Sverigedemokraternas toppnamn till EU-valet, Charlie Weimers, har lanserat Migrationskartan.se – en webbkarta som utger sig för att visa den “dramatiska förändringen” av Sveriges befolkning, baserat på data från SCB. Påståendet är att i flera kommuner har “över 50 procent” av invånarna nu “utländsk härkomst”. Men när man granskar kartan närmare visar det sig att siffrorna bygger på en helt annan definition än den SCB faktiskt använder – och att retoriken bakom kartan hämtar direkt från högerextrema idéer.
Enligt SCB:s officiella definition räknas en person som har “utländsk bakgrund” om hen antingen är född utomlands, eller född i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Det är en etablerad, jämförbar definition som används för att kunna studera skillnader i livsvillkor och integration.
Migrationskartan räknar i stället även in personer med en svensk och en utländsk förälder. Det gör att siffrorna ser mycket större ut – men också att många människor räknas som “utländska” trots att de är födda och uppvuxna i Sverige med fullt medborgarskap. I Haninge till exempel visar SCB att 45,4 procent av invånarna 2024 har utländsk bakgrund. Migrationskartan påstår att det är över 50. Skillnaden? Den bredare, egenhändigt uppfunna definitionen.
Det blir särskilt absurt i gränskommuner som Haparanda och Övertorneå, där SD:s karta visar att mer än hälften av befolkningen har “utländsk härkomst”. I verkligheten handlar det om människor som tillhör den nationella minoriteten tornedalingar – ofta med djupa rötter på båda sidor om gränsen till Finland. Många talar meänkieli, ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. De har levt i området i generationer. Att nu kalla dem en del av ett “folkutbyte” är både historielöst och respektlöst.
Och det är just det ordvalet som avslöjar vad detta handlar om. På Migrationskartans startsida står det rakt ut: “Befolkningen byts ut. Nu kan du själv se förändringen.” Det är inte en neutral beskrivning – det är en omskrivning av konspirationsteorin om “folkutbyte”, som spridits i vit makt-kretsar i decennier. Skillnaden är att den nu kommer med färgglada diagram, och SD:s partisymbol i marginalen.
Att använda statistik på det här sättet – att ändra definitioner, dölja metod och koppla ihop siffror med extrem retorik – är inte folkbildning. Det är politisk propaganda med siffror som kuliss.
En avslutande detalj som säger allt: Enligt den definition som används i Migrationskartan skulle även SD:s partisekreterare Richard Jomshof räknas som del av det så kallade “folkutbytet”. Hans far är född i Finland. Med samma logik räknas han – och andra SD-företrädare med en utländsk förälder – till gruppen de själva varnar för.
Sverigedemokraterna säger sig vilja stärka demokratin genom fler folkomröstningar. Men en granskning av partiets motioner och agerande i riksdagen visar ett tydligt mönster: partiet använder demokratins språk – men för att försvaga den representativa demokratin och stärka bilden av sig själva som ”folkets enda sanna röst”.
Den senaste akten: SD:s krav på folkomröstning om grundlagen (oktober 2025):
Den 21 oktober 2025 röstade riksdagen nej till SD:s begäran om en nationell folkomröstning om den vilande grundlagsändringen. Förslaget som behandlades handlade om att stärka grundlagsskyddet – bland annat genom att kräva två tredjedelars majoritet vid det andra beslutet, i stället för enkel majoritet som i dag. Syftet med förslaget, som stöddes av sju riksdagspartier, var att göra det svårare att ändra grundlagen i hast och därmed skydda demokratins kärna från tillfälliga majoriteter eller auktoritära nycker.
SD röstade emot och krävde en folkomröstning med argumentet att ”folket borde få avgöra”. Endast SD:s 70 ledamöter röstade för. 257 röstade emot. Efteråt beskrev partiet beslutet som ett ”demokratiskt svek” och menade att ”etablissemanget vägrar lyssna på folket”.
Varför grundlagsskyddet finns – och varför det måste vara trögt
Grundlagarna är demokratins långsamma puls. De är medvetet byggda för att inte kunna ändras snabbt – just för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter även när det blåser politiskt. De fungerar som ett säkerhetsbälte: när opinioner svänger, när partier lockas till snabba lösningar, när majoriteter vill inskränka minoriteters rättigheter – då ska grundlagen stå kvar. Om det blir för lätt att ändra grundlagarna förlorar demokratin sin ryggrad. De som i dag sitter i majoritet kan i morgon använda samma snabbspår för att begränsa pressfrihet, yttrandefrihet eller domstolars oberoende. Därför kräver grundlagen två riksdagsbeslut med val emellan – så att folket hinner ta ställning. Förslaget om två tredjedelars majoritet är en förstärkning av just det skyddet, inte en inskränkning av demokratin.
När SD kräver folkomröstning istället, flyttas makten från de institutioner som ska skydda demokratin – till det ögonblickets opinion. Det låter folkligt, men det är i själva verket en försvagning av folkstyret på sikt.
