Här kan man läsa hans krönika där han menar att man som antirasist bör använda andra tekniker än just fakta för att omvända en rasist. Och visst har han rätt i att fakta inte nödvändigtvis biter på den som har alltför starka åsikter, oavsett om det handlar om rasism eller något annat. Delar av den forskning som ligger bakom hans resonemang är dessutom oerhört intressant.
Men detta är en av anledningarna till att Motargument.se existerar. Vi har inte som huvudmål att omvända rasister. Vi är inte ute efter att vara några självutnämnda hjältar som får den svenska rasistiska rörelsen att förändra sina åsikter. Vi tror oss inte kunna åstadkomma detta, även om det givetvis vore en snygg fjäder i hatten.
Motargument.se har som främsta mål att bidra med just motargument för den som sitter i fikarummet på jobbet och diskuterar med en helt vanlig människa som kanske har rasistiska tendenser i sina åsikter. Som kanske köper de där argumenten som låter rumsrena, men som egentligen inte är det. Vi vill påverka den som kanske inte riktigt vet hur den ställer sig till Sverigedemokraternas argument, eller som inser att något är fel någonstans i deras matematik, men inte kan sätta fingret på vad.
För min egen del vill jag gärna också sprida insikten att rasism på ett sätt går att förstå sig på, då det endast är ett annat perspektiv på verkligheten. Förvisso ett i mina ögon snedvridet sådant, och ett som inte är humant, empatiskt eller förstående på något som helst sätt, men ett annat perspektiv och sätt att se verkligheten.
På det stora hela håller jag med Marcus Priftis när han säger att den som vill omvända en rasist måste börja prata mer om värderingar, inte bara presentera fakta som kan läsas utifrån olika perspektiv och vridas på och tolkas till sin egen fördel. Hur man tolkar och använder fakta visar dock rätt tydligt vilka värderingar man har.
Och i slutänden är det värderingarna som gör skillnad.
Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.
Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.
Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.
Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.
Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.
“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.
Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”
Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.
Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.
Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.
I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.
Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.
Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.
Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.
Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.
Är det ok att reta eller diskriminera någon för att de ser ut på ett visst sätt? Har slöja, turban eller kalott? Nej, det är det inte. Det spelar ingen roll om man själv valt det eller inte.
När jag gick i högstadiet hade jag en uppseendeväckande frisyr och klädstil. Jag stack ut ordentligt och det passerade inte obemärkt. Varje dag fick jag höra att jag såg ut som någon som sålde sexuella tjänster (för att uttrycka det snyggt), samt att jag såg ut som ett kvinnligt könsorgan (jag tror att ni förstår vad jag menar). Det var inte roligt.
Jag pratade med rektorn och studierektorn om det. De var rörande överens; du får skylla dig själv. Du har ju valt att se ut på ett visst sätt och då är det ok att de andra eleverna hackar på dig, det får du räkna med. Rätta in dig i ledet eller håll käften. Att du får höra kränkande saker varje dag är ditt problem, inte vårt.
Det var en kille i årskursen över mig som var värre än de andra. Varje gång vi gick förbi varandra i korridorerna fick jag höra könsord och hur ful och äcklig jag var. Till slut rann det över, jag skällde ut killen efter noter och använde majoriteten av de mindre smickrande orden i den svenska vokabulären. Han höll på att skita knäck, och efter den incidenten sade han aldrig något till mig igen.
Hade skolans personal sagt att ”du får räkna med att bli kallad fula saker för att du har slöja” så hade det antagligen tagit hus i helvete. Hoppas jag i alla fall. Diskriminering kan aldrig tolereras. När jag hör ordet tänker jag instinktivt på rasism, men det finns fler dimensioner. Det är mer än etnicitet, religion eller hudfärg.
Jag minns tydligt ett tillfälle då jag blev diskriminerad på grund av mitt utseende. Det här låter fullständigt vansinnigt, men jag kan försäkra dig om att det är sant. När jag var ett par år äldre och började se mig om efter en bostadsrätt gick jag in på ett mäklarkontor och satte mig med pärmen innehållande lämpliga objekt. Efter att ha bläddrat en stund kom en kvinna fram till mig. Jag trodde att hon skulle fråga om jag ville ha hjälp med något, men tji fick jag. Hon sade lite nedlåtande att de antagligen inte hade något i min prisklass. Jag bara gapade. Hur kan hon veta hur mycket pengar jag har? Dessutom är väl mina pengar lika bra som någon annans? När jag sade vilken prisklass jag kunde tänka mig blev hon plötsligt jättetrevlig, men då fick hon svaret att jag inte tänkte köpa en lägenhet från dem.
Efter detta gick jag till en annan mäklare, och då berättade jag vad som hänt. Han sade kallt att de som klär upp sig till tänderna inte har en spänn på fickan, men att de som ser lite halvskabbiga ut inte har något att bevisa för någon. Och jag såg väl lite halvskabbig ut. Jag köpte min lägenhet av den mäklaren.
