Etikettarkiv: demokrati

Krönikor

SD:s hemliga MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 5)

När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.

Varför är det här viktigt?

  1. Det visar SD:s demokratibild i praktiken
    Ett parti med dokumenterade nazistiska och fascistiska rötter försöker konstruera en ”Alf Svensson-modell” för ett mikroparti på 0,2 procent – men med en avgörande skillnad: MED:s ledamöter ska inte representera sina väljare fritt, utan rösta i enlighet med SD:s gruppledning. Det säger mer om SD:s syn på folkstyre än hundra tal om ”respekt för demokratin”.
  2. Det synliggör blockbygget runt SD
    Kvartals artikel och efterföljande avslöjanden bekräftar att SD inte nöjer sig med rollen som stort parti bland flera. De försöker bilda ett centrum med mindre partier – som MED – i omloppsbana runt sig. De partierna ska ge fler mandat och bredare legitimitet, men utan egen politisk frihet. Det är klassisk satellitparti-logik, känd från andra auktoritära projekt, nu i svensk kostym.
  3. Det är pedagogiskt begripligt för väljare
    Många människor bryr sig mindre om ord som ”valteknisk samverkan” och mer om en enkel fråga: ”Vem är det egentligen jag röstar in?” SD–MED-planen ger oss ett konkret fall där vi kan säga:
  • Här skulle SD-väljare i praktiken rösta in MED, utan att det är tydligt för alla.
  • Här skulle MED-väljares mandat bindas upp till SD:s linje.
  • Här används riksdagens mandat och partistöd som bytesvara i en intern affär.

Det finns ett par tydliga uppgifter:

  • Dokumentera.
    Fortsätta samla och visa källor: Kvartals avslöjande, Expressens uppgifter om intern kritik, Omnis sammanfattningar, de SD-vänliga sajternas egna texter som bekräftar att planen funnits och mött motstånd.
  • Förklara.
    Varje gång SD beskriver sig som ”vanligt konservativt parti” finns ett konkret exempel att lyfta fram:

”Ett vanligt parti försöker inte köpa in mikropartier i riksdagen mot röstlojalitet. Det gjorde ni.”

  • Använda som case.
    SD–MED-affären kan bli en referens i andra diskussioner om SD:s maktstrategi, precis som Tidöavtalet blivit en referens för deras regeringssamarbete:
    – När nästa lilla högerparti dyker upp: ”Minns MED-planen.”
    – När SD talar om ”respekt för väljarna”: ”Minns röstlojalitets-kravet.”
    – När SD hävdar att kritikerna ”överdriver”: ”Minns hur långt den här planen hann innan den läckte.”

Planen att ge Medborgerlig Samling en bakdörr in i riksdagen verkar – enligt flera källor inne i SD – vara stoppad i dagsläget. Det är värt att notera. Men det är inte där berättelsen slutar.

Det är avgörande att:

  • Planen har funnits.
  • Den har drivits från högsta nivå.
  • Den har vilat på samma grundidé som genomsyrar SD:s historia:
    ett etnonationalistiskt maktprojekt som använder de demokratiska institutionerna som verktyg – och som gärna böjer reglerna, eller går runt dem, när det gynnar projektet.

Den här historien visar något långvarigt om SD:s sätt att tänka och agera. Det är också därför jag menar att SD–MED-planen – stoppad eller ej – är precis den typ av fråga som vi ska fortsätta följa, förklara och påminna om, långt efter att rubrikerna tystnat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När flödet förväxlas med folkviljan

Det har blivit ett återkommande påstående: att Sverigedemokraternas styrka i sociala medier visar vad ”vanligt folk egentligen tycker”. Att partiet bara säger det andra inte vågar säga. Men den slutsatsen bygger på en missuppfattning – inte om människor, utan om systemen som styr våra flöden.

Sociala medier är inga neutrala torg. De är kommersiella maskiner, byggda för att hålla oss kvar så länge som möjligt. Det som belönas är inte eftertanke eller kunskap, utan reaktion. Ilska. Oro. Förargelse. Sådant som får oss att stanna, dela och kommentera.

Algoritmerna bryr sig inte om vad som är sant, rimligt eller proportionerligt. De bryr sig om vad som fungerar. Ett inlägg som förenklar, spetsar och pekar ut en fiende sprids längre än ett som försöker reda ut samband eller erkänner osäkerhet. Det är därför konflikt alltid går före förklaring i flödet.

Med tiden formar detta också bilden av verkligheten. När hot, kris och förfall ständigt lyfts fram skapas en känsla av att allt är på väg att gå förlorat – även när samhället i många avseenden är mer komplext än så. Algoritmerna förstärker inte bara vissa budskap, utan också ett visst sätt att se på världen.

Det är i den miljön som Sverigedemokraterna har hittat sin form. Partiets kommunikation i sociala medier bygger ofta på starka känslor, tydliga motsättningar och ett återkommande budskap om hot: från invandring, från medier, från politiska motståndare. Det är effektivt. Inte nödvändigtvis för att det är sant – utan för att det passar systemet.

