Etikettarkiv: integration

Metadebatten går inte att vinna

Gästinlägg av Andreas Johansson Heinö

Till den ständigt pågående svenska metadebatten om invandringsdebatten adderas nu ännu ett kapitel: debatten om Uppdrag Gransknings (SVT:s ännu ej utsända) granskning av debatten.

Question mark
Marco Bellucci / Foter.com / CC BY

För den som, likt jag själv, under en längre tid försökt följa vad svenska politiker och opinionsbildare faktiskt säger och skriver om invandrings- och integrationsfrågor, är det uppenbart att denna metadebatt lever sitt eget liv, till synes helt fristående från den politiska verklighet den påstås spegla.

Medan den offentliga invandringsdebatten i Sverige präglas av försiktighet är metadebatten vulgär. Kontrasten kunde faktiskt inte vara större mellan politikernas ängslighet inför invandringsfrågorna och de gapiga metadebattörernas lättvindiga relation till fakta.

Metadebatten bärs framförallt upp av två (parallella men ömsesidigt uteslutande) myter:

  1. ”man får inte kritisera invandringen i Sverige”
  2. ”det pågår en anpassning till en främlingsfientlig agenda”

Båda myterna är falska. Det är också enkelt att falsifiera dem.

Åtminstone sedan mitten på 1960-talet har invandringens omfattning och invandrarnas eventuella anpassning (assimilation/mångkultur/integration) debatterats i riksdagen, på debattsidor etc. Den som vill studera den moderna svenska invandringsdebatten har faktiskt ett ganska rikt material att använda sig av (här är ett roligt exempel).

Visst har den demokratiska förankringen varit bristfällig, men det har gått åt båda håll. Å ena sidan har det funnits en medvetenhet bland svenska partier om att man ”gått före opinionen” vad gäller invandringens omfattning. Å andra sidan föregicks exempelvis inte 1989 års drastiska begränsning av flyktingpolitiken av någon förankring hos opinionen. Idag ser vi uttryck för legitimitetsbrister både vad gäller protester mot mottagande och avvisningar av asylsökande.

Lika enkelt är det att visa att ordval, argumentation och språkbruk successivt har anpassats till en allt starkare antirasistisk norm. Generaliserande och/eller exotiserande beskrivningar förekommer mer sällan än för tjugo år sedan. Gränsen för vad som väcker anstöt har flyttats. Tobias Billströms kommentar om ”blonda och blåögda” flyktinggömmare hade sannolikt inte lett till samma reaktioner på 1980-talet som idag.

De båda myterna är inte kompatibla men ändå i symbios. ”Rasistisk dyngspridning” kommenterade en före detta riksdagsledamot Uppdrag Gransknings program (som han, liksom alla andra, ännu inte sett) vilket är precis den sortens kommentar som gör anhängarna av (1) övertygade om att de har rätt. Själv har jag vissa farhågor för att Uppdrag Granskning ska ge uttryck för (1) vilket är precis den sortens journalistisk som gör anhängarna av (2) övertygade om att de har rätt. And on and on it goes.

Är det någon mening med att försöka förändra bilden av debatten? Jag tvivlar. Metadebatter går inte att vinna. Jag skulle kunna skriva långa artiklar och rapporter där jag belägger min kritik mot (1) och (2) men till vilken nytta? Avpixlat kommer inte att lyssna, inte Aftonbladet Kultur heller. Det är för många som har egna intressen av (1) respektive (2) för att fakta ska ha någon slagkraft.

Visst, det är inte acceptabelt när hederliga medborgare blir rasistanklagade. Det är därför alldeles utmärkt att Uppdrag Granskning berättar historien om Per Brinkemo. (Ett annat likvärdigt fall som borde uppmärksammas mer är vänsterpartisten Gun Holmertz, som precis som Per har jobbat lokalt med integrationsfrågor i många år, som anklagades av partikamrater för att spä på fördomar när hon uppmärksammade kvinnoförtryck.)

Men sen borde vi kunna sätta punkt och gå vidare. Ain’t gonna cry for Metadebatten no more.

Gästinlägg av Andreas Johansson Heinö

Integration vid Sveriges gränser

År 1994 lämnade jag äntligen livet på flyktingförläggningen efter min ankomst till Sverige 1992. Det var tidpunkten då jag lämnade samhällets största kollektiva isoleringscell som sällan har setts inifrån av någon av landet Sveriges politiker och debattörer. Mina vänner, grannar och kusiner, som åkte till Tyskland under samma tidsperiod, hade redan hunnit lära sig tyska, arbeta 1-2 år och placerat sina barn på dagis och skola. En del var nästan klara med kurser och utbildningar och hade skaffat sig egna lägenheter.

C:a 20 år senare, framstår det som om vi inte har lärt oss mycket av en del andra europeiska länders asyl/flyktingpolitik, vad gäller sättandet av grundstenen för individens utveckling i ett nytt samhälle.

Under Balkankriget på 1990-talet var Tyskland engagerat extra starkt. Bland annat med en asyljour som fanns direkt i den tyska tullen. Landet tog emot cirka en halv miljon människor från forna Jugoslavien. Trots att Tyskland har drygt 80 miljoner egna invånare (på den tiden drygt tio gånger större än Sveriges befolkning) på en yta motsvarande 79% av Sveriges yta.

Riksgrense Sverige
Kakakrokodil / Foter.com / CC BY

Redan i tullarna fick man arbetstillstånd och ett tillfälligt visum på 3 månader, vilket motsvarade väntetiden för att behandla personens skäl att vistas i landet. Redan i tullarna gjordes en uppdelning av personer som kom från olika delar av forna Jugoslavien utifrån pass och övrig dokumentation.

