"En lite längre film om oss" – SD:s valfilm

En lite längre film om oss” står det under SD:s valfilm som publicerades den 6 augusti i år. Bland annat kan man se Jimmie Åkessons sommartal från Sölvesborg – med en kvinnlig talare i bakgrunden som talar intensivt, med vare sig punkt eller kommatecken, och med tio olika fakta per sekund samtidigt som olika bilder blixtsnabbt rullar förbi mina ögon. Då tänker jag: har SD:s hjärntvätt börjat?
Jag kan verkligen inte kommentera den här filmen utan att min infödda Balkan-humor, med krydda av satir och tragikomedi, märks.
Filmen visar upp Sverige på ett ytterst deprimerande sätt och inte ens ett berg av lyckopiller kan hjälpa landet att ta sig upp ur avgrunden, universums svarta hål, som filmen skapar i min hjärna. Eller beskriver de egentligen hur deras väljare mår?

Hursomhelst, enligt den här filmen känns det nödvändigt att sjunka väldigt långt ner i en depression för att kunna bli SD:are. Filmen visar klart och tydligt att Sverige är ett skitland, precis som vi, i den antirasistiska folkrörelsen, har hört så många gånger förr.
Armageddon.
Domedagen är här!
Allt förstördes av både höger och vänster, av både moderater och socialdemokrater. Naturligtvis förstördes allt inte minst av invandrare som satte igång bränder i Husby.

10372742_10152265375696479_7866756509840882913_n
Sen kommer det en bild på Jimmie Åkesson.
Han framställs som den enda figur som kan rädda landet, likt Bruce Willis brukar rädda hela jordklotet från meteorer. Offerskjortan, med slips, är på. På skärmen visas det ingående hur SD hatas, hotas och hur folk protesterar mot rasism. Men, Jimmie Åkesson står mitt i hjärtat av yttrandefrihet, och man får känslan av att en majoritet av Sverige jublar. Teamet som räddar landet är, bland annat, Björn Söder, som om han vore Peter Stormare eller någon av de andra hjältekaraktärerna i filmen Armageddon.
Efter de första 2 minuterna av filmen känner jag ett stort behov av att springa ut och ropa på hjälp.
Efter filmens 3:e minut så känner jag att jag befunnit mig alltför länge i den djupa avgrunden utan att få tillfälle att hämta andan.
Fortsättningsvis så svettas jag bara och jag önskar bara att det snart ska ta slut.
Det är inte bara så att Sverige är ett skitland.
Samtidigt som Sverige rasar ned så ger man bilden av svensken som om denne vore korkad, dum, melankolisk, någon som inte bryr sig och någon som inte fattar något. Det enda som svensken kan är i grunden en djurisk instinkt; att äta en invandrarpizza med tom blick. Så ser svensken ut precis innan han inser att kometen ska slå ner mot Sverige och innan svensken fattar något alls framställs Sverigedemokraterna som den enda och ultimata räddningen.
När filmen äntligen tog slut hade jag en enda fråga i huvudet:
Hur kan SD:are kalla sig själva för ”Sverigevänner”?

/Ida Dzanovic