Alla inlägg av D. I. Fuentes

Krönikor

Nationalism – ”vänsterns” fiende eller en annan förståelse för samhörighet?

Ett vanligt påstående från Sverigedemokraternas företrädare och partinära medier som Samtiden är att “vänstern hatar nationalism”. Men detta är en retoriskt konstruerad konflikt som bygger på ett snävt tolkningsföreträde kring vad nationalism är – och borde vara.

I en krönika på SD-nära Samtiden påstås att

”Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.” (Källa: Samtiden)

Sverigedemokraterna förespråkar en form av etnisk-kulturell nationalism där nationell samhörighet definieras genom gemensam etnicitet, språk, kultur och historia.

I SD:s principprogram 2023 beskrivs nationen som:

“den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen” (SD:s principprogram 2023, s. 11)

Vidare står det att:

“Den svenska nationen har historiskt vuxit fram ur en relativt etniskt, kulturellt och språkligt homogen befolkning” (SD:s principprogram 2023, s. 11).

Dessa formuleringar visar tydligt på den ideologiska grunden i SD:s nationalism: en idé om ett Sverige som bygger på etnisk och kulturell likhet – inte en öppen, inkluderande medborgargemenskap.

”Vänstern” har genom historien aldrig haft något emot en medborgerlig nationalism – där gemenskapen bygger på delade rättigheter och skyldigheter, inte på födelseort eller blod. Tvärtom har arbetarrörelsens folkhemsvision varit en inkluderande idé om att vi gemensamt bär upp samhället, där ingen lämnas utanför.

När SD och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

Vad ”vänstern” verkligen kritiserar

Det ”vänstern” vänder sig emot är när nationalism används som vapen för att misstänkliggöra minoriteter, rasera mänskliga rättigheter och urholka det demokratiska samtalet. Sverigedemokraternas politik innehåller flera sådana drag – bland annat förslag om att förbjuda muslimska friskolor (motion 2019/20:2687, Richard Jomshof) och inskränka offentligt stöd till civilsamhällesorganisationer med fel värdegrund (motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m.fl.).

Därtill har SD drivit på för ett nationalistiskt tolkningsmonopol genom att angripa oberoende medier som public service (motion 2020/21:604) samt förnekat sina kopplingar till anonyma sociala mediekonton som i själva verket drivits från deras kommunikationsavdelning – som avslöjades i dokumentären Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, maj 2024).

En bredare gemenskap

SD:s exkluderande nationalism riskerar att skapa splittring snarare än gemenskap. Vänsterns samhällsvision är en annan: den bygger på solidaritet, rättvisa och ett samhälle där alla – oavsett ursprung – kan bidra och känna sig hemma.

Rapporten Vinsten med invandring (Katalys, nr 123, 2025, Tony Johansson) visar att invandring inte är en ekonomisk börda utan ofta leder till ökad sysselsättning, förbättrade offentliga finanser och kompetensförsörjning inom vård, omsorg och skola. Det är ett starkt argument för en inkluderande syn på medborgarskap – och nationell gemenskap.

Att vänstern skulle “hata nationalism” är ett försök att kidnappa begreppet och använda det som murbräcka mot alla som värnar om jämlikhet och öppenhet. Vänstern är inte emot samhörighet – bara mot en nationalism som bygger på exkludering, misstänkliggörande och historieförfalskning. Det finns mer än en version av Sverige. Det Sverige vi tror på är solidariskt, demokratiskt – och tillräckligt starkt för att välkomna fler.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Samtiden: Varför hatar vänstern nationalismen? (sparad i webbarkiv för att inte ge trafik/klick till Samtiden)

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Katalys: Vinsten med invandring – Om det pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser

Artiklar

Hotet mot akademisk frihet i Sverige

Sverige har länge betraktats som en trygg plats för fri forskning. Men något har förändrats. I en tid när vetenskapens oberoende borde värnas mer än någonsin, ser vi nu tecken på att den akademiska friheten i Sverige är på tillbakagång – inte bara i auktoritära stater, utan här, i ett av världens mest demokratiska länder.

