Har Kalle Anka blivit svensk?

Ibland när jag läser sverigedemokraternas bloggar saknar jag en diskussion om Kalle Anka. Det pratas mycket om vad som är svenskt. Knätofsar, folkmusik och demokrati, och vad som är ”osvenskt” som muslimer, minareter och hijab. Men ju mer man läser, ju mer saknar man… Kalle Anka!

Vad som ansetts vara ett hot mot den svenska kulturen har varierat.

Jag är så pass gammal att jag minns jag artiklarna i massmedia på 70-talet och 80-talet om det hot mot den svenska kulturen som ”amerikaniseringen av kulturen”, t.ex. Kalle Anka, ansågs vara då.

Ja, faktum är att ännu när jag började bli politiskt intresserad runt 1987-1988 kunde man läsa många artiklar, speciellt i vänstertidningar, mot den amerikanska kulturen, som hotade vår. Det var Kalle Anka, det var serier som Dallas och de tidiga s.k. ”videospelen” som ”hotade det genuint svenska och folkliga”.

Speciellt farlig var Kalle Anka som konkurrerade med köttbullarna och tomtarna på julafton.

Nu verkar det Kalle och knattarna ha assimilierats i Sverige. Man hör iallafall inte mycket om Kalle som hotet mot svensk kultur.

Sverigedemokraterna

Ser man på knätofskulturen, dvs den ”genuina” svenska kultur med visor, gammeldans och folkmusik, etc, som Sverigedemokraterna vill skydda, är knappast invandrarna ett hot, som Sd försöker påskina.

Många invandrare är nyfikna på detta genuina svenska .

Inte heller är det muslimer som gjort så att intresset för denna s.k. ”genuina” kultur minskats. Nej, det är ju den amerikanska kulturen, förmedlad genom TV och genom musiken, som gjort att intresset minskat. Faktum är att en ny ”folkkultur” har sett dagens ljus i Sverige, men idag är folkkulturen sånt som rockmusik, rap, dataspel, film, internet.

Denna nya folkkultur har dessutom ändrats en hel del. Jazzen och de amerikanska danser som var populära på 40-talet och 50-talet, när min mamma var ute och dansade, är så assmililerat med det svenska att jag faktiskt till och med hört jazzmusik på Sverigedemokraternas möten! Inte ens Sd kallar jazzen för ”degenererad” längre…

Världen är en!

Det är fascinerande.

Kalle Anka har blivit lika svensk som knätofsen! Och både jazz och internet lika mycket en del av svensk kultur som dans, visor eller musik. Det är en fascinerande tid vi lever i!

Myt: Massinvasion

Massinvandring, demografisk explosion, invasion och ännu värre saker vrålas ut. Det låter som att mängden främlingar växer ohämmat och explosionsartat. Några av de som är mest kritiska till invandringspolitiken brukar också försöka hävda att Sverige ”hämtar” eller ”importerar” invandrarna hit. Men har någon verkligen tittat på riktiga fakta och siffror om hur många som kommer varje år? Vilka är dom? Och hur många nyanlända är det som stannar kvar?

Sverigedemokraterna skriver rena rama lögner i sina riksdagsmotioner i oktober 2012:

[det är cirka 396 000 asylsökande + 138 000 flyktinganhöriga som fått permanent uppehållstillstånd sedan 1980 = 534 000!]

[endast 7 år har det inkommit över 30 000 asylansökningar per kalenderår]

Globen 14 000 personerÄr allt detta avsiktlig skrämselpropaganda, eller beror det enbart på bristande läsförståelse & matematikkunskaper?
Antal asylsökande personer som under år 2011 fick permanent uppehållstillstånd var 12 726 personer. Till detta kan man lägga till de 3 037 anhöriga till asylsökande. Alltså en summa på 15 763 personer. Årsgenomsnitten för antal asylansökningar som godkänts är ca 14 000/år (under de senaste 23 åren) respektive anhöriga till asylsökande ungefär 5 600/år. Sammanlagt ca 19 600/år i snitt. (Om man skulle undanta toppåren vid kriget i f.d. Jugoslavien så sjunker årsgenomsnitten ca 4 500 personer till ca 15 000/år) Jämför med ett fullsatt Globen per år!

Hur stort är Sverige?

Hela befolkningen är lite fler än 9,5 miljoner invånare. Centrala Stockholm, Göteborg och Malmö är väldigt tättbefolkade och har brist på lediga bostäder. Stockholms kommun har till exempel 4 618 invånare per kvadratkilometer. Men alla vill inte bo där, och alla behöver inte heller bo på exakt samma kvadratkilometrar. Om man gör ett ”matematiskt” experiment och sprider ut hela Sveriges befolkning över all Sveriges mark; blir det endast tjugotre (23,2) personer per kvadratkilometer! tänk dig en fyrkant som är 1 000 gånger 1 000 meter – det är en kvadratkilometer — placera ut 23 personer på den fyrkanten, och säg till om det känns trångt!
Sverige är så glest befolkat att hela Sveriges befolkning skulle kunna stå på Öland samtidigt! och få ungefär 140 kvadratmeter mark per person! Och då är resten av Sverige tomt!