Under kort tid kunde tyska myndigheter konstatera vilka som kom från krigsdrabbade områden för att ge dem förläggning av tillfälliga visum för vistelse i Tyskland. Resten kunde meddelas inom ett par månader om huruvida de skulle få stanna i landet eller ej.

Tyska myndigheter försåg redan i tullen asylsökande med information om organisationer och föreningar som kunde hjälpa människor att emigrera till andra länder. Länder som behövde deras kompentens och utbildning. Mer bestämt länder som ville ta emot dem som arbetskraftinvandrare. Två av mina kusinfamiljer hamnade i USA och en annan i Kanada. Tyskland var en av de första länderna i Europa som beviljade uppehållstillstånd för bosniaker från krigsdrabbade område. Sverige var ett av de sista.

I Sverige togs cirka 100 000 asylsökanden från forna Jugoslavien emot. De flesta fick bo på flyktingförläggningar några kilometer utanför närmaste stad. Jag hamnade till och med på en ö i Norrland som kändes som världens ände. Cirka 50 kilometer från den närmaste staden som hette Kramfors. En stad dit bussarna åkte en eller ibland två gånger i veckan. Helt isolerade från samhället och omvärlden snurrade tusentals människor som jag själv runt i en total ovisshet från mellan ett till två år, innan besked gavs om man fick eller inte fick stanna i Sverige.
Tiden på flyktingförläggningen knäcker individens självförtroende liksom entusiasmen inför ett nytt liv i ett nytt land. Den tiden kastas tusentals människor in i en depression lika stor och djup som universums svarta hål. Efter den tiden behövdes det en hel process för att bli mentalt återställd. För att kunna vakna upp, nästan. För att kunna bli mentalt redo för engagemang i samhället eller åtminstone för att återuppväcka sin egen nyfikenhet för landet där man fick bo.

Genom att man isolerade människor från samhället, nästan utan språkkunskaper, bäddade man för förakt och fördomar och med detta så kallade ”invandrartäta område” där man instinktivt sökte trygghet i det man redan kände till. Det yttre samhället var totalt okänt.
Under nästan ett och ett halvt decennium kunde man lyssna på Mona Sahlin i Göran Perssons regering om ”stackars invandrare”. Dessa ”stackars invandrare” som inte kan och inte vet. Invandrare som är utanför samhället. Invandrare som blev ett problem. Invandrare som saknar svenska vänner. ”Invandrarmat”, ”invandrarbrott”, ”invandrargäng”, ”invandrarområde”, ”invandrarfrågor” och ”invandrarproblem” var ord som levererades dagligen tills Sverigedemokraterna slutligen blev Mona Sahlins arbetskollegor i riksdagen.

Mona Sahlin tackade för sig. Sverigedemokraterna satt kvar och började svinga sina järnrör och helrör i ett kör.

Border of Sweden
DarlingSnail / Foter.com / CC BY-NC-ND

Så många gånger hörde man i debatter om att långa väntetider på flyktingförläggningar kostar pengar och bränner upp många potentiella och goda krafter, men ingenting har förändrats. Jag hörde aldrig om en extra asyljour i tullarna på grund av flyktingströmmar från Syrien.
Rutinerna är desamma då som nu: Att ta emot människor, att skicka dem till flyktingförläggningar och eftersom det blir många som strömmar in, utan någon struktur och förberedningar innan, så leder det till en lång väntetid i Sverige. Medan ansökan behandlas och efter ansökan behandlas.

Det enda som förändrades under 20 år är att man blev bättre på att leverera kurser i svenska språket i flyktingförläggningar: På ”min tid” var det väldigt slarvigt då man kunde sitta på kursen framför en lärare som inte alls var en lärare utan en studenttjej som bestämde sig för att jobba där ett par månader under sommaren. Sedan stack hon tillbaks till sin egen skola. Vi hann glömma bort allt hon lärde oss innan vi fick uppehållstillstånd.

Nu har vi en blond och blåögd migrationsminister som gärna vill kasta fisknätet över Sverige för att fånga upp människor med icke-nordiskt utseende. Något som välkomnas varmt av Sverigedemokraterna. Efter flera år som migrationsminister har han samtidigt lovat en human asylpolitik och alla applåderade i riksdagen.

Som före detta flykting från före detta Jugoslavien ser jag enkla lösningar med extra kontor i tullarna som enbart ska fungera som asyljourer. Kontor som kan utföra hälften av jobbet för kollegor på Migrationsverkets kontor ute i landet. I så fall kommer man att ordna en bra struktur, vilket ger korta väntetider och förenklar hela processen från asylansökan till vidare integration i ett nytt land. Varför inte..?

/Ida Dzanovic

Slöjor och slöjförbud – om kvinnoförtryck i olika former

Gästinlägg av Ulrika Jonsäll

Nu och då möter man åsikten att slöjor borde förbjudas. Särskilt riktas förbudsivern mot burkor som många upplever som skrämmande.

Orsaken till att man vill förbjuda slöjor är för de första att man tycker det är obehagligt att inte se personen man möter eller talar med.

Sexy Burqa
Kevin McShane / Foter.com / CC BY-NC

Det är naturligtvis ok att tycka mer eller mindre om olika plagg. Man kan inte heller hjälpa att man känner obehag inför olika saker. Själv tycker jag t.ex. vansinnigt illa om gällivarehäng och tycker det är obehagligt med hantverkare vars byxor hänger på halva röven så man ser skinkorna när de böjer sig framåt.

