Etikettarkiv: kriminalvård

Myter

En tiondels promille

Det cirkulerar en rad myter när det gäller vilka som sitter på svenska fängelser. Särskilt när det gäller sexualbrott. När jag påpekar att de flesta som sitter i fängelse för sexualbrott är svenskar så vill folk ha bevis.

Fair enough.

Jag gjorde en kontroll med kriminalvårdsverkets statistik och följande är mer detaljerade fakta.

Varje år redovisas hur många som sitter inne den 1 oktober. Vid årsskiftet kommer siffran för 2018. Tills dess får vi nöja oss med uppgiften för 2017. (De senaste fem åren har dock fördelningen inte ändrats nämnvärt.)
Den 1 oktober 2017 satt 4 148 personer i svenskt fängelse. Ungefär 30 procent är utlänningar.

Nu vet vi ju samtidigt att de som verkligen tycker att detta är viktigt inte bryr sig så särskilt mycket om utlänningar från övriga Europa.
Så låt oss dela in dem i européer och utomeuropéer.

Av de 4 148 som sitter i fängelse så är 3 422 (82,5 %) européer och 2 908 (70 %) svenskar. 726 är utomeuropéer. Fördelningen ser ungefär likadan ut när det gäller just sexualbrott. 70 procent är svenskar.

Av alla dessa utländska medborgare – européer likväl som utomeuropéer – så är det en tiondel som sitter i fängelse för sexualbrott eller 118 personer.

118 personer.

Om vi räknar på ett annat sätt så kan vi konstatera att med 897 336 utlänningar boende i Sverige så är dessa personers andel en tiondels promille.

Smaka på den siffran.

118 personer.

En tiondels promille.

För att få något att jämföra med så motsvarar det 250 meter av den 250 mil lång resan mellan Stockholm och Rom.

Den som utifrån detta vill dra slutsatser om utlänningar bör nog stanna i Stockholm…

UPPDATERING:

På förekommen anledning. Jag har p g a detta inlägg blivit anklagad för att komma med fake news eftersom alla vet hur det ser ut. Det visar bara hur SD-propagandan har vunnit insteg i den allmänna debatten.

Kriminalvårdens statistik bygger på medborgarskap. Förklaringen är enkel. Enligt 5 § Lag (2001:617) om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården får man inte registrera etniskt ursprung eller använda etniskt ursprung som sökbegrepp.

Den som vill att politikerna ska ändra på det tycks inte själv inse att detta innebär början på en gradering av medborgarskapet – dvs exakt det som SD vill.

Men den som hojtar om fake news bör nog ta reda på grundläggande fakta innan gapandet sätter igång.

Krönikor

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

EkerothMotionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.

Artiklar

SD och brottsoffren

Sverigedemokraterna påstår att kriminalpolitiken har gått åt fel håll de senaste decennierna. De menar att offret har hamnat i skymundan och gått från huvudrollsinnehavare till statist. Fokus har flyttats från brottsoffren och brottslingens vård och rehabilitering numera är det enda viktiga. Det stämmer inte.

När Sverigedemokraterna på sin hemsida skriver att ”Det brottsbekämpande arbetet har de senaste decennierna varit eftersatt och inte särskilt framgångsrikt”…finns det all anledning att höja på ögonbrynen. Menar de att inget har gjorts eller att inget har hänt överhuvudtaget? För det har det verkligen gjort.

”Gärningsmannen stjäl showen”

Viktimologi, dvs. läran om (brotts)offer, är sedan 1970-talet en etablerad gren inom kriminologin, och intresset för brottsofferfrågor fortsätter att öka. Under 1900-talets första hälft var offret, även kallad målsägande, den som behövde se till att åtal väcktes, samt blev tvungen att föra sin egen talan och driva sin sak (Nilsson, B. Brottsoffer, s. 26, ISBN 91-89140-27-3).

Idag ser situationen helt annorlunda ut. Fler brott faller under allmänt, och inte enskilt, åtal. Det är samhället och inte offret som ser till att rättvisan har sin gång, och straffen har skärpts ordentligt under de senaste decennierna. Brottsofferjouren (BOJ.se) har skrivit en utmärkt och lättläst text om utvecklingen de senaste 30 åren, något som jag dock vill tillägga är att de inte nämner den nya graden  ”synnerligen grovt” som ytterligare höjer straffvärdet gällande misshandel.

