Etikettarkiv: barn

Myter

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

Det finns en utbredd föreställning om att barn mår bäst av att ha en mamma och en pappa närvarande under sin uppväxt. Det brukar heta att ”barn behöver en mamma och en pappa” eller att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Det finns också de som har varit av en annan uppfattning vad gäller könsuppsättningen i ett föräldrapar.

Det största problemet i denna föreställning är att vi utgår ifrån oss själva. Det är vi vuxna som tror oss veta vad som är bra för barnen. Vad som ingår i detta är lite oklart, men det brukar handla om att barnet ska utveckla ett bra beteende, få bra psykisk hälsa och en god inlärningsförmåga. Ytterligare exempel (mina spekulationer) på vad som skulle kunna påverkas av föräldrars könstillhörighet är sociala koder, könsidentitet, människosyn samt synen på kvinnor respektive män. Är dessa företeelser avhängigt könen på föräldrarna? Eller beror det på andra faktorer?

Vad barnen tycker verkar vara sekundärt. Vi vuxna har bestämt oss för att barn helst ska ha en förälder av vardera kön. Är det uttryck för homofobi? Är det uttryck för heteronormativitet? Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Är detta ett uttryck om att ”det naturliga” är att vi ska ha en förälder av vardera könet?

Det är nu det blir kontroversiellt. Det jag kommer att redogöra för härnäst i denna mytknäckare kommer att uppfattas som en bomb för vissa, en liten överraskning för andra och en självklarhet för en del.

Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.

Amerikanska forskare vid University of Colorado Denver har gått igenom 19 000 studier och artiklar i ämnet. Den banbrytande forskningen leddes av docent Jimi Adams, docent vid nyss nämnda universitet. Adams medskribent till studien, Ryan Light, sociologiprofessor vid University of Oregon, konstaterar att detta är den mest omfattande analysen som gjorts i ämnet. Forskarna har funnit fakta som styrker att det inte spelar någon roll vilken könstillhörighet föräldrarna har.

Materialet som forskarna har studerat sträcker sig ända tillbaks till 1977, och sedan millennieskiftet råder konsensus i frågan: barns utveckling påverkas inte av huruvida föräldrarna är samkönade eller heterosexuella.

Jag hoppas att detta kan komma att innebära att vi slutar använda oss själva, och våra egna föreställningar, när vi ska avgöra vad som är bäst för våra barns utveckling.

Mina svar på frågorna jag ställde i början:

  • Är det uttryck för homofobi? Ibland.
  • Är det uttryck för heteronormativitet? Absolut.
  • Är det uttryck för kulturella och sociologiska traditioner? Most definitely.
  • Är det uttryck för vår föreställning om att ”det naturliga” är att ha en förälder av varje kön? Ja!

Kommer detta ”avslöjande” att påverka riksdagspartiers ståndpunkt i frågor som rör homoadoption/samkönad adoption (Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta) och insemination för lesbiska par (Sverigedemokraterna motsätter sig detta)? Jag har berört detta inför valet 2014. Förevändningen dessa partier har i frågan är att ”barn har rätt till en mamma och en pappa”. Kommer vi att få se en förändring hos dessa två konservativa partier? Om inte har jag svårt att se något annat än att de har homofobiska, eller heteronormativa, föreställningar.

De officiella dokument som säger att ”varje barn har rätt till sin mamma och pappa” bör med den här nya forskningen som stöd ändras till ”varje barn har rätt till sina föräldrar”.

Det enda negativa med samkönade föräldrar är själva föreställningen om att det är fel, och den föreställningen bottnar i våra fördomar, vår homofobi och vår heteronormativitet. Barn med samkönade föräldrar kan bli stigmatiserade och mobbade. Detta har sitt ursprung i vuxnas fördomar och i vilken påverkan vi har på våra barn. Våra fördomar och vår intolerans har en tendens att, ibland, överföras till våra barn. Det är allas vårt ansvar att se till att det inte fortsätter.

Vi gör bäst i att tänka på barnens bästa. Vi gör sämst i att låta våra fördomar avgöra vad som är bäst för våra barn.

Barn behöver föräldrar. Punkt.

* Kristdemokraterna har sedan 161127 beslutat att även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption
* Sverigedemokraterna har på Landsdagarna i november 2019 beslutat även samkönade par ska ha rätt att prövas för adoption

Källor:

Föräldrars kön utan betydelse

New study about children of same-sex couples: Researcher says no evidence they are negatively impacted

Lästips:

Äntligen kan vi få barn från Brasilien

Korta motargument

Friskolan och apartheid

En friskola i Ronneby vill inte att deras elever använder samma entré som nyanlända elever. Anledningen är att föräldrar till elever, krävt att barn inte ska ”tvingas dela entré”.

