Etikettarkiv: integration

Artiklar

"Tiggarproblemet" löser vi i Rumänien

Fler och fler vill ha tiggeriförbud. Debatten om de romska tiggarna i Sverige handlar för det mesta om vad vi i Sverige bör göra. Bör vi ge kommunalt bistånd till dem? Bör de få tigga? Bör de inte få tigga? Bör vi ha förbud? Utnyttjas de av rötägg i Sverige? Etc, etc.

OldBeggar1Frågan är om inte vi borde skifta fokus helt på den svenska tiggeridebatten.

Den handlar inte om Sverige utan om Rumänien och en del andra länder i Europa. Om vi tar Rumänien som exempel så har vi ett helt land i EU som behandlar ett helt folk som skit. Det är ingen hemlighet men av någon outgrundlig anledning ställde aldrig EU kravet att romernas rättigheter skulle förbättras då EU släppte in Rumänien i värmen och gemenskapen.

EU har drivit ett projekt kallat ”ett decennium av romsk integrering”, men man kan fråga sig vad det egentligen har lett till, så här i efterhand det sista året av det där decenniet.

Aftonbladet har skrivit bra om romerna i Rumänien.

Intresserade kan hitta mycket mer material om romernas situation. CNN gjorde ett bra reportage om livet på Rumäniens soptippar för några år sen. Vice News reportage är också bra. Och som en påminnelse om att inte bara romerna är illa ute: ett reportage om gatubarnen i Rumänien.

Detta är orsaken till att de kommer hit. En del på egen hand. Andra i organiserad form. En del får hjälp av vänner här eller vänner i Rumänien, andra tar hjälp av rötägg för att komma hit. Det är på grund av misären i det egna hemlandet. Det är för att ge sina barn en annan framtid än soptippen där hemma.

Frågan om vad Sveriges kommuner bör och kan göra är enkel. Sätt press på Rumänien. De måste ta romers situation på allvar.

Regeringen och riksdagen borde sluta prata om tiggeriförbud och istället prata om politiska sanktioner mot Rumänien. Regering och riksdag borde ta initiativ på högsta nivå i EU för att erbjuda Rumänien och andra länder hjälp så att de kan förbättra situationen för romer. En Marshallplan är en bra idé, något som Aftonbladet föreslår. Det bör givetvis kombineras med hot om att kasta ut de länder från EU som inte skärper sig. Rumänien är ett sådant land.

Kommuner kan göra samma sak. Istället för att ge hjälp till romer via socialtjänsterna så bör man ge bistånd i form av kommunalt utrikes bistånd till Rumäniens romer, både till de som befinner sig här och till de som bor i Rumänien. På så sätt kan man kringgå sociallagstiftningen och faktiskt ge konkret hjälp till tiggarna från kommunalt håll. Kommunerna bör dessutom skicka ner personer som på plats åker ner och dokumenterar romers situation. Kommunerna bör dessutom skicka SKARPA protestnoter till Rumänien med anledning av situationen i Rumänien.

Nu är det dags att göra det som borde gjorts innan 2007 då Rumänien släpptes in i EU.

Att förbjuda tiggeri betyder bara att man förbjuder svenska uteliggare och romer som är i nöd att försöka lösa problemet med sin fattigdom genom att be om hjälp från andra. Det löser varken hemlösas problem här eller romers problem här eller i resten av Europa. Det är som att sopa skiten under mattan och låtsas att man inte ser bulan på mattan eller känner den stinkande doften av ruttna bananskal därunder.

Artiklar

Utanförskapsområden

Känner du till hur många bostadsområden i Sverige som idag klassas som s.k. ”utanförskapsområden”? Känner du till vem som har bestämt vad det är för något? Det finns olika debattörer som försöker påstå och bevisa olika saker – med grova generaliseringar – om alla som de anser är invånare i de utpekade områdena. Men det är även problematiskt att Folkpartiet, som skapat hela begreppet, utesluter väldigt många områden helt ur sin granskning.

