Etikettarkiv: människosyn

Artiklar

Terminologi – fascism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på islamism. Vi fortsätter med fascism.

Enligt Nationalencyklopedin betyder fascism följande:

fascism italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren.

På Oxforddictionaries kan man läsa följande om fascism:

The term Fascism was first used of the totalitarian right-wing nationalist regime of Mussolini in Italy (1922–43); the regimes of the Nazis in Germany and Franco in Spain were also Fascist. Fascism tends to include a belief in the supremacy of one national or ethnic group, a contempt for democracy, an insistence on obedience to a powerful leader, and a strong demagogic approach.

 

Foter / CC0 1.0 Universal (CC0 1.0) Public Domain Dedication

Vid parlamentsvalet i Italien i november 1919 försökte Benito Mussolini sig på att ta en plats i Milano, men han blev inte vald. Två år senare fick hans Partita Nazionale Fascista 35 platser i det italienska parlamentet. Metoden som Mussolini och facisterna använde sig var, och är, kontroversiell, då den innefattade systematiskt våld, samt mord, mot politiska motståndare. Socialisterna var fascisternas huvudsakliga motståndare. Näst intill dagligen förekom konfrontationer mellan fascister och socialister. Mussolini var inte själv aktiv i striderna, men var den som styrde bakom kulisserna.

Vad beträffar de politiska maktmedlen har vi inga betänkligheter. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både de lagliga och de så kallat olagliga.

Mussolini tar makten med våld

Mussolinis verk gav frukt. 1922 lyckades fascisterna ta kontroll över ett flertal italienska städer. Det spilldes ungefär 2.000 människoliv under våren och sommaren. Vid denna tidpunkt var fascisterna den överlägset mest inflytelserika rörelsen i Italien och Mussolini ville ha mer. I oktober 1922 hotade han med att ”antingen ger regeringen oss makten eller så tar vi den genom att marschera mot Rom”. Redan 1914 hade Mussolini grundat tidningen Il Popolo d’Italia, där han tog sig stort utrymme för att uttrycka sitt missnöje över den rådande politiken och att propagera för vikten av att ha en stark ledare. Tidningen – som fungerade som regimens propagandaorgan – lades ner 1943.

Benito Mussolini in 1937
Foter / Public domain

Några veckor senare marscherade 25.000 svartskjortor, vilka, vid sidan om fasces, spöknippen, kommit att bli en symbol för fascismen, in i Rom. Denna maktdemonstration hade kunnat stoppas av armén, men den gjorde inget för att förhindra inmarschen. 29 oktober 1922 annonserade kung Viktor Emanuel III att Mussolini var Italiens nye regeringschef. Mussolini inledde sitt styre med att återskapa lugn och ordning. Avsikten var att skapa en stark nationalstat, något som underlättades av ständigt nya medlemmar. Under det kommande året ökade medlemstalet i partiet från 300.000 till 783.000. Folket vann han, bland annat med lägre företagsbeskattning och kortare arbetstid. Vid nästa val, i april 1924, fick Partita Nazionale Fascista hela 65 % av rösterna. Detta gav Mussolini förutsättning för att bilda en regering bestående utelutande av fascister. Socialistledaren Giacomo Matteotti anklagade Mussolini för valfusk, vilket fick till följd att han kidnappades på öppen gata i Rom och påträffades död i skogen några månader senare. Mussolini insåg att han misstänktes ligga bakom mordet. Då valde han att i parlamentet själv ta på sig det moraliska, politiska och historiska ansvaret för det inträffade. Han fortsatte genom att deklarera att han skulle städa upp i sina egna led och i resten av landet. Detta mål skulle han uppnå genom att införa diktatur med sig själv som självutnämnd envåldshärskare. Efter att tidigare ha fördömt antisemitism, införde Mussolini 1938 raslagar, ett tecken på att rasism spelar en viktig roll i fascismen. Fram till 1943 kom Mussolini, kallad Il Duce, ledaren, att styra Italien med järnhand. Mussolini hade en dröm om att återinföra det romerska riket. Politiken kom att genomsyra hela folket och alla dess aktiviteter. Alla skulle stöpas i samma form och all form av motstånd bekämpades. Hans motståndare kom att kalla det den ”totalitära staten”, ett begrepp han senare själv anammade.

Fundamentet i fascismen är nationalism

Osäkerheten och otryggheten efter första världskriget gjorde att denna politiska rörelse på relativt kort tid, tre år, kunde ta makten i Italien. Förhoppningen var att nationen skulle återskapas, vilket också lyckades. Det finns mycket som tyder på att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Rent ideologiskt är det endast Sverigedemokraterna som har en tydlig vision med sin politik. Sverigedemokraterna verkar för att svenskheten ska bevaras, man förespråkar nationalismen och, framför allt, vill man att Sverige ska vara, i största möjliga utsträckning, etniskt homogent. Den grupp man framför allt inriktar sig på är muslimerna.

