Kategoriarkiv: I fokus

I fokus, Myter

SD ljuger om ”flyktingar på semester i hemlandet”

På Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto postades idag (250915) återigen lögnen om att 79% ”flyktingar” skulle ha semestrat i hemlandet. Samma inlägg gjordes på partiets Facebookkonto 17 mars i år. Det seriösa svenska opinionsundersökningsföretaget Novus, som gjorde enkäten 2022, har dementerat lögnen som spridits av såväl Elon Musk, som SD och många andra.

Nu väljer SD alltså att återvinna lögnen. Vi läser följande i FB-inlägget:

”Invandringen till Sverige är ett av de största bedrägerierna i svensk historia. 79 procent av dem som kommit till Sverige som flyktingar har själva valt att semestra i det land de säger sig ha flytt från. Svenska folket har blivit lurade. Smugglare lurar migranter. Migranter lurar Migrationsverket. Och politiker har i åratal lurat sina egna väljare. Det är därför viktigt att regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att kartlägga ”flyktingars” resor till hemlandet på semester.” (Källa: SD:s officiella Facebookkonto)

Mot bakgrund av lögnen om de ”semestrande flyktingarna” har regeringen nu alltså gett olika myndigheter uppdraget att göra kartläggningar på människor som åker till sina hemländer.

Motargument har, i samband med att Elon Musk spred lögnen i våras, dissekerat påståendet om de semestrande flyktingarna.

Skärmdump från Elon Musks X-konto 250131.

På senare tid har ett desinformativt påstående om att 79 % av alla flyktingar i Sverige skulle ha åkt till hemlandet på semester blivit viralt på sociala medier. Det som inte framgår är vilka dessa flyktingar egentligen är. Vid närmare efterforskning visar det sig att merparten av dessa är människor som flydde t ex Chiles diktatur på 1970-talet, Sovjetunionens fall 1991 och ex-Jugoslavien på 1990-talet.

Enkäten genomfördes av ett seriöst svenskt opinionsundersökningföretag, Novus, mellan 18 och 24 augusti 2022. Enkäten var en beställning från den högerkonservativa webbtidningen Bulletin, som i sin tur publicerade den med en ytterst missvisande rubrik.

Urvalet bestod av 1 050 utrikesfödda personer. Frågan som ställdes i enkäten var ”har du besökt ditt hemland?”. 85 % av respondenterna svarade ”ja”.

Detta kommer inte som någon överraskning då de 1 050 utrikesfödda personer innefattade många som flyttat till Sverige från närliggande länder som Norge, Finland, Danmark och Tyskland för att arbeta. För dessa personer är det varken särskilt svårt eller dyrt att besöka hemlandet.

Novus sa att av de 1 050 personer som besvarade enkäten var 183 stycken sannolikt personer som ursprungligen kom till Sverige som asylsökare. De sa ”sannolikt” eftersom respondenterna inte fick en direkt fråga om flyktingstatus. Bland dessa 183 personer sa 79 % att de hade besökt hemlandet.

Inte heller detta kommer som en överraskning. Novus antar att merparten av de 183 personerna kom till Sverige från 1970-talets början till och med början av 2000-talet av främst 3 olika anledningar:

  • Chilenska flyktingar (1973-1979)
  • Sovjetunionens fall (1991)
  • Jugoslavien-kriget (1991-2001)

Flera årtionden senare kände dessa personer att det var säkert att besöka hemlandet. Nu är det t ex säkert för en flykting som flydde bomberna i Sarajevo 1992 att besöka Bosnien-Hercegovina. Under dessa årtionden lärde sig många flyktingar svenska, gjorde karrär, gifte sig och skaffade barn. Det skulle ha varit helt andra förutsättningar att besöka hemlandet under 1990-talet.

