det fanns östgötar som kände sig annorlunda än västgötar, och svear som var annorlunda än götar, etc etc… Som det står i de gamla landskapslagarna. Om någon från samma landskap dödas, straffades man med dödsstraff, men dödades en från annat landskap fick man böta några daler!

På något sätt har vi utvecklats bortom detta och hittat en gemenskap mellan landskapen i Sverige.

Fast den utvecklingen är ganska ny. På 1970-talet mobbades jag för att jag var skåning och bodde i Stockholm. Skåningar var dumma, för intelligenta, lata och feta och smala och korkade och smutsiga och renlighetsivrande, och pratsamma och tysta. Ja, kort sagt haglade fördomarna om sådana som var som mig.

Denna sorts rasism-liknande mobbning har minskat de sista decennierna.

Det här är intressant eftersom den utveckling vi haft INOM Sverige är något vi borde studera och lära oss av när vi tittar på mänskligheten idag.

Det var värre på min morfars tid. Då fanns det ännu fördomar kvar mellan folk i Skåne. Mellan vikenråttor och höganäsare och båda två och helsingborgare. För att inte tala om Bjuv-ungarna. I min morfars generation var fortfarande gemenskapen inom regionen starkare än någon annan identitet. Och inte bara regioner INOM ett län eller landskap, utan även i så små enheter som byn och staden. Och i de GRUPPER man identifierade sig med i byn eller staden. I Höganäs, där han kom från, var det slagsmål mellan de som bodde i Höganäs nedre och Höganäs övre. Och det var svårt för en snickare pojke att gifta sig med en gruvarbetarflicka. Det var att gå UTANFÖR gruppen.

Men på något sätt har samhället under de senare århundradena lyft sig ÖVER denna stamgemenskap. Att vi enbart kunnat prata om en nation eller ett s k fosterland, är stort nog. Fosterlandet skapades genom att folk såg det gemensamma intresset i så vitt skilda kulturer som den skånska och den uppländska – till exempel.

Ja, idag ser vi inte det som vitt skilda kulturer, men skulle du frågat en 1600-talsbonde skulle du fått se att det sågs som vitt skilt. Och än mer skilda var stånden från varandra.

Ja sannerligen. Kunde man få en smålänning och en skåning att lyfta blicken över stamtänkandet och se det gemensamma i deras mänsklighet – och svenskhet – så kan man givetvis få svenskar att lyfta blicken och se det gemensamma i HELA mänsklighetens utveckling idag!

Feltänkandet nationalisterna begår är att tro att nationen är en naturlig grund som funnits där sen evigheters evighet. 

De har fel! Nationen, fosterlandet, är en skapelse! Något vi satt samman av enheter som sågs som VITT skilda av kultur, seder, bruk, utseende och historia.

Nationen är lika mycket som socknen, häradet, landskapet, regionen eller området och klassen utslag av revirtänkande och av ”samhörighet med de nära oss”. Det är bara att det där begreppet ”revir” och ”nära oss” har ändrats med seklen. Det vi lägger in i begreppet ”nation” idag är vad folk la in i begreppet landskap eller härad för några sekler sen. Det är mänskliga skapelser och som sådana stadda i ständig utveckling och förändring.

Precis som det idag finns olika nationer och olika kulturer, så fanns förr ännu mindre stamkulturer. Det var det som gjorde att till och med olika östgötar hade svårt att se sig som en enhet, än mindre kunde de då se en samhörighet med en smålänning eller en tysk! Det var det som gjorde att en gruvarbetarpojke som dejtade en fiskarflicka i Höganäs kunde pryglas av fiskarflickans vänner så sent som på 1900-talet. Så vad är egentligen mer naturligt än att säga: som man kunde skapa en enhet (nation/fosterland) av Sverige så kan vi göra det av mänskligheten också?

Kanske inte just nu. Inte över en natt. Men definitivt kan vi ha det som mål och börja sträva dithän redan nu.

Eller vad anser ni?

Krönikor

Fem-stegs-programmet

En av de viktigaste frågorna för alla nationalistiska partier genom historien har varit idén om det egna landets överlägsna kultur, och hur viktigt det är att bevara denna. Dagens SD må ha tonat ner sin ”Bevara Sverige Svenskt”-retorik, men de talar fortsatt högljutt om vikten av att stoppa ”kulturimperialismen”.

Även om SD såklart bortser från att världen i flera decenniers tid har fått den största delen av kulturella influenser från USA och inte den muslimska världen. Men hur skulle en regering då vara tvungen att agera om den skulle vilja stoppa denna ”kulturimperialism” mot det egna landet? Nedan har jag listat några av de enkla åtgärder en nationalistisk regering skulle behöva vidta för att ”bevara den svenska kulturen” så som SD så gärna vill.

Pyongyang, Nordkorea
Pyongyang, Nordkorea
  1. Stäng gränserna. Stoppa invandringen är ju en självklarhet, kommer det in människor från andra länder för de ju med sig en annan kultur, vilket är oacceptabelt. Men vi kan inte heller låta svenskarna lämna Sverige ens tillfälligt, för åker de utomlands så kan de få in nya uttryck utifrån som kan förändra den svenska kulturen. Nej, det är bäst om ingen åker vare sig in eller ut ur Sverige.
  2. Stoppa all handel med omvärlden. Varor och tjänster från andra länder än Sverige kan ge svenskarna utländska influenser och riskerar på så sätt att förändra den svenska kulturen. Nej, Sverige ska vara självförsörjande.
  3. Inga utländska TV-program eller musik. En stor del av vår bild av omvärlden kommer från vad vi ser på TV, och speciellt amerikanska TV-program och amerikansk musik har påverkat Sverige de senaste decennierna. Detta är inte acceptabelt. Sådana utländska influenser måste stoppas. Endast svenska program och genuint svensk musik får spelas på radio och TV.
  4. Inget internet eller telefoni. I alla fall inte med omvärlden, tänk så mycket utländsk kultur och sverigefientliga åsikter folket skulle kunna snappa upp. Ett intranät och inhemska telefonlinjer går nog bra, för då riskerar folket inte att hjärntvättas av kulturmarxister och andra sverigefiender. Självklart måste nätet och telefonlinjerna övervakas noggrant.
  5. Avskaffa demokratin. Det vore ju katastrofalt för den svenska kulturen om ett annat parti, som är mindre Sverigevänligt kommer till makten. Detta kan vi inte riskera, så för nationens bästa måste demokratin avskaffas.

Så, dessa är de fem enkla steg en nationalistisk regering bör ta för att ”Bevara Sverige Svenskt”. Hmm, får ni också en känsla av att det här har provats nån gång förr? Just det ja, i Nordkorea! Jag vet inte vad ni tycker, men själv har jag fått intrycket av att Nordkorea inte fungerar så värst bra, i alla fall inte för den nordkoreanska befolkningen. Slutsats: nationalism är bäst att hålla borta från makten, för det går riktigt illa om nationalisterna faktiskt får bestämma.