Kategoriarkiv: Krönikor

Valanalys nr 4711

En krönika av Helena Trotzenfeldt

Efter PISA-resultaten fylldes media av experter som visste exakt varför svenska skolan var på väg utför. Det fanns en sanning, och den var precis det de själva propagerat i åratal, oavsett om det var ”slut på vänsterexperimentet”, ”borgerlig ordningshysteri”, kommunaliseringen av skolan, fria skolvalet, vinster i välfärden eller invandringen.

Så samlades Sveriges förståsigpåare i ett gigantiskt ”vad var det jag sa?!”.

Men svaret på varför är förstås istället att det är komplicerat.

Nu händer samma sak med Sverigedemokraternas valresultat: Alla vet att det beror på att ingen lyssnade på just dem.

Själv tror jag tre saker:

  1. Den första är min egen käpphäst sedan många år: sluta kalla samtliga sverigedemokrater för rasister. Det är inte bara fel, utan även kontraproduktivt. Många är det, men inte alla.
  2. Det andra är att vi, och nu menar jag politiker, media, utfrågare och alla övriga med en röst och en insikt, misslyckats med att förklara vad som var fel på resonemanget runt flyktingarna. SD framstod som de enda med en fiffig lösning: vi hjälper på plats, och sedan får vi råd med precis allt, och fler överlever än om vi låter dem stanna i Sverige. Så får vi råd med sänkta skatter OCH mer till välfärden, gamla, skolan … Ingen förklarade varför det var en dum idé. Det var en enorm miss.
  3. Sedan får vi helt enkelt finna oss i att en del svenskar helt enkelt tycker som SD. De vill inte ha invandring, och de avskyr muslimer. Dessa kommer att fortsätta rösta på SD i många år framöver, såvida inte ett annat parti också bedriver antimuslimpropaganda.

Namnlös

Det finns ljusglimtar. En sådan är att SD:s väljare är ganska olika sinsemellan. Manliga gammelmoderater, sossar av båda könen som tycker vi ska ”tänka på oss själva först”, och som ideligen rationaliserar enligt ”jag är inte rasist, men …”, kristna invandrare – inte minst från Mellanöstern, samt en del judar och judevänner. Det sammanlänkande kittet är islamofobin och hatet mot muslimer. I alla övriga frågor är de rätt olika. Det gör inget, så länge det finns pengar till allt enligt principen ”minskad invandring ger oss råd till allt”, men det håller inte i all oändlighet.

De kan mycket väl spricka i solen likt ett Ny Demokrati-troll i solen.

Och efter det borde de vara ett mindre parti.

Islamism från nära håll

Jag vill inleda med att säga att du kan gärna länka till den här artikelserien varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”. En del debattörer har till och med förklarat att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Vad ska jag kalla den här artikelserien? Kampen för egen existensrätt? För att muslimer som kämpar och som ställer sig emot extremism hela tiden förnekas och ogiltigförklaras i sin kamp, av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige, liksom övriga världen av islamism – genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många liknande figurer i landet som har byggt en karriär via en skrika-högst-kamp, men utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder från olika typer, och nyanser, av muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som gav dem enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har ställt sig som självutnämda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten skadades av populister för att de lyckades vilseleda folkmassorna till avgrunden av sin okunskap. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i rävsaxen mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissats varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Men vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltiggöra islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också väldigt viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

 

 

 

Öppet brev till pro-palestinier om Hamas

Fight in the cause of God against those who fight you, but do not transgress limits. God does not love transgressors.

/Koranen

Israels bomber mot barn är vidriga. Men låt oss prata ett ögonblick om Hamas. Jag har pratat med flera personer den sista tiden som är aktiva mot Israels krig och för palestiniernas rättigheter, eller som är aktiva i det muslimska Sverige. Jag har frågat varför antisemitismen sprider sig och varför Hamas inte kritiseras.  Svaren jag fått har chockat mig djupt.

Det är svar som kommer från bra personer som hatar antisemitism och ogillar Hamas, egentligen.

Om kritik mot Hamas:

Det går inte.