Men synlighet är inte samma sak som stöd. Ett kommentarsfält kan domineras av ett fåtal mycket aktiva röster. Ett viralt klipp säger ingenting om hur majoriteten av svenskarna faktiskt tänker eller röstar. Ändå får det konsekvenser. Samtalet förskjuts. Tonläget höjs. Gränser flyttas.

Demokratisk politik har svårt att konkurrera på de här villkoren. Den kräver ansvar, kompromisser och ett språk som inte alltid låter bra i ett 30-sekundersklipp. När den trängs undan i flödena är det därför inte ett tecken på att den saknar förankring – utan på att spelplanen lutar.

Det verkliga problemet är alltså inte att Sverigedemokraterna är skickliga i sociala medier. Det är att sociala medier allt oftare tas för verkligheten själv.

Flödet är inte folket.

Det är ett system som förstärker det som låter mest.

Artiklar

SD:s MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 4)

När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.

En källa i partiet sammanfattar reaktionen med en mening som redan hunnit bli klassisk:

”Det här låter som något man kom på inne på Jimmies kontor med en bag in box.” (Källa: Expressen)

Flera SD-företrädare, som intervjuats anonymt, framhåller två saker:

  • Planen har funnits. Den handlade om att ge MED:s partiledare Daniel Sonesson en valbar plats på SD:s lista i Stockholms län, och om att MED skulle avstå egna riksdagsvalsedlar och lova röstlojalitet i riksdagen.
  • Planen uppges nu vara stoppad. En ”central källa med insyn” säger till Expressen att ”dörren är helt stängd för MED:s Daniel Sonesson” och att det är ”helt uteslutet” att han får en plats i riksdagen.

Frihetsnytt, som normalt står SD nära, skriver rakt ut att planen ”sågas stenhårt inom partiet” och att flera riksdagsledamöter anser att SD inte skulle ”vinna någonting på det”. Fria Tider använder en liknande formulering och talar om att ”få inom SD är intresserade av att hjälpa promillepartiet”.

Efterdyningarna: stoppad plan – men inte stoppat projekt

Det här är viktiga fakta:

  • Planen var långt gången och viljan fanns ”ända upp till den absolut högsta nivån i SD”, enligt Kvartals källor.
  • Efter att planerna blivit offentliga har flera tunga SD-företrädare – om än anonymt – markerat mot dem och uppgett att upplägget nu är lagt på is.

Men lika viktigt är vad kritiken inte handlar om. Ingen av de citerade SD-källorna säger att det var fel av princip att försöka köpa in ett annat parti i riksdagen mot röstlojalitet. Invändningarna handlar i stället om kalkylen: att SD inte tjänar tillräckligt på det, att risken är stor och att Sonesson ses som ett politiskt sänke.

Alltså:

  • Fakta: Planen fanns, var förankrad i toppen och är nu – enligt flera SD-källor – stoppad i sin nuvarande form.
  • Mönster: Kritiken inom SD rör ”vad vi vinner på det”, inte demokratins spelregler.
  • Konsekvens: Vi har fått en ovanligt tydlig inblick i hur SD-toppen tänker när de försöker bygga sitt block: riksdagsmandat, partistöd och lojalitet är brickor i ett maktspel, inte heliga demokratiska mandat.

Att den här konkreta konstruktionen med MED har backats från betyder inte att projektet är över. Det betyder att just denna version av planen läckte, fick dåliga interna siffror – och därför får vila tills man hittar en smartare variant.

Medborgerlig Samling fick 12 882 röster i riksdagsvalet 2022t – ungefär vad ett riksdagsparti kan tappa på en dålig vecka i en opinionsmätning. Ändå var SD-ledningen beredd att rita om riksdagen för deras skull.

Det säger något om läget i SD-toppen inför valet 2026. Är SD verkligen så illa skickade att de kände sig tvungna att försöka lägga beslag på knappt 13 000 extra stödröster via ett mikroparti på 0,20 procent? I praktiken handlade planen om att göra MED:s väljare till SD:s stödröstbas – och sno åt sig knappt 13 000 röster från ett parti som inte ens klarar att ta sig över bruset.

Motargument är inte en nyhetssajt. Vi är en plattform som försöker visa mönster i den auktoritära och rasistiska politiken. SD–MED-historien är ett typexempel på något som börjar som ”en nyhet” men egentligen är en pusselbit i ett större projekt.

SD:s försök att lyfta in MED i riksdagen via egna listor – mot röstlojalitet – är inte bara ett misslyckat taktiskt drag. Det är ett ärligt fönster in i hur SD ser på riksdagen, väljarna och makten.