Alla andra grupper med individer som fick ett uppehållstillstånd 2011, men inte ett permanent, som SD trots det gärna räknar med i sina ”fakta” och riksdagsmotioner och skrämselpropaganda:
• Arbetsmarknadstillstånd 17 877 (de flesta av dessa är tidsbegränsade, 63,5% till max 6 månader, och 12,5% är på max 1 år)
• Anknytningsanhöriga 29 077 (Personer som flyttar ihop med eller gifter sig med en svensk medborgare, som vi skrev om i ”Kärleksinvandring”)
• EES-avtalet 23 226 (arbetsmarknads- eller studerandeskäl, eller anhöriga till dessa)
• Studenter 6 836 (också korta, tidsbegränsade uppehållstillstånd som gäller max 1 år i taget, eller som längst fram till examen)

Antal flyktingar som fick permanent uppehållstillstånd var endast 12 726 personer under hela år 2011!
Antal anhöriga (till flyktingar) som fått uppehållstillstånd år 2011 var endast 3 037 personer!
Sverige växte under 2011 ca 0,17% med de sammanlagt 15 763 personerna.

Är detta en invasion eller en massinvandring?

Ja, det kanske man kan kalla det, om man vill hålla på att tjata om det enorma antalet asylansökningar och försöker att ignorera eller ”glömma bort” olika viktiga detaljer. För man bör komma ihåg att dra från alla de 51 179 personer som utvandrade från Sverige under året. Totalt sett netto-ökade befolkningen med cirka 40 000 utomnordiska invandrare — vilket gjorde att Sverige växte med 0,42%! Och jämför med att det var 20 615 svenska medborgare — som har bott utomlands — som flyttade hem till Sverige under år 2011.
Se upp för invasionen! Se upp för svenskinvasionen!

———

Läs även Myt: Asylrekord

Om man vill se fler siffror, så har Statistiska Centralbyrån massor av statistik.

Om etnicitet i Sverige

Det kan inte vara lätt att vara invandringskritiker, främlingsfientlig, rasist eller vad man nu vill kalla det. Alltid finns det någonting att reta upp sig på, och är det inte invandrarna det är fel på är det svenskarna själva som på olika sätt gör bort sig.

Den här gången är det Ted Hesselbom, chef för Röhsska museet i Göteborg, som ådragit sig Avpixlats uppmärksamhet. Bara genom att öppet undra och fundera över hur det är att leva som zigenare får han Avpixlat och dess läsare att ånga i upprördhet. Det måste vara det värsta de kan tänka sig; att en svensk får för sig att fundera över något så verklighetsfrämmande som hur det är att tillhöra en annan folkgrupp.

I just Ted Hesselboms fall tycker de att han har gått alldeles för långt. Inte nog med att han undrar över saken, han har dessutom ansökt om att få vara zigenare under en period. Han har ju, ve och fasa, romer i sin vänskapskrets, och det är en av dem, Bagir Kwiek från romska kulturföreningen som godkänt Hesselboms ansökan om att ta del av den romska kulturen. Tre månader får han i Kwieks egen grupp.

Det som är väldigt lustigt med Avpixlat överlag är att deras artiklar faktiskt håller rätt bra när det gäller språket. Det är i kommentarerna man hittar det riktigt dåliga språket, de riktigt rasistiska kommentarerna och diskussionerna som ger mardrömmar åt en normalt funtad människa. Så är även fallet här. Man lägger en hel rad egenskaper på Hesselbom enbart på grund av hans önskan om att veta hur det är att leva som rom.

Anmärkningsvärt är att kommentatorerna fokuserar uteslutande på det som de själva anser vara problematiskt med Hesselboms handlingar. Jag tror att det finns många här i landet som tycker att det är en spännande idé och ett väldigt bra sätt att lära sig mer om romer.

Men det kan man inte förvänta sig av Sverigedemokrater, eller de människor som hänger på sajter som Avpixlat.

Här kan du läsa originaltexten i SvD.

Livets gångbara kategorier

Källa för foto FLICKR

Tänk dig att du tar en promenad på stan.

Det är en tanke som kräver att du fyller i en hel del detaljer. Den största detaljen i sammanhanget är utan tvekan du — vem du är och vad du kan tänkas vara när du är ute och går på stan rent generellt.

Vem du är, är inte någonting som kan reduceras till en enda kategori. Du ingår trots allt i många kategorier samtidigt. Och när du tänker att du går ute på stan, så fyller du i alla dessa kategorier samtidigt. Och du skulle känna att någonting saknades om du helt plötsligt var tvungen att bara välja en kategori.

Man/kvinna. Arbetare/mellanklass/överklass. Svensk/utlänning. Det ena/andra.

Vem du är beror inte på en enda av dessa kategorier, utan på hur alla påverkar dig och ditt liv samtidigt. Och när du tänker att du är ute och går på stan, så tänker du också alla dessa kategorier samtidigt. Lite intersektionellt sådär.

Det här är egentligen inga märkligheter. Det märkligaste hittills är att någon brytt sig om att påpeka det hela.

Anledningen till att det påpekas här, är för att den här tanken dödar allt vad rasism heter när den väl är förstådd. Det blir omöjligt att tänka sig att alla ur en viss kategori är likadana, eftersom nästa tanke omedelbart blir ”men människor är många kategorier samtidigt”.

