Etikettarkiv: integration

Krönikor

Hej syster

Gästkrönika av Navid Modiri

Hej syster. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit?

Jag vet att du är tacksam men du behöver inte tacka. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara ledsen. Dog han? Jag beklagar verkligen. Din pappa är en av många vi sörjer.

Hur mår ditt barn? Har din man fått medicin för sin hosta?
Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för att hjälpa till. Nej, de får inte betalt. Nej, det är ingen som har tvingat dem. De vill det. De har valt det själva.

Jag? I 30 år. Jag kom hit som 2-åring från Iran. Det var också jobbigt. Jag känner din smärta. Hur jag mår nu? Mestadels bra. Vissa stunder kommer smällarna och explosionerna tillbaka. Det kan vara på nyårsafton eller när någon tappar ett vinglas. Ja, jag dricker vin. Nej, jag är inte muslim men jag har många vänner som är troende. En blandning av religioner. Vissa tror på den kristna Guden och andra på Allah. Några bygger självlysande tempel i öknen och andra jobbar 80 timmar i veckan. Några står på löpbandet på gymmet på alla röda dagar. Röda dagar? Det är när vi svenskar inte behöver jobba. Det gör vi rätt mycket annars.

Till dig? Det finns nog jobb till dig också men de säger att du måste lära dig svenska först. Och utbilda dig. Och ta av dig slöjan kanske. De kommer säga en massa saker. Vissa av dem stämmer. Andra inte. Här är mitt nummer. Fråga mig om du undrar något eller vill säkerställa att den information du fått är korrekt. Fråga gärna om du undrar något. Var inte blyg eller artig. Säg vad du behöver. Det mesta går att ordna. Nej, jag kan inte garantera att dina kusiner får komma hit. Det är inte upp till mig. Nej, ingen kan garantera det. Ta hand om dig själv, din man och ditt barn först. Vill du prata med någon? En psykolog? En imam? Nej, det är inga besvär alls. Jag vet vad du har gått igenom. Jag har gjort det själv. Nej, det är inget att skämmas för alls. Vi behöver alla hjälp någon gång och andra gånger får vi möjligheter att hjälpa.

Utbildning? Nej, jag lärde mig svenska genom att läsa serietidningar. Serietidningar, ja det är sant. Det är okej att skratta, det är kanske lite konstigt men det är sant. Vad jag gör? Jag gör musik, föreläser om kreativitet och jobbar med olika projekt för att vi ska kunna bli bättre som land, bättre som folk, med olikheter och likheter. I Sverige pratas det mycket om integration idag. Integration, att vi ska bygga våra olikheter till styrkor. Ja, jag håller med dig. Vi är alla människor. Men du kommer att stöta på olika typer av bemötanden. Vissa kommer att titta konstigt på dig. Vissa kommer att ge dig en kram. Några kommer att skälla på dig. Andra kommer att undra hur du mår. Det är som vilket land som helst. Olika människor.

Hur svenskarna är som folk? De är fina. Varma och intelligenta. Lojala och arbetssamma. Hjälper gärna till. Lite blyga i första mötet men när man väl blir kompisar slappnar de av lite mer. Vissa gillar att prata om väder och andra om filosofi. Några respekterar människors olika religioner och andra inte. Det är som vilket land som helst. Blandade känslor. Blandade typer. Om du frågar mig så är det ett av världens bästa länder. Du får betalt av staten för att vara hemma med dina barn. Du får betalt av staten för att utbilda dig. Du kan säga och skriva vad du vill utan att riskera ditt liv. Visst, alla kommer inte hålla med dig och vissa kan bli arga men du behöver inte vara rädd för att bli dödad.

Jag vet syster, jag saknar mina släktingar också. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen finns där under huden. Låt den komma. Ställ ner väskan, det är säkert. Jag vet inte om ni får stanna eller inte men just nu kan du andas ut lite. Det är tryggt just för den här stunden. Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för dig och för er. De väljer det. De vill. Det är ingen som tvingar dem. Det är ingen som hotar dem till det. Det är ingen som knuffat hit dem. De har gått hit på sina egna ben precis för att hjälpa dig.

Så vad behöver du?

