Fascismen förbjöds i Italien 1945, i samband med andra världskrigets slut. Icke desto mindre har det bildats nya fascistiska rörelser, inte bara i Italien utan även i andra delar av världen. Tron på nationens förfall och tron på nationalstaten förefaller vara stark hos en hel del människor, vilket resulterar i att det poppar upp nya idéer och rörelser i kampen för att uppnå den perfekta nationen. Hur man vill uppnå denna ter sig olika från fall till fall. Fascismen har tidigare avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Det finns många exempel på fascistiska regimer som, förr eller senare, har störtats eller gått under.
De mest uppmärksammade och berömda fascistiska regimer som fallit är Spanien, under ledning av falangisterna och Francisco Franco, och Chile, som styrdes av militärjuntan och Augusto Pinochet. Estado Novo (nya staten) i Portugal, under ledning av Antonio de Oliveira Salazar, är den fascistdiktatur som blomstrat under längst tid i världshistorien. Österrike, genom austrofascismen, Ungern, innefattande bland annat Pilkorsrörelsen, och Rumänien, med Järngardet, är andra exempel på fascistiska regimer som kommit och gått.
Idag ser vi hur fascismen återigen blomstrar. Det blåser kraftiga högervindar i Europa. Den fascism vi ser idag brukar benämnas neo-fascism. De rörelser och partier som grundar sin politik och ideologi på fascismen benämns idag neofascister eller nyfascister. Gyllene Gryning i Grekland är ett sådant exempel. Partiet fick runt 7 % i det grekiska parlamentsvalet 2012. I Ungern har Jobbik, med sina 17 % i senaste parlamentsvalet, nått inflytande i politiken. Svoboda i Ukraina vann drygt 10% av rösterna i samband med det senaste ukrainska parlamentsvalet 2012. Interimsregeringen bildad 2014 i Ukraina gav partiet 4 ministerposter.
Det finns ytterligare exempel på partier i Europa som är svårdefinierade och omtvistade vad gäller benämning, men som alla kan kallas neofascistiska, med bakgrund av att grundvalarna i politiken vilar på fascismen. Front National i Frankrike är ett sådant exempel, Vlaams Belang och Front National i Belgien två andra. Värt att notera är att det land i Europa där folket röstar på rasistiska partier i minst utsträckning är Tyskland. Dansk Folkeparti har vunnit makt i Danmark såtillvida att man har inflytande över förd politik, något som också Fremskrittspartiet har gjort i Norge. Dessa två partier har mycket gemensamt med Sverigedemokraterna. Skillnaden är att de har vunnit politisk makt, vilket Sverigedemokraterna ännu inte gjort i samma utsträckning.
Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Trots detta lär vi oss inte av historien, vi väljer att blunda och ser endast de positiva aspekterna av ideologin. Det räcker inte. Vi måste se det negativa i, och konsekvenserna av, fascismen och lära genom det för att inte åter gå i samma fälla. Det empiriska tänket övervinner uppenbarligen inte drömmarna och de uppsatta målen. I stället fortsätter de fascistiska rörelserna och idéerna att ständigt poppa upp. Vi blir påminda om det gång på gång. Hur länge vi måste vänta för att det ska upphöra? Kommer det någonsin att upphöra?
Motargument 