Hanif Bali, Moderaternas egen bad boy, har genom åren gjort sig ökänd på X, tidigare Twitter, för sina minst sagt kontroversiella inlägg. Ofta är hans inlägg främlingsfientliga. Han har också en förkärlek för att hänga ut meningsmotståndare, t ex Fatemeh Khavari och Bachar Garar. Men denna gång handlar det om funkofobi.
Den f d moderate riksdagsledamoten petades 2022 och är nu istället invald i kommunfullmäktige i Österåker. I ett inlägg 22 april uttrycker Bali grov funkofobi riktad mot Mattias Irving, journalist och debattör. Länk till tweeten:
Trots att många X-användare svarar Bali och påpekar olämpligheten i att uttrycka sig funkofobiskt svarar Bali på kritiken med ytterligare en funkofobisk tweet.
Skärmdump från Hanif Balis X-konto 240422.
Förutom att sitta i kommunfullmäktige för Moderaterna Österåker är Bali ständig kolumnist på Expressens ledarsida. Det återstår att se om Moderaterna och Expressen anser att Balis värdegrund stämmer överens med deras.
Det antirasistiska och ideella projektet Motargument.se såg dagens ljus den 1 september 2012 då ett gäng antirasistiska entusiaster med olika bakgrunder, åsikter och ideologier slog sina kloka huvuden ihop och formade de första pusselbitarna till vad som skulle komma att bli en blogg som envetet brinner för och står upp i kampen mot all form av rasism, främlingsfientlighet, homofobi, näthat och funkofobi.
Motargument.se syftar till att vara folkbildande och informativa och uppmärksammar orättvisor och intolerans som finns i framför allt Sverige, men också i andra delar av världen.
Från hemsidan kan vi läsa följande om Motargument.se:
Motargument är ett initiativ som är helt fristående från partipolitik, religiösa samfund och organisatoriskt obundet. Motargument syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta främlingsfientliga, rasistiska påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument. Motargument syftar också till att vara en källa för folkbildning.
Motargument.se har till dags dato knåpat ihop 2 003 artiklar!
Motargument.se har 2015 givit ut en bok ”Motargumentboken – om att bemöta främlingsfientlighet och nationalism”. Den finns inte längre att köpa, men vi har ständigt tankar på att ge ut en ny bok.
Vi på Motargument.se är en brokig skara: vi är utspridda över hela det politiska spektrat. Vi har också en medarbetare som är f d sverigedemokrat.
Något som vi som är engagerade i Motargument.se har fått lära oss under resans gång är att artiklar som vi själva tycker är välskrivna inte alls med nödvändighet blir de mest populära. Det handlar mycket om tajming och ämne. Om vi kikar på vilka artiklar som är mest populära på Motargument.se kan vi se att mytknäckare och artiklar rörande invandrare och bidrag uppskattas av er läsare. Det är näst intill omöjligt att enas om vilka som är våra egna favoriter bland våra publicerade texter, men 5 stycken vi vill lyfta fram är:
Motargument.se finns till för er som vill bemöta intolerans och främlingsfientlighet. Hos oss kan ni finna fakta och motargument att ha med er i debatten och i vardagen.
Motargument.se har genom åren sett ett hundratal skribenter, gästskribenter och redaktörer. Vi vill passa på att tacka alla er som läser, kommenterar, använder våra alster och delar oss! Idag når vi 20 000 likes på Facebook! Vi är också uppe i 5 miljoner sidvisningar på webbsidan! Vi siktar högre och med er blir det möjligt. Det är ni som gör Motargument.se! TACK för det! ♥
Den 8:e mars, på internationella kvinnodagen, publicerade Aftonbladet en vidrig krönika av Lena Mellin, som är ett slag i ansiktet på alla med psykisk ohälsa. Krönikan handlar om Meghan Markles intervju hos Oprah Winfrey, där Markle berättade om hur den brittiska tabloidpressens negativa, ofta rasistiska, skriverier drev henne till depression och självmordstankar, och om bristen på stöd från det engelska kungahuset.