Detta är vad Novus klargjorde när de i BBC debunkade hur deras ”statistik” förvanskats av människor. Det handlade inte om flyktingar som nonchalant åkte på semester till ett land de nyligen flytt ifrån. Det var människor som besökte hemlandet tre, fyra och fem årtionden efter att de hade flytt. Många flyktingar från dessa konflikter har permanent återvänt hem till Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Chile etc.

17 mars 2025 och 15 september 2025 spred Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto samma desinformation.

Novus har på sin hemsida gått ut med ett förtydligande om studien, och varför det som bl a Elon Musk och Sverigedemokraterna sprider är desinformation.

Källor:

Expressen: Nu ska flyktingars resor till hemlandet kartläggas

http://www.expressen.se/…/nu-ska-flyktingars-resor…/

Bulletin/Novus: Nio av tio utrikesfödda har semestrat i sitt födelseland

BBC: Do 79% of Swedish asylum seekers go on holiday to the country they fled from?

Novus: Förtydligande av resultatet från en av våra undersökningar där målgruppen är födda utomlands

Sverigedemokraternas FB-inlägg 250317

Sverigedemokraternas FB-inlägg 250915

Lästips:

Delmi: Debunking the myth about ‘refugees’ that have vacationed in country they ‘fled’ from

I fokus, Krönikor

Skillnaden mellan en folkrörelse och en organisation

”Sverige är under en värderingsattack” skriver Ebba Busch (KD), partiledare, och Alice Teodorescu Måwe (KD), EU-parlamentariker, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de pekar ut Palestinarörelsen som ”ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige”.

Som svar på tal föreslår KD-duon en rad repressiva förslag för att komma åt de aktivister som ”på gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt”. Argumentationen känns som ett slags kontinuitet för Moderaternas nya signalord ”antisocialt dominansbeteende”, som Johannes Klenell på ett träffsäkert sätt påvisar är ”ett sätt för högern att omsätta majoritetssamhällets fördomar i hårdare tag-retorik”.

Emellertid förekommer ett allvarligt argumentationsfel som dessa högt uppsatta partirepresentanter gör och som behöver uppmärksammas. Det finns skillnad på en rörelse och en organisation, men det är inte särskilt ovanligt att den skillnaden ignoreras i den offentliga debatten – särskilt inte när man försöker plocka politiska poänger.

En rörelse är en löst sammansatt grupp som ofta delar en gemensam idé eller värdering, till exempel MeToo-rörelsen som ville åskådliggöra vidden av sexuellt våld och Black Lives Matter-rörelsen som eftersträvade att medvetandegöra den strukturella rasism som drabbar svarta personer. Historiskt sett har många folkrörelser förekommit i Sverige: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Poängen med rörelserna är att genom att synliggöra olika samhällskonflikter lyfter man frågan upp till debatt och därigenom kräva förändringar på alla nivåer. Till sin struktur är dessa rörelser ofta dynamiska, breda och inkluderande, vilket inrymmer flera olika aktörer, såväl föreningar som individer, som ibland samarbetar, men kan även vara i konflikt med varandra. Därtill är rörelser ofta förändringsinriktad och kan ha en aktivistisk prägel (demonstrationer, manifestationer, aktioner, opinionsbildning, med mera).

En organisation däremot är – till skillnad från en rörelse – reglerad och formaliserad med medlemskap, stadgar, styrelser och ibland även juridisk status (till exempel politiska partier, företag och ideella föreningar). Organisationer kan dock ingå i en rörelse, men är i grunden
fortfarande en enhet. Exempelvis är Naturskyddsföreningen en organisation i sin egen rätt, men ingår i en större rörelse.

Att några av vårt lands ledande politiker slarvar med denna grundläggande kunskap är både anmärkningsvärt och allvarligt. En rörelse är inte en juridisk person. Om några personer inom till exempel Palestinarörelsen begår något klandervärt kan endast dessa personer hållas ansvariga, men inte rörelsen. En formell organisation inom rörelsen kan hållas ansvarig förutsatt att det finns bevis för direkta kopplingar, men inte rörelsen i sin helhet.

