I rasistmedia cirkulerar just nu en serie artiklar om det som kallas ”tiggande romer” som äger ett flertal bilar. Det beskrivs som det avgörande ”beviset” för att tiggeri är organiserat och att alla tiggare är lögnaktiga.
Hur svarar antirasister oftast på dessa artiklar och ”avslöjanden”? Jo, genom tystnad eller genom att antyda att inget tiggeri är organiserat.
Det belyser ett problem som finns. Debatten har polariserats så att antingen är allt tiggeri organiserat eller så är inget tiggeri organiserat. Som om man som antirasist måste säga tvärtemot det rasister säger hela tiden.
Fattigdom och diskriminering generar en stark drivkraft hos människor. De som kan tar till vara på alla möjligheter till att få ett bättre liv. Här kan de tigga, därför åker de hit.
Sätten de åker hit på varierar. En del tar sig hit själv, men de flesta tar sig hit i bussar, i sällskap med andra, i någon väns bil eller liknande. Som i alla sådana sammanhang växer det upp en ny bransch med ”entreprenörer”, personer som fungerar som mellanhand. En del av ”mellanhänderna” är rötägg med kopplingar till organiserad brottslighet, andra vill göra en insats för att hjälpa folk och har ärliga avsikter. Romerna har ofta starka band till varandra som grupp och stöttar varandra, vilket stärker detta samarbete.
Därför är tiggeriet i Sverige varken organiserat eller oorganiserat. Folk reser i grupp. Folk får hjälp av personer på plats med kännedom om var det finns bra ställen att tigga på och får hjälp med skjuts och liknande (eller får betala dyrt för det).
Är det konstigt att det är så?
När svenskar emigrerade till USA hjälpte svenskarna varandra i USA. Motiven varierade. Allt mellan personer som skapade företag och gav jobb och hjälp och bostad till svenskarna till rötägg som förde in emigranterna i maffian. (Chicagos berömda maffia som Al Capone ledde grundades av skandinaver.)
Alltid när rasister vill ge sig på någon folkgrupp skjuter de in sig på denna sorts formella och informella strukturer för att hjälpa varandra. Förbindelser mellan moskéer anses vara tecken på muslimska konspirationer. Judiska migranter ansågs vara konspiratörer av de nazistiska antisemiterna. Den kinesiska maffian och kinesiska sammanslutningar för att hjälpa varandra i östra USA, användes av rasister för att smutskasta alla kineser för 90 år sen och den mexikanska maffian och dess underjordiska smuggelorganisationer anses vara bevis för lömska mexikanska intriger idag.
När nazisterna tog makten på 1930-talet i Tyskland var en av deras första och främsta måltavlor tiggarna. Både inhemska tyska och diverse så kallade ”zigenska” tiggare, d v s romer, sinter och andra grupper.
Situationen i Tyskland 1933 var ganska lik dagens, för tiggarna. De var förföljda, bespottade och hatade. För att överleva hjälpte man varandra.
Nazisterna gjorde en stor sak i sin propaganda av upptäckter av ”organiserat tiggeri”. Poängen är att de inte hade fel. Det fanns, liksom idag, personer som agerade mellanhänder och tiggare hjälpte varandra.
Men nazisterna blåste upp detta och spred myten att ”ALLT” tiggeri var organiserat, att inga tiggare var fattiga och att tiggeriet på något sätt hotade samhället och kulturen och ingick i någon sorts konspiration mot tyskarna.
Under sommaren 1933 arresterade nazisterna, under Joseph Goebbels befäl, tiggarna i Tyskland. Goebbels gav order till massmedia hur de skulle skriva. Tiggeriet skulle beskrivas som organiserat och alla tiggare som lata, arbetsskygga och asociala. Som svindlare som blivit rika på att tigga.
Överallt där det finns människor söker sig människor till andra människor. En del av människorna hjälper andra, utan egen vinning. En del andra är mer driftiga och ser en möjlighet att tjäna pengar genom att göra något för andra. (Det ser man t ex i flyktingförläggningar i Sverige där det finns personer som skaffar bil och skjutsar mot betalning, översätter eller öppnar små affärer och säljer mat.) En del av de som hjälper skor sig på andra och är inte trevliga människor, andra är underbara medmänniskor.
Det som skiljer en rasist från andra är att rasisten lyfter fram detta samarbete mellan människor för att misstänkliggöra hela folkgruppen.
Med sin islamofobiska politik och retorik gynnar Sverigedemokraterna ISIS (IS/ISIL/Daesh). Man skulle kunna tro att Sverigedemokraterna befinner sig på frontlinjen i kampen mot extrem islamism, men verkligheten är snarare tvärtom. I själva verket ingår Sverigedemokraterna i en ohelig allians med extrema islamister såsom ISIS. Varför? Förklaringen är enkel:
Sverigedemokraterna och ISIS behöver varandra för sin politiska propaganda, vilket i sin tur är menat att ge dem mer makt.
ISIS ger Sverigedemokraterna hemska och vidriga nyheter, bilder och videoklipp som får oss alla att må dåligt och sörja för offren. Sverigedemokraterna använder detta som exempel på ”islams ondska”, vilket de sedan kan använda som politisk propaganda i Sverige – för att öka sina röster – och därmed få fler riksdagsplatser, mer makt och mer pengar i politiken. Sverigedemokraternas demonisering och hot mot muslimer i Sverige och andra västländer bekräftar ISIS propaganda om väst som fientligt mot muslimer, ett väst som inte går att vara vän med utan som måste bekämpas och erövras.