I fokus

Merit Wager har fel om svenskundervisning

Artikel av Torbjörn Jerlerup

Merit Wager skrev i SvD häromdagen att vi som anser att alla asylsökande borde få möjlighet att lära sig svenska medan de sitter på asylboendena är gnällpottor som bara ojar sig. Hon antyder att vi inte gör något för att hjälpa asylsökande.

Dessutom skriver hon att svenskundervisning för asylsökande är en omöjlighet:

Att det är omöjligt för staten att ordna organiserad undervisning i svenska åt alla – också åt personer som inte ens har fått uppehållstillstånd – när det kommer uppemot 100 000 asylsökande i år, är inte svårt att räkna ut.
Meetpoint, Köpingsviks kyrka
Meetpoint, Köpingsviks kyrka

Jag har ägnat många timmar och dagar åt att ideellt lära asylsökande lära sig svenska i min hemkommun, Borgholm, och jag har klagomål på hur vi bemöter nyanlända.

Jag har haft en fast kurs igång för ca 20-30 asylsökande en gång i veckan. Dessutom har jag undervisat en gång i veckan på Meetpoint för asylsökande i Köpingsvik som Svenska Kyrkan arrangerat. Jag anser att flyktingar helt klart borde kunna få lära sig svenska medan de går och väntar. Men i hennes ögon ”ojar” väl jag mig också.

Om man lär känna asylsökande märker man att nästan alla har som första fråga: ”var kan jag lära mig svenska?”.

En del får den möjligheten, genom de underbara ideella krafter som finns i samhället. Men alla får inte. Slumpen avgör vem av flyktingarna som får hjälp. Någon familj möter en svensk familj på bensinmacken. De blir vänner och får svenska vänner och svenskkunskaper. En del får information om ideell svenskkurs som andra inte får. De som kan engelska är gynnade jämfört med de som inte kan det.

Det är ett gigantiskt lotteri vem som får vad. Det finns krigsskadade, deprimerade och ensamma människor som inte kan andra språk än hemlandets som inte ens är i närheten att få hjälpen från de ideella krafterna.

Merit har fel. Vi både kan och bör ge undervisning till alla som kommer hit. De som stannar vinner då upp emot ett år i integrationsprocessen och de som inte får stanna blir ambassadörer till oss i utlandet.

Jag räknade på det där för några månader sedan. För ca en till en och en halv miljard, en droppe i oceanen jämfört med de totala kostnaderna för migrationspolitiken, skulle vi kunna anställa folk som på heltid, eller deltid, hjälper flyktingarna så de får undervisning minst 2 dagar i veckan. Dessutom skulle vi med de pengarna kunna se till att varje asylboende anställer en koordinator som samordnar ideella krafter i kommunen och hjälper till med praktik och liknande. Och vi skulle kunna ge flyktingarna bra samhällsinformation.

Integrationstänkandet för flyktingar är ett gigantiskt bingospel: ”integration of the fittest” är vad som gäller idag. En del får, andra får inte. Idag kan man möta flyktingar som aldrig har erbjudits en minut svenskundervisning, och som fått usel information om svenska samhället och som mötts av avvisanden då de försökt lära sig på egen hand.

Så kan vi inte ha det!

MER LÄSNING!

https://ligator.wordpress.com/2015/01/28/infor-svenskundervisning-pa-flyktingboendena/

https://ligator.wordpress.com/2015/03/06/asylpolitiken-ett-stort-bingolotto/

Artiklar

"Tiggarproblemet" löser vi i Rumänien

Fler och fler vill ha tiggeriförbud. Debatten om de romska tiggarna i Sverige handlar för det mesta om vad vi i Sverige bör göra. Bör vi ge kommunalt bistånd till dem? Bör de få tigga? Bör de inte få tigga? Bör vi ha förbud? Utnyttjas de av rötägg i Sverige? Etc, etc.

OldBeggar1Frågan är om inte vi borde skifta fokus helt på den svenska tiggeridebatten.

Den handlar inte om Sverige utan om Rumänien och en del andra länder i Europa. Om vi tar Rumänien som exempel så har vi ett helt land i EU som behandlar ett helt folk som skit. Det är ingen hemlighet men av någon outgrundlig anledning ställde aldrig EU kravet att romernas rättigheter skulle förbättras då EU släppte in Rumänien i värmen och gemenskapen.

