Etikettarkiv: integration

En antirasistisk vision

Tony Fischer Photography / Foter.com / CC BY

Det tal Martin Luther King höll den 28 augusti 1963 är nog en ultimat dröm för de flesta av oss. Ja, jag kan förstås inte svara för de som är främlingsfientliga eller på annat sätt intoleranta, men för min del känns det som en våt dröm för antirasister.

Den Sverigedemokratiska ”visionen”

Det Sverigedemokraterna eftersöker med sin politik är ett Sverige utan inflytande utifrån, utan människor vilka SD själva anser stå utanför den svenska gemenskapen, historien, kulturen och så vidare. De önskar sig ett svenskt ”folkhem” som mer eller mindre försvunnit sedan decennier tillbaka. Sverigedemokraterna vurmar för den gamla världen i ett romantiserat sken utan att förstå konsekvenserna av att anamma samma livsstil i dagens samhälle.

Detta är inte en vision. Detta är en utopi.

En utopi, till skillnad från en vision, är en dröm. Det är en dröm om en värld så osannolik att den troligen aldrig kommer att kunna uppnås utifrån de förutsättningar som finns.

En antirasistisk vision

För oss är antirasism att våga drömma om ett samhälle där vi alla klarar av att leva tillsammans på lika villkor.

Positiv Antirasism, s. 16 (Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Expo)

Det finns många sätt att bygga en vision på. Martin Luther Kings vision och dröm byggde på hans önskan om ett bra liv för sina barn. Den vision som presenteras i boken Positiv Antirasism bygger på tolerans mer än något annat. Jag tror att varje gruppering, varje organisation som jobbar med frågor som handlar om invandring och integration bör ha en gemensam vision och ett gemensamt mål. Det underlättar oerhört för det arbete man gör. Att vara för känns ofta roligare och mer positivt än att hela tiden vara emot något.

Missförstå mig rätt. Jag menar inte att vi behöver skratta och vara glada varje gång vi ger oss in i en debatt med en person vars åsikter skiljer sig radikalt från våra egna, men vi kan försöka underlätta för oss själva så att vi inte går ned oss i hur tungrodda och komplexa sådana här frågor ändå kan vara.

Om vi då ska vara för något i stället för emot – vad är vi då för?

För min personliga del finns det ett flertal saker jag är för.

  • Ökad tolerans, empati och förståelse för andras situation – vilket för mig i slutänden också innebär ökad bildning, framåtanda och vilja att utvecklas och förändras.  Vi lever i ett samhälle där allting går väldigt fort; att stagnera innebär att hamna långt efter resten av världen.
  • Att ingen exkluderas ur ett offentligt samtal – alla måste få höras, men en debatt ska också föras med respekt för andras åsikter och ståndpunkter.
  • Att vi alla jobbar gemensamt för att invandringen och främst integrationspolitiken ska fungera i praktiken, vilket även innebär att undersöka hur den som invandrar till Sverige vill bli mött och vilken hjälp och vilket stöd denne vill ha, oavsett anledning att komma hit.
  • Att en mänsklig nyfikenhet om människors bakgrund inte ska ses som rasism – om jag är intresserad av vart någon kommer ifrån vill jag kunna fråga om det utan att ses som ointelligent eller rasist.

Jag tror det är svårt för många människor i olika grupper som jobbar med (och mot) rasism att formulera sig kring en och samma vision. Däremot så vore det ju läckert om vi alla kunde sträva åt ungefär samma håll. Både när det gäller det vi är för och emot.

Medborgaren Nyamko Sabuni

I min förra artikel Oblivion skrev jag om det viktiga att inte låta Sverigedemokraterna bestämma diskursen angående invandringsfrågan. Detta för att det lätt kan göra oss andra passiva till att försöka hitta en lösning på de frågor och problem som invandring kan ställa.

I månaden som gick avgick Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Sabuni har gjort en spikrak karriär från egenföretagare till maktens korridorer. Hon har under sju år hunnit bli integrationsminister, jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Hennes framgångar har främst varit att sätta hedersrelaterade frågor på agendan genom olika utspel som till exempel gynekologiska undersökningar för muslimska flickor.

Stockholm. Rosenbad. Estocolmo.
J. A. Alcaide / Water Photos / CC BY-NC-ND

Andra utspel har varit om två månaders mindre mammaledighet för utländska kvinnor som inte fått uppehållstillstånd. Både dessa utspel har möts med gillande men också skepticism. De positiva till Sabunis utspel har varit ”Jan Björklund-liberaler” allmänt kända som ”batongliberaler”. Som enligt mig delvis har anammat sverigedemokraternas diskurs angående

Jag som liberal tycker att Sabunis utspel var väldigt oliberalt. Inte för att hennes premisser är fel, för de instämmer jag i:

  • Att det finns problem med hederskultur och att man då måste bedriva en politik emot det.
  • Invandrarkvinnor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och därför måste man bedriva politik som vänder på trenden.