Källor:

Kvartal: Efterdyningarna: stoppad plan – men inte stoppat projekt

Expressen: Hemliga SD-planen får kritik: ”Helt uteslutet”

Frihetsnytt: SD:s MED-plan sågas stenhårt inom partiet

Fria Tider: Mattias Karlssons hemliga MED-plan möter hård intern kritik (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik)

Kvartal: Avslöjar: SD:s hemliga MED-plan

Valmyndigheten: Valresultat 2022

Krönikor

SD:s hemliga MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 3)

Varför är SD+MED-planen politiskt farlig? Det finns tre huvudskäl att betrakta detta valsamarbete som allvarligt, bortom alla teknikaliteter:

  1. Det osynliga mandatet: En väljare som kryssar en SD-lista i en valkrets där MED-kandidater placerats riskerar att få ett mandat som formellt tillhör ett annat parti, men som bundits till SD:s linje genom förhandsuppgörelser. Det innebär att SD kan fylla riksdagen med partilojala ledamöter som inte bär SD-etikett. MED kan hävda att de ”ÄR i riksdagen” utan att behöva redovisa ett eget brett väljarstöd. Väljaren får svårare att veta vilken ledamot som faktiskt representerar väljaren. Detta är ett klassiskt sätt att skapa skendemokrati: många partilappar, men en hand på spaken.
  2. Ett sätt att kringgå spärren – för just de krafter spärren ska stoppa: Fyraprocentspärren är till för att hindra små, ofta radikala partier från att ta plats i riksdagen om de inte lyckas samla tillräckligt stöd. När SD erbjuder MED en plats i riksdagen via egna listor undergrävs spärrens funktion. I stället för att tvingas övertyga väljare kan ett parti med 0,20 procent räkna med riksdagsplats – om det bara lovar lojalitet med SD. Det är inte demokratins ”finlir”. Det är ett hål i dammen.
  3. Normalisering av det brunblå blocket: När ett parti som kallar sig liberalkonservativt gör sig till satellit åt SD hjälper det SD med den viktigaste av alla uppgifter: att normalisera ett projekt med nazistiska och fascistiska rötter.

SD kan peka på MED och säga:

”Vi är inte extremister, vi samarbetar ju med liberalkonservativa företagare.”

Men den rörelse de ingår i är inte någon vanlig borgerlighet. Den vilar på:

  • Bevara Sverige Svenskt, Nordiska rikspartiet och andra nazistiska/fascistiska grupper som gav SD dess fundament.
  • Vit makt-miljön från 1980- och 90-talen, omvandlad till kostymklädd parlamentarism.
  • Ett nutida blockbygge där medieangrepp, myndighetsförakt och systemhat går hand i hand med krav på hårdare polis, fler fängelser och minskade rättigheter för utpekade grupper.

I den världen är MED inte ”en frisk fläkt”, utan ännu en kugge.

Vad göra?

För den som vill försvara demokratiska värden räcker det inte att konstatera att SD–MED-planen är cynisk. Den måste användas pedagogiskt.

Tre saker bör lyftas fram varje gång frågan kommer upp:

  1. Valtekniken: Förklara tydligt för väljarna att SD försöker föra in ett annat parti i riksdagen via sina listor, mot löfte om lojalitet. Det handlar om mandat som inte ser ut som vad de är.
  2. Personen: Visa med öppna källor vem Sonesson är: vd:n vars bolag kritiserats av tillsynsmyndigheter och revisorer, politikern som reser till Bryssel för att diskutera pengar och samarbete med Putinvänliga krafter, partiledaren som gör varje myndighetsärende till bevis på ”förtryck”.
  3. Projektet: Knyt alltid tillbaka till SD:s rötter och vitbok. Påminn om att detta inte är ett vanligt konservativt parti, utan ett projekt sprunget ur BSS, nazistiska och fascistiska grupper, med ett uttalat mål att göra etnonationalistisk politik rumsren.

SD:s strategi är tydlig:

  • Tvätta historien lagom mycket för att de borgerliga ska kunna hålla sig för näsan.
  • Bygga ett block där allt fler partier, stora som små, binds till samma riktning.
  • Använda demokratins formella institutioner för att steg för steg försvaga dess innehåll.

I det läget är frågan om det planerade valsamarbetet mellan SD och MED ”något att uppmärksamma” närmast absurd. Det vore ett underlåtelsefel att låta bli.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument, Krönikor

Teodorescu Måwes (KD) definition av antisemitism är osaklig

Alice Teodorescu Måwe (KD) kan argumentera politiskt. Alltsedan starten på kriget mellan Hamas och Israel har ATM metodiskt avfärdat all kritik mot Israels regim som ”antisemitism”:

Det moderna antisemiter inte öppet vill säga om judar – det säger de om Israel istället. Och det som inte längre kan sägas om judar sägs om ”sionister”. (Källa: Klartext med Alice Teodorescu Måwe)

Men det är inte hennes roll att definiera vad etablerade begrepp som antisemitism, antisionism eller rasism betyder.

Begrepp formas genom forskning, internationella konventioner, rättspraxis och långvarig samhällelig användning – inte genom politisk opinion eller debattartiklar. När politiska aktörer försöker omdefiniera dem för att passa ett eget narrativ handlar det inte om analys, utan om makt över språket.

Det påminner om hur kreationister försöker tänja på innebörden av den vetenskapliga metoden för att få religiösa övertygelser att framstå som vetenskap. Resultatet blir inte klarhet, utan begreppsförvirring.

I en fungerande demokrati är det inte politiker eller opinionsbildare som avgör vad centrala analytiska begrepp betyder. De kan förhålla sig till dem – men inte skriva om dem efter behov.

Detta är nåt som bör belysas i debatten. Man blir lite trött på att dessa politiker försöker att ända begreppen så att det ska få deras argument att bli mer trovärdiga och inte lika kontroversiella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Klartext med Alice Teodorescu Måwe: Antisionism – det gamla hatets nya språk

Göteborgs-Posten: Bara genom att erkänna att antisionismen är antisemitisk kan vi bekämpa judehatet

Motargument: Terminologi – antisemitism

Motargument: Israel-Palestina: Generalisera inte om judar och muslimer!

Motargument: Att kritisera Israel är inte antisemitism

Motargument: Myt: ”Kritik mot Israels regim är antisemitism”

Motargument: Antisionism är oftast inte antisemitism

Artiklar

#HMF-lagen: Historiken bakom och varför den finns

Debatten om lagen om hets mot folkgrupp blossar upp med jämna mellanrum. Ofta påstås det att lagen är ett modernt påfund, ett uttryck för ”känslighet” eller till och med ett sätt att skydda religioner från kritik. Inget av detta stämmer. Lagen har en lång och tung historisk bakgrund, och den är utformad för att skydda människor, inte idéer. För att förstå varför den finns måste vi gå tillbaka till tiden då Europa stod i ruiner.

När andra världskriget tog slut stod världen inför en brutal insikt: folkmord börjar inte med våld, de börjar med språk. Nazisternas propaganda var inte en bisak. Den var själva infrastrukturen för förföljelsen. Genom att beskriva judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som ohyra, parasiter och hot skapades en avhumanisering som gjorde våldet möjligt. Demokratierna insåg att hatpropaganda inte är ”bara ord”. Den är ett verktyg för att bryta ned människors värde och bana väg för övergrepp, förföljelser och diktatur.

Det var i denna kontext Sverige 1948 införde sin första lag om hets mot folkgrupp. Den var ett direkt svar på den nazistiska propaganda som fortfarande cirkulerade, på den antisemitism som levde kvar även efter kriget och på behovet av att skydda minoriteter i ett demokratiskt samhälle. Det handlade inte om religion, känslor eller moral, men om mänsklig säkerhet och värdighet.

Under 1950- och 60-talen skärptes den internationella rättsordningen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slog fast att alla människor har lika värde, och konventionen om avskaffande av rasdiskriminering krävde att stater skulle stoppa spridning av rasistiska idéer och uppmaningar till hat. Sverige skrev under och förband sig att stärka sin lagstiftning.

1970 avskaffades den gamla hädelselagen som skyddade religioner från att bli hånade. Samtidigt moderniserades lagen om hets mot folkgrupp. Det historiska skiftet är tydligt: skyddet för religioner togs bort, medan skyddet för människor förstärktes. Det är raka motsatsen till vad som ibland påstås i dagens debatt och propaganda.

Under 1980- och 90-talen breddades lagen för att inkludera fler grupper som historiskt utsatts för systematiskt hat. Det handlade om etniska och religiösa minoriteter, HBTQ-personer och senare även könsidentitet. Det var ingen identitetspolitisk innovation, utan en fortsättning på samma princip som 1948: att skydda grupper som riskerar att avhumaniseras.

Lagen riktar sig mot hot och avhumaniserande angrepp på människor som grupp. Den lägger sig inte i kritik av religioner, ideologier eller politiska ståndpunkter. Den begränsar inte debatt, men den sätter en gräns där språket börjar förvandla människor till legitima mål.

Lagen behövs fortfarande eftersom den stoppar mekanismer som annars snabbt kan normaliseras. Den hindrar att grupper görs till måltavlor, att hat får fäste och att demokratin börjar erodera genom samma processer som möjliggjorde 1930‑ och 40‑talens övergrepp. Den fungerar som en säkerhetsventil, inte som en åsiktslag – en distinktion som är avgörande att hålla fast vid i dagens politiska klimat.

Det är därför lagen om hets mot folkgrupp fortfarande är en av demokratins mest grundläggande skyddsmekanismer. Den finns för att hejda den avhumanisering som historien gång på gång visat hur snabbt den kan sprida sig när språket förlorar sina gränser. I dag finns högerextrema med SD i spetsen, som vill avskaffa lagen för att skapa ett språkligt ingenmansland där kollektivt misstänkliggörande kan presenteras som samhällsanalys och där hat kan kläs i politisk terminologi. Det är en strategi som alltid börjar med att försvaga skyddet för utsatta grupper och slutar med att normalisera språk som gör människor till måltavlor.

När HMF angrips handlar det inte om frihet. Lagen handlar om att ej öppna luckan där avhumanisering kan passera som argumentation och där historiska lärdomar förvandlas till hinder för den berättelse som hatet behöver. Det verkliga hotet mot det öppna samhället är inte lagstiftningen. Det verkliga hotet är ambitionen att ge hat en frizon.