Jag tillhörde en subkultur och valde att klä mig på ett visst sätt, men anledningen är inte relevant. Vad som är relevant är att det inte var jag som kallade någon fula saker på grund av deras yttre. Det var inte jag som sade ”vi har nog ingenting i din prisklass”. Problemet med diskriminering kan inte skyllas på den som diskrimineras, det är den som diskriminerar som bär skulden.
Motargument fortsätter sin granskningsserie med att visa hur de svenskfientliga utvandrarna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” lämnar det gamla fina traditionella etniskt och religiöst homogena Sverige där de höll på att svälta ihjäl, pryglas, förföljas och bespottas.
Ett Sverige vars befolkning år 1840 av SCB uppskattas till cirka 3,1 miljoner människor, eller drygt 30 % av dagens folkmängd. Ett Sverige med fler svenskar än vad Sverige kunde tåla. Ett Sverige med drygt en miljon utvandrare.
En resa bland svarthåriga romer och svenskfientliga Blekingebor
Det är nu dags för våra utvandrare att bli invandrare. Efter ett tårögt farväl färdas de med häst och vagn genom landet Sverige med den gemytliga nationella samvaron. Men färden till hamnen som skall göra utvandrarna till båtflyktingar i New York, kantas av etnisk segregation och än mer svenskfientlighet. De passerar andra resande med häst och vagn på väg mot kusten.
Närmare bestämt rör det sig om romer, av de utvandrande smålänningarna kallade för ”tattare”. Människor vars svarta hår ses som uppseendeväckande av Karl-Oskar och hans glada gäng.
När de färdas genom skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge förbereder sig det växande resföljet på slagsmål och överfall. Sådana var enligt de utvandrande svenskarna vanliga i de trakterna under mitten av 1800-talet. Resenärer berättar för varandra om Blekingebor som de anser vara mer ”hetlevrade” än andra svenskar. Blekingebor som ”egentligen” inte var riktigt svenska. De hade ju inte varit en del av Sverige särskilt länge. Mindre än tvåhundra år vid den tiden.
Men vad var det som kunde tänkas ha gjort Blekingeborna så hetlevrade och svenskfientliga?
En kort och översiktlig beskrivning av Blekinges historia ger många bra ledtrådar.
Svenska sjörövare besöker Blekinge
Under de tusen år som gått innan Karl-Oskars massutvandrare vågade sig på färden genom Blekinges farliga skogar, hade landskapet varit såväl en blodig krigsskådeplats och ett mångkulturellt projekt.
Landskapet Blekinge omnämndes i vikingasagor från 800-talet och påstods då på något sätt domineras av svear.
De danska och svenska kungamakterna tvistade och stred om Blekinge i cirka 200 år, men beslöt i ett fredsavtal år 1 000 att Blekinge skulle bli danskt.
Det kristna kärleksbudskapet sprids i Blekinge
Kort efter att den danska armén fick verka ostört I Blekinge, började det kristna kärleksbudskapet spridas med emfas i landskapet. Såhär beskriver katolska kyrkan själv sitt kristnande av Blekingeborna:
”Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm [= Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.”
Bilden föreställer biskop Egino – mannen som alla blekingebor ville ge sina skatter till. Senare utnämnd till Blekinges Apostel
Efter att Blekingeborna fick lust att slå sönder sina gamla gudastatyer och ge bort alla sina skatter till katolska biskopar eskorterade av den danska armén, följde en period av relativ fred i Blekinge under trehundra år. Undantaget var då estniska sjörövare från Ösel som härjade i landskapet och kort därpå utsattes för hämnd från blekingska sjörövare.
Den svenska armén försöker assimilera Blekinge
I början av 1300-talet pantsattes Blekinge till en Holsteinsk greve som ogillades av Blekingeborna och därför sökte militärt stöd av Sverige. Danmark avträdde Blekinge till Sverige men försökte kort därpå återerövra landskapet. En serie blodiga krig och skövlingar av Blekinge och dess befolkning, huvudsakligen utförd av svenska trupper, följde under mer än två hundra år. År 1525 slöts fred mellan Danmark och Sverige enligt vilket Blekinge förblev danskt.
Under en mycket kort tid blev Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg ett sjörövarnäste för sjökrigaren Sören Norby, som slutligen fördrevs och flydde till Ryssland.
Erövringskrigen och gerillakrigen i Blekinge mellan Danmark och Sverige fortsatte i tvåhundra år till och eskalerade till den grad av svenska arméer att de kunde betecknas som ett folkmord:
”De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.”
Blekinge utsätts för mångkulturell massinvandring från Sverige
Den svenska kungamakten anlade de två viktiga städerna Karlskrona som blev svensk örlogsbas, samt Karlshamn, från vilken alltså de utvandrande smålänningarna i ”Utvandrarna” seglade till New York.
”Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge.”
År 1710, drygt 140 år innan Karl-Oskar och hans grannar seglade till New York från Karlshamn, gjorde danskarna sitt sista misslyckade försök att återerövra Blekinge. De nådde ända fram till Karlshamn.
Men det var kanske mot den här bakgrunden av tolvhundra år av svenska invasioner och folkmord som gjorde att Blekingebor, respektive svenskar inklusive smålänningar såg på varandra med misstro. Blekingeborna hade inte ännu assimilerat sig och tagit seden dit de erövrats. De var fortfarande svenskfientliga.
Men hör och häpna. Farhågorna kommer på skam. Karl-Oskars följe når fram till Karlshamn helt oantastade och avseglar efter en viss tid mot det ännu mera mångkulturella USA och New York. Det är först nu som de skall ta det stora svenskfientliga steget och upphöra att vara svenskar.
(Citaten är hämtade från hemsidan tacitus.nu där även andra landskaps historia finns populärvetenskapligt beskriven.)
/ Thabo ´Muso
Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4
Jag vet att du är en glad Sverigedemokrat som blivit politisk flykting till Ungern, som du själv uttryckt det. Du stödjer SD:s idéer och tankar, och även om jag inte håller med dig i sak (milt uttryckt) så respekterar jag din rätt att tycka och tänka vad du behagar.
Som varandes halvungrare, född ungrare och som ungersk medborgare, så är jag dock litet oroad över saker jag hört om dina förehavanden i Ungern. För, som du säkert förstår, så förväntar jag mig ju att du ska agera efter dina åsikter, och efter dina förväntningar på mig som ungrare boende i Sverige.
Jag vet att ni i Sverigedemokraterna är mycket måna om att invandrare ska assimilera sig till Sverige. Det är inte en åsikt jag håller med om, men jag vet att du tycker att det är väldigt viktigt att man som invandrare i ett land anpassar sig och tar efter lokala seder, kultur och språk. Det oroade mig därför att läsa att du firat Sveriges nationaldag i Ungern. Jag tror bestämt att du glömt vad ditt älskade parti och dina nära vänner i Sverigedemokraternas ledning förespråkar? Jag menar, om vi invandrare i ett nytt land ska svära trohet till nationen (och eventuellt knugen, i Sverige), är det då inte litet dumt om vi samtidigt firar vårt forna hemlands nationaldag? Det visar ju på dubbla lojaliteter? Nej, Erik, jag tror du måste gjort en tabbe helt enkelt, och glömt vad du själv står för där! Givetvis är det numer Ungerns nationaldag du ska fira, och inget annat, för du skulle väl aldrig vara en hycklare som kräver en sak och själv gör annorlunda, eller hur? (För övrigt rekommenderar jag att du förungrar ditt namn också, Szilág Érik heter du numer, inte sant?)
Så långt, så väl, du kommer givetvis att fira endast Ungerns nationaldag, med ungerska flaggan, Ungerns nationalsång och ungerska hyllningsvisor (”talpra magyar, hív a haza, itt az idö most vagt soha…” eller ”piros fehér zöld, ez a magyar föld!” föreslås). Med ungersk Pálinka förstås, den svenska nubben hör ju ditt forna hemland till; dricker du sådant visar du ju på att du inte är villig att assimilera dig till ditt nya hemland. Och det skulle du ju aldrig göra, du vän av assimilering! Men det räcker ju inte, du måste ju också göra ett prov på att du faktiskt lärt dig tillräckligt om landet, dess språk och kultur! Jag menar, inte skulle du väl kräva av andra något du inte kan tänka dig att göra själv?
Nästa gång jag är i Ungern (oroa dig inte, det sker inte så ofta) så kan jag sammanställa en rad frågor om det ungerska språket, ungerns kultur, ungerns historia och liknande som du kan svara på för att få fortsätta hänga i landet. För du vill väl bli medborgare, eller hur? Du skulle väl inte bara sitta i Ungern för att leva på mina landsmäns resurser? Vi har nämligen arbetslöshet nog, så är du inte beredd att bli helylleungrare så…
Det kan vara litet vad som helst förstås, det är så brett det där med kultur – som vem som är ungerns nationalskald, vad är så speciellt med den ungerska kungakronan (flera svar är rätt), varför var Mattias Corvinus så viktig, varför är Transsylvanien så viktig för många ungrare, hur lagar man pörkölt, när kommer mikulás (jultomten/Sankt Nikolaus) i Ungern, vilka var de historiska processerna bakom revolten 1956, vem var Puskás, hur många kasus har vi i ungerskan… sådana slags frågor som jag är säker på att du skulle kunna svara på om det handlade om svensk kultur (ja, du vet, när blev Sverige en monarki, vilken är vår nationalsång (obs, kuggfråga!), varför är många i Norge och Finland bittra på Sverige trots att vi tror att de är våra mysiga broderfolk, hur lagar man Janssons frestelse, hur länge har vi haft jultomten och vad hade vi innan… du vet, sådant).
Det finns erkänt en sak till jag oroar mig för, Szilági úr (herr Almqvist, men det vet du förstås redan eftersom du så idogt studerat ditt nya modersmål, inte sant?), rykten säger att du kanske varit hemma i Sverige på besök? Jag hoppas att det inte är sant, ety många i ditt parti har menat att en flykting som kan besöka sitt forna hemland inte alls är en äkta flykting, och med fördel kan skickas hem! Om du inte blivit ungersk medborgare (och BARA ungersk medborgare, för vi vill ju inte ha delade lojaliteter!) så blir det ju litet pinsamt om jag måste föreslå för de ungerska myndigheterna att du faktiskt har det tryggt nog i Sverige för ett besök, och att du därför bara utnyttjar Ungern för dina egna syften, och därmed bör deporteras! Jag menar, inte skulle väl du vilja föregå med dåligt exempel för alla de invandrare i Sverige som ni föreslagit ska deporteras, ety de just gjort samma sak: besökt sina hemländer?
Ett sista tips dock, pajtás (min vän), de där Kent och Ted Ekeroth… de bör du nog inte synas med. För, du vet, i Ungern är det liksom inte tradition eller kultur att ogilla invandrare, nej i Ungern är det romer och judar som man ska hata och spotta på. Romerna vet jag ju att ni i Sverigedemokraterna redan visat ert ogillande mot, så det är inget nytt för dig, men om du ska anpassa dig till ditt nya hemland är det nog viktigt att du också som god ungersk nationalist visar lämplig avsky för de tu judiska bröderna du tidigare kallat vänner. För, du vet, man ska ju ta seden dit man kommer!
Med lyckönskningar om ditt nya liv som stolt ungrare (och inget annat än ungrare),
Sverigedemokraterna vill ha livstids fängelse. ”På riktigt”. Småsmällar över fingrarna eller stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet ska bort. Inga fler ”semestrar på spa-anläggningar” förklädda till rättspsykiatriska kliniker. Bura in dem och kasta bort nyckeln. I slutet av mars satt enligt Aftonbladet ungefär 170 livstidsdömda individer i fängelse, de flesta för mord. Det finns en hel del myter om dödligt våld som Sverigedemokraterna gärna plockar fram och skrämmer upp personer med. Dags för Motargument att knäcka några av dem.
— ”Det var bättre förr, det är blattarna som mördar”
Myt:”Det dödliga våldet ökar.”
Fakta: Det dödliga våldet i Sverige har minskat med 25 % de senaste 20 åren, med hänsyn tagen till befolkningsökningen. Det betyder att vi är tillbaka på ganska exakt samma nivåer som under 50-talet. I början av 90-talet nåddes en tillfällig topp, men efter det har fallen minskat. Dödligt våld är överskattat i statistiken, många misstänkta brott visar sig vara naturliga dödsfall eller olyckor, självmord, överdoser etc. Antalet polisanmälda brott är således betydligt fler än det faktiska antalet fall av dödligt våld.
Påstående:”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”
Sanning: Det stämmer. Detta är ytterligare en ”sverigevänlig sanning” som Motargument inte räds för att publicera. I ”Dödligt våld i Sverige 1990-1998. En deskriptiv studie” från år 2000 skriver kriminologen Mikael Rying att utrikesfödda är överrepresenterade med drygt tre gånger som gärningsmän och drygt två gånger som offer. Men dessa ”invandrare” i statistiken (som Sverigedemokraterna mer än gärna talar om) kommer emellertid ofta från länder vars kultur ligger väldigt nära inpå våran egen. Det talar Sverigedemokraterna mindre gärna om.
Bland de utrikesfödda i mordstatistiken dominerar nordbor, särskilt finländare. Av 729 gärningsmän under perioden 1990-1998 var 80 stycken (11 %) födda i Finland. Svenskar och nordbor utgör 79 % av alla gärningsmännen och 85 % av offren. Inkluderas övriga européer stiger siffran till 88 % av gärningsmännen och 89 % av offren. Vid våldsbrott som får dödlig utgång har ofta gärningsman och offer bakgrund från samma land (Rying 2000).
Det dödliga våldet i Finland är mycket intressant. Även om det vid första anblick kan tyckas irrelevant eftersom artikeln handlar om Sverige, så är deras statistik värd att uppmärksamma och syna. Finland har en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än Sverige, men trots att deras samhälle är mer ‘etniskt homogent’, har Finland dubbelt så många fall av dödligt våld som Sverige, räknat per 100 000 invånare.
Som kuriosa kan även nämnas att 60 % av alla offer för mord och dråp i Sverige under 1980-talet hade finsk härstamning (Ekbom, Engström & Göransson. Människan, brottet, följderna. Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. s. 122, ISBN 978-91-27-13244-3).
— ”Juggemaffian skjuter vem som helst, för minsta lilla. Typ”
Myten:”De gör upp i den undre världen.”
Fakta: Begreppet ‘det var en uppgörelse i den undre världen’ förekommer ofta när man läser om dödligt våld bland kriminella. Det får det att framstå som att det rör sig om storskalig narkotikahandel eller avrättade informatörer. Sanningen är att de kriminella ‘uppgörelserna’ ofta handlar om ganska futtiga saker; en upplevd kränkning efter något bagatellartat gräl, eller strävan efter att imponera på andra kriminella. Det dödliga våldet utförs oftast av unga personer i nätverkens eller grupperingarnas utkanter med endast lösa kopplingar till kärnmedlemmar. Att våldshandlingar i den undre världen handlar om gängkrig eller marknadsandelar är ovanligt.
När man talar om dödligt våld skiljer man på expressivt och instrumentellt våld. Dessa två former av våld beskrivs kort — och enligt mig mycket bra — i denna rapport från BRÅ (s. 21). En majoritet av det dödliga fullbordade våldet kännetecknas av så kallat ‘expressiva motiv’. Med detta avses oplanerade brott som begåtts i affekt och kan ha sin grund i svartsjuka eller andra starka känslotillstånd. Våldet är ett mål i sig, och ofta finns alkohol med i bilden. I denna kategori finner vi bl.a. spontanbråk och dispyter, samt familje- eller partnervåld, som är den vanligaste typen av dödligt våld i Sverige.
Instrumentellt motiverat dödligt våld är t.ex. mord i samband med rån eller kriminella affärer. Det förekommer i Sverige, men i mindre utsträckning än det expressiva (BRÅ 2011:5).
Myt:”Vem som helst kan drabbas av mord.”
Sanning: Mord är till stora delar en klassfråga. Det är ofta frågan om marginaliserade, missbrukare och kriminella som dödar andra marginaliserade, missbrukare och kriminella. Både offer och gärningsman kommer oftast från de nedre delarna av samhällsstegen. Dödligt våld bland överklassen är mycket ovanligt.
— ”Du blir mördad på gatan av en främling”
Myt:”Fler och fler dör av gatuvåld.”
Sanning: Sju av tio mord sker i någons bostad. Inget tyder på att dödligt våld mellan obekanta ökar. Mordstatistiken är förhållandevis konstant och visar att ca 70 % sker inom familjen eller bekantskapskretsen.
— ”Mördarna får 500 spänn i böter och samhällstjänst”
Myt:”Vi daltar med brottslingarna, de kommer lindrigt undan.”
Sanning: Domstolarna ser allt strängare på dödligt våld. Andelen gärningsmän som döms för mord eller dråp istället för vållande till annans död har ökat från 45 till 65 %. På 1970-talet dömdes mellan 65 och 70 % av gärningsmännen till rättspsykiatrisk vård. År 2011 var motsvarande siffra 13 %. Regeringen föreslog nyligen att livstids fängelse skulle vara den normala påföljden för mord.
I Sverige fråntas man inte straffansvar på grund av psykisk störning, det är påföljden som påverkas. Av de ca 550 stora rättspsykiatriska undersökningar som genomförs varje år, har ca hälften av de undersökta en psykisk störning. Traditionell straffpraxis har varit att en person som har en allvarlig psykisk störning inte ska kunna sättas i fängelse utan istället få vård. 2008 togs detta absoluta fängelseförbud bort. Efter lagändringen kan en person som anses ha en allvarlig psykisk störning, men som har ett begränsat vårdbehov under vissa förutsättningar placeras i fängelse.
Vi har ett ansvar. Vi som skriver på nätet. Vi som deltar i den debatt som rör sig på olika plan och i olika sociala grupper överallt på internet. Vi har ett ansvar mot de som är yngre än oss, de som inte är vana att befinna sig i diskussioner och de som inte delar våra åsikter.
Ingen annanstans ser vi så hårda ord och så direkta kränkningar som på nätet — i bloggar, sociala medier och kommentarsfält. Bara för att tonen är hård och kränkande så ger det en inte mer rätt, mer klokskap eller en högre status. Det ger dock ett ännu hårdare samtalsklimat och fler otrevliga upplevelser i diskussionsforum etc.
De som varit igång ett tag kopplar bort. Blir inte arga eller biter ifrån på samma sätt. Det är lätt hänt. Lättare än att säga ifrån. Vilka är vi när det gäller att klaga på att samhällsklimatet har hårdnat för våra yngre när vi inte är bättre själva? Hur var det med uppfostran och hyfs? Vi vuxna är inte bara förebilder i den riktiga världen och den faktiska sociala miljön. Vi är förebilder även i den virtuella världen.
Nu har jag en mycket liten blogg i en mycket liten del av internet men jag skulle ändock vilja försöka utlysa ett litet upprop:
#artigdebatt
Det hela går ut på att inte skriva saker som du inte skulle kunna säga till personen om denne stod framför dig. Att reagera då någon skriver på ett kränkande sätt. Att agera mot den virtuella (men samtidigt verkliga) våldstolerans som finns på internet. Vi ska inte behöva tåla dessa ”elddop” som de flesta har varit med om – första gången du blir riktigt ledsen eller arg när du diskuterat på internet. Vi som har fått rutin och distans måste agera. Oavsett vilken ståndpunkt vi har.
Vi måste visa att det är våra åsikter som skiljer sig. Att diskussioner inte vinns genom att kränka motståndaren. Vi ska inte ta lärdom av våra riksdagspolitiker och deras pajkastning. Vi ska höja oss över det. Vi ska föra hårda debatter om svåra ämnen. Men vi ska bete oss och föra en artig debatt, med alla. Alltid.
Sverigedemokraterna försöker göra en stor sak av att ”antalet misshandelsfall har ökat med 40 %” de senaste 10 åren. De försöker tolka och använda delar ur kriminalstatistik på ett skevt sätt, för att måla upp en skrämmande bild av ett samhälle som är på väg utför. Snabbt. En grym dystopi där vi alla måste se oss över axeln både en och två gånger. Alla kan drabbas, ingen får hjälp, är vad de försöker skrämmas med.
Vad som är extremt viktigt att understryka är att en polisanmälan inte är samma sak som försök till eller ett utfört brott. När Sverigedemokraterna påstår att ”antalet fall ökat med över 40 %” så är det milt uttryckt en sanning med modifikation. Det borde istället stå ”antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat…”. Statistik från BRÅ menar att ökningen är 34 %, men nedan finner vi det som är mest intressant. Och tro mig – det är väldigt intressant.
”Statistiken som gick upp i rök?”
Den 40 %-iga ökning som Sverigedemokraterna lanserar som sin sanning, har inte tagit någon hänsyn till befolkningsökningen. När invånarantalet ökar, så gör även antalet brott och polisanmälningar det, det är simpel logik. För att kunna se om den polisanmälda brottsligheten ökat måste vi för varje år titta på antalet polisanmälningar per 100 000 invånare, och då ser vi att siffran har gått ner ännu mer. År 2003 polisanmäldes 726 st, år 2012 hade det stigit till 914 (per 100.000 invånare)
Forskningen på området visar att nya arbetssätt och rutiner inom polisen kan påverka statistiken. Vi ser även en allmänt ökad uppmärksamhet och intensivare debatt om våldsbrottsligheten. Toleranserna mot brottslighet har minskat och anmälningsbenägenheten har ökat.
Sett ur ett internationellt perspektiv sticker ändå inte Sverige ut när det gäller våldsbrottslighet, vi ligger på en ganska genomsnittlig nivå för EU-länder. Faktum är att Sverige låg under EU-genomsnittet när offerundersökningar år 2004-2005 i övriga EU-länder jämfördes. Räknat i procent var antalet personer som uppgav att de utsatts för våld och hot om våld färre än i många andra länder. Listan toppades av Irland och Storbritannien (Sarnecki. Introduktion till kriminologi, s. 114. ISBN 978-91-44-04858-1).
”Offer som förblir tysta”
I likhet med kategorin sexualbrott finns ett högt mörkertal med inträffade brott som aldrig polisanmäls. Det finns flera andra källor som man kan, och bör, använda för att få kompletterande information och därmed kunna beskriva verkligheten så bra som möjligt. Offerundersökningar och sjukhusdata går att använda för att få en bättre bild, eftersom de kan tala om hur många som utsatts för brott, oavsett om brottsoffret har gjort en polisanmälan eller ej. De visar att nivån har varit stabil de senaste 15–20 åren. Varje kalenderår uppger cirka 2-3 procent av Sveriges befolkning att de har blivit misshandlade, och sjukvården uppger oförändrade nivåer av patienter med skador som har orsakats av misshandel eller grövre våldsbrott. Utöver de två källorna ovan används självrapportundersökningar (Sarnecki, s. 102). Den generella bilden stöder inte tesen att vi sett en kraftig ökning av våld, och då i första hand grovt våld, under de senaste 15 åren (Sarnecki, s. 105).
”Ökningen på riktigt?”
Kan vi utesluta en ökning? Nej, det kan vi inte. Men att det faktiska antalet misshandelsfall ökat med över 40 % de senaste 10 åren är inte sant. Vi kan inte ens säga att antalet misshandelsfall per 100 000 invånare har ökat med 34 %. Men vi kan säga att antalet polisanmälda misshandelsfall har ökat. Samma statistik visar även att polisanmälda misshandelsbrott minskade med 3 % år 2012 jämfört med föregående år. Det finns alltså all anledning att vara kritisk och ifrågasätta Sverigedemokraternas påståenden om brottsligheten i Sverige och fundera över deras politiska agenda.
Sverigedemokraterna verkar älska att måla fan på väggen. Deras paradgren ser ut att vara: ”ryck något helt ur sitt sammanhang, för att visa en (enligt dem själva) oroväckande trend”. En siffra som de säger är bevis för en samhällsförändring, och som vid första anblick kan tyckas stämma, kan man lätt hitta motbevis och motargument mot, om man bara vet var man ska leta upp fakta och har förmåga att titta med kritiska ögon. Det här är ett skolexempel på hur de försöker vilseleda människor om samhället och den påstådda degenereringen som de säger sker p.g.a. ökad mångkultur.
Hur kommer det sig att vi börjar skapa oss negativa uppfattningar om människor som är precis som vi? Otaliga experiment har genomförts inom detta forskningsområde. Det är dock ganska komplicerade saker som sker i all sin enkelhet, vilket gör att det är mycket lättare att tro på lögnerna än att inse att det är våra mänskliga faktorer som ligger bakom en hel del av den rasism som så enkelt genomsyrar vårt samhälle idag. Jag börjar med att visa några exempel på filmatiserade experiment. Vi börjar med ett som gick bra.
Lite allmänbildning om mänskligt beteende
Att känna till dessa experiment tillhör allmänbildningen. Hinner du inte se dem nu så borde du verkligen se dem någon annan gång. Efter du sett dessa filmer så kan du kritisera dem – inte förr.
Det finns också en filmserie som fortsätter där Jane Elliott avslutade, den serien börjar här.
Ni som väljer att se hela klippet, notera hur ett barn väljer att slita sönder symbolen för segregering när experimentet är slut. Ett riskfyllt experiment som gjorts i flera olika tappningar, exempelvis genom ”The Wave”:
Detta experiment fick avbrytas eftersom läraren, som kanske trodde att han visste vad han höll på med, insåg att det gått för långt. Eleverna valde själva att behandla varandra så kränkande att det var långt över den lagliga gränsen.
En av de viktiga sakerna att ta med sig är att den värdering vi gör, av oss och av andra, är helt och hållet skapad av oss beroende på vår omgivning. Det finns väldigt starka krafter som arbetar för att normalisera rasism, för att göra dig och mig, normalt vettiga och kritiska människor, till rasfixerade monster. Där etnicitet, utbildning, kön, ja allt som följer med sedan födseln skall ses som en bra grund att bedöma människor på.
En självuppfyllande profetia – undvik den!
Ju längre vi går i det spåret, desto längre kommer dessa värderingar att stämma överens med verkligheten – av två anledningar.
(1) Den första är att det är de saker som stämmer som faktiskt uppmärksammas: ”hen gör som hen gör för att hen är ”svart/vit/tjej/kille/gul/kort/lång/rödhårig etc,”. Som om de medfödda egenskaperna skulle ha någonting med vårt agerande att göra.
(2) Den andra handlar om att de som utsätts för diskrimineringen börjar tro att de faktiskt är på ett visst sätt. Att vissa är: ”dumma/tjuvaktiga/fula/mindre värda etc.” bara baserat på någons uppfattning om vad andras medfödda egenskaper verkar vara.
De som väljer att tro på sådant brukar också motsätta sig en förklaring som grundas i det sociala. De brukar anse att marginaliserade människor har chansen att klara sig lika bra som de som tillhör normen. Visst, i vissa fall är det så. I många fall brukar de som klarar av sin sociala klassresa bli ett gott exempel – inte likvärdig de som föds in i sin sociala klass, men inte lika dålig som de ”på botten”. De flesta har nog hört berättelser om ”den duktiga invandraren” som kämpat sig upp, eller barnet till missbrukaren som minsann blev revisor – eller vad det nu kan vara. Självfallet är det så. Självfallet finns dessa. Det speciella är inte att de klarade det utifrån sina förutsättningar. Det speciella är att vi har blivit vana vid att vissa människor inte ska ha samma förutsättningar som alla andra, att vissa är mindre värda – på grund av vem de föds som!
Antirasist – ett skällsord?
Den som kämpar för lika rättigheter brukar kallas ”PK” eller ”kulturmarxist” i vissa kretsar. Nuförtiden har också benämningen ”antirasist” börjat användas som ett skällsord. OK. Vad är i så fall motsatsen? Rasist…? Är det positivt att bli rasist nu, eller? Är det positivt att inte stå upp för lika rättigheter, att inte våga uttrycka en vilja om ett samhälle där vi värderar människor utefter deras handlingar/gärningar istället för deras påstådda, medfödda, genetiska egenskaper?