Känner du till definitionerna av vad som är ett s k ”utanförskapsområde”? Folkpartiets utredare konstruerade hela detta begrepp och vad det sägs ska vara, när de enligt egen utsago ville försöka ”…se de sociala problemen och presentera en reformagenda”? Deras definition tycks vara godtycklig och luddigt formulerad. Men såhär valde Folkpartiets utredning att formulera sig:

…mäter förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande i storstadsområdenas grannskapsområden (ofta motsvarande stadsdelar) och i övriga landets valdistrikt. För att ett område ska klassas som utanförskapsområde finns två kriterier:
1. Procentandel boende i området som förvärvsarbetar är under 60% för personer mellan 20-64 år.
2. Procentandel av alla niondeklassarna som går ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnen är under 70% ELLER om procentandel för valdeltagandet i senaste kommunvalet är under 70%.
Andel utanförskapsområden
155 Utanförskapsområden av de totalt 4601 områdena.

Olika personer drar stora växlar på detta, några räknar själva ut egna versioner av statistik och försöker påstå att det finns snart 200 s k utanförskapsområden i Sverige respektive 186 utanförskapsområden.

Folkpartiet har själva uppdaterat sin ”Utanförskapets karta” och anser att det år 2012 fanns 155 utanförskapsområden i Sverige utav de 4.601 granskade områdena. År 2006 ansåg Folkpartiet att det fanns 156 utanförskapsområden i Sverige. Några nya har tillkommit i denna uppdatering, och några andra är inte längre ett utanförskapsområde enligt Folkpartiet. Bostadsområden är således inte automatiskt i en permanent nedåtgående spiral som är omöjlig att vända.

Folkpartiet uppger även ett par intressanta detaljfakta, som att genomsnittet av alla röstberättigade som bor i något utanförskapsområde och som röstade i kommunvalet 2010 var 64,5%. Det är inte alls långt ifrån deras uppsatta kriterier om 70%. Varför satte Folkpartiet sin gräns till 70 och inte till exempel vid 64 eller 65%???

Ungefär hälften av alla som vid det senaste granskningstillfället bodde i ett utanförskapsområde var födda i Sverige. Ungefär 18% var födda i ett europeiskt land och lite färre än 32% var födda utanför Europa.
Graf över procentandel personer som bor i småhus, bostadsrätt samt hyresrätt. Källa: www.scb.se
Graf över procentandel invånare som bor i småhus, bostadsrätt samt hyresrätt. (Lila staplar) Källa: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Villa-vanligaste-boendeformen/ (Klicka på bilden för att komma till SCB:s artikel.)

Folkpartiet utesluter väldigt många valdistrikt och bostadsområden helt ur sin undersökning. Det gäller, bland annat, många glesbygdsregioner i södra Sverige och längs gränsen mot Norge och mot Finland, trots att man kan misstänka att det finns hög arbetslöshet och personer i någon form av utanförskap som bor där. Vad kan anledningen vara till detta, Folkpartiet?

De har valt bort alla områden där färre än hälften av invånarna bor i hyresrättslägenhet. Med det kriteriet ignorerar de samtliga invånare som bor i valdistrikt där det är vanligast att bo i egna småhus. I Sverige är den vanligaste boendeformen att flest invånare bor i egna hus.

Källa:
Utanförskapets karta 2014, pdf, utgiven av Folkpartiet.

Lästips:
No go-zoner för dummies

”Förortshat”, Johanna Langhorst
”Främling, vad döljer du för mig?”, Marcus Priftis

Krönikor

Vilka är Sverigedemokraternas väljare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”. Vilka de är, och vad som driver dem, är förstås omöjligt att fullt ut leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång. Väldigt få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk. Detta kombineras med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här, under förutsättning att de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SD:s stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen sympatiserar med SvP (Svenskarnas parti), men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister, och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCB:s stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av den svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen”. Om vi kommer fram till att ett genomsnitt av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga innebär det ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SD:s fundamentala tankegods fullt ut. De röstar nog på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration – eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet 2014 var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker att SD:s pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är egentligen inte rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, människor känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem. Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig utvald för den som annars inte åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till till deras grupper, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis enkelt: Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd. Då kommer ”normala” människor att vända tillbaka.

Men den som verkligen absorberat nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

===

Tidigare publicerad på Afropé. Se även mina glimtar ur diverse SD-fora.

Myter

Myt: Invandrare får full pension efter ett år

Enligt den högerextrema hatsajten Exponerat får en invandrare som kommer till Sverige vid 64 års ålder full pension efter bara ett år. Detta låter ju jättebra om man är en girig, lycksökande invandrare, som vill utnyttja det svenska välfärdssystemet. Det låter samtidigt för bra för att vara sant. Därför avser vi på Motargument, här och nu, att knäcka den myten.

I en artikel på nättidningen går att läsa följande:

En 64-årig nyhitkommen invandrare får full pension efter ett år. Han/hon garanteras lika stor pension som den svensk som arbetat heltid hela livet. De som inte arbetat heltid – t ex varannan kvinnlig pensionär – hamnar under fattigdomsgränsen. Är detta okej tycker ni?

man-76196_640Detta är ren skräckpropaganda från Exponerats sida, och man kan inte annat än fundera över vad anledningen är till att man väljer att publicera en sådan artikel. Vad har man för agenda, vad vill man uppnå, vad önskar man att läsaren ska förstå?

Jag har kontaktat Pensionsmyndigheten för att reda ut hur det egentligen ligger till med pensioner för nyanlända. Deras svar är att det inte stämmer att en nyanländ invandrare får full pension efter ett år i Sverige. Mer om det går att läsa på Pensionsmyndighetens hemsida. Om garantipensionen och hur den ser ut för nyanlända går att läsa här. För att få maximal garantipension måste man ha bott i Sverige i minst 40 år. Som en del av myten att invandrare suger åt sig massvis med bidrag har vi den felaktiga uppfattningen om att Äldreförsörjningsstödet (ÄFS), skulle vara exklusivt för invandrare. Mer om det går att läsa i detta korta motargument.

Problemet med att, så kallat opinionsbildande, medier fabricerar och sprider lögner beträffande invandrare, flyktingar och invandring, är att många läsare ofta köper hela upplägget då det är lättillgängligt, grovt förenklat och, ofta, i enlighet med hur en del människor ser på invandrare; som giriga, lycksökande och utnyttjare av välfärd. Källorna som Exponerat hänvisar till inger allt annat än förtroende. Exempelvis använder man en lokal SD-ledamot i Ale som källa. Vidare i artikeln väljer artikelförfattaren att benämna före detta integrationsminister Erik Ullenhag som ”Erik Abdullenhag”. Är detta seriös journalistik?

Krönikor

Mångfald är i grunden svenskhet

En krönika av Alexander Louhichi

När man pratar om integration så handlar det ofta om arbetsmarknaden, som är en viktig del i en integrationskampanj, men de viktigaste stegen ligger, framför allt, hos den enskilde medborgaren. Samhällsutvecklingen har rusat förbi oss och vi har inte hunnit identifiera oss med en och samma identitet som vi alla kan värna om. Integration handlar om att finna något gemensamt mellan olika grupper och att låta dem mötas halvvägs i samråd.

Det första steget i en fungerande integrationskampanj handlar om att prata öppet om den etablerade mångfalden och om vilka problem vi har i samhället. Det handlar också om att se förståelsen för allas lika rättigheter i samhället samt att alla är delaktiga i den uppdaterade svenskheten. Idag är den långt ifrån den som Sverigedemokraterna förespråkar. Det första steget handlar om att acceptera att vi har problem med integrationen, att finna lokala problem, att finna lösningar genom samråd och att vara självkritisk.

Det andra steget handlar om att ta emot invandrare som goda värdar och inte som poliser. Det handlar om att ge varje människa en chans att berätta sin verklighet och en chans att kunna känna sig hemma i samhället. En situation som kan tillämpas är den man bemöter på turistorter:

På turistorter runt om i3D_Full_Spectrum_Unity_Holding_Hands_Concept världen bemöts man ofta med mycket kärlek. Folk lär sig turisternas språk för att få dem att känna sig hemma, dock med en baktanke, nämligen den om att turisterna ska spendera så mycket pengar som möjligt. Faktum är att detta bemötande genererar en positiv känsla, vilket gör att man spenderar pengar. Exempel på detta är butiksägare i Hurghada, Egypten, som lärt sig ”polis, polis potatisgris…”, något som skapar någon form av samhörighet mellan turisten och butiksägaren.