Vi har nu gått igenom HMF‑lagen och dess historiska och politiska sammanhang. Resten ligger hos dig som läsare: att kunna identifiera mekanismerna, förstå kontexten och se vilka som bryter mot lagen och av vilka skäl.

Källor:

Lagen.nu: Brottsbalk 1962:700

Åklagare.se: Hatbrott

FN: Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna

FN: Konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering

SR: Ökar rätten att häda?

Lästips:

Populär historia: Einar Åbergs judehat ledde till hetslagen

Artiklar, I fokus

Ungsvenskarnas förvirring och dubbelmoral om islam

Ungsvenskarna, vars fadersparti är Sverigedemokraterna, hävdar att islamism inte hör hemma i Sverige och använder Iran som varnande exempel. Samtidigt handlar ett av deras senaste inlägg om att Sverige aldrig får bli “ett muslimskt land”. Inlägget bygger på kommunikation om islamism egentligen som ett sätt att attackera och misstänkliggöra muslimer som en föreställd enhetlig grupp, eftersom inlägget bl a bygger på en felaktig sammanblandning av samhälle, land, stat och nation. Ironiskt nog är inlägget negativt emot muslimer samtidigt som utvecklingen i Iran visar att muslimer stödjer demokratiska värderingar.

I inlägget presenteras den nuvarande utvecklingen i Iran som bevis för “vad islam leder till”. Men Iran är främst ett exempel på vad som sker när regimen och staten genom teokratiska system gör anspråk på religiös tolkningsmakt och erkänner inte människor som individer som har rätt att välja sin religion eller alternativa livsåskådning.

Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.

Inlägget missar också vilka som faktiskt protesterar. Demonstranterna i Iran är i praktiken mestadels muslimer – religiöst, kulturellt eller socialt. Protesterna visar att även muslimer gör politiskt motstånd mot ett odemokratiskt och auktoritärt system.

Om Iran på sikt skulle demokratiseras skulle det bli ett bevis och motexempel till främst högerextrema idéer och synsätt att muslimer och islam är oförenliga demokrati och universella värderingar.

Land, stat och nation är inte samma sak

Påståendet att Sverige aldrig ska bli ett muslimskt land handlar delvis om missbruk och sammanblandning av begrepp. Sverige är ett land där muslimer lever, alltså finns det svenska muslimer. I den samhälleliga meningen är Sverige redan ett land där muslimer är en självklar del av befolkningen. Idag är runt 10 % av Sveriges befolkning muslimer, religiöst, kulturellt eller socialt. På det sättet är Sverige också ett land för muslimer.

Att en större del av en befolkning i ett visst land har en viss religion säger ingenting automatiskt om staten rörande lagar, institutioner och funktioner. Sverige anses en av dom mest sekulära staterna i världen baserad på universella värderingar som likvärdighet. Att förneka denna skillnad mellan samhälle och stat leder till felaktiga slutsatser om både demokrati och religionsfrihet.

Det handlar inte om ”svenska rättigheter” utan om universella medborgerliga rättigheter

Ungsvenskarnas hänvisningar till “grundläggande svenska rättigheter” är också missvisande. Bland annat eftersom Sveriges konstitutionella system och ordning grundas på universella idéer om frihet, jämlikhet och rättsstat. Alltså inte på kulturellt eller religiöst avgränsade värderingar.

Sverige är dessutom en EU-stat, vilket betyder att de rättigheter och institutionella principer som gäller här också är förankrade i europeisk konstitutionalism och unionsrätt. Föreställningen om rättigheter som något specifikt svenskt, i motsats till universellt, saknar juridisk och praktisk grund samt tjänar främst ett identitetspolitiskt syfte oftast i högerextrem mening.

Islam är inte islamism

I inlägget används begreppet ”islamisk ideologi”, när det som egentligen avses är islamism som politisk ideologi. Det är en avgörande skillnad. Islamism är en politisk lära där religion används för att legitimera statlig maktutövning genom repression, förtryck, diskriminering och våld.

Att tala om ”islamisk ideologi” antyder däremot att religion i sig leder till dessa uttryck. Det är analytiskt felaktigt på samma sätt som det vore fel att hävda att kristendom per automatik leder till terror eller auktoritärt styre som i Ryssland. Religionskritik förutsätter begreppslig precision bland annat för att motverka kollektivt misstänkliggörande och skuldbeläggning.

Eftersom inlägget även handlar om att islamism inte hör hemma i Sverige och att Sverige aldrig får bli ett muslimskt land blir motsägelsen tydlig. Om problemet vore islamism som ideologi skulle människors religionstillhörighet vara oviktig och irrelevant. Formuleringen avslöjar i stället att begreppet islamism används för att legitimera hatiska och extrema tankar att muslimer inte ska få finnas i samhället.

Kollektivismens spegelbild med tanke på kristen nationalism

Högerpopulistiska och högerextrema rörelser i Europa och USA, inklusive i Sverigedemokraterna, brukar kommunicera att kristendom eller ”kristna värderingar” används för att definiera nationell identifikation. Tanken genom det som i forskningen definieras som kristen nationalism är att alla invånare i en nation ska vara kristna på det sätt som högerextrema aktörer önskar.

Kristen nationalism står emot demokratiska värderingar och religionsfriheten. På det sättet finns det fler likheter än skillnader mellan kristen nationalism och islamism genom att religion görs till politiskt maktmedel, individen underordnas ett kollektiv och avvikelse misstänkliggörs. Problemet är inte vilken religion som används, utan att religion används för att legitimera godtycklig och auktoritär statlig och politisk kontroll.

Kvinnor som retoriskt alibi för högerextrem politik

Inlägget hänvisar även till kvinnors situation i Iran. Samtidigt är det välkänt hur högerextrema och högerpopulistiska rörelser historiskt och i nutid förhåller sig till rättigheter rörande kvinnor. Genom till exempel betoning av kvinnans underordning i kärnfamiljen, motstånd mot homosexuella relationer och en repressiv hållning i abortfrågan.

Inlägget innehåller även det som i forskningen kallas för civilisationistiska åsikter. Det bygger bland annat på att liberala och feministiska värden åberopas selektivt för att rikta misstro mot religioner som islam och minoriteter som muslimer. Resultatet är att idéer liksom konstitutionella principer och praktik rörande frihet och jämlikhet används för att främja motsatsen, alltså ett auktoritärt och kollektivistiskt högerextrem samhällssyn.

Källor:

The Conversation: Iran protests 2026: our surveys show Iranians agree more on regime change than what might come next

Christians against Christian nationalism: What is Christian nationalism?

European Union: EU-rätten

Freedom House: Sweden

Forum för levande historia: Islam och muslimer i Sverige

Motargument: Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

SO-rummet: Iran idag

SO-rummet: Sveriges grundlagar

SO-rummet: Islamism – extremism

Krönikor

Sluta rösta på idioter

I september nästa år står vi inför ett ödesval. Vi måste inse allvaret i den utveckling som skett under de senaste tre åren. Vem hade kunnat föreställa sig, för bara tre år sedan, att man på fullt allvar skulle börja tala om att sätta barn i fängelse? Det är så absurt och verklighetsfrämmande att man nästan tror att de har förlorat förståndet. Det har SD-regeringen förresten gjort och med besked.

I mars 2026 träder den nya säkerhetsförvaringslagen i kraft. När den sjösätts har man rubbat rättsstatens grundvalar. En av de mest fundamentala rättsprinciperna är ne bis in idem – förbudet mot dubbelbestraffning. Ingen får straffas två gånger för samma brott. Säkerhetsförvaring innebär att en person kan hållas frihetsberövad även efter att straffet är avtjänat. Det betyder att de som ska fatta beslut tvingas gissa sig fram för att förlänga ett redan avtjänat straff.

Det vi ser är inte bara en politisk kursändring – det är en förskjutning av själva fundamentet för vår demokrati. Normaliseringen av hat, skuldbeläggning och fulretorik har smugit sig in i vardagen som ett gift. Det som igår var otänkbart är idag tillåtet, och det som borde väcka avsky möts med axelryckningar.

Att SD har ett väljarstöd på över 20 % är horribelt; jag vägrar att tro att dessa presumtiva väljare verkligen delar SD:s politik och åsikter. Även Moderaterna borde ha ett halverat väljarstöd, av den enkla anledningen att möjligen 6–7 % faktiskt tjänar på den nyliberala politiken. Men med SD på över 20 % har vi alla ett pedagogiskt och politiskt ansvar: att minst halvera deras stöd fram till valdagen nästa år.

Egentligen är det öppet mål för oss som vill ha en ny regering. SD har motsatt sig att ta bort karensdagen, de har försämrat A‑kassan, och de har använt regeringen som bulvan för att driva igenom lagar som underminerar rättsstaten – lagar jag redan har berört tidigare. De har visat en total likgiltighet inför det faktum att 10 % av befolkningen är arbetslösa. De är inte längre mot välfärdsföretag som dränerar våra gemensamma tillgångar – de är numera lobbyisternas vänner. När man börjar komma in på klimatfrågan – SD är på den punkten den renaste formen av populism. Oavsett om havsnivån skulle höjas med fem meter, skulle vi se Åkesson stå vid en bensinpump och lova fem kronor litern.

SD:s mål är att villkora all välfärd. I praktiken betyder det att endast de som når upp till en viss nivå ska ha rätt till välfärd. De som är sjuka, skadade eller funktionsnedsatta kan känna sig blåsta om de satt sitt hopp till SD. De kommer aldrig att lyfta ett finger för dem. De har visat mandatperiod efter mandatperiod och de senaste åren med all tydlighet – de står på de besuttnas sida.

Till sist: deras ylande om “kriminella invandrare” handlade aldrig om kriminalitet – det handlade om att kasta ut alla. Nu ser vi deras politik i praktiken: även skötsamma och arbetande invandrare slängs ut.

Och till syvende och sist: vi måste ta ett allvarligt samtal med våra medmänniskor innan de har röstat bort all anständighet – och inte minst demokratin.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Tidö: Populism skapar fler brott

Apropå Tidöregeringens lagändringar så att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse kan vi ställa två åsikter (A och B) mot varandra:

A. Man kan inte bara låsa in barn, dom är barn.

B. Ska man inte straffa barn om dom gör sig skyldiga till ”vuxna brott”?, ska vi låta barn som mördar vara ute i samhället?

A. Barn har inte växt färdigt, deras hjärnor är inte färdigutvecklade, dom har inte samma förmågor och omdöme som vuxna människor har. Dom är lättmanipulerade och har inte samma förmåga att stå emot grupptryck. Om dom dessutom har olika diagnoser kan dom vara än mer sårbara.

B. Säg det till familjen till en pappa som har blivit mördad. Hur ska dom kunna känna att det finns rättvisa? Man måste visa att det får stora konsekvenser att mörda eller skada någon, annars kommer mängder av unga begå grova brott.

A. Jag tycker inte att man ska förminska allvaret, men det ensidiga fokus på inlåsning som regeringen förespråkar, går emot befintlig forskning. Jag fattar att familjer som är drabbade vill ha rättvisa och upprättelse men dom kommer knappast må bättre av att veta att straffen gör det mer sannolikt att barnen fortsätter leva kriminellt och skada nya människor när dom kommer ut.

B. Vad är ditt förslag då? Att man ska ”prata med gärningsmännen?”

A. Mitt förslag är att man använder samma metoder som när man utreder en flygkrasch eller vill förhindra smittspridning dvs att man går igenom varenda liten detalj och aspekt av de händelseförlopp som man känner till. Tar reda på vad de svaga länkarna finns och sen sätter in åtgärder där det finns svagheter i det sociala och juridiska skyddsnät som finns.

B. Är det inte det som politikerna redan gör?

A. Nej dom håller just nu på att tävla om vem som kan ge ett intryck av att vara ”hårdast mot brott”, det är någonting annat. Vi har t o m sett hur vissa politiker håller kvar vid övertygelser som dom vet är kontraproduktiva. Gör man det, är det inte att förhindra och stoppa brott viktigast, då handlar det snarare om att flexa repressiva muskler framför frustrerade väljare. Varje problem som samhället står inför har en populistisk och en vetenskapligt förankrad lösning. När politiker väljer den populistiska lösningen kan du vara säker på att dom är mer intresserade av hur dom ska uppfattas, än att vilja lösa problem på riktigt. Det finns alldeles för många politiker som gör en politisk karriär på att använda den metoden, dvs att lyssna vad människor är upprörda över för tillfället, gå ut och säga att man ska sätta in ”hårda åtgärder” som får politikern att verka kraftfull, utan att åtgärderna har någon långsiktig effekt. Vi säger att vi vill skydda barn från att bli manipulerade men även vuxna kan bli manipulerade och det är så här det kan se ut.

B. Vad är alternativet?

A. Identifiera svagheter och luckor i systemet, använd den vetenskap och kunskap som finns för att åtgärda de problem som finns. Det kan dessutom vara bra att se till att vi har grupper som bedriver en aktiv forskning om nya fenomen och företeelser. Gör vi det på ett sätt som blir framgångsrikt kan vi leda utvecklingen och verka rådgivande till andra länder istället för att springa flera steg efter och gnälla över att världen är orättvis.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Hur kan populismens framgång förklaras?

För att förstå populismens framgångar är det viktigt att förstå skillnaderna mellan höger- och vänsterpopulism. Båda de, samt även nyliberal populism, har haft framgångar i Europa de senaste decennierna. I synnerhet högerpopulismen har varit framgångsrik. Men hur är högerpopulism jämfört med vänsterpopulism?

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:

1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Det mest grundläggande för att förstå populistiska partiers framgång är att ta förstå både tillgången och efterfrågan i det politiska landskapet. Hänsyn bör även tas till den socioekonomiska och sociopolitiska kontexten, menar Mudde och Kaltwasser (2019).

En viktig faktor är de etablerade politiska partiernas oförmåga att vara responsiva och fånga upp politiska strömningar och undertryckta förväntningar och behov hos en allt växande andel av befolkningen. Den politiska apparaten misslyckas med att uppfatta utvecklingen och missar folkets behov och önskemål till den grad att medborgarna upplever att ”eliten” inte längre gynnar deras intressen. Denna retorik är särskilt framgångsrik när det resonerar emot hur många upplever verkligheten.

Det kan gälla upplevd eller faktisk korruption, att eliten uppfattas som oärlig, självisk eller likgiltig inför majoritetsbefolkningens intressen, eller att den inte går att lita på (Mudde och Kaltwasser, 2019). Det kan också vara en falsk känsla, men som upplevs som ”äkta” och ”sann” eftersom det legitimeras av populisternas retorik.

Populisternas retorik, som att framställa sig själva som outsiders som ”för folkets talan” och representerar ”folkviljan”, blir därmed mer tilltalande för befolkningen. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att denna attityd ofta finns latent hos befolkningen. Att den är vilande tills rätt omständigheter får den att slå igenom. Det är när en stor andel av befolkningen upplever att det är en korrekt beskrivning av verkligheten (oberoende om det är korrekt beskrivet – eller inte).