Jan-Erik Wildros (S), andre vice ordförande i utbildningsnämnden i Ronneby kommun, ställer sig frågande till förfarandet.

Det är ren apartheid. Det handlar om skolbarn. Vad är detta för värdegrund?

Friskolan, som ägs av Thorengruppen, krävde att fastighetsägaren skulle bygga om lokalerna så att barnen separerades, och inte använde samma delar av byggnaden. På sin hemsida beskriver sig Thorengruppen som ett utbildningsföretag där

”…alla våra verksamheter (skolor) knutna till olika typer av samhällsbyggande projekt lokalt, nationellt och internationellt…en koncern med stort samhällsengagemang och hjärta.”

Vad för slags samhällsbyggande är detta? Kan vi tolerera att offentligt finansierad verksamhet bedriver apartheid?

Oavsett vad man anser om friskolereformen, så bör man ifrågasätta om krav som dessa är något som en skola ska tillmötesgå.

Relaterade länkar:
”Skola stoppade flyktingbarn” (Sydöstran 160523)
”Ledande politiker ställer friskolan mot väggen” (Sydöstran 160523)
Thorengruppen

 

I fokus, Myter

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar?”

En Facebookstatus från i höstas cirkulerar just nu i nationalistiska kretsar. (Texten i sin helhet längre ner.)

Det finns ett generalfel i denna text, och det är påståendet att bidragen hon räknar upp skulle gälla ”ensamkommande”. Så är det inte. Vad hon pratar om är ersättningen för fosterbarn, oavsett bakgrund. Sverige gör ingen skillnad på ensamkommande och övriga barn som behöver placeras. Ersättningen beror på barnets ålder och situation och på uppdragets omfattning i stort – hur mycket tid barnet anses kräva. Det är därför lite märkligt att skribenten så precist kan ange belopp, eftersom hon inte verkar ha kommit tillräckligt långt i processen för att faktiskt ha fått ett barn anvisat.

Huruvida ersättningsnivåerna för föräldrar med funktionsnedsatta barn är tillräckliga vill vi inte gå in på, men det är beklagligt med denna jämförelse, eftersom det det bygger på den gamla skrönan om att utlänningar får något som inte svenskar får. Detta handlar inte alls om härkomst.

Påståendet att en vuxen alltid behöver vara hemma på heltid med ett fosterbarn är förstås helt absurt. Självklart, om barnet är nyfött, självklart inte om barnet är äldre, såvida det inte finns extrema behov. Fosterföräldrar har full rätt att förvärvsarbeta liksom alla andra.

På Motargument anser vi det också självklart att fosterbarn, som i princip undantagslöst levt ett traumatiskt liv oavsett om de är ensamkommande, frivilligplacerade eller omhändertagna pga bristande föräldrar/föräldraförmåga, ska ha ett eget rum och inte sova på en soffa i ett vardagsrum. Påståendet att fosterbarn annars sover ”i salar med 100 andra” begriper vi inte alls. Var finns dessa salar?

Vi som sätter barn till världen har, till skillnad från fosterföräldrar, ett försörjningsansvar. Det är inte meningen att samhället ska bekosta alla utgifter vi har för våra barn, såvida vi inte helt saknar egna medel.

De avslutande orden ”Jag förstår inte detta!!! Vart är rättvisan i detta?  Känner mig ledsen och kränkt!” sammanfattar hela statusen. Skribenten är av allt att döma kränkt för att hon upplever att samhället ger något till icke-svenskar som svenskar inte har rätt till, och det är också den skrönan som lever vidare i kommentarsfälten under de 1 200 delningarna av statusen. Ingen verkar ens reflektera över det faktum att det faktiskt inte i huvudsak är fosterbarnen som ”får” något här, utan de som väljer att vara fosterföräldrar – människor som gör en stor enorm insats genom att öppna sitt hem för någon annans barn.

Så byggs bilden av ”vi och dom” ut bit för bit, genom ogenomtänkta påståenden som delas okritiskt.

===

”SNÄLLA HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!!!

Jag har som många av Er vet en son (snart 13år) med Down syndrom, autism och utvecklingsstörning.
Han saknar kommunikation. En utomstående som inte känner honom väl har väldigt liten chans om ens någon att förstå vad han vill.
Hans kost är väldigt begränsad, han har ingen riskbedömning och förstår inte fara. Han har fortfarande blöja då han inte klarar av toalettbesök på egen hand. Han har daglig medicinering osv
Han kräver 24timmar om dygnet tillsyn. Det är jag som står för denna tillsyn ALLTID!! I två år har vi kämpat för att få assistans och ALLA intyg säger enligt lag att han är berättigad till det. Men som sagt än är det inte beslutar…
Förstå mig snälla rätt. Jag älskar min son och gör detta mer än gärna. Men det är ett tungt arbete och ekonomiskt väldigt ansträngt!
Jag får ca 7000kr i månaden och det kanske låter mycket för en del… Men att klara sig på detta med två barn är ett klurigt spel.