2010 Art Contest Winning Poster”Samhället bryr sig inte om brottsoffren”

Brottsoffrens roll har aldrig varit starkare än idag, oavsett vad Sverigedemokraterna påstår. Brottsoffermyndigheten (BrOM), som inrättades 1994, med syftet att ”främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen” är unik. Det finns ingen motsvarande myndighet i världen. Många länder har statlig brottsskadeersättning, men ofta inte lika välutvecklad.

Sedan 1988 kan offret få ett målsägandebiträde under vissa förutsättningar. De fungerar som en advokat (och är oftast det), och tar tillvara offrets intressen. Detta är helt kostnadsfritt för offret, staten betalar målsägandebiträdets lön. Lagen om målsägandebiträden var en milstolpe när den kom, och något som vi ska vara mycket stolta över.

Polisen är — när en anmälan upprättas — skyldig att fråga om du behöver brottsofferstöd och om du vill ansöka om kontaktförbud. Möjligheten att få kontaktförbud har utökats, och beroende av hotbilden finns fyra olika varianter. Offret har möjlighet att få bo kvar i sin egen bostad om kontaktförbudet gäller en hushållsmedlem. Olaga förföljelse (mer känt som stalking) är en brottsrubricering som är relativt ny. Tidigare klassades stalking ofta som ofredande, men olaga förföljelse är ett grövre brott med högre straffvärde.

Getting tough on domestic abuse in Norwich”Öga för öga?”

Att utsättas för brott är ett trauma som sätter spår, det vet jag av egen erfarenhet och jag skrev om det i en krönika. Blir man dessutom inte trodd, tagen på allvar och/eller illa behandlad skapar det ytterligare ett trauma, det som kallas för sekundär viktimisering. Det är av yttersta vikt att alla delar i rättsprocessen arbetar för att ”skadereduceringen” ska fungera så bra som möjligt. Då har vi kommit en bit på vägen.

Men hur får ett brottsoffer upprättelse? Sverigedemokraterna skriver i sitt kriminalpolitiska program att de är anhängare av den absoluta straffrätten, samt nämner tre av dess principer. Vad de inte skriver är att den även inkluderar bl.a. vedergällningsteorin, där straffet inte har något syfte att rehabilitera. Det handlar bara om att tillfoga brottslingen lidande för ett begånget brott. Öga för öga, tand för tand.

Straffet ska stå i proportion till det begångna brottet, men hur högt ska straffet vara för att ett offer ska kunna känna sig nöjt med det? Sverigedemokraterna skriver om skärpta straff, men hur stränga ska de vara? Jag upplever att Sverigedemokraterna vill att vi ska låta känslorna ta över. Och att vi ska känna att ett brottsoffer inte kan få upprättelse på något annat sätt än ett mycket hårt straff för gärningspersonen.

”Det laglydiga offret”

Sverigedemokraterna utger sig för att ‘värna om brottsoffren och de laglydiga medborgarna’. Men vilka är dessa? Vem blir ett brottsoffer? Och finns det offer som är lite ‘finare’ än andra? Det finns ett otal risk- och skyddsfaktorer som vi måste ta med i beräkningen, för det här är mycket komplicerade problem.

De laglydiga medborgarna, som Sverigedemokraterna säger sig värna om, är de som kan klassas som ”idealiska” offer. Den norska kriminologen Nils Christie har ställt upp sex kriterier för det idealiska offret:

  1. Offret är svagt
  2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet
  3. Offret är på väg till eller från en plats som han eller hon inte kan förebrås för
  4. Gärningsmannen är i överläge och kan beskrivas i negativa termer
  5. Gärningsmannen är okänd för offret, utan relation till offret
  6. Offret har tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin ”offerstatus”

En majoritet av brotten begås av en liten del av befolkningen. De som är (eller kommer att bli) brottsoffer utgör av de en liten del av befolkningen. Enligt en studie från BRÅ utsattes ca 5 % av befolkningen för ungefär hälften av alla brott. Och har någon utsatts för ett brott ökar risken att det sker igen, s.k. upprepad utsatthet. Det är i regel inte slumpen som styr, även om man gärna vill tro det.