Eftersom du vet att du inte är en representant för en kategori när du är ute och går på stan. Och det som gäller för dig gäller väl även för andra människor, eller hur?

Några ord om hijab och hucklen

 

 

 

 

 

 

 

”Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut
,
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.”

/Alf Henriksson

Att kalla hijaben osvensk, tyder på en stor okunskap om svensk kultur och svensk historia. Huvudduken, den s.k. slöjan, kluten eller hucklet, som det kallades i Sverige, är en del av den svenska kulturen. Visste ni till exempel att det ligger ett svenskt hijabmuseum på Söder i Stockholm, nära Slussen?

På Almgrens sidenväverier  kan man se de huvuddukar, eller klutar, som tillverkades för kvinnor av olika stånd och rang i samhället. Att tillverka och sälja klutar var väveriernas främsta inkomstkälla. 75.000 hijaber… nej förlåt klutar, tillverkade de varje år under slutet av 1800-talet.

Min mormor berättade att när hon var liten, runt första världskriget, gick fortfarande folk på skånska landsbygden klädda i huvudukar, sjalar.

Skälen till varför man gick klädd i klut var lite olika. Man gick klädd i klut av vana eller för att man tyckte det var snyggt. Men många bar det också eftersom om man var man en ärbar gift kvinna skulle man dölja håret. Så var det ju förr i tiden, på 1800-talet. Min mormors mor, Ida, vistades i princip aldrig ute utan klut på huvudet. Hon dog 1947.

Fast min mormors mor tillhörde nog de sista som ansåg att man var tvungen att bära klut för att vara en ”ärbar” och riktig kvinna. Under 1800-talet förändrades synen på kluten gradvis och det blev mer frivilligt att bära den.

Konventioner och huvudduk

Då Idas föräldrar var unga, 1800-talets mitt, var huvudduken inget val, utan ett tvång, i Skåne. En huvudduk på en kvinna signalerade inte bara att man var ärbar gift kvinna, utan den visade även rang och status i samhället.

Jag citerar en sida om skånsk folkdräkt:

”Från Ingelstads härad skriver Bruzelius: ”En högst owanlig bröllopssed bestod deri att brudgummen efter bröllopsmiddagen afklippte brudens långa hår, och, då den unga paret lagt sig, fäste mannen i gästernas närwaro på hennes hufwud den så kallade kluten, den gifta kvinnans hufwudbonad, med hwilken hon borde sofwa bröllopsnatten.”

Under folkdräktstiden (fram till omkring 1850) ansågs det som en stor skam om en gift kvinna visade håret. Däremot kunde hon medverka i skörden iklädd endast huvudbonad, kort överdel (blus) och särk. Och om sommarens vindar är nyckfulla och som andra underkläder inte förekom, kunde det skymta sådant som vi idag anser omoraliskt. Men den skördeklädda allmogekvinnan var högst anständig. Hon visade inte håret! Det var ju bara håret den gifta kvinnan inte fick visa.

Den unga flickans stora stolthet och prydnad för att locka friare var följaktligen ett långt hår flätat eller lindat med vackra band eller annan hårutsmyckning.

Det där med klädsel var viktigt förr. Den vita färgen var dygdens färg. En del kvinnor ansågs inte ärbara, till exempel de som fött barn utom äktenskapet. Då fick de bära en annan färg på huvudduken. Nämligen den skamliga färgen rött. De fick inte gå barhuvade som ungmöerna, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status, utan fick bära en röd!

Dessutom skulle kvinnor knäppa sina kläder från vänster sida, inte höger. En sed som lustigt nog lever kvar ännu.

Kvinnors hår ansåg speciellt viktigt att kontrollera.

Domstolsprotokollen är en givande läsning. Det nämns ganska ofta att en kvinna ansetts klä sig utmanande genom att ta av sig huvudduken.

Kyrkligt stöd för tankarna om kvinnans hår fanns. För att inte locka männen omkring dem att bli otrogna skulle kvinnorna dölja håret. De ogifta kvinnorna fick visa håret, dock uppsatt och/eller flätat. Då de var med andra ogifta män kunde håret visas ibland. Allt i enlighet med Paulus ord i Nya testamentet om att kvinnor inte ska uppträda barhuvade då de utövar sin tro:

En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” (1 Kor 11:4-6) Eller: ”En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. /…/ Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad?” (1 Kor 11:4-6)

hijab

Vad ska man då säga om bruket av burkor och sjalar i islam, som så många är rädda för och kallar osvenskt.

Det är exakt samma sak, varken mer eller mindre, än den svenska huvudduk vi pratat om ovan.

En del bär hijab av religiösa skäl, en del pga konventioner att man ”bör” gå klädd så,  medan andra mer beter sig som de svenskar som mot slutet av förra seklet bar huckle för att de gillade det, eller som de miljöpartister som på 70-talet ville markera samhörigheten med bondesamhället genom att bära huckle.

Även muslimers hucklen har en mer otrevlig bakgrund, precis som ursvenska hucklen, det ska medges. Lika lite som vi kan blunda för bakgrunden till svenska traditioner för att dölja kvinnors hår, bör vi förneka att samma finns i andra kulturer.