Men kan vi, borde vi, förbjuda alla kläder som kan upplevas som stötande eller obehagliga?

Den andra, betydligt vanligare, orsaken som ges till att slöjor borde förbjudas är att slöja är kvinnoförtryck. Resonemanget går, såvitt jag förstår, ungefär så här.

Islam förtrycker kvinnor: muslimska kvinnor bär slöja, alltså är slöja kvinnoförtryck.

Det finns en del uppenbara brister med det resonemanget. Islam som religion är betydligt mer jämställd än t.ex. kristendom, det finns många olika muslimska varianter på slöjor, alla muslimska kvinnor inte är förtryckta, många kvinnor väljer själva att använda slöja även när de har möjlighet att låta bli, för att nämna några problem med ovanstående resonemang. Men jag tänker inte gå in på slöjtradition eller islamska påbud. Det är en helt annan diskussion, en som bättre förs av någon med mer sakkunskap än mig själv.

Jag vill istället diskutera om kvinnoförtryck är invävt i ett plagg och varför jag tycker att ett slöjförbud är helt fel.

She left the Door open
h.koppdelaney / Art Photos / CC BY-ND

Förtryckta kvinnor finns inom islam, kristendom, ateism etc… Men vill jag hjälpa kan jag inte säga till henne att ”passar inte den svenska jämställdheten så kan du dra. Här får du anpassa dig och sluta vara förtryckt.” Det är vad jag kallar dubbelförtryck.

Istället måste jag öppna dörrar. Säga ”hit kan du komma på dina villkor. I din burka/burkini, utan smink och högklackat, med eller utan slöja.”

Min poäng är att vi inte hjälper någon förtryckt kvinna (oavsett hennes religion) genom att försvåra för henne att delta i samhällslivet. Därför tycker jag att alla som vill förbjuda burkini/burka/enskilt bad för kvinnor etc på grund av att det är kvinnoförtryck är rena hycklare!

Förtryck, oavsett om du är svensk, kvinna, man eller invandrare är ingenting man bara skakar av sig. Kvinnor som utsätts för våld i en relation lever också under förtryck. En majoritet av dessa kvinnor går tillbaka till sina män om de lämnar dem. Samma typ av dubbelförtryck som slöjbärande kvinnor möter gäller även för utsatta svenska kvinnor, där kvinnor som misshandlas av sina män möts av misstänksamhet och förminskande ”men lämna honom då”.

Förtryck är inte enkelt. Ofta blir det ett medberoende där den förtryckta själv hjälper till att upprätthålla maktbalansen. Det går inte bara at skaka av sig och sluta vara förtryckt.

Förtryck skadar en människa på djupet, det kan förändra hela din personlighet, genomsyrar hela ditt liv.

För att kunna frigöra sig från förtryck krävs tid och kärlek, hjälp och stöd. Inte misstänksamhet och ökad press.

Men, säger nu vissa, om man ”tvingar” en kvinna att klä av sig något som hon har blivit påtvingad, är inte det att man visar henne att det är inte rätt att man ska tvinga på kvinnor saker, som handlar om kvinnoförtryck?
Det handlar väl mer om att man hjälper till?

Mitt svar är alltid NEJ! Du kan inte hjälpa någon genom att tvinga dem. Det spelar ingen roll om förtrycket är av religiös natur eller om det är ett samhällsförtryck.

Det spelar ingen roll VEM som tvingar någon att klä sig på ett visst sätt. Det är TVÅNGET som är det centrala. Och om vi som samhälle TVINGAR någon att klä sig på ett visst sätt så är det lika mycket förtryck som om ett annat samhälle gör det. Förtrycket ser bara annorlunda ut.

Att tvinga en kvinna att klä av sig

Är lika mycket förtryck som

Att tvinga en kvinna att klä på sig

En antirasistisk vision

Tony Fischer Photography / Foter.com / CC BY

Det tal Martin Luther King höll den 28 augusti 1963 är nog en ultimat dröm för de flesta av oss. Ja, jag kan förstås inte svara för de som är främlingsfientliga eller på annat sätt intoleranta, men för min del känns det som en våt dröm för antirasister.

Den Sverigedemokratiska ”visionen”

Det Sverigedemokraterna eftersöker med sin politik är ett Sverige utan inflytande utifrån, utan människor vilka SD själva anser stå utanför den svenska gemenskapen, historien, kulturen och så vidare. De önskar sig ett svenskt ”folkhem” som mer eller mindre försvunnit sedan decennier tillbaka. Sverigedemokraterna vurmar för den gamla världen i ett romantiserat sken utan att förstå konsekvenserna av att anamma samma livsstil i dagens samhälle.

Detta är inte en vision. Detta är en utopi.

En utopi, till skillnad från en vision, är en dröm. Det är en dröm om en värld så osannolik att den troligen aldrig kommer att kunna uppnås utifrån de förutsättningar som finns.

En antirasistisk vision

För oss är antirasism att våga drömma om ett samhälle där vi alla klarar av att leva tillsammans på lika villkor.

Positiv Antirasism, s. 16 (Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Expo)

Det finns många sätt att bygga en vision på. Martin Luther Kings vision och dröm byggde på hans önskan om ett bra liv för sina barn. Den vision som presenteras i boken Positiv Antirasism bygger på tolerans mer än något annat. Jag tror att varje gruppering, varje organisation som jobbar med frågor som handlar om invandring och integration bör ha en gemensam vision och ett gemensamt mål. Det underlättar oerhört för det arbete man gör. Att vara för känns ofta roligare och mer positivt än att hela tiden vara emot något.

