Hatbrott brukar betecknas som bias crime i USA och Kanada vilket betyder fördomsbrott. Hatbrott är en samlingsbeteckning på olika brott, och det kan röra sig om allt från klotter till mord (Borell 2012). Kriminologen Eva Tiby är den som introducerade begreppet hatbrott i Sverige genom sin avhandling. I Sverige väljer man att redovisa de hatbrott som har motiven: afrofobiska, antiromska, antisemitiska, islamofobiska, kristofobiska, andra antireligiösa, homofobiska, bifobiska, heterofobiska samt transfobiska (BRÅ, 2014). Alltså, hatbrott består av två delar – dels brottet, dels motivet.
Det som gör hatbrott speciellt är att angrepp riktas inte mot brottsoffret som individ utan mot den grupp som individen tillhör eller anses tillhöra. Offret är således enligt Barbara Perry (2001) en representant för en hel grupp människor som förövaren har fördomar mot. Eva Tiby är inne på samma spår och menar att hatbrott kan ses som särskilt skadliga, eftersom individen attackeras på grund av sin identitet. Men brottet är även skadlig för samhället eftersom det finns en risk för att olika grupper i samhället kommer strida mot varandra (Tiby 1999:10,13).
Dock kommer motivet rasistiska/främlingsfientliga hatbrott att belysas mest, bland annat på grund av att det är de vanligaste typen av hatbrott som sker i Sverige. Vilken typ av brott är då vanligast när det kommer till hatbrott? Den vanligaste typen av brott är olaga hot/ ofredande (BRÅ 2014).
Varje dag begås hatbrott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och mörkertalet är därför stort. Det finns många olika faktorer för varför man inte anmäler hatbrott. Det kan bero på bland annat att man inte definierar händelsen som hatbrott, eller att man känner skam eller rädsla. Det kan vara svårt att veta vad ett hatbrott är men min ambition är att det ska bli tydligt med vad ett hatbrott är och att man således väljer att anmäla framför att inte anmäla.
Tryckta källor:
Borell, Klas, 2012, Islamofobiska fördomar och hatbrott. En kunskapsöversikt. SST skriftserie 1, Stockholm.
Perry, Barbara, Shahid Alvi, 2006, We are all vulnerable’: The in terrorem effects of hate crimes. International Review of Victimology 2012 18:57.
Tiby, Eva, (1999) Hatbrott? homosexuella kvinnor och mäns berättelser om utsatthet för brott, kriminologiska institutionens avhandlingsserie Stockholms Universitet.
Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.
Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.
Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?
Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.
I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.
Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen
Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.
Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.
I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.
I det här fallet går det, enligt polisen, att säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.
Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad?
Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse. Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.
Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.
Precis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.
Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.
Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.
Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.
För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.
Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.
När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.
Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.
Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas
Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.
Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.
Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.
Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.
Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.
När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.
Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.
När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.
Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.
Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.
Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna.
Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.
Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.
Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.
Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.
Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.
Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”
Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.
Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.
Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.
De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.
Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.
När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.
För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.
Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.
Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor. Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.
Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.
Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.
*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.
Referenslista:
Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv
Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik
Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv
Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv
Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet
Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology
Vi ser ett nytt Sverige, med våldsamheter som vi inte är vana vid. Detta är självfallet skrämmande och det är lätt att falla in i kören av skrämda röster. Vi har sett hur asylboenden blivit nedbrända och det kan knappast ha undgått något att en person har begått fruktansvärda dåd på en skola i Trollhättan.
Innan jag börjar så vill jag sända mina kondoleanser till alla som på ett eller annat sätt (direkt eller indirekt) blivit offer för dåden – där de i Trollhättan får extra tankar då jag också har skolan som arbetsplats.
Gärningsmannen i Trollhättan har identifierats som Anders Lundin-Pettersson (ALP), 21 år gammal. Jag kommer att göra en jämförelse med andra händelser som diskuterats, en jämförelse är inte att jämställa – något som är viktigt att poängtera. Det jag kommer jämföra är inte heller händelserna i sig utan diskussionen som förts kring dessa händelser.
Vem har skulden?