Det finns islamska fundamentalister som motiverar hijabtvång med koranens sura 24:30 där det står att rättrogna kvinnor ska ”behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantaget vad som alltid är synligt därav. Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder.” I en annan sura, 24:59, står även att kvinnor ska ”svepa sina kläder omkring sig”. Detta är en motsvarighet till Paulus ord om att kvinnan ska dölja håret. Ett som en del muslimer anser gör att det finns tvång i att använda burka eller huvudduk.

Men att det är så i vissa länder betyder inte att det är så överallt.

Dessutom är det här med hijab en modesak mer än något annat. Om man reste nere i Turkiet, Egypten, Marocko eller Cypern på 60-talet var det ganska få kvinnor som gick i hijab. Det betydde inte att kvinnan var ”friare” då. Tvärtom!

Hur som helst. Precis som kristna kvinnor i Sverige runt 1900 började tycka att det var lite konstigt att tro att en gud kan ha intresse av att reglera hur män och kvinnor klär sig, är det något muslimer också börjar fundera över.

Det betyder inte att alla ratar hijaben. Hijaben är bara ett klädesplagg.

Kort sagt kan man inte dra alla över en kam. Skälen till varför folk bär de kläder de bär är många olika.

Förnuft istället för rädsla

Användandet av huvudduk är lika svenskt som svensk midsommar, köttbullar och knätofsar, så själva bruket av sjal är inget att vara rädd för. Minst av allt om man gillar folkdräkter!

Det som skiljer folkdräkt-kulturen från den religiösa vanan att använda hijab, eller de flesta svenskars syn på det här med huvud och hår för ca 130 år sen, är att vi övergett tron att man måste följa konventionerna om hårklädsel. Våra konventioner ser annorlunda ut idag. Idag handlar våra konventioner om att man ska raka bort hår under armhålorna, på benen och runt könet, om man är kvinna, för om man inte gör det är man snuskig.

Vi kan visa att ingen människa BEHÖVER klä sig på ett speciellt sätt. Eller klä av sig för den delen. Det är en viktig fråga som vi bör lyfta fram ännu mer anser jag.

Hur som helst är en sak säker:

Att rycka bort klädesplagg från en kvinna är lika mycket övergrepp och tvång som att tvinga dem att bära ett klädesplagg.

Till och med i de fall någon anser att de måste klä sig på ett visst sätt för att passa in, är det ett övergrepp att påtvinga folk en annan klädsel. Eller att man vill förbjuda grupptryck. Att en del människor pga mode, kultur, religion eller kanske grupptryck väljer att bära huvudduk, rakar sina kön eller armhålor eller går i högklackat är inget man ska eller ens kan reglera i lag!

Jag är stolt över Sverige

Jag brukar tänka att jag ofta diskuterar och tänker objektivt i olika frågor men i just denna fråga skulle det vara en lögn att påstå det.

Jag skriver utifrån ett individperspektiv som råkar ha en invandrarbakgrund som inte känner sig tillhöra någon speciell grupp, utan jag är en individ som råkat ha haft turen att invandra till Sverige (ej självvalt). Att jag fick komma till Sverige öppnade många möjligheter för mig, som skulle vara omöjliga att få i mitt födelseland. Jag hade turen att få komma till Sverige vid låg ålder vilket har gjort det lättare för mig att lära mig det svenska språket och integreras in i det svenska samhället. Detta måste vara målet för varje invandrare.

Idag och som under den tiden jag kom till Sverige (början av 90-talet) är det tiotusentals människor som söker sig till Sverige. På det tidiga 90-talet var det många människor från det tidigare Jugoslavien och idag är det mycket folk ifrån Somalia, Afghanistan, Syrien m.fl. Oron ifrån samhället både på det nationella-, regionala-, kommunala- och individnivån var under 90-talet hur Sverige skulle klara detta. Det fanns kommunpolitiker som oroade sig över Albaners benägenhet att sno cyklar och individer som oroade sig över om samhället fundamentalt skulle förändras på grund av invandringsvågen.

Idag är oron lika högljudd som på det tidiga 90-talet, trots att undersökningar visar att fler människor idag är positiva till invandring än vad folk var under 90-talet (av invandringskritiker förklaras den positiva synen på invandring bero på att fler av de som svarar på undersökningarna själva är invandrare, frågan som kommer upp för mig när jag begrundar detta är när dessa kritiker anser tiden är kommen att kalla en invandrare för svensk, tar det fem år, 10 år, 15 år eller kanske aldrig?).

Kritik är alltid bra, ett demokratiskt samhälle vilar på att det finns människor som är kritiska mot
det rådande samhällsklimatet och samhället ska inte stänga ut de som inte håller med majoriteten.

Svenska flagganVi blir som ett samhälle friskare av att fler släpps in i den politiska debatten, att partier som Sverigedemokraterna öppet kan få vara kritiska mot invandringen ska varje svensk vara stolt över. Missförstå mig inte, jag håller inte med SD i deras invandringspolitik på något sätt men jag är ändå stolt över att kunna säga att jag bor i ett land där vi inte utestänger människor ifrån den politiska debatten på grund av de inte delar majoritetens åsikt och detta så länge de spelar efter de demokratiska spelreglerna.

Mitt problem med de högljudda invandringskritikerna och SD är att de i sin kritik mot invandringspolitiken utgår ifrån premisser som inte är sanna och använder fakta över enskilda händelser för att döma ut hela grupper av människor för vad individuella människor har gjort. SD:s och många invandrarkritikers poäng har varit att det svenska samhället går back — både ekonomiskt och socialt — på invandringen. Man har i olika politiska utspel från basen till ledningen av partiet sagt att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Man har visat på ett antal BRÅ-rapporter som tydligen ska stödja deras antagande. Dessa rapporter skrevs innan 2006. Ett av de stora problemen med SD är att de fokuserar på historien i större utsträckning än på framtiden. Problem som framtida arbetskraftsbrist, eller lågt barnafödande har SD svårt att ge några svar på. Vad man dock bestämt sig för är att invandring inte kan vara lösningen, detta trots att praktiska empiriska bevis visar på att invandring är lösningen.

Gästkrönika av T.G.


Debatt: Är rasism och demokrati förenligt?

Gästinlägg av Mozhgan Jalali om yttrandefrihet och rasism

Internet är det fria ordets bästa redskap där människor kan mötas, starta en debatt och delta i olika debatter. Det är ett givande och tagande som bidrar till nya perspektiv, kunskap, öppenhet och tolerans i samhället. Men Nätet har också tyvärr blivit en fristad för rasistiska och främlingsfientliga uttalande från organiserade rörelsen och icke organiserade personer.

Med tack till Lindström – Bonton.se (Klicka för större bild)

Olika Medier stänger ner sina kommentarsfält på grund av personliga påhopp, hatiska, rasistiska och främlingsfientliga inlägg.  Själv har publicerat debattartikel då jag har försökt att lyfta upp en av minoritetens dilemmor och fick höra att jag inte hade rätt att finnas i Sverige och borde sticka hem, att jag endast skulle anpassa mig till svenska normer och traditioner, att Sverige tillhörde till svenskar och att Sverige skulle bevaras svenskt!

Självfallet är det rasism och främlingsfientlighet som inte har någon plats i svenska samhället och som inte hör hemma till vårt demokratiska Sverige! Människors lika värde är ett viktigt värdegrund i ett demokratiskt land som Sverige. Yttrandefriheten har då diskuterats mycket utifrån olika perspektiv, då bl.a. rätten att kunna uttala sig även rasistiskt.

Jag menar då att yttrandefriheten inte kan gälla rasism och därför bör dessa inlägg som en markering för nolltolerans mot rasism även tas bort i framtiden. Yttrandefriheten innebär rätten att kunna uttrycka sina åsikter utan censur eller rädsla för hat, hot, bestraffning eller kränkning. Detta har reglerats i Sveriges grundlag. Liknande formuleringar finns även i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och FN:s konvention.  Staten har då ingen rätt att begränsa individer i något avseende i vad individer får tycka och uttrycka och många hävdar att yttrandefriheten betecknar relationen mellan staten och individen.

Yttrandefriheten anses även vara en självklar förutsättning för ett demokratiskt statsskick och en viktig grund för ett öppet samhälle där människor vågar tala öppet och engagera sig i olika samhällsfrågor. Men som många andra rättigheter innebär yttrandefriheten även skyldighet. En skyldighet att ta ansvar för sina egna åsikter och det man uttrycker i t.ex. tal och skrift, men även skyldighet att låta andra individer yttra sig fritt utan att vara rädda för att bli hatade, hotade eller kränkta och den friheten ska självklart grundas på människors lika värde.

Yttrandefriheten får mening och innebörd först då i en mellanmänsklig relation och den mellanmänskliga relationen har stort betydelse, för utan den så existerar inga ”rättigheter eller skyldighet”. Människor kan självklart ha skilda åsikter och det krävs mycket för att individer ska ändra en uppfattning/åsikt eftersom individer bygger sin åsikt på personliga livserfarenheter och de förutsättningar och värld man är född och uppvuxen i.

Mozhgan Jalali

Men en sak får vi inte glömma och det är att, i den mellanmänskliga relationen där våra rättigheter får mening, vår rätt till yttrandefrihet ska inte innebära kränkning av någon annan individs grundläggande rättighet. Rätten att få vara kvinna/man, svart/vit, Homosexuell/Heterosexuell, muslim/ jude/kristen, invandrare/etniskt svensk m.fl. ska alltid vara de grundläggande rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Därför ska yttrandefriheten alltid utnyttjas med ansvar, omdöme och omsorg.

Med yttrandefrihetens goda möjligheter kan vi kritisera allt och alla om vi nu önskar det, men att uttala sig kränkande mot en annan individ eller en grupp av individer är inget tecken på yttrandefrihet utan brist på omdöme!

Vi måste ändå sträva efter att skapa och bygga ett samhälle där alla människor oavsett färg, religion, etnicitet etc. med förståelse, omtanke och omsorg kan få plats och leva tillsammans . Detta måste ändå vara vår strävan!

/ Mozhgan Jalali, Moderat samhällsdebattör

Mvh "extremvänstern"

Jag drog igång min blogg, ”Trots Er”, efter valet 2010 med någon slags idé om att dra mitt strå till stacken i allt det som sägs i moset som kallas för ”debatten på nätet”. Varje person som läst bloggen kan nog hålla med mig om att tonen från start var synnerligen mjuk. Trots att jag inte är religös så låter jag nästan frälst när jag redan från start skriver om att se ”invånaren i spegeln” först  av alla. Hur kan vi jobba med oss själva? Undrar jag. ”Självklart tar jag avstånd från allt våld riktat mot Sverigedemokrater” är en annan devis jag tidigt redogör för.

Bloggen ”Trots Er”

Någonstans på vägen så tydliggör jag min politiska åskådning i övrigt när en kommentator undrar om jag inte tycker att ”det är ok att tycka olika”. Jag anser mig nämligen ibland leva i en slags politisk konflikt till vardags eftersom jag med tiden förmodligen blivit mer välviligt inställd till det här med fria marknader än de flesta jag känner. Jag ser mig som en högervänd sosse och jag fnyser högt åt Che Guevara-romantiken som det geggas med på vänsterkanten.

Men. Trots att min blogg ”Trots Er” varit tätt förknippad med mitt namn i alla sökmotorer och att man faktiskt efter några klick kunnat uppfatta allt det jag beskrivit om mig själv här och mer så gör det inte någon som helst skillnad i det allmänna bruset på nätet. Jag blir självklart tilltalad med ”ni i extremvänstern, stenkastarvänstern, ni i AFA” och liknande så fort invandringspolitiken kommer på tal. Jag vill införa proletariatets diktatur, sharialagar, och planekonomi. Detta tror sig alla så kallade ”invandringskritiker” automatiskt veta om mig. Själva är de naturligtvis genomtänkta och upplysta långt över min nivå, och det är kanske därför de kan veta vem jag är utan att ens googla mitt namn. Självklart anser de sig också hålla precis rätt nivå i hur de uttrycker sig.

Gud nåde den som vågar säga rasist däremot. Detta kommer generera flera mil av debatt. Inte minst kommer andra antirasister hävda det vanskliga med att våga tilltala de stackars sverigedemokraterna på detta hemska sätt. Det som Ian Wachtmeister sa i Tvsoffan dagen efter valet kanske fäste på i folksjälen trots allt ”Jimmie Åkesson är en trevlig kille”. Och allt handlar om det.

En påstådd anhängare till kriminella vänsterorganisationer (som i själva verket bara är en ganska menlös bloggare) blir ytterst sällan betraktad som en trevlig kille. Kanske egentligen inte heller alla dessa korsriddare i kommentarsfälten. Men självklart är de långt mer intressanta. Varje journalist i landet vill såklart surfa in på #svpol och ta tempen på dom här supergenuina människorna som alla är så intresserade av nu efter det där som hände på Utöya. Det där med ”invånaren i spegeln” och resten av de mjuka formerna, ja vem fan orkar förkovra sig i dylika klyschor egentligen? Inte ens jag själv faktiskt. Det är liksom inte lika sexigt som när invektiven flyger.

En dag får jag syn på mig själv. En mjäkig typ som sitter och tar en massa skit på nätet och tror att han via snygg formuleringskonst ska kunna vinna någon poäng i helt meningslösa trådar. Men det finns ingen debatt. Det enda som finns är en slags tävling i vem som kan smutskasta hårdast men ändå framstå som den där trevliga killen. Att visa sig sårad är kanske det största av tabu. För vem vill vara den som är ”kränkt”? Att lägga huvudet på sned och klia ”invandringskritikerna” under hakan fungerar, men vart tog den där gränsen man skulle dra vägen då? När blir man den som bara ser på när en annan utsätts för något hemskt. För dom här personerna som det gullas med far nämligen vidare till andra forum. De skickar hatmail, de skriver ”pissluder” och de önskar kanske att den där trevliga tjejen du firade midsommar med ska bli utsatt för en gruppvåldtäkt. Som bonus mosar de kanske till den där larviga slaskhumanisten och snällisten till vänsterextremist som bloggade om ickevåld och att se sina egna brister.

Så här har ni mina motargument i nätdebatten: Kent Ekeroth är en idiot, så skit i honom. Ingrid Carlqvist är en idiot så skit i henne med. Lars Vilks kan inte ens rita så skit i honom. Och alla anonyma ”invandringskritiker” där ute är bara en hög med rasister som inte ens kan stava så skit i dom också. Säg mig nu: gör det här tuffa snacket mig tillräckligt attraktiv för att lyssnas på? Kittlar dessa förolämpande utfall? Gör jag ett tillräckligt stort avbräck från den av många nu för tiden så föraktade humanismen som tydligen bara anses kunna bäras som en dekal?

En annan mening jag uttryckt på min blogg är att det är farligt att tro på självklarheter. Självklarheter om människors lika värde måste återupprepas i oändlighet. Dessutom är det faktiskt en nymodighet, en radikal idé som egentligen inte kommit längre än några steg. Men även om jag tror på det så betyder det inte att jag anser mig vara en så fin att jag aldrig kan ge igen med samma mynt. Jag kommer aldrig vinna tävlingen om vem som är den värdigaste personen. Det är inte detta saken gäller för mig. Jag är nämligen precis lika dålig som vem som helst. Eller lika bra. Det är det saken gäller.

Mvh/ Extremvänstern

/Tobias Lundeqvist

Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem.

Ett gästinlägg av Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur ett medborgargarde förföljer bulgariska bärplockare i Kopparberg och om hur svensksomalier trakasseras i Forserum. Reportagen har lett till upprörda reaktioner. Vi har fått en debatt om varför brottsutsatta människor inte får det stöd de har rätt att förvänta sig från polisen och andra representanter för samhället och till slut inte ser någon annan utväg än att lämna Kopparberg och Forserum.

Christina Höj LarsenÄven om diskussionen handlat om människor som har sina rötter utanför Sverige, så har fokus för en gångs skull inte varit på de utsattas etnicitet utan på deras identitet som brottsoffer. Just därför har främlingsfientliga krafter inte lyckats använda berättelserna till att hävda att förföljelserna är invandrarnas och flyktingarnas fel.

Genom att även i andra debatter se till att fokus hamnar på de verkliga samhällsproblemen kan vi förhindra att debatten gynnar främlingsfientliga krafter. Låt oss därför sluta prata om flyktingar och invandrare och istället prata om arbetslösa, om människor som har svårt att hitta någonstans att bo eller som diskrimineras på arbetsmarknaden och om alla de som inte får utnyttja sin mänskliga rättighet att söka skydd undan förföljelser.

När vi pratar om invandrare och flyktingar tenderar just deras identitet som flyktingar och invandrare att bli förklaringen till problemet. Slutsatsen blir allt för ofta att de har sig själva att skylla. Dessutom hindrar problemformuleringen oss från att söka lösningarna på problemen utanför invandrings- och flyktingpolitiken.

Utlandsfödda hör till de grupper som drabbas hårdast av problem som arbetslöshet, bostadsbrist och dåliga skolor. Men vi behöver inte punktinsatser för att lösa problemet att invandrare har svårt att få jobb eller att flyktingar är trångbodda. Vi behöver en generell politik som gör att fler jobb skapas, fler bostäder byggs och kvaliteten på utbildningen höjs. Låt oss därför diskutera hur en sådan politik kan se ut. Det hindrar inte att vi samtidigt behöver diskutera vad vi kan göra åt att olika grupper diskrimineras, oavsett om det handlar om äldre, människor med funktionsnedsättning eller om romer och afrosvenskar.

Arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet är verkliga problem. Låt oss diskutera olika lösningar på dem istället för att prata om hur mycket invandring Sverige tål. Vi behöver inte vara överens om hur lösningen ser ut, men vi kan väl enas om att vi får en mer givande debatt om vi diskuterar de verkliga problemen. Vi bör inte heller ta flykting- och invandringsfrågorna som gisslan för att föra fram förslag på andra politikområden. Att påstå att vi måste välja mellan fri rörlighet inom EU och att bevara allemansrätten, eller att vi inte kan ha både en mänsklig flyktingpolitik och justa jobb till justa villkor, är att låta debatten utgå från att människor med rötter utanför Sverige är en belastning för Sverige snarare än en resurs.

Arbetslöshet, bostadsbrist, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem vi har tacklat förr. Vi löste dem genom att tillsammans bygga en välfärdsstat där unga fick utbildning och gamla slapp hamna på fattigstugan. Varför skulle lösningen se annorlunda ut idag bara för att många av dem som nu behöver ett jobb och någonstans att bo heter något annat än Andersson, Pettersson eller Lundström?

/Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

 

Hårdrockare, muslimer & det där med fördomar och generaliseringar…

Den metod Avpixlat använder består i att rada upp brott som begås av invandrare, helst då brottslingar från muslimska länder eller romer, för att smutskasta alla invandrare. Denna metod har alltid använts av rasister. Nazisterna publicerade till exempel uppgifter om brott som enskilda judar begått (riktiga och fiktiva) i sina tidningar för att måla upp en skräckbild av judarna. Turkiet har gjort liknande saker mot kurderna. Pratar man bara om kurder, judar eller muslimer som brottsliga så skapar man lätt bilden att de ÄR det också.

Men man behöver inte gå längre bort än Sverige för att hitta en parallell till detta: nämligen i skräckpropagandan mot hårdrockarna.

Brottsliga hårdrockare?

Läskig hårdrockare och satanist?

Man kan fråga sig om Avpixlat hade deltagit i hetsen mot ”sataniska hårdrockare” och ”brottsliga heavy metal fans” om de skapat sin sajt på 80-talet?

Det fanns en överrepresentation av kriminella, skolkare och fönsterpangare bland hårdrockare också på 80-talet, enligt en del ”moraltanter” och ”moralgubbar”. Jo, det fanns det. Hårdrocken var väldigt populär bland kriminella ungdomar.

Minns ni hur Siewert Öholm och en del andra moralpredikanter använde den informationen?

De brydde sig inte om att kanske 99,5% av alla som lyssnade på hårdrock var vanliga ungdomar, som alla andra. Det var inte det viktiga för dem. Det de lyfte fram var de individer som INTE skötte sig. Syftet var att svartmåla HELA gruppen, ALLA hårdrockare.

Minns ni kampanjerna mot Alice Cooper, Kiss och Iron Maiden som en del kristna och konservativa grupper drev runt 1989. Jag minns det tyvärr, eftersom jag var en av de konservativa som lurades av resonemanget då och trodde hårdrocken var ”farligare”. Ja, det låter löjligt, det erkänner jag nu. Men genom att jag var mitt i det minns jag hur resonemanget gick och vilka resonemang som hördes i media och bland de andra som hade moralpanik.

Genom statistik och genom att hålla fram enstaka brottslingar som lyssnade på hårdrock, ”bevisade” de att hårdrocken är farlig. Hårdrockare knullar mer, stjäl mer, välter oftare gravstenar, rapar offentligt och tvättar aldrig sitt hår, eller hur, och hamnar i satanistsekter lättare?

Och statistiken ljuger aldrig och mördaren lyssnade ju bevisligen på Iron Maiden och Kiss, och just därför måste hårdrocken förbjudas eller bekämpas.

Logiskt, eller hur?

Juha!

Sen kunde det lätt bekräftas genom att man lyssnade på hårdrockares texter som ofta handlade om blod och mord och, värst av allt, satan.

När Juha Valjakkala begick morden i Åmsele 1988 började en diskussion om den farliga hårdrocken. Han var långhårig, lyssnade på hårdrock och hade ritat av ett Iron Maiden album föreställande en yxmördare. Dessutom tvättade han sig sällan…

Det var bedrägligt. Man lyfte fram enstaka individers brott, man klippte och klistrade ur hårdrockares texter och man generaliserade att enstaka individers brott, och enstaka hårdrockares texter, bevisade att hårdrocken i sin helhet var farlig och borde förbjudas.

Låter det löjligt? Det är inget jämfört med vad Avpixlat gör idag!

Brottsliga muslimer?

På Avpixlat är det mängder av skrämmande reportage. De skriver om Black Cobra, om franska utanförskapsområden, om bilbränder, om mobilstöldersomalier, om rån av äldremisshandel och bilbränder, om Assistansfuskare och Glava. Alltid med undertonen att ”invandrarna är sådana”…

Urvalet är alltid skevt. 99,9% av alla brott de rapporterar om är begågna av invandrare. Enbart det skapar intrycket att invandrare står för de flesta brotten. Sen skriver de i texten saker som för tanken i samma riktning:

Ofta kopplas brotten i texterna eller i kommentarsfälten dessutom till koranen och muslimska heliga texter. Det bidrar till att måla upp gruppen som ett hot. (Alla likheter med hur man citerade hårdrockares ”blodsdrypande” texter, är ingen slump alls, det är samma metod.)

Detta gör att om man läser Avpixlat är det lätt att man tror att de flesta invandrare (från Mellanöstern) är kriminella, för det är det intrycket de vill skapa. Det är fult, mycket fult. De tar en viss överrepresentation av brottslighet bland invandrare och får det att låta som om ALLA är kriminella. De lyfter fram enstaka exempel på muslimer som begått brott och får det att framstå som om alla muslimer är brottsliga.

Som Aftonbladet skrev förra året:

Statistiken kan lika gärna användas till att berätta följande: 99,78 procent av dem som fötts utomlands har aldrig misstänkts för sexbrott, visade en uträkning som BRÅ gjorde år 2002. Av dem som är födda i Sverige med svenska föräldrar är motsvarande siffra 99,96 procent. Den enda hederliga slutsatsen är att det bland invandrare, som i vilken del av populationen som helst, finns en promilleandel rötägg.

Exakt så är det!

Genom att rada upp kriminella saker individer ur en grupp gjort, vare sig det är judar, hårdrockare eller muslimer, kan man ganska lätt vinkla texten så det verkar som om hela gruppen är mer kriminell. Det är ett klassiskt propagandaknep. nazisterna gjorde samma sak mot judarna på 30-talet.

Och insändarsidorna i den religiösa pressen på 80-talet lät ungefär som Avpixlats kommentarsfält idag. Det var SKRÄCKEN för de ”läskiga” hårdrockarna som spreds. Och de eviga ryktena: ”jag har en granne vars barn är hårdrockare och han…”

Slutord hårdrocken

För att ytterligare påminna om de galna generaliseringarna om hårdrockare har vi gjort en djupdykning ner i arkivet och hittat Siewert Öholms program om den läskiga, ”farliga” rockmusiken och om gruppen W.A.S.P.

Vi rekommenderar även Siewert Öholms klassiker: debatten om satanismen och death metal: Satanismen, del 1,2,3,4,5,6.

Det är ganska ironiskt att Öholm idag generaliserar om muslimer som han på 80-talet generaliserade om hårdrockare, för övrigt.

Dessutom har En man med ett skägg skrivit om Allan Rubin och om Ann Ekeberg. Det är klassiker som rekommenderas för den som vill jämföra Avpixlats retorik med hetsen mot hårdrockarna.

Om några år kommer vi att se tillbaka på Avpixlats generaliseringar om islam och tänka samma som vi tänker då vi ser debatterna om hårdrocken. Vi kommer att tänka: 1) fy tusan, vilka fula frisyrer man hade 2012 och 2) vilket skrattretande sätt att argumentera på.

%d bloggare gillar detta: