Artikel av Torbjörn Jerlerup

Merit Wager skrev i SvD häromdagen att vi som anser att alla asylsökande borde få möjlighet att lära sig svenska medan de sitter på asylboendena är gnällpottor som bara ojar sig. Hon antyder att vi inte gör något för att hjälpa asylsökande.

Dessutom skriver hon att svenskundervisning för asylsökande är en omöjlighet:

Att det är omöjligt för staten att ordna organiserad undervisning i svenska åt alla – också åt personer som inte ens har fått uppehållstillstånd – när det kommer uppemot 100 000 asylsökande i år, är inte svårt att räkna ut.

Jag har ägnat många timmar och dagar åt att ideellt lära asylsökande lära sig svenska i min hemkommun, Borgholm, och jag har klagomål på hur vi bemöter nyanlända.

Jag har haft en fast kurs igång för ca 20-30 asylsökande en gång i veckan. Dessutom har jag undervisat en gång i veckan på Meetpoint för asylsökande i Köpingsvik som Svenska Kyrkan arrangerat. Jag anser att flyktingar helt klart borde kunna få lära sig svenska medan de går och väntar. Men i hennes ögon ”ojar” väl jag mig också.

Om man lär känna asylsökande märker man att nästan alla har som första fråga: ”var kan jag lära mig svenska?”.

En del får den möjligheten, genom de underbara ideella krafter som finns i samhället. Men alla får inte. Slumpen avgör vem av flyktingarna som får hjälp. Någon familj möter en svensk familj på bensinmacken. De blir vänner och får svenska vänner och svenskkunskaper. En del får information om ideell svenskkurs som andra inte får. De som kan engelska är gynnade jämfört med de som inte kan det.

Det är ett gigantiskt lotteri vem som får vad. Det finns krigsskadade, deprimerade och ensamma människor som inte kan andra språk än hemlandets som inte ens är i närheten att få hjälpen från de ideella krafterna.

Merit har fel. Vi både kan och bör ge undervisning till alla som kommer hit. De som stannar vinner då upp emot ett år i integrationsprocessen och de som inte får stanna blir ambassadörer till oss i utlandet.

Jag räknade på det där för några månader sedan. För ca en till en och en halv miljard, en droppe i oceanen jämfört med de totala kostnaderna för migrationspolitiken, skulle vi kunna anställa folk som på heltid, eller deltid, hjälper flyktingarna så de får undervisning minst 2 dagar i veckan. Dessutom skulle vi med de pengarna kunna se till att varje asylboende anställer en koordinator som samordnar ideella krafter i kommunen och hjälper till med praktik och liknande. Och vi skulle kunna ge flyktingarna bra samhällsinformation.

Integrationstänkandet för flyktingar är ett gigantiskt bingospel: ”integration of the fittest” är vad som gäller idag. En del får, andra får inte. Idag kan man möta flyktingar som aldrig har erbjudits en minut svenskundervisning, och som fått usel information om svenska samhället och som mötts av avvisanden då de försökt lära sig på egen hand.

Så kan vi inte ha det!

MER LÄSNING!

https://ligator.wordpress.com/2015/01/28/infor-svenskundervisning-pa-flyktingboendena/

https://ligator.wordpress.com/2015/03/06/asylpolitiken-ett-stort-bingolotto/