Sverigedemokraterna och ISIS är överens
Sverigedemokraterna påstår att islam inte är kompatibel med västerländsk demokrati och försöker därför driva ut islam från Sverige och väst genom bl a demonisering av muslimer, moskéförbud, totalstopp av muslimsk invandring osv. ISIS håller med om att islam inte är kompatibel med västerländsk demokrati och vill därför erövra väst med våld och införa en teokratisk diktatur i dess ställe. Båda anser att det är en ideologisk kamp där krig blir en nödvändig konsekvens, och fienden är muslimen respektive icke-muslimen.
Sverigedemokraterna påstår att ISIS har den ”rätta tolkningen” av islam och att alla fredliga muslimer världen över som respekterar de mänskliga rättigheterna egentligen har missförstått islam och knappast ens är riktiga muslimer. ISIS håller med, och dödar också de muslimer som inte delar deras tolkning av islam.
Sverigedemokraterna menar att en stat som vilar på islamiska grunder är våldsam, förtryckande, sexistisk och antidemokratisk, just för att de islamiska grunderna stödjer detta. ISIS håller med och bygger just en sådan stat.
Sverigedemokraterna hjälper ISIS med rekrytering
Sverigedemokraterna hjälper dessutom ISIS med rekryteringen. I SÄPO:s rapport ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige” (2010) kan bland annat utläsas att det finns faktorer som ökar risken för radikalisering (och därmed till att åka ner och slåss med till exempel ISIS). I dessa faktorer ingår bland annat ”Upplevt förtryck (av folkgrupp, land eller religion)” och ”Diskriminering (av en själv eller andra)”. Då konsekvensen av Sverigedemokraternas politik och retorik bland annat är förtryck och diskriminering av muslimer bidrar de själva till fler ISIS-terrorister.
Hur mycket går inte att säga exakt, ingen kan heller veta hur många ISIS-terrorister som inte hade radikaliserats om ett antimuslimskt parti som Sverigedemokraterna inte funnits. Men vad vi kan säga med säkerhet är att Sverigedemokraterna ökar risken för radikalisering bland muslimer. Inte tvärtom.
Vi som inte håller med Sverigedemokraterna och ISIS
Vi är muslimer, kristna, judar, ateister, buddhister, hinduer, politiskt vänster, politiskt höger. Vi är majoriteten i världen som allt för ofta inte hörs i debatten när högljudda extremister som Sverigedemokraterna och ISIS skriker högt om sina påstådda ”sanningar”. Vi vill leva tillsammans, jobba och uppfostra våra barn i fred. Vi vill inte ha ert ”religionskrig”. Vi kan leva med varandra alldeles utmärkt trots olika världsåskådningar. Ni talar inte för oss. Ni talar bara för er själva och ert vidriga maktbegär.
Fler och fler vill ha tiggeriförbud. Debatten om de romska tiggarna i Sverige handlar för det mesta om vad vi i Sverige bör göra. Bör vi ge kommunalt bistånd till dem? Bör de få tigga? Bör de inte få tigga? Bör vi ha förbud? Utnyttjas de av rötägg i Sverige? Etc, etc.
Frågan är om inte vi borde skifta fokus helt på den svenska tiggeridebatten.
Den handlar inte om Sverige utan om Rumänien och en del andra länder i Europa. Om vi tar Rumänien som exempel så har vi ett helt land i EU som behandlar ett helt folk som skit. Det är ingen hemlighet men av någon outgrundlig anledning ställde aldrig EU kravet att romernas rättigheter skulle förbättras då EU släppte in Rumänien i värmen och gemenskapen.
EU har drivit ett projekt kallat ”ett decennium av romsk integrering”, men man kan fråga sig vad det egentligen har lett till, så här i efterhand det sista året av det där decenniet.
Aftonbladet har skrivit bra om romerna i Rumänien.
Intresserade kan hitta mycket mer material om romernas situation. CNN gjorde ett bra reportage om livet på Rumäniens soptippar för några år sen. Vice News reportage är också bra. Och som en påminnelse om att inte bara romerna är illa ute: ett reportage om gatubarnen i Rumänien.
Detta är orsaken till att de kommer hit. En del på egen hand. Andra i organiserad form. En del får hjälp av vänner här eller vänner i Rumänien, andra tar hjälp av rötägg för att komma hit. Det är på grund av misären i det egna hemlandet. Det är för att ge sina barn en annan framtid än soptippen där hemma.
Frågan om vad Sveriges kommuner bör och kan göra är enkel. Sätt press på Rumänien. De måste ta romers situation på allvar.
Regeringen och riksdagen borde sluta prata om tiggeriförbud och istället prata om politiska sanktioner mot Rumänien. Regering och riksdag borde ta initiativ på högsta nivå i EU för att erbjuda Rumänien och andra länder hjälp så att de kan förbättra situationen för romer. En Marshallplan är en bra idé, något som Aftonbladet föreslår. Det bör givetvis kombineras med hot om att kasta ut de länder från EU som inte skärper sig. Rumänien är ett sådant land.
