2015 nådde antalet asylansökningar i Sverige en historisk toppnivå.
De senaste åren har antalet asylansökningar minskat. I ett historiskt perspektiv är dagens nivåer relativt sett låga.
Detta korta motargument baserar sig på siffror från Migrationsverket, som nyligen släppte statistik för 2018.
Fakta:
Antal ansökningar om asyl:
2015: 162 877
2016: 28 939
2017: 25 666
2018: 21 502
(Detta innebär en minskning om 87 % mellan toppnoteringen 2015 och noteringen 2018)
Antal personer som beviljats asyl:
2015: 36 630
2016: 71 562
2017: 36 531
2018: 25 114
(Detta innebär en minskning om 65 % mellan toppnoteringen 2016 och noteringen 2018)
Det stora antalet asylansökningar 2015 medförde långa väntetider. Därför kan antalet ett visst år vara högre än antalet ansökningar samma år.
Migrationsverkets prognos för de närmaste åren är att antalet asylansökningar kommer att pendla mellan 25 000 och 30 000 per år.
De senaste 25 åren har antalet asylansökningar legat på mellan 20 000 och 35 000 per år. I samband med kriget i Syrien ökade nivån på antalet asylansökningar mellan 2011 och 2015.
Migrationsverkets handläggningstider har, i takt med att antalet asylansökningar minskat, blivit kortare. I samband med den stora mängden asylansökningar 2015 blev handläggningstiderna orimligt långa, i vissa fall långt över ett år.
Handläggningstiderna kommer att förkortas ytterligare, något som kan komma att påverkas negativt av de besparingar (en miljard mindre i Moderaternas och Kristdemokraternas budget) som drabbat Migrationsverket.
Migrationsverket poängterar att det inte är själva handläggningstiden som har gjort att väntetiderna har blivit långa. Det är istället köerna som fram tills nu varit extremt långa.
Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, bl a genom att äktenskapstvång blev olagligt. I lagändringen 2014 tog man också bort möjligheten för dispens för barn att ingå äktenskap.
Mer om dessa lagändringar kan man läsa om i ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor” (Justitieutskottets betänkande 2013/14:JuU30).
Riksdagen har beslutat att utländska barnäktenskap inte ska godkännas från och med 1 januari 2019 då beslutet vinner laga kraft.
Det finns en föreställning hos en del av oss att religionsfrihet skulle innebära ”frihet från religion”. Det är en falsk föreställning. Det är också en myt, som bygger på en felaktig tolkning av ordet, men framför allt på förakt, hat, oro och rädsla.
Religionssociologen Tomas Axelsson utvecklar resonemanget på en direkt fråga i en live-chatt på SVT om man inte har rätt att slippa se andras religionsutövning:
Du har rätt att ogilla religion och känna motvilja, helt riktigt. Du kan också insistera på att samhällets funktioner ska vara sekulära. Det offentliga samhället ska inte vara konfessionellt styrt.
[…] Summa summarum, religionsfriheten innebär inte ”att man har rätt att slippa se andras religionsutövning”.
Ingenstans i regeringsformen eller Europakonventionen (som båda reglerar begreppet religionsfrihet) finner vi stöd för att religionsfrihet innebär ”frihet från religion”.
Där inskränkningen är föreskriven i lag kan polisen neka allmänna tillstånd. Enligt Europakonventionen artikel 9 berör denna inskränkning inte religionsutövningen i sig:
Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Religionsfrihet innebär inte ”frihet från religion”.
Toblerone har blivit halalcertifierat. Människor på sociala medier och alternativa medier visar en påtaglig upprördhet över detta faktum. Det hävdas att detta är ännu ett exempel på den ”islamisering” som drabbar oss. Det uppmanas till bojkott av chokladen på bred front. Men vad innebär egentligen att Toblerone har blivit halalcertifierat? Svaret är: Ingenting.
Alternativ media som Samhällsnytt och Fria tider har naturligtvis slagit upp nyheten stort. De senaste dagarna har Twitter och Facebook exploderat av ilska mot bakgrund av Toblerones påstått ”hemliga islamiseringsagenda”.
Samhällsnytt har återigen gjort sig skyldiga till ett sakfel (det är oklart vilken gång i ordningen, det är svårt att hålla räkningen):
Tidningen har felaktigt, från en artikel i schweiziska Blick, översatt att Toblerone-tillverkningen genomförs under uppsikt av s k ”muftis”. Det stämmer inte. Mondelēz International använder sig inte av ”muftis” i sin tillverkning av Toblerone.
Närvaron av ”muftis” är tämligen jämförbart med svensk halalslakt, där en imam eller troende muslim ber över djuret som ska slaktas.
Fria tider, å sin sida, kopierar en obelagd källa i sin rewrite av en artikel i holländska AD. Påståendet är att anledningen till att Toblerone-tillverkaren ”hemlighöll” halalcertifieringen beror på ”oro för att den skulle väcka kritik på grund av all islamisk terrorism i Europa”.
Tills Fria tider, respektive AD, tillhandahåller sin källa, kan vi inte ta det för uteslutet att det snarare handlar om att den allmänna avskyn (och principfastheten) gällande halalprodukter hos konsumenter skulle leda till bojkott och följaktligen ekonomiska förluster.
Bevisbördan ligger alltså på AD och Fria tider.
Cadbury är en brittisk chokladtillverkare som ägs av Mondelēz International, precis som Toblerone. I vintras hade Cadbury en period då man på bl a sociala medier var tvungen att förklara vad halal i deras produkter faktiskt innebär.
Cadbury poängterar att produkterna är lämpliga för vegetarianer och människor som följer muslimsk diet. Mer om det står att läsa i denna artikel. Cadbury i England använder inte halalstämpeln, men de försäkrar att produkterna är halal. I andra länder använder företaget halalstämpeln.
Så vad innebär det att Toblerone har blivit halalstämplat?
Ingenting, är det enkla svaret.
Chokladen har hela tiden varit fri från produkter som anses haram (förbjudet eller otillåtet). Certifieringen har genomförts för att garantera att ingredienserna är alkohol- och fläskfria. Den innebär också att det i tillverkningen inte har använts maskiner som varit i kontakt med alkohol eller fläsk. Alkohol och fläsk är haram enligt islam.
Och varför har Toblerone blivit halalcertifierat?
Den största anledningen till halalcertifieringen stavas ekonomi. Mondelēz International vill tjäna pengar. Man ser en stor marknad bland muslimer.
Halalcertifieringen innebär inte att produkten särskilt tillverkas för muslimer.
Halal är inte specifikt om mat och dryck, det handlar om så mycket mer. Det innefattar företeelser och saker som anses tillåtet eller godtagbart, och i förlängningen förenligt med islam. Det finns mycket som är halal. Som vatten. Och luft. Och att hälsa. Och att vara hygienisk. Och att inte frossa i mat. Och att vara ärlig då man köpslår.
Great excitement about the Swiss chocolate manufacturer Toblerone.
As they sell 97% of their chocolate abroad, and much of it to Muslim customers, the manufacturer had their chocolate certified as ‘ halal’ .
They did not change the recipe. It has always been halal, as very rarely chocolate is manufactured from pigs blood.
But of course, that was too much for right wingers. They smelled a Muslim conspiracy and called for a boycott of Toblerone.
Water is halal, too.
Shall we hope that eventually the racists will starve themselves to death?
På Toblerones officiella FB-sida saxar vi följande upprörda kommentarer:
RFSL har i många år arbetat med att vara en påverkansfaktor i FN:s arbete. I linje med Agenda 2030 har RFSL nyligen presenterat vägledande principer som syftar till att skapa möjligheter till förbättring och utveckling av HBTQI-personers situation.
FN:s Agenda 2030 for Sustainable Developmentär en plan med höga ambitioner. De 17 ”hållbara utvecklingsmålen” genomsyras av den grundläggande principen i de nya ”hållbara utvecklingsmålen” om inkludering. 2030 Agenda refererar inte specifikt till HBTQI-personer. Därför har RFSL skapat ett dokument med särskilda riktlinjer just för att säkerställa att HBTQI-personer också inkluderas i FN:s utvecklingsmål.
H = Homosexuella (En person som har förmågan att bli kär i och/eller attraherad av någon av samma kön. B = Bisexuella (En person som har förmågan att bli kär i eller attraherad av människor oavsett kön kan kalla sig bisexuell.) T = Transpersoner (Transsexualism, är en medicinsk diagnos som i Sverige idag är en förutsättning för att få tillgång till nytt juridiskt kön och underlivskirurgi. En person kan bara få diagnosen transsexuell under eget medgivande. Utöver tillgång till underlivskirurgi och nytt juridiskt kön får personer tillgång till andra delar av den könsbekräftande vården så som exempelvis hormonbehandling, överkroppskirurgi och rösttträning. Denna process för att förändra kroppen brukar kallas transition.) Q = Queer (Queer kan innebära olika saker. Begreppet grundar sig i kritik mot idéer om normalitet i fråga om kön och sexualitet och hur vi placeras i olika kategorier som alla tar utgångspunkt i heterosexualitet och könsbinaritet som norm. Med andra ord ett ifrågasättande av dominerande idéer om hur människor ska leva i sexuella relationer och andra relationer, hur vi ska bilda familj, hur vi ska uttrycka kön osv. Queer som identitet kan innebära en önskan att inte behöva definiera sitt kön eller sin sexuella läggning, medan en del använder queer som ett sätt att beskriva sin könsidentitet eller sin sexualitet.) I = Intersexuella (Ett antal olika tillstånd och diagnoser samlas under detta begrepp. Kortfattat en person med ett medfött tillstånd i vilket könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. ”Inter” betyder ”mellan” på latin och ”sexus” betyder ”kön”. Intersexuell betyder således ”mellan könen”. Det går att vara intersex och man, kvinna eller något annat. Intersex säger inte någonting om en persons sexuella läggning. En person som inte är intersex kallas för dyadisk.)
De är tänkta att ge vägledning och verktyg för att inkludera HBTQI-personer i arbetet med att uppfylla de globala målen. RFSL stöttar organisering av HBTQI-personers i hela världen. Detta görs med stöd av Sida. RFSL har under flera år arbetat med att vara en påverkansfaktor inom FN. De principer som RFSL arbetat fram grundar sig i den långa erfarenheten av internationella arbetet med HBTQI-frågor och är resultatet av ett samarbete mellan experter och representanter från civilsamhället.
”Guiding Principles 1 to 4 address fundamental questions about the realities and lived experience of LGBTI people, and they respond to misconceptions and stereotypes that are often used to exclude LGBTI people from development activities. Principles 5 to 8 address the role of LGBTI communities and NGOs in development activities, including data and research activities. Principles 9 to 13 address the operations of development agencies and individual development practitioners.”
De 13 principerna är följande (min översättning):1. HBTQI-personer finns i alla samhällen och kulturer 2. Villkor och upplevda erfarenheter skiljer sig från kultur till kultur 3. En individs SOGIESC (Sexual Orientation, Gender Identity, Expression and Sex Characteristics) implementerar ett brett utbud av aktiviteter och möjligheter under hens liv 4. HBTQI-personer möter olikhet och skiljaktighet orsakade av stigma och fördomar 5. HBTQI-personer äger en röst i utvecklingen av aktiviteter (eller ”inget om oss, utan oss”) 6. HBTQI-personer är de bästa experter på sina egna liv 7. Utvecklingsprogram och policies bör grundas på evidens, inte stereotyper 8. Datainsamling som en del av utvecklingsarbete bör inkludera ansträngningar som syftar till att identifiera SOGIESC i de populationer som ingår i målet 9. Principen ”gör ingen skada” ska appliceras på utvecklingsaktiviteter som påverkar HBTQI-personers liv 10. Insamling, bevarande och analys av data om HBTQI-personer ska göras i enlighet med högsta etiska standard 11. Utvecklingsansvariga och de institutioner de arbetar i bör ha interkulturell kompetens, kulturell känsla och medvetenhet samt respekt för olikheter och rättigheter hos HBTQI-personer 12. Alla utvecklingsaktiviteter bör främja förverkligandet av mänskliga rättigheter för människor oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könskaraktär 13. Att nå resultat, och att öppet redogöra för dem, ligger det internationella utvecklingssamarbetet varmt om hjärtat
Motargument nyanserar: Siffran på 750 miljoner världen över som vill flytta är påhittad av Samhällsnytt och ingen annan. I praktiken är den att betrakta som 48 miljoner. Siffran 9 miljoner för Sverige är i praktiken drygt 500 000. Alla enskilda länders lagstiftning gör att denna siffra sjunker ytterligare. Av de som vill flytta permanent till ett annat land är de allra flesta högutbildade och kvalificerad arbetskraft.