En riskgrupp är invandrare. Utländska medborgare har en högre risk att utsättas för våldsbrott. Andra generationens invandrare, med en eller båda föräldrarna födda utomlands, har en överrisk för att utsättas för våld. Naturaliserade medborgare — de som sökt och fått svenskt medborgarskap — har också en viss överrisk för att bli offer för våld eller hot om våld. För personer som har behållit sitt utländska medborgarskap (bosatta i Sverige) finns ingen skillnad jämfört med dem som har svenska föräldrar (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 330, ISBN 978-91-27-13244-3).

/a-day-in-the-life-of-a-cr-prostitute-isabella/15851”Ger man sig in i leken…”

Människor som inte är laglydiga medborgare löper en högre risk att utsättas för brott. Värnar Sverigedemokraterna om t.ex. den prostituerade kvinnan som blivit våldtagen? Hells Angels-medlemmen som skjutits när en narkotikaaffär gått snett? Den misshandlade narkomanen? Killen som ‘kaxar sig på fyllan’ och blir slagen i ansiktet? Eller gäller parollen ”den som ger sig in i leken, får leken tåla”? Det verkar som att SD:s partiprogram anser att det bara är vissa ‘idealiska’ brottsoffer som förtjänar hjälp, stöd och upprättelse. Om så är fallet uppstår en prekär situation, där en rättighet förvandlas till ett privilegium.

Brottsoffren har en roll som räknas idag, trots att Sverigedemokraterna påstår det motsatta. Som jag nämnt ovan så fortsätter intresset att växa. En ökad allmän debatt kring brottsofferfrågor, en minskad tolerans mot brottslighet och en högre anmälningsbenägenhet har hjälpt till att lyfta fram offrets rättigheter och behov. Det var inte bättre förr.

Louise H. — kriminologstuderande

Artiklar, Myter

Myter om mord

Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.

— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”

Myt: ”Det dödliga våldet ökar.”

Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.

Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”

Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.

Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).

Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.

Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).

— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”

Myten: ”De gör upp i den undre världen.”

Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.

När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.

Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).

Myt: ”Vem som helst kan drabbas av mord.” 

Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.

— ”Du blir mördad på gatan av en främling”

Myt: ”Fler och fler dör av gatuvåld.”

Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.

— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”

Myt: ”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”

Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.

I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.

Myt: ”Du sitter och hittar på allt det här!”

Sanning: Om du som läsare missat det, är merparten av ovanstående information hämtad från artikeln Nio myter om mord som publicerades i tidningen Svensk Polis (nummer 2, februari 2013). Den är skriven av Mikael Rying, en av Sveriges främsta experter på dödligt våld. Övriga källor är bl.a. BRÅ, Svensk Polis och nordisk kriminalstatistik från Kriminologiska institutionen i Stockholm.

Kriminologstuderande Louise H.

Artiklar

SD och pedofilerna

När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.

106/365: not for climbingOm du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.

Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.

Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?

Rättsväsendet

Old Sparky
NixBC / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.

Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.

Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.

Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.

Krönikor

SD och rättssäkerheten

Jag anser att ett offentligt register över dömda pedofiler och flerfaldigt dömda våldtäktsmän är en synnerligen dålig idé. Inte för att jag värnar om individerna som skulle finnas i registret, utan för att jag tror att det skulle få katastrofala konsekvenser för rättsväsendet i Sverige. Jag är rädd för att människor skulle kunna ta lagen i egna händer och bilda lynchmobbar, jag ser det som fullt möjligt. När jag bodde i Hälsingland fick jag höra om två mord som skett i den lilla by där jag bodde. I båda fallen handlade det om ”hustruplågare” som invånarna i byn hatade.

Jelly baby lynch mob
eyesore9 / Foter / CC BY-NC-ND

Den första fick hembesök av en grupp män, som ansåg att måttet var rågat. För att förhindra att någon tjallade bestod gruppen av en man ur varje släkt. De drog ut den anklagade på gårdsplanen och slog ihjäl honom. Alla visste, ingen visste.

Även den andra gick ett grymt öde till mötes. Under en dans på en loge bjöds han på en sup runt hörnet utanför. Trodde han i alla fall. Istället fick han en planka i bakhuvudet och precis i rätt ögonblick kom en man med häst och vagn åkande på vägen, varpå kroppen slängdes upp på vagnen och forslades bort. Banemännen gick tillbaka in och när det upptäcktes att en man saknades svarade gruppen; vi hade bara gått ut för att ta en sup. Den saknade mannen hittades aldrig. Den som misstänkts för att vara hustruplågare hade gått upp i rök.

Jag vet inte om de här incidenterna rörde exakt samma personer, men jag vill minnas att det kan ha varit samma konstellation av gärningsmän. Ett medborgargarde – en man ur varje släkt – som tagit lagen i egna händer och försökt att skipa rättvisa. Vad ska man säga? Det är ju svårt att tycka synd om offren, de ansågs skyldiga till brott som ligger långt ner på sympatiskalan. Men vi måste sätta ribban högre när det gäller rättssäkerheten, oavsett vad man anser att en person förtjänar eller inte så måste man hålla sig inom lagens råmärken. Själv har jag massor av åsikter och synpunkter på den svenska kriminalpolitiken (och dess brister), men jag bör och jag måste följa och respektera lagen. Om inte, kan det i förlängningen gå hur illa som helst, då kan Flugornas Herre vara ett faktum.

Sverigedemokraterna hänvisar till att liknande register redan existerar i USA och Kanada. Jag tolkar det som om att de menar att det gör ett svenskt offentligt register helt ok, p.g.a. argumentet: ”alla andra gör det ju”. Vad de inte nämner är att personer som funnits i dessa register misstänks ha blivit mördade p.g.a. ett sådant register. Sexualbrottslingar, särskilt dem som förgripit sig på barn, finner vi längst ner bland bottenskrapet. Det finns en anledning till att dömda i Sverige blir placerade på särskilda avdelningar och anstalter, de anses vara lovligt byte för vissa och skulle högst troligen förvandlas till köttfärs av vissa medfångar, bara tillfälle skulle ges.

Jag känner inte, och begär verkligen inte att någon annan ska känna sympati för dömda sexbrottslingar. Men att låta känslorna ta över är nog det sämsta som kan ske. Då är steget inte långt till en skränande pöbel som mer än gärna vill lösa problem med ‘hälsingemetoden’.

Artiklar

SD och livstid

Sverigedemokraterna påstår att livstids fängelse i praktiken innebär 18 års fängelse enligt rättspraxis. Detta anser de innebär 12 år eftersom de tror att fångar friges efter att ha avtjänat 2/3-delar av sitt straff. Det stämmer inte.

"Two men looked out from prison bars, one saw the mud, the other saw the stars." Frederick Langbridge

År 1991 avtjänade 35 personer livstidsstraff, i september 2013 hade den siffran stigit till 147 personer enligt Kriminalvårdens statistik. Aftonbladet har gjort en granskning som visar ett annat antal bör tilläggas. År 2009 utvidgades straffskalan, och idag är det längsta tidsbestämda straffet 18 år istället för 10 år.

Sedan 2006 kan en livstidsdömd efter 10 års avtjänad tid, ansöka om att få sitt straff tidsbestämt. Ansökan görs vid Örebro tingsrätt som ligger nära Hall, Kumla och Tidaholm. Tingsrätten kan välja att omvandla straffet till minst 18 års fängelse, men att få sin livstidsdom omvandlad är långt ifrån självklart. Mellan 2008 och 2013 avgjordes 137 stycken ärenden. Av dessa fick endast 30 stycken bifall. Här finns mer information om statistiken, www.kvv.se

Det stora problemet med livstids fängelse är att det inte alls minskar brottsligheten i samhället. Det finns inga som helst belägg för det, data och forskning som visar andra resultat mottages tacksamt. Frihetsberövande straff är ineffektiva, men det är ju så tacksamt att se antisocialt beteende som en sjukdom och inte ett symptom. Genom att inkapacitera en enskild individ tror vissa att problemet blir löst. Det är bara att bura in busarna så är allt frid och fröjd. Ropen skalla, kåken för alla! Men livstid på riktigt är mer komplicerat än så.

I Sverige används i regel den nedre delen av straffskalan. Detta har varit praxis i många år. Det innebär inte att de förändringar som skett i rättssystemet de senaste 10-20 åren har varit till gärningsmännens fördel. Preskriptionstiden har tagits bort för vissa brott, straff har skärpts och nya lagar har stiftats.

Leif Axmyr har suttit i fängelse sedan 1982, och John Ausonius, mer känd som Lasermannen, fick sin tredje ansökan avslagen 2012. Jackie Arklöv kommer med stor sannolikhet att få skaka galler i många år till. Individer som utgör en extrem fara för samhället är mycket sällsynta, och det finns redan idag möjligheter att frihetsberöva dessa så länge det behövs. Sverigedemokraternas prat om livstidsstraff på riktigt är bara tomma ord, livstidsdömda släpps inte ut ”bara så där”.

Proportionalitetsprincipen är en rättssäkerhetsprincip som innebär att det bör råda balans mellan mål och medel. Om vi tror att den grova brottsligheten ökar så dramatiskt som Sverigedemokraterna vill få folk att tro, kan livstids fängelse ses som ett medel som rättsväsendet borde använda i högre utsträckning.

Att plocka ut enstaka skräckexempel och få dessa att framstå som vardagsmat är en politisk form av falsk marknadsföring, det är en lögn vars syfte är att få den allmänna opinionen på sin sida. När Sverigedemokraterna talar om ”samklang med den allmänna rättsuppfattningen” baseras den på ett rättspatos, som i sin tur baseras på en osann bild av verkligheten.

Sverige är inte dödsdömt, vårt system håller inte på att rasa ihop för att rättsväsendet använder livstidsdomar restriktivt. Det är du och jag som är den allmänna opinionen, och det är vi som kan visa att Sverigedemokraterna är tondöva och att deras melodi klingar falskt.

Artiklar

Utomeuropéer döms hårdare

”Invandrare” och brottslighet brukar man ibland tala om, och vissa talar ofta om det. Tal om ”invandrarnas” överrepresentation i brottsstatistiken hör man ofta sägas som om det är absolut sanning, men det är sällan som någon media eller debattör belyser det faktum att det svenska rättsystemet inte är så rättssäkert för alla människor, framförallt för dem med utomeuropeisk bakgrund.

Cannot see
_Pixelmaniac_ / Foter.com / CC BY-NC-ND

Tove Pettersson, docent i kriminologi, har forskat i ämnet bland annat för Statens Offentliga Utredningar. Resultaten som Pettersson visar är talande. Personer med utomeuropeisk bakgrund riskerar att kroppsvisiteras på lösare grunder, exempelvis när polis misstänker lindriga brott; som innehav av narkotika för eget bruk. Polis hittar dock sällan droger hos dessa misstänkta, vilket tyder på att det krävs en lägre grad av misstanke för att polisen ska kroppsvisitera ”invandrare”.

Personer med utomeuropeisk bakgrund löper ungefär tre gånger så hög risk att dömas till hårdare straff än svenskar när de funnits skyldiga till grova brott, som misshandel eller våldtäkt. När utomeuropéer döms, får de oftare fängelsestraff. Ett tydligt exempel är våldtäkt, där fyra av tio svenskar som döms, döms till vård, medan vård är ett undantag när det gäller dömda med utomeuropeisk bakgrund.

Sarnecki fann i en undersökning av anmälda våldtäkter och våldtäktsförsök i Stockholm mellan 1986-1990 att det var en stor skillnad mellan svenskar och människor utan svenskt medborgarskap vid påföljdsvalet. 16 procent av svenskarna dömdes till sluten psykiatrisk vård mot knappt 3 procent av utlänningarna. Till fängelse dömdes 51 procent av de svenska samt 84 procent av de utländska gärningsmännen (Sarnecki, 1994:70).

(SOU 2005:56)

Petterssons undersökning i SOU 2006:30 visar än en gång att utländsk bakgrund utgör en nackdel vid påföljdsvalet. Det har tagits hänsyn till flera faktorer som skulle kunna förklara skillnaderna, såsom ålder, tidigare fängelsedom och antal brott i domen, men det visar sig trots allt att utomeuropeisk bakgrund innebär en överrisk för fängelsedom. Enligt Pettersson är detta ”ganska graverande för det svenska rättsystemet” (SOU 2006:30, s. 138). Tidigare studier som har gjorts av andra brott, främst rattfylleri, har också visat att personer med utländsk bakgrund döms till fängelse oftare. Därför ”måste frågetecken resas kring rättsväsendet i denna fråga.”

Här passar det bäst med ett citat från Pettersson:

Ibland framförs argumentet att varje fall är unikt med specifika förhållanden att ta hänsyn till, och att detta skulle vara förklaringen till att skillnader i straff, inte en persons utländska bakgrund. Med tanke på att flera undersökningar i Sverige visat på samma resultat finner jag det svårt att tro att detta skulle handla om individuella avvikelser i det enskilda fallet.