Det finns mycket Mellin hade kunna ta med sig från intervjun.
På internationella kvinnodagen hade hon kunnat välja att uppmärksamma den kvalificerade mobbning som drabbar kvinnliga kändisar, och vilken kvinnosyn det speglar. Hon hade kunnat lyfta att inte ens rasifierade som nått samhällets allra, allra mest extremt privilegierade skikt, slipper mötas av rasism som bryter ner dem. Hon hade kunnat skriva om att psykisk ohälsa inte gör skillnad på folk och folk. Men icke.
Istället levererade hon en råsop i käften, inte på sexisterna, inte på rasisterna, inte på mobbarna, utan på alla med psykisk ohälsa. Lena Mellin vill inte förringa anklagelser om rasism eller negligera självmordstankar, skriver hon. Ändå är det just det hon gör, när hon insinuerar att det privilegierade prinsparet nog bara är ute efter PR, och liknar Meghan Markle vid en ömhudad prinsessa på ärten.
Myter om depression och självmord
I sin iver att framställa intervjun som ren mediastrategi, i syfte att stärka hertigparets varumärke och dra in pengar nu när de lämnat kungahuset, underblåser och bejakar Lena Mellin två vanliga myter om depression och självmord, som kostar både hälsa och människoliv.
Hon skriver att “det finns miljarder människor som har anledning att se mörkare på livet än Harry och Meghan hade i det brittiska hovet”. Det underblåser myten om att den som har det bra materiellt och har haft framgång i livet inte kan vara deprimerad. Den myten är lika gammal som den är skadlig, och höjer tröskeln för många deprimerade att söka hjälp. Depression och självmordstankar kan drabba alla, oavsett ålder, kön, klass eller inkomst.
Hon frågar sig om det var för att skapa nytt intresse för dem som paret genomförde intervjun, och reflekterar att “ju hetare man är, desto bättre kan man ta betalt”. Det bejakar myten om att personer som pratar om självmordstankar försöker manipulera andra och få uppmärksamhet. Den myten är inte bara gammal, den är bokstavligt talat livsfarlig.
Människor som pratar om att de har eller har haft självmordstankar, behöver eller har behövt hjälp. Därför ska självmordstankar alltid tas på största allvar.
De här djupt stigmatiserande och skadliga myterna—med alla deras undertoner av funkofobi och svaghetsförakt — väljer Lena Mellin att underblåsa, under förevändning av att stå på alla deras sida som inte har “tillgång till Oprah Winfrey för att framföra sina klagomål”.
Att förringa rasism och sexism, och kasta människor med psykisk ohälsa under bussen, bara för att ta stilpoäng på “några av världens mest privilegierade människor”, är lågt. Riktigt lågt.
Funkofobi är hat med mera mot personer med funktionsvariationer. En del av hatet är att använda skällsord som cp, mongo, störd, dvärg, damp-unge etc mot andra. Samma sak med skällsord om att man har låg IQ. Det är bra att fundera både en och två gånger om funkofobi är en bra väg i kampen mot rasism.
När man kallar någon ”liten dvärg” eller ”cp” antyder man att det är nåt negativt och fel att ha diagnosen kortvuxenhet eller diagnosen cp. Man föds kortväxt, att vara kortväxt betyder inte att man är korkad t ex.
Låg IQ är en slarvig benämning för övrigt. Låg IQ kan bero på utbildning lika väl som hjärnskada. Men det finns en funktionsvariation man kan födas med, eller förvärva, dvs intellektuell funktionsnedsättning, tidigare benämnt utvecklingsstörning. Den kan vara kopplad till IQ.