Om nån får reda på att jag kritiserar Hamas är jag körd. Jag skulle ses som en Mossadagent.

Det går inte. Tror du nån skulle komma till demonstrationen om jag fördömde Hamas som Israel för krig mot och som palestinierna sluter upp kring?

Hamas är palestiniernas sista hopp… De har ingen annan som slåss för deras sak.

Mitt under ett brinnande krig, när nästan alla stödjer Hamas, även de som är kritiska. Nej det går inte.

indexEn annan jag pratade med sa detta:

Jag är mot Hamas, men nu är de och palestinierna under attack. Det finns en tid för kritik mot Hamas och det är inte nu.

[Jag påpekade då att hen inte kritiserat Hamas tidigare, även då inget krigande skett. Inte heller har Ship to Gaza någonsin kritiserat Hamas.]

Ja men Israel har hotat Gaza sen 1948 nu. Och tror du att nån palestinier skulle sluta upp kring Ship to Gaza om vi kritiserade Israel och Hamas lika mycket? Skulle vi ens få komma in i Gaza?

[Så du erkänner att Hamas är så tyranniskt att Ship to Gaza inte ens skulle komma in om ni kritiserade Hamas?]

Hamas är Gaza, man måste samarbeta med lokala myndigheter.

Hjälp! Det är illa, det är fan jätteilla.

Hamas är EXTREMA antisemiter, de har skrivit i sitt program att de flesta judar ska dödas och fördrivas från Mellanöstern och de citerar Sions vises protokoll. De hyllar självmordsbombare som dödat barn i Israel och de skjuter raketer som slår ner i Israel och de dödar och skadar civila araber och judar där. Hamas har satt demokratin ur spel i Gaza och förföljer oliktänkande.

Att slåss rättvist är inte att gå över gränsen för rättvis krigföring. Hamas går över gränsen.

Eller är det rättvist att döda israeliska barn men fel att döda palestinska barn? Eller är det så enkelt att det alltid är lika fel att döda barn?

Ship to Gaza har aldrig med ett ord kritiserat Hamas. Oftast nämner inte de som arrangerar demonstrationer mot kriget Hamas’ roll, och gör de det så är det i lama ord, med nån liten undangömd kommentar på max en halv mening.

Att Hamas gömmer sig bakom civilbefolkningen i Palestina, avrättar oppositionella, och skjuter raketer mot Israel rättfärdigar INTE Israels bomber men det är en del av problemet. Tror ni verkligen att Israel kommer att sluta kriga så länge Hamas styr Gaza?

Tänk er att de mest extrema hökarna i Israel, som Kach, som vill utrota palestinier på riktigt, hade styrt Israel. Så illa är det. Miljoner människor som egentligen är mot kriget i Palestina stödjer det av en enda orsak, nämligen att judehatarna i Hamas driver kriget.10053149886_12c5321172_z

Genom att inte markera avstånd till Hamas gör palestinavännerna exakt det som hökarna i Israel och rasister som hatar muslimer och palestinier VILL att de ska göra. De VILL att palestinavännerna INTE ska ta avstånd från Hamas. Så länge palestinavännerna sluter upp kring Hamas kan de fortsätta påstå att ”Hamas=GROV antisemitism=Palestina=muslimer” och förespråka än mer krig och än tuffare lösningar.

Hamas förtrycker palestinier lika mycket som Israel gör det. Ja, mer, eftersom Hamas styr i Gaza.

Att stå på palestiniernas sida i konflikten är att ta avstånd BÅDE från Israels bomber och Hamas OCH ANTISEMITISKA UTTALANDEN I VILKEN FORM SOM HELST.

Vad känner du när du läser att Anders Behring Breivik anser att muslimer och palestinier bör dödas för att de är en pest som hotar världen? Känns det bra när du läser det? Och vad känner du när du läser att någon stödjer Breivik och tycker att han är bra, eller framställer honom som ”det sista hoppet för väst”? Du mår illa, eller hur? Du funderar nog på att ringa polisen också, för det ÄR illa att tycka så!