Det är inte bara intellektuellt ohederligt att tillskriva en hel rörelse ansvar för enskilda individers handlingar. Det är ett kollektivt skuldbeläggande som används för att förskjuta fokus från sakfrågan till metoden. I det här fallet tycks KD-representanternas uppsåt vara ett
strategiskt misstänkliggörande; att legitimera sin egen politik genom att peka ut några påstådda enskilda aktivister som hela rörelsens ansikte.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SvD: ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”

DN: Johannes Klenell: Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare

Artiklar, I fokus

Svenska rättigheter har alla i Sverige

Hur kan statsråd missat att grundlagen gäller alla i Sverige? En kort artikel i omni valde vi att dela upp i segment för att kommentera alla tankevurpor i, direkt efter varje citerat påstående.

”Moderaternas migrationsminister Johan Forssell tycker att de propalestinska demonstranter som följde efter Carl-Oskar Bohlin ska kunna utvisas för bristande vandel, rapporterar Expressen.”
– ”Man får gärna demonstrera för Palestina.”
Motargument kommenterar: Vad de utpekade personerna gjort är just exakt det; kräver fred, nödhjälp, mänskliga rättigheter till alla i Palestina. De kritiserar också svensk regering om passivitet i de frågorna med sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och rätt att hålla torgmöten och demonstrationer.

”Men de här personerna hyllar terror, ”
Motargument kommenterar: det finns ännu inte några som helst belägg för att just de här aktuella personerna har gjort det. Påståendet är nära förtal. (Om en person hyllar terrorister ska det utredas av polis och rättsväsendet innan någon misstänkt eller oskyldigt utpekad förtalas offentligt. Rättsväsendets uppgift — inte statsrådens roll.)

”förföljer folkvalda”
Motargument: det finns såvitt vi vet ännu inga bevis för att någon på platsen hade det syftet. De har varit utomhus på torg samtidigt som statsrådet Bohlin, promenerat samtidigt som Bohlin promenerade och i samma riktning. Återigen snuddar påståendet vid förtal. Bohlin hade kanske kunnat polisanmäla för ofredande, men det är ej detsamma eller likadant som att bli förföljd.

”och hotar vår trygghet.”
Motargument: Exakt hur blir man otrygg eller hotad av att andra går på samma offentliga plats och skanderar för fred och höjer rösterna i sin kritik?

”Då ska man inte vara i Sverige, säger han.”
Motargument: de som är bosatta, är folkbokförda eller är turister i Sverige har full rätt att vara i Sverige. Alla har yttrandefrihet och rätt att demonstrera och ropa, även om de inte har uppehållstillstånd eller medborgarskap. Politiskt förtroendevalda har inte ensidiga tolkningsföreträdet över sådant. Klassiskt, traditionellt, svenskt myndighetsutövande ger att det är Migrationsverket som avgör, helt fritt från statsrådens egna åsikter. (Kan det naiva påståendet ’ska inte vara i Sverige’ måhända bero på en aning av främlingsfientlighet? Det är snarlikt som Richard Jomshofs: ”Samla ihop drägget och kör bort dom”?)

Sverige har INTE ministerstyre över detaljer i myndigheterna, och svenska myndigheter ska inte ha politiker som lägger sig i deras ärenden.

”Flera av de utpekade aktivisterna ska enligt Expressens kartläggning sakna svenskt medborgarskap och har dömts för brott.”
Motargument: Även personer dömda för brott har yttrandefrihet och rätt att delta i manifestationer på torg. Har de dömda personerna sonat sina straff ska de slippa bli ’kartlagda’ av journalister eller uthängda av politiker, när de fredligt utövar sin rätt att delta i fredsmanifestation och nyttjar sin yttrandefrihet.