Kom ihåg att vi (människan) har väldigt lätt att förvilla och manipulera, ofta genom enkla medel. En slöjridå av enkla lösningar kan vara bekväm att inte vifta bort. Men konsekvenserna kan bli fruktansvärda. Kritisera allt du hör, ser och läser.
Tänk två gånger om det finns en agenda bakom.
Bilda dig en egen uppfattning genom att läsa fler oberoende källor, utan att instinktivt bara döma människor efter kriterier som de inte på något sätt kan påverka själva. Med det sagt så vill jag också säga att: ”En idiot är en idiot”, oavsett etnicitet, klass, kön, status eller utbildning. Våga möta dessa utan att låta människor gömma sig bakom sina självuppfyllande epitet.
Jag drömde en helt sjuk dröm inatt. En kille dumpade sin flickvän för min skull, trots att de skulle ha barn ihop. Jag träffade honom i smyg och han tänkte göra slut med sin tjej efter att de fått barnet, han skulle få vårdnaden och så skulle vi tre bilda en liten kärnfamilj. Det låter ganska skruvat, eller hur? Det blir bättre. Killen var kändis, och det var ingen annan än Jimmie Åkesson.
Det är ingen överdrift att säga att jag var ganska omtumlad och förvirrad när jag vaknade. Men jag var på gott humör, det var en väldigt trevlig och mysig dröm. Jimmie var jättegullig! Vi gick hand i hand på grusvägarna ute på landet och sade rara saker till varandra, efter det stod vi och pussades lite blygt vid en transformatorstation. Det var norrländsk sommarnatt med ljus himmel och jag var spralligt nykär. Han var en riktigt fin kille, någon som man gärna skulle visa upp för familjen. Om det inte vore för det faktum att han var… Sverigedemokrat.
Jag skämdes något alldeles fruktansvärt för hans partitillhörighet. Fy, så pinsamt det skulle vara om det framkom att jag låg med fienden. Den politiska biten var lika påtaglig som en flodhäst i vardagsrummet. Det var som en fadd smak i munnen, ungefär densamma som man får när man hör skämtet: ”vad är det för likhet mellan en negress och ett par tofflor? De är sköna att sätta på inomhus, men man vill inte gärna gå ut med dem”. Lite som den där elaka killen som drar tjejer i håret så att de börjar gråta när alla tittar på. Sen är han snäll mot dig när ingen annan ser på. Så kände jag mig.
Att han tänkte byta ut en Louise mot en annan Louise, brydde jag mig inte om. Jag tyckte att det var sju resor värre att han representerade ett politiskt parti vars åsikter strider mot allt vad jag anser är rätt och riktigt. Skitsamma att han med berått mod lämnade sin gravida fästmö för att gosa med andra! Alla som minns sina drömmar morgonen efteråt vet att logiken ofta lyser med sin frånvaro i drömmarna, det är tjusningen med dem. I verkliga livet hade jag inte sett familjeerbjudandet som oemotståndligt, med eller utan politik.
Denna dröm var en utomkroppslig upplevelse, en totalt surrealistisk (och i sanningens namn fantastiskt rolig) sådan. Jag kommer att skratta åt den ett bra tag. Hans hy är len och varm, han luktar gott, kysser mjukt och har inte handsvett. Gulliga Jimmie, lite blyga men rara Jimmie. En fin kille, helt enkelt. Lite som en hustrumisshandlare – som egentligen är snäll. När han inte slår.
Jag har aldrig träffat Jimmie Åkesson, men han är en fantastiskt omtänksam, smart och rolig kille som det är lätt att bli spralligt nykär i. Det spritter som fjärilar i magen när man ser honom spricka upp i ett leende. Ända tills man vaknar upp och undrar vad det var som orsakade kortslutningen i huvudet.
Men detta är en av anledningarna till att Motargument.se existerar. Vi har inte som huvudmål att omvända rasister. Vi är inte ute efter att vara några självutnämnda hjältar som får den svenska rasistiska rörelsen att förändra sina åsikter. Vi tror oss inte kunna åstadkomma detta, även om det givetvis vore en snygg fjäder i hatten.
Påstående: ”Utrikesfödda är överrepresenterade bland gärningsmännen.”
De som varit igång ett tag kopplar bort. Blir inte arga eller biter ifrån på samma sätt. Det är lätt hänt. Lättare än att säga ifrån. Vilka är vi när det gäller att klaga på att samhällsklimatet har hårdnat för våra yngre när vi inte är bättre själva? Hur var det med uppfostran och hyfs? Vi vuxna är inte bara förebilder i den riktiga världen och den faktiska sociala miljön. Vi är förebilder även i den virtuella världen.
