Kategoriarkiv: Krönikor

I fokus, Krönikor

Bieler, Bylund och det ständiga ”hjälp i närområdet”

Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.

De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.

Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.

Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.

Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?

Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.

SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).

9fler39b

SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.

Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.

I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.

En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.

Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.

Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.

ZA'ATARI, JORDAN - FEBRUARY 01: Children pose for a picture as Syrian refugees go about their daily business in the Za'atari refugee camp on February 1, 2013 in Za'atari, Jordan. Record numbers of refugees are fleeing the violence and bombings in Syria to cross the borders to safety in northern Jordan and overwhelming the Za'atari camp. The Jordanian government are appealing for help with the influx of refugees as they struggle to cope with the sheer numbers arriving in the country. (Photo by Jeff J Mitchell/Getty Images) ORG XMIT: 160600686
Flyktinglägret i Za’atari, Jordanien.

Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.

I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?

Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.

Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.

Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:

Hjälp i närområdet bygger på felaktig logik

I fokus, Krönikor

Detta är nationalismen

Krönika av Polimasaren

Jag ser på Twitter att sverigedemokrater gärna skyller flyktingkatastrofen runt Medelhavet på den svenska regeringen. Både den förra och den nuvarande anses skyldiga. Till en viss del har de rätt, men inte på det sätt de tror.

Det handlar om Schengen-avtalet, en osynlig mur av lagar och bestämmelser som hindrar människor på flykt att lagligen ta sig in i Europa. Det handlar om ett politiskt beslut att stänga in oss och låsa dörren för utomstående. Exakt det som Sverigedemokraternas politik och nationalism går ut på.

Konflikter kommer alltid att startas och människor kommer alltid att fly från oroshärdar och människor kommer att fly till det som är motsatsen till det dom flyr ifrån. Målet är en fristad där demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet råder och ett land där de mänskliga rättigheterna efterlevs. Våra politiker har en del i skulden till att människor hindras till att nå detta. Tyvärr är det också vi som röstar fram dessa politiker.

Sverigedemokraterna vill alltså, trots att vi redan provat på att stänga gränserna, stänga dom ytterligare. De vill göra det praktiskt omöjligt att ta sig in innanför våra murar. De hyllar Ungerns kommande lagar där flyktingar som tar sig över gränsen ska få tre års fängelse, och därmed sätter de mänskliga rättigheterna ur spel. De vill neka människor rätten till att söka asyl. De vill förhindra människor att kunna be om hjälp.

Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet, har uttryckt sig som följer: ”I dagens Ungern kan vi se hur SD:s flyktingpolitik skulle fungera i praktiken”. Med hårda gränskontrollanter, med hjärtan kalla som is, som hindrar de som inte passar in. I deras principprogram kategoriseras vi som svenskar, assimilerade och icke-svenskar och vi minns Söders uttalande om att samer och judar inte är svenskar, vilken egentligen inte är Söders egen åsikt utan går att hämta ur samma dokument. De anser att ju större avstånd mellan ”vi och dom”, desto omöjligare blir det för ”dom” att assimileras. Deras ”öppna svenskhet” gäller bara vissa. Önskvärd och icke önskvärd invandring.20110430_eud000-300x169

Detta är nationalismen, en exkluderande ideologi där de inom nationen har rätt att leva i den och utomstående inte är välkomna. Man kan välja att kalla det motstånd mot rasblandning eller motstånd mot kulturblandning. Konsekvensen är densamma och det är samma människor som anses vara inkompatibla med det svenska. Det svenska som de själva har så svårt att definiera. Inte ens den ”nedärvda essensen” kan de specificera innehållet i. Ändå anser de att vi är så olika, så olika att vi inte bör blandas.

Allt detta för att de anser att vi inte kan leva tillsammans.

Krönikor

Generaliseringar och dess konsekvenser

Det går sällan en dag utan att vi gör det. Alla gör det. Vi alla verkar ha någon form av ständigt närvarande behov av att göra det. Med rätta har ordet en negativ klang, och vi vill inte bli anklagade för att göra det. Men ändå gör vi det.

Det vi gör är att generalisera. Vi generaliserar av vana, för att förenkla och, framför allt, vi gör det utifrån våra fördomar.