Vad jag tycker är oliberalt med hennes utspel är lösningen på problemen. Det eftersom man inte vet exakt vilka eller hur många flickor som lever i hederskultur där de tvingas till könsstympning. Men hon vill att alla tjejer skall genomgå undersökning hos gynekolog. Det drabbar alla som möjligen kan tillhöra gruppen muslimer, samma sak är det med invandrade mödrar som med morot och piska ska komma fås ut i arbetslivet. Även om förslaget om mindre mammaledighet för invandrarmödrar ämnar till ett positivt resultat så är förslaget oliberalt. Om man vill få ut fler kvinnor i arbete så är en individualisering av föräldraförsäkringen att föredra av en som kallar sig liberal. Kort och gott kan man säga att Sabuni förordar att medlen helgar ändamålen som är att nå positiva resultat med oliberala medel.  

Sabuni med sin afrikanska bakgrund har setts som ett tillskott i en politisk maktelit som består av män som är vita och gamla. Det har bekanta till mig med både utländsk och svensk bakgrund påtalat. Som regel i samband med hävdandet att Sabuni är en ursäkt för Reinfeldtregeringens försök att driva igenom en invandrarpolitik som skulle ha betraktats som rasistisk om inte Sabuni gjorts till frontfigur i sådana frågor. Felen med detta argument är många, men den viktigaste är att man tar ifrån den integritet och intellekt som Sabuni besitter.

Med tanke på den debatt som Adam Cwejman blottat med sin bok Välviljans Rasism får det mig att tänka på att argumentet om att Sabuni skulle vara en ursäkt för att driva en ”rasistisk” invandringspolitik.

Vad som är häpnadsväckande med detta argument är att en del människor, både etniska svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, är att de inte kan tro att det finns invandrare som kan ha en åsikt om svensk invandringspolitik som inte stämmer överens med deras ”icke rasistiska” åsikter.  Problemet med denna syn tycker jag är att man skapar en syn om att rasism är något som enbart kan komma från en viss folkgrupp och att de som faller offer för deras rasism ej kan vara rasister.

Hur som helst. Trots sina utspel har Sabuni fått föga eller ingen alls offentlig kritik ifrån några av de ledande institutionerna som säger sig jobba emot rasism, som organisationer som Centrum Mot Rasism och Afrosvenskarnas riksförbund (ASR). I det sistnämnda fallet har jag inte hört en enda kritik mot Sabunis utspel. Varför kan man fråga sig?

Organisationer som ASR och Centrum Mot Rasism är ju väl etablerade organisationer. I alla fall etablerade nog för att få medias uppmärksamhet.  De har bland annat varit mycket framgångsrika i sin kritik mot Tintin I Kongo, konstutställningen (som ville uppmärksamma könsstympning av kvinnor i Afrika) av Makode Linde; där en tårta föreställande en svart kvinna (Linde) med blackface blev uppäten av kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. ASR Krävde kulturministern avgång.

ASR uppmärksammande av dessa frågor och händelser är välbehövliga men deras patos för de förtryckta grupperna var nästan bortblåst när de lät en minister föreslå lagstiftning som pekar ut grupper på grund av deras religion, kultur och geografiska ursprung.

En anledning till att man har valt att inte kritisera Sabunis utspel kan kanske ligga att hon är svart och därför valt att tiga och om det skulle visa sig vara så, då är det mycket olyckligt. För utgår man ifrån att Sabunis utspel ej kan ha rasistiska företecken för att hon är en svart kvinna, har man en overklig bild av vad rasism är.

En annan anledning till att Sabuni undsluppit kritik från ASR skulle kunna vara Sabunis koppling till ASR där hon tidigare varit projektledare. Sabunis bror Kitimbwa Sabuni är den nuvarande talesmannen och samordnaren för ASR. Om det är så att släktskapet mellan Nyamko och Kitimbwa ställer sig i vägen för en möjlig kritik mot Nyamko från ASR, då råder det ett moraliskt och etiskt förfall inom ASR. Och nu kommer vi tillbaks till inledningen av denna text: att ASR och Centrum Mot Rasism får bestämma diskursen för vad som ska anses vara rasism och inte rasism är fel på många plan, här är två viktiga:

  • ASR och Centrum Mot Rasism som säger sig representera afrikaner och andra invandrare, vilket jag inte ifrågasätter. Däremot motsätter jag mig att två organisationer ska föra talan för hundratusentals människor i frågor som de inte konsulterat med de som de säger sig representera.
  • ASR och Centrum Mot Rasism är elitistiska organisationer som ser grupper framför individer och där av utgår ifrån premisser som kanske inte delas av den ”grupp” de representerar.

Jag tycker att Nyamko Sabuni som offentlig person visat sig vara en mycket kompetent person med så pass mycket integritet att hon kan ha egna åsikter och agera utifrån dem. Håller jag med hennes åsikter?

Nej, inte de utspel som jag har tagit upp här. Sabuni är en individ som har gjort en resa ifrån Burundi till Sverige som politisk flykting, boende i en Stockholmsförort till att bli minister, det i sig är en bragd att hurra för många gånger om.

