Etikettarkiv: medborgare

Det nationalistiska samhället

”Det är uppenbart att många av de problem den svenska skolan i dag brottas med är en direkt följd av att det en gång trygga och homogena svenska samhället nu ersatts av ett hårt, kallt och segregerat mångkulturellt samhälle”

(Motion till Riksdagen av SD-topparna Richard Jomshof och Mattias Karlsson)

Det är inte ovanligt att Sverigedemokraterna beskylls för att vara ett enfrågeparti och att ett stopp för invandringen skulle vara något sorts politiskt slutmål för partiet. Med tanke på nyhetsrapporteringen kring SD är detta inte något konstigt, det är dock beklagligt att den fulla omfattningen av partiets ideologi inte får mer uppmärksamhet i den politiska debatten.

Att SD inte är ’ett parti som alla andra’ beror inte bara på de oräkneliga rasistiska, homofoba och allmänt förvirrade uttalanden som partiets företrädare häver ur sig, de är inte att parti som de andra i riksdagen eftersom att de baserar sitt samhällsbygge på helt andra premisser.

Nationalism med ambitioner

Då SD vuxit mycket snabbt de senaste åren har de säkerligen attraherat många som inte tänkt så mycket längre än att de kraftigt vill begränsa invandringen, men stommen i partiets politik, främst representerad av partiets ledning, utgörs alltjämt av en nationalism som har mer långtgående ambitioner än att stoppa asylinvandringen.

Niklas Orrenius på Dagens Nyheter har länge försökt lyfta diskussionen kring Sverigedemokraterna till det mer övergripande och ideologiska planet och det är en ansats som fler journalister och debattörer borde ta efter (en givande diskussion med Niklas Orrenius kring detta ämne går att ta del av i avsnitt 76 av Inte rasist men’s podcast).

Karl XII-statyn i Kungsträdgården

”När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut… det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige.”

Jimmie Åkesson (Sydsvenskan 2007)

Karl XII:s armé bestod av människor med väldigt olika bakgrund, bland annat från grupper som SD idag inte anser har en ”svensk” identitet, och att det därför blir lite motsägelsefullt att Åkesson framhåller denna brokiga – mångkulturella – skara som en förebild han känner särskild samhörighet med, samtidigt som han förkastar mångkultur här och nu.

SD och mångkulturen

En av de mest centrala utgångspunkterna i Sverigedemokraternas politik är övertygelsen om att det är omöjligt för människor med olika kulturella bakgrunder att tillsammans skapa och upprätthålla välfungerande samhällen. Som en konsekvens av detta är det således ”(…)önskvärt att staters geografiska gränser sammanfaller med folkets utbredning.” (Björn Söder i DN 2014-12 14). Nu är det tyvärr så för SD att människor tenderar att röra på sig, och har så gjort under tusentals, ja hundratusentals, år. Enligt den nationalistiska logiken blir då den första naturliga åtgärden att helt enkelt hindra människor från andra länder att bosätta sig i Sverige. Allt enligt någon sorts graderad skala där de som uppfattas som mest ”främmande” ska prioriteras högst och motverkas mest.

Det är någonstans här som den politiska debatten kring Sverigedemokraterna har parkerats, vilket är beklagligt eftersom så mycket av det som utgör faran med partiet kan utläsas i dess vidare ambitioner.

En stor del av de samhälleliga förändringar SD vill genomföra riktar sig, föga förvånande, mot invandrare. Det handlar t ex om slopad hemspråksundervisning, indraget stöd för olika kulturföreningar eller införandet av ett så kallat ’repatrieringsbidrag’. Det är lätt att avfärda lagförslag om att invandrare ska svära trohet mot kungen som tokerier, men anledningen till att det låter som en knasig idé för de allra flesta är att man inte delar Sverigedemokraternas nationalistiska grundsyn på hur ett samhälle bör utformas.

”Också många svenskar skulle behöva utsättas för assimileringspolitik”

Jimmie Åkesson (i en intervju med Dagens Samhälle 2013)

Nationen kommer först

Utifrån den nationalistiska synen på samhället är förslaget om att invandrare ska svära trohet mot kungen fullt logiskt. Medborgare är inte i första hand fria individer i ett rättssamhälle som bygger på vissa okränkbara principer. Det är nationen som kommer först, alltid. Upprättandet av ett samhälle präglat av nationalism berör inte heller endast invandrare, personer med föräldrar födda i ett annat land eller andra människor som Sverigedemokraterna anser vara särskilt skrämmande. Alla ska vi vara väktare i nationens tjänst, ständigt präglade av någon sorts nedärvd pliktkänsla.

Det ekonomiska stödet till landets världskulturmuseer ska kraftigt minskas, anslagen till bland annat Skansen och Nordiska museet ska ökas. Medborgarna ska fostras i den nationalistiska andan och ett samhälle fritt från ’dekadens’ (ofta symboliserat av Pride-festivalen) ska upprättas. Sverigedemokraternas Sverige ska befolkas av kärnfamiljer som går på Skansen, inte alternativa familjebildningar som ränner på Moderna museet.