För ett tag sedan tänkte jag att även om det är tungt och vi inte bor i ett slott, så har jag både energin, viljan och platsen till att hjälpa ett ensamkommande barn.

Ansökan gick iväg och informationen ang krav osv kom hem…
Barnet ska ha eget rum. (Tja jag sover gärna på soffan, men förundras över att det är ok att dom delar stora salar med 100andra men inte ok att dela rum med ett av mina barn)
En vuxen ska vara hemma på heltid med det ensamkommande barnet, då detta kräver mycket tid. (Inga problem men Varför gäller inte samma för ett handikappat barn och dess förälder?)
Man ska bo relativt centralt eller ha bil så att barnet kan åka in till stan och vara social ( förstår jag men varför får inte handikappade barn den rättigheten?)
Ersättningen för att ta emot ett ensamkommande barn är ca 700kr (brutto) /dag beroende på barnets problematik + 200kr/dag (netto) för barnets utgifter så som busskort, kläder, nöjen osv….
Nu undrar jag VARFÖR HAR INTE MITT HANDIKAPPADE BARN SAMMA RÄTTIGHETER???

Jag får ca 7000kr netto i månaden för omvårdnad av min son. Jag får ett barnbidrag på 1100kr månaden för att han ska kunna få ett socialt liv (bl.a.)

För ett ensamkommande barn får jag ca 14000kr netto i månaden för omvårdnad och ca 6000kr netto i månaden för att barnet ska kunna ha ett socialt liv (bl.a.)

Jag förstår inte detta!!! Vart är rättvisan i detta?
Känner mig ledsen och kränkt!

ALLA SUMMOR ÄR RIKTIGA!”

Artiklar, Myter

Myt: "Afrikaner föder för många barn"

Är de så dumma att de föder sju barn när de inte har någon mat så får de skylla sig själva!

Påståendet dyker upp med jämna mellanrum här och var på internet, oftast i samband med en hungersnöd eller ett reportage om fattigdom i södra Afrika. Ofta följer en hänvisning till 1700-talsforskaren Thomas Malthus teorier om överbefolkning. Den här artikeln ämnar att förklara varför påståendet att ”afrikaner föder så många barn på grund av sin ointelligens” inte bara är extremt rasistiskt, utan dessutom väldigt fel.

Den demografiska transitionen:

g427 En bild som visar de fyra stegen av den Demografiska transitionen. Steg 2 och 3 brukar kallas för det ”demografiska gapet”.

Den här modellen, som är vetenskapligt erkänd som den modell som bäst förklarar befolkningsutvecklingen i världen, delar upp utvecklingen i fyra steg baserat på födelsetal och dödstal.

Steg 1: Detta steg motsvarar ett förindustriellt samhälle. Länder i första steget har väldigt höga dödstal, och människor dör unga. Detta beror på att det råder brist på medicin och mat, vilket gör att vanliga, i dagens samhälle lindriga, sjukdomar kan leda till döden. Samtidigt är barnen nödvändiga för att familjen ska kunna överleva, vilket de gör genom att bidra till hushållsekonomin och jordbruket. På grund av de höga dödstalen, och särskilt den höga barnadödligheten, föder mödrarna många barn för att öka sannolikheten att några överlever och kan hjälpa familjen.

Steg 2: I steg två börjar dödligheten falla, till stor del på grund av förbättringar inom sjukvård, såsom vaccinering och förbättrad personhygien, samt bättre jordbruksmetoder, vilket minskar riskerna att dö av vanliga sjukdomar samtidigt som tillgången på mat ökar. Däremot minskar inte födelsetalen, då dödsfallen minskar snabbare än befolkningen hinner anpassa sig, vilket leder till en ”befolkningsexplosion”. Sverige genomgick det här steget under första halvan av 1800-talet, och här befinner sig just nu en del u-länder.

Steg 3: I detta steg minskar även födelsetalen, vilket i de allra flesta fall leder till en stabilisering av befolkningen. Befolkningen blir fortfarande större, men inte lika mycket som i steg två. Vad minskningen i antalet barn per mamma beror på är aningen osäkert, men de troligaste anledningarna enligt forskarna är ökad tillgång till preventivmedel, urbanisering, större möjligheter till utbildning för kvinnor och barn, samt att barnen nu, i större grad, lever tills de är vuxna, vilket minskar föräldrarnas behov av att föda många barn. En stor del av världens länder befinner sig i det här steget, och ännu fler beräknas komma hit i takt med att länderna i steg två utvecklas. Sverige befann sig i det här steget ungefär mellan 1850 och 1975.