Det är så de flesta judar känner då de hör någon prata väl om Hamas, eller ser en Hamas-flagga vaja för vinden. Vare sig du gillar det eller inte är det så de känner inför tanken att någon kan hylla en rörelse som säger sig vilja döda judar, som anser att judar är lögnaktiga och tjuvaktiga, som pratar väl om Hitler, som stödjer terrorism och som citerar Sions vises protokoll.

Bör en pro-israel ta avstånd från Breivik och Kach, bör en pro-palestinier ta avstånd från Hamas? Ja, vad anser du?

"En lite längre film om oss" – SD:s valfilm

En lite längre film om oss” står det under SD:s valfilm som publicerades den 6 augusti i år. Bland annat kan man se Jimmie Åkessons sommartal från Sölvesborg – med en kvinnlig talare i bakgrunden som talar intensivt, med vare sig punkt eller kommatecken, och med tio olika fakta per sekund samtidigt som olika bilder blixtsnabbt rullar förbi mina ögon. Då tänker jag: har SD:s hjärntvätt börjat?
Jag kan verkligen inte kommentera den här filmen utan att min infödda Balkan-humor, med krydda av satir och tragikomedi, märks.
Filmen visar upp Sverige på ett ytterst deprimerande sätt och inte ens ett berg av lyckopiller kan hjälpa landet att ta sig upp ur avgrunden, universums svarta hål, som filmen skapar i min hjärna. Eller beskriver de egentligen hur deras väljare mår?

Hursomhelst, enligt den här filmen känns det nödvändigt att sjunka väldigt långt ner i en depression för att kunna bli SD:are. Filmen visar klart och tydligt att Sverige är ett skitland, precis som vi, i den antirasistiska folkrörelsen, har hört så många gånger förr.
Armageddon.
Domedagen är här!
Allt förstördes av både höger och vänster, av både moderater och socialdemokrater. Naturligtvis förstördes allt inte minst av invandrare som satte igång bränder i Husby.

10372742_10152265375696479_7866756509840882913_n
Sen kommer det en bild på Jimmie Åkesson.
Han framställs som den enda figur som kan rädda landet, likt Bruce Willis brukar rädda hela jordklotet från meteorer. Offerskjortan, med slips, är på. På skärmen visas det ingående hur SD hatas, hotas och hur folk protesterar mot rasism. Men, Jimmie Åkesson står mitt i hjärtat av yttrandefrihet, och man får känslan av att en majoritet av Sverige jublar. Teamet som räddar landet är, bland annat, Björn Söder, som om han vore Peter Stormare eller någon av de andra hjältekaraktärerna i filmen Armageddon.
Efter de första 2 minuterna av filmen känner jag ett stort behov av att springa ut och ropa på hjälp.
Efter filmens 3:e minut så känner jag att jag befunnit mig alltför länge i den djupa avgrunden utan att få tillfälle att hämta andan.
Fortsättningsvis så svettas jag bara och jag önskar bara att det snart ska ta slut.
Det är inte bara så att Sverige är ett skitland.
Samtidigt som Sverige rasar ned så ger man bilden av svensken som om denne vore korkad, dum, melankolisk, någon som inte bryr sig och någon som inte fattar något. Det enda som svensken kan är i grunden en djurisk instinkt; att äta en invandrarpizza med tom blick. Så ser svensken ut precis innan han inser att kometen ska slå ner mot Sverige och innan svensken fattar något alls framställs Sverigedemokraterna som den enda och ultimata räddningen.
När filmen äntligen tog slut hade jag en enda fråga i huvudet:
Hur kan SD:are kalla sig själva för ”Sverigevänner”?

/Ida Dzanovic

 

Motargument-skribent i Nyheter24

andrea debattartikel

Hej, kära Motargument-läsare!

Idag skriver jag en debattartikel på Nyheter24. Debattartikeln har titeln ”Liberal, icke-manshatare och antirasist?”. Där bemöter jag kritiken som ofta kommer mot liberala antirasister. Jag skriver också om problematiken, enligt mig, med att dra ett helt kön över en kam.