Den fascism vi nu ser i Europa kallas av internationella forskare neo-fascism och är resultatet av ett intellektuellt arbete i Frankrike efter 1968. ”Den nya fascismen” bygger på att det multikulturella och pluralistiska samhället ska avskaffas och det vi kallar västerländsk demokrati, baserad på de mänskliga rättigheterna och de individuella friheterna, ska ersättas av ett så kallat ”organiskt samhälle”. Neo-fascismen anser att den moderna kosmopolismen ska besegras genom att upphöja äkta nationalistisk kultur. Man är av åsikten att den homogena nationalstaten, den etniska och kulturella identiteten, hotas och undermineras, av mångkultur och multietnicitet. Det är viktigt att poängtera att den moderna fascismen ska ”marknadsföras” via uttryck som att det rör sig om en så kallad ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterkalan. Fascismen idag är fortfarande fascistisk, visionen om en stark homogen nationalstat finns i högsta grad, vilken grupp som anses som hot är varierande.

BOYS & GIRLS, KEEP TO THE RULES
ORAZ Studio / Foter / CC BY-NC

Fascismen är alltjämt närvarande, trots otaliga bevis på misslyckanden, och skall tas på största allvar. Vad vi kan, och skall, göra för att bekämpa den är att inte förneka den men att i stället se den rakt i ansiktet. Det är påfallande hur många punkter i Sverigedemokraternas ideologi som tangerar den fascistiska ideologin. Den 25 maj i år stundar EU-valet, då svenska folket ska rösta fram 20, av totalt 751, ledamöter som ska representera Sverige i Europa-parlamentet fram till 2019. Några poster kommer att tillfalla Sverigedemokraterna. Det är med spänning vi väntar på vilka europeiska partier som blir deras samarbetspartners. Det är först då Sverigedemokraterna kommer att bekänna sin egentliga politiska färg.

 

Läs mera

Henrik Arnstads bok Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia ger en djup och omfattande inblick i fascismen och dess historia. Motargument har skrivit en recension av boken.

 

 

Artiklar, Myter

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Krönikor

Vem är svensk?

För ett tag sedan lanserade Volvo en reklamfilm med fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic som huvudrollsinnehavare. Det är svårt att egentligen veta hur Volvo tänkte då de valde att använda Rosengårdssonen i sin reklamkampanj. Om deras avsikt var att skapa intresse och debatt var det ett lyckat drag. Däremot kom debatten inte att handla särskilt mycket om bilmärket, utan det kom i stället att kretsa kring Zlatan och hans identitet som svensk.

Vissa hävdar att Zlatan inte är svensk. Det mesta talar för att det är just det han är.

Zlatan Ibrahimovic delar Sverige i åtminstone två läger. Många har tagit honom till sitt hjärta och ser honom som, förutom en gudabenådad fotbollsspelare, svensk. Andra ser honom som en duktig fotbollsspelare, meeen svensk? Det är han väl ändå inte riktigt? Den sista kategorin personer ser Zlatan varken som svensk eller som en förebild för unga fotbollsspelare. Det finns många saker som talar för att Zlatan är svensk: han är född i Malmö, han är svensk medborgare och han spelar fotboll för svenska fotbollslandslaget. Det är tre, om än inte alls nödvändiga, förutsättningar för att anses vara svensk. I slutänden räcker det med att bara vara svensk medborgare. Men, hävdar en del, han pratar ju inte ‘riktig’ svenska och han beter sig ju inte ‘svenskt’. Då kan man fråga sig, vad är ‘riktig svenska’ och hur beter man sig ‘svenskt’? Det finns inga exakta svar på dessa frågor. Måste man tala utan brytning och måste man bete sig stereotypiskt svenskt för att anses vara svensk? Mitt svar på dessa frågor är otvetydigt nej. För att förtydliga för tvivlarna är jag ledsen att meddela att: Zlatan talar riktig svenska. Han talar Rosengårdssvenska, som liksom Rinkebysvenska och göteborgska är svensk dialekt, och han beter sig precis så som han vill, även om det sticker i ögonen på några. Zlatans språk och Zlatans beteende ifrågasätts av en viss grupp och ligger till grund för att de försöker anse att han inte är svensk. Zlatan har, precis som du och precis som jag, sina fel och brister. Han är, icke desto mindre, ett av alla olika klockrena exempel på en människa som är en del av det nya mångfaldens Sverige, ett Sverige med en blandning av dialekter, språk, kulturer, traditioner och religioner. Det är svårt för vissa att acceptera att det är så här Sverige ser ut idag.