Om man tillämpar samma metod i en integrationskampanj där man, genom att man lär sig lite av varje enskild människas kultur och lockar in dem i det svenska mångfaldssamhället, kan få igång en fungerande integration med vikten jämnt fördelad på vågen.

Det man måste förstå är att integration handlar om att mötas på halva vägen, där samhällsgrunden gynnar människor lika mycket som välfärdsstaten. Andra steget handlar om att känna sig säker i sin kulturella grund, att förespråka mångfald, att bemöta utanförskap med kärleksfull integration och gemenskap!

Det tredje steget handlar om att logiskt förklara för människor att svenskheten har utvecklats; att vara svensk har fått en ny innebörd, nämligen att nationen har förändrats. Med den bristande integrationspolitiken har vi fått en bristande nation. Mitt mål är att en dag kunna hissa min svenska flagga och stolt titta på den och tänka:

Mångfald är grunden i svenskheten. Svenskheten är unik, kärnan i mitt hjärta och stoltheten i min ryggrad. Faktum är att andra generationens invandrare som kallar sig själv invandrare skjuter sig själva i foten, man ger främlingsfientligheten rätt att skapa ett större utanförskap. Man kallar sig själv invandrare, trots att alla minnen man har, har man i Sverige. Ett öppet tips är att kalla sig själv svensk när främlingsfientligheten tittar på, och hålla fast starkt vid det! Detta är en vanesak, som syftar till att föra oss samman, och till att skapa en identitet som vi alla kan värna om!

Det handlar inte om att tränga bort sin religiösa tro eller om att lägga sin kulturella identitet på hyllan. Det handlar om att förstå varandra. Om vi ska fortsätta generalisera människor måste vi nå dithän att kunna göra det under positiva omständigheter!

Artiklar

Ekonomin kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer att gynnas – hur många eller hur få det än är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

”Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

MoneyVi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Exempel på sådana länder är Chile, Turkiet, Finland, Norge och Iran. Problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som invandrade från det forna Jugoslavien, de som, till en början, var ”maffia” hela bunten är numera entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är OK att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen, med tillhörande ekonomiska kriser, och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de länder som tar emot rumänska romer istället och se till att det skapas förutsättningar för trygghet och stabilitet i mottagarländerna, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna, åtminstone inte gällande ekonomiska faktorer, eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet, nämligen att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet, löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Krönikor

Våga ta steget

En krönika av Alexander Louhichi.

 

Den ständiga diskussionen kring hur en människa ska bete sig utifrån sin identitet har blivit ett aktivt ämne den senaste tiden. Muslimer är våldsamma, kvinnoförtryckare och terrorister. Svenskar är ovetande, rasistiska och kallhjärtade.

Vi bedriver faktabaserande kampanjer för att styrka våra fördomar gentemot de identiteter som står i starkast kontrast till vår egen identietet. Vi bedriver till och med politik i Sverige för att skapa förakt mot de som faktiskt har assimilerat sig till den svenska kulturen. Hur långt är vi villiga att gå i kampen mot det enfaldiga samhället?

Street Fighter 2 minifigs - complete rosterDet man enklast förtrycker i sitt liv är minnen som står i kontrast till det liv man lever just nu, man försätter sig i en bubbla där man glömt den mänskliga kärleken som en gång fanns. Det kan handla om kontraster i vänskap, kontraster i ett förhållande eller kontraster i yrkeslivet. Man väljer att ta distans från det glömda för att inte riva upp gamla känslor som normalt leder till att man faller tillbaka på det som man har glömt. Rädslan för det kända okända. Hur bryter man fördomar hos människor? Jo, genom vänlighet och mänskligt beteende.

Många som blir diskriminerade känner sig oftast allmänt diskriminerade på grund av den kontrast man besitter. Antingen utseendemässigt eller genom något annat som är påtagligt. Den som blir diskriminerad lider oftast av samma fobi som den som diskriminerar, nämligen xenofobi, det vill säga främlingsfientlighet eller rädslan för det okända. Det man måste förstå i denna situation är att man inte kan bekämpa diskriminering med hårda ord utan tvärtom, med vänliga ord och förståelse.