(SOU 2006:30)

Forskningen visar om och om igen att personer med utländsk bakgrund, i synnerhet utomeuropeisk bakgrund, löper större risk att dömas till fängelse i Sverige. Resultatet stämmer även överens med internationell forskning inom området, såväl som med tidigare svensk forskning kring diskriminering inom andra områden.

Personer med utomeuropeisk bakgrund är de som känner sig mest utsatta för diskriminering, och forskningen visar att det stämmer, att de faktiskt är utsatta för diskriminering (SOU 2005:56). Detta, om något, nyanserar debatten om att strukturell rasism mer än allt annat handlar om individen och dennes eventuella ”offerkofta”.

Gästskribent: Nedim Kirlic, partipolitiskt och ideologiskt obunden kulturgeograf och statsvetare.

Länkar till Statens Offentliga Utredningar:
SOU 2005:56 ”Det blågula glashuset” (pdf)
SOU 2006:30 ”Är rättvisan rättvis” (pdf)

Fotnot:
Personer med utländsk bakgrund kan ha kommit till Sverige som flyktingar (flykting och invandrare är inte samma sak), eller så kan de rent av vara födda i Sverige. Ordet ”invandrare” skriver jag därför inom citationstecken eftersom det inte är säkert att personerna faktiskt har invandrat.

Artiklar

Jimmie Åkessons Gulagläger

I en partiledarutfrågning i TV4 Nyhetsmorgon inför valet 2010 utfrågades Jimmie Åkesson bland annat om uttalanden från hans parti om att leasa platser i ryska fängelser.

Hans inledande svar på frågan var att det kunde ses som ”lite skoj men visst man kan se det lite allvarligt också”.

När Jimmie Åkesson pressades av reportrarna huruvida han menade allvar svarade han slutligen:

”Men visst, det är klart att vi skulle kunna leasa fängelseplatser utomlands också om vi saknar plats.”

SD:s politiska uttalande har sedan dess hängt i luften. Främst är det SD som fokuserat sig på praktiska frågor som platsbrist inom svensk kriminalvård. Kritikerna har mest lämnat ospecifika åsikter om att förslaget är dåligt.

Men handlar dessa förslag (som får ses som unika för ett svenskt riksdagsparti i svensk politisk demokratisk historia) verkligen om huruvida SD:s förslag är ”bra” eller ”dåligt”?

  1. Det är relativt dyrt att hålla fångar inlåsta. Ett tänkbart förslag är att låta polisens Nationella Insatsstyrka rusa in i fängelserna med skarpladdade automatkarbiner och summariskt meja ner de intagna. Eller skall vi ha lite mer nyans och endast låta polisen skjuta ner livstidsdömda. Intagna dömda för våldtäkt och sexualbrott mot barn också?
  2. Polisiära förundersökningar är dyra. Är det kanske dags att polisen sätter ett tak på hur många mordutredningar som behöver göras per år?
  3. Socialförsäkringssystemen i Sverige är dyra. Kan det vara på sin plats att införa ett lotteri för hur många som skall beviljas sjukpenning per år?

Diskussionen kring sådana frågor borde aldrig vara föremål för diskussioner kring om mina hypotetiska förslag ovan är ”bra” eller ”dåliga”.

De ska framförallt kritiseras för att de är olagliga. Det är förslag som skulle vara olagliga om så 100 % av Sveriges riksdag godkände dem. Olagliga om så Lagrådet inte hade något att erinra och olagligt om samtliga domstolar och svenska myndigheter lojalt tillämpade sådana förslag omsatta i lagändringar.

Olagliga därför att de skulle strida mot de mänskliga rättigheterna.

Mina slutsatser kan tyckas uppenbara men uppenbarligen har de inte varit uppenbara när SD:s tal om att leasa fängelser kommit på tal.

2 kap. 7 § regeringsformen som utgör svensk grundlag, stadgar att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.

Artikel 9 i Förenta Nationernas deklaration om de universella mänskliga rättigheterna stadgar att ingen godtyckligt får landsförvisas.

Att med tvång placera svenska medborgare i exempelvis ryska fängelser skulle således strida dels mot grundlag och dels mot de mänskliga rättigheterna.

Om detta har inte sagts ett ord. Tanken tycks ej ha föresvävat journalister, anhängare av förslaget, dess kritiker och den viktiga frågan som uppstår är: hur stor är kunskapen om SD:s konsekvent människorättsfientliga politik?

Svingande med järnrör och förolämpande skällsord är något som går att titta på, lyssna på och därmed förstå i samma sekund som de svingas och uttalas. Frågan är hur ofta svenska journalister anser sig kunna ha tid att begrunda, ta reda på och uttrycka de mer övergripande konsekvenserna av SD:s människorättsfientliga politik?

Det räcker med en lungt och sansat talande partiledare i nyheternas morgonprogram för att politiska förslag om fängelser i Ryssland mest skall leda till lite fnysningar och lite korta frågor om SD menar allvar.

Men allvaret i förslag i sig inses inte förrän svenska fångar börjar fösas in i flygplan på väg till sibiriska fångläger. Det är först då som de konkreta bilderna och slutligen dess konsekvenser börjar fastna på tillräckligt många reportrars och nyhetsredaktörers näthinnor.

Och hur ligger det till med de mänskliga rättigheterna i den dagliga tillämpningen av frihetsberövade människor på svenska fängelser i förhållanden, jämfört med fängelser i Ryssland?

1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) stadgar:

”4 § Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.”

Ett kortare nyhetsinslag från Voice of America visar en omfattande och systematisk misshandel av fångar i ryska fängelser. En del av filmerna skapas och visas för nyintagna fångar i syfte att visa vad som gäller.

SD:s givna svar skulle kunna bli att de inte skulle skicka fångar till fängelser där övergrepp sker. Men hur har de tänkt sig att kunna garantera en sådan sak? För svenska myndigheter har ingen jurisdiktion över utländska fängelser. Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, svensk polis, Kriminalvårdens disciplinära myndigheter, Statens Personalansvarsnämnd, svenska domstolar och svenska åklagare kan inte granska, utreda eller beivra ev. övergrepp i ryska fängelser.

Det är inget svårt att konstatera.

Vilka instanser har det riksdagspartiet tänkt skall kunna garantera kriminalvårdens respekt för de intagnas människovärde, enligt 1 kap. 4 § fängelselagen?

antonychammond / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det var därför som en stor del av alla erfarna och intelligenta reportrar påpekade dessa problem med sverigedemokraternas politik, efter partiets framlagda idéer om svenska fångar i ryska fängelser.

Förutom att de inte riktigt gjorde det så att svenska lyssnarna förstod innebörden.

Reportrarna har endast återgivit Jimmie Åkessons uttalanden, samt frågat om han skojat eller menat allvar med att hyra ryska fängelser.

Sverigedemokraterna vill i någon form göra ”svenskfientlighet” till ett brott. Förslaget kan diskuteras i sig, likväl som partiets önskan att låta svenskar kunna bli brottsoffer för hets mot folkgrupp. Något jag personligen stödjer.

Med en oprecis definition av ”svenskfientlighet” som brott finns en överhängande risk att brottet istället får en bred användnng som allt mer kan användas för fängslande av politisk opposition. Det har skett tidigare i europeiska länder. Det sker i dagens Europa, bland annat i Vitryssland. Det håller på att ske i ytterligare andra europeiska länder. Kan det tänkas ske i ett Sverige styrt av en regering och riksdag kontrollerad av sverigedemokraterna?

Men nästa fråga som rimligen kan ställas, är hur en svensk kriminalpolitik (styrd av Sverigedemokraterna) skulle kunna utdöma fängelse för en hittills odefinierad brottsrubricering av ”svenskfientlighet” kombinerad med ryska fängelser som väntar på att ta emot fångar dömda för ”svenskfientlighet”.

Är det långsökt att tänka sig att även politiska fångar skulle deporteras till ryska fängelser bortom kontroll av svenska myndigheter?

Tills vi får klara svar från sverigedemokraterna gällande hur de tänker anpassa sin kriminalvårdspolitik och sin reformering av yttrandrefrihetsbrott i linje med de mänskliga rättigheterna finns risken för en skrämmande framtid.

En framtid med Jimmie Åkessons Gulagläger.

Tänker svenska journalister ställa sig själva den frågan? Tänker de ställa frågor till sverigedemokraterna kring om sverigedemokraternas politik är förenlig med mänskliga rättigheter?

För ytterligare information om situationen i ryska fängelser hänvisas till länkarna nedan:

http://www.guardian.co.uk/world/2012/nov/29/russian-prison-violence-video-beaten

http://www.state.gov/j/drl/rls/hrrpt/2009/eur/136054.htm

http://www.youtube.com/watch?v=8-BqksjUNg0

http://en.rian.ru/world/20120110/170695115.html

Artiklar, Myter

Myt: Överrepresentation inom kriminalvården

1. Vilka ska räknas som invandrare?
2. Vem är svensk?
Detta är två enkla frågor att ställa i debatten om invandrarnas påstådda överrepresentation på de svenska anstalterna.