Zlatan och nationalsången

Några anti-zlatanister tycker att det är bedrövligt att han aldrig sjunger nationalsången när svenska herrlandslaget i fotboll ska spela landskamp. Han är inte ensam om att inte sjunga nationalsången för sitt land då det spelas landskamper. Det är hans eget fria val att inte sjunga, det är hans sätt att ladda inför matchen. I reklamfilmen svarar han alla kritiker genom att recitera nationalsången, med ny musik, skapad av Max Martin. Zlatan väljer dessutom att spetsa till det genom att avsluta texten med ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”, i stället för det ursprungliga ”Norden”, vilket säkerligen svider extra mycket för de som ihärdigt påpekar hans brist på svenskhet. Kan man verkligen ändra texten på svenska nationalsången? Att det handlar om det mer preciserade Sverige i slutraden är sekundärt, man får väl ändå inte ändra denna text? Jo, varför skulle man inte kunna få det? Ingen har krävt att det ska bli praxis att sjunga nationalsången på det här ”nya” sättet, även om det trots allt skulle förefalla naturligt.

sd_jimmie_zlatan
Jan Gradvall, journalist på Dagens Industri, ställer i en uppmärksammad intervju frågan ”Vad har du för förhållande till nationalsången?” till Zlatan. Svaret blir:

Jag har ingen relation alls. Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med.

Reklamfilmen är så mycket mer än bara marknadsföring av en bil. Den har mycket viktigare uppgifter än så. Den är gjord av Sverige (Made by Sweden), inte i. Tanken med detta torde vara att alla i Sverige är med och skapar, i praktiken bilen, men i teorin mycket mer än så. Med filmen lyckas Volvo, men framför allt Zlatan Ibrahimovic, med att visa upp Sverige av idag. Sverige är ett land där alla som vill ska få vara med. Det spelar ingen roll hur du pratar, hur du är, var du är född eller vilka högtider du väljer att fira eller väljer att inte fira. På två minuter lyckas man, åtminstone vad beträffar aspekten människosyn, med mer än vad den svenska integrationspolitiken någonsin lyckats med. Detta fungerar som ett hårt slag i magen på alla tvivlare, på alla människor i allas vårt Sverige som inte tycker att alla ska få vara med.
Att det är just Zlatan som står för det hårda slaget i magen är naturligt, eftersom han är den svensk som idag lyser allra starkast. Att han dessutom är just en sådan människa som ständigt ifrågasatts för sin svenskhet, gör inte saken sämre. Filmen är viktig på flera plan. Den är viktig för synen på integration, den är viktig för synen på svenskhet och den är, sist men inte minst, viktig för att påvisa att alla människor har ett värde i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller vilken personlighet man har. Detta kan bli en del av svensk integrationshistoria. Zlatan är, och vill vara, en del av ett Sverige präglat av öppenhet, mångfald och ett land där alla får vara med och bidra. Han är inte ensam om att vilja det. Förhoppningsvis kan det bidra till att framtidens Sverige blir en bättre plats för oss alla.

 

Läs mera:

Zlatan sågar nationalsången (SvD)

”Skrämmande att antirasister hyllar Zlatanreklamen” (SvD)

Du gamla, du fria: Zlataninvasion i Lappland (Gradvall.se)

Artiklar

Brännpunkt: OS

Heterosexismen är ett brinnande aktuellt ämne. I detta nu pågår vinter-OS i Sotji, Ryssland, ett land som anses ytterst tvivelaktigt i sin tolkning av FN:s mänskliga rättigheter. Landet har i juni 2013 stiftat antigay-lagar, det vill säga att det är brottsligt att rikta homosexuell propaganda mot minderåriga. Det har förts många diskussioner kring hur man ska hantera den rådande situationen, då 2014 års vinter-OS har tilldelats Ryssland. Är det rätt att bojkotta Olympiska Spelen på grund av politik? Ja, kanske. Väldigt många gay-aktivister i framför allt västvärlden har tyckt att det skulle varit riktigt att bojkotta OS i Sotji, med anledning av att den generella policyn är att förbjuda homosexuell manifestation eller propaganda, under de pågående spelen. I grund och botten handlar det om de mänskliga rättigheterna. Bojkott av Olympiska Spelen, på grund av politiska orsaker, har gjorts flertalet gånger i historien.

Homo- och bisexualitet har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Det är tydligt att synen på homosexuella skiljer sig mycket beroende på var man befinner sig. I vissa länder är homosexualitet fortfarande

The Kiss
 / Foter / CC BY-NC-SA

förbjudet, medan det i andra länder är tillåtet för samkönade par att gifta sig och skaffa barn. Ryssland befinner sig någonstans i mitten på den här skalan. Den allmänna uppfattningen i landet har inte kommit lika långt som till exempel i Sverige. Tanken på tvåsamhet i form av kvinna och man är fortfarande starkare i Ryssland. Lagstiftningen angående homosexualitet har långsamt förändrats i många länder. Men i andra länder är lagstiftningen fortsatt oförlåtande. Många människor, framför allt i de länder där homosexualitet är straffbart, men även i Sverige, vågar inte komma ut med sin sexualitet i rädsla att bli dömda, antingen rättsligt eller moraliskt av familj, vänner och samhälle. Det är olyckligt att politiken fortfarande har så stort inflytande på människovärde och människosyn.