Enligt Universitetskanslersämbetet upplever hälften av landets forskare och doktorander att den akademiska friheten är hotad. I en ny rapport framkommer det att många har börjat censurera sig själva. De undviker kontroversiella ämnen, ändrar forskningsfokus eller avstår från att publicera resultat som kan uppfattas som politiskt känsliga. Det handlar inte om slumpmässiga förändringar – det är en strukturell utveckling driven av ökad politisk press.

Sverigedemokraternas påverkan

Ett parti som särskilt aktivt försöker påverka forskning och utbildning är Sverigedemokraterna. Deras agenda, både i principprogram och motioner, visar en tydlig vilja att styra innehållet i undervisning, forskning och medier:

  • De vill avskaffa public service i dess nuvarande form och ersätta det med ett system under politisk kontroll, eftersom de anser att det nuvarande har en “vänsterpolitisk slagsida” (Motion 2020/21:604 av Josef Fransson, SD).
  • I en annan motion föreslår de ett förbud mot muslimska friskolor, samtidigt som kristna friskolor inte nämns. Det visar en ideologisk styrning av religionsfriheten och utbildningslandskapet (Motion 2019/20:2687 av Richard Jomshof, SD).
  • De vill förbjuda politiska organisationer från att tillhandahålla utbildningsmaterial i svenska skolor. Detta skulle exempelvis kunna stoppa antirasistiska och feministiska organisationers närvaro i undervisningen (Motioner-3, UTB-15, Landsdagarna, 2021)
  • I deras principprogram från 2023 görs det klart att mångkultur och värdepluralism är oförenliga med partiets vision om ett “kulturellt enhetligt samhälle” (Sverigedemokraternas Principprogram 2023).
  • De kräver även nationella riktlinjer och kontrollmekanismer för fristående skolor, vilket ger staten möjlighet att kontrollera skolornas innehåll och pedagogik på ideologisk grund (Motioner-3, UTB13, Landsdagarna 2021)

Den röda tråden är tydlig: forskning och utbildning ska i SD:s Sverige underställas en nationalistisk, konservativ ideologi.

Den globala trenden – och Sveriges fall

Det som händer i Sverige är inte unikt. I länder som Ungern, Polen och Turkiet har vi sett liknande mönster där regeringar underminerar akademiska institutioner som inte passar deras agenda. Men Sverige ska inte gå i samma riktning. Det är nu vi måste stå upp för forskares rätt att ifrågasätta, undersöka och avslöja – även när sanningen är obekväm för makthavare.

Glädjande nog finns motkrafter. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har uttryckt stor oro för utvecklingen och regeringen har tillsatt en utredning för att analysera om lagstiftningen behöver skärpas till skydd för akademisk frihet. Det är ett steg i rätt riktning – men mycket mer behövs.

Demokratins kanariefågel

Akademisk frihet är inte ett isolerat ideal. Den är en grundbult i varje levande demokrati. När forskare tystas, när ämnen förbjuds och när akademin tvingas följa politiska direktiv, då är det inte bara vetenskapen som förlorar. Då är det demokratin som blöder.

Det är dags att säga ifrån – med kraft. Vi kan inte låta fruktan, populism och ideologisk styrning urholka den frihet som generationer före oss kämpat för. Forskningens frihet är vår frihet.

Källor:

Universitetskanslersämbetet: Akademisk frihet i Sverige

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

SD: Landsdagarna 2021, Motioner UTB15

SD: Landsdagarna 2021, Motioner UTB13

SUHF: Samverkansgrupp kring akademisk frihet

Regeringen: Forskares frihet ska stärkas – utredning tillsätts

Lästips:

Tidningen Curie: Även i demokratiska länder hotas forskningens frihet

Krönikor

SD:s väg till makt (del 2): Bygger sitt medieuniversum – undergräver demokratin

Detta är del 2 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället. I denna del synliggör vi hur SD:s arbete inte handlar om enskilda utspel, utan om en samordnad plan för att splittra opinionen, kontrollera informationsflöden och på sikt omforma Sveriges demokrati och samhällsstruktur.