EU har drivit ett projekt kallat ”ett decennium av romsk integrering”, men man kan fråga sig vad det egentligen har lett till, så här i efterhand det sista året av det där decenniet.

Aftonbladet har skrivit bra om romerna i Rumänien.

Intresserade kan hitta mycket mer material om romernas situation. CNN gjorde ett bra reportage om livet på Rumäniens soptippar för några år sen. Vice News reportage är också bra. Och som en påminnelse om att inte bara romerna är illa ute: ett reportage om gatubarnen i Rumänien.

Detta är orsaken till att de kommer hit. En del på egen hand. Andra i organiserad form. En del får hjälp av vänner här eller vänner i Rumänien, andra tar hjälp av rötägg för att komma hit. Det är på grund av misären i det egna hemlandet. Det är för att ge sina barn en annan framtid än soptippen där hemma.

Frågan om vad Sveriges kommuner bör och kan göra är enkel. Sätt press på Rumänien. De måste ta romers situation på allvar.

Regeringen och riksdagen borde sluta prata om tiggeriförbud och istället prata om politiska sanktioner mot Rumänien. Regering och riksdag borde ta initiativ på högsta nivå i EU för att erbjuda Rumänien och andra länder hjälp så att de kan förbättra situationen för romer. En Marshallplan är en bra idé, något som Aftonbladet föreslår. Det bör givetvis kombineras med hot om att kasta ut de länder från EU som inte skärper sig. Rumänien är ett sådant land.

Kommuner kan göra samma sak. Istället för att ge hjälp till romer via socialtjänsterna så bör man ge bistånd i form av kommunalt utrikes bistånd till Rumäniens romer, både till de som befinner sig här och till de som bor i Rumänien. På så sätt kan man kringgå sociallagstiftningen och faktiskt ge konkret hjälp till tiggarna från kommunalt håll. Kommunerna bör dessutom skicka ner personer som på plats åker ner och dokumenterar romers situation. Kommunerna bör dessutom skicka SKARPA protestnoter till Rumänien med anledning av situationen i Rumänien.

Nu är det dags att göra det som borde gjorts innan 2007 då Rumänien släpptes in i EU.

Att förbjuda tiggeri betyder bara att man förbjuder svenska uteliggare och romer som är i nöd att försöka lösa problemet med sin fattigdom genom att be om hjälp från andra. Det löser varken hemlösas problem här eller romers problem här eller i resten av Europa. Det är som att sopa skiten under mattan och låtsas att man inte ser bulan på mattan eller känner den stinkande doften av ruttna bananskal därunder.

Artiklar

Utanförskapsområden

Känner du till hur många bostadsområden i Sverige som idag klassas som s.k. ”utanförskapsområden”? Känner du till vem som har bestämt vad det är för något? Det finns olika debattörer som försöker påstå och bevisa olika saker – med grova generaliseringar – om alla som de anser är invånare i de utpekade områdena. Men det är även problematiskt att Folkpartiet, som skapat hela begreppet, utesluter väldigt många områden helt ur sin granskning.

Känner du till definitionerna av vad som är ett s k ”utanförskapsområde”? Folkpartiets utredare konstruerade hela detta begrepp och vad det sägs ska vara, när de enligt egen utsago ville försöka ”…se de sociala problemen och presentera en reformagenda”? Deras definition tycks vara godtycklig och luddigt formulerad. Men såhär valde Folkpartiets utredning att formulera sig:

…mäter förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande i storstadsområdenas grannskapsområden (ofta motsvarande stadsdelar) och i övriga landets valdistrikt. För att ett område ska klassas som utanförskapsområde finns två kriterier:
1. Procentandel boende i området som förvärvsarbetar är under 60% för personer mellan 20-64 år.
2. Procentandel av alla niondeklassarna som går ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnen är under 70% ELLER om procentandel för valdeltagandet i senaste kommunvalet är under 70%.
Andel utanförskapsområden
155 Utanförskapsområden av de totalt 4601 områdena.

Olika personer drar stora växlar på detta, några räknar själva ut egna versioner av statistik och försöker påstå att det finns snart 200 s k utanförskapsområden i Sverige respektive 186 utanförskapsområden.