Det dåd som ALP utfört har kastat ljus på politiker och politiska partier. När det gäller skuld så vilar det mellan SD som ska ligga bakom det hela eftersom de öppnat upp fönstret till en normaliserad rasism eller så är det regeringen och de etablerade partierna som bär ansvar på grund av den invandringspolitik som förts ”de senaste 40 åren”.
Den som väljer att skylla på SD fullt ut missar att hatbrott skett långt innan SD fanns. De för en rasistiskt politik men det politiska partiet kan inte stå till svars för brott som enskilda människor gör. Då skulle vi behöva fråga oss vad Anders Eklund har för politisk tillhörighet etc.
Jag skyller inte detta på SD, jag skyller detta på ett bristande vuxenansvar och för lite resurser för att kunna fånga upp barn/ungdomar som mår så uppenbart dåligt att de är kapabla till dylika dåd. Till detta har vi en bristande psykvård och för lössläppta regler gällande hot och kränkningar på nätet och IRL (självklart gällande både rasister och människor med ”annan etnisk bakgrund” som kränker/hotar/våldför sig).
Den retorik som SD har öppnat upp för spelar in på många ställen, kanske att det kan vara det som ligger bakom bränder på asylboenden – det är dock en lång sträcka mellan att kritisera samhället och att sätta tändstickan till plånet.
Den som väljer att skylla på etablissemanget och se deras agerande som en legitim anledning till dåden, skulle då behöva ställa sig bakom Husbykravallerna (jag gjorde inte det), bakom AFA:s härjningar och alla de uppror som skett i orättvisans namn. Varför då…?
Alla som arbetar med människor kan relatera stora delar av destruktivt/våldsamt beteende till faktorer i personens närhet. Blivit mobbad, är fattig, har känslan av maktlöshet eller att bli utnyttjad i, och av, samhället. Det går att förstå vad som ligger bakom fruktansvärda handlingar men handlingen ges inte legitimitet av omständigheterna.
Låt mig förtydliga.
När det gällde Husby så var det få människor som tyckte att det var förståeligt att dessa människor genomförde irrationella handlingar – med all rätt. Liksom vi inte tolererar våld i förorterna (det sker men samhället tolererar det inte) eller för diskussionen på denna nivå och med detta mediala utrymme. ALP:s agerande försvaras inte av så många vettiga människor, däremot är det många vettiga människor som härrör detta till Sveriges förfall. Alltså att skylla dådet på omständigheter som ökad invandring. Att detta missnöje är godtagbar förklaring och att det är där insatserna ska sättas in. Alltså att rätta till invandringen (genom att strypa den).
Hur kommer det sig att det inte var lika många som diskuterade segregation och glastak under Husbykravallerna?
För att motarbeta terrorn måste vi hitta rätt fokus
Fruktansvärda handlingar kan inte legitimeras genom samhällsstrukturer. De kan förklaras och diskuteras men om vi ser terrordåd som utförs och använder den rädslan som uppstår för att genomföra de förändringar som terroristen/terroristerna vill ha så har ju de vunnit. Om det var en extrem islamist som utfört dåden så tror jag knappast att det hade talats om avsaknaden av sharia-lagar som en giltig förklaring till dåden… På samma sätt kan inte fokus flyttas till migration utan istället behöver fokus ligga på hur vi kan motarbeta de mörka krafter som verkar bli vardag i vårt land.
Tills dess så behöver ordningsmakten göra sitt jobb. Media behöver göra sitt jobb (t ex jämförandet med IKEA-morden där hatbrott också var en viktig del i det hela då GM ska ha menat att han ville döda människor som såg svenska ut). Vi behöver få ordning på våra prioriteringar gällande fritidsgårdar, socialen och vuxna i skolan och samhället. Vi behöver bryta den cementerade segregation som återfinns i förorter som Tensta, Rosengård, Bergsjön eller var det nu kan vara. Vi behöver ha en jämnare fördelningspolitik och vi behöver sluta med att ställa de mest utsatta grupperna mot varandra.
Men vi kan inte börja diskutera huruvida vi ska gå terrorister till mötes eller inte. Vi kan inte skapa förståelse för deras handlingar. Inte utan att kliva in på väldigt grumliga vatten – oavsett om det är rasism, nazism, extrem islamism, extrem sionism eller vad det nu kan vara.
Min mamma är lite lustig ibland. Hon anser att Sverige blivit så våldsamt på sista tiden. När hon ska beskriva sitt ”utopia” är det den fredliga tiden då hon var 12-16 år gammal. Då var världen fredlig anser hon, inga krig och inga grymheter och det skedde inget våldsamt i Sverige. Hon föddes 1927. Alltså kan ni själva räkna ut att det var mellan 1939 och 1943…
Debattören Patrik Engellau lider av samma problem som min mamma. Han har en artikel i Det Goda Samhället om IKEA-morden där han drömmer sig tillbaka till ett idealt utopia. Sverige förr var ett lugnt och tryggt ställe enligt honom. Ett ”där man kan lita på myndigheter, man kan lita på media, där det som står i tidningen är sant, där det visserligen förekommer ljugande skojare bland makthavare, men där de snart avslöjas och den goda ordningen återupprättas… Ett ställe där man kunnat lita på människor, där vänliga och i och för sig krävande människor tagit hand om sig själva och varandra… vänlighetens, trygghetens, tillitens, de snälla människornas och pålitlighetens stamort på jorden.”
Detta har förändrats, menar han. Sverige nu är mer otryggt.
Något helt fel har trängt in och det närmar sig mig, mitt liv och min tillvaro. Det nuddar min existens. Kan man mörda folk på IKEA i Västerås så kan man mörda folk på ICA Skutan i Hamburgsund där jag köper min sommarmat.
Mördarna verkar vara två eritreaner på permis från asylboendet Kallstensgården i Arbogatrakten. Varför de mördat en svensk kvinna från Norrland och hennes son, om de nu gjort det, är oklart.
Det här är för mycket. Statsministern har en del att förklara. Det är bäst att han ger en mycket bra förklaring till att svensk invandringspolitik trots allt är på rätt väg. Annars är i varje fall mitt obetydliga förtroende för honom slutgiltigt utraderat.
Jag vet att jag skriver detta i någon sorts panikkänsla. Ibland är panik befogat. Paniken griper människan när hon inte ser någon utväg, när de förväntade hjälpinsatserna inte materialiseras, när nödutgångarna är blockerade. Här är det ännu värre. Här verkar de ansvariga ha kopplat bort larmet för att de inte vill bli störda.
Jaja. Man kan göra sig lustig över att fan blivit religiös när han blivit gammal. Så här har aldrig Engellau skrivit om Sverige innan. Sverige har snarast utmålat som ett grått och diktatoriskt och våldsamt mini-DDR.
Fast det var ju ursvenskar som stod bakom de flesta av dessa mord, så de räknas kanske inte?
Ja … Min mamma är charmig i sin åsikt att det var bättre förr. Jag är säker på att Engellau också är en hyvens karl. Men ärligt talat bör vårt Sverige styras av personer som håller sig till fakta. Ja, Sverige har förändrats massivt. Ja, det finns problem i Sverige. Ja, vi har integrationsproblem och problem kopplade till flyktingmottagningen. Men nej, Sverige var INTE bättre förr. Nej, Sverige var inte ”vänlighetens, trygghetens, tillitens, de snälla människornas och pålitlighetens stamort på jorden.”
IKEA-morden är vidriga men rättfärdigar inte panikkänslor om att ”Sverige är i katastrof.”
Engellau låter lite som de som på 40-talet sa att Sverige degenererat och kollapsat och var illa ute. De som sa att alla mord, alla judar, all misshandel och degenererad musik som Povel Ramel och Alice Babs var BEVIS för att Sverige höll på att kollapsa ner i en avgrund av kaos och misär.
Sveriges nationalister är djupt kränkta över den oförtjänta empati Sveriges muslimer nu överöses av.