Heterosexism är heterosexuellas diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Genom alla år har homo- och bisexuella stämplats som omoraliska, kriminella och sjuka. Den politiska gayrörelsen startade på 1960-talet och 1973 beslöt The American Psychiatric Association, att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom. Fördomarna och diskrimineringen har trots detta fortsatt, och än idag finns tydliga uttryck för heterosexism i samhället. Homofober har en inneboende rädsla och avsky gentemot homo- och bisexuella och deras livsstil. Heterosexismen är en ideologi som förnekar, stigmatiserar och fördömer allt homosexuellt beteende, all homosexuell identitet och alla homosexuella förhållanden. Den betonar parallellerna mellan antigay-uppfattning och andra former av fördomar, såsom rasism och sexism. Detta synsätt styr till stora delar hur traditioner och livsstil i samhället ser ut, i vissa länder är det mer uppenbart än i andra. Ofta kan inte homosexuella synas och ta den plats i samhället som alla människor har rätt till. När de ändå gör det blir de ofta attackerade av krafter som inte anser att homo- och bisexuella har samma värde, samma plats i samhället och samma rättigheter som de själva har. Många människor ger sig själva mandat att bestämma vem andra ska älska eller inte älska, eller vem man väljer att ha sex eller inte ha sex med.Lovechi 2014

Sexuella fördomar har tre grundläggande kännetecken. I första hand är det en attityd, det vill säga en subjektiv utvärdering, och ett subjektivt bedömande, av människor. För det andra är fokus inriktat på en specifik sexuell grupp och för det tredje är sexuella fördomar negativa, fientliga och präglade av avsky. Olika heterosexisters och homofobers uppfattning om homo- och bisexuella, deras kultur, deras livsstil och deras sexuella beteende är i mångt och mycket likadan, medan graden av behovet att uttrycka sin övertygelse kan skilja sig mycket från individ till individ. Många uttrycker sina åsikter mer eller mindre högljutt, men ännu fler väljer att förbli tysta. Heterosexister anser att heterosexualiteten är mer åtråvärd än, och står över, homosexualiteten. Uppfattningen hos de allra flesta av oss är att alla omkring oss är heterosexuella, tills dess vi hör talas om något annat. Vi frågar alltid om flickors pojkvänner och om pojkars flickvänner. Men det är den generella uppfattningen, tillsammans med fördomarna, hatet och okunskapen som skrämmer, och gör världen kallare än den förtjänar att vara. Liksom rasister, nazister eller fascister, har heterosexisterna uppfattningen att inte alla människor har lika värde. Den påstådda abnormaliteten är i detta fall den sexuella läggningen. Samhället är till allra största del heterosexuellt uppbyggd. Heterosexismen är avhängig den omgivning, den norm och den tradition man råkat växa upp i. Om ett samhälle eller en familj har som norm och tradition att ett par ska bestå av en kvinna och en man, är det ganska troligt att man själv, medvetet eller omedvetet, anammar samma uppfattning. Därför är det viktigt att upplysa, ifrågasätta och informera. Tyvärr är det så att det kommer alltid att finnas människor som tycker att de är mer värda än andra människor. Anledningen till att de tycker så må vara sekundär.

!cid_7D67433D-07EF-438A-9ACE-3310816FFB67

 

Med facit i hand skulle kanske en bojkott av de olympiska vinterspelen i Sotji ha varit det rätta. Hade det ändrat Rysslands lagstiftning och förhållningssätt i frågan om ALLA människors rättigheter och ALLA människors lika värde? Knappast. Diskussionen och uppmärksamheten har däremot nått oanad dignitet, vilket får ses som något positivt i strävan efter en bättre värld.  De människor som tidigare haft en sval inställning till homo- och bisexuella har förhoppningsvis fått nya glasögon, och förutsättningar för en omvärdering. Det handlar i det stora hela om synen på de mänskliga rättigheterna och om allas vår människosyn. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter gäller alla som skrivit under avtalet. Människosynen är däremot inget som går att lagstifta om, den är något vi själva har ansvar för.

 

 

 

Ryska nationalsången – för alla: http://www.liveandletlove.se/ 

Källor:

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/01/15/om-bojkott-av-de-olympiska-spelen

http://psychology.ucdavis.edu/faculty_sites/rainbow/html/prej_defn.html

http://www.learningace.com/doc/1083921/5bacf977a99429e105301f4b643075ef/heterosexism-fact-sheet

 

Krönikor

Vilka mekanismer styr #näthat?

Hos alla människor finns en ond ådra, en vilja att skada. Det är en primitiv egenskap hos oss som blir starkare om den får näring, vilket leder till att vi vill skada ännu mer, och hatet inom oss ökar. Hatet riktas mot den eller det vi uppfattar som annorlunda, och inte lika mycket värt som oss själva. Det rör sig oftast om hat baserat på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, politiska åsikter eller funktionsnedsättning.

Internets mörka sida

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, antingen likasinnade eller oliksinnade människor, om egentligen vad som helst.

Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och icke-anonymt i till exempel chattar mellan ”vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, diverse hemsidor såsom Flashback, ”hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider och Dispatch International. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot diskriminerade grupper. På Flashback är människor anonyma och kan uttrycka sig relativt fritt, vilket likasinnade aktörer utnyttjar för att trigga varandra, och näthatet blir allt starkare. På dessa sidor finner vi också de så kallade nättrollen, som ser sig som personer som ska ”röra om i grytan” och skapa kaos och diskussioner. Dessa näthatare dribblar med statistik, spyr fördomar och använder sig av uttalanden som inte stämmer med verkligheten. Detta gör man för att sprida hatet och för att förstärka känslan av vi och dom.

Sverigedemokraterna och andra grupperingar använder sig systematiskt av lojala så kallade fotsoldater, vilka har till uppgift att sprida hat och trigga igång diskussioner. Näthatet uttrycks i privata meddelanden eller på gruppsidor på Facebook, öppet på Twitter, Instagram, och i diverse forum och bloggar. Även folkvalda inom framför allt Sverigedemokraterna ägnar sig åt näthat på exempelvis Twitter.

 

Mekanismer som styr näthataren

Det finns en rad mekanismer som ligger till grund för att människor näthatar. I grund och botten handlar det om en avsky gentemot den grupp av människor man riktar sitt hat mot. Avsikten med att näthata är, liksom i verkliga livet, att smutskasta, förminska, och förstärka uppfattningen om vi och dom, och framför allt att hota och skrämma. Människor som ägnar sig åt näthat har ofta dålig självinsikt, dålig självkänsla och identitetsproblem. Man har svårt att ta kritik. Näthataren har komplex över de brister de har som de upplever att andra inte har. Man väljer att förvränga sanningen och skapar sina egna regler för sitt beteende för att, i förhoppning, höja sin egen status eller sin egen självkänsla. Det kan få till följd att det blir högt i tak.

Många vågar inte bete sig så här i verkliga livet, på grund av rädsla eller på grund av att ens samhälleliga status inte tillåter det. Även okunskap, missnöje, empatilöshet, avundsjuka och grupptryck spelar viktiga roller i vad som skapar en näthatare. Dessa människor gömmer sig bakom en fasad, en trygg frizon, och har svårt att förstå vad deras agerande har för effekter.

Hat skapar klyftor. Näthatet ersätter, eller kompletterar, i stor utsträckning mobbning och trakasserier i verkliga livet. Det är enklare att kränka eller mobba en människa man inte ser, oavsett om man är anonym eller inte. Att anonymt uttrycka sitt hat mot redan diskriminerade grupper är ett fegt beteende. Det som är obehagligt är att vi inte vet vem som ägnar sig åt detta. De finns överallt omkring oss och kanske till och med i din närhet. Näthataren kan vara din granne, personer med viktiga samhällsfunktioner, folk som ska vara föredömen, småbarnsföräldern, eller till och med en familjemedlem eller nära vän. Det är dessutom en myt att det bara är män som näthatar. Det finns indikationer på att näthat är utbrett också bland kvinnor.

En drivande faktor för näthataren är att gruppen man angriper är ”svagare” än en själv. I själva verket anser jag att det är den som kränker eller hotar som är den svaga i sammanhanget. Min övertygelse är att alla näthatare inte är allt igenom fulla av hat, utan att det finns verktyg inom dem, som skapar möjligheter att ta sig ur sitt fega beteende. Alla har vi onda sidor, men förhoppningsvis är de goda sidorna i majoritet. Hos näthataren är balansen mellan ont och gott inte tillräckligt god.

Vikten av att anmäla

Det är positivt att antalet anmälningar ökar. Då många tror att det inte går att komma åt förövaren är det tyvärr många som låter bli att anmäla. Den utsatte kan också känna rädsla inför att anmäla med tanke på de eventuella konsekvenser det kan få. För att bekämpa kränkningar och hot på Internet är det vår skyldighet att anmäla dessa trakasserier så snart vi blir vittne till dem. Om det rör sig om anonymt hat hjälper det för stunden i alla fall, då till exempel Facebook-kontot, hemsidan eller bloggen ifråga kan stängas ner under utredningen. Om det rör sig om en icke-anonym person kan det ha mer långtgående effekt.

Näthat innefattas av lagar såsom diskrimineringslagen och skollagen. Även hatbrott är en rubricering som fångar upp näthat. Jag är medveten om att det är svårt att bevisa och fälla detta beteende, men att reagera är något vi alla bör göra. Vi ska vara på det klara med att det som en gång skrivits på Internet finns kvar, det går inte att radera. För att detta ska upphöra är det viktigt att vi uppmärksammar, reagerar, tar skärmdumpar och anmäler. Anmälan gällande näthat görs i första hand till polisen, men man kan också vända sig till Diskrimineringsbyrån. Det viktiga är att vi anmäler. Det är vi skyldiga oss själva och det är vi skyldiga de utsatta.

Nätklimatet blir allt hårdare. Det är vårt ansvar att stoppa det. Det är obehagligt, svårt och kan kännas hopplöst. Men vi får aldrig sluta tro på att det går att finna förändring. Vi är alla skyldiga att stoppa hatet.