Kommuner kan göra samma sak. Istället för att ge hjälp till romer via socialtjänsterna så bör man ge bistånd i form av kommunalt utrikes bistånd till Rumäniens romer, både till de som befinner sig här och till de som bor i Rumänien. På så sätt kan man kringgå sociallagstiftningen och faktiskt ge konkret hjälp till tiggarna från kommunalt håll. Kommunerna bör dessutom skicka ner personer som på plats åker ner och dokumenterar romers situation. Kommunerna bör dessutom skicka SKARPA protestnoter till Rumänien med anledning av situationen i Rumänien.
Nu är det dags att göra det som borde gjorts innan 2007 då Rumänien släpptes in i EU.
Att förbjuda tiggeri betyder bara att man förbjuder svenska uteliggare och romer som är i nöd att försöka lösa problemet med sin fattigdom genom att be om hjälp från andra. Det löser varken hemlösas problem här eller romers problem här eller i resten av Europa. Det är som att sopa skiten under mattan och låtsas att man inte ser bulan på mattan eller känner den stinkande doften av ruttna bananskal därunder.
Nämndemän har funnits i många hundra år. Vi som släktforskar hittar titeln i kyrkböcker och domböcker. Den som blev nämndeman var väletablerad i samhället, och åtnjöt omgivningens förtroende. När kommunfullmäktige sattes att ansvara för utnämningarna förvandlades systemet till att bli politiskt. Istället för att välja någon ur hela kommunens befolkning delade man helt enkelt upp posterna mellan sig, och lät partierna utse sina respektive representanter.
Det har fungerat sådär. En tråkig konsekvens är att kompetenta människor utan politisk bakgrund aldrig kommer i fråga. Systemet har därför sedan länge ifrågasatts.
Idag är det mer relevant än någonsin. Problemen med främst SD:s nämndemän har funnits en tid, men SD gör uppenbarligen inte tillräckligt för att komma tillrätta med dem. Varje nytt fall som dyker upp beskrivs som en enstaka företeelse man absolut inte kunnat förutse. Personerna ifråga har aldrig visat sådana tendenser tidigare. Ingen kunde veta. Gång på gång. Ändå måste man ställa sig frågan: Hur många av de som finns kvar därute har likadana åsikter, utan att vi känner till det?
För rättssäkerhetens skull så måste vi antingen ändra hela tillsättningssystemet, eller så kanske vi behöver genomföra samma sorts psykologintervjuer med kandidater som en del rekryteringsföretag eller chefstillsättare tillämpar. Det som händer i Sverige idag är helt ovärdigt en demokrati. Den som ska få sin sak prövad måste vara helt trygg i att bli rättvist bedömd.
Tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt vädjade till kommunerna att ändra tillsättningsförfarandet. Det har de inte gjort. Alltså behövs lagstiftning eller större ansvar från domstolarna.
Klicka för större bild.
Vi som har följt SD:s anhängares reaktioner på både Expressens rapportering och Skavlans utfrågning vet att SD:s anhängare – i alla fall de som är aktiva på nätet – ingalunda ser något problem med mönstret i det som hänt. Jimmie Åkesson är inte ansvarig för att hans vice ordförande kallade invandrare för parasiter, eftersom det var länge sedan. De förtroendevalda i kommunerna kan inte alls veta att de personer de utnämner är rasister, menar man unisont.
Visst kan enstaka personer luras, men ärligt talat – ingen av de personer som framträtt – vare sig nämndemännen eller Jonas Åkerlund – framstår ju som särskilt kapabla till att skickligt dölja sina åsikter.
Så om inga bättre metoder står till buds:
Här är ett förslag till SD-representanter: Innan du utser någon till nämndeman, ordförande eller liknande: bjud ut hen på en öl, säg något rasistiskt och se om hen håller med.
Känner du till hur många bostadsområden i Sverige som idag klassas som s.k. ”utanförskapsområden”? Känner du till vem som har bestämt vad det är för något? Det finns olika debattörer som försöker påstå och bevisa olika saker – med grova generaliseringar – om alla som de anser är invånare i de utpekade områdena. Men det är även problematiskt att Folkpartiet, som skapat hela begreppet, utesluter väldigt många områden helt ur sin granskning.
Känner du till definitionerna av vad som är ett s k ”utanförskapsområde”? Folkpartiets utredare konstruerade hela detta begrepp och vad det sägs ska vara, när de enligt egen utsago ville försöka ”…se de sociala problemen och presentera en reformagenda”? Deras definition tycks vara godtycklig och luddigt formulerad. Men såhär valde Folkpartiets utredning att formulera sig:
…mäter förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande i storstadsområdenas grannskapsområden (ofta motsvarande stadsdelar) och i övriga landets valdistrikt. För att ett område ska klassas som utanförskapsområde finns två kriterier: 1. Procentandel boende i området som förvärvsarbetar är under 60% för personer mellan 20-64 år.
2. Procentandel av alla niondeklassarna som går ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnen är under 70% ELLER om procentandel för valdeltagandet i senaste kommunvalet är under 70%.