Missförstå mig rätt. Jag menar inte att vi behöver skratta och vara glada varje gång vi ger oss in i en debatt med en person vars åsikter skiljer sig radikalt från våra egna, men vi kan försöka underlätta för oss själva så att vi inte går ned oss i hur tungrodda och komplexa sådana här frågor ändå kan vara.

Om vi då ska vara för något i stället för emot – vad är vi då för?

För min personliga del finns det ett flertal saker jag är för.

  • Ökad tolerans, empati och förståelse för andras situation – vilket för mig i slutänden också innebär ökad bildning, framåtanda och vilja att utvecklas och förändras.  Vi lever i ett samhälle där allting går väldigt fort; att stagnera innebär att hamna långt efter resten av världen.
  • Att ingen exkluderas ur ett offentligt samtal – alla måste få höras, men en debatt ska också föras med respekt för andras åsikter och ståndpunkter.
  • Att vi alla jobbar gemensamt för att invandringen och främst integrationspolitiken ska fungera i praktiken, vilket även innebär att undersöka hur den som invandrar till Sverige vill bli mött och vilken hjälp och vilket stöd denne vill ha, oavsett anledning att komma hit.
  • Att en mänsklig nyfikenhet om människors bakgrund inte ska ses som rasism – om jag är intresserad av vart någon kommer ifrån vill jag kunna fråga om det utan att ses som ointelligent eller rasist.

Jag tror det är svårt för många människor i olika grupper som jobbar med (och mot) rasism att formulera sig kring en och samma vision. Däremot så vore det ju läckert om vi alla kunde sträva åt ungefär samma håll. Både när det gäller det vi är för och emot.

Medborgaren Nyamko Sabuni

I min förra artikel Oblivion skrev jag om det viktiga att inte låta Sverigedemokraterna bestämma diskursen angående invandringsfrågan. Detta för att det lätt kan göra oss andra passiva till att försöka hitta en lösning på de frågor och problem som invandring kan ställa.

I månaden som gick avgick Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Sabuni har gjort en spikrak karriär från egenföretagare till maktens korridorer. Hon har under sju år hunnit bli integrationsminister, jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Hennes framgångar har främst varit att sätta hedersrelaterade frågor på agendan genom olika utspel som till exempel gynekologiska undersökningar för muslimska flickor.

Stockholm. Rosenbad. Estocolmo.
J. A. Alcaide / Water Photos / CC BY-NC-ND

Andra utspel har varit om två månaders mindre mammaledighet för utländska kvinnor som inte fått uppehållstillstånd. Både dessa utspel har möts med gillande men också skepticism. De positiva till Sabunis utspel har varit ”Jan Björklund-liberaler” allmänt kända som ”batongliberaler”. Som enligt mig delvis har anammat sverigedemokraternas diskurs angående

Jag som liberal tycker att Sabunis utspel var väldigt oliberalt. Inte för att hennes premisser är fel, för de instämmer jag i:

  • Att det finns problem med hederskultur och att man då måste bedriva en politik emot det.
  • Invandrarkvinnor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och därför måste man bedriva politik som vänder på trenden.

Vad jag tycker är oliberalt med hennes utspel är lösningen på problemen. Det eftersom man inte vet exakt vilka eller hur många flickor som lever i hederskultur där de tvingas till könsstympning. Men hon vill att alla tjejer skall genomgå undersökning hos gynekolog. Det drabbar alla som möjligen kan tillhöra gruppen muslimer, samma sak är det med invandrade mödrar som med morot och piska ska komma fås ut i arbetslivet. Även om förslaget om mindre mammaledighet för invandrarmödrar ämnar till ett positivt resultat så är förslaget oliberalt. Om man vill få ut fler kvinnor i arbete så är en individualisering av föräldraförsäkringen att föredra av en som kallar sig liberal. Kort och gott kan man säga att Sabuni förordar att medlen helgar ändamålen som är att nå positiva resultat med oliberala medel.  

Sabuni med sin afrikanska bakgrund har setts som ett tillskott i en politisk maktelit som består av män som är vita och gamla. Det har bekanta till mig med både utländsk och svensk bakgrund påtalat. Som regel i samband med hävdandet att Sabuni är en ursäkt för Reinfeldtregeringens försök att driva igenom en invandrarpolitik som skulle ha betraktats som rasistisk om inte Sabuni gjorts till frontfigur i sådana frågor. Felen med detta argument är många, men den viktigaste är att man tar ifrån den integritet och intellekt som Sabuni besitter.

Med tanke på den debatt som Adam Cwejman blottat med sin bok Välviljans Rasism får det mig att tänka på att argumentet om att Sabuni skulle vara en ursäkt för att driva en ”rasistisk” invandringspolitik.

Vad som är häpnadsväckande med detta argument är att en del människor, både etniska svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, är att de inte kan tro att det finns invandrare som kan ha en åsikt om svensk invandringspolitik som inte stämmer överens med deras ”icke rasistiska” åsikter.  Problemet med denna syn tycker jag är att man skapar en syn om att rasism är något som enbart kan komma från en viss folkgrupp och att de som faller offer för deras rasism ej kan vara rasister.

Hur som helst. Trots sina utspel har Sabuni fått föga eller ingen alls offentlig kritik ifrån några av de ledande institutionerna som säger sig jobba emot rasism, som organisationer som Centrum Mot Rasism och Afrosvenskarnas riksförbund (ASR). I det sistnämnda fallet har jag inte hört en enda kritik mot Sabunis utspel. Varför kan man fråga sig?