Människor har i alla tider migrerat i hopp om att få ett bättre liv. Detta är varken nytt eller sensationellt.
Frågan i en undersökning utförd av Gallup mellan 2015 och 2017 utförd i 453 122 personer i ”152 länder och områden” är:
Ideally, if you had the opportunity, would you like to move PERMANENTLY to another country, or would you prefer to continue living in this country?
Resultatet av undersökningen är, enligt Samhällsnytt som gärna vill skapa sensation och bilda opinion i slika frågor, tillräckligt uppseendeväckande för att man ska skriva en artikel om det. När Dagerlind et al skriver har man alltid ett syfte. Så också denna gång.
Gallup (tidigare American Institute of Public Opinion Gallup Organization), grundades av George Gallup i New Jersey 1935 och har sedan 2010 gjort dessa undersökningar i tre omgångar. Således är det ingen ”ny undersökning”. Resultatet av den senaste undersökningen säger att 15 % av världens befolkning (ca 750 miljoner) skulle ta chansen och flytta permanent till ett annat land om de gavs möjlighet.
Länder som människor vill lämna är hårt drabbade
På Gallups hemsida får vi mer information: De länder som de flesta vill lämna permanent är länder som är drabbade av fattigdom, torka, förtryck, brist på mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, krig, svält, brist på rent vatten, sjukdom och tortyr.
Framför allt handlar det om länder söder om Sahara, Sydamerika inklusive Karibien samt länder i Europa som inte är EU-länder. På fjärde plats över länder från vilka människor vill flytta hamnar Mellanöstern och Nordafrika (MENA), tätt följt av EU-länderna.
En observation är att regionen Nordamerika har ökat mest av alla över regioner som människor vill flytta från.
Siffran för Nordamerika 2013-2016 visade att 10 % av befolkningen skulle flytta permanent om de fick möjlighet. Samma siffra för 2015-2017 ligger på 14 %. Kan detta vara ett uttryck för en s k ”Trump-effekt”? Ja, ökningen ligger nästan helt och hållet på USA.
Illustration by Ashley Goodall
Siffran rörande hur många som vill lämna sitt land permanent ligger alltså på 15 % för perioden 2015-2017. 2013-2016 var samma siffra 14 % och 2010-2012 låg den på 13 %.
Från vilka länder vill människor främst flytta permanent? I topp finner vi Sierra Leone (71 % vill flytta härifrån), Liberia (66 %) och Haiti (62 %). Albanien (60 %) och Kosovo (46 %) är de europeiska länder som tar sig in på topp 13. Inget av dessa länder är medlemmar i EU.
Sverige hamnar på 14:e plats över favoritländer att flytta till
Favoritländerna att flytta till är USA (21 % vill flytta hit), Kanada (6 %) och Tyskland (6 %). Sverige (1 %) hamnar på 14:e plats på listan över favoritländer att flytta till. Omräknat i antal människor skulle 158 miljoner vilja flytta till USA, 47 och 42 miljoner till respektive Kanada och Tyskland.
9 miljoner skulle vilja flytta till Sverige om de fick möjlighet. Siffran för Sverige har stått stilla i de tre undersökningar som Gallup gjort sedan 2010. Tyskland och Australien har ökat med 2 respektive 1 % sedan den senaste undersökningen.
En annan observation är att Storbritannien har tappat 3 % sedan den senaste undersökningen. Kan detta vara uttryck för en s k ”Brexit-effekt”?
48 miljoner planerar en flytt
Gallup vill nogsamt poängtera att siffrorna i undersökningarna inte tillnärmelsevis korrelerar med antal människor som har planer på att flytta permanent till ett annat land. Kikar vi på siffran från 2012 över hur många som planerar att flytta permanent till ett annat land så ligger den på 48 miljoner. Denna siffra korrelerar väl med FN:s statistik över migrationsflödet i världen. För de allra flesta är alltså viljan att flytta till ett annat land en ouppnåelig dröm, en önskan som inte kommer att uppfyllas.
Bland dessa 48 miljoner återfinner vi framför allt människor som vi betraktar som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. De som kan flytta är de som planerar att flytta. Siffran 750 har inte förändrats nämnvärt sedan 2010. Det är rimligt att anta att inte heller siffran 48 har förändrats nämnvärt.
En överslagsräkning ger oss en siffra på drygt 500 000 som planerar att flytta till Sverige permanent. Inte 9 miljoner. 500 000 människor som är högutbildade och att betrakta som kvalificerad arbetskraft.
Siffrorna i Gallups undersökning är tänkta att fungera som viktig information för ledare i olika länder så att de kan få en överblick över vilka som potentiellt kan utvandra och vilka som potentiellt kan invandra. Beslutet som FN:s medlemsstater tar i Marocko denna vecka kan vara avgörande för huruvida resan blir säker, lugn och laglig för de människor som faktiskt tar beslutet att lämna sitt hemland. Mer om avtalet, som inte är bindande, går att läsa på regeringens hemsida och på FN:s hemsida.
Att människor vill lämna hemländer sargade av krig, fattigdom, förföljelse, orättvisor, förtryck, tortyr, naturkatastrofer, svält, torka, sjukdom och brist på rent vatten är inte anmärkningsvärt. Varje människa önskar, och är värd, ett bra liv. Det är varken en nyhet eller en sensation. Det är en självklarhet.
Det är viktigt att påminna oss om att de allra flesta svenskar kan flytta utomlands. Det är en rätt som varje människa har. Verkligheten är att det finns många människor som vill, men de kan inte.
Förändringarna i de tre undersökningarna som Gallup har gjort är relativt små. Samhällsnytt vill göra en poäng genom att skapa en rubrik som andas sensation och ”nyhet”: ”Öppna gränser: Fler än 750 miljoner vill migrera”. Detta är ytterligare ett kvitto på att bloggen vill bilda opinion och polarisera i debatten. Siffran 750 miljoner används av Samhällsnytt för att skapa ilska och polarisering. Att siffran snarare handlar om att 48 miljoner (2012) har konkreta planer på att flytta nämns inte i deras artikel. Inte heller nämner man att av dessa 48 miljoner är största andelen människor att betrakta som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Siffran för Sverige sjunker i en överslagsräkning till drygt 500 000 människor som vill flytta hit, merparten är alltså kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Formaliteter och byråkrati gör att denna siffra sjunker ytterligare. Att plocka fakta selektivt är en medveten och beprövad strategi. Det skulle nämligen ta udden av artikeln.
Människor flyr och migrerar. Det har man gjort i alla tider. Det är naturligt att människor strävar efter att få ett bättre liv.
Det finns vissa av oss som hävdar att Sverige är på väg att ”islamiseras”. Ett bevis för detta skulle vara att det byggs moskéer på var och varannan ort. Just detta används som argument bl a i en Samhällsnytt-krönika från 31 oktober 2018.
Detta är ett påstående som med enkelhet går att bemöta som falskt. Enligt SCB:s senaste rapport, med statistik från år 2015, fanns cirka 2 000 tätorter i Sverige. År 2015 bodde 87 % av Sveriges befolkning i en tätort.
SCB definierar en ”tätort” som en ort med minst 200 invånare. Till tätorter räknas såväl våra storstäder som mindre orter. (Källa: SCB)
Det byggs inte och har inte byggts totalt 2 000 moskéer på var och varannan ort i Sverige.
För övrigt kan nämnas att det enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 så kallade ”källarmoskéer” i Sverige. En källarmoské är en befintlig lokal som modifierats och används som moské, alltså inte en moské som byggs för att fungera som moské. De ska inte räknas in i Malms påstående. (Källa: SR)
Att använda moskébyggnation som ett argument för den påstådda s k ”islamiseringen” är inte hållbart. Argumentet, som det allt som oftast ser ut, stämmer nämligen inte.
Det finns röster i debatten som ihärdigt hävdar att vi fortsatt har en ”massinvandring” i Sverige. Det är inte ett hållbart argument. Varför? Läs vidare.
Prognosen (från 29 juli 2018) ligger på 100 000 de närmaste åren. Av dessa 100 000 är inte fullt en tredjedel asylinvandrare och deras anhöriga. Resterande är arbetskraftsinvandrare, studerande, EES-medborgare och anhöriga till dessa samt till svenskar. Observera också att en del av uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare rör säsongsarbetare (bärplockare, skogsplanterare), och är alltså tidsbegränsade till några få månader. (Källa: Migrationsverket)
Argumentet om att den s k ”massinvandringen” fortsatt existerar är inte hållbart. De flesta som invandrar är inte asylsökande.
Ett av SD:s allra starkaste argument ”hjälp i närområdet” och ”att hjälpa på plats” är inte längre ett argument. Partiet väljer i sin senaste budget att kraftigt skära ner på det internationella biståndet.
SD har under senare år gjort sig populära genom sitt mantra om att de skulle vara det mest humanitära partiet. Mot bakgrund av att man argumenterat för att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.
Vi har tidigare på Motargument slagit hål på detta luftslott, då SD hela tiden har ”lurat” väljarna genom att rikta in sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten. Det är också UNHCR som har varit den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig.
Nu är alltså tiden inne för SD att skära ner på allt internationellt bistånd. Tabellen nedan visar hur mycket man tänker spara de kommande tre åren, totalt 34,6 miljarder.
Under rubriken ”Anpassad biståndsram” i SD-budgeten saxar vi följande:
”Den del av biståndsramen som överstiger det av FN rekommenderade 0,7 % av BNI måste alltid vägas mot de behov som finns under andra utgiftsområden. Under mandatperioden 2014-2018 budgeterade Sverigedemokraterna för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, vi konstaterar dock att Sverige nu är på väg in i en delvis annan situation.”
Viktigt att notera här är att man påstår sig ha budgeterat för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, något vi på Motargument tidigare har belagt som felaktigt. Åren 2016-2019 budgeterade SD för nedskärningar av det totala biståndet på -11,6 miljarder. Nedskärningen som SD budgeterar för nu är alltså -11,3 miljarder för enbart 2019.
Vi läser vidare i SD:s budget:
”Att mäta biståndsramen som en kvot av BNI är också ett något trubbigt instrument som exempelvis inte tar hänsyn till var Sverige befinner sig i konjunkturcykeln. Under en högkonjunktur kan utgifterna öka dramatiskt samtidigt som vi vet att en lågkonjunktur står för dörren. Mot den bakgrunden föreslår Sverigedemokraterna en lägre biståndsram om 0,75 % av BNI för 2019.”
I och med denna budgetproposition har SD nu tappat sitt förmodligen starkaste argument i invandringsdebatten. De kan omöjligen fortsätta att kalla sig ”Sveriges mest biståndsvänliga parti”.