Våga ta steget och bli en bättre människa än den som försöker nedvärdera dig. Skuldkänslor biter bättre än aggressiv uppläxning.

Krönikor

Är allt individens ansvar?

Integration är ett samhällsfenomen som styrs av majoritetens inställning gentemot det okända. Att leva i ett land som står i kontrast med den egna kulturen och det egna språket är en utmaning för individen som, allt som oftast övergår i försiktighet och återhållsamhet. En del bedriver en aktiv diskussion om hur viktigt det faktiskt är att den nyinkomne invandraren på egen hand lär sig språket. När man hör det bör man ställa sig själv några frågor: Vad har jag gjort för att förbättra integrationen? Hur ställer jag mig till en situation där en individ behöver hjälp för att kunna ta sig framåt ?

So this is where your cup of Starbucks startsFöreställ dig att du står i kö på ICA och ska betala för de varor som du har plockat på dig. Längst fram står det en person som vill fråga om något, men har svårt för att uttrycka sig. Situationen skapar en längre och längre kö och folk börjar bli arga. Vad skulle du göra i denna situation? Skulle du hjälpa till för att försöka förklara för kassören vad personen försöker säga? Eller skulle du svära för att få ut din ilska?

Denna situation må vara ganska simpel i ett integrationsarbete men den formar grunden för hur samhället bör se ut, samt hur vi måste agera för att öppna våra armar till trygghetens Sverige.

Hur man än vrider och vänder på integrationsfrågan faller ansvaret på oss alla. Vi måste se till att accelerera utvecklingen genom att skapa en välfungerande integrationskampanj. Om vi lämnar ansvaret på individen kommer vi att se ytterligare problem runt om i våra större städer.

För Tolerans,

Alexander Louhichi

Artiklar

Nationella minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den andra delen i serien. Läs första delen ”Nationella minoriteter: romer” här.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Om språken

isokuru_lFinska har använts i Sverige i minst 800 år. Efter andra världskriget har stora finska befolkningsgrupper bildats i storstäderna och på industriorter i södra och mellersta Sverige. Även Norrbotten har en betydande finskspråkig befolkning. I dag talar ungefär 300.000 personer i Sverige finska, vilket gör det till det största minoritetsspråket i Sverige. Finskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen och är inte ett indoeuropeiskt språk som svenskan och engelskan. De närmast besläktade språken är karelskan och estniskan.

Meänkieli, som talas av så kallade tornedalingar, är ett finsk-ugriskt språk, närmast besläktat med finska, men också med estniska, karelska och kvänska. Meänkieli talas främst i sex kommuner i norra Sverige, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna, Gällivare och Kalix. Antalet talare i dessa kommuner brukar uppskattas till mellan 25.000 och 60.000. För hela Sverige uppskattas antalet talare till cirka 75 000.

Finska nu

Finska nu är ett projekt med utgångspunkt i att flerspråkighet är en samhällelig resurs. Genom att lyfta fram det finska språket, och använda det som en startpunkt, vill projektet även sätta fokus på andra minoritetsspråk i Sverige. Att öka kunskapen om barns förmåga att lära sig flera språk är en viktig del i projektet. Finska nu vänder sig till personer som har en finsk bakgrund, men som inte nödvändigtvis har finska som ett aktivt hemspråk eller som inte kan finska överhuvudtaget. Projektet har tre delprojekt, ett som vänder sig till svenskspråkiga förskolor, en ungdomswebbportal, och  en tredje del som baseras på språklärande genom webben.

Målet med Finska nu är att öka intresset för det finska språket och kulturen i Sverige och samtidigt att skapa förutsättningar för att bevara finskan som ett vitalt språk i det svenska samhället. Projektet drivs inom ramen för Kulturfonden för Sverige och Finland och är en av de största enskilda satsningarna på finska språket som gjorts i Sverige. Förebilden för projektet är Svenska nu inom vilket man under de senaste fem åren agerat för att stärka svenskan i Finland. Finska nu har som ett led i projektet producerat flera informationsfilmer. Klippet nedan handlar om lagen för nationella minoriteter.

Svenska nu – ett gemensamt svenskt-finskt initiativ

Svenska nu är ett nätverk för det svenska språket och den svenska kulturen i Finland. Svenska nu är ett nätverk som arbetar för bättre och mer motiverande svenskundervisning i Finland samt förmedlar svensk ungdomskultur både från Sverige och från Finland. Svenska nu:s verksamhet har kundkontakten i centrum och arbetar för att skapa en systematisk direktkontakt med ett maximalt antal unga elever, lärare, föräldrar och beslutsfattare. Genom verksamheten får finsktalande barn och ungdomar levande möten med det svenska språket, speciellt i regioner där man inte annars hör svenska.

Fotnot: Användningen av ordet ”sverigefinnar” syftar till finsktalande personer i Sverige och är inte en godtycklig formulering från skribenten, utan formuleras även på det sättet i språklagen.

 

/Andrea Daleflod

Artiklar

Nationella minoriteter: romer

Motargument publicerar en artikelserie om Sveriges nationella minoriteter. Detta är den första delen i serien.

Sverige har fem nationella minoritetsspråk: romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch. Det svenska teckenspråket är inte klassat som ett minoritetsspråk men har i språklagen samma status som minoritetsspråken. All offentlig förvaltning har skyldighet att följa språklagen. Den statliga myndigheten Språkrådet har i uppgift  att bevaka hur samhället följer dessa skyldigheter.

Om språket

Romernas språk, som kallas romani, romska, romanes eller romani chib, är ett språk utan egen nation. I de flesta länder där det talas romani är det ett minoritetsspråk. Romer finns över hela Europa och på de andra kontinenterna, vilket gör romska till ett transnationellt språk. Romska tillhör den indiska grenen av de indoiranska språken och är alltså ett indoeuropeiskt språk med flera varieteter av språket. Ordet rom betyder ’man’, ’människa’. Traditionellt har romerna inte bara talat sitt modersmål utan också språket i landet där de bor; många har också talat ett tredje eller t.o.m. fjärde språk. Romer har bott i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. I dag används språket av ca 40 000 talare i Sverige.

Romastrategin

I februari 2012 beslutade regeringen om en strategi för romsk inkludering, även kallad Romastrategin. Det övergripande målet är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. Under 2012-2015 pågår en pilotverksamhet där tanken är att ta fram goda exempel på arbetssätt som sedan kan spridas över landet. De kommuner som ingår i pilotprojektet är Göteborg, Helsingborg, Linköping, Luleå och Malmö. På uppdrag från Skolverket genomfördes i början av förra året en studie i syfte att kartlägga pilotverksamheten i de fem kommunerna. Det är denna studie den här artikeln huvudsakligen är uppbyggd på. I studien gjordes intervjuer och samtal med sammanlagt 81 elever, lärare, föräldrar och brobyggare. Brobyggare är benämningen på de kvinnor och män med romsk språk- och kulturkompetens som har anställts i de fem pilotkommunerna.

Det är viktigt att barnen lär sig svenska i förskolan så att de sedan klarar sig i skolan. Uppfattningen från studien visar att det finns en tendens att fler och fler romska barn går i förskolan. I Malmö kommun har man utformat en broschyr om förskolans betydelse. Något som är mycket problematiskt är övergången från mellanstadiet till högstadiet. Från att ha haft en lärare som ansvarat för kontakterna mellan hemmet och skolan finns det i högstadiet flera olika lärare, och den kontinuerliga kontakten med en särskild lärare finns oftast inte längre.

