Sverigedemokraternas muslimhat är väldokumenterat. De gör allt i sin makt för att göra livet så svårt som möjligt för invandrare i allmänhet, och muslimer i synnerhet. SD har en tydlig antimuslimsk agenda, som bl a tar sig uttryck i att de kräver inskränkningar på muslimers rättigheter och religionsfrihet. För SD är åtgärden att förbjuda böneutropen nödvändig åtgärd för att kunna fortsätta vara trovärdiga i sina visioner om ett etniskt homogent Sverige.
På SD:s officiella sociala mediekonton läser vi följande:
”Sverigedemokraterna har tidigare föreslagit ett nationellt förbud mot böneutrop, eftersom vi anser att de inte hör hemma i Sverige.
Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 230306.
Motargument har vid ett flertal tillfällen förklarat varför det är olagligt att förbjuda böneutrop så som lagen står skriven. De lagar som strider mot ett förbud mot böneutrop är grundlagen, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.
SD, och andra muslimhatare, anför ofta argumentet att religionsfriheten, dvs en del av grundlagen, skulle innebära ”frihet från religion”. Det är en medveten feltolkning, som enbart grundar sig i en tolkning av själva ordet religionsfrihet.
Via nyare motioner har SD accepterat att de har haft fel angående vad religionsfriheten säger om böneutrop. Därför har partiet på senare tid omformulerat sina motioner för att uppnå sitt mål om att eliminera böneutrop.
SD:s senaste utspel på sociala medier om att de vill förbjuda böneutrop är inget nytt. Däremot minskar inte behovet av att motsäga SD i deras narrativ om islam och muslimer.
När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.
En källa i partiet sammanfattar reaktionen med en mening som redan hunnit bli klassisk:
”Det här låter som något man kom på inne på Jimmies kontor med en bag in box.” (Källa: Expressen)
Flera SD-företrädare, som intervjuats anonymt, framhåller två saker:
Planen har funnits. Den handlade om att ge MED:s partiledare Daniel Sonesson en valbar plats på SD:s lista i Stockholms län, och om att MED skulle avstå egna riksdagsvalsedlar och lova röstlojalitet i riksdagen.
Planen uppges nu vara stoppad. En ”central källa med insyn” säger till Expressen att ”dörren är helt stängd för MED:s Daniel Sonesson” och att det är ”helt uteslutet” att han får en plats i riksdagen.
Efter att planerna blivit offentliga har flera tunga SD-företrädare – om än anonymt – markerat mot dem och uppgett att upplägget nu är lagt på is.
Men lika viktigt är vad kritiken inte handlar om. Ingen av de citerade SD-källorna säger att det var fel av princip att försöka köpa in ett annat parti i riksdagen mot röstlojalitet. Invändningarna handlar i stället om kalkylen: att SD inte tjänar tillräckligt på det, att risken är stor och att Sonesson ses som ett politiskt sänke.
Alltså:
Fakta: Planen fanns, var förankrad i toppen och är nu – enligt flera SD-källor – stoppad i sin nuvarande form.
Mönster: Kritiken inom SD rör ”vad vi vinner på det”, inte demokratins spelregler.
Konsekvens: Vi har fått en ovanligt tydlig inblick i hur SD-toppen tänker när de försöker bygga sitt block: riksdagsmandat, partistöd och lojalitet är brickor i ett maktspel, inte heliga demokratiska mandat.
Att den här konkreta konstruktionen med MED har backats från betyder inte att projektet är över. Det betyder att just denna version av planen läckte, fick dåliga interna siffror – och därför får vila tills man hittar en smartare variant.
Medborgerlig Samling fick 12 882 röster i riksdagsvalet 2022t – ungefär vad ett riksdagsparti kan tappa på en dålig vecka i en opinionsmätning. Ändå var SD-ledningen beredd att rita om riksdagen för deras skull.
Det säger något om läget i SD-toppen inför valet 2026. Är SD verkligen så illa skickade att de kände sig tvungna att försöka lägga beslag på knappt 13 000 extra stödröster via ett mikroparti på 0,20 procent? I praktiken handlade planen om att göra MED:s väljare till SD:s stödröstbas – och sno åt sig knappt 13 000 röster från ett parti som inte ens klarar att ta sig över bruset.