Fotnot: Övergångsregeringens biståndsbudget ligger på 44,95 miljarder för 2019, dvs 1,0% av BNI. Som jämförelse redovisar jag här övriga riksdagspartier biståndsbudget för 2019 (siffrorna står i relation till regeringens biståndsbudget):
BNI = Bruttonationalinkomsten, BNI, är ett mått som visar på den ekonomiska aktiviteten. Till skillnad från BNP tar BNI även hänsyn till inkomster till och från utlandet. BNI är alltså ett inkomstbegrepp. (Källa: Ekonomifakta)
Den ena artikeln, från the Express, är snart två år gammal. I den redovisas statistik kring flyktingar och arbete. Så här skriver Samhällsnytt i sin artikel:
”Över en miljon invandrare har släppts in i Tyskland de senaste åren. Enligt the Express hade endast 2,8 procent av dem, 34 000 utav 1,2 miljoner hittat jobb år 2016.”
Förutom att artikeln är föråldrad och innehåller inaktuell statistik använder sig Dagerlind et al av det retoriska knepet ”de senaste åren”, trots att det rör sig om en begränsad period av två år.
”Även efter tio år i Tyskland har endast 60 procent av invandrarna lyckats hitta ett jobb.”
Siffrorna ”tio år” och ”60 procent” återfinns förvisso i den två år gamla källan, men Samhällsnytt väljer att inte utveckla siffrorna mer. I källan förklaras bakomliggande orsaker till arbetslösheten hos flyktingar: väntande asylbeslut, språk, utbildning och begränsade sociala nätverk.
Av de flyktingar som fortsatt var arbetslösa från det att de kom till landet i januari 2013 fram till 2016 (i enlighet med artikeln som Samhällsnytt använder som källa) ville 3/4 ”självklart” ha ett arbete. Ytterligare 15 % sa att de ”förmodligen” ville ha ett arbete.
Hur ser det då ut idag på den tyska arbetsmarknaden vad gäller integration av flyktingar?
Reuters var en av källorna som Samhällsnytt hänvisade till. I augusti 2018 publicerade Reuters en artikel som säger något helt annat än det som står i artikeln som Samhällsnytt länkade. Vi saxar följande från den ”nya” Reuters-artikeln:
”A growing number of migrants are finding jobs in Germany, according to data released on Tuesday that will give heart to supporters of Chancellor Angela Merkel’s decision to let in hundreds of thousands of war refugees since 2015”.
I artikeln beskriver Detlef Scheele, ordförande för Bundesagentur für Arbeit (tyska Arbetsförmedlingen), att situationen är något bättre än vad som först förutspåddes.
Detta står mot bakgrund av att de allra flesta som kom under flyktingvågen kom på grun av humanitära skäl och inte för att arbeta. Statistik från Bundesagentur für Arbeit visar att under perioden maj 2017-maj 2018, steg antalet arbetande asylsökande (med ursprung i de åtta länder med flest asylsökande) med mer än 100 000.
”Germany is making progress towards integrating its large refugee population into the labour market, with new figures showing the group’s unemployment rate has fallen 10 percentage points over the past year, according to a study.
The report by the state-funded Institute for Employment Research (IAB) said refugee unemployment has dropped from 50.5 per cent to 40.5 per cent. One in four refugees is now officially registered as having a job, a significant improvement from the numbers one year ago”.
Även i denna artikel beskrivs att Tyskland, på ett förtjänstfullt sätt, hanterat den ansträngda situation som flyktingvågen 2015/16 medförde.
Vi kan också läsa oss till att det fanns en hel del oroade röster som påpekade att många av de asylsökande inte skulle kunna försörja sig. Andra röster menade att dessa människor skulle kunna avhjälpa Tysklands växande arbetsbristsproblem. Tyskland har en arbetslöshet på 5,1 %, vilket är den lägsta siffran sedan återföreningen 1990.
Frågan om god journalistik är värd att lyftas. Samhällsnytt fångar upp en video postad på Twitter. Som inspiration använder sig tidningen av en ökänd, islamofobisk och rasistisk alternativ nyhetssida (Voice of Europe), och för att belägga sin tes använder sig tidningen av två år gamla källor, med utdaterad statistik och fakta.
Vi vill påminna våra läsare om vikten av att bedriva källkritik. Vi vill samtidigt också påminna Dagerlind et al på Samhällsnytt att bedriva källkritik.
Motargument 