SD:s strävan efter makt handlar inte bara om politiska förslag. En central del av deras strategi är att kontrollera informationsflödet – att ifrågasätta etablerade medier, sprida egna narrativ genom alternativa kanaler och använda anonyma nätverk för att forma opinionen. Genom att systematiskt undergräva förtroendet för fria medier och etablera egna kommunikationsvägar vill SD långsiktigt förändra det svenska demokratiska samtalet.

Ett alternativt medieuniversum

Sverigedemokraterna har länge hävdat att de missgynnas av traditionella medier. Redan 2010 skickade Jimmie Åkesson ett öppet brev till Sveriges chefredaktörer där han efterlyste en “argumentation i god demokratisk ton”.

Men istället för att enbart söka erkännande i etablerade medier har partiet aktivt byggt upp egna kanaler, främst Riks.

Riks grundades av SD:s kommunikationsavdelning och drivs idag av ett separat bolag med starka kopplingar till partiet. Innehållet i Riks följer fortsatt partiets narrativ och strategi Plattformen startades 2021 och producerar dagligen nyheter, debatter och satir med tydlig nationalistisk och invandringskritisk vinkling. Även om Riks ibland profilerar sig som en “fri och oberoende” kanal, visade Kalla faktas granskning i Undercover i trollfabriken att Riks är en direkt förlängning av SD:s medieapparat.

Genom Riks kan partiet sprida sitt budskap utan att passera traditionell journalistisk granskning och på så sätt skapa ett eget informationslandskap.

Trollfabriker och anonym satir

SD:s informationsstrategi sträcker sig långt utanför deras officiella plattformar.

Granskningar, bland annat Undercover i trollfabriken, har visat hur partiets kommunikationsteam arbetar via anonyma konton på plattformar som X (tidigare Twitter), Instagram och Facebook .

Via dessa kanaler sprids memes, satir och politiskt vinklade budskap som förstärker SD:s berättelse om migration, kriminalitet och svenskhet – ofta i syfte att misstänkliggöra motståndare och etablerade institutioner.

Vi har i denna artikel valt att inte namnge specifika konton eller personer.

Detta av flera skäl:

  • Kontona kan ha bytt namn eller tagits bort, vilket försvårar verifiering.
  • Vi vill inte bidra till att ge dessa kanaler ökad spridning.
  • Motargument står för en saklig debattkultur och tar tydligt avstånd från näthat och uthängning av enskilda individer, oavsett vilken sida de tillhör.

Fokus i denna granskning är inte på enskilda konton – utan på det systematiska sätt som SD använder anonymitet och alternativa informationskanaler för att forma opinionen och öka polariseringen i samhället.

Attacken mot public service och oberoende medier

SD har även i formella motioner föreslagit att avskaffa public service i dess nuvarande form. I motion 2020/21:604 argumenterar partiet för att ersätta public service med vad de kallar “riktig demokratisk public service”, där finansieringen skulle styras av vad skattebetalarna själva efterfrågar.

Detta skulle i praktiken innebära att oberoende journalistik riskerar att bli beroende av kortsiktiga opinioner och politiska kampanjer, snarare än av professionella redaktionella principer.

Informationspåverkan och sårbarhet

Forskning från Göteborgs universitet visar att SD-sympatisörer är särskilt sårbara för informationspåverkan. De har lägst tillit till valprocessen och till traditionella medier jämfört med andra partiers väljare .

Denna misstro gör dem mer mottagliga för desinformation och alternativa medier – en miljö där SD:s egna budskap får ökat genomslag.

Hat, hot och tystnadskultur

Sveriges Kommuner och Regioners rapport om hot och hat mot förtroendevalda visar att politiker som arbetar med integrationsfrågor, jämställdhet och mänskliga rättigheter löper störst risk att utsättas .

SD:s anonyma konton och satirkanaler bidrar till ett klimat där hat och hot normaliseras, vilket i sin tur skrämmer bort människor från att delta i politiken – särskilt från minoriteter och kvinnor.