Det finns statistik på näthat. Där hittar man uppgifter om vem som näthatar, vem som utsätts för näthat, huruvida det görs i grupp eller av isolerade personer. Denna statistik är missvisande eftersom den inte fångar upp fall som inte anmäls, vilka utgör den största delen näthat. Det finns riktlinjer och lagar för vad som kallas ärekränkning och olaga hot. Det är bra. Men ur humanistisk synpunkt är dessa kriterier ganska ointressanta, eftersom uppfattningen av vad som är kränkande är subjektiv, och skiljer sig mellan människor.

Källa:

Diskrimineringsbyrån: Nätvaro

För den som är intresserad av statistik, om än icke tillförlitlig, över näthat kan läsa mer på

Peter M. Dahlgrens blogg Opponent.se.

 

Krönikor

Tillsammans kan vi

Vi föds inte till en människosyn, vi föds inte till rasist, nazist, fascist, ”sverigevän” eller främlingsfientlig. Vi är alla ”sverigevänner”, fast vi har en annan syn än de som anammat ordet och gjort det till sitt.

►Milo► / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är slumpmässiga möten och händelser som formar individen – antingen till öppenhet och tolerans, eller till hat och misstänksamhet – i attityden mot dem man uppfattar som annorlunda eller mindre värda. Våra föräldrars påverkan är en viktig faktor för vilken människosyn vi får. Rollen som föredöme avspeglas i hur man talar med, agerar och informerar den personen som befinner sig i beroendeställning. Det finns också andra personer som har påverkan på hur unga människors människosyn formas. Det kan vara lärare, tränare, ledare men inte minst samhället har ett stort ansvar att upplysa om alla människors lika och unika värde.

Så ett förändringens frö

Så kallad ”vardagsrasism” existerar överallt i samhället: i skolan, på arbetsplatser, på idrottsarenor, på bussen, på gatan och i hemmen. Denna rasism kan bemötas relativt enkelt, kanske inte så att personen som uttrycker åsikter som strider mot dina egna, eller är fördomsfulla, ändrar sin åsikt utan vidare, men att man kan så ett frö till förändring. Det är så vi måste se det, och därför är det nödvändigt att ifrågasätta och bemöta dessa uttryck. Det kan räcka med enkla frågor som ”Varför tycker du så?” eller ”Hur menar du nu?”. Det handlar om mod och civilkurage, att stå upp för alla människors lika värde. Det är obekvämt och ibland obehagligt att ifrågasätta, men vi måste våga.

Om vi inte svarar på dessa uttryck ger vi vårt samtycke.

Inte bara SD-sympatisörer

Vi ska vara på det klara med att rasister inte bara finns i Sverigedemokraterna och de som sympatiserar med dem. De finns även inom andra partier och sympatisörer. De finns bland oss, ibland är de tysta och ibland märks de. Människor som röstar på Sverigedemokraterna bör enligt mig betecknas som rasister, eftersom deras politik grundar sig på att människor ska indelas hierarkiskt utifrån bakgrund och religion. Men alla som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister. Deras partisympati har ofta sin orsak i okunskap, misstänksamhet och missnöje med den politik som nu är vår verklighet. Många av de som väljer Sverigedemokraterna kan påverkas. För att det ska bli möjligt måste fler av oss bidra – även om det gör ont.

Att artisten Timbuktu känner sig tvungen att visa upp sitt svenska pass och utbrista att han är svensk, att han är en av oss, är obehagligt men nödvändigt. Jag behöver inte visa upp mitt svenska pass. Orsaken till detta är att Timbuktus namn och hudfärg inte överensstämmer med vad många anser vara svenskt. Fast det är just vad de är. Vi har alla namn, bakgrund och hudfärg som är svenska. Detta är vårt Sverige, ett Sverige där alla är välkomna och är en del av vår gemenskap. Medeldistanslöperskan Abeba Aregawi är ett exempel på en människa som bemötts med mycket misstänksamhet, eftersom hon ”inte är svensk”. Hon är svensk nu, hon ville bli svensk och hon är välkommen att vara svensk, precis som alla andra är välkomna att bli en av oss. Komikern Soran Ismail har, i samband med den omtalade järnrörsskandalen, stått upp för sin och vår rätt till vårt land Sverige.

Alla kan dra sitt strå till stacken

Timbuktus och Soran Ismails mod och civilkurage är nödvändiga i vår strävan för ett öppensinnat Sverige, men det räcker inte. Vi måste bli fler. Därför är det nödvändigt att vi alla tar ansvar och bemöter diskriminering och uttryck för rasism, högt som lågt. Det är vi skyldiga oss själva. Det är vi skyldiga Sverige.

En människosyn är inte beständig, utan föränderlig. En människa får aldrig ses förlorad till främlingsfientlighet och hat, utan vi måste tro och hoppas att alla kan bryta och komma till en punkt då de inser att de har haft fel. Det är denna tro och detta hopp som gör att man aldrig får sluta kämpa och verka för ett fördomsfritt samhälle. Tillsammans kan vi. Vi får aldrig tystna.

Artiklar

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.

Artiklar, Myter

Myt: "Rasistskämt" är harmlösa

Det har väl hänt den bäste. Att sprida vidare något ”roligt”, även om det skulle kunna vara lite smårasistiskt? Inte för att man egentligen tror att det finns någon sanning i det (eller kanske lite, men kanske inte alla…), utan bara för att det kan ge ett gott skratt. Men vad är det du säger med din delning av dessa skämt/texter?

N1Ska vi ta och granska ett par ”skämt” och vad de innebär?

”Vad får man om man korsar en neger och en zigenare?
— Världens lataste tjuv.”

De fördomar som späs på (och är vad som är menat att göra ”skämtet” roligt) är stereotyperna om att afrikaner är lata och att zigenare är tjuvar. Hade inte dessa generaliseringar (en fördom som existerar för hela gruppen) funnits — och spätts på, så hade det inte funnits någon ”humor” i skämtet.

”Hur får man en neger att svälta ihjäl?
— Man gömmer bidraget under tvålen…”

Även här finns två föreställningar som späs på, nämligen att alla (generalisering) afrikaner lever på bidrag och att de inte tvättar sig.

”Vad är det för skillnad på en jude och en pizza?
— Pizzan skriker inte när man stoppar in den i ugnen.”

I detta ”skämt” är det förintelsen som görs till mindre viktig (bagatelliseras) genom att skämtaren jämför judar (alla som tillskriver sig den judiska tron) med pizzor. Där skillnaden endast märks när juden dödas genom att stoppas in i en ugn.

Jag väljer att inte länka till just den sida jag hittade detta på, men internet är nedlusat med liknande ”skämt” och lustigheter.

De som skriver dessa skämt är antagligen (om ni inte förstått det vid det här laget) väldigt rasistiska och/eller omogna. De personer som sedan delar dessa skämt vidare tillhör förmodligen inte den grupp som det skämtats om. Vanligtvis skickas inte heller den här typen av skämt till alla — utan bara bland de som inte inser att det kan vara rasistiskt, eller de som avsiktligt tror att de vinner på att förlöjliga eller kränka vissa människor. Sådana här kränkande texter sprids alltid mellan människor som tillhör en annan etnicitet än den det skämtas om, den lilla minoritet som verkar uppskatta ”det roliga” i att kränka hela folkgrupper.

Människor har under mycket lång tid gjort på detta sätt, för att få ”dem” (”de andra”) att verka som mindre värda människor, eller till och med djur. Slavhandel och förtryck är svårt att genomföra om de som utnyttjas eller förtrycks har samma värde som förtryckarna. Att skämta om ”de andra” är ett välbeprövat sätt att förminska andra människor för att kunna behandla dem respektlöst. Det är en del av maktmissbruket och en grundpelare i att kunna rättfärdiga ett maktmissbruk (de är mindre värda än vi, så vi kan behandla dem som vi vill).

Varje gång du, eller någon du känner, delar/berättar/sms:ar liknande saker så kan du försöka utläsa (som i exemplen över) vad det är som egentligen sägs, om vilka det sägs och vem det är som kan tänkas säga det? När skämten baseras på etnicitet så är det vanlig, okomplicerad rasism som ligger bakom, tro inget annat. Det finns inget genetiskt som gör afrikaner lata, zigenare till tjuvar, judar snåla etc. Det är påhitt och föreställningar som har skapats av andra människor, för att kunna ta eller upprätthålla makten över dessa — utan att riskera att få dåligt samvete… De andra är ju lite sämre än vad vi (den grupp just du och jag) tillhör.

Fler texter och åsikter från Andreas Meijer finns på hans blogg

Krönikor

Människovärde versus ekonomi

Det är bedrövligt att man ens kan komma på tanken att fråga sig vilka människor vi har råd att ha i vårt samhälle. Jag läste nyligen en debattartikel av Kent Revedal där han diskuterar debatten angående assistans för personer med funktionshinder, och där kostnaderna ställs mot människovärdet.

Det finns stora likheter i de diskussioner och samtal som förs om både personer med funktionshinder samt personer av utländskt ursprung (det vill säga; invandrare). På precis samma sätt likställer man ett större antal individer till en massa och placerar etiketter ovanpå dessa, så att man tryggt och säkert kan plantera dem i en ekonomisk kalkyl.

Snyggt och prydligt.

Mazzali:
MAZZALIARMADI.IT / Foter.com / CC BY-SA

Jag förstår viljan och behovet att vilja ha saker och ting, fysiska eller abstrakta, snyggt placerade i prydliga rader. Det känns tryggt. Men när man glömmer bort människan eller människorna som gömmer sig bakom de här siffrorna eller bokstäverna i en mapp på datorn eller en pärm i bokhyllan… då har man halkat av vägen och kommit ganska snett.