155 Utanförskapsområden av de totalt 4601 områdena.
Folkpartiet har själva uppdaterat sin ”Utanförskapets karta” och anser att det år 2012 fanns 155 utanförskapsområden i Sverige utav de 4.601 granskade områdena. År 2006 ansåg Folkpartiet att det fanns 156 utanförskapsområden i Sverige. Några nya har tillkommit i denna uppdatering, och några andra är inte längre ett utanförskapsområde enligt Folkpartiet. Bostadsområden är således inte automatiskt i en permanent nedåtgående spiral som är omöjlig att vända.
Folkpartiet uppger även ett par intressanta detaljfakta, som att genomsnittet av alla röstberättigade som bor i något utanförskapsområde och som röstade i kommunvalet 2010 var 64,5%. Det är inte alls långt ifrån deras uppsatta kriterier om 70%. Varför satte Folkpartiet sin gräns till 70 och inte till exempel vid 64 eller 65%???
Ungefär hälften av alla som vid det senaste granskningstillfället bodde i ett utanförskapsområde var födda i Sverige. Ungefär 18% var födda i ett europeiskt land och lite färre än 32% var födda utanför Europa.
Folkpartiet utesluter väldigt många valdistrikt och bostadsområden helt ur sin undersökning. Det gäller, bland annat, många glesbygdsregioner i södra Sverige och längs gränsen mot Norge och mot Finland, trots att man kan misstänka att det finns hög arbetslöshet och personer i någon form av utanförskap som bor där. Vad kan anledningen vara till detta, Folkpartiet?
De har valt bort alla områden där färre än hälften av invånarna bor i hyresrättslägenhet. Med det kriteriet ignorerar de samtliga invånare som bor i valdistrikt där det är vanligast att bo i egna småhus. I Sverige är den vanligaste boendeformen att flest invånare bor i egna hus.
Ingenstans i Rikskriminalpolisens Granskningsrapport från 2014, eller i Nationella operativa avdelningens, NOAs uppdatering från 2015, nämns begreppet ”no go-zon”. I sin undersökning redovisade de 55 olika områden år 2014, och 53 stycken år 2015, men 15 ”särskilt utsatta”:
Visst förekommer kriminalitet, stenkastning mot brandkår, ambulans, polisbilar, och polis beskriver problematiska, lokala, kriminella gängbildningar och gängkonflikter – men det räcker inte för att man automatiskt benämner ett bostadsområde som en s k ”no go-zon”.
”No-go areas” är ett uttryck från USA, och har använts sedan 1960-talet. Visst kan det vara farligt att gå i några olika områden i USA där det finns kraftigt beväpnade kriminella gäng. Det är vad ”no go-zon” innebär; att det är uppenbart farligt för allmänheten att befinna sig där.
Vissa ”opinionsbildare” efterapar den retoriken. Rinkeby och Granängsringen i Tyresö kallades för ”no go-zon” under en period i början av 1990-talet.
Men, om man ringer runt lite i områden som pekades ut 2014. Så här uttrycker sig en person som bor i Laholm:
”…fattar inte varifrån någon kan ha fått för sig att Laholm skulle vara laglöst land? … kanske beror det på vad man har för bild av samhället? Jag känner mig inte rädd för att vistas utomhus. Jag bor just bredvid Lilla Nybo, ortens boende för nyanlända ensamkommande barn & ungdomar. Killar som bor där hälsar på oss när vi möter dem på byn. Har du hört så hemskt? De hälsar! Det ska man väl inte göra i det här jävla landet?”
Motargument intervjuar en annan person, en kommunpolitiker i Laholm. Hen säger sig bli extremt förvånad över påståendet att hen bor mitt i en påstådd s k ”no go-zon” , och kan inte se att det skulle kunna stämma överens med verkligheten. De känner ingen rädsla över att gå utomhus på kvällarna. En riksdagsledamot som bor mitt i Gävle-stadsdelen Brynäs uppger liknande omdöme om sitt hemområde.
Om man läser rapporter från Polisen, kallar de INTE något område för ”no go-zon” eller ”no go-area”, utan begreppet nyttjas endast av andra och klistrar det nedsättande på vissa områden. När man ifrågasätter de som försöker använda begreppet, så är det varenda gång en och samma rapport från Rikskrim som de länkar till. Begreppet ”parallellsamhälle” nämns, men det förklaras såhär (dec 2014, sidan 14):
”I de allra flesta utsatta områden har utvecklingen inte gått så långt att det är befogat att tala om parallellsamhällen i betydelsen alternativ samhällsordning.”
Rikskriminalpolisen beskriver de 55 områdena, (sidan 15) :
”…(polis) störs ofta och hindras i sin tjänsteutövning, vilket kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det vara problem med att klara upp brott i områdena. Det är svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden…”
”I de fall allmänheten uppfattar det som att Polisen inte lyckas stävja och utreda brott kan det bidra till uppfattningen att kriminella ”styr” i området.”
Utgår man ifrån vad begreppet ursprungligen betyder och innebär finns alltså inga s k ”no go-zoner” i Sverige. Visst finns legitima diskussioner om att det i olika bostadsområden förekommer fattigdom, arbetslöshet, upplevt utanförskap, kriminalitet, dåliga skolresultat o s v – men majoriteten av de boende i VARJE område skulle kanske säga att de oroas av problem de upplever i och kring sitt bostadsområde.
Nästa gång du hör eller läser om ”no go-zoner” i Sverige, och denne hänvisar till Rikskriminalen, så har du nu motargument. För det är fel med kollektiv bestraffning, att svartmåla bostadsområden eller avhumanisera/stigmatisera alla som bor där.
UPPDATERING, 10/2 2016
Polisen har uppdaterat, med en helt ny granskning, där 53 ‘Utsatta områden’ nämns. 15 av dessa områden ‘anses som särskilt utsatta’, vilket betyder att i 15 bostadsområden i Sverige, där har polis vissa ‘svårigheter att fullfölja sitt uppdrag’. Alltså ännu inte någon s.k. ”no go-area” i Sverige!
Språk är föränderliga, levande och ständiga föremål för människors uppfinningsrikedom. Många ord har försvunnit, andra har blivit till. Det finns oändligt med benämningar på människor som vi använder, både om oss själva och om andra. Många av dessa benämningar är förlegade och kränkande. De har, allteftersom, ersatts med moderna ord som inte nedvärderar eller kränker. Icke desto mindre finns det många av oss som, av någon anledning, väljer att fortsätta bruka benämningar som är omoderna och kränkande.
Åsikterna går isär beträffande huruvida vi ska hålla fast vid gamla, s k ”riktiga” enligt förespråkarna, benämningar eller om vi bör utveckla språket. Det viktigaste är att vi kallar människor för vad de vill bli kallade. Problemet är inte att det kan bli missförstånd, då de flesta människor känner till både de omoderna, och de moderna, orden. Problemet är snarare att vi har svårt att tänka om, svårt att förändra vårt språkbruk. ”Det har ju alltid hetat så!” och ”jag säger zigenare, det heter ju så” är uttryck som återkommer för att försvara förlegat språkbruk.
Det man missar då man framför nyss nämnda ståndpunkter är att man inte har någon som helst tanke på hur mottagaren reagerar, hur denne känner sig. Mottagarens reaktion är sekundär, så länge man ger sig själv möjlighet att utnyttja sin ”rätt” att kalla människor, exempelvis, ”neger” eller ”lapp”. Kränkande ord utifrån etnicitet används av många ogenomtänkt, och egentligen utan ond avsikt, medan det finns en hel del som medvetet väljer att använda nedsättande benämningar på andra för att markera skillnader, hierarki och tillhörighet, eller för att ”det heter faktiskt så”.
Den största anledningen till att det ständigt utvecklas nya, alternativa, ord för att benämna människor på ett mindre kränkande, och modernare, sätt är att människorna själva inte vill bli omnämnda på ett visst sätt. Ordet har negativ klang eller är del av en negativ historisk kontext.
Då man vidhåller sin ”rätt” att kalla människor för saker de själva inte önskar, så vidhåller man samtidigt sin rätt att kränka andra människor. Att vidhålla sin rätt till att uttrycka sig rasistiskt – ja, det är rasistiskt – bidrar till ständig stigmatisering av människor, och samtidigt får rasismen ytterligare bränsle. Att en liten klick av människor inom en specifik etnicitet väljer att själva benämna sig ”zigenare” eller ”neger” är inte ett godkännande för att andra ska göra det. Dessa människor är inte representativa eftersom de själva har ett behov av att markera skillnad, avstånd och tillhörighet. Således är detta inte ett argument för att fortsätta uttrycka sig rasistiskt.
Etniska markörer
Ordet ”neger” har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”nigger”, använt framför allt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att ordet ”neger”kan uppfattas som nedsättande.
”Zigenare”, som betyder ”de som inte rör” (grekiskans atsinganos), eftersom romer förr inte hälsade med handslag utan med händerna ihop, är ytterligare ett ord vars vara eller inte vara ständigt debatteras. Ordet ”zigenare” existerar inte på romani, och är därför egentligen inte ett alternativ för romerna själva att använda. Att romer historiskt sett har valt att kalla sig själva ”zigenare” beror på att det är så det har hetat på svenska, men inte på romani: när en rom talat svenska har det naturligt blivit att man använt ordet ”zigenare”. Ordet rom, som betyder ”människa”, är romernas namn på sig själva. Det faller sig ganska naturligt att man då vill bli kallad rom. Idag används, nästan uteslutande, ordet rom i media.
Samer har historiskt sett blivit benämnda ”lappar”. Ordet ”lapp” finns inte i det samiska språket och samer idag vill inte bli kallade ”lappar”. Ordethärrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.
Omodernt, kränkande Modernt, icke-kränkande
”Neger” ”Svart” (”icke-vit”)
”Zigenare” ”Rom”
”Lapp” ”Same”
Det finns naturligtvis en oändlighet av rasistiska och kränkande uttryck som utbyts mellan människor världen över. Dessa är de jag har valt ut och behandlat, eftersom de har relevans för det svenska samhället. Med det förringar jag inte andra uttryck som har liknande negativa kontext, och är lika kränkande, som de jag nämnt. Med lyhördhet och sunt förnuft kan vi ganska enkelt förstå och lära oss vad som är OK och vad som inte är det.
Vi har ett aktivt val, först och främst: är det nödvändigt att, i given situation, etikettera utifrån etnicitet, eller kan det vara så att det räcker att etikettera med namn, kön eller något annat som uppfattas som mer neutralt? Efter att vi har frågat oss detta, och kommit till slutsatsen att det är oundvikligt, kommer nästa fråga: vilken benämning känns bäst att använda? Den som, förmodligen, kränker eller den som inte gör det?
I allra flesta fall är inte en etikettering utifrån etnicitet nödvändig, vilket i sin tur gör att ordvalet inte längre är ett dilemma. Vare sig vi vill det eller inte, så är ordvalet en spegling av vår människosyn. Att markera att en människa är rom, eller färgad, är inte en nödvändighet i allra flesta fall. Vi ser ALLA olika ut utanpå, MEN det är inget incitament för att dela in oss i kategorier.
Att något, uppenbarligen kränkande, ”alltid har hetat så”, eller att en anser att ”det heter ju zigenare”, är icke-argument. Argument som endast, på ett märkligt sätt, godkänner bruket av förlegat och kränkande språkbruk. Det stavas egoism, eftersom det utgår ifrån sändarens perspektiv. Mottagarens perspektiv blir således ointressant. För en del kan det handla om att man vill vara en nagel i ögat på det man kallar PK-etablissemanget. Det man, i samma andetag, glömmer bort är att man, i viljan att hävda sin rätt att uttrycka sig på det man själv anser vara det ”rätta sättet”, brister betänkligt i respekten gentemot andra människor.
Prova att se människan bakom fasaden, livet kommer då att bli så mycket enklare. Vi är, när allt kommer omkring, alla lika.
Varför ska vi kränka när vi inte behöver kränka? Nästa gång du använder något av orden i vänstra spalten, stanna upp, tänk efter hur det tas emot och utvärdera om du kanske, nästa gång, istället skulle välja ett av orden i högra spalten. Det är inte svårare för dig, men det betyder oändligt mycket för den du pratar med.
*Uppgift om etymologin för ”lapp” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på heterosexism. Vi fortsätter med funkofobi.
Funkofobi är fördomar mot personer med funktionsvariationer. För många är vi bara cp. Om vi ska slå hål på fördomarna så måste vi börja prata om dem. Vår kampanjs mål är att få så många som möjligt att prata om de fördomar som finns mot personer med funktionsvariationer. Det har vi lyckats med.
Människor med funktionsnedsättningar, såvål fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska, har genom alla tider varit en utsatt, bespottad och diskriminerad grupp. Alla människor har olika förutsättningar i livet. Vissa föds med en funktionsnedsättning, andra blir funktionsnedsatta på grund av yttre våld, eller genom sjukdom. Varje gång någon blir misshandlad föreligger det en risk att personen drabbas av någon form av funktionsnedsättning. Genom olyckor eller genom, t ex, stroke, missbruk eller tumör, kan man ådra sig en funktionsnedsättning. Om detta sker i vuxen ålder brukar man tala om förvärvad hjärnskada.
Symbolen med pusselbitar kan innebära att människor med autism stigmatiseras
Exempel på fysiska funktionsnedsättningar, som innebär svårigheter att koordinera, styra och balansera huvud, bål, armar och ben, är CP-skada och ryggmärgsbråck. Intellektuell funktionsnedsättning kallas också kognitiv funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning. Människor med utvecklingsstörning har svårigheter att ta in, bearbeta och förmedla information, vilket i sin tur innebär att det krävs mer tid för att förstå. De s k neuropsykiatriska, eller psykiska, funktionsnedsättningarna skapar svårigheter för individen att fungera i det sociala samspelet. Exempel på sådana funktionsnedsättningar är autism, Aspergers syndrom och ADHD. Inte sällan har en individ fler än en funktionsnedsättning.
Psykisk ohälsa kan innebära, mer eller mindre varaktig, funktionsnedsättning, såtillvida att det påverkar individens funktioner i vardagen. Psykisk ohälsa är, liksom funktionsnedsättningar, stigmatiserat och kan ligga till grund för att människor är utsatta för diskriminering och kränkning. Exempel på psykiska hälsotillstånd som kan innebära funktionsnedsättning för människor är schizofreni, depression, borderline och bipolär sjukdom.
I sammanhanget är det viktigt att skilja på funktionsnedsättning och funktionshinder. Funktionsnedsättning beskriver en egenskap hos en individ, medan funktionshinder förklarar hur denna egenskap påverkas av omgivningen. Det kan handla om brister i miljön, såsom tillgänglighet, eller om okunskap hos andra människor. En funktionsnedsättning behöver alltså inte innebära ett funktionshinder.
Fördomar och diskriminering gentemot människor med funktionsnedsättning har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av ”annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.
Det är nödvändigt, som vid alla andra uttryck av fördomar och diskriminering, att upplysa de som inte behandlar människor med funktionsnedsättning på samma villkor som vem som helst. Det är också nödvändigt att vi markerar att vi inte accepterar att människor uttrycker sig funkofobiskt. Det är vi alla skyldiga varandra och samhället. Samhället ska vara för alla, d v s inkluderande och vi ska skapa utrymme för delaktighet. Därför är det så viktigt att samhället, och de som besitter kunskap om funktionsnedsättningar, sprider information och upplysning för att, på så sätt, skapa förståelse hos andra människor.
T o m i media beskrivs människor med funktionsnedsättning på ett kränkande, och omodernt sätt. För bara någon dag sedan kontaktade jag Dagens Nyheter för att påpeka att de hade använt sig av orden ”handikappad” och ”förståndshandikappad”. Det är svårt att acceptera att någon, och i synnerhet inte media, befattar sig med sådan vokabulär. Jag fick, dagen efter, svar om att artikelförfattaren hade korrigerat ”felet” i den aktuella artikeln. Detta förändrar den digitala utgåvan, inte den fysiska. Problemet är dock att det förekommer. Det ska inte förekomma.
Många använder sig av omoderna, och förlegade, benämningar på funktionsnedsättningar av gammal vana, utan att tänka sig för. Det finns också de som fortsätter att använda benämningarna för att det ”alltid har hetat så”. Den värsta kategorin är de som använder de kränkande uttrycken just för att kränka, nedvärdera och förminska. Oavsett vilken kategori man själv ingår i, är det viktigt att förstå att hur man uttrycker sig om andra människor påverkar alltid andra människor. Även människor med funktionsnedsättningar uttrycker sig slarvigt, och använder förlegade ord för att beskriva sin egen, eller andras, funktionsnedsättning. Det är svårt att acceptera detta förfarande, trots att den som uttrycker sig funkofobiskt själv har en funktionsnedsättning. Det är att ge sig själv mandat att uttrycka sig nedvärderande om andra, mot bakgrund av sin egen situation. Att man vill bli kallad ”handikappad” är mot bakgrund av detta, inte ett argument. Man kan dra paralleller med individer som föredrar att kalla sig själva ”neger”. Effekten blir densamma.
Genom tiderna har skällsorden varierat. På skolgården, på arbetsplatsen, i samhället och, numer, på Internet, har det funnits behov hos de flesta av oss att, i syfte att vara elak, kombinerat med okunskap, kasta kränkande benämningar på andra. Andra behöver inte alltid vara människor med funktionsnedsättning, utan det kan också vara uttryck som används mot vänner, eller personer man inte tycker om. Det man glömmer bort är att dessa ord inte egentligen innebär det man tror att de innebär, utan något helt annat. Mer om exempel på nedvärderande benämningar går att läsa här.
”Funkis är mer än att bara ha en funktionsnedsättning, det står för en personlighet och är ett avspänt namn, det känns roligt.”
En sak som påvisar okunskap, och brist på inkluderingstänk, är då människor väljer att vända sig till den som råkar göra funkisen sällskap. Detta är en ständigt förekommande företeelse och påverkar den enskilde negativt. Det fungerar som en förstärkning av de egenskaper denne besitter, d v s individen känner sig utpekad, annorlunda och mindre vetande. Huruvida funktionsnedsättningen hos den utsatte är fysisk, intellektuell eller neuropsykiatrisk spelar mindre roll. Förnedringen, och kränkningen, är densamma. Anledningen till att man ”tar hjälp” av den man tror förstår bättre, stavas fördomar. Fördomar som vi alla har ett kollektivt ansvar för att tvätta bort.
Oavsett vilken funktionsnedsättning en människa må ha så är det ett faktum att det förekommer diskriminering av funkisar. Från och med den 1 januari 2015 är bristande tillgänglighet diskriminering enligt diskrimineringslagen. Bristande tillgänglighet innebär att en verksamhet inte vidtar skäliga åtgärder för att en människa med funktionsnedsättning ska ges samma möjligheter som en människa utan funktionsnedsättningen. Detta diskrimineringsförbud gäller inom följande områden: hälso- och sjukvården, socialtjänsten, Försäkringskassans tjänster, utbildningsområdet, arbetslivet samt verksamheter som tillhandahåller varor och tjänster.
Ett steg i rätt riktning är att ordet funkofobi kommer att finnas med i nästa utgåva av Svenska Akademiens ordlista (SAOL), som beräknas finnas tillgänglig 9 april 2015. Detta innebär att ordet inte betraktas som ”hittepå” utan ett riktigt ord och ett erkännande för en utsatt grupp. Daniel Pollak, vice förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade utvecklar varför detta är ett viktigt steg för funkisar.
Vi människor är olika. Vi har olika förutsättningar. Vi har olika egenskaper. Vi har olika förmåga. Men vi är alla människor. Vi är alla lika värda. Vi är alla skyldiga att visa andra människor respekt för deras unika person. Många missar devisen om allas lika värde. Denna miss beror på okunskap, rädsla eller osäkerhet gentemot det man uppfattar som annorlunda. I värsta fall beror det på att man anser att alla människor inte har samma värde. Vi har alla ett egenansvar för hur vi uttrycker oss. Vi kan alla tänka på att använda rätt vokabulär när vi talar om, eller till, människor med funktionsnedsättningar. Vi kan alla tänka på att inkludera, inte exkludera. Det är då vi kan slå hål på fördomarna.
Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”. Vilka de är, och vad som driver dem, är förstås omöjligt att fullt ut leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.
Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång. Väldigt få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk. Detta kombineras med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här, under förutsättning att de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.
De flesta som delar SD:s stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.
I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen sympatiserar med SvP (Svenskarnas parti), men som röstar på SD i brist på alternativ.
Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister, och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.
Jag grundar det på två undersökningar.
Den ena är SCB:s stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av den svenska väljarkåren har SD som bästa parti.
Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen”. Om vi kommer fram till att ett genomsnitt av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga innebär det ungefär 7-8 procentenheter.
De övriga väljarna delar inte SD:s fundamentala tankegods fullt ut. De röstar nog på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration – eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet 2014 var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker att SD:s pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för decemberöverenskommelsen.
Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är egentligen inte rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.
För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, människor känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem. Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig utvald för den som annars inte åstadkommit något särskilt i sitt liv.
Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till till deras grupper, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.
Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis enkelt: Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd. Då kommer ”normala” människor att vända tillbaka.
Men den som verkligen absorberat nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.
Kära Thoralf Alfsson. Jag såg att du nämnde mig och min vän Sigvard Carlsson nyligen på din blogg. Du kallade mig godhetsapostel. Anledningen till inlägget var att du kritiserade den JO-anmälan mot Migrationsverket, som jag och Sigvard gjorde härförleden. Dina kommentarer har väckt en hel del tankar kring arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter, tankar jag vill dela med mig till dig.
En del flyktingar på Hälludden på norra Öland har nämligen berättat för mig och Sigvard och några andra vänner om den situation de har där. Den är inte bra.
Det finns mycket att berätta om Hälludden. Det här är inte platsen för det. Det viktiga är att flyktingarna hamnade i en situation där de känner sig hjälplösa, isolerade, nedtryckta, behandlade som en korsning mellan dagisbarn och fångar, utan någonstans att vända sig för att få hjälp och upprättelse. Vi kom dit, hörde deras berättelser om hur Hälludden misskötts och såg hur desperata de var. Så vi beslöt att hjälpa dem. Det har delvis fungerat, de har fått en bättre situation nu. Men det återstår en hel del att göra.
Du skriver:
Klagosången tycks vara oändlig över hur de får ”lida” på norra Öland. Undrar om de förväntat sig Sheraton eller Hilton när de kom till Sverige. Det mesta borde ju faktiskt vara mycket bra i förhållande till Syrien. För jag antar att det är flyktingar från just Syrien som klagar….
Ölandsbladet har idag två artiklar där bland annat ansvariga bemöter JO-anmälan. Under en av artiklarna finns följande läsarkommentar.
”Att komma från krigets Syrien och hamna på Hälludden ”helvetet” enl papperstidningen måste vara ett öde värre än döden. Stackars de Ölänningar som är fastboende på norra Öland och tvingas leva under dessa djävulska förhållanden som det tydligen är att bo på norra Öland, och de har ju inget alternativ heller då de har hus och hem som de ogärna flyttar från. Flyktingarna däremot har ju alltid alternativet att återvända hem och lämna helvetet på norra Öland.”
Bön vid Hälludden, i det bönerum som först stängdes av föreståndaren och Migrationsverket men som öppnades igen efter JO-anmälan.
Thoralf: det som skedde var att flyktingarna kom till en kall och mörk plats vid världens ände. Väl där, innan de gick av bussen, sa tolken till dem att de inte fick berätta något för någon utomstående om förhållandena på förläggningen, för gör de det så kunde deras chanser till att få uppehållstillstånd äventyras. Sen går de ut ur bussen och möter en föreståndare som pratar till dem som vore de småbarn. Sen famlar de sig fram i det kompakta mörkret till matsalen första dagen och får oätlig skräpmat och gult vatten.
För min del anser jag att den svenska synen på demokrati och mänskliga rättigheter ska prägla arbetet med flyktingarna från dag ett.
Jag vet inte vilken syn du har på demokrati Thoralf. Min är, iallafall, den att det inte är demokrati att be folk hålla käft och vara nöjda med det de får eftersom de är ”gäster” här.
Det finns några flyktingar där som vågar stå upp mot auktoriteterna, trots att dessa påstår att om de klagar kanske de kastas ut ur landet igen. De ifrågasätter auktoriteterna. De kämpar för demokrati, i den meningen att de vill att de och de andra flyktingarna ska få göra sin röst hörd.
Jag vet inte vilken syn du har på demokrati Thoralf, men det låter som om dessa flyktingar har en bra idé om vad demokrati är för något.
Hälludden är inte den enda förläggningen med sådana problem. Jag hör skräckhistorier från hela landet. Bra första intryck de får, nysvenskarna. De flyr från diktatur till demokrati och det första de stöter på är en myndighet som struntar i deras problem, som inte lyssnar på dem, och personal som ber dem hålla käft.
Du som bekymrar dig över migrationspolitiken borde vara bekymrad över läget på landets flyktingförläggningar. Om det är bristande integration och problem med synen på demokrati du bekymrar dig över, så borde du kanske vara för saker som svenskundervisning för flyktingar, att skapa förutsättningar för oberoende kontrollmyndigheter eller att lyssna till flyktingarnas behov. En ny flyktingpolitik är inte något dyrt. Man kan få en sådan för en miljard.
Med tanke på att du anser det vara demokrati att hålla käft och vara nöjd så kanske det är du som behöver träffa några av flyktingarna på landets förläggningar. Jag tror att du kan lära dig en hel del om demokrati från dem. De flesta kommer hit för att de vill ta del av den svenska demokratin. Glöm aldrig det!
förr eller senare.
Motargument 