En del av ett internationellt mönster

SD:s strategi är inte unik för Sverige. Enligt analysen Högerpopulismens framväxt på Mänsklig Säkerhet följer SD en välkänd högerpopulistisk taktik:

  • Undergräva förtroendet för etablerade medier,
  • Politisera kulturfrågor som invandring och könsroller,
  • Presentera sig själva som de enda “sanna” representanterna för folket.

Denna strategi splittrar samhällen och försvagar tilliten till demokratiska institutioner – vilket gynnar auktoritära intressen både nationellt och internationellt.

Varför partistyrda medier hotar yttrandefriheten

När politiska partier som SD skapar egna “mediekanaler” suddas gränsen mellan fri journalistik och politisk propaganda.

Mediernas roll i en demokrati är att:

  • Granska makten,
  • Främja olika perspektiv,
  • Skydda yttrandefriheten.

Partistyrda kanaler syftar istället till att förstärka det egna maktgreppet, minska transparens och kontrollera berättelsen om vad som händer i samhället.

När dessa kompletteras med anonyma konton och satirkanaler, blir informationslandskapet allt svårare för medborgare att navigera i – vilket urholkar demokratins grundvalar.

Slutsats: Kontroll över information är kontroll över makten

SD:s arbete med att bygga alternativa medier, sprida anonyma budskap och attackera etablerade nyhetskällor är ingen tillfällighet.

Det är en genomtänkt del av en långsiktig strategi för att ta kontroll över samhällsdebatten, forma verklighetsbilden och bana väg för politiska förändringar utan traditionellt demokratiskt motstånd.

Att avslöja och förstå dessa metoder är avgörande för att försvara en öppen, inkluderande och demokratisk offentlighet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Dagens Media: Jimmie Åkesson skriver öppet brev – vill bli bemötta som andra partier

EXPO: Riks

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

Göteborgs universitet: Ny rapport om sårbara för informations-påverkan under val

Sveriges Kommuner och Regioner: Hot, hat, våld mot förtroendevalda

Mänsklig Säkerhet: Högerpopulismens framväxt

Krönikor

Ministerstyre – en attack på demokratin

När Jimmie Åkesson (SD) öppnar för ministerstyre är det inte bara en ogenomtänkt kommentar – det är en medveten signal om vart Sverigedemokraterna vill ta Sverige. Det är ett steg bort från demokratisk kontroll och ett steg närmare ett auktoritärt system där makt går före rätt.

Sverige har en unik och grundläggande princip i sin demokratiska struktur: myndigheter ska vara självständiga från regeringen. Denna princip finns till för att skydda medborgarna mot godtyckliga beslut och säkerställa rättssäkerhet. Det är ett skyddsnät mot korruption, partiskhet och maktmissbruk. När Jimmie Åkesson nu ifrågasätter detta, gör han det inte av misstag. Det är ett test – av medier, av oppositionen, av svenska folket.

SD har under lång tid arbetat för att flytta gränser. Från retorik om återvandring till motioner om slöjförbud, angrepp på public service, och en allt mer aggressiv kulturpolitik där allt “icke-svenskt” ska tryckas undan. Den röda tråden är tydlig: kontroll.

Att Åkesson dessutom vill halvera tiden det tar att stifta lagar visar att det demokratiska samtalet – den tid vi normalt ger till expertutlåtanden, remissinstanser och granskning – är något partiet helst vill skala bort. Det är en politik där snabb makt går före långsiktig klokhet, där beslut ska drivas igenom snabbt och utan besvärande frågor.

Vi har sett vad som händer i andra länder när makten centraliseras, rättsväsendets oberoende ifrågasätts, och oberoende medier undermineras. Det börjar alltid med små steg. Små skiften i språkbruket. Små förändringar i regler. Men slutstationen är alltid densamma: ett samhälle där medborgare inte längre vet vem som faktiskt har makten, och där kritik tystas före den ens hörts.

Vi får inte vara naiva. Detta är inget vanligt utspel. Det är ännu ett angrepp på demokratins fundament. Om vi inte försvarar de institutioner som skyddar oss nu, riskerar vi att stå utan skydd när vi behöver det som mest.

SD har visat vad de vill. Frågan är vad vi andra är beredda att göra åt det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

SVT: JImmie Åkesson öppnar för ministerstyre

Krönikor

SD:s väg till makt (del 1): Splittring som strategi

Detta är del 1 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället.

Varför röstar människor på ett parti som inte gynnar deras egen livssituation? Det är en fråga som blivit allt mer aktuell i takt med Sverigedemokraternas framgångar i Sverige. En förklaring ligger i hur SD använder splittring som politisk strategi – att rikta folks ilska nedåt i samhällspyramiden snarare än uppåt.

I partiets principprogram 2023 lyfts vikten av “den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten” och “naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen” (s. 2–3). Detta låter kanske enande, men syftet är att exkludera snarare än att inkludera. Den som inte anses “höra till” ställs utanför det moraliska och ekonomiska gemenskapssystemet .

Riksdagsmotioner från partiet visar hur denna retorik omsätts i konkret politik:

I stället för att lyfta frågor om tryggare arbetsvillkor, förbättrad a-kassa eller ett starkare välfärdssystem, fokuserar SD på symbolfrågor. De driver en berättelse om att samhällets problem bottnar i invandring eller mångkultur – snarare än i ekonomiska orättvisor, bostadsbrist eller otrygga jobb.

Journalistiska granskningar stärker bilden av en genomtänkt strategi. TV4:s dokumentär Undercover i trollfabriken (2024) avslöjade hur SD:s kommunikationsavdelning använde anonyma konton för att sprida desinformation och satir i sociala medier – allt med syfte att påverka opinionen och öka splittringen i samhället .

Att så många röstar på ett parti vars politik ofta missgynnar dem själva är ett bevis på att denna strategi fungerar. När politiken bygger på misstänksamhet snarare än lösningar, blir konsekvensen att samhällsproblemen fördjupas – samtidigt som vi tappar förmågan att enas kring gemensamma lösningar. Det som behövs nu är inte mer polarisering, utan en politik som bygger på sammanhållning, rättvisa och framtidstro.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Riksdagen: Motion 2023/24:397 Krafttag mot illegal migration för ett säkrare Sverige

Riksdagen: Motion 2021/22:2526 Terrorism

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Krönikor

SD:s nya hot mot demokratin: ”Klimataktivister = terrorister”

När klimataktivister limmar fast sig i protest mot passiv klimatpolitik vill Sverigedemokraterna att de ska kunna åtalas för terrorbrott. Det är inte bara ett rättsosäkert förslag – det är också ett allvarligt försök att skrämma befolkningen till lydnad och kväva demokratisk aktivism.

SD:s förslag att klassificera civil olydnad som terrorism visar med all tydlighet hur partiet förhåller sig till medborgerliga rättigheter. Det handlar inte längre om att vara ett oppositionsparti med hårda åsikter – det handlar om att steg för steg omforma Sverige till ett samhälle där kritik och motstånd mot makten bestraffas som brott mot staten.

Falska premisser för en totalitär utveckling

Enligt SD:s justitiepolitiske talesperson Pontus Andersson Garpvall ska aktioner som blockerar vägar, limmar fast sig eller stör flygtrafik kunna betraktas som terrorhandlingar.

På ytan motiveras det med att sådana protester skapar störningar och kostnader. Men att jämföra dessa aktioner med våldsamma terrordåd är både juridiskt orimligt och politiskt farligt.

Det verkliga syftet är tydligt: att avskräcka aktivism, tysta kritiker och kontrollera opinionen genom rädsla. När politiska rörelser försöker likställa fredlig civil olydnad med terrorism är vi inte långt från de metoder som används i auktoritära stater.

Demokratisk fernissa, repressiv verklighet

I sitt principprogram från 2023 skriver Sverigedemokraterna att de eftersträvar

“ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen”. (Källa: SD:s principprogram 2023, s. 2)

Men i praktiken är detta en retorisk fernissa. Gång på gång visar partiet att deras syn på rättvisa innebär skydd för de “rätta” medborgarna – och förtryck mot dem som är obekväma.

Vi har sett det i motioner om att förbjuda muslimska friskolor (Motion 2019/20:2687, Richard Jomshof, SD), om att införa slöjförbud i förskolor och skolor (Motion 2021/22:2526, Adam Marttinen m fl, SD), om att lägga ner Public Service i dess nuvarande form (Motion 2020/21:604, Josef Fransson, SD), och nu även i ett direkt angrepp på rätten att protestera mot klimatpolitiken.

Organiserad manipulation i bakgrunden

Samtidigt avslöjades nyligen i TV4:s Kalla fakta-dokumentär Undercover i trollfabriken från 2024 att SD:s kommunikationsavdelning arbetar med anonyma konton för att sprida politisk propaganda och desinformation i sociala medier . Programmet visade tydliga kopplingar mellan SD och mediekanalen Riks – trots att partiet tidigare förnekat detta. Det visar en strategisk vilja att kontrollera narrativet, påverka opinionen – och göra det dolt, utan ansvar.

Normalisering av det extrema

Att döma fredliga klimataktivister som terrorister är inte bara en signal till aktivister – det är ett sätt att forma allmänhetens syn på vad protest och engagemang är. Det planterar idén att aktivism är farligt, fult, och något man bör hålla sig undan från.

Det är också ett sätt att normalisera statlig repression av misshagliga åsikter – ett mönster som återkommer i flera av SD:s riksdagsmotioner och deras retorik i sociala medier.

Det är nu vi måste säga ifrån

Vi står inför en demokratisk prövning. Ska vi tillåta att politiska partier använder lagar som vapen mot kritiker? Ska vi acceptera att civil olydnad likställs med terrorism?

Det är nu, medan vi fortfarande har yttrandefrihet och rätt att protestera, som vi måste försvara dessa rättigheter. För varje steg SD tar i auktoritär riktning utan motstånd, förlorar vi alla ett stycke av det öppna samhälle vi vill leva i. Vi måste stå upp för rätten att protestera. För klimatet. För demokratin. Och mot SD:s glidning mot kontroll, repression och rädsla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Aftonbladet: SD-förslaget: Klimataktivister ska dömas för terrorbrott

Riksdagen: Motion 2019/20:2687 Förbud mot muslimska friskolor

Riksdagen: Motion 2021/22:2526 Terrorism

Riksdagen: Motion 2020/21:604 Avskaffande av public service i dess nuvarande form

TV4Play: Kalla Fakta Undercover i trollfabriken

Krönikor

SD:s nästa steg – från rättsstat till minnesstat

När partiledare Jimmie Åkesson (SD) föreslår att polisen ska kunna frihetsberöva människor utan konkret brottsmisstanke – på obestämd tid – då har Sverigedemokraterna lämnat rättsstatens grundpelare bakom sig. Det här är inte längre bara symbolpolitik. Det är en återgång till de metoder som användes av nazistregimen i 1930-talets Europa – och det kommer från ett svenskt riksdagsparti med plats i kommunfullmäktige här i Stockholm.

En farlig glidning

I intervjun med SVT öppnar Åkesson för att personer som ”rör sig i gängmiljö” ska kunna frihetsberövas utan brottsmisstanke. Inget brott. Inga bevis. Ingen rättslig prövning. Bara misstanke – eller värre: antaganden baserade på umgänge, utseende, bostadsort eller hudfärg.

Och viktigare: Vem ska avgöra detta?

Ska vi ha en nämnd eller kommitté där politiker – kanske från SD – pekar ut ungdomar i våra bostadsområden som ”gängpersoner”? Utan bevis, utan brott, utan rättslig prövning? Detta är inte bara godtyckligt – det är farligt. Det öppnar för rasprofilering, social exkludering och rent maktmissbruk. Det lägger grunden för ett övervakningssamhälle där misstankar blir till domar.

Detta är inte bara ett hot mot rättssäkerheten. Det är ett tydligt exempel på den typ av godtyckligt frihetsberövande som nazisterna använde sig av när de började internera politiska motståndare, romer, judar, homosexuella och andra ”avvikare”.

Från misstanke till internering

Nazistregimen införde tidigt vad som kallades “skyddshäktning” – där individer kunde hållas frihetsberövade utan dom. Exakt det SD nu föreslår, men paketerat i modern trygghetsretorik. De använder hotet från gängkriminalitet som en murbräcka mot rättsstaten. Skillnaden? Då var det Tyskland på 30-talet. Nu är det Sverige 2025.

Men i en rättsstat får vi inte offra principen om att ingen ska fängslas utan brott på grund av rädsla. För det är så diktaturer föds – och det är så demokratier dör.

Det handlar inte om säkerhet – det handlar om makt

Att förklara detta förslag med att “bekämpa gängvåld” är att lura väljarna. Gängbrott ska bekämpas – med riktade åtgärder, brottsutredningar och rättslig prövning. Inte med att kasta grundläggande rättigheter över bord. För när staten börjar frihetsberöva på misstanke – vem står på tur härnäst?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SVTPlay: 30 minuter

SVT: Åkesson: Ska kunna låsa in utan misstanke – på obestämd tid

I fokus, Krönikor

Ödmjukhet på SD-vis: tystnad, lydnad och nostalgi

I en krönika på SD-nära nätbloggen Samtiden målar Jakob Sjölander upp en sentimental bild av ett Sverige i förfall – en klassisk berättelse från högerextrema kanter där kritik mot orättvisor och maktstrukturer förvandlas till ett hot mot nationens själ. Krönikan bär rubriken “Sanning och ödmjukhet”, ett namn som lovar eftertanke men levererar ideologiskt rökdraperi. För bakom den påstådda ”ödmjukheten” döljer sig en retorik som syftar till att tysta oliktänkande och konservera ett förlorat samhällsideal.

Sjölander klagar på att traditioner ifrågasätts, men missar (eller ignorerar medvetet) att samhällsutveckling alltid bygger på just detta: ifrågasättande, prövning och förändring. När han talar om att “dekonstruera” samhället är det tydligt att han vänder sig mot allt från feministisk analys till antirasistisk kamp – rörelser som syftar till att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är inte dekonstruktion – det är demokrati.

Att avsluta med en uppmaning om att vi borde “vara lite mer ödmjuka” är ett slirigt försök att framstå som resonabel samtidigt som man cementerar ett reaktionärt samhällsideal. Det är som att säga: “Sluta protestera – det stör våra traditioner.” Det är inte ödmjukt. Det är maktfullkomligt i förklädnad.

Artikeln publiceras på Samtiden – en sajt som visserligen inte längre formellt ägs av Sverigedemokraterna, men som fortsatt fungerar som en plattform för att sprida partiets ideologiska linje. Innehållet speglar konsekvent SD:s nationalistiska och exkluderande perspektiv, och syftet är inte att nyansera samhällsdebatten – utan att styra den i en alltmer auktoritär riktning. “Sanningen” som efterlyses är inte objektiv; den är ideologiskt filtrerad.

Så nej, vi behöver inte “mer ödmjukhet” i mötet med högernationalistiska narrativ. Vi behöver mer motstånd, mer kritiskt tänkande och fler som säger ifrån när ”ödmjukhet” används som verktyg för att legitimera förtryck och desinformation.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Samtiden-krönikan ”Sanning och ödmjukhet” (sparad i webbarkiv vilket betyder att Samtiden inte får trafik/klick)

Korta motargument, Krönikor

Tidö: Medborgarskap som vapen

Tidöpartiernas förslag att återkalla medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap som begår “systemhotande brott” må låta rimligt på ytan, men det utgör i själva verket ett allvarligt avsteg från grundläggande demokratiska principer.

Historien visar hur sådana lagar kan missbrukas. I Nazityskland berövades judar sina medborgarskap, vilket öppnade dörren för deras rättslöshet och förföljelse. Idag är risken att liknande idéer återvänder i annan skepnad – som ett verktyg för att särskilja och marginalisera.

Regeringens påstående att detta är ett verktyg för brottsbekämpning saknar grund. Sverige har redan straffrättsliga påföljder för allvarliga brott. Att återkalla medborgarskap skapar istället ett tvådelat medborgarskapssystem – där vissa alltid har tryggheten i sin tillhörighet, medan andra lever med risken att förlora den.

Denna typ av lagstiftning är inte ett steg mot trygghet. Det är ett steg mot ett samhälle där medborgarskap blir ett privilegium som kan dras in, snarare än en rättighet. Det är också ett steg mot ett Sverige där vissa aldrig får höra hemma – oavsett hur länge de bott här.

Vi måste ställa oss frågan: Vill vi verkligen ha ett samhälle där medborgarskapet är något man kan förlora? Eller vill vi stå upp för lika rättigheter – oavsett ursprung?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, I fokus

Regeringen och SD om medborgarskapet

Sverige, känt för sin öppna dörrar-politik och generösa flyktingmottagning, står nu inför en kontroversiell lagändringsdiskussion. Ett förslag har lagts fram av ett parti med nationalistiska rötter, vilket har väckt en del oro och debatt bland medborgare och experter.

Förslaget består av flera delar, men några av de mest framstående punkterna inkluderar:

  • En lojalitetsförklaring: Denna innebär ett medborgarskapssamtal eller något liknande ceremoniellt inslag av obligatorisk karaktär som avslutning på medborgarskapsprocessen. Den underliggande tanken kan vara att bekräfta individers engagemang och tillhörighet till Sverige. Men kritiker menar att en sådan förklaring kan vara exkluderande och skapa en känsla av ”vi” och ”dom”.
  • Återkallande av medborgarskap: En av de mest debatterade punkterna. I dagsläget är medborgarskapet i Sverige grundlagsskyddat, vilket betyder att det inte kan återkallas. Förslaget skulle dock göra det möjligt att återkalla medborgarskap under vissa omständigheter. Detta skulle kräva en grundlagsändring – inget litet steg.
  • Skärpta krav: Dessa inkluderar längre hemvisttid i Sverige, krav på egenförsörjning och skärpta krav på ”hederlig vandel”. Samtidigt som dessa krav kan ses som ett sätt att säkerställa att individer som blir svenska medborgare är ”integrerade”, finns det en risk att de skapar ytterligare hinder för invandrare.
  • Språkkrav och kulturkunskapskrav: Denna punkt verkar vara inriktad på att stärka medborgarskapets status genom att kräva kunskap i svenska och samhällskunskap. Detta kan ses som en positiv strävan efter integration, men det är viktigt att implementera det på ett sätt som inte är diskriminerande.

De djupare implikationerna

På ytan kan dessa förändringar verka som en strävan efter att stärka medborgarskapets värde och främja integration. Men givet det parti som har lagt fram förslaget och dess rötter kan det vara svårt att inte se vissa av dessa förslag i ljuset av en mer exkluderande och nationalistisk agenda.

Historiskt sett har liknande förslag i andra länder lett till djupa samhällsskador. Det mest framstående exemplet är Nürnberglagarna från 1935 i Nazityskland, som strikt definierade tyskt medborgarskap baserat på ”ras” och uteslöt judar från att vara tyska medborgare. Medan det svenska förslaget inte direkt gör några sådana rasbaserade uteslutningar, är det viktigt att alltid vara vaksam på de potentiella konsekvenserna av att inskränka rättigheterna för vissa grupper.

Medan Sverige granskar detta förslag är det avgörande att landet håller fast vid sina värderingar av inkludering, jämlikhet och rättvisa. Medborgarskap är en grundläggande rättighet, och medan det är förståeligt att vilja ha vissa krav på plats, bör dessa inte användas som verktyg för att exkludera eller diskriminera.

Debatten kring detta förslag kommer troligtvis att fortsätta. Men det är viktigt att komma ihåg att medborgarskap inte bara handlar om lagar och regler, utan om människors liv, drömmar och hopp om en bättre framtid.

Lästips:

Regeringen: Skärpta krav för att förvärva svensk medborgarskap

Migrationsverket svarar: Hur får man svenskt medborgarskap

Regeringens åtgärder för att stärka det svenska medborgarskapet