Åsikterna är helt och hållet mina egna och ska ej ses som representativa för alla Motarguments skribenter.

Läs artikeln här.

Allt gott,

/Andrea Daleflod

Skilda rum

Gästinlägg av Peter Hultgren

Det var midsommar och jag reste till mina föräldrars sommarstuga i Värmland.

Gammal_orörd_skog_på_öns_norra_sidaDe tog mig på utflykt i storskogen, och vi kom till en plats där en av mina förfäder levde för flera hundra år sedan. Hans namn var Matts Ikoinen, och han hade oturen att mördas av sin egen granne.

Matts Ikoinen var en av många finnar som invandrade till Sverige på 1600-talet. Svenska myndigheter lovade dem att få bryta mark i skogen, men det var ett löfte som snart förlorade sin mening. I stället hamnade nybyggarna i konflikt med svenska bönder, som tyckte att finnarna gjorde intrång på deras ägor. Det kunde urarta i både misshandel och mord.

Dåtidens rättskipning var godtycklig, och det känns ödsligt att stå på platsen där Ikoinen slutade sina dagar. Men känslan är kortvarig, för så fort vi tar oss ut på landsvägen återfår jag täckning på min mobil. Då når jag ut till de sociala medierna, som har etablerat sig över världens alla kontinenter. Då är jag globalt tillgänglig.

Jag har alltid föreställt mig att den uppkopplade människan är en friare människa. Orättvisor kommer i dagen någon twittrar om det. Förtrycket blir svårare att upprätthålla. Jag tycker mig se hur länder, universitet och fristående organisationer sätter allt större värde på internationella samarbeten.

Mitt i allt detta vill Jimmie Åkesson stänga gränserna. Tonen är misstänksam. Hatet har inte bara överlevt, det verkar till och med ha vuxit sig starkare.

internet-32358_640Jag menar naturligtvis inte att svåra konflikter och världsproblem försvinner för att samhällen kopplar upp sig. Men det är ett faktum att nätet överbryggar geografiska och kulturella avstånd, överallt och hela tiden. Ofta i det lilla men till synes självklara. Som när ungdomar spelar World of Warcraft. Eller när ett multinationellt företag kör videokonferenser via Skype.

På senare tid har tyvärr motsatsen blivit allt tydligare. Jag talar om nätet som isolererar, som avskärmar och misstänkliggör. Där människor inte söker nytt utan hellre söker gammalt.

För en tid sedan sände SR P1 en programserie med titeln Rädda Sverige. I den berättas om personer som har tröttnat på den svenska invandringspolitiken och bestämt sig för att själva flytta utomlands. Många av dem spenderar all sin tid på olika nätforum, i debatt med likasinnade och långt från samhället i övrigt.

Så har det allt oftare blivit. Det finns ett forum för varje ståndpunkt men sällan några gränsöverskridande kontakter. Det finns ett hem för just dig, där din egen åsikt är den enda rätta. Intresset för andra synsätt minskar i takt med att ”fienden” tar form och gestalt. Det är det destruktiva nätet, som inte bygger på nyfikenhet utan bara självbekräftelse.

Även när dörrarna står öppna väljer människor att leva i skilda rum. När vi skulle kunna lära oss så mycket mer, vill vi hellre upprepa vad vi redan tror oss veta. Det är ett tråkigt drag hos mänskligheten.

Jag hoppas att fler än i dag inser värdet av öppenhet och nyfikenhet. Det finns så mycket mer att utforska, både på nätet och i verkligheten. Det kan börja med den enkla insikten att samtal är viktigare än övertygelse.

Nej tack till Jimmie Åkessons kamp mot islamism!

Skriver till dig igen, Jimmie Åkesson.
Denna gång efter att du höll tal i hemorten Sölvesborg där du fokuserade på islamism.

Almedalsveckan_Jimmie_Akesson_tal_20130701_0569FVi är många som är medvetna om faran.
Vi är många som kritiserar religiös extremism och destruktivitet.
Vi är många som står mot liknande negativa krafter i samhället, som bekämpar det genom olika engagemang, som studerar och analyserar extrema ideologier och som diskuterar åtgärder.
Vi, som lever i demokrati är ansvariga att i den här frågan trycka på rätt knapp, i rätt tidpunkt, på rätt sätt och med rätt personer – för att undvika skador och konsekvenser.

Men du, som är ledare i ett antimuslimskt parti, är definitivt fel person att stå ”i kampen mot islamism”. Det är oärligt, ohederligt, farligt och framförallt skadligt!

Allt tyder på att du mer än gärna vill uppväcka extrema muslimhatare (som är en stor grupp i ditt parti) mot muslimska extremister.
Vem vill se det här scenariot i det här vackra Snöflingornas Land?
Du vänder extremister från ena sidan mot extremister på andra sidan för att skapa en hat-plattform vilket sällan kan sluta utan våld och väpnade konflikter.

I det här fallet är du en farlig politiker eftersom en liknande hat-plattform ger dig politisk makt.

Som sagt, vi ska kämpa mot islamismens fara, men utan dig. Bakom dig står tusentals aggressiva och extrema antimuslimska röster som gav dig möjlighet att kliva in i riksdagen.
Det är därför som dina förslag och åtgärder du nämnder i ditt tal inte är diskutabla.
Du kan komma med världens bästa idéer för att motverka islamism, men det är ändå något som faller i vattnet då man står framför grundproblemet: Allt du skulle göra mot islamism är med antimuslimska krafter. Det är precis som att hälla bensin på elden för att släcka branden. Omöjligt att kämpa mot JDL (Jewish Defense League) med jublande judehatare eller mot islamism med hetsiga muslimhatare.

Din ”kamp mot islamism” kan lätt och enkelt förändra sin form och gå från den retoriska nivån till väpnade våld i vårt älskade Snöflingornas Land. Så jag ber dig med all ödmjukhet att hålla dig långt i från ämnet, för fredens skull.
Du kan t.o.m. få vanliga muslimer att hänga med extrema islamister, då man med all rätt kan se ”din kamp mot islamism” som ett rop till muslimernas eget försvar.

I det här, Snöflingornas Land, ska vi, en aldrig nedslagen majoritet tillåta att se väpnade konflikter mellan extrema muslimer och extrema muslimhatare, i våra parker och torg, vilket utmanas av en politisk retorik.
Därför är extrem islamism liksom muslimhatet i ditt parti något som måste bekämpas parallellt.

Vi kan vår historia, Jimmie.

MVH / vi hörs
Ida Dzanovic

Hallelujavarning på antirasismen

Jag vill poängtera att det jag skriver nu är min egen åsikt, vilket innebär att den varken är rätt eller fel. Det är en åsikt, och man kan själv välja att lägga en värdering på den – eller ej.

Min upplevelse av invandrare, rasister/nazister och antirasister, är att det är tre helt skilda grupper. Invandrarna för att de uppenbarligen kommer in i Sverige, till skillnad från oss som redan bor här. Rasisterna för att de inte gillar invandrare. Antirasisterna för att det finns en intern känsla av godhet.

Inget fel med det. Det är hur bra som helst att utöva godhet.

Men det finns sätt och det finns sätt. Under de senaste dagarna har det publicerats en ledare och en debattartikel som behandlar antirasismens språkbruk, och hur detta understryker och förstärker rasismen. Jag publicerade dessa två på FB-sidan för Motargument.se, och ni kan ju föreställa er reaktionerna.

heartHela min tanke med det här inlägget är att belysa min personliga åsikt om hur bland annat (svenska) antirasister som grupp har så otroligt svårt att ta emot kritik. Jag lägger inte nödvändigtvis en värdering i det, men så är min uppfattning. Och det förvånar mig en aning, därför att om antirasismen som grupp anser att till exempel Sverigedemokraterna eller Svenskarnas parti ska granskas i sömmarna… då måste man ju också kunna acceptera och förstå att den egna gruppen också både kan och bör granskas. För mig handlar det om att man som grupp ska kunna förändras och bli bättre, snarare än nedtryckt och utskälld.

På det viset är antirasismen väldigt kluven för mig. Kanske är det därför att den rymmer alla politiska inriktningar och att så många av dessa har antirasismen som gemensam nämnare, men allt därutöver skiljer sig åt. Hur man ska bära sig åt för att praktiskt utöva antirasism, till exempel. Jag har inte den blekaste om det finns flest vänstermänniskor i den antirasistiska rörelsen, eller om det är mer uppblandat med högerfolk och liberaler och allt annat däremellan… men som grupp upplever jag att det finns en intern godhetsstämpel, nästan en Hallelujavarning på gruppen som sådan. Samtidigt som enskilda individer eller mindre grupperingar har svårt att komma överens med andra åsikter, eller förstå andra sätt att tänka omkring rasism och antirasism.

Det här är saker jag har funderat på väldigt länge. Därför har jag också valt att hålla mig utanför nån slags offentlig debatt. Jag skriver nån enstaka text på Motargument.se, men utöver det ställer jag mig gärna så oberoende som det går – ungefär som jag valt att vara partipolitiskt obunden (jag är liberal, om någon missat det). Jag har inte för avsikt att ingå i en grupp som i mina ögon ser sig själva som den enda rätta vägen, och att varje människa med en annan åsikt har fel.

Jag vill återigen poängtera å det starkaste att detta är min personliga åsikt.
Du får stå för de värderingar du eventuellt lägger på den.

Läs mer av Malinka Persson på Eye C : Grizzly.

Våga diskutera identitet

Gästinlägg av Petter Wallgren.

Jag pratade med en vän nyligen, om många saker, och en sak vi diskuterade var så kallade ”sverigevänners” fokus på nationalitet och nationell identitet. Hon tog också upp att antirasister inte gärna pratar om det — kanske på grund av rädsla för att ge sig ut på tunn is.


netopNyrop / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

För min del är det faktum att jag är född och uppväxt i Sverige bara en liten del av min identitet. Jag är också militärmusiker, rollspelare, socialist, ateist och skeptiker. Bara för att nämna några av de etiketter jag väljer att sätta på mig själv. I likhet med de flesta människor i min omgivning rör jag mig i subkulturer. Tack vare internet har vi lättare än någonsin att hitta personer med liknande intressen över hela världen – vi rör oss i globala subkulturer.

Det som händer är att den nationella delen av min identitet, den där lilla blågula etiketten, bleknar i jämförelse med de etiketter jag själv valt att bära – och som sålunda blir mycket större. Jag letar efter gemenskap med de som bär på samma eller liknande etiketter, och jag söker samförstånd med dem på grund av det vi har gemensamt, och struntar i vad de i övrigt tycker och tänker, vilka etiketter de bär på i övrigt.

Sverigevännerna baserar Vi och Dem på en icke-vald identitet…

Det stora misstaget som de så kallade sverigevännerna gör är att skapa motsättningar genom att prata om ett Vi och ett Dom, baserat på en etikett ingen valt själv – födelseplats. Det har sagts många gånger förut, men detta är den motsättning som är det stora problemet. Inte ens nationalitet är något exklusivt – något man bara kan ha en av i taget – om man nu ska prata om en nationell kultur. Ingen del av min eller någon annans identitet behöver stå i motsättning till de andra delarna, varken hos en själv eller hos andra.

Det här med att söka likasinnade på andra håll är som sagt något som många gör. Inte minst Sverigedemokraterna, som i Europaparlamentet insett värdet av internationellt samarbete och nu bildat grupp med några andra partier. De förenas i sin skeptiska hållning till EU i stort, men de driver på sitt håll väldigt spridda frågor och bekänner sig till olika ideologier. Att de lyckas hitta likasinnade på det sättet är på något vis en positiv sak, för det är ju det jag tycker att alla borde göra. Förhoppningsvis blir de lite klokare av den erfarenheten, och kan flytta det perspektivet till andra områden.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

De missnöjda massornas makt

Det är hög tid för självrannsakan. Vi som tror på ett inkluderande samhälle måste hitta bättre metoder för att övertyga de som tror på motsatsen. Det räcker inte längre med att berätta vad vi är för, när så många människor fortsätter vara emot. För att få en människa att ändra åsikt måste vi nämligen först förstå varifrån åsikten kommer. Missnöjda väljare måste fångas upp och erbjudas humanare alternativ, för att inte riskera att följa de vindar av hat och splittring som sveper över Europa.

EU 2Efter månader av spekulationer inför EU-valet fick vi valresultatet svart på vitt. Trots den uppmärksammade vågen av antirasism och feminism valde 359 610 väljare att lägga sin röst på SD. Röster som vittnar om ett utbrett missnöje med överstatlighet och den fria rörligheten inom EU. Politiska krav på ökade resurser till tull och kustbevakning vittnar även om en stark vilja att göra det än svårare för utomeuropeiska asylsökande och arbetssökande människor att ta sig in i Europa, trots Lampedusa-katastrofer och ett brinnande Syrien.

Reaktionerna på valresultatet lät inte vänta på sig. Många initiativ har tagits för att visa att vi trots allt är många fler som inte står bakom den politik som SD står för. Vi är många som genom sociala medier har velat tydliggöra att SD-politiker inte åker till Bryssel ”i vårt namn”, vi är många som har vänt Jimmie Åkesson ryggen i tyst protest mot rasism och intolerans, vi är många som lagt våra pannor i djupa veck över hur vi bäst kan manifestera vår kamp för ett samhälle fritt från rasism och diskriminering.

Efter EU-parlamentsvalets nedslående resultat kan jag dock inte undgå att tänka den självrannsakande tanken; vilka effekter har vårt antirasistiska arbete haft? Hur har de 359 610 väljarna resonerat när de valt att stoppa SD:s valsedel i kuvertet och hur har de påverkats av de antirasistiska manifestationerna?

Kampsportaren och den blivande politikern Musse Hasselvall lyfte något som är lätt att glömma i det antirasistiska arbetet: ”Vakna och lukta på kaffet. Sverigedemokraterna har förstått något som många av oss andra glömt: Att makten i en demokrati utgår från de som väljer att rösta i valen.”

Jimmie Åkesson valtalar på Norrmalmstorg inför EU-valet 2014Och givetvis är det så. Under de senaste åren borde vi kanske ha lärt oss att de grodor som hoppar ur sverigedemokraters munnar inte verkar skrämma deras väljare, och att makten till syvende och sist ligger i väljarnas händer. Då räcker det inte med att vi som inte tror på SD:s splittringspolitik manifesterar detta, så länge manifestationerna inte når fram till de som faktiskt verkar tro på splittringspolitiken. Vänder vi ryggen åt sverigedemokraterna vänder vi även ryggen åt de sverigedemokratiska väljarna. Vi vänder också ryggen åt de orsaker som får dem att rösta på SD. Dessa väljare kommer förmodligen sluta sig än mer till varandra och krypa in i den offerkofta som SD som parti sedan länge bär.

Det antirasistiska arbetet måste därför föras på två nivåer. Å ena sidan måste vi stå upp för, och visa vilket samhälle vi vill ha och på vilket sätt det står i bjärt kontrast till det samhälle som SD strävar efter, framförallt för att rasistisk politik aldrig får normaliseras. Å andra sidan måste potentiella SD-väljare erbjudas ett humanare och mer hållbart alternativ. Här har de etablerade partierna ett enormt ansvar.

359 610 röster i EU-valet vittnar om att nu är det allvar, det räcker inte att vända Åkesson ryggen och anklaga honom för att inte ha något hjärterum för syriska flyktingar. Sittande politiker måste tydliggöra de verkliga orsakssambanden: visa att stigande arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet inte är ett resultat av invandring. De måste visa hur Sverige och svenskhet inte är något som hotas av influenser från andra kulturer, utan tvärtom. För ska vi leva i en demokrati där all makt utgår från folket, måste vi också vara medvetna om den farliga makt ett missnöjt folk besitter.

/Klara Ljungberg