Fundera lite inom dig. Om du på något sätt vill antyda att SD:are till sin BIOLOGI fötts dumma, att personer som fötts ”lågbegåvade” dras till SD, då är det du som riskerar att uttrycka dig hatiskt.
Man bör undvika vissa ord som entydigt pekar mot personer med intellektuella funktionsvariationer.
Att säga att en SD:are har lägre IQ är alltså INTE OK.
Det finns givetvis gränsfrågor. Vad gör vi med orden korkad, dum och idiot som förr antydde att man var funktionsvarierad men som mer tyder på att man GÖR sig ”dum” idag, genom att bete sig illa mot andra och undvika korrekta fakta? Personligen undviker jag båda orden i debatten. Både pga att det är jäkligt ohyfsat och inte främjar debatten att använda dem, men även pga deras historia. Ordet ”idiot” t ex var det man använde om alla med funktionsvariationer förr.
Det finns vissa ord som är olämpliga och ohyfsade, men som är mindre funkofobiska. Men när skällsordet är tänkt att antyda nåt biologiskt, förvärvad eller nedärvd skada på biologin, är det rent klandervärt och funkofobiskt.
Man bör tänka till innan man vräker ur sig skällsord.
Blir det jobbigt?
Ja, det är kanske jobbigt att behöva tänka innan man pratar. Men tänk dig att du har en intellektuell funktionsvariation och får höra att din funktionsvariation (låg IQ t ex) används mot SD som skällsord. Dvs det antyds att det är något fel och negativt med din funktionsvariation.
Samma sak som jag skriver om SD här gäller givetvis om man vill använda skällsord om IQ mot sossar, frimärkssamlare, NMR, kommunalrådet i din kommun, kommunister, IS eller Donald Trump.
Läs för övrigt min artikel om antinazisternas misstag på 30-talet. Då man använde funkofobi och homofobi som vapen mot nazisterna. Läs den artikeln här!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Hat mot personer med funktionsnedsättningar, eller funkofoba benämningar på personer, är inte OK i kampen mot rasism!
Kent Ekeroth skrev en tweet häromdagen där han hånade de döda i flygkraschen i Teheran. Det var vidrigt. Men det bästa sättet att bekämpa hans hat är inte att sänka sig till en nivå under honom.
Jag har sett så mycket hat mot funktionsnedsatta användas som retorik mot Ekeroth nu de sista två dagarna att jag mår illa. Här är ett exempel. Kommentarsfältet är långt värre i ursprungsartikeln till denna och ”skämtar” om ”kast med liten dvärg” och annat.
Funkofobi, som att kalla Ekeroth ”dvärg” eller att använda ord som ”cp”, ”störd” och ”mongo” som skällsord mot honom, ÄR INTE OK. Det är lika illa som om ni skrikit ”judejävel” till honom. Det är inte heller OK att säga att han har låg IQ.
Då man använder ”dvärg” eller ”cp” som skällsord menar man implicit att det är nåt fel att vara cp-skadad eller kortväxt.
Det är inte bara Ekeroth som drabbas av detta. Hanif Bali kallas både störd och liten dvärg regelbundet. I retoriken mot NMR ingår att man kallar dem ”IQ-befriade” och ”CP” och annat. Ann Heberlein kallas ibland sånt som ”NPF-pinglan”.
Läs min artikel om misstagen man gjorde på 30-talet i kampen mot nazism, om funkofobi och antinazism, och SKÄMS! Ni tror er bättre än Ekeroth men simmar lika mycket i slam och skit och mög som han gör.
Vad FAN tror ni personer med CP-skada eller som är kortväxta tycker när ni använder deras funktionsnedsättning som skällsord?
LSS-utredningens förslag som presenterades i slutet av 2018 kommer att slå hårt mot många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar. Funktionsrätt Sverige framför stark kritik mot LSS-utredningen och förkastar förslaget.
LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) instiftades 1993 och är en rättighetslag och s k ”pluslag”. Detta innebär rätt till insatser betingade av den enskildes behov och som inte inskränker rättigheter i andra, generellt verkande, lagar, såsom HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) och SoL (Socialtjänstlagen). LSS är skapat för att tillgodose behov som inte innefattas av HSL och SoL. LSS innefattar 10 olika insatser.
Införandet av lagen har betytt väldigt mycket för många människor. Människor med särskilda behov och funktionsskillnader har historiskt inte kunnat göra egna livsval, och har haft stora svårigheter att självständigt hävda sina rättigheter. Lagen har som syfte att människor med särskilda behov utifrån funktionsskillnader ska beredas möjlighet att leva mer självständigt och på jämlika villkor med andra människor. Grundprinciperna för LSS är självbestämmande, goda levnadsvillkor och att kunna leva som andra.
LSS-lagen lever inte upp till föresatserna från 1993
Tillämpningen av LSS har under årens lopp sett en successiv urholkning av de tio insatserna som utgör LSS. Lagen tillgodoser inte de ursprungliga föresatserna. Funktionsrätt Sverige menar att många människor med funktionsnedsättningar fortsatt inte bereds samma möjligheter som andra. Detta har inneburit att många har tvingats leva på försörjningsstöd. Åsikten är att Sverige, som ett av världens rikaste länder, har förutsättningar för att bereda hela befolkningen jämlikhet och goda levnadsvillkor.
2017 låg de statliga anslagen för personlig assistans på ca 23 miljarder kronor, dvs 2 % av statsbudgeten. Samma år var kostnaderna för kommunerna gällande assistans ca 4,6 miljarder kronor. I media har majoriteten av rapporteringen berört LSS-fusk. Enligt Försäkringskassans stickprover uppgår fuskärendena till 2 % av den statliga assistansbudgeten. Tankegången kring åtstramningar pga LSS-fusk motsägs av att regeringskansliet rapporterar att fusket har minskat från motsvarande 7 % (2011-2012) till 2 % (2017) av den statliga assistansbudgeten. (Källa: Expressen)
Vilka blir konsekvenserna?
Ansvaret för den personliga assistansen ska, enligt förslaget från LSS-utredningen, tas av staten.
Utredaren Gunilla Malmborg säger i en intervju med TT att all som idag är beviljade insatser också kommer att få det i fortsättningen. LSS-utredningen föreslår att barn under 16 år inte längre ska beviljas personlig assistans. Istället ska familjer hos kommunen ansöka om s k ”Stöd till barn”. (Källa: Expressen)
Människor med psykiska funktionsnedsättningar som idag är beviljade personlig assistans kommer, om förslaget vinner laga kraft, att bli av med sin assistans och istället beviljas en insats kallad ”förebyggande pedagogiskt stöd”. (Källa SOU 2018:88)
Insatsen ledsagning (2016 hade 5 391 personer i Sverige rätt till ledsagning) kommer, enligt förslaget, att slopas i LSS och istället ingå i den nya insatsen ”personlig service och boendestöd”. Ledsagning kan komma att ingå i hemtjänstens insatser. Den enskilda insatsen kommer alltså framöver att ingå i en rättighet med fler enskilda insatser. (Källa SOU 2018:88)
I LSS-utredningens förslag läser vi att schablonersättningen för personer med anhörigassistans kommer att minska.
Dubbelassistans kommer, enligt förslaget, enbart att beviljas så länge bostaden och andra hjälpmedel inte kan anpassas så att dubbelassistans inte längre behövs. (Källa: SOU 2018:88)
Maria Persdotter, ordförande i RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) uttrycker i en intervju med Expressen sin oro för konsekvenserna av förslaget från LSS-utredningen:
”Risken är väldigt stor att vi hamnar i en hemtjänstliknande insats. Det kommer att bli 290 olika tolkningar. Många kommuner kämpar med en dålig ekonomi och att då få ett gäng barn med omfattande behov, det kommer att bli stora och ”kostnadseffektiva” lösningar. I vissa fall kan det bli bra, för andra barn och familjer en katastrof. Stödet beror på var du bor och hur kommunens budget ser ut.”
”Så småningom kommer man att hamna på institutionslösningar igen, stora ställen med många boende.” (Källa: Expressen)
Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.
Funktionsrätt Sverige ger svidande kritik
Funktionsrätt Sverige skriver i sitt särskilda yttrande om förslaget som LSS-utredningen presenterat:
”Det är tydligt att dagens rättstillämpning i stora delar inte längre följer lagens ursprungliga intentioner. Behovet av en översyn är därför stort. Tyvärr har direktiven till utredningen, dir 2016:40, enligt vår mening haft ett för starkt ensidigt fokus på kostnadsbesparingar, framförallt inom den statliga assistansersättningen. Behovet av att återställa lagens intentioner och att vidta viktiga kvalitativa förbättringar har givits alltför lite fokus i direktiven, vilket fått till följd att utredningen inte har prioriterat att leverera robusta förslag för att åtgärda de kvalitetsbrister som finns inom dagens tillämpning av LSS. Det innebär att problemen med bristande rättssäkerhet i myndighetsutövning och den enskildes svaga rättsställning, inte adresseras. De stora behoven av kompetensförstärkning och utmaningarna i att säkerställa kvalitet inom olika LSS-verksamheter, lämnas också utan åtgärd. Vi kan heller inte se att det sent tillkomna tilläggsdirektivet om slopade ytterligare kostnadsbesparingar, dir 2018:35, på något avgörande vis har påverkat utredningens inriktning och förslag.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)
Funktionsrätt Sveriges kritik innefattar att för få företrädare inom funktionshinderrörelsen med kunskap och erfarenheter har tillvaratagits i utredningen. Enligt det särskilda yttrandet har endast två experter varit involverade. Detta innebär, i enlighet med det särskilda yttrandet, att utredningen inte har levt upp till kraven i FN-konventionens artikel 4:3, som dikterar en skyldighet att involvera människor med funktionsskillnader, inkluderat barn. Detta ska göras i samråd med de organisationer som företräder individerna.
Ytterligare kritik i det särskilda yttrandet är att man är av åsikten att utredningen inte har sett till att tillvarata den forskning som finns tillgänglig inom LSS. Funktionsrätt Sverige hävdar att det nu föreslås helt nya insatser för barn och människor med psykiska funktionsskillnader utan att ta hänsyn till den kunskap, och de nuvarande bristerna, som finns angående berörda grupper. Förändringarna inom personlig assistans med helt nya insatser som inte med säkerhet råder bot på bristerna som finns, utan snarare riskerar att försämra villkoren för många människor.
Vidare i det särskilda yttrandet läser vi att Funktionsrätt Sverige är av åsikten att det, utifrån förslaget i LSS-utredningen, inte går att bibehålla kvalitet och kostnadseffektivitet för att tillgodose behoven för människor beviljade personlig assistans. Förslaget kan komma att innebära att många människor inte har något val, utan måste flytta från eget boende till särskilt boende. Inom ramen för LSS ingår ledsagning, som är en möjlighet för människor med funktionsnedsättning att aktivt kunna vara delaktiga i samhället. Denna insats föreslås i LSS-utredningen att slopas.
Mikael Klein, intressepolitisk chef i Funktionsrätt Sverige, avslutar det särskilda yttrandet:
”Utredningen har i vissa delar gjort en god genomlysning av den problematik som vi ser med tillämpningen av lagens tio insatser. I enstaka delar föreslår också utredningen förbättringar som vore välkomna, men utredningens samlade förslag löser inte de problem vi ser inom flertalet av LSS tio insatser. De kraftiga försämringar som föreslås inom insatsen personlig assistans, gör att vi måste förkasta utredningens förslag i sin helhet.”
I en debattartikel i Dagens Samhälle 10 januari 2019 förtydligar Klein några av konsekvenserna av förslaget:
Barn under 16 år kommer inte längre att ha rätt till personlig assistans som istället ersätts med en annan oprövad stödinsats, Stöd till barn. Vi befarar att barn och föräldrar inte kommer att kunna styra denna insats efter familjens behov och att den därför inte kan jämföras med personlig assistans.
Antalet timmar som en person kan få assistansersättning decimeras genom en schablon på 15 timmar i veckan utöver tid för grundläggande behov. Schablonen för övriga behov kommer inte att räcka till för de som har behov av assistans under stora delar av dagen. Utredningen föreslår dessutom att den nuvarande (snäva) tolkningen av grundläggande behov ska fastställas, andningshjälp ska inte räknas som grundläggande. Vi menar att andning och sondmatning självklart borde räknas som grundläggande behov!
Många personer med behov som inte är praktiska, utan kräver ingående kunskaper från personalens sida, kommer att förlora sin personliga assistans. Även här blir det kommunen och inte den enskilde eller dennes gode man som bestämmer hur insatsen ska utformas.”
”Den aktuella rättstillämpningen av LSS följer inte lagens ursprungliga intentioner och har inneburit att lagens tio insatser urholkats radikalt. LSS-utredningens fokus har inte legat på återställandet av lagens intentioner, utan på kostnadsbesparingar.” (Källa: Dagens Samhälle)
Förslagen i LSS-utredningen föreslås vinna laga kraft 2022. Carina Pahl Skärlind (RBU), som själv har en dotter på 9 år med CP-skada, verkar ha tappat hoppet:
”Jag levde tidigare i tron om att Sverige var en demokrati. Tyvärr har jag vaknat upp och insett det inte är rättssäkert i Sverige. Vi kan inte lita på systemet. Kan man runda en så stark lagstiftning som LSS, vad mer kommer att falla sönder? Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte förlora tron, det är därför jag kämpar så hårt. Vi måste kunna lita på våra lagar, domstolar och politiker.” (Källa: Aftonbladet)
Diskriminering, utanförskap och ett kliv tillbaka för funkisars rättigheter
Funktionsrätt Sverige är en paraplyorganisation som för en samlad talan för funkisars rättigheter i Sverige.
Det finns en oro över att förslaget kommer att leda till utanförskap och diskriminering av funkisar:
”En bredd av organisationer inom funktionshinderrörelsen anser att utredningens betänkande måste förkastas i sin helhet. Förslagen innebär sammantaget en fortsatt nedmontering av LSS ursprungliga intentioner och ett förödande kliv i riktning tillbaka till en tid då personer med omfattande funktionsnedsättning förvägrades vara subjekt i sina egna liv. Den nu pågående och alarmerande utvecklingen inom LSS från en värdegrund baserad på mänskliga rättigheter med respekt för individers självbestämmande, i riktning mot kollektiva lösningar med institutionell prägel, kommer med utredningens förslag snarare förstärkas än att bromsas.” (Källa: Funktionsrätt Sverige)
Maria Persdotter, ordförande i RBU, instämmer i att förslaget innebär diskriminering och befarar att detta kan vara början till slutet för personlig assistans:
”Sammantaget är förslagen inom personlig assistans inget annat än en katastrof. Redan nu är det kris i assistansen och väldigt många människor lever med för lite assistans eller ingen assistans alls, trots att behoven är gigantiska. Blir utredningen verklighet kommer vi att få se stora institutioner växa upp i Sverige, sådana vi inte haft på många år. Människor som idag kan leva självständigt i egen bostad och sköta ett jobb kommer att tvingas in där. Är det så vi vill ha det?” (Källa: RBU)
Björn Häll Kellerman, förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade, uttrycker att förslaget kommer att leda till diskriminering och inskränkningar av många människors rättigheter. I ett rörligt debattinlägg på SVT.se säger han bl a att ”Det är inte bara jag som kommer att drabbas, om nu framför allt den nya 15-timmarsschablonen införs. Det kan vara de flesta omkring mig”.
I en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon 10 januari framför Maria Persdotter (RBU) och Nora Eklöv (Unga Rörelsehindrade) kritik och oro inför förslaget, som de uttrycker kommer att få ödesdigra konsekvenser av att funktionsnedsatta återigen kommer att hamna vid sidan av då den personliga assistansen successivt nedmonteras.
Carina Pahl Skärlind, ledamot för RBU Stockholm, ger sin syn på detta LSS-utredningens förslag:
”Det här är diskriminering. Hur kan det plötsligt vara politiskt korrekt att frångå parollen lika lön för lika arbete.” (Källa: Aftonbladet)
DHR (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet) uttrycker att förslaget i LSS-utredningen kränker de mänskliga rättigheterna. DHR kräver en ny parlamentarisk utredning för att se över LSS i sin helhet.
”Blir utredningens förslag verklighet är det hittills det tydligaste brottet mot våra mänskliga rättigheter, sedan Sverige i januari 2009 tillträdde FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att människovärdet dagligen skulle kränkas för alla oss som blir hänvisade till insatser enligt utredningens förslag till ny LSS-lagstiftning.” (Källa: DHR)
I en debattartikel i tidningen Arbetaren 9 januari 2019 diskuterar Magnus Andén, ordförande riksföreningen JAG, Maria Persdotter, ordförande RBU och Jessica Smaaland, politisk sekreterare STIL om den diskriminering som kommer att bli konsekvensen av förslaget:
”Det är en skam för Sverige om förslagen blir verklighet. Personlig assistans kommer inte längre att finnas kvar i den form vi känner den nu. Vi är många som kommer att tvingas flytta till institutioner när assistansen inte längre håller.
Redan slitna föräldrar kommer inte längre orka utan tvingas placera barnet på ett boende, även om det inte är vad man vill och det inte heller är det bästa för barnet.
Att bo på institution betyder inte bara att tvingas flytta hemifrån. Att bo på institution är också att berövas rätten att bestämma i sitt eget hem, i sitt eget liv. Personlig assistans är en helhetslösning som innebär att assistenten finns där – och när – vi behöver assistans. Utan den blir våra liv ett lapptäcke av olika insatser – eller inga insatser alls. För oss med de största funktionsnedsättningarna innebär det fara för livet, om någon som inte känner oss och våra behov väl ska assistera oss. Det är inte värdigt ett land som Sverige.” (Källa: Arbetaren)
Det återstår att se, men om det nya förslaget presenterat av LSS-utredning vinner laga kraft kommer konsekvenserna för många människor med särskilda behov och funktionsnedsättningar bli dramatiska. Vi kommer att få se en återgång till hur det var vid tiden före lagens tillkomst: Brister i funkisars rättigheter, diskriminering, funkofobi och utanförskap.
Ordet ”vänsterbliven” har blivit populärt i vissa högerkretsar. Ofta i samband med kritik av sånt som har med migration att göra.
Så här beskriver de som använder ordet, ordets mening.
Men ordet leker med begreppet ”efterbliven”. Efterbliven är ett nedsättande ord som användes förr för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Ordet är funkofobiskt, dvs kränkande mot de med funktionsnedsättningen idag.
Hur empatiskt är det att använda ett nedsättande omdöme om funktionsnedsatta för att förlöjliga politiska motståndare? Svaret är: inte alls!
En persons val av ord är alltid mycket avslöjande. kan man trampa på funktionshindrade så trampar man troligen på andra människor också!
Olika funktionsvariationer har olika status. T o m när vi går in i begreppet funktionsvariation finns det attityder, okunskap och åsikter som kategoriserar och stigmatiserar.
I detta sammanhang vill jag göra en poäng av att en rullstol t ex får igång våra fördomar: okunskapen får till följd att vissa utgår ifrån att människor i rullstol också har någon form av kognitiv funktionsvariation eller intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Detta är baserat på okunskap, men också djupt liggande fördomar.
Funktionsvariationernas hierarki
Det finns en tydlig hierarki, anser jag, mellan olika typer av funktionsvariationer. Fysiska funktionsvariationer, uteslutet sådana som utmärker sig framför allt med synliga skador i t ex ansikte, har, enligt min erfarenhet en högre status.
Vi menar på att de är som du och jag, med undantag av den fysiska funktionsvariationen. Kanske kan vi sträcka oss till att tycka synd om personen ifråga.
CP-skador (en fysisk funktionsvariation – ett annat exempel är ryggmärgsbråck) förtjänar en egen passage här, eftersom det används som nedsättande epitet och okunskapen om denna funktionsvariation är stor.
Vissa utgår ifrån att människor som har CP också har en intellektuell funktionsvariation. Det i sig är en fördom, många har inte en en intellektuell funktionsvariation. Fördomar och stigmatisering är tydliga vad gäller CP-skador.
Vad gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer (t ex ADHD, autism och Tourettes syndrom) så skiljer individer sig så mycket sinsemellan, naturligtvis beroende på att vi alla är unika. Det är därför svårt att avgöra hur människor ser på dessa funktionsvariationer. Grav autism är stigmatiserat. Tourettes syndrom (såväl den vanligare varianten med enbart fysiska tics, som den mer ovanliga med både fysiska och verbala tics – som bara några procent har) är av förklarliga skäl svår att bemöta om en inte har kunskap och verktyg. Bokstavsdiagnosernas status varierar oändligt från person till person.
Kognitiva funktionsvariationer anses ha låg status
De funktionsvariationer som har lägst status är de kognitiva funktionsvariationerna. Dessa kan delas in i nyss nämnda neuropsykiatrisk funktionsvariation, intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning) och förvärvad hjärnskada (dvs en skada som uppstått i vuxen ålder). Kognition innefattar hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information.
Nedsatta kognitiva funktioner kan medföra att det kan vara svårt för den enskilde att samspela, kommunicera och utföra praktiska handlingar. Detta kan i sin tur innebära inlärningsproblem, svårigheter att delta i aktiviteter och sämre möjlighet till delaktighet för den enskilde.
Att vi väljer att hierarkisera funktionsvariationer är verkligen att brista i tanken om ”allas lika värde”.
Människor med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning), och framför allt de med grav intellektuell funktionsvariation, är för många av oss svåra att hantera:
”Kan man prata med dem?”
”Fattar hen något överhuvudtaget?”
”Jag förstår inte vad hen säger”.
Hos oss alla finns medvetna eller omedvetna attityder och fördomar kring funktionsvariationer som bygger på okunskap, rädsla och avsky. Inom paraplybegreppet funktionsvariationer råder ett hierarkiskt synsätt som kategoriserar och delar in enskilda i en fallande skala på människovärde.
För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.
Detta är del 2 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 1 går att läsa här:
Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.
Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.
För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.
Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.
Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.
Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.
Hur ser vår människosyn ut?
Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?
Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.
Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.
För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.
Skiftande status ger skiftande stigma
En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.
För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.
Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.
Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.
Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.
Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.
Är ett samhälle för alla blott en utopi?
Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.
”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.
Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.
Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.
För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.
Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:
Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.
Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.
Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.
Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.
Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?
Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.
Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.
Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.
Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.
OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.
Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.
Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.
Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.
Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
Vi måste våga prata.
Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.
Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sparkraven tillgodosågs efter att Försäkringskassan börjat tillämpa tre vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen i behovsprövningarna kring personlig assistans. I april 2018 drog regeringen tillbaka sparkraven.
Motargument 