Organisationer som ASR och Centrum Mot Rasism är ju väl etablerade organisationer. I alla fall etablerade nog för att få medias uppmärksamhet.  De har bland annat varit mycket framgångsrika i sin kritik mot Tintin I Kongo, konstutställningen (som ville uppmärksamma könsstympning av kvinnor i Afrika) av Makode Linde; där en tårta föreställande en svart kvinna (Linde) med blackface blev uppäten av kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. ASR Krävde kulturministern avgång.

ASR uppmärksammande av dessa frågor och händelser är välbehövliga men deras patos för de förtryckta grupperna var nästan bortblåst när de lät en minister föreslå lagstiftning som pekar ut grupper på grund av deras religion, kultur och geografiska ursprung.

En anledning till att man har valt att inte kritisera Sabunis utspel kan kanske ligga att hon är svart och därför valt att tiga och om det skulle visa sig vara så, då är det mycket olyckligt. För utgår man ifrån att Sabunis utspel ej kan ha rasistiska företecken för att hon är en svart kvinna, har man en overklig bild av vad rasism är.

En annan anledning till att Sabuni undsluppit kritik från ASR skulle kunna vara Sabunis koppling till ASR där hon tidigare varit projektledare. Sabunis bror Kitimbwa Sabuni är den nuvarande talesmannen och samordnaren för ASR. Om det är så att släktskapet mellan Nyamko och Kitimbwa ställer sig i vägen för en möjlig kritik mot Nyamko från ASR, då råder det ett moraliskt och etiskt förfall inom ASR. Och nu kommer vi tillbaks till inledningen av denna text: att ASR och Centrum Mot Rasism får bestämma diskursen för vad som ska anses vara rasism och inte rasism är fel på många plan, här är två viktiga:

  • ASR och Centrum Mot Rasism som säger sig representera afrikaner och andra invandrare, vilket jag inte ifrågasätter. Däremot motsätter jag mig att två organisationer ska föra talan för hundratusentals människor i frågor som de inte konsulterat med de som de säger sig representera.
  • ASR och Centrum Mot Rasism är elitistiska organisationer som ser grupper framför individer och där av utgår ifrån premisser som kanske inte delas av den ”grupp” de representerar.

Jag tycker att Nyamko Sabuni som offentlig person visat sig vara en mycket kompetent person med så pass mycket integritet att hon kan ha egna åsikter och agera utifrån dem. Håller jag med hennes åsikter?

Nej, inte de utspel som jag har tagit upp här. Sabuni är en individ som har gjort en resa ifrån Burundi till Sverige som politisk flykting, boende i en Stockholmsförort till att bli minister, det i sig är en bragd att hurra för många gånger om.

Behövs svensk integrationspolitik?

Sverige har alltid varit ett invandrarland i större eller mindre omfattning. Invandringen var sporadisk från medeltiden fram till våra dagar. Tidigt bestod den av enstaka människor som antingen köptes hit eller lockades hit på grund av färdigheter som vi kunde behöva i landet. Många tyska handels- och köpmän kom under medeltiden.
Under stormaktstiden kom Valloner och svedjefinnar. Vem som helst fick dock inte komma in i Sverige, katoliker och judar var t.ex. inte välkomna.

Efter de svåra åren mellan 1850 och 1930 då ca. 1.5 miljoner svenskar utvandrade så har invandringen varit relativt stadig. Den bestod till största del av hemvändande svenskar.
1917-18 infördes pass- och viseringstvång för att komma in i Sverige.

Man brukar dela in invandringen från 1900-talet i tre faser; Den första, åren 1945 – 60 bestod till största delen av efterkrigstidsflyktingar, främst från Baltikum och Östeuropa. Den andra delen från ca. 1960 – 70 var den stora arbetskraftsinvandringen. Industrin växte så det knakade och skrek efter arbetskraft. Dessa kom främst från våra grannländer och europa. Från 1970 var man tvungen att ha arbets- och uppehållstillstånd för att få bo och arbeta permanent i Sverige.

070326  tensta twilight
xjyxjy / Foter / CC BY-NC

Den tredje fasen från ca. 1980 t.o.m. idag består till största delen av utomeuropeiska invandrare och flyktingar från krigsdrabbade länder.

Fram till sextiotalet hade Sverige ingen uttalad integrationspolitik, människor som invandrade hit föresattes klara av att ta sig in i samhället i stort sett på egen hand.
I och med den stora arbetskraftsinvandringen under 60-70-talen kom man att förstå att man behövde underlätta för människor att anpassa sig till det svenska samhället. Man startade Svenskundervisning, rätt till tolk i kontakten med myndigheter och sjukvård, modersmålsundervisning och stöd till kulturella föreningar.
Ansvaret för integrationen låg från 1991 till 1994 på Kulturdepartementet, det sågs främst som en kulturell fråga.
1998 instiftades Integrationsverket. Detta har blivit ifrågasatt och kritiserat ända sedan dess, nämnas bör den utredning som gjordes av bl.a. Masoud Kamali 2006. Utredningen pekade på att den strukturella diskrimineringen grundad på etnicitet, kön, språk och funktionshinder samverkade. Man ansåg att en översyn av bland annat rättväsendet och arbetsmarknaden borde genomföras för att motverka den strukturella diskrimineringen.

Efter regeringsskiftet 2006 så sägs integrationspolitiken inrikta sig på bryta ”utanförskap”.
Olika åtgärder som faktiskt mest lyckats skapa ett ”Vi och dem”-tänkande. Vi är tvungna att integrera ett ”dem” med ett ”oss”. ”De” klarar inte av själva att ta sig in i samhället, därför måste ”De” lära om, göra om, ändra sig och anpassa sig till ett samhälle som genom sin struktur utestänger dem.