”Enligt Forssell är det faktum att aktionen bedöms falla inom yttrandefrihetens gränser ett tydligt exempel på att lagstiftning om bristande vandel som skäl för utvisning behövs.” — citaten är ur en artikel från omni.se

En sista kommentar angående kraven på utvisning: Ingen av oss kan se på utseendet på en persons ansikte om den är svenskfödd eller född utomlands, om personen varit svensk medborgare i hela sitt liv, eller ej. Det går inte att se på utseendet på personer och veta om deras föräldrar är födda i Sverige eller utomlands.

MOTARGUMENT tror att det finns stor risk att statsråden Bohlin och Forssells uttalanden i detta ärende inte går i linje med svensk grundlag eller lagstiftning och tyvärr undergräver tilliten till demokrati, politiker, mänskliga rättigheter och samhällsgemenskapen.

Källor:

https://omni.se/bohlin-bedrovad-a-svenska-demokratins-vagnar/a/vga6ym

https://omni.se/sd-kritik-mot-kristersson-kor-bort-dragget/a/bmEXAk

https://omni.se/forssell-om-aktivisterna-ska-inte-vara-i-sverige/a/Jbj3kj

I fokus

Hur många skandaler behövs?

Gästinlägg av sd_skandalerna

Sverigedemokraterna fortsätter att vägra att ta avstånd från ännu en högerextrem och rasistisk koppling gentemot Jessica Stegrud, nu kräver både Miljöpartiet och Socialdemokraterna hennes avgång.

Den antirasistiska tidskriften Expo har nämligen nyligen kommit ut med två artiklar riktade mot SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud, men även mot Nick Alinia (även kallad för “Stegruds lilla handväska”). I den första artikeln visar Expo hur Stegrud delar en bild från en av Sveriges största vit-makt influerare, Marcus “The Golden One” Follin, med kopplingar och stöd till bl.a nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen och högerextrema Det fria Sverige. Marcus Follin har tidigare bl a pratat om “judeproblematiken” och visat beundran för förintelseförnekaren och f.d Ku Klux Klan ledaren David Duke.

Det framkommer även att Stegrud deltagit via sociala medier i olika chattforum tillsammans med en rad olika rasideologiska aktivister, och även deltagit i ett Space-samtal med DFS (Det Fria Sverige)-ledaren Dan Eriksson (bakgrund i nazistiska Info-14), Christian Peterson (f d NMR-medlem) och självklart hennes egen lilla handväska Nick Alinia.

I den andra artikeln framkommer det att Stegrud själv har deltagit i att filma propaganda material till Nick Alinia som han senare spridit vidare, vilket lett till våldsuppmaningar i sociala medier. Att Stegrud filmar hålls däremot hemligt när videon sprids då hon anonymiseras vid publiceringen.

Stegrud har alltså direkt kontakt med ett flertal nazistkopplade individer och högerextremister, sprider en svensk vit makt-aktivist bild och filmar propagandamaterial till en känd högerextremist. SD vägrar besvara Expos frågor eller kommentera dessa uppgifter som framkommit.

Risken att förlora sin kontakt till de högerextrema rörelserna kanske är för stor. Det återstår att se.

Följ sd_skandalerna på Instagram: www.instagram.com/sd_skandalerna

#sd_skandalerna#sd#sverigedemokraterna#rasism#högerextremism

I fokus, Myter

Trumps #fakenews om våldtäkter i Sverige

På den egna sociala medieplattformen Truth Social sprider Donald Trump lögner om våldtäkter i Sverige. I delningen står att “en av fyra svenska kvinnor kommer att bli våldtagna eftersom sexuella övergrepp ökar med 500 procent”. Texten är rubricerad med “massmigration är ett massförstörelsevapen”. Motargument, och andra, har tidigare avfärdat myten om ”våldtäktslandet Sverige”.

Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter.

Skärmdump från Truth Social.

Den ökande graden av anmälda våldtäkter i Sverige innebär inte att det sker fler våldtäkter idag än tidigare. Det finns ett flertal faktorer att ta hänsyn till i en diskussion om våldtäkter.

Faktorer som påverkar våldtäktsstatistiken:

– Skärpt sexualbrottslagstiftning: Den juridiska definitionen av våldtäkt är vidare i Sverige än i andra länder, vi har troligen världens bästa sexualbrottslagstiftning

-I vissa länder räknas upprepade våldtäkter med samma offer och samma förövare som en (1) våldtäkt, i Sverige räknas varje enskild våldtäkt som en (1) våldtäkt – en person som blir våldtagen av sin partner dagligen i en vecka räknas alltså som sju våldtäkter i Sverige

  • Anmälningsbenägenheten har ökat
  • Statistikföringen mellan länder skiljer sig åt: I många länder gallras vissa anmälningar bort (anmälningar som i initialt skede inte bedöms som brott), i Sverige registreras varje anmälan
  • Registreringsbenägenheten mellan länder skiljer sig åt: I många länder registreras anmälningar som ”händelser”, och upptas därför inte i kriminalstatistiken
  • Sättet mellan länder att beräkna uppklaring, och registrera uppklaringsprocent, av våldtäkter skiljer sig åt
  • Förtroendet för rättsväsendet mellan länder skiljer sig åt: lågt förtroende för rättsväsendet kan få folk att avstå från att anmäla
  • Synen på våldtäkt och sexuella övergrepp, bl a de s k våldtäktsmyterna, skiljer sig åt mellan olika länder

Motargument rekommenderar ett antal tidigare artiklar på ämnet där vi mer djuplodande förklarar varför myten om ”våldtäktslandet Sverige är just en myt.

Myt: ”Våldtäktslandet Sverige” (del 1)

Myt: ”Våldtäktslandet Sverige” (del 2)

Myten om våltäktslandet Sverige: https://motargument.se/…/myten-om-valdtaktslandet-sverige/

”PeterSweden” sprider myten om våldtäktslandet Sverige

På Källkritikbyrån återfinns bra material:

Våldtäktsstatistik och Forbes-listan – det här vet vi

I fokus

SD-hatet har inga gränser; transterror

Gästinlägg av sd_skandalerna

Sverigedemokraternas transfobi och föga existerande källkritik lyser ännu en gång igenom när SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud väljer att skriva av sig i Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

Screenshot

I en artikel gällande en masskjutning i USA på en katolsk skola, där den misstänkta gärningsmannen bl.a skrivit ett flertal antisemitiska meningar och nazistiska massmördare på sina vapen, beskrivs det hur Trumpanhängare kallar dådet för ”transterrorism”. I artikeln blir en transsexuell person intervjuad och berättar hur hen inte vågar lämna huset p.g.a hatet mot transpersoner.

På detta tycker SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud att följande är lämpligt att skriva; ”Överrepresentationen är uppenbarligen stor – varför inte ta en seriös diskussion om vad det beror på?”.

Förutom att hennes transfobiska motiv är uppenbart så talar statistiken emot Stegrud något enormt. Det finns nämligen endast 1-5 bekräftade fall av masskjutningar som begåtts av transsexuella gärningsmän. Om vi bara kollar detta året så har än så länge 315 masskjutningar skett i USA, av dessa är det alltså 1 person som bekräftats vara transsexuell.

Screenshot

Frågan om huruvida transsexuella faktiskt begått flest masskjutningar eller ej är däremot irrelevant för Stegrud. Hennes kamp handlar nämligen inte om fakta eller statistik, utan om att kunna sprida sitt hat gentemot transsexuella och HBTQ+-personer, samtidigt som man tar bort fokuset från den högerextrema uppskattning denna gärningsmän har.

Transfobin och hatet i SD fortsätter att briljera i sin brist på fakta.

#sd_skandalerna#sverigedemokraterna#sd#antisemitism#transfobi#terror

Följ sd_skandalerna på Instagram: www.instagram.com/sd_skandalerna/

I fokus, Krönikor

Kulturkanon – och Jimmie applåderar

Så får då Sverige en kulturkanon, trots alla kontroverser. Sverigedemokraterna är omåttligt stolta. De beskriver resultatet som ”motsatsen till mångkulturalism” och ”en bekräftelse” på deras egen ”öppna nationalism”. De ”råkar” samtidigt säga att kulturministern inte är svensk.

De vill i nästa steg koppla kulturkanonen till medborgarskapet. Den som vill bli medborgare ska kunna rabbla Strindberg, stridsflygplan, pappaledighet, lappkodicillen(!) Lagerlöf, Larsson, Linné och Brunnsvik. (Dementa och intellektuellt funktionsnedsatta också? Eller platsar de kanske inte i Sd:s Sverige?)

Men den som vill koka ned Sveriges identitet, kultur och historia till en homogen berättelse med 100 exempel är ute i tassemarkerna.
Kommitténs ordförande Lars Trägårdh utmanade tidigt de nationella minoriteternas lagfästa särställning, jämförde dem med bandyföreningar och tyckte de kunde ”sända in synpunkter” som ”alla andra”. Det vore illa om han missat hela minoritetspolitiken.

Att han fått hållas visar att det är värre än så. Idén om en kulturkanon är djupt ideologisk. Den bygger på tanken om en samlande, nationell berättelse utifrån en liberal och nationalkonservativ överideologi, har pushats fram av Sverigedemokraterna och finns i Tidöavtalet. Minoritetsfolkens lagreglerade status passar illa i den berättelsen.

Verklighetens kultur och samhälle består av en mosaik av parallella och motstridiga historier. Rösträttskampen krockar med erfarenheten från dem som fick rösträtt 1959. Historien om växande välstånd motsägs av tvångssteriliseringarna. Forskningsnationen Sverige krockar med lobotomi och hysteridiagnoser. Berättelsen om gruvorna krockar med rösterna från dem som fördrevs. Den långa fredens erfarenhet kontrasterar mot erfarenheten av flykt undan krig, de kända konstnärerna mot dem som fallit i glömska.

Det dialektiska synsättet är motpolen till en kanon. Motsatsernas spel, utrymmet att säga ”det gällde inte alla” när någon pratar folkskolereformen. Vi har inte vävt in de parallella berättelserna i den nationella självbilden. De måste få näring, få fortsätta motsäga varandra, avslöja obekväma sanningar och för guds skull slippa rangordnas.

SVT:s ”Sveriges historia”, Nordiska Museets ”Nordbor”, biblioteks och studieförbunds verksamhet är utmärkta exempel på hur man kan göra.
I auktoritärt präglade stater ser vi motsatsen. Florida förbjuder nu viss litteratur i skolorna, som ”Anne Franks dagbok” och romaner om USA:s rasistiska historia. Offentliga monument tas bort. HBTQI raderas ur undervisningen. Den elev som ritar två mammor ska skyddas mot ”olämplig kunskap”. Trump avfärdar oönskad forskning med det historiskt viktiga medborgarrättsrörelseanknutna ordet ”woke”. Han vill se sagoboken ”The king against the plot”, med sig själv i hjälterollen, ”i varje barns klassrum”. Segraren skriver historien. Något av de viktigaste i ett auktoritärt statsbygge är makten över berättelserna, kulturen, det som danar den nationella självbilden. Det vet Trump.

I det ljuset kan vi se Sverigedemokraternas och Trägårdhs kulturkanon. Minoritetspolitiken är redan utmanad. Sd som är mot mångfald, islam och HBTQI-rättigheter, applåderar. Idén om att ersätta en dialektisk historiesyn med en homogen är djupt politisk.

Att verk, händelser och uppfinningar som ingår i kulturkanonen ska vara minst 50 år gamla, råkar dessutom elegant placera hela listan i tidsepoken före minoritetspolitiken, HBTQI-politiken, de stora psykvårdsreformerna och före den flyktingvåg som präglade det moderna Sverige och gjorde islam till vår näst största religion. De berättelserna och milstolparna hamnar utanför. De erfarenheter av rasism som ändå lyfts, ses i retrospektivt ljus, som i en svunnen dåtid. Det passar Sverigedemokraterna som handen i handsken.

Inget av detta motsäger att elever och studenter bör läsa Moberg, Strindberg, Lagerlöf, upptäcka museerna, biblioteken, undervisas om kultur och historia. (Regeringens nedmontering i den frågan kräver en egen artikel.) Bra läromedel och duktiga lärare ska ge alla en grundläggande plattform av allmänbildning.

En kulturkanon är dock något annat. Som demokrat vrider jag mig inför idén att låta 100 händelser och verk forma en homogen stomme för berättelsen om vår nation. Att minoritetsföreträdarna dömer ut resultatet som ”fortsatt förtryck”, ”nationalistiskt uppfostringsprojekt” och att Trägårdh närmast instämmer i det sistnämnda, säger en hel del. Att oberoende bedömare beskriver den som en ”triumf” för Sd, som med sina nazistiska rötter alltid vurmat den storsvenska nationalismen, borde få alla varningsklockor att ringa.

Erfarenheten av selektiv historieskrivning är dåliga. Låt oss inte hamna där igen.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Kulturkanonen – en nationalistisk kuliss och SD:s våta dröm

När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.

Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.

Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.

Från Strindberg till Viggen – en märklig mix

Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.

Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.

Historiska paralleller

Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).

Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.

Kärnan i kritiken som framförts är:

  • Kulturarbetare och forskare har kallat kanonen en ”systematisk uteslutning” av minoriteter.
  • Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
  • Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
  • Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.

Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad

Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.

Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.

Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SvD: Avhoppade ledamoten: ”Väldigt exkluderande”

SR: Hård kritik mot nya kanonkriterier: ”Systematiskt uteslutande”

I fokus

SD bryr sig bara om ditt ursprung

Gästinlägg av sd_skandalerna

I veckan har Sverigedemokraternas favoritprojekt kulturkanon blivit klar, vilket är ännu en av partiets tyvärr många vinster under de senaste åren. En av Sverigedemokraternas första motioner vid intåget i riksdagen 2010 handlade nämligen om just bildandet av en kulturkanon för att värna om det svenska kulturarvet. Ett flertal SD-politiker har yttrat sig positivt om projektet och är mycket nöjda över att svensk kultur äntligen får lite uppmärksamhet.

Projektet har dock lett till en större mängd både kritik och hyllningar från olika partier. Kritiken ledde till en debatt i SVT där Parisa Liljestrand (M), som var med och presenterade projektet, och Lawen Redar (S) fick diskutera kulturkanonen. Att just dessa två personer skulle få debattera det heliga svenska kulturarvet stack sig dock i ögonen hos en specifik SD-politiker.

SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud, som tidigare bl.a indirekt önskat livet ur Fredrik Reinfeldt under terrorattentatet i Bryssel 2023, skrev följande på sociala medier:

“Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt” (Källa: X)

Efter en större mängd kritik bl.a från ett flertal ministrar såsom Parisa Liljestrand, Johan Forsell och L-ledaren Simona Mohamsson, väljer Stegrud att försöka pudla sig ur situationen.

“Jag menade det jag skrev – att det är talande för vår samtid att det är två med invandrarbakgrund som debatterar svensk kultur. Ska Liljestrand ’inte få göra det?’. Jo varför skulle hon inte få det?” (Källa: X)

För Stegrud är det högst problematiskt att två personer med invandrarbakgrund vågar att diskutera och berätta för etniska svenskar vad som är rätt eller fel med vårt kulturarv. För Sverigedemokraterna är etnicitet och ursprung fortfarande det viktigaste, oavsett hur mycket partiet försöker omforma sin rasism till att handla om ett tappert motstånd mot mångkultur.

I slutändan handlar det ALLTID om etnicitet och blod.

Följ sd_skandalerna på Instagram: www.instagram.com/sd_skandalerna/

#sd_skandalerna

I fokus

”Guds Hus” – där människor möts

Projektet ”Guds Hus” i Fisksätra har skapat en del uppmärksamhet på sociala medier och alternativa mediekanaler. Projektet syftar till att skapa gemenskap och möten mellan människor med olika religiös bakgrund. Den befintliga kyrkan i Fisksätra ska få en nybyggd moské till granne, och de två byggnaderna ska förenas medelst ett inglasat torg, kallat ”Fredens torg”. Det har höjts röster om att ett genomförande av projektet skulle vara ett tecken på att Sverige skulle ”islamiseras”. Samtidigt poängteras att judar inte är inbegripna i projektet.

Tanken med projektet är att motverka främlingsfientlighet. Religion ska fungera som en enande kraft i lokalsamhället. Orsaken till att projektet inte innehåller en judisk synagoga är att det helt enkelt inte finns någon judisk församling i Fisksätra. Initiativtagarna är noga med att poängtera att alla människor, oavsett tro eller icke-tro, är välkomna till ”Guds Hus”. På hemsidan läser vi:

”I Guds Hus möts människor från olika etniska, språkliga, kulturella, religiösa, och sociala verkligheter. Guds Hus och alla gränsöverskridande möten bidrar till att öka tilliten, förståelsen och respekten för varandra i området. Här spelar de religiösa samfunden sedan länge en viktig roll för en positiv utveckling i samhället.” (Källa: Guds Hus)

Skärmdump från hemsidan ”Guds Hus” 250831.

Föga förvånande motsätter sig Sverigedemokraterna i Nacka projektet, och partiet har initierat en valkampanj inför kyrkovalet i september 2025 i hopp om att erhålla tillräckligt med röster för att kunna få till ett stopp för byggnationen av ”Guds Hus”. Redan förra året skrev kyrkofullmäktigeledamöter för SD och Borgerligt Alternativ en motion som syftade till att se till att projektet inte ska bli av. Motionsskrivarna accepterar dialog mellan den kristna och den muslimska församlingen, men menar att den muslimska församlingen skulle vara islamistisk, vilket i sin tur skulle vara anledningen till att de inte vill se ett ”Guds Hus” i Fisksätra.

Skärmdump från SD Nackas officiella Facebookkonto 250831.

Kyrkoherden i Fisksätra avfärdar SD:s argument med att det är byggt på fördomar, och försäkrar att det planerade bygget kommer att bli verklighet. SD anför i en intervju med SD-propagandaorganet Samnytt att finansieringen för det planerade bygget kommer att bli omfattande, samt att det borde göras en opinionsundersökning bland Nackaborna och församlingsmedlemmarna om huruvida de är positiva till ett ”Guds hus”.

”Guds Hus” är ett samarbete mellan kristna och muslimer som syftar till att skapa gemenskap, stävja segregation och främja integration. Fisksätra har ca 8 000 invånare, med bakgrund i ca 80 länder. Kristendomen, judendomen och islam är abrahamitiska religioner, vilket innebär att man tror att vi alla är Abrahams barn, vilket i sin tur betyder att guden är densamma i alla tre religionerna. Religionerna har många likheter, men också en hel del olikheter. Initiativtagarna påpekar att det inte handlar om att blanda samman religionerna, utan att skapa förståelse och respekt gentemot medmänniskor.

KURIOSA: I Córdoba i södra Spanien finns den världsberömda ”Mezquitan”, som är en kombinerad moské och kyrka. Ursprungligen var byggnaden en moské.
www.mezquita-catedraldecordoba.es/en/

Läs mer om projektet här:

Startsida

Se en video om hur ”Guds hus” är tänkt att se ut:

Läs mer om reaktionerna på ”Guds hus”:

NVP: Strid om Guds Hus i Nacka församling handlar om fördomar

NVP: En stor majoritet är för Guds Hus

Samnytts artikel (sparad i webbarkiv för att inte ge klick):

Samnytt: Kombinerad kyrka och moské blir valfråga