Två exempel på populistiska partier är det svenska högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) och det spanska vänsterpopulistiska partiet Podemos. Båda grupperna delar en skepticism mot EU och upplevd överstatlighet, samt hävdar att de står på ”folkets sida” mot den etablerade eliten. De har dock olika definitioner av både ”eliten” och ”folket” och representerar olika värdideologier: SD med etnisk nationalism, Podemos med socialism.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, en av Podemos ideologer, argumenterar för att nyliberalismens politiska centralisering mot ”mitten” har raderat ut konfliktlinjerna i samhället. Politiken blir därmed mer symbolisk än konfliktbaserad, vilket urholkar medborgarnas förtroende för den politiska processen. Det skapar ett klimat där populistiska partier kan framstå som attraktiva alternativ till de etablerade partierna. Eftersom politiken i grunden är en konflikt om olika intressen, är därför populism ett attraktivt alternativ för de som upplever att politiken inte kan tillgodose deras (politiska) behov.

Populistiska partier erbjuder ett alternativ till det befintliga systemet och lägger skulden på ”etablissemanget” och ”eliten”. Deras retorik förstärker ofta bilden av ett polariserat samhälle och stärker partiets krav på exklusiv representativitet som uttolkare av ”folkviljan”.’

Sverigedemokraternas maktanalys utgår från att ”eliten” lierar sig med ”minoriteter” på bekostnad av ”vanliga (vita) svenskar”. Denna analys kan tilltala väljare som känner sig politiskt exkluderade eller uppgivna över landets utveckling. Kombinationen av Chantal Mouffes analys, sociala mediers förenklade verklighet och strömlinjeformade budskap samt ökade klyftor mellan folkvalda och medborgare – stad och land, rika och fattiga – svensk och osvensk – bidrar till en värdering hos många väljare att den etablerade eliten prioriterar egna intressen framför folkets (Müller).

SD har också skapat en förenklad bild av politiska motståndare genom att sammanfoga olika partier under benämningen ”vänsterliberalerna”, trots att dessa partier har diametralt motsatta politiska ståndpunkter. Det var även någonting som nazisterna i Tyskland gjorde under Weimarrepublikens tid för att framställa de själva som ett alternativ mot den etablerade ordningen. Tidigare användes begreppet ”sjuklövern” innan partiet själva ingick i politiskt samarbete med Kristdemokrater och Moderater. Det är noterbart att de har upphört använda sig av begreppet sedan dess.

I vänsterpopulistiska Podemos fall är utvecklingen likartad. Partiet uppstod ur en ekonomisk kris och använder inramningen att den ”nyliberala eliten” har utarmat arbetarklassen och ”det vanliga folket”. De etablerade partierna utmålas som illegitima representanter för folkets intressen, eftersom de gynnar nyliberala krafter. De är det dåliga som tjänar det dåliga – emot folkets intressen.

Podemos kombinerar populistisk retorik och propaganda med en outsiderattityd – snarlikt hur SD fram till nyligen har försökt positionera sig. Podemos är EU-skeptiska och säger sig värna spanjorerna mot Bryssel, likt SD:s framställning av ”svenska folket” mot eliten, men utan etnisk avgränsning – snarare i termer av klass. Samma retorik går att se hos Ungerns högerpopulistiska ledare Victor Orbán.

Populistiska partier kombinerar ofta ett personalistiskt ledarskap med partiorganisationer som ibland fungerar mer som valmaskiner än traditionella partier. Både SD och Podemos har ett tydligt ledarskikt som bär partiet, ofta i samspel med en social rörelse. Podemos började som en social rörelse som aktiverade populistiska känslor, medan SD utvecklade sitt parti långsamt och triangulerade opinionsläge och sinnesstämning över tid för att hela tiden ligga i linje med vad de uppfattade som ”folkets vilja” – för att på det viset göra anspråk på att vara företrädare för opinionen – samtidigt som de både hamrar och smyger in sina andra budskap. Båda partierna har också en stark närvaro på internet, vilket förstärker deras förmåga att kommunicera direkt med väljare.

Populisternas förmåga att ge uttryck för ”folkviljan” är avgörande för människors ställningstagande och skapar det som Müller kallar ”aha-upplevelsen”, vilket ger följarna ovanligt hög lojalitet jämfört med andra partier. Båda partierna i det här exemplet är karismatiska och har följare som i hög utsträckning är lojala och relaterar känslomässigt – snarare än ideologiskt – till partiernas respektive sinnesstämningar.

Kombinationen av sociala och politiska faktorer har skapat en situation där ”behovet” av populism har ökat, medan partierna själva har haft organisatorisk kapacitet, ledarskap och socialt momentum för att dra nytta av de förutsättningarna . Tillsammans med de etablerade partiernas oförmåga att anpassa sig till nya situationer förklarar detta deras framgång. Populism är i den här kontexten ett politiskt verktyg, snarare än en ideologisk riktning.

Referenser:
Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.