Det som mer och mer benämns som ”invandrarproblem” som beror på misslyckad integration, är om vi tittar efter lite mer noga, problem som till stor del beror på ökade klyftor, nermonterad välfärd och en diskriminerande arbetsmarknad.

En fungerande arbetsmarknad ger sysselsättning till hela befolkningen. Det är inte en integrationsfråga att människor är arbetslösa, det är en arbetsmarknadsfråga.

Det är inte en integrationsfråga att familjer är trångbodda i slitna miljonprogramsområden. Det är en bostadsfråga.

Det är inte en integrationsfråga att ca hälften av barnen i dessa områden inte når gymnasiekompetens. Det är en skolpolitisk fråga.

Det är inte en integrationsfråga att fattiga människor glider in i kriminalitet. Det är en fråga för rättsväsendet och i grunden socialtjänsten.

Om vi slutar att bunta ihop de olika människor som kommer till Sveriges till en homogen grupp, vilket det inte är och aldrig har varit, och skippar integrationspolitikens enögda syn på människor, tar tag i problemen via arbetsmarknads-, bostads-, rättsväsende- och skolpolitiken så kan vi motarbeta det ”vi och dom”-tänket som göder rasism och diskriminering.

Socialtjänst, medborgarkontor och sjukvårdspersonal är de som bör få kontinuerlig fortbildning i bemötande av nyanlända. Det är dessa som ska vara kompetenta att bemöta varje enskild person oavsett ursprung.
Att ta emot nyanlända är Migrationsverkets uppgift, ge dem mer resurser och skrota integrationspolitiken.

Det största problem vi har i Sverige just nu är inte att vår befolkning är mångkulturell, eller att grupper ska integreras, det största problem vi har är de ökande klyftorna mellan dem som har och dem som inget har. Mellan de välbeställda och de fattiga. Om man verkligen vill komma till rätta med några problem i miljonprogramsområdena och samhället i stort så bör man slopa integrationspolitik och istället satsa på välfärdspolitik.

/Loan Sundman

Komma hit och leva på bidrag!

Hej!

Mitt namn är Yacoub Maaruf, jag är 32 år och lever tillsammans med min flickvän och hennes 2 barn i en mellanstor stad i Sverige. Jag är född och uppvuxen i Syrien men var tvungen att fly för ungefär 10 år sedan på grund av förföljelser, hot och politiskt förtryck. Flera av mina familjemedlemmar avrättades, så jag är tacksam över att leva och att få vara här för att slippa det fruktansvärda inbördeskriget.

Claudio.Ar / Foter / CC BY-NC-SA

I dag säger jag att jag är svensk eftersom det står på mitt pass. Sen är det en helt annan sak att människor runtomkring hela tiden verkar kräva mig på ytterligare bevis om hur jag ”tillhör” genom att ifrågasätta hur jag lever.

Jag har firat midsommar många gånger. Julen spenderar jag i hälsingeskogarna med tomte, julgran och presenter. Trots att jag varken tror på tomten eller Jesus, anser jag att det är ganska trevliga traditioner. Jag åker båt och fiskar om sommaren, betalar inkomstskatt när jag har haft jobb och matmoms på allt jag äter. Jag röstar, lever laglydigt och ställer mig på höger sida i rulltrappor. Trots allt detta känns det många gånger som att allt det inte ÄR tillräckligt. Att leva här och ha en vilja att bidra, verkar aldrig vara tillräckligt för att få tillhöra.

Vem lever gott på minimala bidrag?

För ett tag sedan såg jag en ”hitte-på-statistik” spridas på nätet där det påstods att nyanlända får bidrag på 20 000:- per månad. Jag är inte ensam om att ha hört lögner, felaktiga fakta och rasistiska kommentarer angående människor som kommer hit ifrån andra länder.

För det första, vem ”lever gott” på bidrag i Sverige? Jag har behövt klara mig på bidrag i olika omgångar, när jag studerade så hade jag c:a 7 400:- per månad. Min hyra låg på runt 5 000:-.  Det gav mig 2 400:- över att fördela på mat, el, telefon, internet, kläder och nöjen (det sistnämnda blev det inte mycket av). När jag haft rätt till A-kassa tvingades jag överleva på ännu mindre.

Jag har umgåtts med många nyanlända och alla får väl ungefär vad jag fick när jag studerade, lite mer om de har barn i och med att det ekonomiska omsorgsbehovet då också ökar. Men svenskfödda mammor får ju också barnbidrag, ni vet – barn kostar.

Som det ser ut i mitt fall så har jag inte så mycket andra val än att tvingas leva på de bidrag som jag är berättigad till. Lever jag ”gott”? Svaret är givetvis nej, jag har personligen aldrig träffat någon som lever ”gott” på bidrag i Sverige. Är det något jag eftersträvar? Svaret är också nej, jag vill inget hellre än att ha ett fast arbete och en trygg försörjning på lång sikt—ett jobb att gå till—och att slippa gå på bidrag. Slippa förnedringen att behöva ta emot allmosor.

Jag känner en viss stolthet över att detta land faktiskt fördelar bidrag till de som behöver det. Det är oerhört viktigt att ha någon form av ekonomisk trygghet i ett välfärdssamhälle. Även om fattigdomen i Sverige är utbredd, många människor har det svårt, så är det självklart att arbetslösa och nyanlända ska ha rätt till bostad och mat. Kan vi vara överens om att de som på grund av sjukskrivning eller arbetslöshet i Sverige inte lever ”gott”?

I och med att arbetsgivare nu får mer bidrag för att anställa invandrare så har jag de senaste åren haft fler jobb än tidigare. Men som i de flesta sådana anställningar har inget lett till en anställning efter att bidragsperioden löpt ut. Alliansen tror att de lyckas “integrera”, men jag har bara upplevt det som ett utnyttjande—billig arbetskraft.

Ett jobb är mer än en inkomst

En anställning är en trygghet, en chans att bli ekonomiskt självständig och kunna ta del av allt vad det innebär att ha en fast arbetsplats. Få känna mig nyttig, behövd och bidra med min kunskap och erfarenhet. Känna tillhörighet och dela min vardag med andra arbetande kollegor.

Att ha ett arbete innebär inte bara en bättre ekonomi utan också en plats i samhället. En säkrare plats med rutiner, där man slipper en vardag fylld med oro. En plats där individer kan få känna att de utför något viktigt, bidrar och tillhör detta stora snurrande samhälle av arbete, skatter, deklarationer och vardag.

Jag har aldrig träffat någon som inte vill arbeta, som inte vill bidra med sin kunskap och sin energi. Oavsett vem man är, hur man fungerar och vad man har för ursprung så vill alla arbeta, eftersom ett arbete betyder mycket mer än bara en lön varje månad.

Yacoub fotoDärför är jag så fruktansvärt trött på de som tror att alla som kommer hit INTE vill arbeta, utan har flytt sitt hemland med den enda målsättningen att leva ”gott” på svenska bidrag. Vem fan har det som målsättning?

Vem tänker: ”Idag och resten av mitt liv vill jag vara en parasit på samhällets kropp? Jag vägrar jobba, jag vill ha bidrag OCH ständig oro över att ha råd att betala för bostad, mat, kläder och skor. Aldrig kunna unna mig en resa eller nöjen. Jag ska fylla mina dagar med att driva omkring, vara orolig, fattig och försöka överleva på bidrag.”

Så förutom att komma överens om att vi som lever på bidrag INTE lever lyxigt, kan vi väl komma överens om att det säkert är väldigt, väldigt få människor på denna jord som har som målsättning att bara överleva på bidrag?

Yacoub Maaruf, mellanstor stad i Sverige, arbetssökande och hitvandrad.

Yacoub Maaruf heter egentligen något annat.

Myt: Demografisk bomb

De felaktiga myterna, uppenbara lögnerna och elaka skällsorden haglar i skrämselpropagandan överallt på internet —  ”Tidsinställd bomb! Livmoderinvasion! Massinvandring! Svenskfientlighet!” Här avslöjar Motargument med hjälp av Dr. Hans Rosling några av de mest vanliga myterna om invandrare som föder många barn.

FAKTA:

”Globala nativiteten sjunker mot 2,2 barn per kvinna”

Kring år 1900 födde svenska kvinnor i genomsnitt 4 barn per kvinna. Efter år 1945 har ”nativiteten” legat kring ungefär 2 födda barn per kvinna, eller något under. Om en man och en kvinna tillsammans skaffar 2 barn, då varken minskar eller ökar folkmängden.


MYT:

”Det sker ett folkutbyte genom en hemlig, organiserad, födelse-explosion”

Nativiteten räknas och granskas regelbundet. Tendensen är att syskonskarorna krymper mot 2 barn per kvinna i hela världen. Utrikesfödda kvinnor boende i Sverige hade i genomsnitt 2,2 barn år 2008. Men kvinnor som fötts i Sverige till föräldrar som invandrat hit skaffar i genomsnitt 1,68 barn per kvinna! Alltså färre barn än vad svenskfödda kvinnor till svenskfödda föräldrar skaffar.

Hans Rosling visar nativiteten sjunka
Hans Rosling visar nativiteten sjunka i hela världen

Lägre nativitet gäller inte bara de kvinnor vars familj har invandrat till Sverige från Europa, utan även de som har flytt från länder som till exempel Iran, Sudan, Somalia och Syrien.

Nativiteten sjunker för alla världens kvinnor, i takt med bättre hygien, fler nyfödda som överlever, ökad jämställdhet och mer utbildning. Se en videoföreläsning med doktor Hans Rosling, som visar statistik ur all världens folkräkningar och ger bevis för tendenserna.

Det är en lögn att någon grupp föder flera barn med syfte att försöka komma i majoritet och ta makten i Sverige. Svensk statistik motbevisar effektivt alla propagandamyter.

Källor för fördjupning i ämnet:

Kent Ekeroth: Muslimska Demografiska bomben (notering: Kent Ekeroth har numera raderat detta blogginlägg, men det finns arkiverat här, scrolla långt ner på sidan)

SCB artikel: ”Får utrikes födda fler barn?

SCB.se — Barnafödande bland inrikes och utrikes födda (pdf-rapport)

Mer videos med dr. Hans Rosling:
Gapminder.org
TED Föreläsning: Religions and babies
TED Föreläsning: New insights on Poverty

Övriga källor: United Nations, Department of Economic and Social Affairs, Population Division (2011). World Population Prospects: The 2010 Revision

fotnot: Det optimala nativitetstalet för att bibehålla en stadig befolkningsmängd anses ligga något högre än 2 barn/kvinna, ungefär kring 2,1 på grund utav barnadödlighet, sjukdomar, olyckor med dödlig utgång osv. För dig som vill fördjupa dig mer kan du läsa på engelska sidor om nativitet, då ska du söka efter ”Fertility rate”.

Var bor de egentligen?