Behövs svensk integrationspolitik?

Sverige har alltid varit ett invandrarland i större eller mindre omfattning. Invandringen var sporadisk från medeltiden fram till våra dagar. Tidigt bestod den av enstaka människor som antingen köptes hit eller lockades hit på grund av färdigheter som vi kunde behöva i landet. Många tyska handels- och köpmän kom under medeltiden.
Under stormaktstiden kom Valloner och svedjefinnar. Vem som helst fick dock inte komma in i Sverige, katoliker och judar var t.ex. inte välkomna.

Efter de svåra åren mellan 1850 och 1930 då ca. 1.5 miljoner svenskar utvandrade så har invandringen varit relativt stadig. Den bestod till största del av hemvändande svenskar.
1917-18 infördes pass- och viseringstvång för att komma in i Sverige.

Man brukar dela in invandringen från 1900-talet i tre faser; Den första, åren 1945 – 60 bestod till största delen av efterkrigstidsflyktingar, främst från Baltikum och Östeuropa. Den andra delen från ca. 1960 – 70 var den stora arbetskraftsinvandringen. Industrin växte så det knakade och skrek efter arbetskraft. Dessa kom främst från våra grannländer och europa. Från 1970 var man tvungen att ha arbets- och uppehållstillstånd för att få bo och arbeta permanent i Sverige.

070326  tensta twilight
xjyxjy / Foter / CC BY-NC

Den tredje fasen från ca. 1980 t.o.m. idag består till största delen av utomeuropeiska invandrare och flyktingar från krigsdrabbade länder.

Fram till sextiotalet hade Sverige ingen uttalad integrationspolitik, människor som invandrade hit föresattes klara av att ta sig in i samhället i stort sett på egen hand.
I och med den stora arbetskraftsinvandringen under 60-70-talen kom man att förstå att man behövde underlätta för människor att anpassa sig till det svenska samhället. Man startade Svenskundervisning, rätt till tolk i kontakten med myndigheter och sjukvård, modersmålsundervisning och stöd till kulturella föreningar.
Ansvaret för integrationen låg från 1991 till 1994 på Kulturdepartementet, det sågs främst som en kulturell fråga.
1998 instiftades Integrationsverket. Detta har blivit ifrågasatt och kritiserat ända sedan dess, nämnas bör den utredning som gjordes av bl.a. Masoud Kamali 2006. Utredningen pekade på att den strukturella diskrimineringen grundad på etnicitet, kön, språk och funktionshinder samverkade. Man ansåg att en översyn av bland annat rättväsendet och arbetsmarknaden borde genomföras för att motverka den strukturella diskrimineringen.

Efter regeringsskiftet 2006 så sägs integrationspolitiken inrikta sig på bryta ”utanförskap”.
Olika åtgärder som faktiskt mest lyckats skapa ett ”Vi och dem”-tänkande. Vi är tvungna att integrera ett ”dem” med ett ”oss”. ”De” klarar inte av själva att ta sig in i samhället, därför måste ”De” lära om, göra om, ändra sig och anpassa sig till ett samhälle som genom sin struktur utestänger dem.

Det som mer och mer benämns som ”invandrarproblem” som beror på misslyckad integration, är om vi tittar efter lite mer noga, problem som till stor del beror på ökade klyftor, nermonterad välfärd och en diskriminerande arbetsmarknad.

En fungerande arbetsmarknad ger sysselsättning till hela befolkningen. Det är inte en integrationsfråga att människor är arbetslösa, det är en arbetsmarknadsfråga.

Det är inte en integrationsfråga att familjer är trångbodda i slitna miljonprogramsområden. Det är en bostadsfråga.

Det är inte en integrationsfråga att ca hälften av barnen i dessa områden inte når gymnasiekompetens. Det är en skolpolitisk fråga.

Det är inte en integrationsfråga att fattiga människor glider in i kriminalitet. Det är en fråga för rättsväsendet och i grunden socialtjänsten.

Om vi slutar att bunta ihop de olika människor som kommer till Sveriges till en homogen grupp, vilket det inte är och aldrig har varit, och skippar integrationspolitikens enögda syn på människor, tar tag i problemen via arbetsmarknads-, bostads-, rättsväsende- och skolpolitiken så kan vi motarbeta det ”vi och dom”-tänket som göder rasism och diskriminering.

Socialtjänst, medborgarkontor och sjukvårdspersonal är de som bör få kontinuerlig fortbildning i bemötande av nyanlända. Det är dessa som ska vara kompetenta att bemöta varje enskild person oavsett ursprung.
Att ta emot nyanlända är Migrationsverkets uppgift, ge dem mer resurser och skrota integrationspolitiken.

Det största problem vi har i Sverige just nu är inte att vår befolkning är mångkulturell, eller att grupper ska integreras, det största problem vi har är de ökande klyftorna mellan dem som har och dem som inget har. Mellan de välbeställda och de fattiga. Om man verkligen vill komma till rätta med några problem i miljonprogramsområdena och samhället i stort så bör man slopa integrationspolitik och istället satsa på välfärdspolitik.