Steg 4: Steg fyra är steget där både dödstal och födelsetal når låga nivåer, och befolkningsökningen stannar av. Hit når länder normalt när tillgången på medicin och utbildning är stor och landets ekonomi är relativt god. Större delen av världens i-länder och post-industriella länder antingen befinner sig i, eller har nyligen lämnat, steg fyra.

Även ett steg fem har lagts till i den här modellen eftersom ett par länder har sett ytterligare sjunkande födelsetal, vilket skulle ha inneburit en minskande befolkning om det inte vore för invandring. Här är Sverige nu. Detta steg är dock oviktigt för den här specifika artikeln.

Vad man kan se av den här modellen om den demografiska transitionen är att den situation som stora delar av Afrika, Mellanöstern och Sydostasien befinner sig i är fullt naturlig, och inte ett resultat av människornas ”ointelligens”. Att familjer skaffar många barn beror på att de vill vara säkra på att några överlever. Tack vare internationella organisationers arbete har tillgången på medicin, mat och utbildning nu ökat stort i dessa områden, om än inte så snabbt som man kan önska. Detta har lett till att barnadödligheten minskat, vilket, i sin tur, lett till en befolkningsexplosion som den vi såg i Europa på 1800- och 1900-talen. Om tillgången på utbildning och medicin i dessa områden fortsätter att öka, samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna och jordbruket förbättras, så kommer också dessa länder röra sig mot en stabil befolkningsutveckling med låga födelsetal. Talet om ”afrikaners dumhet” kan alltså ses som oinformerat, rasistiskt struntprat.

Krönikor, Myter

Stoppa skadliga riter

Gästkrönika från Anders Hesselbom
Riskerna med rituell omskärelse, alltså religiöst eller kulturellt motiverat avlägsnande av förhud, varierar med hur de olika riterna ser ut. Att vi accepterar att denna sed får fortgå, kostar några barnaliv per år — bara i västvärlden. Ibland får barnet infektioner och ibland leder det till sterilitet. Även ett s.k.”lyckat” ingrepp har inneburit en omotiverad risk för den som utsätts och leder till onödigt lidande.

circumcision set
istolethetv / Foter / CC BY

Ett sätt att ducka för kulturellt eller religiöst motiverade riter är att bara försöka rationalisera kring fenomenet. En del försöker hindra kritik mot omskärelse genom att t.ex. påstå att det finns hygieniska skäl bakom. Hygien-argumentet är pseudovetenskap, kopplingen eller korrelationen mellan hygien och förhud är fortfarande ej medicinskt bevisad.

Bland de riter som förekommer hittar vi t.ex. de där en rabbin med sin mun suger upp en droppe blod från förhuden. Barnets smärta anses av vissa vara ett självändamål. Även här håller man den pseudovetenskapliga flaggan högt. Bland judiska utövare förekommer föreställningen att spädbarnets smärta på något sätt skulle bidra till bildandet av självkännedomen.

Det finns sällan verkliga medicinska skäl att utföra en omskärelse, men det förekommer. Riskerna och de ev. negativa konsekvenserna blir ofta begränsade eftersom ingrepp genomförs av kompetenta läkare med sterila verktyg.

Många religioner har spända förhållanden till sex och barnaalstring, och ett av de verkliga motiven bakom omskärelse är att det gör onani aningen mer omständigt än vad det behöver vara.

Anders Hesselbom
Anders Hesselbom

I många kulturer anses onani vara uttryck för sjukliga fixeringar. Ett närliggande område är synen på preventivmedel och abort, något som också orsakat ofattbara kvantiteter av onödigt lidande.

För min del finns det inga som helst tvivel om att en eventuell kränkning av vuxnas religionsfrihet — när vi avråder från religiöst eller kulturellt motiverad omskärelse — är ett långt mindre problem. Vi ska inte fortsätta se mellan fingrarna på en avskyvärd hantering av barn eller vara rädda för att applicera vår moral på vad vi anser är vidriga religiösa yttringar.

/ Anders Hesselbom, gästkrönikör. Redigerat av Johan Löfström

För fördjupning i ämnet, läs debattartikeln i sin helhet på Anders blogg.

Kvinnlig omskärelse ur ett muslimskt perspektiv

Krönikor

Sd:s syn på barn

Gästinlägg från polimasaren

Ett barn på flykt väljer inte själv sin situation och jag tänker återigen hänvisa till FN’s definition av barn från barnkonventionen ALLA under arton år är alltså barn och barns rättigheter och välmående måste gå i första hand och gör det i varje sund människas tankesätt.

Ett barn är varje människa under 18 år.

Eid Mubarak & Peace to the world
Swamibu / Foter.com / CC BY-NC

I en riksdagsomröstning angående papperslösa barns rätt att gå i skola så röstade SD nej. Expo förklarar hur det gick till:

När riksdagen röstade om förslaget i går gavs bifall från samtliga partier förutom SD – som enhälligt (med undantag för ledamoten Johnny Skalin som tryckte fel; han beklagar sig inför sina partikamrater och har skickat en rättelse till kammarkansliet) röstade nej.

När SD förnekar barnens rätt att gå i skola bryter de inte bara mot paragraf 28 i barnkonventionen:

Varje barn har rätt till utbildning. Grundskolan ska vara gratis.

…utan även mot punkterna 2,3,4,6,22,29. Varför vill då Sverigedemokraterna neka barnen sin skolgång? De anser att det skulle öka invandringen till Sverige om barnen får gå i skola här.
Barnen är alltså en orsak till ett framtida problem för sverigedemokraterna. Är de så emot invandring så det kan gå över lik i det här fallet barnens välbefinnande för att stoppa den?

Gästinlägg från polimasaren

Artiklar

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland, ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Agneta Berliner

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Det barn som möts av respekt, lär sig att respektera andra.

Det behövs en rejäl synvända i det svenska samhället. Hos lärare, föräldrar, grannar, polis, socialsekreterare, politiker, åklagare, domare. Vi behöver alla vända på perspektiven. Från vuxenperspektiv till barnets. På riktigt. I alla situationer. Lära oss mer om hur barn fungerar. Agerar. Reagerar. Alltför många barn mår psykiskt dåligt. Alltför många barn blir inte lyssnade till. Alltför många barn sviks av samhället, av oss vuxna, när de behöver oss som allra bäst. Vi vuxna behöver göra vårt allra, allra yttersta för att stötta de barn som har det svårt. Så att alla barn får en så bra uppväxt som det någonsin går. Så att barnen får vara barn. Det är så vi formar ett gott samhälle med respekt för de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. En föregångare och förebild i detta synsätt var barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak.

Krochmalna Street orphanage
Unknown / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

I trettio år levde Janusz Korczak tillsammans med föräldralösa barn på barnhem i Warszawa. Han skapade en verksamhet som byggde på barnens demokratiska och aktiva deltagande i sin egen vardag. Korczak ansåg att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Och att det är roten till mycket av världens elände – barnens förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Hela Korczaks verksamhet kan sägas vara ett projekt för fredsfostran.

Korczaks människosyn var allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet. För stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll. Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Korczaks tankar om barns rätt till respekt bidrog till att lägga grunden för den första barnkonventionen. Och Janusz Korczak påtagligt aktuell och närvarande även idag. ”Barnets rätt till respekt” och ”Hur man älskar ett barn” är två av hans böcker. I dessa böcker bidrar språket i sig nästan till en känsla av poesi mellan varven. För mig ger texterna många anledningar till reflektion och de framkallar en stark vilja att vara en god förälder. Och en god medmänniska.

Jag har haft förmånen att träffa och samtala med Sven Hartman och Ylva Wibaeus från Svenska Korczaksällskapet. Ånyo greps jag då av en stor ödmjukhet inför de tankar kring barn och barns rättigheter som Janusz Korczak framförde för över 80 år sedan. Inte för inte kallas han pionjär i det internationella arbetet för barns rätt.

Janusz Korczak förespråkar inte några pedagogiska måsten – det handlar mer om hur man som vuxen förhåller sig till ett barn; med respekt och utifrån att varje barn är en individ med egna erfarenheter. Janusz Korczaks tankar är angelägna. Läs hans böcker. Fundera på budskapet. Sprid hans namn och de insikter som du själv gör när du läser hans tankar.

Med tillåtelse från Sven Hartman följer nedan en summering av hans och Ros Mari Hartmans efterskrift till ”Barnets rätt till respekt”.

Vad är det som gör att en människa blir ihågkommen av eftervärlden? Är det bara det storslagna vi minns eller kommer vi också ihåg det lågmälda? Janusz Korczak (1878-1942, författarpseudonym för Henryk Goldszmit) var en stillsam man, men han spred ljus för många människor i en mörk tid. Man minns honom, inte för hans framgångar bland stora män, utan för att han ägnade hela sitt liv åt barnen. Både i stora och små sammanhang förespråkade han barnets rätt till respekt.