När man bemöter rasister och nazister på nätet får man ofta höra att man är naiv, inte ser verkligheten och så vill de gärna att man ska spendera en natt i t.ex. Rinkeby, för då tusan skulle man förstå hur farliga och hemska alla dessa invandrare är.

Nu säger de ju inte detta på det här trevliga sättet. Det är mer: ”Åk till Rinkeby och bli berikad jävla hora!”

Jag får ofta höra att jag inte vet skit om invandringens baksidor för att jag bor i ett segregerat radhusområde i Spånga (ja, de kan googla).

Vi gillar olika | AccessJag brukar fundera på detta när jag hejar på mina grannar med rötterna i Grekland, Turkiet, Iran och Indien. Eller när jag träffar ungarnas klasskamrater som har föräldrar från världens alla hörn men oftast tänker jag på det när jag dagligen åker T-banan, Blå linjen.
Vagnen är alltid fylld av människor med olika härstamning och enligt rasisterna borde jag bli trakasserad och utsatt för sexuella kränkningar varenda dag p.g.a. mitt blonda hår och mitt kvinnokön. Har aldrig hänt.
Jag tänker på talet om förtryckta muslimska flickor och ler lite för mig själv när jag möter dessa flickors blickar, kaxigare brudar får man leta efter.

Mitt Stockholm är det mest mångkulturella som finns, här blandas slöjor och korta kjolar, här talas tusen språk och dialekter, här bor Sveriges mest välutbildade kvinnor och män och även människor som aldrig fått möjlighet att lära sig läsa och skriva.
I mitt partis områdesförening är vi en blandning av människor med ursprungsrötter i flera olika länder, flera av dem är kvinnor som kommit ifrån Somalia.

Jag lever mitt liv varje dag mitt i den verklighet som rasisterna och nazisterna säger att jag inte känner till.

Hur kan de ha sådan otrolig koll på hur det mångkulturella samhället fungerar kommer jag på mig själv att undra?
Vilka är de?
Var bor de?
De som vet bättre än jag.

Jag blev faktiskt tvungen att göra en liten efterforskning på nätet, inte svårt alls.

Här bor de, de som VET hur vi har det med invandrarna här i Stockholm, mångkulturens högborg i Sverige:

Borlänge, Hudiksvall, Emmaboda, Orrefors, Gävle, Träslövsläge, Bergvik, Söderhamn, Eskilstuna, Sundsvall, Bjuv, Norsjö, Osby och Yddinge.

Antagligen väldigt fina platser, personligen har jag bara besökt Gävle av dessa platser och det var väldigt länge sedan. Tycker ändå att det verkar som rasisterna har det tråkigt där de bor och söker utlopp för någon stimulibrist.

Men ett är säkert, de har inte en blekaste aning om hur verkligheten ser ut.

 

 

Jimmie Åkesson far med osanning

Man bör fråga sig om Jimmie Åkesson är okunnig eller bara far med osanning då han skriver om Sverigedemokraternas egen paradfråga – invandring.

SD-trash orange
Nikke Lindqvist / Foter / CC BY-SA

Jimmie Åkesson skriver i en debattartikel på DN Debatt på måndagen att ”de andra politiska partierna inte tar hänsyn till att man under 2012–2013 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare från avlägsna länder — sannolikt närmare 200.000 fler än vad samhället i dag klarar av”.

För det första: Sverige ”tänker” inte ta emot några flyktingar i förväg än de drygt 2.000 kvotflyktingar som får komma hit varje år. Antalet flyktingar och deras anhöriga avgörs av hur många som kommer hit och bedöms ha rätt att få stanna i varje enskilt fall.

För det andra: Migrationsverkets offentliga statistik skiljer sig avsevärt från Jimmie Åkessons påstående om att Sverige 2012–13 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare.

År 2011 godkände Sverige 11.381 asylansökningar, exklusive de 1.345 som fick stanna av synnerligen ömmande skäl. Till dessa lägger vi de 3.037 flyktinganhöriga som fick stanna och får då i gruppen asyl-och anhöriginvandrare, totalt 14.418.

Hittills under 2012 har 9.243 asylärenden bifallits. Under 2012 beräknas cirka 12.000 flyktingar få uppehållstillstånd. Antalet anhöriginvandrare kommer att bli större i år. Det finns indikationer som tyder på att asyl- och anhöriginvandringen kan bli sammanlagt 20.000 under hela år 2012.

Olika omständigheter i vår omvärld har gjort att Migrationsverket skrivit upp prognosen för 2013. Verket räknar med att antalet asyl- och anhöriginvandrare nästa år kan bli 45.000. Det skulle i så fall totalt för åren 2012–13 bli c:a 65.000 asyl- och anhöriginvandrare.

Denna ökning 2012–13 beror på kriget i Syrien och förändrade regler för anhöriginvandring och är temporär, inte permanent.

Alltså: c:a 65.000 och inte 200.000!

Jimmie Åkessons siffra framstår med andra ord som närmast groteskt överdriven. Den ger tveklöst ett intryck av att vara tillkommen utifrån en önskan att piska upp en oro och rädsla hos befolkningen över det han brukar kalla ”massinvandring”.

Den fråga som nu måste besvaras av Åkesson är följande;

Är den överdrift du gör dig skyldig till i artikeln medveten eller är du bara djupt okunnig om hur det ser ut i verkligheten?

Thabo ‘Muso
Michael Gajditza
Torbjörn Jerlerup
Johan Löfström
Anna Siekas

Lovisa Loan Sundman
 

Medarbetare i Motargument.se

Även publicerat på Newsmill