Folkpartiet har själva uppdaterat sin ”Utanförskapets karta” och anser att det år 2012 fanns 155 utanförskapsområden i Sverige utav de 4.601 granskade områdena. År 2006 ansåg Folkpartiet att det fanns 156 utanförskapsområden i Sverige. Några nya har tillkommit i denna uppdatering, och några andra är inte längre ett utanförskapsområde enligt Folkpartiet. Bostadsområden är således inte automatiskt i en permanent nedåtgående spiral som är omöjlig att vända.

Folkpartiet uppger även ett par intressanta detaljfakta, som att genomsnittet av alla röstberättigade som bor i något utanförskapsområde och som röstade i kommunvalet 2010 var 64,5%. Det är inte alls långt ifrån deras uppsatta kriterier om 70%. Varför satte Folkpartiet sin gräns till 70 och inte till exempel vid 64 eller 65%???

Ungefär hälften av alla som vid det senaste granskningstillfället bodde i ett utanförskapsområde var födda i Sverige. Ungefär 18% var födda i ett europeiskt land och lite färre än 32% var födda utanför Europa.
Graf över procentandel personer som bor i småhus, bostadsrätt samt hyresrätt. Källa: www.scb.se
Graf över procentandel invånare som bor i småhus, bostadsrätt samt hyresrätt. (Lila staplar) Källa: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Villa-vanligaste-boendeformen/ (Klicka på bilden för att komma till SCB:s artikel.)

Folkpartiet utesluter väldigt många valdistrikt och bostadsområden helt ur sin undersökning. Det gäller, bland annat, många glesbygdsregioner i södra Sverige och längs gränsen mot Norge och mot Finland, trots att man kan misstänka att det finns hög arbetslöshet och personer i någon form av utanförskap som bor där. Vad kan anledningen vara till detta, Folkpartiet?

De har valt bort alla områden där färre än hälften av invånarna bor i hyresrättslägenhet. Med det kriteriet ignorerar de samtliga invånare som bor i valdistrikt där det är vanligast att bo i egna småhus. I Sverige är den vanligaste boendeformen att flest invånare bor i egna hus.

Källa:
Utanförskapets karta 2014, pdf, utgiven av Folkpartiet.

Lästips:
No go-zoner för dummies

”Förortshat”, Johanna Langhorst
”Främling, vad döljer du för mig?”, Marcus Priftis

Krönikor

Vilka är Sverigedemokraternas väljare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”. Vilka de är, och vad som driver dem, är förstås omöjligt att fullt ut leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång. Väldigt få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk. Detta kombineras med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här, under förutsättning att de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SD:s stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen sympatiserar med SvP (Svenskarnas parti), men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister, och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCB:s stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av den svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen”. Om vi kommer fram till att ett genomsnitt av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga innebär det ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SD:s fundamentala tankegods fullt ut. De röstar nog på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration – eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet 2014 var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker att SD:s pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är egentligen inte rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, människor känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem. Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig utvald för den som annars inte åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till till deras grupper, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis enkelt: Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd. Då kommer ”normala” människor att vända tillbaka.

Men den som verkligen absorberat nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

===

Tidigare publicerad på Afropé. Se även mina glimtar ur diverse SD-fora.

Myter

Myt: Invandrare får full pension efter ett år

Enligt den högerextrema hatsajten Exponerat får en invandrare som kommer till Sverige vid 64 års ålder full pension efter bara ett år. Detta låter ju jättebra om man är en girig, lycksökande invandrare, som vill utnyttja det svenska välfärdssystemet. Det låter samtidigt för bra för att vara sant. Därför avser vi på Motargument, här och nu, att knäcka den myten.

I en artikel på nättidningen går att läsa följande:

En 64-årig nyhitkommen invandrare får full pension efter ett år. Han/hon garanteras lika stor pension som den svensk som arbetat heltid hela livet. De som inte arbetat heltid – t ex varannan kvinnlig pensionär – hamnar under fattigdomsgränsen. Är detta okej tycker ni?

man-76196_640Detta är ren skräckpropaganda från Exponerats sida, och man kan inte annat än fundera över vad anledningen är till att man väljer att publicera en sådan artikel. Vad har man för agenda, vad vill man uppnå, vad önskar man att läsaren ska förstå?