Janusz Korczak föddes i en judisk familj som var helt assimilerad i det polska samhället. Korczaks intresse för barn väcktes tidigt och redan i unga år engagerade han sig i frivilligt arbete med barn. Efter genomförda medicinstudier i Warszawa, Berlin och Paris hade han en privatpraktik vid sidan av sin tjänstgöring på ett barnsjukhus i Warszawa. Efter några år lämnade han, trots lysande framtidsutsikter, sin läkarverksamhet och började engagera sig i barnhemsarbete. Med tiden hade han ansvar för två barnhem, ett för judiska barn och ett för icke-judiska barn. Korczak tycks i detta arbete fått utlopp för sin mångsidiga begåvning. Han ansvarade för den pedagogiska ledningen, fungerade som barnens läkare, deltog i deras fostran, skrev och berättade sagor för dem.

Jerusalén: Museo del holocausto: Plaza de Janusz Korczak
edomingo / Foter.com / CC BY-NC-ND

Janusz Korczak skrev åtskilliga böcker i pedagogik, barnpsykologi och barnavård, både vetenskapliga och populärvetenskapliga. Under långa perioder anlitades han som föreläsare i barnmedicin på universitetet och som expert på frågor om ungdomsvård i rättsväsendet. Och en hel generation polska barn lärde känna honom som ”Den gamle doktorn” – som ledde en serie mycket populära radioprogram för barn.

När andra världskriget bröt ut beslutade Korczak sig för att försöka rädda barnen och barnhemmen. I oktober 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till gettot och Korczak gjorde ideliga tiggarfärder för att försöka skaffa mat åt barnen. Han arresterades flera gånger, bland annat för att han vägrade bära armbindeln med den judiska stjärnan. Goda vänner uppmanade honom att försöka fly, det är omvittnat att han flera gånger gavs fri lejd genom sina internationella kontakter, men han bestämde sig för att stanna. Han kunde inte överge barnen när de hade det som svårast.

Korczak kallas för en humanistisk pedagog och då har man haft både hans idéer och hans liv i tankarna. Det är inte ofta man kan se en så klar överensstämmelse mellan lära och liv som hos Korczak. Årtiondena runt första världskriget gav upphov till en rad pedagogiska riktningar som visat sig vara osedvanligt fruktbara och slitstarka. Från Stockholm hade Ellen Key redan år 1900 proklamerat ”Barnets århundrade” som också var titeln på den bok hon utgivit. Det är troligt att Korczak i mycket inspirerades av Ellen Key. Båda var engagerade debattörer för barnets rätt till rätt och skydd. Maria Montessori, Rudolf Steiner och Célestine Freinet var andra i den skara av tänkare inom pedagogik och barnavård dit Janusz Korczak räknades. Industriell expansion, teknisk och politisk utveckling ledde till en ny kunskapssyn och till krav på ökad utbildning för folkflertalet. Krig, fattigdom och sociala orättvisor medförde stora och tunga uppgifter för skola och barnavård. Årtiondena kring första världskriget innebar också att vetenskapen i allt större utsträckning fick en styrande roll där man tidigare förlitat sig på kyrkans råd. Janusz Korczak var en vetenskapligt skolad barnläkare. Han bedrev forskning kring barns psykiska och fysiska utveckling. Och kombinerade sitt stora vetande om barn med en övertygelse om barnets värde och om människolivets okränkbarhet. Han förenade sin stora praktiska erfarenhet från alla åren på barnhemmen med ett gediget vetenskapligt kunnande och en humanistisk åskådning. För Korczak är det individen och inte kollektivet som är utgångspunkten för uppfostran i hans pedagogik som präglas av närhet, humor och en varm grundton.

Överhuvudtaget var han angelägen om att betona att barn först och främst är människor för att på så vis tona ner de åtskillnader som ständigt görs mellan barn och vuxna. Korczaks skrifter präglas av insikten att livet inte är lätt att leva, varken för barn eller vuxna. Människans liv bestäms av personliga upplevelser och tillkortakommanden, av samhällets orättvisor och historiens tragedier. Men, menade Korczak, människans kännetecken framför andra är att hon kan påverka sin situation och sin framtid.

Roten till mycket av världens elände såg Korczak i det förhållande att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Det leder i sin tur till att deras förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Om man hårdrar analysen kan man säga att hela Korczaks verksamhet var ett projekt för fredsfostran.

I sin bok ”Hur man älskar ett barn” efterlyser Korczak ett Magna Carta för barnens rättigheter där han formulerar tre grundläggande rättigheter:

1. Barnets rätt till sin död. Där han vänder sig mot samtidens överdrifter i barnhygien. Korczak menade att de som till varje pris ville undvika att barnen drog till sig en livshotande sjukdom, så förvägrade man dem ett naturligt liv.

2. Barnets rätt till den dag som idag är. Barns liv har ett egenvärde som ska respekteras. Och enligt denna princip är det orätt av föräldrar, lärare eller samhället att betrakta barn som investeringsobjekt inför framtiden. Det är inte heller rätt av den vuxne att förverkliga sig själv genom sina barn.

3. Barnets rätt att vara den han eller hon är. Varje barn är en individ och varje barn har rätt att vara sig själv.

Going to School
cindy47452 / Kids Photos / CC BY-NC-SA

Allt som Janusz Korczak skrev var förankrat i det vardagliga barnarbetet. Han arbetade med ett stort barnkollektiv och det tvingade honom till att finna former för individuell stimulans och även till att fördela ansvar och normöverföring. För att den stora barngruppen skulle fungera krävdes att man utnyttjade barnens förmåga till lojalitet och ömsesidig förståelse. Likaså krävdes utrymme för barnens personliga integritet. Detta medförde att olika fostrande inslag fick större utrymme i Korczaks arbete än vad som i allmänhet var fallet inom progressiv pedagogik och så kallad modern barnuppfostran. Korczak var uttalad motståndare till alla former av aga, vilket var både ovanligt och radikalt i de sammanhang där han var verksam. Han menade att det inte var i rollen som bestraffare som den vuxne ska ta sitt ansvar, utan att i kraft av sin större erfarenhet ska den vuxne samverka med barnen. Korczaks respekt för barnet är orubbligt.

De arbetsformer som Korczak utvecklade vid sina barnhem förutsatte ett delat ansvar för allt, från städning till planering. De gemensamma ordningsreglerna respekterades av barn och vuxna. Man hade ett faddersystem där nyintagna barn blev omhändertagna av flickor och pojkar som redan var hemma vid institutionen. Man hade också en ”kamratdomstol”, ett slags stormöten med ordförande och sekreterare, där konflikter mellan barnen eller mellan barn och vuxna togs upp till behandling enligt en särskild ”lagsamling” där de första 99 paragraferna var förlåtelseparagrafer.

En följd av Korczaks människosyn var att han trots medvetenheten om alla ärftliga och miljömässiga skillnader mellan människor envetet hävdade allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet, för stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll.

Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Den lilla skriften ”Barnets rätt till respekt” trycktes första gången 1929. Här sammanfattas många av de tankar som genomsyrar Korczaks arbete. Skriften har troligen sitt ursprung i en föreläsningsserie som han gav vid universitetet i Warszawa. Serien anknöt till den tidens barnkonvention, Genèvedeklarationen från 1924, som Korczak var en av idégivarna till.

I augusti 1942 deporterades Janusz Korczak, personalen och de 200 barnen vid det judiska barnhemmet tillsammans med 15.000 andra från gettot i Warszawa till det nazistiska förintelselägret Treblinka och mördades där.

I mer än tjugo länder runt om i världen finns idag Korczaksällskap som arbetar i Janusz Korczaks anda för barnets rättigheter.

 


Läs mer;

Svenska Korczaksällskapet
Rädda barnen om Barnkonventionen
UNICEF om Barnkonventionen

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 2)

Sista delen av Tant Ninettes gästkrönika

Läs första delen här!

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam kan uppstå när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel, som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att riskera att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. Såna kommentarer urholkar självförtroendet. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Children in Namibia(1 cropped)
Thomas Schoch / Foter / CC BY-SA

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera en annan bloggare med erfarenhet om detta: Sandra:

Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.

Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga — min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår.

Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”

Tanten blev lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet blev rädd för damen och det såg pappan).

Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad?” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon?” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det är liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av.

Free Daddy and His Little Shadow Girls at The Skate Park Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna — skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är ”nej” på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst, när som helst. Precis som att våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om — att förlora sin mamma).

Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte på något sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mig till sådana som är som jag var tidigare. Med det menas personer som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan. Personer som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Personer som nu när de vet bättre också agerar på ett annat sätt.

Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mig som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar människor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t.ex. våld. Här finns ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

Gästkrönikan kan du läsa i sin helhet här: Tant Ninette

Krönikor

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette

Artiklar, Myter

Ekeroths demografiska bomb är bara ett knallskott

De islamfientliga tongångarna ter sig mer och mer desperata, även i Riksdagen, ja för Kent Ekeroth och Thoralf Alfsson är än så länge riksdagsledamöter. Ekeroth lägger in citat från Axess på sin blogg som han hävdar stödjer tesen om att Europa översvämmas av Afro-asiatiska och Latinamerikanska djupt religiösa människor. Att Sverige år 2050 kommer vara förändrat intill oigenkännlighet.

Nu är det inte alla människorna från Latinamerika eller Asien som Ekeroth oroar sig över — det är först och främst eller rättare sagt; enbart de som tror på Allah. Kent skriver en hälsning, som en riktig domedagsprofet, till oss alla:

Snart vaknar du upp i ett Sverige/Europa där du inte känner dig hemma eller vill ha. En present från Sjuklövern bland annat.
Barnafödande efter bosatt tid i Sverige. Uppdelat på grupper av ursprungsländer.
Barnafödande efter bosatt tid i Sverige. Uppdelat på grupper av ursprungsländer.

Samtidigt så samlar hans meningsfrände Ingrid Carlqvist på namn. Ja, bokstavligen samlar och räknar förnamn på nyfödda barn i Sverige för att räkna hur många muslimer det föds här.
Att det är totalt omöjligt att avgöra en individs religiösa tillhörighet utifrån namnet har gått Carlqvist helt förbi. Lika lite som Sveriges alla Sarah och Rebecka är judinnor, eller alla Krister och Adam är kristna, lika lite behöver alla Ali och Fatima vara muslimer.

Att resonemanget namn = religion är helt ohållbart, och blir mycket uppenbart om man tittar på Carlqvists eget namn, Ingrid, ett fornnordiskt namn. Ska vi förutsätta att hon tillhör hednisk asatro? Eller att Kent Ekeroth svär sig till den keltiska mytologin? Ett namns eventuella religiösa anknytning försvinner och övergår med tiden till tradition. Man heter det man heter för att det är tradition i familjen man föds i eller för att ens föräldrar tycker namnet är fint. Och om något barn ges ett tilltalsnamn och ett andranamn som båda låter religiösa, ska den personen då räknas två gånger?

Nyfödda barn har för övrigt ingen religion alls. Men så långt tänker inte Carlqvist, nej hon ser bara namn i sken av sina egna fördomar.

Men, kanske någon tänker, det finns ju enligt Kent Ekeroth väldigt många muslimska kvinnor i Sverige och de föder barn på löpande band…
Nja, om man räknar de kvinnor som är födda i s.k.”muslimska länder” och var bosatta i Sverige vid årsskiftet 2011-2012 så var det ungefär 100 000 kvinnor i barnafödande åldrar, 15 – 44 år. Beroende på hur generöst man tolkar vilka länder i mellanöstern och nordafrika som ingår i MENA-länderna; Afghanistan, Irak, Iran, Syrien, länderna på Afrikas horn som Somalia, Etiopien, Eritrea. Du kan själv göra beräkningar i statistikdatabasen hos SCB (asylsökande är inte inräknade i dessa siffror, pga man inte vet vilka som får stanna permanent)

Klicka på bilden för att förstora den
Utrikes födda kvinnor efter födelseland. i barnafödande åldrar. Klicka på bilden för att förstora den

Ungefär 100 000 kvinnor!

Vi har en befolkning på över 9,5 miljoner. Och tänk väl på att det är långt ifrån alla av dessa 100 000 kvinnor som är muslimer, och som kommer föda så många barn som de invandringskritiska påstår. Benägenheten att föda många barn minskar när dessa kvinnor flyttat till Europa och Sverige, och nativiteten blir mindre och mindre ju längre tid man bor här. (Se diagram till höger, klicka på det för förstoring. Länder som Etiopien och Somalia hör till gruppen länder med lågt HDI)

Sedan avtar även religiositeten hos människor som lever i och integreras in i sekulariserade samhällen, så det finns ingenting som tyder på att dessa barn födda av kvinnor från muslimska länder växer upp till fundamentalistiska Islamister. Troligen så växer en hel del upp till helt ickereligiösa sekulära personer. Vill man undvika att det blir fler radikala religösa i Sverige så är bästa sättet helt enkelt att umgås med nyanlända.

Hur man än räknar eller försöker vrida och vända på det så kommer Ekeroths profetia om en demografisk bomb vara lika falsk och felaktig som Mayakalenderns domedag. Ett litet knallskott är vad det är.

Jag rekommenderar dig som läsare att ägna några minuter till den här föreläsningen med Hans Rosling om demografi och religion:

!
Se gärna fler videoföreläsningar som Dr Hans Rosling har på sin websida : gapminder.org/videos

/Loan Sundman

Källa:
Diagram från SCB: Befolkningsframskrivning, Barnafödande efter tid
För fördjupad läsning rekommenderas rapporten: Barnafödande bland inrikes och utrikes födda
För den senaste uppdateringen på området Barnafödande i Sverige Maj 2012