Det ska sägas att det ännu inte är bevisat att något av de attentat som utförts mot moskéer är hatbrott. Det som ändå, för resten av oss, legitimerar manifestationerna är dock att det har hänt under en kort tidsperiod, och att det verkar finnas ett samband – antingen för att det är samma gärningsmän, eller också för att de tillhör ett nätverk. Vi som följer nationalistiska fora vet hur utbrett muslimhatet är. Det är många som säger sig vilja ta till vapen mot muslimer. Även om det visar sig att bränderna inte skulle vara av hatkaraktär behövs den här sortens manifestationer för samtliga religiösa och för rätten att praktisera sin religion.
För nationalister, vars kanske främsta fråga är hatet mot muslimer, är denna sortens manifestationer trista bevis för hur samhället inte inser att islam förtjänar hat och våld.
Offerrollen behöver omedelbart flyttas tillbaka till sverigedemokraterna, svenskarna, de kristna eller någon annan grupp de tillhör.
Därför har det blivit nödvändigt att ta fram en lista över brott mot kyrkor, för att visa att kristna är de verkligt hatade i Sverige. Denna lista sprids nu febrilt via en uppsjö kanaler. Listan är publicerad på diverse ställen.
Och det är inte så svårt att googla fram brott mot kyrkor.
Kyrkorna i Sverige är med andra ord många till antalet, vackra, fyllda av vackra föremål, ofta isolerade och obevakade. De utgör frestande måltavlor för den som vill stjäla eller bara förstöra.
Det är kanske lite långsökt att tänka sig att varje inbrott eller skadegörelse skulle vara ett angrepp på hela den kristna befolkningen.
Vandalen namngavs, enligt TT, men blev bara misstänkt för vandalisering, och inte hatbrott, vilket varit fallet om misstanke om sådana motiv hade funnits.
Den här nyheten plockade även Exponerat upp, och skriver: ”Det är inte första gången här i landet som gravar skändas på detta sätt. Förekommer i hela landet ingen landsända är förskonad, inklusive stölder av koppar, kyrkregalier mm. Detta fenomen förekom aldrig för några år sedan.” Det är ju ett direkt sakfel. När jag växte upp på 70- och 80-talet förekom välta gravstenar lite nu och då – inte minst på ”judekyrkogården” i Karlstad. Det handlade då, och förmodligen även i detta fall, om fyllegäng på väg hem, som ser stenarna och får infall, och inte om hatbrott mot kristna.
Deras länk går till en tweet. Sofia kyrka är hatad för sitt gränsöverskridande religionsarbete, och hakkorsen verkar höra ihop med en motsvarande attack på moskén på Södermalm. Så är det ett hatbrott är det inte mot kristna.
”Gud är kommunist!”, ”Dö rika svin” och ”AFA Lomma” stod det på väggen. Hatbrott? Kanske. Men i så fall knappast mot kristna – särskilt som man även klottrat samma budskap på en skola. Det kan också vara någon som vill åt AFA Lomma.
Hakkors målades på eritreanska ortodoxa församlingens hus. Det hände samtidigt som Sofia kyrka, se högre upp, och moskén. Detta är förmodligen ett hatbrott också, men snarare mot mångfald än mot kristna.
”Man behöver ju inte vara mästerdetektiv för att misstänka att det är en fyllegrej.
Polisen har gjort en brottsplatsundersökning, men det finns i nuläget ingen misstänkt.”
”Natten mellan 10–11 december krossade någon en glasruta till en belysning vid personalbyggnaden vid Byarums kyrka. Dessutom skadades julgransbelysningen utanför kyrkan. ”En trasig ”glasruta till en belysning” är ett hatbrott? Helt ärligt?
”Vi kan inte göra så mycket. Det är mörkt i kvarteret och ligger centralt i Kinna. Man går över kyrkogården här.” Lägg till detta att det skedde nyårsnatten, och det låter betydligt mer som en fyllegrej än ett hatbrott.
”En kvinna har anmält att en kruka och en lampa formad som en ängel krossats. Hon uppger även att det sett likadant ut på flera gravar i närheten.” Det är förstås ledsamt när krukor och lampor går sönder, men snälla sverigedemokrater – är det verkligen ett attentat på kristna?
“En man och en kvinna greps på söndagsförmiddagen efter att de stulit koppar från kyrkan i Fritsla. Det var ett vittne som såg hur en man och en kvinna monterade loss stuprännor från kyrkan i Fritsla, i Marks kommun. Paret hade försvunnit med kopparrören när polisen kom till platsen. Men under förmiddagen greps två personer misstänkta för stölden. Det är oklart hur mycket kopparplåt som stals från kyrkan.”
”De har vält ut planteringslådorna vid gravstenarna och rotat runt som att de letat efter något, säger Dag Sundeman som är kyrkogårdschef hos Svenska kyrkan i Östersund. […] Polisen misstänker att det kan röra sig om att någon sökt efter knark som kan ha gömts undan vid någon grav.”
“Förövaren har lyckats stjäla flera stuprör men också orsakat skador på byggnaden. På flera fönsterbleck på kyrkans västra sida syns brytmärken, liksom på en plåt på en grav på östra sidan. Dessutom har mässingdetaljer stulits från kyrkogården.”
“Kyrkan i Kågeröd drabbades under natten till tisdagen av stöld. På måndagsmorgonen upptäcktes att två stuprör till kyrkan förts bort. Några spår efter tjuvarna har inte hittats.”
”Någon gång mellan söndagskvällen och måndagsmorgonen har okända gärningsmän tagit sig in i kyrkan genom att krossa två fönster. Inne i kyrkan har de orsakat skadegörelse, dragit runt på föremål och letat efter stöldbegärligt gods. Men eftersom inget sådant förvarades i kyrkan verkar inget ha stulits vid en första anblick.”
”Vid kontroll visade det sig att någon, på ett flertal ställen, stuckit ner vattenslangar i marken. De hade stuckits ner och under kyrkomuren så att marken på flera ställen var vattenfylld.” Om detta är ett hatbrott är det synnerligen subtilt.
Se, det skulle ju kunna vara ett litet hatbrott. Faktiskt. Så jag letade lite, och hittade detta:”En 50-årig man åtalas nu misstänkt för våld och hot mot tjänsteman på ett behandlingshem i Gislaved. Mannen ska i mitten av september ha misshandlat enhetschefen på hemmet genom att slå honom i ansiktet. 50-åringen ska också ha hotat döda chefen och hans familj. Mannen åtalas också för att hög på narkotika ha sökt upp brottsoffret i oktober trots att han var belag med kontaktförbud. Detta ska ha skett samma dag som 50-åringen slog ner och misshandlade en pastor brutalt inne i en frikyrka i Gislaved.”
”Enligt polisen har man tagit ett okänt belopp från vykortsskrin, och i Klinte kyrka har man även tömt en brandsläckare utomhus. Kyrkorna står olåsta.”
Jag tycker det är bra att man inte ser mellan fingrarna, men med tanke på att 15-åringen även ritat på en skola är det knappast riktat mot kristna. ”Det var i april som personalen i kyrkan i Hortlax upptäckte nazistklottret på kyrkans yttervägg. Symbolerna var ditmålade med chokladmjölk, skriver Piteå-tidningen på nätet. En 15-årig pojke har kopplats till tilltaget och åtalas nu för skadegörelse och hets mot folkgrupp. Han åtalas också för att ha klottrat hakkors på Hortlaxskolans fasad den 28 eller 29 januari i år. ”Faktum är att Exponerat skrev om detta. Men då var de inte så arga på att han hetsade mot kristna, utan på att han blev fälld för hets mot folkgrupp. Här är den översta kommentaren i kommentarsflödet: ”En sådan grabb kan dom hitta men att sätta dit en del blattar för än det ena och det andra – DET är visst jävligt svårt. Han ritade väl inte hakkorset utan den antika symbol som står för något annat… Visst ska den andra symbolen vara vänd åt andra hållet än hakkorset, men grabben skrev väl fel – det är lätt hänt.”
“Natten till tisdag roade sig någon med att rycka upp blommor. Det var vid planteringarna vid Hova Pingstkyrka. En av de gjutna blomvaserna kastades dessutom in genom ett fönster då glaset krossades.”
Motargument 