För om ni är intresserade av en hemlighet så kan jag berätta att alla siffror har en människa bakom sig. En enskild individ med ett alldeles eget namn, en egen identitet, egna föräldrar, syskon, kusiner, barn, make/maka, sina egna erfarenheter, kunskaper, sätt att se världen, kanske ur ett religiöst, politiskt, filosofiskt eller annat spännande perspektiv… det kan vi inte veta på förhand.

Det är bedrövligt att vi ska leva i ett samhälle som värderar siffror och prydlighet högre än människorna som bor i samhället självt. Likaså att vi alla ingår i en stor, grå massa av liv som på det stora hela ingen bryr sig om. Det är förskräckligt att vi inte ser längre än näsan räcker och normaliserar allt vi känner till, allt vi känner igen… resten är onaturligt på ett eller annat sätt, och stoppas därför ihop till en prydlig pappershög på ett prydligt skrivbord, in i en prydlig pärm i en prydlig bokhylla i ett prydligt kontor.

Min önskan är att alla främst respekterar varandra. Människor får ha olika åsikter. Men det vore fantastiskt om vi kunde ta och komma ihåg att vi alla trots allt är människor. Människor av kött och blod. Med önskningar och drömmar. Med familj och vänner. Ett liv. Ett liv värt mer än hudfärg, kultur, eventuella funktionshinder, religion…

Ett liv med outsägligt större värde än världens alla gemensamma resurser.

Krönikor

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

Gästinlägg av Björn Skölving Mellangård

I SDs förra kommunikationsplan förbjöds uniformer

De senaste turerna kring Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling är upprörande men samtidigt inte särskilt förvånande, men visst är det märkligt att flera ställer sig upp och försvarar deras beteende? Om jag tänker mig Carl Bildt, Beatrice Ask och Anders Borg i samma situation så skulle jag tycka att det var ännu värre. Jag förväntar mig detta beteende från Sverigedemokrater, eftersom jag vet att SD är ett rasistiskt parti. Under Åkessons ledning är SD mästare på att maskera — eller snarare paketera — sitt budskap.

Åkessons kommunikationsplan är ett led i detta. I det förra dekretet som gick ut i SDs partitidning på 90-talet, så uppmanade man medlemmar att inte bära uniform på möten eftersom det inte såg bra ut, inte för att man tog avstånd från nazism och fascism. I kommunikationsplanen menar Åkesson att man ska kalla saker för deras rätta namn, att ”papperslösa” ska benämnas som ”någon som vistas i landet illegalt”, och att uttrycket ”utanförskap” är ett sätt att dölja problem som uppkommit genom invandring. Han kritiserar också att Sverigedemokrater kallas för främlingsfientliga trots att det sällan finns någon ”fientlighet”.

SDs andra kommunikationsplan talar om mer subtila ting än uniformer

Uttrycket ”invandringskritisk” är ett nysvenskt ord skapat av sverigedemokraterna. Almkvist, Ekeroth och Westling var mer än kritiska, de var fientliga den där tidiga morgonen på Kungsgatan. Åkesson vill att SD ska uttrycka sig korrekt och polerat, inte för att man tar avstånd från dessa extrema och människovidriga åsikter. Nyligen publicerades en debattartikel i DN av Henrik Arnstad som är historiker med inriktning på fascismen. Henrik slår fast att SD är ett nyfascistiskt parti med inspiration från andra fascistiska partier i Europa. SD var antisemitiska i början men idag så inkluderas svenska judar i nationen. Istället har hatet riktats mot muslimer, något som ivrigt eldats på av Ekeroth.

I SDs principprogram så diskuterar man synen på människan. De flesta moderna partier har antagit en humanistisk människosyn. Humanismen utgår från att människan är god i grunden. Den betonar den enskilda individens värde och en tro att människan vill utveckla och bilda sig. SD har en annan människosyn. SDs människosyn gör skillnad på människor och folkgrupper och delar in dem i fack och de menar att detta är en mer realistisk människosyn:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”

Detta citat från SDs syn på människan, som kan läsas på deras hemsida, är ett uttryck för rasideologi — men omskrivet och uppmjukat med ord som ”nedärvd essens” — istället för det negativt laddade ordet ”ras”.

Det är anmärkningsvärt att SD uppvisar denna syn på människan då den representerar en syn som försvann för decennier sedan. Att det skulle finnas en ”nedärvd essens” som gör att folkgrupper skiljer sig åt har ingen förankring i dagens kunskap om genetik eller psykologi. Miljön formar oss och vårt jag utvecklas och vi har alla möjlighet att bli konstruktiva, sociala individer. Med SDs resonemang borde adopterade barn vara i grunden eller i ”essensen” olika sina adoptivföräldrar och alltså ha helt andra förutsättningar att leva i ett svenskt samhälle. SDs människosyn representerar en modern form av rastänkande, polerat och fritt från de negativt laddade orden, men fortfarande med samma innebörd.

Björn Skölving Mellangård