Motargument är inte en nyhetssajt. Vi är en plattform som försöker visa mönster i den auktoritära och rasistiska politiken. SD–MED-historien är ett typexempel på något som börjar som ”en nyhet” men egentligen är en pusselbit i ett större projekt.
SD:s försök att lyfta in MED i riksdagen via egna listor – mot röstlojalitet – är inte bara ett misslyckat taktiskt drag. Det är ett ärligt fönster in i hur SD ser på riksdagen, väljarna och makten.
Jimmie Åkesson gjorde återigen sitt gamla vallöfte sommaren 2022 — att SD skulle fylla alla sina stolar i alla församlingar, och inte få några politiska vildar.
Idag är det trots hans vallöfte sammanlagt 75 tomma stolar i landets kommunfullmäktigesalar, där det skulle ha arbetat en medlem i SD. Ungefär 90 stolar i landets kommunfullmäktige besitts av en som valdes in av SD-väljarna, och som nu är antingen utkastad ur partiet, eller som valt att gå ur partiet – och sitter kvar på sitt mandat.
Sedan har vi 3 politiska vildar från SD i riksdagshuset, partiledaren har rekordlåg närvaro i riksdagshuset och vi har ungefär 11 politiska vildar i regionfullmäktige.
Ni som försöker förringa problematiken, ni inser kanske inte hur väljarna känner om demokratin i kommunerna: Boxholm, där SD-väljarna ser på 4 tomma SD-stolar, Dals-Ed kommun också 4 tomma, i Dorotea är det 4 tomma SD-mandat i varje kommunfullmäktige och Vänersborgs SD-väljare tvingas inse att 5 av deras mandat är tomma, och inaktiva.
Senaste rekordet är kanske i Klippan, där tio valda SD-ledamöter är politiska vildar, för att partiet kastade ut dom. 75 tomma + 90 vilda i kommuner + 11 vilda i regioner + 3 vilda i riksdagen = ungefär 179 stycken, som SD tappat kontroll över bara denna mandatperiod.
Samma mönster upprepas i en nedåtgående spiral och visar de enorma bristerna internt inom SD. I varje mandatperiod är SD sämst i landet, med råge. Men kritiken från SD-väljarna mot Jimmies och partiets oförmåga att undvika vildar och tomma stolar, den har också högsta tänkbara frånvaro.
SD:s ledning har i många år odlat två bilder samtidigt. Officiellt: ett ”nytt”, rumsrent parti som bara vill tala klarspråk om brott och invandring. I praktiken: kärnan i ett växande brunblått block, där mindre partier sugs in i omloppsbana kring SD. Den aktuella MED-planen passar perfekt in i den logiken. För att förstå varför måste man minnas vilka som grundade SD.
När SD 2022 lade fram sin egen vitbok – ledd av idéhistorikern Tony Gustafsson – bekräftades bilden i stora drag:
Svenska Dagbladet refererar vitboken med formuleringen att var tredje person i partiets ”pionjärgeneration” har kopplingar till nazistiska eller fascistiska rörelser.
Expo visade, med stöd i vitboken, att 18 av 30 centrala personer i SD:s grundarfas haft kopplingar till BSS och/eller nazistiska/fascistiska grupper, bland dem Lindholmsrörelsen, Nysvenska rörelsen och Nordiska rikspartiet.
Detta är den historiska jordmån ur vilken dagens SD växt fram. Kostymen är ny. Innehållet är i stora stycken bekant: etnonationalism, hierarkisk människosyn, drömmen om ett ”svenskt Sverige” där vissa ska pressas bort, och en stark stat som använder ”lag och ordning” som klubba mot fel grupper.
Från vitbok till valtekniska småpartier
Vitboken skulle enligt SD vara en uppgörelse med det förflutna. I praktiken blev den en övergångsrit. När papperet väl var undertecknat gick partiet vidare med blockbygget.
Först genom att bli parlamentariskt stödparti åt en moderatledd regering via Tidöavtalet. Sedan genom att systematiskt öppna dörrar mot mindre partier som Nyans, Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling – alla med starkare eller svagare band till samma radikaliserade höger.
Småpartier har alltsedan valet 2022 försökt använda kommunala mandat som språngbräda mot riksdagen. MED är inget undantag.
I den kontexten är SD–MED-planen inte en udda idé. Den är nästa logiska steg:
SD får fler säkra röster i riksdagen utan att behöva vinna fler egna väljare.
MED får en biljett in – men priset är röstlojalitet och i praktiken uppgiven självständighet.
SD kan peka på ”fler partier” i riksdagen och tala om bredd, samtidigt som blocket i sak drar i samma riktning.
Det är exakt så ett satellitparti fungerar.
Sonessons stil: systemhat i kostym
Sonessons agerande i flera frågor ger en tydlig bild av den politiska stilen.
När Facebook stängde hans konto 2025 gjorde MED det direkt till en fråga om ”demokratihot”, trots att de konkreta skälen till avstängningen inte redovisats offentligt. När ekonomimedier rapporterar om myndighetskritik mot Valuno/Quickbit talar Sonesson om ”aktivism” hos Skatteverket och Finansinspektionen, snarare än att ta ansvar för bristerna.
Mönstret är välkänt från högerextrema och radikalnationalistiska miljöer:
Institutioner som domstolar, myndigheter, medier och plattformar beskrivs som fiender när de ställer krav.
Egen ansvarslöshet kläs om till martyrskap.
Varje tillsynsärende blir bevis för att ”systemet” bekämpar sanningssägaren.
Samtidigt driver MED klassiska krav från den hårda högern:
långtgående åtstramning av migrationen
kraftigt skärpta straff
kraftiga nedskärningar i offentliga utgifter
angrepp på kultur- och civilsamhällesstöd
Det är denna ideologiska miljö SD nu vill ge en subventionerad riksdagsplats, med full rösträtt – och inskriven lydnad.
Det pågår ett schackparti i svensk politik där väljarna förväntas nöja sig med att vara bönder. Nu har vi fått en glimt av nästa drag. Enligt en granskning i tidskriften Kvartal har Sverigedemokraterna under vintern förhandlat fram ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED).
Upplägget: SD låter MED-ledaren Daniel Sonesson kryssa sig in i riksdagen via SD:s listor, mot att MED lovar hundraprocentig lojalitet med SD:s linje i alla avgörande frågor – från regeringsunderlag till budget. Frihetsnytt, som ligger långt till höger, bekräftar samma grundupplägg och citerar MED-företrädare som ser samarbetet som en genväg in i riksdagen för partiledaren.
Vad vet vi om den planerade SD–MED-uppgörelsen?
I riksdagsvalet 2022 fick Medborgerlig Samling 0,20 procent av rösterna – bland alla småpartier under spärren hamnade de efter bland andra Partiet Nyans.
Inför valet 2026 uppger partiledaren Daniel Sonesson att MED nu har 22 kommunala mandat och att målet är att minst fördubbla den kommunala närvaron.
Med andra ord: MED ligger långt under fyraprocentsspärren nationellt men har vuxit kommunalt.
Enligt Kvartals publicerade uppgifter:
Valtekniskt samarbete: SD ger MED-kandidater plats på SD:s listor i utvalda valkretsar.
Garanterad lojalitet: MED förbinder sig att rösta med SD i riksdagen i alla avgörande frågor, inklusive regeringsfrågor och budget.
Plats åt Sonesson: MED-ledaren Daniel Sonesson pekas ut som den som ska ta plats i riksdagen genom detta upplägg.
Det är alltså inte fråga om ett löst ”samarbete” i väljarnas språkbruk, utan om ett maktpolitiskt paket: SD:s röster, MED:s mandat, SD:s linje.
Vilka är MED – och vem är Daniel Sonesson?
Medborgerlig Samling beskriver sig själva som ett ”liberalkonservativt” parti med stark betoning på sänkta skatter, minskad offentlig sektor, hård migrationspolitik och återkommande krav på nedskärningar av bidrag och offentligt stöd till civilsamhället.
Partiledaren Daniel Sonesson tog över efter Ilan Sadé 2023. Han är inte bara politiker, utan också företagsledare inom fintech/kryptobranschen, kopplad till bolaget Valuno/Quickbit. Näringslivspress och ekonomimedier har under flera år rapporterat om kritik från Finansinspektionen, utländska tillsynsmyndigheter och revisorer mot bolag i den sfären – bl a om brister i arbete mot penningtvätt och ifrågasatta redovisningsprinciper.