Jag har kontaktat Pensionsmyndigheten för att reda ut hur det egentligen ligger till med pensioner för nyanlända. Deras svar är att det inte stämmer att en nyanländ invandrare får full pension efter ett år i Sverige. Mer om det går att läsa på Pensionsmyndighetens hemsida. Om garantipensionen och hur den ser ut för nyanlända går att läsa här. För att få maximal garantipension måste man ha bott i Sverige i minst 40 år. Som en del av myten att invandrare suger åt sig massvis med bidrag har vi den felaktiga uppfattningen om att Äldreförsörjningsstödet (ÄFS), skulle vara exklusivt för invandrare. Mer om det går att läsa i detta korta motargument.

Problemet med att, så kallat opinionsbildande, medier fabricerar och sprider lögner beträffande invandrare, flyktingar och invandring, är att många läsare ofta köper hela upplägget då det är lättillgängligt, grovt förenklat och, ofta, i enlighet med hur en del människor ser på invandrare; som giriga, lycksökande och utnyttjare av välfärd. Källorna som Exponerat hänvisar till inger allt annat än förtroende. Exempelvis använder man en lokal SD-ledamot i Ale som källa. Vidare i artikeln väljer artikelförfattaren att benämna före detta integrationsminister Erik Ullenhag som ”Erik Abdullenhag”. Är detta seriös journalistik?

Krönikor

Mångfald är i grunden svenskhet

En krönika av Alexander Louhichi

När man pratar om integration så handlar det ofta om arbetsmarknaden, som är en viktig del i en integrationskampanj, men de viktigaste stegen ligger, framför allt, hos den enskilde medborgaren. Samhällsutvecklingen har rusat förbi oss och vi har inte hunnit identifiera oss med en och samma identitet som vi alla kan värna om. Integration handlar om att finna något gemensamt mellan olika grupper och att låta dem mötas halvvägs i samråd.

Det första steget i en fungerande integrationskampanj handlar om att prata öppet om den etablerade mångfalden och om vilka problem vi har i samhället. Det handlar också om att se förståelsen för allas lika rättigheter i samhället samt att alla är delaktiga i den uppdaterade svenskheten. Idag är den långt ifrån den som Sverigedemokraterna förespråkar. Det första steget handlar om att acceptera att vi har problem med integrationen, att finna lokala problem, att finna lösningar genom samråd och att vara självkritisk.

Det andra steget handlar om att ta emot invandrare som goda värdar och inte som poliser. Det handlar om att ge varje människa en chans att berätta sin verklighet och en chans att kunna känna sig hemma i samhället. En situation som kan tillämpas är den man bemöter på turistorter:

På turistorter runt om i3D_Full_Spectrum_Unity_Holding_Hands_Concept världen bemöts man ofta med mycket kärlek. Folk lär sig turisternas språk för att få dem att känna sig hemma, dock med en baktanke, nämligen den om att turisterna ska spendera så mycket pengar som möjligt. Faktum är att detta bemötande genererar en positiv känsla, vilket gör att man spenderar pengar. Exempel på detta är butiksägare i Hurghada, Egypten, som lärt sig ”polis, polis potatisgris…”, något som skapar någon form av samhörighet mellan turisten och butiksägaren.

Om man tillämpar samma metod i en integrationskampanj där man, genom att man lär sig lite av varje enskild människas kultur och lockar in dem i det svenska mångfaldssamhället, kan få igång en fungerande integration med vikten jämnt fördelad på vågen.

Det man måste förstå är att integration handlar om att mötas på halva vägen, där samhällsgrunden gynnar människor lika mycket som välfärdsstaten. Andra steget handlar om att känna sig säker i sin kulturella grund, att förespråka mångfald, att bemöta utanförskap med kärleksfull integration och gemenskap!

Det tredje steget handlar om att logiskt förklara för människor att svenskheten har utvecklats; att vara svensk har fått en ny innebörd, nämligen att nationen har förändrats. Med den bristande integrationspolitiken har vi fått en bristande nation. Mitt mål är att en dag kunna hissa min svenska flagga och stolt titta på den och tänka:

Mångfald är grunden i svenskheten. Svenskheten är unik, kärnan i mitt hjärta och stoltheten i min ryggrad. Faktum är att andra generationens invandrare som kallar sig själv invandrare skjuter sig själva i foten, man ger främlingsfientligheten rätt att skapa ett större utanförskap. Man kallar sig själv invandrare, trots att alla minnen man har, har man i Sverige. Ett öppet tips är att kalla sig själv svensk när främlingsfientligheten tittar på, och hålla fast starkt vid det! Detta är en vanesak, som syftar till att föra oss samman, och till att skapa en identitet som vi alla kan värna om!

Det handlar inte om att tränga bort sin religiösa tro eller om att lägga sin kulturella identitet på hyllan. Det handlar om att förstå varandra. Om vi ska fortsätta generalisera människor måste vi nå dithän att kunna göra det under positiva omständigheter!

Artiklar

Ekonomin kring EU:s romer

För inte så länge sedan så diskuterade jag med en person som tyckte att det nu gått för långt och att vi behöver se om vårt eget hus innan vi kan ta emot fler. Jag förstår frustrationen men det finns inget som tyder på att det blir så mycket bättre med stängda gränser. Fler människor innebär större ekonomi och fler arbetsmöjligheter. Som jag ser det så är det inte direkt resurserna som minskat, det är istället synen på hur resurserna ska fördelas som är problemet. Satsas det på de rika så är det de rika som kommer att gynnas – hur många eller hur få det än är som kommer att invandra…

Nu till min poäng. Det går ett drev mot romer i Sverige. Ett drev som menar att de är kriminella och uslingar hela bunten. Jag håller naturligtvis inte med även om jag kan se en komplexitet i när vi har en romsk kultur som inte innefattar integration. Först hur det talas om romer.

Jag väljer att klippa från ett tidigare inlägg om migrationskohorter:

”Det var nu. Nu som de kom. De som kom från Somalia, Balkan, Mellanöstern (jag tycker inte om den benämningen men de som led av sviterna från bl.a. Gulfkriget) etc. De som kom att bli likställda med ”problemet”. Trots att de flyktingar som kom under 90-talet inte hade någon chans att påverka den svenska ekonomin eller hade något att göra med börser, spekulationer och investeringar så var det de som var problemet. Istället för att se de faktorer som lett till att integrationen fallit mellan stolarna så valde politiker, sakkunniga och gemene man att skylla på invandrarna – och i viss mån invandring i stort.

Ny Demokrati kunde få 6.7 % av rösterna i riksdagsvalet genom att skylla på dem. Rationaliseringar gjordes för att spara pengar eftersom det var för dyrt att ha fler anställda än nödvändigt. Tekniken gick snabbt framåt och den mängd arbeten som i stort sett mest behövde ”ett par händer” ersattes av maskiner. Arbetsmarknaden hårdnade och de pengar som fanns i överflöd under 50-talet till 70-talet på grund av vår inblandning i WWII började sina och vi var tvungna att stå på egna ben.”

MoneyVi har haft invandringsströmmar från ett flertal länder, som idag inte ses som ”problem”. Exempel på sådana länder är Chile, Turkiet, Finland, Norge och Iran. Problemen med människor från dessa länder knyts inte längre till landet utan klumpas ihop som generell invandring men statistiken visar att större delen av de som kom från dessa länder har integrerats i samhället. Detsamma gäller de som invandrade från det forna Jugoslavien, de som, till en början, var ”maffia” hela bunten är numera entreprenörer, lärare, politiker, bibliotekarier eller vad de nu kan tänkas jobba med…

Sen gäller det vilka lösningar som skulle kunna finnas för oss som inte tycker att det är OK att slänga ut människor som har det väldigt svårt. Det är lätt för oss att säga att Rumänien ska ta sitt ansvar och se till att den romska befolkningen ska få samma villkor som resten av befolkningen – vilket inte är så lätt som det kan tyckas. Byråkrati inom EU, arvet från den gamla kommunistiska diktaturen, med tillhörande ekonomiska kriser, och okunskap kring möjliga lösningar gör att hjälpen inte går dit den ska. EU har faktiskt avsatt 184 miljarder kronor för utvecklingen av Rumänien, varav 32 miljarder skall gå direkt till de fattigaste. Det kanske är dags att EU hjälper de länder som tar emot rumänska romer istället och se till att det skapas förutsättningar för trygghet och stabilitet i mottagarländerna, med hjälp av det stöd som de faktiskt är berättigade till. Skulle vi få ett par miljarder som skall gå till direkt stöd för romer i Sverige så kan vi utföra väldigt mycket. Är det öronmärkta pengar så kan inte ”invandringskritiska” få luft under vingarna, åtminstone inte gällande ekonomiska faktorer, eftersom det är pengar som vi inte skulle ha fått om romerna inte var här. Kan vi få in dessa i samhället så kan vi vända bördan till något positivt och få in skattemedel istället för att blunda och stoppa huvudet i sanden – och hoppas att problemet, nämligen att folk flyr till Sverige för att tigga och att det är ett bättre liv än i hemlandet, löser sig självt.

Det börjar bli dags att ta tag i fördelningspolitiken på riktigt – inte bara på skrivbordsnivå.

Krönikor

Våga ta steget

En krönika av Alexander Louhichi.

 

Den ständiga diskussionen kring hur en människa ska bete sig utifrån sin identitet har blivit ett aktivt ämne den senaste tiden. Muslimer är våldsamma, kvinnoförtryckare och terrorister. Svenskar är ovetande, rasistiska och kallhjärtade.

Vi bedriver faktabaserande kampanjer för att styrka våra fördomar gentemot de identiteter som står i starkast kontrast till vår egen identietet. Vi bedriver till och med politik i Sverige för att skapa förakt mot de som faktiskt har assimilerat sig till den svenska kulturen. Hur långt är vi villiga att gå i kampen mot det enfaldiga samhället?

Street Fighter 2 minifigs - complete rosterDet man enklast förtrycker i sitt liv är minnen som står i kontrast till det liv man lever just nu, man försätter sig i en bubbla där man glömt den mänskliga kärleken som en gång fanns. Det kan handla om kontraster i vänskap, kontraster i ett förhållande eller kontraster i yrkeslivet. Man väljer att ta distans från det glömda för att inte riva upp gamla känslor som normalt leder till att man faller tillbaka på det som man har glömt. Rädslan för det kända okända. Hur bryter man fördomar hos människor? Jo, genom vänlighet och mänskligt beteende.

Många som blir diskriminerade känner sig oftast allmänt diskriminerade på grund av den kontrast man besitter. Antingen utseendemässigt eller genom något annat som är påtagligt. Den som blir diskriminerad lider oftast av samma fobi som den som diskriminerar, nämligen xenofobi, det vill säga främlingsfientlighet eller rädslan för det okända. Det man måste förstå i denna situation är att man inte kan bekämpa diskriminering med hårda ord utan tvärtom, med vänliga ord och förståelse.

Våga ta steget och bli en bättre människa än den som försöker nedvärdera dig. Skuldkänslor biter bättre än aggressiv uppläxning.

Krönikor

Är allt individens ansvar?

Integration är ett samhällsfenomen som styrs av majoritetens inställning gentemot det okända. Att leva i ett land som står i kontrast med den egna kulturen och det egna språket är en utmaning för individen som, allt som oftast övergår i försiktighet och återhållsamhet. En del bedriver en aktiv diskussion om hur viktigt det faktiskt är att den nyinkomne invandraren på egen hand lär sig språket. När man hör det bör man ställa sig själv några frågor: Vad har jag gjort för att förbättra integrationen? Hur ställer jag mig till en situation där en individ behöver hjälp för att kunna ta sig framåt ?

So this is where your cup of Starbucks startsFöreställ dig att du står i kö på ICA och ska betala för de varor som du har plockat på dig. Längst fram står det en person som vill fråga om något, men har svårt för att uttrycka sig. Situationen skapar en längre och längre kö och folk börjar bli arga. Vad skulle du göra i denna situation? Skulle du hjälpa till för att försöka förklara för kassören vad personen försöker säga? Eller skulle du svära för att få ut din ilska?

Denna situation må vara ganska simpel i ett integrationsarbete men den formar grunden för hur samhället bör se ut, samt hur vi måste agera för att öppna våra armar till trygghetens Sverige.

Hur man än vrider och vänder på integrationsfrågan faller ansvaret på oss alla. Vi måste se till att accelerera utvecklingen genom att skapa en välfungerande integrationskampanj. Om vi lämnar ansvaret på individen kommer vi att se ytterligare problem runt om i våra större städer.

För Tolerans,

Alexander Louhichi