Att generalisera innebär att vi drar slutsatser om en företeelse eller en grupp människor utifrån vad vi har lärt oss och vad vi tror, tycker eller tänker om just denna företeelse eller grupp av människor. Framför allt ger vi oss själva mandat att dra slutsatser utifrån enstaka fall. Ibland är generalisering av godo, då det kan fungera som ett ”kitt” mellan människor. Vi tycker att vi förstår varandra och får, på så sätt en potentiellt bättre grund för att knyta relationer till varandra. ”Har du också tänkt på det?” eller ”jag håller med dig helt och hållet” är uttryck som bekräftar våra generaliseringar sinsemellan.

En del generaliseringar vi svänger oss med har egentligen ingen betydelse och påverkar egentligen inte något, eller någon heller för den delen. Exempel på sådana generaliseringar, som jag vill lägga i facket harmlösheter, är då vi uttrycker oss om vädret. ”De svenska somrarna är alltid kalla och regniga” är en populär klyscha. Andra exempel är t ex ”Tyskland spelar tråkig fotboll”,  eller ”lamm smakar kofta”. Visst bygger dessa uttryck på fördomar och vi säger dessa saker av gammal vana och för att vi inbillar oss att de stämmer överens med verkligheten. Det kan hända att de inte stämmer eller att de stämmer ibland, eller till viss del. Men de fungerar som en gemensam, kollektiv, grund för att vi ska känna gemenskap och för att kunna bekräfta varandra.Deutsche_Fußballnationalmannschaft_2011-06-03_(01)Då vi kommer till generaliseringar om andra människor, och kanske framför allt grupper av människor, börjar det bli både problematiskt och farligt. Genom att dra allmänna slutsatser utifrån enstaka företeelser eller enstaka människor, är vi varken logiska eller ger uttryck för en god människosyn. Då vi uttrycker oss svepande om människor, oavsett vilken relationen till människan, eller människorna, vi har så begår vi ett generalfel: vi blundar för individen och tillskriver denne egenskaper och förmågor som denne, troligtvis, inte har. Jag ska ge några exempel som är värda att tänka till om.

”Svenskar är kalla och tråkiga”. Visst gör det ont att höra? Är vi ”kalla och tråkiga”? Är det så att fler svenskar än, t ex, danskar är ”kalla och tråkiga”? Vad innebär det att vara ”kall och tråkig”? Detta är en generalisering byggd på fördomar om hur svensken anses vara. Den pekar ut svenskar på ett negativt sätt och den är ett exempel på en vanlig generalisering. Att fler väljer att ge uttryck för dessa egenskaper hos svenskar innebär inte att det är en korrekt iakttagelse. Svenskar är inget kollektiv där alla har likadana personligheter, och det är därför denna generalisering faller.

Det finns än allvarligare generaliseringar som bygger på främlingsfientliga fördomar om andra. Ett vedertaget exempel är ”alla zigenare är tjuvar”. Stämmer detta? Naturligtvis inte. Liksom för resten av mänskligheten är majoriteten av romer inte tjuvar. Ett annat exempel är ”alla som röstar på SD är rasister”. Alla som röstar på SD är inte rasister. I det första fallet, om romers tjuvaktighet, finns statistik att tillgå. Statistik som motsäger fördomen. I det andra fallet, om SD-sympatisörers eventuella rasism, finns inget att gå på. Men jag anser att det fel att utgå ifrån att de är rasister.

En annan fördom är att ”människor med Downs syndrom är alltid glada”. Forskning visar att detta är en myt, människor med Downs syndrom besitter samma känsloregister som alla människor. Fördomarna och generaliseringarna använder vi som vapen för att stärka den egna åsikten, och det kollektiv vi väljer att sortera in oss i.

Det finns en seglivad myt om att ”homosexuella flyttar in till storstäderna, eftersom chansen att träffa en partner är större där än i en småstad”. Det finns inget som styrker att homosexuella, i större utsträckning än heterosexuella, väljer att flytta till stan. Anledningarna, och antalet, är desamma oavsett sexuell läggning.

Vi spinner vidare på den inslagna vägen. Andra problematiska och farliga formuleringar vi svänger oss med är myter om muslimer, som ”muslimer stödjer IS” och ”muslimska män slår sina fruar” eller alla oändliga myter och fördomar om judar, t ex att ”alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza” eller ”judar vill ta över världen och styra över media och världsekonomin”. Ingen av dessa myter stämmer: majoriteten av muslimer stödjer inte IS (majoriteten fördömer IS), en bråkdel av muslimska män slår sina fruar (tips från coachen: mäns våld mot kvinnor existerar bland oss alla) och judar vill inte ta över världen eller styra över varken media eller världsekonomin. Fördomar och myter om muslimer och judar, i större sammanhang är, allt som oftast, konspirationsteorier.

frat5n-2-webVad är orsaken till att vi har ett ständigt behov av att generalisera och kategoriskt tillskriva en företeelse eller en grupp människor egenskaper och förmågor? Jag har redan varit inne på tillfredsställelsen i att tycka lika, att vi har en tydlig överenskommelse om att ”Tyskland spelar tråkig fotboll”. Det för oss samman, det är ett ”kitt” och vi stärker relationerna till människor i vår närhet.

De mer problematiska generaliseringarna om människor, eller grupper av människor, är svårare att förstå sig på. Samma behov som i nyss nämnda ”harmlösa” generaliseringar tillfredsställs också då vi väljer att påklistra andra människor egenskaper, eller förmågor, utifrån enstaka fall. Uttrycket ”muslimska män slår sina fruar” är en obehaglig slutsats som fördömer och misskrediterar en väldig massa människor. Det hade varit mer korrekt att säga att ”mäns våld mot kvinnor är ett ständigt problem”, eftersom fenomenet mansvåld, tyvärr, är en del av samhället.

Vi är alla olika. Att vi är svenskar, romer, SD:are, har Downs syndrom, är homosexuella, judar eller muslimer innebär inte, per automatik, att vi är likadana som andra som också utgör en del av  samma grupp. Vi är individer.

Fördomar och myter är nödvändiga ingredienser i vårt behov av kollektivt generaliserande. När fördomarna och myterna grundar sig i rädsla och/eller hat mot det, eller de, som uppfattas som avvikande, och används i syfte att stigmatisera, att peka på olikheter och att framställa vissa som sämre, mindre värda eller mer kriminella än andra, det är då vi har halkat in på fel kurs. Det är då vi lägger ytterligare ett vedträ på intoleransens brasa. Vi har alla, individuellt och kollektivt, ett ansvar i att släcka brasan.

Lästips:

Fördomar är felaktiga generaliseringar

Argumentationstips

Att kleta etikett på människor

I fokus, Krönikor

Förlåt om jag låter cynisk

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har dött under alla år. Barn, kvinnor och män. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar. De har spolats upp på land, inte minst på grekiska stränder, i åratal.

Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade ”tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.

Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala, såväl som hårresande, detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

sea-412519_640Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas ”adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om ”massinvandring”, ”skäggbarn”, ”lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.

I fokus, Krönikor

Julia Caesar och SD:s påstådda nolltolerans mot rasism

Debattören Julia Caesar som skriver för ”Snaphanen” i Danmark är älskad av sverigedemokrater. Men vad skriver hon? Vilken världsbild har hon? Hon anser att det pågår en kamp om existens och livsrum i Europa. Genetiskt underlägsna och sexgalna människor och deras naziliknande religion (islam) påstås invadera Europa med benägen hjälp från godtrogna politiker. Väl här påstås de hålla på med massmord och etnisk utrensning. De genetiskt sett högstående nordeuropéerna hotas av lägre stående folk som har låg IQ och stark drift att våldta unga nordiska flickor.

Detta naziliknande dravel sprids av en mycket inflytelserik bloggare, den anonyma Julia Caesar, och horder av sverigedemokrater applåderar och älskar ”hennes” texter.

Det pågår en debatt om denne bloggare just nu. Ni som hängt med har sett att pseudonymen Julia Caesar klagar över att journalister sökt henne. Hon är rädd att hon inte ska förbli anonym längre. I artikeln ”Mardrömmen” skriver hon om hur journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius har försökt att prata med henne, genom att åka till hennes hus. Hon kände sig hotad av det, skrev hon.

Som resultat har sverigedemokraternas fanclub på nätet hotat, ringt och terroriserat de journalister som Julia Caesar pekar ut. Ändå har hennes identitet inte hängts ut ännu. Den respekt journalister ger henne är långt större än hon själv ger dem hon hatar. Hon hängde ut Niklas Orrenius och lämnade ut hans hemtelefonnummer. Hon hänger ut misstänkta brottslingar med namn och bild.

Under åren har SD:s ledarskap och aktiva flitigt spridit hennes inlägg till allt fler läsare. Även det senaste med snyfthistorien om Hamrud och Orrenius har delats vidare. Även artiklar till hennes försvar har spritts. Här har Jörgen Fogelklou och Mattias Karlsson gjort reklam för artiklar som försvarar Julia:
Fogel

Fogel2

Men vem är hon? Vad skriver hon?

Det avslöjar Torbjörn Jerlerup i sin blogg. Klicka här för att läsa mer.

Det är en bisarr världsåskådning hon framvisar med genetiskt smarta nordbor och genetiskt korkade afrikaner och muslimer. Och migrationspolitiken som massmord, etnisk rensning och muslimska parasiters elaka invasion av Europa.

Allt verkar vara sex och gener!

Klicka för större bild
Klicka för större bild

 

I en artikel om hur invandringen sägs hota vår nationellt genomsnittliga IQ skriver hon:

Ändrad demografi handlar inte om hudfärg. Det handlar om att bryta sönder och byta ut en etniskt homogen befolkning – som de nordiska länderna hade för bara 50 år sedan – mot en genetiskt, kulturellt, socialt och ekonomiskt omstörtande förändring som följer av massinvandring från outvecklade och dysfunktionella låg-IQ-länder.

Och en del av denna farliga genetiska förändring vi står inför påstås vara invandringen av afrikaner.

Afrikaners genomsnittliga IQ är lägst i världen, kring 70. Hur obehagligt vi än tycker att det är finns det i dag flera hundra vetenskapliga studier som visar samma sak….

Det finns, precis som James Watson skrev, ingen anledning att tro att den intellektuella förmågan, eller för den delen andra egenskaper hos olika folkgrupper som har varit geografiskt åtskilda under evolutionens mångtusenåriga historia skulle ha utvecklats identiskt lika. Både kulturer och det mänskliga genomet förändras genom evolutionen inför de krav som ställs av skilda geografiska, klimatmässiga och andra förhållanden.

Jag fokuserar lite mer på detta eftersom andra forskare visar att anledningen till den låga IQ:n är en lägre utbildningsnivå och fattigdom. Det är därför skillnaden i IQ visat sig vara minimal vid adoptioner. I synnerhet adoptioner där barnet lämnat den fattiga miljön i tidig ålder. IQ är beroende av sociala förhållanden. Men sådant är Julia ointresserad av. IQ-skillnaden är genetisk anser hon.

Och ursprunget för skillnaden är att vi i Norden har kallt klimat och ju varmare klimatet är desto mer korkad och lat blir människan.

Allt fler forskare är övertygade om att det var det kalla klimatet som selekterade för högre intelligens. De nya och stora utmaningar som utvandrarna till arktiska trakter ställdes inför krävde både fysiska och psykiska förändringar som utvecklades av evolutionen under tiotusentals år, bland annat i form av större hjärna, långsammare fysisk tillväxt och lägre halter av könshormoner – vilket resulterade i mindre våld och aggressivitet, mindre sexdrift, mer planering och framförhållning, färre barn och större familjestabilitet. I det kalla klimatet behövdes båda föräldrarna för att skydda och ta hand om barnen.

Människor började alltså utveckla högre kognitiv förmåga när de vandrade ut från Afrikas sol och värme…

Nordborna och ostasiaterna var helt enkelt tvungna att utveckla sin mentala kapacitet för att överleva. Med låg IQ har man svårt att långtidsplanera och kan glömma att spara mat till vintern, ordna varma kläder och en bostad som skyddar mot kylan.

Detta hotar Sverige.

Dagens migration från dysfunktionella låg-IQ-länder förändrar Europa för all framtid och i alla avseenden. Den innebär också att Europas politiker har tagit sig rätten att ingripa i evolutionen och vrida den baklänges. Evolutionens naturliga urval är satt ur spel av den ambition om “social rättvisa” och långtgående välfärdslagstiftning som i dag omfattas av politikerna i alla välfärdsstater – och som ursprungligen var tänkt för och är skapad av ländernas homogena ursprungsbefolkningar.

För dem som deltar i vår tids folkvandringar från Afrika och andra låg-IQ-länder till Europa finns inte längre några evolutionära incitament att anpassa sig till ändrade förhållanden, till exempel våra komplexa och högteknologiska samhällen.

 

Många sverigedemokrater gillar Julia Caesar. Även sådana som tagit avstånd från idéer om genetiska skillnader mellan folk. Man kan undra hur Julia Caesar går ihop med SD:s påstådda nolltolerans mot rasism.

För många fler exempel på hennes idévärld och rasism: läs Jerlerups artikel här!

Krönikor

Varför hjälper man Sverigedemokraterna att tvätta sin smutsiga byk?

Från ”Öppna våra hjärtan”-talet till en mer restriktiv migrationspolitik och hårdare tag mot invandrare förflöt det ungefär ett halvår. Men motståndet mot en generös migrationspolitik inom Alliansen fanns redan under alliansregeringens första mandatperiod.

En debattartikel i DN från 2009, där ledande moderater problematiserade svensk migrations- och integrationspolitik, är ett tydligt historiskt dokument för att det, åtminstone inom Moderaterna, fanns ett stort motstånd mot en generös migrationspolitik. Det som uttrycktes i debattartikeln skulle bara några månader senare uppfattas som sverigedemokratisk politik enligt vissa borgerliga ledarsidor.

Istället för att förorda de punkter som de ledande moderaterna tog upp i sin debattartikel valde alliansregeringen att göra det motsatta. Man såg till att få till en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet. Överenskommelsen förordade, till gammelmoderaternas förtret,  en mer generös migrationspolitik inom alla områden.

Överenskommelsen med MP kom att bita tillbaka mot alliansregeringen om man ser det hela med ögon ifrån de borgerliga, främst moderater, som var negativt inställda. Det som inte fick ske skedde. Sverigedemokraterna blev omvalda.

Whitewashing_'A'_Mountain,_Tempe_Butte_on_Arizona_State_University_CampusAtt överenskommelsen med MP slog fel i slutändan berodde på vissa borgerliga debattörers vilja att den skulle slå fel. I sin iver att få skutan på rätt kurs använde dessa debattörer alla möjliga och behjälpliga medel. Bland annat tvättade man Sverigedemokraternas smutsiga byk. Om någon tog upp Sverigedemokraternas nazistiska historia kunde man läsa någon borgerlig debattör som tog upp Socialdemokraternas steriliseringspolitik och gjorde en s k politisk whitewash, samtidigt som man låtsades som att enbart S var skyldiga när alla partier mer eller mindre var med på det hela.

Om socialdemokratins smutsiga historia inte funkade tog man upp Vänsterpartiets historia osv tills man fick tyst på kritikerna, och Sverigedemokraternas historia blev ett icke-argument. Att politiker och debattörer med bakgrund i Sverigedemokraterna ägnade sig åt detta är inte konstigt, men att borgerliga debattörer gladeligen hjälpte dem är besynnerligt.

När man ska skapa opinion och driva en politisk tes om varför ens parti, eller ens egna idéer, är att föredra framför konkurrentens har man få verktyg att tillgripa. Ett av dessa verktyg är historien, till exempel hur partiet och/eller rörelsen har agerat tidigare, höll de sitt löfte när de lovade att aldrig höja skatten? Går det att lita på partiet och dess företrädare med tanke på deras historia av personlig misskötsel av offentliga medel? Detta och mycket mer är vad man kallar för framing; meddelanden från aktör A (t ex ett parti) till aktör B (t ex väljarkåren) om aktör C (t ex partiledaren för det konkurrerande partiet eller rörelsen).

Om man tittade på riksdagens sista partiledardebatt för riksdagsåret hörde man hur Jimmie Åkesson, som svar på Stefan Löfvens fråga om Sverigedemokraternas nazistiska historia och hur det kom sig att Åkesson gick med ett parti som fortfarande hade kopplingar till den svenska nazistiska rörelsen, kontrade med att påpeka Socialdemokraternas steriliseringspolitik.

Istället för att fortsätta på samma bana som Löfven gjorde i sina replikskiften under partiledardebatten med Åkesson, valde vissa borgerliga ledarskribenter och debattörer istället att gå till attack mot Åsa Romson för att hon inte tagit Åkesson i hand efter replikskifte. Ett outtalat ”etikettbrott” var viktigare än att kräva svar på varför en partiledare som siktar på att bli Sveriges statsminister gick med i ett parti som hade stora influenser av, och medlemmar ifrån, en rörelse som bara under de senaste 20 åren mördat över en handfull människor.

Trots att opinionen och den politiska spelplanen helt förändrats till fördel för de borgerliga debattörer som förordar en restriktivare migrationspolitik så fortsätter de tvätta Sverigedemokraternas smutsiga byk. Varför? Borde man inte istället gå till attack mot Sverigedemokraterna och förklara för väljarkåren hur man skiljer sig från Sverigedemokraterna? Eller finns det inte en skillnad mellan den restriktiva migrationspolitisk som föreslås av vissa borgerliga partier och debattörer och den som föreslås av Sverigedemokraterna och deras svans?

I fokus, Krönikor

Vart vill du skicka syrierna?

Människor flyr från många länder till Sverige, men det enklaste är att fråga om syrierna, för den konflikten är så närvarande, så känd, och det är dessutom de som i huvudsak flyr hit idag. Det finns en sorts utbredd uppfattning att det finns flyktingläger dit man kan skicka dem, och att de som kommer hit liksom är på rymmen därifrån, och att det bara är att återbörda dem och säga ”fy fy inte försvinna till Europa, stanna här nu”.

När människor säger att de vill ”minska invandringen” brukar jag fråga hur. Svaret blir nästan direkt att det är asylinvandringen som ska begränsas.

”Hur?”
”Vi ska ge stöd till närområdena.”
”Men de som kommer hit då? Vad vill du göra med dem? Vart vill du skicka syrierna?”
”Tillbaka till flyktinglägren.”
”Vilket flyktingläger?”
”Vaddå vilket? Det spelar väl ingen roll?” Den irriterade rynkan lyser igenom från Facebook-kommentaren.
”Alltså. Det går väl flyg till Syrien?”

Jag har kollat. Iran Air flyger fortfarande från Teheran till Damascus, vad det verkar. Så det går teoretiskt att trassla sig dit. Alla andra flygbolag verkar ha slutat, dock.

”De riskerar att dö.”
”Ja. Men jag vill hellre hjälpa på plats. Då kan man hjälpa många fler. Tänk på det!”
”Hur då? Har du tänkt göra en Wallenberg och åka runt med bussar i ISIS-området och hjälpa folk?”
”Nej. Jag vill ge till flyktinglägren. De har inga pengar. Folk svälter ihjäl bara för att vi ska vara egoister och låta dem stanna här.”
”Vem svälter ihjäl? Har du ett enda exempel? För jag påstår att ingen som befinner sig i flyktingläger har svultit ihjäl.”

Det är sant att det har varit kallt. Det har saknats mediciner. Det finns mer att göra. Men de svälter inte ihjäl.

”Vart vill du skicka syrierna?”
”Till lägren.”
”Du menar lägren i Libanon?”
”Ja, till exempel.”
”Varför ska Libanon ta emot en skyddsbehövande som befinner sig i Sverige? De har fyra miljoner invånare, och har tagit emot 1,5 miljoner. De gör sin del.”
”De är ju ett grannland.”
”De är ett grannland. De gör vad de kan. Fråga vem du vill som är libanes och har släkt kvar i Libanon. Det är ett litet land, som översvämmas av flyktingar. De accepterar inte att vi skickar dit dem som tagit sig hit.”
”Det är deras plikt. Om det var vi …”

Ja, vad skulle hända då? Jag sätter upp ett motscenario.

Ryssland invaderar Finland. Miljoner finnar flyr till Sverige. De är överallt. Hungriga, utfattiga. Sverige går på knäna, men vi gör vad vi kan. Men tiotusen av dem tar sig till Frankrike. François Hollande ringer och säger ”Bonjour Stefan Löfven, tiotusen finska flyktingar har tagit sig hit. Vi vill inte ha dem. Vart ska vi skicka dem? Blir det bra med Göteborg?”

Motdebattören svarar att han tycker det låter rimligt.

Denna artikel är tidigare publicerad på Afropé.

Krönikor

KDU Skånes ordförande vill stoppa flyktingar på gränsen

KDU Skånes ordförande Adam Davidsson skrev under onsdagen en uppmärksammad tweet om hur han anser att EU borde lösa krisen med flyktingar som dör på Medelhavet.

adamdavidsson

Han förklarar sin ståndpunkt i en senare tweet, där han skriver:

1. Dagens bogseringspolicy uppmuntrar Medelhavets dödsresor=inte bra.

2. Rättslös illegal migration är dåligt – för alla.

och avslutar med att säga:

Australisk hantering av flyktingbåtarna är enda sättet att inom överskådlig tid få stopp på drunkningsdöden. Faktiskt.

Davidsson har förståeligt nog fått mycket kritik för sitt uttalande, bland annat från Kristdemokraternas pressekreterare som säger att KD inte står bakom förslagen. Jonas Bergström, förbundsstyrelseledamot för SSU, tyckte att tweeten lika gärna hade kunnat komma från en sverigedemokrat.

bergström

Men förutom att Davidssons förslag är skrämmande likt flera av SD:s tidigare utspel så är det även juridiskt problematiskt. Så låt oss då gå igenom Davidssons tweetar och se vilka problem vi stöter på.

Förslag ett (1) är att man ska låta kustbevakningen bogsera tillbaka migrantbåtarna dit de kommer ifrån. Detta motiverar han med att dagens policy, att upplockade flyktingar ska tas till Europa, uppmuntrar till resor över Medelhavet. Han tycker istället att EU borde följa Australiens policy och vända båtarna innan de nått land, samt skicka tillbaka de som kommer fram. Den trogne läsaren kanske minns att Motargument skrev en artikel tidigare i år på just detta ämne efter att Sverigedemokraterna gått ut med precis detta förslag.

Sanningen är den att detta förslag bryter mot de mänskliga rättigheterna. Europadomstolen fastslog 2012, i fallet Hirsi Jamaa and others vs Italy, att det är ett brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, det vill säga en internationellt bindande lag, att skicka tillbaka båtflyktingar utan att pröva deras asylstatus. Fallet rörde att italiensk kustbevakning hade plockat upp runt 200 flyktingar på Medelhavet och skeppat tillbaka dem till Libyen. Italien använde samma argument som Adam Davidsson, nämligen att det räddade många liv, men domstolen dömde Italien för brott mot förbudet mot kollektiv utvisning och principen om non-refoulement.

Vidare, vilket vi också påpekade i vår tidigare artikel, har UNHCR och ett flertal människorättsorganisationer fördömt Australiens gränspolicy, och påpekat att den bryter mot internationell lag. Adam Davidssons första förslag är alltså, förutom det omänskliga i att skicka människor som flyr från krig och förtryck tillbaka till konflikten, olagligt och människorättsvidrigt. Varken EU eller Sverige enskilt har rätt att implementera ett sådant förslag i praktiken.

Gällande förslag 2, att medfinansiera byggandet av Ungerns gränsstängsel, så är det inte olagligt men väl oerhört. Att Sverige, genom bistånd eller via EU, skulle använda skattepengar för att hålla flyende människor ute ur Ungern istället för att hjälpa dem är en sorglig tanke, långt ifrån den medmänsklighet och solidaritet Sverige varit så stolta över.

Tyvärr är förslag som dessa inte längre ovanliga från en allt mer kluven höger, där fiskandet i bruna vatten från både ledarsidor och vissa politiker ofta ignorerar både tidigare stabila rättsprinciper och mänskliga rättigheter. Det är viktigt nu att resten av samhället står emot och minns dessa principer, och inte blint köper det första förslag de hör, bara för att det låter spännande.

Krönikor

En hyllning till Mariefred

Det finns många fina sidor med den lilla sörmländska staden Mariefred, det pittoreska samhället som årligen lockar turister med bl a Gripsholms slott.
Rent samhälleligt finns det ytterligare något att glädjas över med just Mariefred. Gatubilden är helt förändrad. Ingen sitter och tigger längre. Anledningen bakom det är dock inte vad de flesta kan tro.

Flera högljudda röster runtom i Sverige tror att denna gatubild uppnås genom tiggeriförbud, diskriminering och allmän antiziganistisk hets. Dessa högljudda röster riktar udden mot tiggarna som ett samhällsproblem, istället för att se själva människornas situation som ett problem. Vi har ett helt riksdagsparti som har gått ut i sina kampanjer med att se människorna som tigger som problem.

I en artikel från Dagens Nyheter står det om hur Mariefred kom till bukt med det. Man såg helt enkelt att det inte höll att människors utsatthet tvingade dem till tiggeri, och i tillägg på det förbipasserande människors irritation. Man beslöt sig för att ge tiggarna arbete, vilket började med anordning av loppmarknad på församlingshemmet i december 2014. Mariefredsborna skänkte saker de inte ville ha, och behållningen blev 20 000 kr.

Sedan dess har de fortsatt med loppmarknader med bortskänkt och egentillverkat material, fönsterputsning, terrasstvätt, städning och trädgårdsarbete. Enligt romerna själva tjänar de betydligt mer på dessa arbeten än på att tigga som de gjorde förut. En framtidsoptimism har fötts i takt med detta, och ortsborna i Mariefred är också nöjda. Det är helt enkelt en winwin-situation.

Hur är detta då möjligt? Skattemyndigheten har gett besked om att arbeten för upp till 1.000 kr kan ske utan krav på att rapportera detta till myndigheten. Beskattning i hemlandet sker efter en inkomst på 18.000 kr. Ortsborna betalar efter samvete och förmåga, och 70 kr per timme rekommenderas. Enligt bestämmelser från EU får EU-medborgare vistas i ett annat EU-land högst tre månader i sträck, vilket också är så länge som romerna stannar och arbetar.

Enligt Mariefreds Tidnings ägare Anna Löfving borde fler mindre orter prova på projekt likt det som just nu äger rum i Mariefred. För projektet gör minsann skillnad. Hon har, tillsammans med Strängnäs pingstpastor Fredrik Olsson, personligen åkt ner till romernas hemstad Crovu, som ligger strax utanför Bukarest. Dit har behållningssumman på 20 000 kr från loppmarknaden hamnat, till Crovus fattigaste invånare.

Så kom inte och säg att vi inte har andra lösningar på tiggeriet än förbud och avhysningar, för här motbevisar Mariefred allt det där. Det vore eftersträvansvärt om fler orter hade tagit efter det som man kan kalla för Mariefredsmodellen. För även om den absolut inte kan hjälpa alla så kan den hjälpa många.

Krönikor

Myten om det svenska folkets oro

Förr var det främst rasistmedierna som använde retoriken om ”det svenska folkets oro”, men särskilt sen riksdagsvalet 2014, då högerblocket förlorade, så har vissa (inte alla!) högermedier börjat normalisera rasistiska åsikter,  pratat om att man ska samarbeta med SD, att man ska implementera SD-politik i Alliansens politik o s v. Som en del av denna retorik har bl a denna klassiker använts:

Vi måste ta svenska folkets oro på allvar och våga tala om invandringen.

Men vad menas då med att ”våga tala om invandringen”? Menar man t ex att tala om vad olika organisationer talar om att vi måste hjälpa fler flyktingar? Att Sverige måste sluta skicka flyktingar tillbaka till döden, t ex hbtq-flyktingar eller politiska flyktingar? Att vi måste se till så att de som flyr från ISIS och Assad ska tas väl om hand, få bra språkutbildning och få snabb handläggning så de inte behöver vara för länge på flyktingförläggningar innan de kan börja komma ut i samhället? Är det detta som menas med att vi ”måste tala om invandringen” ?

Givetvis inte. Talat om invandringen har vi gjort hur länge som helst, särskilt har antirasistiska grupper och flyktingorganisationer talat om invandringen. Att tala om invandringen är inget nytt. Det är nämligen inte det som vissa skribenter menar med att ”tala om invandringen”. Det de egentligen menar är: ”vi vill argumentera för minskad invandring utan att få kritik för det”.

Och sen detta om att ”ta svenska folkets oro på allvar”. Är det verkligen så? SOM gör årligen undersökningar om svenska folkets åsikter rörande bl a invandring, och de har faktiskt undersökt svenska folkets oro, senast i ”Fragment – SOM-undersökningen 2014” . Är denna påstådda ”svenska folkets oro” verkligen så hög? Låt oss titta på resultatet.

SOM-undersökningen - svenska folkets oro
29 % av svenska folket oroar sig för ”ökat antal flyktingar”. Detta är tråkigt i sig, att nästan 3 av 10 svenskar är oroliga för att det kommer ett ökat antal flyktingar hit och denna oro ska givetvis tas på allvar, inom rimliga gränser, precis som alla andra saker svenska folket är oroliga för. Men man måste sätta detta i perspektiv. Oron för ”ökat antal flyktingar” är nämligen endast på 13:e plats över vad svenska folket oroar sig för! Svenska folket oroar sig MERA för följande (notera de i fetstil!): Miljöförstöring (48 %), nynazism (47 %), terrorism (46 %), förändringar i jordens klimat (45 %), organiserad brottslighet (40 %), situationen i Ryssland (39 %), politisk extremism (39 %),  utrotning av växt- och djurarter (37 %), ökad främlingsfientlighet (36 %), stor arbetslöshet (34 %), utbredd korruption (31 %), militära konflikter (30 %).

Det finns alltså betydligt fler svenskar som oroar sig för ökad främlingsfientlighet och nynazism, än de som oroar sig för ökad flyktinginvandring.

24 % fler svenskar oroar sig för ökad främlingsfientlighet än för ”ökat antal flyktingar”.

62 % fler svenskar oroar sig för nynazism än för ”ökat antal flyktingar”.

Oron för ”ökat antal flyktingar” är endast på 13:e plats över vad svenska folket oroar sig för.

Något att minnas nästa gång någon skribent kommer med ursäkten ”vi måste ta svenska folkets oro på allvar och prata om invandringen” när de egentligen bara vill propagera för minskad invandring enligt egen ideologi och agenda.