Sonesson lyfter i intervjuer fram en hård linje mot det han kallar ”extremism” och ”woke-kultur”, starkt sänkta skatter och omfattande nedskärningar av stat och kommun. I januari 2026 avslöjar Dagens ETC, med hjälp av interna mejl, att Sonesson rest till Bryssel för möten med Fernand Kartheiser – en luxemburgsk politiker med dokumenterade Putin-vänliga ställningstaganden – och andra aktörer i den europeiska radikalhögern, med uttryckligt syfte att diskutera både politiskt samarbete och finansiering.
Det är denne partiledare som SD nu ser som värd att lyfta in i riksdagen via sina listor, i ett upplägg där MED:s ledamöter lovar lojalitet med SD:s linje.
När Facebook i november 2025 stängde av Sonessons konto svarade MED med att beskriva avstängningen som ett hot mot demokratin och anmäla saken till Säkerhetspolisen. I partiets eget pressmaterial målas Sonesson upp som en föregångsgestalt för ”Sveriges snabbast växande parti” och ”det största partiet utanför riksdagen” – formuleringar som knappast ligger i linje med de faktiska röstetalen i riksdagsvalet 2022.
Det är en välbekant dramaturgi:
Självbilden som modig sanningssägare.
Mediestrategin att göra varje ingripande – från Facebooks avstängningar till Finansinspektionens kritik – till bevis på ”systemets” förtryck.
När ett sådant parti knyts ännu hårdare till SD är det inte en bekymmerslös “borgerlig breddning”. Det är en förstärkning av ett gemensamt auktoritärt projekt.
Gabriella är 8 år. Hon har levt hela sitt liv i Forsbacka, Gävle. Nu ska hon utvisas till El Salvador eftersom hennes pappa inte beviljats förnyat arbetstillstånd. Anledningen är att han tjänar 25 000 kronor, vilket regeringen anser är för lite för att ha rätt att vistas i landet.
Sedan den nya lagstiftningen infördes 2023, kan den som tjänar mindre än 80 procent av medianlönen i Sverige inte få förnyat arbetstillstånd och ska därför utvisas, oavsett hur länge personen befunnit sig i landet. Enligt SCB:s lönestatistik ligger genomsnittslönen för exempelvis barnskötare, vårdbiträden och hemtjänstpersonal långt under den månadslön på ca 29 600 kronor som krävs för att få uppehållstillstånd baserat på arbete. Med andra ord kommer regeringen att utvisa i stort sett alla som arbetar inom dessa yrken om de lever i Sverige baserat på arbetstillstånd. Men regeringen nöjer sig inte med detta. I år kommer kravet höjas till 90 procent av medianlönen, alltså 33 390 kronor i månaden.
Att detta slår sönder tryggheten för många barn som är födda och uppväxta i Sverige är, enligt migrationsminister Johan Forssell, ”känslosamt”. Samtidigt förklarar han att krav som ställs måste följas för att ha någon betydelse. Det är således rimligt att fråga sig: vad betyder egentligen de krav som regeringen infört tillsammans med Sverigedemokraterna?
Det officiella motivet till att just lågavlönade utvisas är att minska fusk men framför allt att de luckor som uppstår vid utvisningarna ska fyllas av personer som idag står utanför arbetsmarknaden.
Vad gäller det förstnämnda är den nya lagen ett trubbigt sätt att motverka fusk. Till exempel slår den mot alla berörda yrken, inklusive den offentliga sektorn. Dessutom fanns det sedan tidigare krav på god försörjningsförmåga för arbetstillstånd, där villkoren för anställningen kopplades till gällande kollektivavtal.
Det huvudsakliga argumentet bakom lagstiftningen—att utvisade arbetande ska ersättas av individer som idag står utanför arbetsmarknaden—förbryllar om möjligt ännu mer. Regeringens parallella attack på a-kassan bygger nämligen på argumentet att det redan idag finns ett betydande utbud av lediga tjänster. Den som accepterar regeringens logik bör fråga sig varför det behövs fler lediga tjänster när de som finns idag inte tillsätts.
I praktiken innebär lagen att regeringen önskar utvisa och ersätta hårt arbetande men lågavlönade invandrare med personer som har svårt att arbeta men ändå tvingas ta samma jobb. Detta trots att regeringen anser att jobben inte ger tillräcklig försörjning för att få rätt att leva i Sverige.
I sammanhanget kan nämnas att flera tunga arbetsgivarorganisationer avstyrkte förslaget i sina remissvar när lagen utreddes. Svenskt Näringsliv ansåg exempelvis att det var missvisande att lagförslaget utgick ifrån ”god försörjningsförmåga”. Man insåg att innebörden av det enkelt kan tolkas som att regeringen anser att rådande marknadslöner inte lever upp till definitionen av god försörjningsförmåga.
Vad gäller frågan om lagstiftningens uttalade syften lär de knappast uppnås. Förutom att människor utanför arbetsmarknaden tenderar att slussas runt i spillrorna av vårt välfärdssamhälle, så gäller lönekraven i lagstiftningen inte EU-medborgare, vilket innebär att rekryteringen möjligen kan komma att riktas mot EU:s inre marknad. Vad lagen däremot otvivelaktigt uppnår är att barnfamiljer utvisas om de har fel ursprung, såsom i 8-åriga Gabriellas fall. Kanske är det själva syftet.
Debatten om lagen om hets mot folkgrupp blossar upp med jämna mellanrum. Ofta påstås det att lagen är ett modernt påfund, ett uttryck för ”känslighet” eller till och med ett sätt att skydda religioner från kritik. Inget av detta stämmer. Lagen har en lång och tung historisk bakgrund, och den är utformad för att skydda människor, inte idéer. För att förstå varför den finns måste vi gå tillbaka till tiden då Europa stod i ruiner.
När andra världskriget tog slut stod världen inför en brutal insikt: folkmord börjar inte med våld, de börjar med språk. Nazisternas propaganda var inte en bisak. Den var själva infrastrukturen för förföljelsen. Genom att beskriva judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som ohyra, parasiter och hot skapades en avhumanisering som gjorde våldet möjligt. Demokratierna insåg att hatpropaganda inte är ”bara ord”. Den är ett verktyg för att bryta ned människors värde och bana väg för övergrepp, förföljelser och diktatur.
Det var i denna kontext Sverige 1948 införde sin första lag om hets mot folkgrupp. Den var ett direkt svar på den nazistiska propaganda som fortfarande cirkulerade, på den antisemitism som levde kvar även efter kriget och på behovet av att skydda minoriteter i ett demokratiskt samhälle. Det handlade inte om religion, känslor eller moral, men om mänsklig säkerhet och värdighet.
Under 1950- och 60-talen skärptes den internationella rättsordningen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slog fast att alla människor har lika värde, och konventionen om avskaffande av rasdiskriminering krävde att stater skulle stoppa spridning av rasistiska idéer och uppmaningar till hat. Sverige skrev under och förband sig att stärka sin lagstiftning.
1970 avskaffades den gamla hädelselagen som skyddade religioner från att bli hånade. Samtidigt moderniserades lagen om hets mot folkgrupp. Det historiska skiftet är tydligt: skyddet för religioner togs bort, medan skyddet för människor förstärktes. Det är raka motsatsen till vad som ibland påstås i dagens debatt och propaganda.
Under 1980- och 90-talen breddades lagen för att inkludera fler grupper som historiskt utsatts för systematiskt hat. Det handlade om etniska och religiösa minoriteter, HBTQ-personer och senare även könsidentitet. Det var ingen identitetspolitisk innovation, utan en fortsättning på samma princip som 1948: att skydda grupper som riskerar att avhumaniseras.
Lagen riktar sig mot hot och avhumaniserande angrepp på människor som grupp. Den lägger sig inte i kritik av religioner, ideologier eller politiska ståndpunkter. Den begränsar inte debatt, men den sätter en gräns där språket börjar förvandla människor till legitima mål.
Lagen behövs fortfarande eftersom den stoppar mekanismer som annars snabbt kan normaliseras. Den hindrar att grupper görs till måltavlor, att hat får fäste och att demokratin börjar erodera genom samma processer som möjliggjorde 1930‑ och 40‑talens övergrepp. Den fungerar som en säkerhetsventil, inte som en åsiktslag – en distinktion som är avgörande att hålla fast vid i dagens politiska klimat.
Det är därför lagen om hets mot folkgrupp fortfarande är en av demokratins mest grundläggande skyddsmekanismer. Den finns för att hejda den avhumanisering som historien gång på gång visat hur snabbt den kan sprida sig när språket förlorar sina gränser. I dag finns högerextrema med SD i spetsen, som vill avskaffa lagen för att skapa ett språkligt ingenmansland där kollektivt misstänkliggörande kan presenteras som samhällsanalys och där hat kan kläs i politisk terminologi. Det är en strategi som alltid börjar med att försvaga skyddet för utsatta grupper och slutar med att normalisera språk som gör människor till måltavlor.
När HMF angrips handlar det inte om frihet. Lagen handlar om att ej öppna luckan där avhumanisering kan passera som argumentation och där historiska lärdomar förvandlas till hinder för den berättelse som hatet behöver. Det verkliga hotet mot det öppna samhället är inte lagstiftningen. Det verkliga hotet är ambitionen att ge hat en frizon.
Vi har nu gått igenom HMF‑lagen och dess historiska och politiska sammanhang. Resten ligger hos dig som läsare: att kunna identifiera mekanismerna, förstå kontexten och se vilka som bryter mot lagen och av vilka skäl.
Ungsvenskarna, vars fadersparti är Sverigedemokraterna, hävdar att islamism inte hör hemma i Sverige och använder Iran som varnande exempel. Samtidigt handlar ett av deras senaste inlägg om att Sverige aldrig får bli “ett muslimskt land”. Inlägget bygger på kommunikation om islamism egentligen som ett sätt att attackera och misstänkliggöra muslimer som en föreställd enhetlig grupp, eftersom inlägget bl a bygger på en felaktig sammanblandning av samhälle, land, stat och nation. Ironiskt nog är inlägget negativt emot muslimer samtidigt som utvecklingen i Iran visar att muslimer stödjer demokratiska värderingar.
I inlägget presenteras den nuvarande utvecklingen i Iran som bevis för “vad islam leder till”. Men Iran är främst ett exempel på vad som sker när regimen och staten genom teokratiska system gör anspråk på religiös tolkningsmakt och erkänner inte människor som individer som har rätt att välja sin religion eller alternativa livsåskådning.
Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.
Inlägget missar också vilka som faktiskt protesterar. Demonstranterna i Iran är i praktiken mestadels muslimer – religiöst, kulturellt eller socialt. Protesterna visar att även muslimer gör politiskt motstånd mot ett odemokratiskt och auktoritärt system.
Om Iran på sikt skulle demokratiseras skulle det bli ett bevis och motexempel till främst högerextrema idéer och synsätt att muslimer och islam är oförenliga demokrati och universella värderingar.
Land, stat och nation är inte samma sak
Påståendet att Sverige aldrig ska bli ett muslimskt land handlar delvis om missbruk och sammanblandning av begrepp. Sverige är ett land där muslimer lever, alltså finns det svenska muslimer. I den samhälleliga meningen är Sverige redan ett land där muslimer är en självklar del av befolkningen. Idag är runt 10 % av Sveriges befolkning muslimer, religiöst, kulturellt eller socialt. På det sättet är Sverige också ett land för muslimer.
Att en större del av en befolkning i ett visst land har en viss religion säger ingenting automatiskt om staten rörande lagar, institutioner och funktioner. Sverige anses en av dom mest sekulära staterna i världen baserad på universella värderingar som likvärdighet. Att förneka denna skillnad mellan samhälle och stat leder till felaktiga slutsatser om både demokrati och religionsfrihet.
Det handlar inte om ”svenska rättigheter” utan om universella medborgerliga rättigheter
Ungsvenskarnas hänvisningar till “grundläggande svenska rättigheter” är också missvisande. Bland annat eftersom Sveriges konstitutionella system och ordning grundas på universella idéer om frihet, jämlikhet och rättsstat. Alltså inte på kulturellt eller religiöst avgränsade värderingar.
Sverige är dessutom en EU-stat, vilket betyder att de rättigheter och institutionella principer som gäller här också är förankrade i europeisk konstitutionalism och unionsrätt. Föreställningen om rättigheter som något specifikt svenskt, i motsats till universellt, saknar juridisk och praktisk grund samt tjänar främst ett identitetspolitiskt syfte oftast i högerextrem mening.
Islam är inte islamism
I inlägget används begreppet ”islamisk ideologi”, när det som egentligen avses är islamism som politisk ideologi. Det är en avgörande skillnad. Islamism är en politisk lära där religion används för att legitimera statlig maktutövning genom repression, förtryck, diskriminering och våld.
Att tala om ”islamisk ideologi” antyder däremot att religion i sig leder till dessa uttryck. Det är analytiskt felaktigt på samma sätt som det vore fel att hävda att kristendom per automatik leder till terror eller auktoritärt styre som i Ryssland. Religionskritik förutsätter begreppslig precision bland annat för att motverka kollektivt misstänkliggörande och skuldbeläggning.
Eftersom inlägget även handlar om att islamism inte hör hemma i Sverige och att Sverige aldrig får bli ett muslimskt land blir motsägelsen tydlig. Om problemet vore islamism som ideologi skulle människors religionstillhörighet vara oviktig och irrelevant. Formuleringen avslöjar i stället att begreppet islamism används för att legitimera hatiska och extrema tankar att muslimer inte ska få finnas i samhället.
Kollektivismens spegelbild med tanke på kristen nationalism
Högerpopulistiska och högerextrema rörelser i Europa och USA, inklusive i Sverigedemokraterna, brukar kommunicera att kristendom eller ”kristna värderingar” används för att definiera nationell identifikation. Tanken genom det som i forskningen definieras som kristen nationalism är att alla invånare i en nation ska vara kristna på det sätt som högerextrema aktörer önskar.
Kristen nationalism står emot demokratiska värderingar och religionsfriheten. På det sättet finns det fler likheter än skillnader mellan kristen nationalism och islamism genom att religion görs till politiskt maktmedel, individen underordnas ett kollektiv och avvikelse misstänkliggörs. Problemet är inte vilken religion som används, utan att religion används för att legitimera godtycklig och auktoritär statlig och politisk kontroll.
Kvinnor som retoriskt alibi för högerextrem politik
Inlägget hänvisar även till kvinnors situation i Iran. Samtidigt är det välkänt hur högerextrema och högerpopulistiska rörelser historiskt och i nutid förhåller sig till rättigheter rörande kvinnor. Genom till exempel betoning av kvinnans underordning i kärnfamiljen, motstånd mot homosexuella relationer och en repressiv hållning i abortfrågan.
Inlägget innehåller även det som i forskningen kallas för civilisationistiska åsikter. Det bygger bland annat på att liberala och feministiska värden åberopas selektivt för att rikta misstro mot religioner som islam och minoriteter som muslimer. Resultatet är att idéer liksom konstitutionella principer och praktik rörande frihet och jämlikhet används för att främja motsatsen, alltså ett auktoritärt och kollektivistiskt högerextrem samhällssyn.
Sex kommunpolitiker i skånska Staffanstorp åtalas för grovt tjänstefel mot bakgrund av att de stoppade anvisningen av fyra kvotflyktingar. Tisdag 13 januari 2026 inleddes rättegången i Lunds tingsrätt.
Det var i mars 2022 som Migrationsverket anvisade fyra kvotflyktingar till Staffanstorp. Detta beslut kan enligt lag inte överklagas. När personerna anlände till Sturup fanns ingen från kommunen där för att ta emot dem. Följden blev till slut att Migrationsverket tvingades skicka personerna till en annan kommun.
På SVT.se läser vi följande ur ett pressmeddelande från kammaråklagare Magdalena Petersson:
”– En kommun är skyldig att efter anvisning ta emot en nyanländ. Brottet är att bedöma som grovt eftersom de tilltalade allvarligt har missbrukat sin ställning som kommunpolitiker”. (Källa: SVT)
Skärmdump från SVTPlay 250905.
Kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) förklarar det olagliga beslutet:
”– Vi prioriterar de ukrainska flyktingarna eftersom Ukraina ligger i Sveriges närområde, samtidigt som det pågår ett krig där”. (Källa: Samnytt)
Förutom Sonesson åtalas även Toni Nilsson (SD), Margareta Pauli (M), Eric Tabich (M), Åsa Ekstrand (M) och Yvonne Nilsson (C). Den sistnämnda röstade nej till förslaget att inte ta emot kvotflyktingarna, men det räcker inte för att gå fri från åtal, eftersom hon inte reserverade sig. Samtliga nekar till brott. I en kommentar på Facebook skriver Sonesson:
”Det verkar beklagligt nog vara en global trend att försöka fälla folkvalda i allmänna domstolar”. (Källa: Facebook)
Vi kan konstatera att kommunpolitiker i Staffanstorp inte känner till juridiken. Att det pågår ett krig i Ukraina påverkar inte kommunens ansvar att ta emot kvotflyktingar.
Tidöregeringen vill göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT). I lagförslaget föreslås tre möjliga alternativ när PUT rivs upp: utvisning, tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) eller medborgarskap. Alla 5 remissinstanser avstyrker lagförslaget, mot bakgrund av att det föreligger risker för diskriminering och att det inte är förenligt med svensk rätt eller EU-rätt. Man ser också att det finns risk för ökad osäkerhet för redan utsatta grupper, minskad tilltro till rättssamhället samt ökat utanförskap.
”Utredningen föreslår att det införs en särskild lag om återkallelse av permanent uppehållstillstånd. Lagen ska omfatta samtliga utlänningar som har permanent uppehållstillstånd som flyktingar, alternativt skyddsbehövande, vidarebosatta (kvotflyktingar), varaktigt bosatta i Sverige eller som har beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller vid vissa verkställighetshinder.” (Källa: Regeringen.se)
Förutom ovan nämnda grupper ska lagen också innefatta personer som erhållit uppehållstillstånd i enlighet med den s k gymnasielagen samt anhöriga till ovan nämnda grupper.
Lagförslaget har orsakat hårt motstånd hos flera remissinstanser.
”innebära stora risker för diskriminering och hinder för tillgång till lika rättigheter och möjligheter för många grupper i samhället”. (Källa: DO.se)
Rädda Barnen anför att grundförslaget är oförenligt med Barnkonventionen, samt riskerar att underminera synen på rättsstaten. I remissvaret läser vi dessutom:
”Rädda Barnen menar att grundförslaget strider mot legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om berättigade förväntningar och förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Förslaget är därför skadligt i en demokratisk rättsstat”. (Källa: Rädda Barnen)
”Sveriges Stadsmissioner anser att förslaget inte är förenligt med svensk rätt, EU-rätten eller Sveriges internationella åtaganden. Lagstiftning ska bidra till trygghet, rättssäkerhet och delaktighet – inte skapa ökad osäkerhet för redan utsatta grupper”. (Källa: Sveriges Stadsmissioner)
Även SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) säger nej till återkallande av uppehållstillstånd. De menar att förslagen får omfattande och oproportionerliga konsekvenser. Dessutom råder det osäkerhet kring huruvida de 185 000 personer som berörs av återkallande av uppehållstillstånd uppfyller kraven för medborgarskap eller nytt uppehållstillstånd. SKR uttrycker oro för risker i form av minskad tilltro till rättssamhället och utanförskap.
Den sista remissinstansen som avstyrker förslaget om återkallande av PUT är Justitiekanslern. I remissvaret läser vi:
”Enligt utredningen består de negativa konsekvenserna för berörda individer av dels förlust av den trygghet som ett permanent uppehållstillstånd innebär, dels risk för ökad ohälsa, särskilt för barn. Utredningen konstaterar att en sådan ordning som föreslås oundvikligen innebär ingrepp i enskildas rätt till privat- och familjeliv enligt EU:s stadga för de grundläggande fri- och rättigheterna, Europakonventionen och Barnkonventionen”. (Källa: Justitiekanslern)
Remissinstanserna efterfrågar en mer djupgående konsekvensanalys i den fortsatta beredningen av lagstiftningsarbetet. Som lagförslaget ser ut i dagsläget vill ingen av dem styrka återkallande av permanenta uppehållstillstånd.
Motargument 