/Loan Sundman

Komma hit och leva på bidrag!

Hej!

Mitt namn är Yacoub Maaruf, jag är 32 år och lever tillsammans med min flickvän och hennes 2 barn i en mellanstor stad i Sverige. Jag är född och uppvuxen i Syrien men var tvungen att fly för ungefär 10 år sedan på grund av förföljelser, hot och politiskt förtryck. Flera av mina familjemedlemmar avrättades, så jag är tacksam över att leva och att få vara här för att slippa det fruktansvärda inbördeskriget.

Claudio.Ar / Foter / CC BY-NC-SA

I dag säger jag att jag är svensk eftersom det står på mitt pass. Sen är det en helt annan sak att människor runtomkring hela tiden verkar kräva mig på ytterligare bevis om hur jag ”tillhör” genom att ifrågasätta hur jag lever.

Jag har firat midsommar många gånger. Julen spenderar jag i hälsingeskogarna med tomte, julgran och presenter. Trots att jag varken tror på tomten eller Jesus, anser jag att det är ganska trevliga traditioner. Jag åker båt och fiskar om sommaren, betalar inkomstskatt när jag har haft jobb och matmoms på allt jag äter. Jag röstar, lever laglydigt och ställer mig på höger sida i rulltrappor. Trots allt detta känns det många gånger som att allt det inte ÄR tillräckligt. Att leva här och ha en vilja att bidra, verkar aldrig vara tillräckligt för att få tillhöra.

Vem lever gott på minimala bidrag?

För ett tag sedan såg jag en ”hitte-på-statistik” spridas på nätet där det påstods att nyanlända får bidrag på 20 000:- per månad. Jag är inte ensam om att ha hört lögner, felaktiga fakta och rasistiska kommentarer angående människor som kommer hit ifrån andra länder.

För det första, vem ”lever gott” på bidrag i Sverige? Jag har behövt klara mig på bidrag i olika omgångar, när jag studerade så hade jag c:a 7 400:- per månad. Min hyra låg på runt 5 000:-.  Det gav mig 2 400:- över att fördela på mat, el, telefon, internet, kläder och nöjen (det sistnämnda blev det inte mycket av). När jag haft rätt till A-kassa tvingades jag överleva på ännu mindre.

Jag har umgåtts med många nyanlända och alla får väl ungefär vad jag fick när jag studerade, lite mer om de har barn i och med att det ekonomiska omsorgsbehovet då också ökar. Men svenskfödda mammor får ju också barnbidrag, ni vet – barn kostar.

Som det ser ut i mitt fall så har jag inte så mycket andra val än att tvingas leva på de bidrag som jag är berättigad till. Lever jag ”gott”? Svaret är givetvis nej, jag har personligen aldrig träffat någon som lever ”gott” på bidrag i Sverige. Är det något jag eftersträvar? Svaret är också nej, jag vill inget hellre än att ha ett fast arbete och en trygg försörjning på lång sikt—ett jobb att gå till—och att slippa gå på bidrag. Slippa förnedringen att behöva ta emot allmosor.

Jag känner en viss stolthet över att detta land faktiskt fördelar bidrag till de som behöver det. Det är oerhört viktigt att ha någon form av ekonomisk trygghet i ett välfärdssamhälle. Även om fattigdomen i Sverige är utbredd, många människor har det svårt, så är det självklart att arbetslösa och nyanlända ska ha rätt till bostad och mat. Kan vi vara överens om att de som på grund av sjukskrivning eller arbetslöshet i Sverige inte lever ”gott”?

I och med att arbetsgivare nu får mer bidrag för att anställa invandrare så har jag de senaste åren haft fler jobb än tidigare. Men som i de flesta sådana anställningar har inget lett till en anställning efter att bidragsperioden löpt ut. Alliansen tror att de lyckas “integrera”, men jag har bara upplevt det som ett utnyttjande—billig arbetskraft.

Ett jobb är mer än en inkomst

En anställning är en trygghet, en chans att bli ekonomiskt självständig och kunna ta del av allt vad det innebär att ha en fast arbetsplats. Få känna mig nyttig, behövd och bidra med min kunskap och erfarenhet. Känna tillhörighet och dela min vardag med andra arbetande kollegor.

Att ha ett arbete innebär inte bara en bättre ekonomi utan också en plats i samhället. En säkrare plats med rutiner, där man slipper en vardag fylld med oro. En plats där individer kan få känna att de utför något viktigt, bidrar och tillhör detta stora snurrande samhälle av arbete, skatter, deklarationer och vardag.

Jag har aldrig träffat någon som inte vill arbeta, som inte vill bidra med sin kunskap och sin energi. Oavsett vem man är, hur man fungerar och vad man har för ursprung så vill alla arbeta, eftersom ett arbete betyder mycket mer än bara en lön varje månad.

Yacoub fotoDärför är jag så fruktansvärt trött på de som tror att alla som kommer hit INTE vill arbeta, utan har flytt sitt hemland med den enda målsättningen att leva ”gott” på svenska bidrag. Vem fan har det som målsättning?

Vem tänker: ”Idag och resten av mitt liv vill jag vara en parasit på samhällets kropp? Jag vägrar jobba, jag vill ha bidrag OCH ständig oro över att ha råd att betala för bostad, mat, kläder och skor. Aldrig kunna unna mig en resa eller nöjen. Jag ska fylla mina dagar med att driva omkring, vara orolig, fattig och försöka överleva på bidrag.”

Så förutom att komma överens om att vi som lever på bidrag INTE lever lyxigt, kan vi väl komma överens om att det säkert är väldigt, väldigt få människor på denna jord som har som målsättning att bara överleva på bidrag?

Yacoub Maaruf, mellanstor stad i Sverige, arbetssökande och hitvandrad.

Yacoub Maaruf heter egentligen något annat.

Myt: Demografisk bomb

De felaktiga myterna, uppenbara lögnerna och elaka skällsorden haglar i skrämselpropagandan överallt på internet —  ”Tidsinställd bomb! Livmoderinvasion! Massinvandring! Svenskfientlighet!” Här avslöjar Motargument med hjälp av Dr. Hans Rosling några av de mest vanliga myterna om invandrare som föder många barn.

FAKTA:

”Globala nativiteten sjunker mot 2,2 barn per kvinna”

Kring år 1900 födde svenska kvinnor i genomsnitt 4 barn per kvinna. Efter år 1945 har ”nativiteten” legat kring ungefär 2 födda barn per kvinna, eller något under. Om en man och en kvinna tillsammans skaffar 2 barn, då varken minskar eller ökar folkmängden.


MYT:

”Det sker ett folkutbyte genom en hemlig, organiserad, födelse-explosion”

Nativiteten räknas och granskas regelbundet. Tendensen är att syskonskarorna krymper mot 2 barn per kvinna i hela världen. Utrikesfödda kvinnor boende i Sverige hade i genomsnitt 2,2 barn år 2008. Men kvinnor som fötts i Sverige till föräldrar som invandrat hit skaffar i genomsnitt 1,68 barn per kvinna! Alltså färre barn än vad svenskfödda kvinnor till svenskfödda föräldrar skaffar.

Hans Rosling visar nativiteten sjunka
Hans Rosling visar nativiteten sjunka i hela världen

Lägre nativitet gäller inte bara de kvinnor vars familj har invandrat till Sverige från Europa, utan även de som har flytt från länder som till exempel Iran, Sudan, Somalia och Syrien.

Nativiteten sjunker för alla världens kvinnor, i takt med bättre hygien, fler nyfödda som överlever, ökad jämställdhet och mer utbildning. Se en videoföreläsning med doktor Hans Rosling, som visar statistik ur all världens folkräkningar och ger bevis för tendenserna.

Det är en lögn att någon grupp föder flera barn med syfte att försöka komma i majoritet och ta makten i Sverige. Svensk statistik motbevisar effektivt alla propagandamyter.

Källor för fördjupning i ämnet:

Kent Ekeroth: Muslimska Demografiska bomben (notering: Kent Ekeroth har numera raderat detta blogginlägg, men det finns arkiverat här, scrolla långt ner på sidan)

SCB artikel: ”Får utrikes födda fler barn?

SCB.se — Barnafödande bland inrikes och utrikes födda (pdf-rapport)

Mer videos med dr. Hans Rosling:
Gapminder.org
TED Föreläsning: Religions and babies
TED Föreläsning: New insights on Poverty

Övriga källor: United Nations, Department of Economic and Social Affairs, Population Division (2011). World Population Prospects: The 2010 Revision

fotnot: Det optimala nativitetstalet för att bibehålla en stadig befolkningsmängd anses ligga något högre än 2 barn/kvinna, ungefär kring 2,1 på grund utav barnadödlighet, sjukdomar, olyckor med dödlig utgång osv. För dig som vill fördjupa dig mer kan du läsa på engelska sidor om nativitet, då ska du söka efter ”Fertility rate”.

Var bor de egentligen?

När man bemöter rasister och nazister på nätet får man ofta höra att man är naiv, inte ser verkligheten och så vill de gärna att man ska spendera en natt i t.ex. Rinkeby, för då tusan skulle man förstå hur farliga och hemska alla dessa invandrare är.

Nu säger de ju inte detta på det här trevliga sättet. Det är mer: ”Åk till Rinkeby och bli berikad jävla hora!”

Jag får ofta höra att jag inte vet skit om invandringens baksidor för att jag bor i ett segregerat radhusområde i Spånga (ja, de kan googla).

Vi gillar olika | AccessJag brukar fundera på detta när jag hejar på mina grannar med rötterna i Grekland, Turkiet, Iran och Indien. Eller när jag träffar ungarnas klasskamrater som har föräldrar från världens alla hörn men oftast tänker jag på det när jag dagligen åker T-banan, Blå linjen.
Vagnen är alltid fylld av människor med olika härstamning och enligt rasisterna borde jag bli trakasserad och utsatt för sexuella kränkningar varenda dag p.g.a. mitt blonda hår och mitt kvinnokön. Har aldrig hänt.
Jag tänker på talet om förtryckta muslimska flickor och ler lite för mig själv när jag möter dessa flickors blickar, kaxigare brudar får man leta efter.

Mitt Stockholm är det mest mångkulturella som finns, här blandas slöjor och korta kjolar, här talas tusen språk och dialekter, här bor Sveriges mest välutbildade kvinnor och män och även människor som aldrig fått möjlighet att lära sig läsa och skriva.
I mitt partis områdesförening är vi en blandning av människor med ursprungsrötter i flera olika länder, flera av dem är kvinnor som kommit ifrån Somalia.

Jag lever mitt liv varje dag mitt i den verklighet som rasisterna och nazisterna säger att jag inte känner till.

Hur kan de ha sådan otrolig koll på hur det mångkulturella samhället fungerar kommer jag på mig själv att undra?
Vilka är de?
Var bor de?
De som vet bättre än jag.

Jag blev faktiskt tvungen att göra en liten efterforskning på nätet, inte svårt alls.

Här bor de, de som VET hur vi har det med invandrarna här i Stockholm, mångkulturens högborg i Sverige:

Borlänge, Hudiksvall, Emmaboda, Orrefors, Gävle, Träslövsläge, Bergvik, Söderhamn, Eskilstuna, Sundsvall, Bjuv, Norsjö, Osby och Yddinge.

Antagligen väldigt fina platser, personligen har jag bara besökt Gävle av dessa platser och det var väldigt länge sedan. Tycker ändå att det verkar som rasisterna har det tråkigt där de bor och söker utlopp för någon stimulibrist.

Men ett är säkert, de har inte en blekaste aning om hur verkligheten ser ut.

 

 

Jimmie Åkesson far med osanning

Man bör fråga sig om Jimmie Åkesson är okunnig eller bara far med osanning då han skriver om Sverigedemokraternas egen paradfråga – invandring.

SD-trash orange
Nikke Lindqvist / Foter / CC BY-SA

Jimmie Åkesson skriver i en debattartikel på DN Debatt på måndagen att ”de andra politiska partierna inte tar hänsyn till att man under 2012–2013 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare från avlägsna länder — sannolikt närmare 200.000 fler än vad samhället i dag klarar av”.

För det första: Sverige ”tänker” inte ta emot några flyktingar i förväg än de drygt 2.000 kvotflyktingar som får komma hit varje år. Antalet flyktingar och deras anhöriga avgörs av hur många som kommer hit och bedöms ha rätt att få stanna i varje enskilt fall.

För det andra: Migrationsverkets offentliga statistik skiljer sig avsevärt från Jimmie Åkessons påstående om att Sverige 2012–13 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare.

År 2011 godkände Sverige 11.381 asylansökningar, exklusive de 1.345 som fick stanna av synnerligen ömmande skäl. Till dessa lägger vi de 3.037 flyktinganhöriga som fick stanna och får då i gruppen asyl-och anhöriginvandrare, totalt 14.418.

Hittills under 2012 har 9.243 asylärenden bifallits. Under 2012 beräknas cirka 12.000 flyktingar få uppehållstillstånd. Antalet anhöriginvandrare kommer att bli större i år. Det finns indikationer som tyder på att asyl- och anhöriginvandringen kan bli sammanlagt 20.000 under hela år 2012.

Olika omständigheter i vår omvärld har gjort att Migrationsverket skrivit upp prognosen för 2013. Verket räknar med att antalet asyl- och anhöriginvandrare nästa år kan bli 45.000. Det skulle i så fall totalt för åren 2012–13 bli c:a 65.000 asyl- och anhöriginvandrare.

Denna ökning 2012–13 beror på kriget i Syrien och förändrade regler för anhöriginvandring och är temporär, inte permanent.

Alltså: c:a 65.000 och inte 200.000!

Jimmie Åkessons siffra framstår med andra ord som närmast groteskt överdriven. Den ger tveklöst ett intryck av att vara tillkommen utifrån en önskan att piska upp en oro och rädsla hos befolkningen över det han brukar kalla ”massinvandring”.

Den fråga som nu måste besvaras av Åkesson är följande;

Är den överdrift du gör dig skyldig till i artikeln medveten eller är du bara djupt okunnig om hur det ser ut i verkligheten?

Thabo ‘Muso
Michael Gajditza
Torbjörn Jerlerup
Johan Löfström
Anna Siekas

Lovisa Loan Sundman
 

Medarbetare i Motargument.se

Även publicerat på Newsmill

2. Myten om att "Massinvandringen är ett allvarligt hot mot Sverige!"

Detta är del två i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

Folkmängd är något som debatteras och främst hur många invandrare det egentligen kommer till Sverige varje år.

Bilden visar ett diagram med siffror från SCB där jag har gjort ett urval för att få fram den totala folkmängden, diagrammet visar alla som är folkbokförda i Sverige mellan 2007 och 2011. Ökningen från 2007 till 2011 är 301 641 människor (9 476 105 – 9 174 464 = 301 641). I genomsnitt per år är det en ökning med 60 328 personer i Sverige (301 641 / 5 = 60 328). Vi är alltså 9 476 105 människor boende i Sverige. En ökning med 60 328 personer innebär en befolkningsökning i procent med 0,64 % per år. Totalt. Inklusive invandring.

Längre ner på sidan hittar ni ett annat diagram som visar hur många som finns i Sverige och som är födda i ett annat land.

I Sverige fanns det alltså, år 2011, 1 427 296 personer som inte var födda i Sverige. Eftersom frågan var huruvida massinvandringen var ett hot eller inte så kan vi räkna på vilken ökning som har skett dessa år. Ökningen från 2007 är 199 526 personer på dessa 5 år. Det är 39 905 personer per år. Den totala ökningen av befolkningen var 301 641 personer och invandringen står för 199 526 av dessa personer, nästan dubbelt så många som den naturliga befolkningsökningen (migration är en naturlig del av den mänskliga historien men jag menar här förhållandet mellan hur många som föds, i Sverige, och hur många som dör) skulle ha gett oss.

Sveriges inhemska befolkningsökning är, som diagrammet visar, näst intill marginell. Skulle vi inte ha någon invandring så skulle vi öka med drygt 20 000 personer per år, eller 0,22 % per år. Vi vet än idag inte hur det går för industrialiserade samhällen som har en marginell eller negativ befolkningskurva, men när det gäller urbanisering så kan vi se vad som har hänt med de samhällen som har haft en degenerering av sin befolkning. De finns inte kvar.

Att säga att vi inte har råd med invandringen är helt fel. Vi har inte råd att sluta ta in invandrare. Sveriges inhemska befolkning står i stort sett still (det föds ungefär lika många som det dör) och om marknadskapitalismen skall få fortsätta råda och vi ska klara av att hålla 3 % i årlig tillväxt, så krävs också att vi har människor som kan göra detta. I dagsläget ser vi inte dessa problem, eftersom vi har en stor grupp arbetsföra människor mellan 40-50 år. Men om 20 år kommer detta att vara ett stort problem för Sverige, om vi inte tänker oss för.

Integrationspolitiken är en helt annan sak. Den måste ses över för att de invandrare som kommer till Sverige så snart som möjligt ska kunna komma in på arbetsmarknaden och bli en del av det svenska pluskontot när det gäller skattesystemet. Just nu är detta en fråga som politiker inte ens vill ta i med tång. Frågorna går fortfarande kring om vi skall ta in invandrare eller inte. Det borde handla om hur vi ska kunna integrera människor som migrerat hit till en del av vår statsapparat.

Migration är en viktig del av människans historia och är mycket äldre än vad tanken på en nation eller nationalstat är. Innan tanken på länder fanns så var det klaner, byar och samhällen som var rådande. Eller det ännu viktigare; folkslaget (inte att förknippa med dagens etnicitet). På den tiden fanns dock inte en värdering hos folkslagen, det var mest fråga om vilka som tillhörde ens eget folkslag och vem som inte gjorde det. Det var heller inte helt ovanligt att tillhöra flera olika folkslag under sitt liv. Och det var inte så länge sedan. Ser vi på Karl den Store, som levde för 1200 år sedan så var han kung över Frankerna. Folkslaget alltså. Frankerna erövrade massor av land, vilka ibland behöll sina gamla namn men blev delar av ”Frankernas rike”. Europas historia under denna tid kallas för ”folkvandringstiden” vilket tyder på att folkslag vandrade runt, trots att det fanns både städer och byråkrati i världen. Med tiden inrättades fenomenet att regler skulle skrivas ner, för i stort sett allt, vilket ledde till att land kunde ”ägas” av någon — privat eller nation, utan att denna måste vakta landet med vapen. I förlängningen kom detta innebära en jakt för nationerna när det gällde att äga rikedomar, vilket ledde till merkantilismens och kolonialismens era — mer om det i del fem.

/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

En brèf: Myten om den misslyckade integrationen

Gästinlägg av Marie Demker.

Skillnaderna mellan utrikes och inrikes föddas sysselsättning finns även i internationella jämförelser. I figur 2.9 ser vi att sysselsättningskvoten för utrikes födda i alla jämförelseländerna ligger mellan 79 och 94 procent av de inrikes födda. Sverige ligger tillsammans med Nederländerna och Tyskland i den nedre delen av skalan. Mot bakgrund av hur olika migrationen är till sin omfattning och inriktning i länderna och hur olika integrationspolitiken har utformats är dock skillnaderna förvånansvärt små. Hämtat från Sysselsättning för invandrare. En ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration. 2011:5 av Segendorf och Teljosuo sid 36.
Klicka för att förstora illustrationen
Klicka för att förstora illustrationen

Det finns en väl spridd myt om att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I regeringsförklaringen 2006 säger statsminister Fredrik Reinfeldt att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Året innan förklarade statsminister Göran Persson att sedan år 1994 hade sysselsättningen bland utrikes födda ökat och arbetslösheten minskat. Några empiriska kriterier för att förklara en integrationspolitik “lyckad” har jag inte sett.

I den ovannämnda ESO-rapporten konstateras att det inte finns några utvärderingar av om nya eller hårdare krav ger bättre sysselsättningsnivåer. Vad man däremot finner belägg för att det alltid är de utrikesfödda som är känsligast för konjunktursvängningar. Författarna konstaterar också att svensk integrationspolitik får högsta betyg för sin utformning, att sysselsättningen för utrikes födda ligger på samma nivå som Nederländerna och Tyskland samt att det är de gamla vanliga kategorierna utbildningsnivå, ålder och kön som förklarar mest av sysselsättningsnivån (avseende egenskaper hos den som invandrar). I det nya landet är det graden av nätverk, arbetsmarknadens trösklar (diskriminering) och förmågan hos det mottagande landet att omvandla den invandrades humankapital som är avgörande.

Barn till utrikesfödda i Sverige har i det närmaste samma sysselsättningsgrad som barn till inrikes födda. Något som framgår av en bilaga till Långtidsutredningen 2011: Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden (sid 266)

/Marie Demker (tidigare publicerad på hennes egen blogg)

Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem.

Ett gästinlägg av Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur ett medborgargarde förföljer bulgariska bärplockare i Kopparberg och om hur svensksomalier trakasseras i Forserum. Reportagen har lett till upprörda reaktioner. Vi har fått en debatt om varför brottsutsatta människor inte får det stöd de har rätt att förvänta sig från polisen och andra representanter för samhället och till slut inte ser någon annan utväg än att lämna Kopparberg och Forserum.

Christina Höj LarsenÄven om diskussionen handlat om människor som har sina rötter utanför Sverige, så har fokus för en gångs skull inte varit på de utsattas etnicitet utan på deras identitet som brottsoffer. Just därför har främlingsfientliga krafter inte lyckats använda berättelserna till att hävda att förföljelserna är invandrarnas och flyktingarnas fel.

Genom att även i andra debatter se till att fokus hamnar på de verkliga samhällsproblemen kan vi förhindra att debatten gynnar främlingsfientliga krafter. Låt oss därför sluta prata om flyktingar och invandrare och istället prata om arbetslösa, om människor som har svårt att hitta någonstans att bo eller som diskrimineras på arbetsmarknaden och om alla de som inte får utnyttja sin mänskliga rättighet att söka skydd undan förföljelser.

När vi pratar om invandrare och flyktingar tenderar just deras identitet som flyktingar och invandrare att bli förklaringen till problemet. Slutsatsen blir allt för ofta att de har sig själva att skylla. Dessutom hindrar problemformuleringen oss från att söka lösningarna på problemen utanför invandrings- och flyktingpolitiken.

Utlandsfödda hör till de grupper som drabbas hårdast av problem som arbetslöshet, bostadsbrist och dåliga skolor. Men vi behöver inte punktinsatser för att lösa problemet att invandrare har svårt att få jobb eller att flyktingar är trångbodda. Vi behöver en generell politik som gör att fler jobb skapas, fler bostäder byggs och kvaliteten på utbildningen höjs. Låt oss därför diskutera hur en sådan politik kan se ut. Det hindrar inte att vi samtidigt behöver diskutera vad vi kan göra åt att olika grupper diskrimineras, oavsett om det handlar om äldre, människor med funktionsnedsättning eller om romer och afrosvenskar.

Arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet är verkliga problem. Låt oss diskutera olika lösningar på dem istället för att prata om hur mycket invandring Sverige tål. Vi behöver inte vara överens om hur lösningen ser ut, men vi kan väl enas om att vi får en mer givande debatt om vi diskuterar de verkliga problemen. Vi bör inte heller ta flykting- och invandringsfrågorna som gisslan för att föra fram förslag på andra politikområden. Att påstå att vi måste välja mellan fri rörlighet inom EU och att bevara allemansrätten, eller att vi inte kan ha både en mänsklig flyktingpolitik och justa jobb till justa villkor, är att låta debatten utgå från att människor med rötter utanför Sverige är en belastning för Sverige snarare än en resurs.

Arbetslöshet, bostadsbrist, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem vi har tacklat förr. Vi löste dem genom att tillsammans bygga en välfärdsstat där unga fick utbildning och gamla slapp hamna på fattigstugan. Varför skulle lösningen se annorlunda ut idag bara för att många av dem som nu behöver ett jobb och någonstans att bo heter något annat än Andersson, Pettersson eller Lundström?

/Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet