Alla inlägg av D. I. Fuentes

I fokus, Krönikor, Myter

Riks: ”Svenskarnas mänskliga rättigheter”

När Richard Sörman i SD:s propagandakanal Riks utropar att “svenskar också har mänskliga rättigheter” låter det kanske oskyldigt. Men skrapar man lite på ytan är budskapet något helt annat: en omskrivning av invandrarfientlig radikalnationalism. Det är retoriskt och ideologiskt farligt.

Sörman beklagar sig över att Pride och minoritetsrättigheter får politiskt utrymme, medan han påstår att “svenskars” rätt att “slippa gängkrig, islamism, hedersvåld och folkutbyte” ignoreras. Det låter som en rimlig vädjan om trygghet – tills man ser vad som faktiskt sägs.

Han pekar ut invandrare som ett existentiellt hot mot det svenska. Han använder begrepp som “folkutbyte” och “indirekt folkfördrivning” – låneord från vit makt-rörelser och konspirationsteorier som “The Great Replacement”. Det är ingen slump. Det är medvetet kodad retorik med rötter i extremhögern.

Mänskliga rättigheter är inte etniska privilegier

Det mest anmärkningsvärda är att Sörman hävdar att svenskar utgör en “ursprungsbefolkning” vars rättigheter hotas av invandring. Det är faktamässigt fel. Samer är enda grupp i Sverige som har status som ursprungsfolk enligt FN, ILO och Sveriges grundlag. De har levt här i flera tusentals år före den svenska statsbildningens uppkomst.

Retoriken är inte bara okunnig, falsk – det är ett försök att vända upp och ned på historien. Den koloniala verklighet som samerna tvingats leva under osynliggörs till förmån för en vanföreställning. Det är inte ett försvar av rättigheter – det är etniskt kodad politisk manipulation.

Rasismen i det outtalade

Sörman säger aldrig uttryckligen vilka det är vars rättigheter han känner hotas. Men budskapet är tydligt. I hans narrativ och kontext är det “de andra”: människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika, muslimer, HBTQI+-personer som inte passar in i Sverigedemokraternas snäva svenskhetsnorm. Det är ett smalt “vi” – och därmed ett exkluderat “dom”.

Och det är så samtalet förskjuts. Det är så demokratier förlorar sitt moraliska ankare: när universella rättigheter börjar definieras utifrån majoritetens upplevda “förluster”, och när trygghet förutsätts kräva kulturell likriktning.

Att samhällen dras med kriminalitet, segregation och ojämlikhet är ingen nyhet. Men att vända dessa problem till bevis för att vissa människor borde lämna landet – är inte samhällsanalys. Det är rasism iklädd slips. Det är en politik som utnyttjar rädsla för att driva ett etnonationalistiskt projekt.

Om Sörman verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter, borde han försvara dem oavsett personernas ursprung, tro eller sexualitet. I stället attackerar han Pride och kallar myndighetsdeltagande “grupptänkande”. Men att Sörman påstår att polismyndigheten är ideologisk då den går med i Pride – det är hans markering – mot just det hat som Sörman bidrar till att elda på.

Vi ska aldrig sluta tala om rättigheter. Men vi måste avslöja när rättighetsretorik används för att legitimera etnisk exkludering. Richard Sörmans utspel är inte ett rop på rättvisa – det är ett eko av en gammal lögn: att trygghet bara finns om “alla de andra” försvinner.

Och sådana lögner ska aldrig få stå oemotsagda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

För den som vill läsa Sörmans artikel utan att ge Riks klick/trafik finns den här sparad i webbarkiv:

Riks: Sörman: Dags att prata om svenskarnas mänskliga rättigheter

Artiklar, I fokus

152 undantag från arbetskraftsregler

Nuvarande regeringens löfte om “ordning och reda” i arbetskraftsinvandringen riskerar att bli ett tomt löfte — utan verklig verkan.

Högt lönekrav för att få jobba i Sverige må låta kraftfullt, men blir i praktiken nära verkningslöst. Skälet?
Ett förslag rekommenderar att 152 vanliga yrken föreslås undantas – vilket motsvarar cirka 35 % av Sveriges yrkesgrupper och 42 % av alla arbetstillståndsansökningar.

Inte liten justering — ett glest nät

Sedan november 2023 gäller att utländska arbetstagare måste ha minst 80 % av medianlönen (≈27 360 kr/mån) för ett arbetstillstånd. Nu föreslås höjning till 100 % av medianlönen – i praktiken lite över 34 000 kr/mån (Källa: SOU 2024:15).

Syftet sägs vara att minska arbetsmarknadsfusk. Men om många ändå kan få tillstånd på undantagsrekommendationen, finns det ingen verklig verkan kvar. I stället för en fungerande reglering får vi ett mycket vagt regelverk.

Undantagslistan urholkar politiken

Enligt Migrationsverket och Arbetsförmedlingen är undantagen:




För dem gäller den sedan tidigare huvudregeln kollektivavtalsenlig lön.
Det nya lönekravet träffar alltså främst yrken som inte är i brist – där behovet av arbetskraft ändå är lågt.

  • 152 yrken, av cirka 430 yrkesgrupper enligt SCB – alltså 35 % av hela svenska arbetsmarknaden.
  • Dessa yrkesgrupper står för 42 % av alla arbetstillståndsansökningar under 2024.
Risk för bakslag

I stället för att minska exploatering av arbetare riskerar förslaget att skapa:

  • Fler informella vägar: Om reglerna blir för komplexa kan vissa arbetsgivare i stället ta in arbetskraft utan tillstånd – eller kringgå systemet genom egenföretagare.
  • Ojämlik rättssäkerhet: Alla undantag riskerar leda till godtycke, feltolkningar och diskriminering.
Symbolpolitik snarare än systemreform

Detta är inte ett systemskifte. Det är ett försök att signalera kontroll utan att utöva den. Regeringens syfte att “värna svenska löner” blir mest en retorisk manöver, där förändringen är så genomunderminerad att den redan är tandlös innan den träder i kraft.

Tidö-samarbetet skärper tonen i retoriken, verkligheten den förblir densamma: Sverige är fortsatt beroende av migrantarbete i bristyrken — pga hur vår demografiska utveckling och ekonomi är — men utan att erbjuda de verktyg som krävs för att skydda dessa arbetare från exploatering.

Reformförslaget riskerar att bli ineffektiv – och kontraproduktiv. Strikt och högt lönekrav för blott 60% av sökanden förlorar styrkraft. Vad detta hopkok är, ökar det krånglet, skapar rättsosäkerhet och handlar inte om den faktiska politiska ambitionerna. Tidöregeringen förbättrar knappast några arbetsvillkor i och med detta.

Mer läsning för fördjupning:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/152-yrken-pa-undantagslista-visar-hur-olamplig-lagen-ar

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/02/sou-202415/

Korta motargument

SD-kvinnor: “Utländska män är kraftigt överrepresenterade i sexualbrott”

SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.

“Utländska män är kraftigt överrepresenterade i sexualbrott”

Vad SD säger:

“Det är ett obestridligt faktum att män med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken.”

Faktakoll:

Ja – men förenklat och föråldrat. BRÅ:s senaste rapport i ämnet är från 2005. Den visar visserligen överrepresentation, men också att faktorer som ålder, kön och socioekonomi spelar stor roll. BRÅ har uttryckligen varnat för att statistik kan misstolkas rasistiskt. Nyare studier saknas.

Bedömning:

Förenklat, användbart för att piska upp rädsla – inte förståelse.

Slutsats:

Politik, inte fakta

SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.

Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.

Källa:

SD-kvinnor: Politik för kvinnor av kvinnor

I fokus

Kent Ekeroth (SD) avskyr lagar mot pengatvätt

Banker och hela finanssektorn måste agera mot misstänkt pengatvätt. De har kontroller och motmedel mot att personer anlitar mellanhänder för att försöka dölja spåren från överföring av svarta pengar. Kent Ekeroth (SD) målar i en artikel på SD-propagandaorganet Samnytt (som han för övrigt är VD i) upp en bild av hur bankväsendet blivit en sorts digital domstol. Han beskriver det som om att meningsmotståndare stängs av från samhällets grundläggande funktioner. Men han glömmer nämna att hans eget parti – Sverigedemokraterna – systematiskt arbetar för att göra exakt samma sak. Fast med statsbudgeten som vapen.

Genom Tidöavtalet har SD aktivt arbetat för att:

  • Skurit hundratals miljoner i stöd till studieförbund som t. ex. ABF.
  • Tagit bort statliga bidrag till etniska kulturföreningar.
  • Hotat Allmänna arvsfonden – som varje år stöttar demokratiska gräsrotsrörelser med nära en miljard.
  • Minskat stödet till kulturtidskrifter som EXPO och Brand – endast av politiska skäl.

Det är exakt samma logik som Ekeroth kritiserar: genom att minska tillgång till pengar, plattformar och inflytande har svensk regering begränsat särskilt utvalda verksamheter i det fria kulturlivet. Skillnaden? När SD vill kulturkriga sker det som beställningsuppdrag, genomförs via statsbudgeten – alltså ett institutionaliserat angrepp på det civila samhällets oberoende.

Att aktivt ha skärpt till och hindrat delar av det traditionella, ekonomiska stödet till demokratins samhällsnytta — och samtidigt försöka riva bort viktigaste kontrollfunktionerna och liberalisera friare pengaöverföringar in till alternativhögerns och SD:s opinionsbildning och kampanjer — det är hyckleri.

Om SD får fortsätta ha makt över budgeten riskerar vi ett Sverige där bara “godkända” röster får plats. Det är inte censur via bank – det är censur via stat. Och det är långt farligare.

Fråga er själva en gång till; av exakt vilka anledningar är det Kent Ekeroth arbetar politiskt för att luckra upp pengatvättlagen — egentligen?

Vän av ordning vet varför, och alla hederliga personer tycker att banker måste hindra och polisanmäla pengatvätt. Det är för att stoppa de personer som anlitar en mellanhand, en bulvan, för att försöka dölja spåren från överföringar och finansiering av skumraskaffärer.

En arkiverad version av Ekeroths artikel finns som inte ger Samnytt någon statistik-förtjänst eller sidklick:

https://archive.is/AhbnF

Korta motargument

SD-kvinnor: “Feminismen är kidnappad av vänstern”

SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.

Vad SD säger:

“Den så kallade tredje vågens feminism har kidnappats av vänstern.”

Faktakoll:

Detta är ett ideologiskt påstående – inte ett faktum. Feminismen har alltid haft olika inriktningar: liberal, radikal, socialistisk, konservativ. Att en hel våg skulle ha “kidnappats” är en retorisk figur, inte en objektiv sanning.

Bedömning:

Ideologisk halmgubbe.

Slutsats:

Politik, inte fakta

SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.

Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.

Källa:

SD-kvinnor: Politik för kvinnor av kvinnor

I fokus, Krönikor

Tidö: Åsiktsregistrering – när individens frihet blir en fråga om ursprung

Simona Mohamsson (L), ny integrations- och utbildningsminister, vill låta SCB och World Values Survey kartlägga invandrares värderingar – med särskilt fokus på dem med “icke-västlig bakgrund”. Enligt regeringen ska detta ligga till grund för framtida integrationspolitik. Men förslaget har väckt stark kritik: är detta början på en ny typ av värdestyrd integrationspolitik, där “fel” åsikter ska rättas?

3 000 personer ska intervjuas med hjälp av polisens metod för samhällsstudier. De utvalda frågorna rör bland annat syn på homosexualitet, skilsmässa, abort och sexualitet – allt med avsikten att kunna “följa upp om integrationspolitiken fungerar”. Men varför är det just personer med ”icke-västlig bakgrund” som ska granskas? Varför betraktas värderingar inom majoritetsbefolkningen inte som ett samhällsproblem i samma utsträckning?

Namnbyte som symbol – eller sköld?

Mohamsson har en ovanlig bakgrund i svensk politik. Född i Tyskland, dotter till föräldrar från Mellanöstern, och kom till Sverige som barn. Efter familjens flytt bytte de efternamn från Mohammed till Mohamsson. Enligt Mohamsson själv var det ett uttryck för respekt och vilja att bli en del av det svenska samhället.

Detta har nu blivit ett centralt inslag i hennes berättelse: hon är både ett “invandrarbarn” och ett liberalt statsråd. Men när hon använder sin bakgrund för att försvara en politik som syftar till att korrigera andras värderingar, uppstår frågan: används hennes identitet som en sköld för att legitimera en politik som i praktiken särbehandlar?

Statsvetare, fackförbund och den politiska oppositionen har reagerat kraftigt. Ordet “åsiktsregistrering” har nämnts och röster flaggar för att hela integrationspolitiken håller på att glida mot ett kontrollsamhälle. Statsvetaren Jonas Hinnfors menar att det är ett utspel som syftar till att positionera sig politiskt snarare än en faktisk lösning på något integrationsproblem.

Från SD till L – samma logik, annan retorik

Det går inte att blunda för likheterna med Sverigedemokraternas retorik. I åratal har SD talat om behovet av att “anpassa invandrares värderingar” till det svenska. Nu förs samma idéer fram – men av en liberal minister med invandrarbakgrund. Skillnaden är retoriken. Där SD talar om “svenskfientlighet” och “kulturell infiltration”, talar Mohamsson om “vetenskap”, “demokratisk värdegrund” och “frihet”. Men syftet är detsamma: att definiera vilka värderingar som är acceptabla – och att identifiera dem som avviker.

I en DN-artikel där Mohamsson intervjuas läser vi följande konstaterande från artikelförfattarna:

De undersökningar som World Values Survey gjort tidigare visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskap, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har migranternas värderingar påtagligt närmat sig de inföddas. (Källa: DN)

Värderingsundersökningen ska presenteras 2026 och kommer att ligga till grund för hur integrationspolitiken ska utformas framöver. Det är alltså inte en akademisk övning – det handlar om konkreta styrmedel för framtida politik.

Det finns starka historiska skäl till varför staten inte ska lägga sig i medborgarnas personliga värderingar. I demokratier är yttrandefrihet och åsiktsfrihet grundläggande rättigheter. Att koppla dessa rättigheter till etnisk eller kulturell bakgrund är inte bara farligt – det är ett hot mot hela idén om lika värde. Om staten börjar välja ut vilka värderingar som ska gälla – och hos vem – då har vi lämnat liberalismen bakom oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips angående hur dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Perssons (L) hösten 2024 lyfte kartläggning av invandrares värderingar, vilket möttes av hård intern kritik i Liberalerna. Ett statsråd i oppositionen ställde i samband med Perssons utspel en skriftlig fråga i Riksdagen.

Aftonbladet: Hård intern kritik mot L-ministerns invandringsutspel

Riksdagen: Skriftlig fråga 2024/25:183 Kartläggning av värderingar

Källa:

DN: Regeringen ska kartlägga invandrares värderingar

Krönikor

Ekeroth (SD) – Hatets återvändare

När Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och ökänd för sitt rasideologiska bagage, nu åter låter mungipan drypa av etnocentrisk galla, är det varken nytt eller chockerande. Snarare är det som en gammal nazistpamflett som återvänder från papperskorgen – skrynklig, stinkande och djupt obehaglig.

I ett uttalande som ekar av 30-talets judefientliga retorik kallar Ekeroth en pro-palestinsk aktivist för “sinnebilden för svensk invandring” och kräver “drastiska åtgärder” för att få ut “ointegrerbara personer”. Man undrar: Är det Mein Kampf han bläddrar i på morgonen eller SD:s partiprogram?

Skärmdump från Samnytt 250613.

Ekeroth blev ett namn för svenska folket 2012 när han tillsammans med Erik Almqvist och Christian Westling deltog i den ökända järnrörsskandalen – där han beväpnad med ett järnrör jagade folk på gatan i Stockholm och kallade dem “babbe” och “hora”. Istället för att förintas politiskt av skandalen valde SD att kalla det “ett pojkstreck” – medan Ekeroth blev martyr i alt-rightkretsar.

Men hans bakgrund talar sitt tydliga språk:

• Förfäktare av etnopluralism, en omskrivning för etnisk segregation

• Deltagit i Counterjihad-konferenser, där islamofober från hela världen samlas

• Publicerade på Avpixlat, en hatsajt med direkta kopplingar till högerextrema miljöer

Kent Ekeroth är själv barn till en judisk kvinna som flydde antisemitismen i Polen. Ironin är att hans mor med nöd och näppe undkom den typ av förföljelse som Ekeroth nu vill återskapa – fast mot andra minoriteter. Det är en historisk amnesi som gränsar till det psykologiskt tragikomiska.

När Ekeroth kräver att vi ska “ta till drastiska åtgärder” mot vissa grupper i samhället, talar han inte som en debattör – utan som en fascist. Den typen av språk är aldrig en slump. Det syftar till att bana väg för ett samhälle där människovärdet graderas, där “integration” betyder underkastelse, och där “drastiska åtgärder” betyder deportationer och övervakning.

Sverige har sett det förut. Vi vet var det slutar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.

Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Fokus: Kodad rasism, utrotningsmetaforer och avhumanisering

Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” i Fokus är något av det grövsta vi sett publicerat i etablerad svensk media på senare år. Den använder nyckelpigor och lupiner som murbräcka för att bana väg för ett ideologiskt budskap som går rakt in i främlingsfientlighetens innersta kärna. Det är en text som går bortom anständighet – med utrotningsmetaforer, avhumanisering och kodad rasism – och det mest häpnadsväckande är kanske inte vad som står, utan att Fokus låter det stå.

Skärmdump från Tidningen Fokus 250618.

Här är några centrala punkter i detta ideologiska haveri:

  • Människor likställs med invasiva arter: Krönikan gör en lång, omsorgsfull liknelse mellan invasiva arter – harlekinpigor, lupiner – och det som kallas “invasiv gangsterkultur”. När människor beskrivs som “arméer av barn och ungdomar” som “tränger undan” det svenska, är det inte längre brottslighet man talar om, utan en biologisk hotbild. Det är en farlig retorik, historiskt kopplad till de värsta uttrycken för rasistisk ideologi – från nazisternas tal om “skadedjur”, till dagens högerextrema språkbruk. När Nachman till slut spekulerar i om tvångsförflyttning av människor är en “mer human” variant av att bekämpa lupiner med lie, passerar texten en gräns som aldrig borde ha närmats i ett seriöst magasin.
  • Kodad rasism i ny språkdräkt: Orden “utomeuropeisk”, “nya våldsamma kulturer”, och bilderna av ungdomar i “Gucci-kepsar med becknarväskor” fungerar inte som slumpmässiga beskrivningar. De pekar ut en specifik grupp – invandrarungdomar – som bärare av ett hot. Det spelar ingen roll hur många gånger texten nämner “subkulturer”; budskapet är glasklart. Det är precis den retorik som Sverigedemokraterna odlat i åratal: att vissa “kulturer” måste bekämpas för att Sverige ska räddas.
  • En avslutning som inte räddar någonting: Att krönikan slutar med att “man kan inte resonera med lupiner, men med människor går det förhoppningsvis bättre” är ingen räddning. Det är en tom brasklapp efter att texten i flera stycken lagt grunden för motsatsen: att vissa människor fungerar som skadedjur och bör behandlas därefter.
  • Ekofascismens återkomst: När biologiska eller ekologiska argument används för att föreslå undanträngning av människor – då är vi inne på ekofascismens område. Det är inte en överdrift. Detta är en ideologisk hållning med rötter i nationalsocialismen, där det “egna” ska försvaras mot det “främmande” i namn av natur, jord och renhet. När en etablerad publikation som Fokus ger utrymme åt denna typ av tankefigur utan kritisk kontext, då befinner vi oss på mycket farlig mark.