Som anställd inom Kriminalvården förvånas jag ständigt över den allmänna uppfattningen om ”invandringsfrågan” inom verket. Att tala om hur många invandrare det sitter på anstalt är ett populärt ämne inom vissa kretsar. Lögn efter lögn inpräntas som om att kriminalvården är invandringstät, detta varvas gärna med statistik om invandrares brottsbenägenhet och deras bristande respekt för lag och ordning. Debatten avrundas inte heller sällan med en plan för hur man på effektivast sätt kan ”repatriera dessa kriminella parasiter”. Sverigedemokrater och andra ljusskygga element hetsar varandra till att begå sakfel efter sakfel i jakten på ”svartskallarna”.

Vi har som sagt två viktiga saker att ta ställning till innan vi går in på själva sakfrågan.
1. Vilka skall räknas som invandrare?
2. Vem är svensk?

5/365 Give me some sunshine...
Colourless Rainbow / Foter.com / CC BY-NC-SA

När vi löst den ekvationen kan vi gå in på huvudfrågan om invandrare är överrepresenterade i de svenska fängelserna eller ej? Det är beroende på hur vi tolkar dessa frågorna som avgör vilken människosyn en person besitter, utefter det kan vi också driva två olika teser. Min tes är att svenskar med råge är överrepresenterade i de svenska fängelserna. Jag bygger min tes på mina egna slutsatser efter att ha svarat ”individer som uppehåller sig i landet med utländskt medborgarskap” är invandrare och ”Alla personer som är bosatta i Sverige, har svenskt pass och medborgarskap” är svenska.

Vad har man då för människosyn om man menar att invandrare är överrepresenterade i de svenska fängelserna? Grundsynen hos de som predikar den sortens teser är att mörkhyade överlag är invandrare, oavsett om de är födda här eller flytt hit med familj i unga år och erhållit svenskt medborgarskap. Deras svar på fråga ett och två är nästan alltid att alla med namn som Ahmed och Mohammed skall räknas som invandrare, alla andra som heter Anders eller Erik är då per definition svenskar. Men verkligheten är inte lika enkel. Svensk är du om du erhållit medborgarskap, allt annat är att frångå de mänskliga rättigheterna och på så sätt kränker man individens rätt till medborgarskap. Om en människa med svenskt medborgarskap inte är svensk, vad är han då?

Och man bör sätta saker i perspektiv, på SD låter det alltid som att det är många tusentals invandrare som sitter i fängelse. Har du själv någonsin försökt ta reda på hur många personer som är dömda till brott som gett fängelsestraff som följd?

Kriminalvården själva har räknat på det där. Enligt statistik på deras egen hemsida beräknas 28 procent av de intagna vara utländska medborgare, sammanlagt kommer de från 160 olika länder. Den som kan räkna kan snabbt räkna ut att de övriga 72 procenten är svenska medborgare. De invandrare som sitter inlåsta är bland annat de som kommit till Arlanda, Landvetter eller till några av våra stora hamnar för att smuggla in droger. Konsekvenserna blir några år i svenskt fängelse innan det blir avfärd tillbaka till hemlandet. Enligt statistiken utvisas 500 – 600 kriminella utländska medborgare från Sverige, varje år. Det finns till och med specifika avdelningar som bara är till för utvisningsdömda. Men Sverigedemokraterna vill utvisa fler, till och med utvisa de som är svenska medborgare. Och det är ett ännu grövre brott mot mänskliga rättigheterna.

Det är detta som skiljer förnuft från ren rasism. SD och dess anhängare hävdar hela tiden att de inte är rasister. Fråga då hur de ställer sig till fråga ett och två så får du svaret direkt. Som kriminalvårdsanställd och medmänniska anser jag att det är av yttersta vikt att vi motar Olle i grind och tar död på myter som skapas kring kriminalvården. Det här är bara en myt av många.

Gästskribent: David Sällström, Sallstromism.wordpress.com

Källor:
Kriminalvården: statistik förklarad
Kriminalvårdens statistik
Researchgruppen: ”Vanligaste namn på fångar i svenska fängelser”