I de fall då de romska eleverna har dåliga skolresultat handlar det dels om frånvaro, dels om svårigheter för föräldrarna som ofta har bristande kunskaper i svenska och negativa erfarenheter av sin egen skolgång. Att många romska familjer bor i socialt utsatta områden är sannolikt också en faktor. Intrycket är ändå att fler och fler romska elever klarar grundskolan. Lärarna menar att många elever, men inte alla, har bristfälliga kunskaper i svenska och inte heller ett utvecklat språk på sitt modersmål.

r☼sita
För att det ska bli ännu bättre i skolan framhåller de intervjuade eleverna att lärarna borde bry sig om alla elever oavsett vem de är.schaaflicht / Foter / CC BY-NC-SA

Brobyggarnas betydelse

Lärarna tror att brobyggarna haft stor betydelse. En förälder anser att lärarna inte ger tillräckligt med stöd, ”eftersom det är romska barn så bryr de sig inte”. En annan förälder säger att ”det känns bättre med brobyggaren i skolan, fler sådana skulle behövas, jag tror att barnen skulle gå framåt då”. Innan brobyggarna kom kände de intervjuade romska eleverna att det inte fanns stöd för dem. Upprepade gånger betonar eleverna vilken stor roll brobyggarna på kort tid har spelat för dem. Det har blivit bättre kommunikation och mycket har uppmärksammats. De säger också att lärarna måste känna till mer om romernas historia, för de vet inte så mycket.

Alla talar inte om i skolan att de är romer. Skam kan vara en vanlig orsak till detta. Risken är, enligt de intervjuade romska personerna, stor att de blir kallade ”jävla zigenare”. Den som redan är utsatt för diskriminering blir oftare utpekad som skyldig när det inträffar saker. Även vuxna uttrycker att de känner sig diskriminerade på arbetsplatser och ute i samhället. Fördomar, diskriminering och rasism är fortfarande en realitet i dagens samhälle.

Skola och utbildning framhålls hela tiden generellt som nyckeln till framgång. Men många romer går trots utbildning arbetslösa, särskilt om de talar om att de är romer när de söker arbete. Detta kan göra romska föräldrar skeptiska till skolgångens betydelse för sina barn. Genom att i stället se till att barnen får relevanta kunskaper för romska sammanhang känner föräldrarna att de själva kan garantera barnen det som behövs för att klara sig som romer. Ett exempel som kom fram i studien är en pappa som tog med sin son på inköpsresor under skoltid, för att sonen skulle få lära sig samma yrke som fadern, och därmed få möjlighet till försörjning.

Rädsla för anmälningar

Bakom barnens frånvaro i skolan finns sannolikt flera faktorer; en rädsla för olika utredningar eller anmälningar till socialtjänsten uttrycks av flera föräldrar men även hos barnen. Det kan vara utredningar om dyslexi eller för eventuell placering i särskolan. Mot bakgrund av historiska erfarenheter av romska barn som tagits från sina föräldrar under olika perioder, framstår rädslan för socialtjänsten som välgrundad. Denna rädsla kan i sin tur befästa en rädsla för andra myndigheter och kontakter med dessa. En del föräldrar kommer till skolan dagligen för att se till att barnen har det bra och att inget hänt dem. Ibland tolkas detta från skolans sida som att föräldrarna är överdrivet ängsliga när det gäller de egna barnen.

Fortfarande finns det barn som stannar hemma från skolan, och barn som reser bort under skoltid, men det som förändrats är vetskapen om skolans betydelse hos de romska familjerna. Under föräldraintervjuerna har det kommit fram önskemål om att skolorna ska ordna samrådsmöten med alla romska föräldrar, för att diskutera barnens skolsituation, även frånvaron, vad den kan bero på och hur man kan lösa problemet.

Hur ska en meningsfull närvaro i skolan kunna skapas för de romska eleverna? Det ställer krav på att skolan i högre grad arbetar för ett mer interkulturellt förhållningssätt. Kunskaper om romernas historia, språk, kultur och samtid framstår här som en viktig del. Skolgång är av stor vikt för romernas överlevnad som minoritet. En minoritet som Sverige enligt lag ska skydda och bevara. Skolplikt och närvaro för romska elever måste innebära en meningsfull närvaro och skolgång, som inte sker under hot om tvångsomhändertagande. Priset för inkludering, skola och utbildning ska inte vara att behöva avsäga sig sin identitet.

Läs gärna:

Modersmål nyckeln till svenskan

Katarina Taikon (böcker och tv-serie om Katitzi)

www.minoritet.se

 

/Andrea Daleflod