Det här är inte bara en krönika med dålig smak. Det är en text som likställer vissa människor med skadedjur och frågar sig om tvångsförflyttning är en rimlig lösning. Det är ett ideologiskt haveri. Att den publicerats i en respekterad svensk tidskrift är inte bara upprörande – det är en allvarlig publicistisk skandal. Det här borde aldrig ha publicerats. Vi måste kalla det vid dess rätta namn: ekofascism i retoriska finkläder. Och vi måste säga ifrån.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” (sparad i webbarkiv så att Fokus inte får klick/trafik) https://web.archive.org/web/20250618121844/www.fokus.se/kronika/all-mangfald-berikar-inte-invasiva-arter-hotar-de-egna/

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 7)

Detta är sjunde delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den fjärde av de fem grundpelarna i nazismen: Mänskliga rättigheter – från universell princip till villkorad tillhörighet.

Nazityskland: Rättigheter som rasbaserat privilegium

En av de mest grundläggande förändringarna i det nazistiska Tyskland var omdefinieringen av vilka som räknades som “människor med rättigheter”. Genom Nürnberglagarna 1935 delades befolkningen upp i arier och icke-arier. Judar, romer, homosexuella och politiska oliktänkande fråntogs rättigheter steg för steg – med juridisk precision.

Exempel:

  • Judar förlorade medborgarskap, rätt till arbete, bostad och ägande.
  • Giftermål och samliv mellan judar och tyskar förbjöds.
  • Samvetsfrihet och religionsfrihet avskaffades.
  • Kritiska röster klassificerades som “folkets fiender” och förlorade skydd enligt lag.

Den nazistiska staten använde lagen som ett vapen för att förneka vissa grupper deras mänsklighet.

Sverigedemokraterna: Medborgarskap och rättigheter som villkorad lojalitet

SD säger sig försvara svenskarnas rättigheter – men gör samtidigt skillnad på vilka svenskar som räknas. Många av deras förslag innebär att vissa rättigheter bara ska tillkomma dem som “kulturanpassat sig”, “delar svenska värderingar” eller är födda i Sverige. Det rör sig inte bara om migrationspolitik – utan om en ideologi som förskjuter principen om lika värde.

Detaljerat exempel:

Motion 2021/22:2550 – SD föreslår att Migrationsverket ska kunna återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap automatiskt vid brott eller avvikelse från svensk lag, utan att skyddsbehov prövas på nytt. Det skapar ett parallellt rättssystem där invandrare inte har samma skydd som andra medborgare.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2021/22:2552 – Vill att återkallelse av tillstånd ska göras regelbundet och automatiskt genom databasjämförelser mellan myndigheter.

· 2020/21:1620 – Förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara huvudregel och att permanent status avskaffas.

· 2018/19:2987 – Innehåller krav på ökad samverkan mellan myndigheter för att återkalla tillstånd, samt att “bristande vandel” eller “avsaknad av integrationsvilja” ska räcka.

· 2018/19:136 – SD kräver att alla som fått uppehållstillstånd på felaktig grund ska utvisas, även efter flera års vistelse.

· 2019/20:715 – Vill ta bort formuleringar om likabehandling i läroplanen och kopplar rättigheter till kulturell anpassning.

Andra uttryck för att förskjuta mänskliga rättigheter:
  • SD har i flera uttalanden påstått att “mänskliga rättigheter har gått för långt” – och föreslagit att Sverige ska omförhandla delar av Europakonventionen.
  • I SD:s principprogram 2023 definieras “svenskhet” som en kulturell identitet, inte ett juridiskt medborgarskap – vilket legitimerar att vissa grupper inte fullt ut räknas som tillhörande.
  • Partiets företrädare har föreslagit att vissa rättigheter ska villkoras med “moralisk förtjänst”, t.ex. att rösträtt eller välfärd ska begränsas för dem som “inte bidrar till samhället”.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.