För att uppnå detta är de mesta av de principer som kännetecknar en demokratisk och öppen rättsstat uppe för omförhandling. Nationen kommer först. Lyfter man blicken mot Europa finns exempel som visar på hur snabbt utvecklingen kan gå när nationalkonservativa partier får makten. Europaparlamentet röstade nyligen för att inleda ett så kallat ’artikel 7- förfarande’ gentemot Ungern med anledning av de inskränkningar i rättsstaten och demokratin som landets regering genomfört. Endast två svenska ledamöter röstade emot åtgärden, vilket parti de tillhörde kan nog alla som läser den här texten räkna ut.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

Källor

Aftonbladet: Martyren

Sydsvenskan: Sd-ledaren har tagit plats i rampljuset

Dagens Nyheter: Den leende nationalismen

Expo: Så vill SD ”försvenska” Sverige

Europaportalen: Europaparlamentet tar fram hårdhandskarna mot Ungern

Expressen: 9 saker vi inte ska glömma att Sveriges andre vice talman sagt och gjort

Vilka är ”våra egna”?

”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.

Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blinkning.

Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir de som till övervägande delen har svenska förfäder.

”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.

Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.

Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.

Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.

Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.

För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.

Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.

Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD-stöd i Svealand och Norrland

I tider mitt emellan två politiska val kan vi  se kraftigt fluktuerande gallup-siffror från opinions-instituten och en stor procentandel s k ”osäkra väljare”. Det kan då vara intressant att analysera och uppmärksamma resultat i det senaste valet i september 2014.

Underlag över samtliga kommuner i Norrland och Svealand redovisas här. Jämförelser har gjorts mellan kommunval och riksdagsval. Götalands kommuner redovisas i en senare artikel.

SD-röstandelar i Norrland & Svealand, 2014. Kommunvalen: blå staplar, riksdagsvalet: röda staplar.
SD-röstandelar i Norrland och Svealand, 2014. Kommunval: blå staplar, riksdagsval: röda staplar. Klicka på grafen för att förstora den.

Blå staplar i grafen är SD:s totala procentandelar i samtliga kommunval i respektive län, röda staplar är procentandelar i riksdagsvalet från hela länet. (Klicka på bilden för att förstora den eller om du vill dela den på sociala medier)

Differenserna indikerar att en grupp väljare vill ha SD i riksdagen men samtidigt vill de att SD INTE ska ”hjälpa till i deras närområde”, på hemmaplan, i sin hemkommun.

Vad kan detta bero på?

Det är skillnad i reglerna mellan riksdagsval – där endast svenska medborgare får rösta – och kommunval där svenska och utländska medborgare får rösta. Alla utländska medborgare som fyllt 18 år och varit folkbokförd i en svensk kommun kontinuerligt i 3 år i följd före valdagen* får rösta i den kommunen.

Procentandelen utländska medborgare i Norrland var den siste december 2014 under 9 % av invånarantalet i samtliga norrländska kommuner, förutom i tre stycken: Haparanda, Övertorneå och Sorsele. Se kartan till höger.

Klicka på kartan för att fördjupa dig i artikeln ”Ett land – 200 medborgarskap”

Skillnaderna i procentandelar beror inte på att endast svenska medborgare får rösta i riksdagsvalet. För att exemplifiera med röstantalen i t ex Norrbottens län: SD fick sammanlagt 8 750 röster i alla kommuner i länet och totalt 18 237 röster i riksdagsvalet. I Haparanda kommun fick SD 176 röster i kommunvalet och 582 i riksdagsvalet. I Västerbottens län som helhet är differensen 6 038 respektive 12 979 röster, i Dalarna 19 693 resp 31 043 osv.

Om differensen skulle bero på att det finns utländska medborgare som får rösta i kommunen men inte i riksdagen, skulle det rimligtvis vara fler som röstar på SD i kommunerna – för SD verkar gilla invandrare som gillar SD.

Sverigedemokraterna fick totalt 801 178 riksdagsröster från hela Sveriges väljare, men blott 581 476 röster i kommunvalen och blott 561 611 röster i landstingsvalen! Det är många tusentals väljare som vill ha SD i riksdagen, men som inte kan tänka sig att låta SD få makt i sin hemkommun. Kan det vara så att upp emot 239 500 av SD-väljarna ”bara ville röra om lite i grytan”, men känner till vilka de lokala SD-representanterna är? (Det finns 40 tomma SD-stolar i skrivande stund.)

Fråga SD-sympatisörer om varför de vill slippa SD-hjälp i deras närområde!

Källor: Valmyndigheten
SCB:s befolkningsstatistik

*Fotnot: är du medborgare i ett EU-land eller Island eller Norge, så räcker det om du är folkbokförd i kommunen vid ögonblicket då röstlängden upprättas inför valet. Det finns då ingen tidsgräns som krav.

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi