I en artikel publicerad i Nyheter Idag tidigare idag läser vi att Hans Rosling, professorn i internationell hälsa som med stöd av sin lättförståeliga argumentation och retorik tagit stora delar av folket med storm, verkar ha ändrat ståndpunkt vad gäller flyktingpolitiken.
I artikeln kan vi läsa att Rosling, i en debatt arrangerad av Publicistklubben i måndags kväll, skulle ha sagt följande:
Jag skulle stå där på scen och tala om att det Jimmie Åkesson sagt i två, tre år är fullständigt rätt.
I följande klipp kan vi se att citatet stämmer och att Rosling ger SD rätt gällande att det behövs mer bistånd till närområdet, dvs till FN (UNHCR) och SIDA.
Det som Nyheter Idag, och SD-sympatisörer, ”glömmer bort” är att Rosling inte säger att vi ska minska flyktingmottagandet till Sverige. Rosling poängterar vikten av, å ena sidan, höjt bistånd till FN och SIDA – det s k närområdet – och, å andra sidan, en fortsatt hög flyktingmottagning. Det kan vi se i det s k brandtalet från förra veckans TV-gala ”Hela Sverige skramlar”:
I klippet kan vi höra Rosling säga följande:
Det finns de som säger det finns en gräns för hur mycket flyktingar man kan ta emot, och det är rätt. Libanon har nästan nått den gränsen. Ett land med 4-5 miljoner människor som tagit mot mer än 1 miljon flyktingar. Då bågnar landet. Det finns inget land i Europa som är i närheten av den gränsen.
Den tiden man kunde hålla på och tjafsa ”ska vi stödja flyktingar här, ska vi stödja flyktingar där, våran politik är si”; den är över. Alla människor ska ha hjälp överallt.
Det många som sympatiserar med SD vill, och verkar, tro är att Rosling bytt fot och är av uppfattningen att Sverige ska sänka flyktingmottagningen och höja biståndet till FN och SIDA. Detta ”scoop”, att Rosling ger stöd åt SD, sprids som en löpeld på sociala medier. Naturligtvis har inte Rosling bytt fot. Rosling vet mycket väl vad som är viktigt, och nödvändigt.
Det finns en företeelse som jag stöter på relativt ofta. Många påstår sig vara ”antirasister” eller ”icke-rasister” eller ”inte rasist”, men samtidigt använder de ibland frikortet att uttrycka sig rasistiskt gentemot, eller om, en specifik grupp av människor. Det finns en sorts rasism som förefaller mer accepterad än andra.
Ofta hamnar jag i diskussioner rörande intolerans, antirasism och mitt engagemang på Motargument. Vi har alla, naturligtvis, lite olika approach på vissa delar, och jag förstår att varje människa inte har, eller uttrycker, samma åsikter som jag, vilket jag anser är bra: det ger mig möjlighet att utveckla och förändra min argumentation och min retorik. Jag har, vis av erfarenhet, lärt mig att det finns en sorts rasism som faller utanför radarn.
När diskussionen, förr eller senare, ändrar fokus och kommer att handla om EU-migranter, det är då jag förstår att rasismen mot romer är utbredd, och faktiskt verkar vara accepterad av många. Det är då retoriken prickar rätt på många punkter som definierar rasism. Svartmålningen, stigmatiseringen, myterna och generaliseringarna om romer är stark och utbredd även bland människor som säger sig vara mot rasism.
Rasismen mot romer, eller antiziganismen/antiromismen, har fått frisedel. Den är tydligen OK. Det finns många fördomar och myter om romer: ”romer ÄR tjuvar”, ”romer vill inte jobba”, och ”romer vill inte bosätta sig”. Det finns statistik som motsäger tjuvaktigheten, det finns statistik och strukturell diskriminering som på flera sätt motsäger, och förklarar, myten att romer inte vill jobba och blott 5 % av Europas romer vill leva som nomader, dvs inte vara bofasta. Den ständigt närvarande misstänksamheten, det osande föraktet och de förnedrande invektiven är vardag för många romer.
Det är en omöjlighet att säga sig vara mot rasism och samtidigt uttrycka åsikter som är rasistiska. Då jag, i mina diskussioner, påpekar detta stöter jag ständigt på motstånd och förklaringar. Denna inkonsekvens är fullt tillräcklig för att jag ska tappa förtroende för en annan människa. Det är inget annat än hyckleri att ”göra undantag” för rasism mot romer. När vi slutar svara, det är då vi har gett upp och ger samtycke åt rasism.
Enligt en undersökning publicerad av Europaportalen i oktober 2014 tror svenskarna att 17 % av Sveriges befolkning är muslimsk. Den faktiska siffran är 5%. Det motsvarar ungefär 500.000 personer.
Den exakta siffran är svår att säkerställa, då uppgifterna utgår ifrån att de som kommer ifrån s k ”muslimska” länder de facto är muslimer. Vi vet att alla som kommer från dessa länder inte är muslimer. Vi bör också ta i beräkning att en del upphör att vara muslimer. Det finns, i likhet med antalet kristna, en problematik i att avgöra vem som faktiskt är troende. Det går, mot bakgrund av detta, inte att få en klar siffra över antalet muslimer i Sverige.
Enligt en undersökning publicerad av Europaportalen tror svenskarna att invandrare utgör 23% av Sveriges befolkning. Den faktiska siffran är 16%. Det motsvarar ungefär 1.600.000 personer.
Det finns en tendens, bland invandringskritiska och främlingsfientliga, att hävda att ”alla flyktingar är unga män”. Det sprids en hel del konspirationsteorier kring detta. Stämmer påståendena, och vad kan det bero på, i så fall?
Statistik från UNHCR visar att fler än 70 % av alla som söker asyl i Sverige är män. Är det ”alla”? Inte riktigt helt sant, eller hur? Cirka 30% är då inte män. Visst, det är generellt sett fler män som anländer till europeiska länder. Vad är anledningarna? Är det familjehierarkin/bristen på jämställdhet i de krigsdrabbade länderna som är boven?
i flyktinglägren är fördelningen mellan män och kvinnor jämn
kvinnor och barn för en säkrare tillvaro i flyktinglägren
män har, traditionellt sett, ansetts huvudansvariga för familjen
familjerna gör bedömningen att oddsen är högre för unga män att överleva flykten på egen hand
familjefäder flyr ensamma i hopp om att få asyl för att sedan (med flyg) hämta resten av familjen
de flesta av de som dör på Medelhavet är kvinnor och barn, vilket medför att merparten av de som når det land de söker asyl i är män
kvinnor är rädda för farliga resvägar och det finns höga risker för att bl a utsättas för sexuella övergrepp under flykten
det är ofta män som utsätts för förföljelse och fruktar för sina liv i större utsträckning – unga män riskerar att tvingas med i kriget, kidnappas av olika rebellgrupper eller av en militärdiktatur
många av de ”unga männen” har inte familj, är föräldralösa, dvs de ingår inte i den s k familjemigrationen
om en flykting skulle stoppas i t ex en gränskontroll och sändas tillbaka hem, så är det hög risk för att bli straffad som desertör, med t ex tortyr, långt fängelsestraff, ibland avrättning – familjer väljer att flickor och kvinnor ska försöka undvika sådant
Av alla som flyr från sina hem, är det en högre andel unga män som klarar att ta sig ut från landet, och som når fram levande till asylländerna som ligger längre bort från flyktinglägren. Bland alla de miljoner människor som tvingas fly från sina hem p g a krig, förföljelse, terrorism eller naturkatastrofer är fördelningen mellan kvinnor och män jämn. När vi talar om de som når Sverige är skillnaden mellan män och kvinnor 70-30.
Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.
De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.
Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.
Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.
Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?
Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.
SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).
SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.
Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.
I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.
En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.
Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.
Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.
Flyktinglägret i Za’atari, Jordanien.
Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.
I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?
Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.
Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.
Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:
Det går sällan en dag utan att vi gör det. Alla gör det. Vi alla verkar ha någon form av ständigt närvarande behov av att göra det. Med rätta har ordet en negativ klang, och vi vill inte bli anklagade för att göra det. Men ändå gör vi det.
Det vi gör är att generalisera. Vi generaliserar av vana, för att förenkla och, framför allt, vi gör det utifrån våra fördomar.
Att generalisera innebär att vi drar slutsatser om en företeelse eller en grupp människor utifrån vad vi har lärt oss och vad vi tror, tycker eller tänker om just denna företeelse eller grupp av människor. Framför allt ger vi oss själva mandat att dra slutsatser utifrån enstaka fall. Ibland är generalisering av godo, då det kan fungera som ett ”kitt” mellan människor. Vi tycker att vi förstår varandra och får, på så sätt en potentiellt bättre grund för att knyta relationer till varandra. ”Har du också tänkt på det?” eller ”jag håller med dig helt och hållet” är uttryck som bekräftar våra generaliseringar sinsemellan.
En del generaliseringar vi svänger oss med har egentligen ingen betydelse och påverkar egentligen inte något, eller någon heller för den delen. Exempel på sådana generaliseringar, som jag vill lägga i facket harmlösheter, är då vi uttrycker oss om vädret. ”De svenska somrarna är alltid kalla och regniga” är en populär klyscha. Andra exempel är t ex ”Tyskland spelar tråkig fotboll”, eller ”lamm smakar kofta”. Visst bygger dessa uttryck på fördomar och vi säger dessa saker av gammal vana och för att vi inbillar oss att de stämmer överens med verkligheten. Det kan hända att de inte stämmer eller att de stämmer ibland, eller till viss del. Men de fungerar som en gemensam, kollektiv, grund för att vi ska känna gemenskap och för att kunna bekräfta varandra.Då vi kommer till generaliseringar om andra människor, och kanske framför allt grupper av människor, börjar det bli både problematiskt och farligt. Genom att dra allmänna slutsatser utifrån enstaka företeelser eller enstaka människor, är vi varken logiska eller ger uttryck för en god människosyn. Då vi uttrycker oss svepande om människor, oavsett vilken relationen till människan, eller människorna, vi har så begår vi ett generalfel: vi blundar för individen och tillskriver denne egenskaper och förmågor som denne, troligtvis, inte har. Jag ska ge några exempel som är värda att tänka till om.
”Svenskar är kalla och tråkiga”. Visst gör det ont att höra? Är vi ”kalla och tråkiga”? Är det så att fler svenskar än, t ex, danskar är ”kalla och tråkiga”? Vad innebär det att vara ”kall och tråkig”? Detta är en generalisering byggd på fördomar om hur svensken anses vara. Den pekar ut svenskar på ett negativt sätt och den är ett exempel på en vanlig generalisering. Att fler väljer att ge uttryck för dessa egenskaper hos svenskar innebär inte att det är en korrekt iakttagelse. Svenskar är inget kollektiv där alla har likadana personligheter, och det är därför denna generalisering faller.
Det finns än allvarligare generaliseringar som bygger på främlingsfientliga fördomar om andra. Ett vedertaget exempel är ”alla zigenare är tjuvar”. Stämmer detta? Naturligtvis inte. Liksom för resten av mänskligheten är majoriteten av romer inte tjuvar. Ett annat exempel är ”alla som röstar på SD är rasister”. Alla som röstar på SD är inte rasister. I det första fallet, om romers tjuvaktighet, finns statistik att tillgå. Statistik som motsäger fördomen. I det andra fallet, om SD-sympatisörers eventuella rasism, finns inget att gå på. Men jag anser att det fel att utgå ifrån att de är rasister.
En annan fördom är att ”människor med Downs syndrom är alltid glada”. Forskning visar att detta är en myt, människor med Downs syndrom besitter samma känsloregister som alla människor. Fördomarna och generaliseringarna använder vi som vapen för att stärka den egna åsikten, och det kollektiv vi väljer att sortera in oss i.
Det finns en seglivad myt om att ”homosexuella flyttar in till storstäderna, eftersom chansen att träffa en partner är större där än i en småstad”. Det finns inget som styrker att homosexuella, i större utsträckning än heterosexuella, väljer att flytta till stan. Anledningarna, och antalet, är desamma oavsett sexuell läggning.
Vi spinner vidare på den inslagna vägen. Andra problematiska och farliga formuleringar vi svänger oss med är myter om muslimer, som ”muslimer stödjer IS” och ”muslimska män slår sina fruar” eller alla oändliga myter och fördomar om judar, t ex att ”alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza” eller ”judar vill ta över världen och styra över media och världsekonomin”. Ingen av dessa myter stämmer: majoriteten av muslimer stödjer inte IS (majoriteten fördömer IS), en bråkdel av muslimska män slår sina fruar (tips från coachen: mäns våld mot kvinnor existerar bland oss alla) och judar vill inte ta över världen eller styra över varken media eller världsekonomin. Fördomar och myter om muslimer och judar, i större sammanhang är, allt som oftast, konspirationsteorier.
Vad är orsaken till att vi har ett ständigt behov av att generalisera och kategoriskt tillskriva en företeelse eller en grupp människor egenskaper och förmågor? Jag har redan varit inne på tillfredsställelsen i att tycka lika, att vi har en tydlig överenskommelse om att ”Tyskland spelar tråkig fotboll”. Det för oss samman, det är ett ”kitt” och vi stärker relationerna till människor i vår närhet.
De mer problematiska generaliseringarna om människor, eller grupper av människor, är svårare att förstå sig på. Samma behov som i nyss nämnda ”harmlösa” generaliseringar tillfredsställs också då vi väljer att påklistra andra människor egenskaper, eller förmågor, utifrån enstaka fall. Uttrycket ”muslimska män slår sina fruar” är en obehaglig slutsats som fördömer och misskrediterar en väldig massa människor. Det hade varit mer korrekt att säga att ”mäns våld mot kvinnor är ett ständigt problem”, eftersom fenomenet mansvåld, tyvärr, är en del av samhället.
Vi är alla olika. Att vi är svenskar, romer, SD:are, har Downs syndrom, är homosexuella, judar eller muslimer innebär inte, per automatik, att vi är likadana som andra som också utgör en del av samma grupp. Vi är individer.
Fördomar och myter är nödvändiga ingredienser i vårt behov av kollektivt generaliserande. När fördomarna och myterna grundar sig i rädsla och/eller hat mot det, eller de, som uppfattas som avvikande, och används i syfte att stigmatisera, att peka på olikheter och att framställa vissa som sämre, mindre värda eller mer kriminella än andra, det är då vi har halkat in på fel kurs. Det är då vi lägger ytterligare ett vedträ på intoleransens brasa. Vi har alla, individuellt och kollektivt, ett ansvar i att släcka brasan.
Normaliseringen av främlingsfientlighet har, än så länge, hunnit längre på andra sidan sundet. I Danmark har Dansk Folkeparti fört sin hjärtefråga högst upp på den politiska agendan och flera partier, inte minst nuvarande regering, har anammat stora delar av det populistiska partiets syn på flykting- och invandringspolitik.
Utlännings-, integrations- och bostadsminister Inger Støjberg (Venstre) bekräftar att folketinget, från och med 1 september 2015, kommer att sänka bidragsnivån för flyktingar med nästan 50 %. Sänkningen utgör en del av en lag som är första steget mot ”att få tillbaka utlänningspolitiken på spåret”. Lagändringen är genomförd, efter en omröstning i folketinget med resultatet 56-50, med stöd av Venstre, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance och De Konservative. Støjberg förkunnar avsikten med lagförändringen:
Resultatet blir förhoppningsvis att det kommer färre asylsökande till Danmark. Det är vårt mycket tydliga mål.
De faktiska siffrorna är som följer: idag ligger flyktingbidraget för ensamstående i Danmark på 10.849 danska kronor i månaden (före skatt). Från och med tisdag kommer detta belopp att sänkas till 5.945 danska kronor (före skatt). Beloppen för par, ensamstående föräldrar etc går att finna här. De som berörs av bidragssänkningen är nytillkomna flyktingar samt de som varit utanför landets gränser under sju av de senaste åtta åren. För att ytterligare peka på skillnader mellan människor har regeringen beslutat att de flyktingar som ”behärskar danska” ska få 1.500 danska kronor i bonus.
FN:s flyktingorgan UNHCR skriver i ett gensvar att den danska lagändringen ”står i strid med FN:s flyktingkonvention (vilken tydligt säger att flyktingar inte ska särbehandlas från resten av invånarna vad gäller socialbidrag), skadar integrationen och sänder en mycket beklaglig signal till resten av Europa”. Bidragsnedskärningarna – kända i Danmark som ”kontanthjälp” – innebär att integrationsstödsersättningen blir avsevärt lägre än arbetslöshetsersättningen. Vidare kan vi läsa detta:
Även om nedskärningarna formellt även drabbar danska medborgare som är bosatta utanför EU, är den huvudsakliga måltavlan flyktingar och andra utlänningar. UNHCR uttrycker sin oro gällande kravet på att ha bott i Danmark i 7 år, som kan ha en diskriminerande effekt, och om förslagets följder som även de kan vara skadliga för flyktingar.
I en intervju i danska Politiken menar danska Röda Korsets generalsekreterare Anders Ladekarl att det inte finns några belägg för att sänkta bidrag genererar färre asylsökande. Däremot kommer den nya bidragsnivån att generera segregation – pga svårigheter för flyktingar att hitta bostäder, isolering och mer fattigdom.
Dansk Flygtningehjælps generalsekreterare Andreas Kamm manar till att bereda flyktingar arbete istället. Kamm utvecklar sitt resonemang: ”detta avtal kan få motsatt effekt på integrationen. [Utlänningar] blir isolerade, och deras barn med”.
Amnesty International är också av uppfattningen att de sänkta bidragsnivåerna inte kommer att påverka mängden asylsökande. Stinne Bech, politisk rådgivare i Amnesty Danmark säger att regeringen borde vara ärliga och kalla de nya ersättningsnivåerna en ”exklusionsersättning”, eftersom ministern säger att det tydliga målet är att det ska komma färre asylsökande till Danmark. Bech utvecklar sitt resonemang genom att påpeka att de nya ersättningsnivåerna skapar fattigdom och diskriminering – inte integration. Det är verklighetsfrånvänt att tro att de sänkta bidragen skulle minska antalet asylsökande.
Representanter för partierna Alternativet och Enhedslisten kallade det ”en sorglig dag för Danmark” i folketingets talarstol. Enhedslistens partiledare Johanne Schmidt-Nielsen säger så här om avtalet: ”Det kommer att få svåra konsekvenser för familjer och i synnerhet för barnen”.
Regeringen räknar med att kunna spara 400 miljoner danska kronor årligen tack vare de sänkta flyktingbidragen. Regeringen meddelar att det kommer att genomföras fler förändringar för att ”få utlänningsområdet under kontroll igen”. Asylöverenskommelsen ska, enligt regeringen, ”strama upp villkoren för utlänningar markant”. Dansk Folkeparti kallar avtalet ”en bra början”, och ser fram emot fler avtal, och ytterligare åtstramningar, på området invandrare och flyktingar.
Avtalet, och sänkningen av ersättningsnivåerna för flyktingar, är en konsekvens av att dansk politik kidnappats av Dansk Folkeparti. DF dikterar villkoren för den danska invandrings- och flyktingpolitiken, och övriga partier i regeringen är med på noterna. Regeringen påstår att asylsökningarna kommer att minska, men det finns inga garantier för det. Det vi kan vara säkra på är att avtalet kommer att innebära att Danmark blir ett än mer segregerat land, att fattigdomen ökar, att isoleringen och diskrimineringen blir allt större. Vi kommer att få ett Danmark med ett ”vi” och ett ”dom”.
Vad är det som gör att politiker ser sig tvungna att ljuga om invandringen, invandringens kostnader och om hur stor invandringen är?
I en Facebook-status skriven den 20 augusti 2015 skriver Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh följande:
Sveriges riksdag måste göra något åt problemen innan vi tar emot hundratusentals årligen.
Hela statusen går att läsa i denna skärmdump:
Skärmdump från Amineh Kakabavehs Facebook.
Problemet som uppstår då ledande politikers lögner om invandringen sprids, är att de sprids snabbt och de sprids till många människor. Till slut är det en ”sanning” som snurrar runt på nätet, och i verkligheten. Jag kan acceptera att människor, i detta fall en politiker, oroar sig för invandringen, men jag kan aldrig acceptera att verktyget som används för att visa sin oro är att sprida lögner om densamma.
Siffror på invandringens storlek (kalenderår 2013) går att läsa här. Denna artikel kommer att uppdateras inom kort.
Tidigare har Motargument berört ämnet i denna artikel.
EDIT: Amineh Kakabaveh har redigerat sin Facebook-status.
ÄFS gäller samtliga invånare som fyllt 65 år, och fungerar som ett försörjningsstöd (socialbidrag), dvs när alla andra inkomster räknats ihop men ändå inte räcker fyller man på med ÄFS så att människor har mat för dagen.
Anledningen till myten att det bara skulle gälla invandrare är att svenskfödda normalt får minst garantipension, och därför inte brukar behöva ÄFS.
ÄFS gör att fattiga pensionärer slipper gå till Socialtjänsten för att överleva.
Denna status, som just nu sprids, är alltså ett rent påhitt utan förankring i verkligheten. Det som stämmer är att lagen kom till för att främst invandrare ibland saknade försörjning på sin ålderdom, men det betyder inte att lagen är begränsad till invandrare.
Motargument 