”Den fula ankungen”-strategin: SD som de missförstådda sanningstalarna
SD:s sätt att tala om demokrati är lika mycket berättelse som politik. Partiet bygger konsekvent en offerroll: de är de ensamma sanningstalarna, de missförstådda som står på folkets sida mot den politiska eliten. När de förlorar en omröstning kan de säga: ”Se, de andra sju partierna vägrar lyssna på folket.”
Den 21 oktober 2025 blev det ännu en akt i denna berättelse. SD visste att de skulle förlora sin folkomröstningsmotion – men det var inte poängen. Förlusten var själva strategin. Den förstärker bilden av partiet som den fula ankungen i svensk politik: avskydd, men med sanningen på sin sida. Genom att spela ut den rollen gång på gång lyckas SD förvandla varje parlamentariskt nederlag till en moralisk seger. De blir de som vill lyssna på folket, mot de som vill tysta det.
Demokrati kräver mer än folkvilja – den kräver ansvar
En stark demokrati handlar inte om att rösta oftare, utan om att ha institutioner som står emot tryck. När SD kräver fler folkomröstningar och ett svagare grundlagsskydd framstår det som mer demokrati, men i själva verket är det mer godtycke. Det är den klassiska populistiska fällan: att förväxla opinion med rätt.
Demokratin är starkast när den är trög. När beslut tar tid. När tillfälliga majoriteter inte kan ändra fri- och rättigheter. Och när folket vet att vissa värden – som yttrandefrihet, rättssäkerhet och likhet inför lagen – inte kan röstas bort.
Ja, indirekt. Sveriges grundlag (Regeringsformen 2 kap. 1 §) skyddar föreningsfriheten, dvs. rätten att gå samman med andra. Detta gäller även om en förening eller grupp sysslar med brottslighet. Däremot är det förstås inte lagligt att begå brott. Det är alltså inte ”tillåtet att vara kriminell” – men medlemskap i en grupp kan i sig inte förbjudas utan grundlagsändring.
Det är detta Sverigedemokraterna syftar på när de talar om en ”rätt” att delta i gäng. Men de formulerar det vilseledande – som om det vore en aktiv rättighet att ägna sig åt brott, vilket är fel.
Skärmdump från SD:s officiella Facebookkonto 250928.
SD vill att en parlamentarisk kommitté utreder en ändring av föreningsfriheten.
De föreslår att deltagande i eller samröre med kriminella organisationer kriminaliseras, på samma sätt som man tidigare gjort för terroristorganisationer.
De lyfter att dagens lagstiftning mot terror inte går att kopiera rakt av – t ex för att man annars riskerar absurda situationer (som att en pizzeria som serverar mat till gängmedlemmar skulle kunna dömas). (Källa: Riksdagen.se)
Risker och problem
Godtycke: Vem bestämmer vad som är ett ”kriminellt gäng”? Polisen har listor, men dessa är inte juridiskt prövade. Att basera domar på detta skulle öppna för rättsosäkerhet.
Grundlagsändring krävs: Att inskränka föreningsfriheten är en mycket långtgående åtgärd, och historiskt sett har sådana begränsningar ofta använts för att tysta politiska motståndare.
Historisk parallell: Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 inleddes just med förbud mot vissa organisationer och partier. Det började med kommunister, men kom snart att gälla alla oppositionella. Därför har svensk grundlag varit mycket restriktiv med inskränkningar i föreningsfriheten.
SD har rätt i att det inte är ett brott i sig att bara vara med i ett gäng – eftersom föreningsfriheten är grundlagsskyddad. Men deras formulering om en ”rätt att delta i kriminella gäng” är vilseledande. Grundlagsskyddet handlar inte om att legitimera brott, utan om att värna demokratin mot just den typ av godtyckliga förbud som historiskt använts för att slå mot oppositionella. Därför är risken reell att den typ av lagstiftning SD vill införa skulle leda till rättsosäkra processer, godtyckliga bedömningar och i förlängningen domar mot människor som inte har begått några brott.
Regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 4 – Rättsväsendet (Prop. 2025/26:1) presenteras som en satsning på trygghet, effektivitet och ordning. Men bakom siffror och tekniska formuleringar döljer sig en tydlig politisk riktning. Den riskerar att förskjuta maktbalansen i Sverige på ett sätt som påminner om hur andra länder stegvis har urholkat sin demokrati.
En av de mest anmärkningsvärda skrivningarna i dokumentet gäller hatbrott. Regeringen vill ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att analysera inte bara hatbrott mot minoriteter, utan också mot majoritetsbefolkningen:
”Hatbrott är aldrig acceptabelt oavsett vem som utsätts. Regeringen avser därför att ge Brå i uppdrag att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag om hatbrott, om såväl hatbrott som riktas mot minoriteter som mot den svenska majoritetsbefolkningen.” (Källa: Regeringen.se)
Rent juridiskt är detta ingen nyhet – hatbrott kan redan i dag riktas mot en person för att hen är svensk. Men genom att betona majoritetsbefolkningen som särskilt utsatt sker en politisk förskjutning. Hatbrott riskerar att urvattnas och förlora sitt syfte: att skydda grupper som är strukturellt sårbara för diskriminering och förföljelse. Här ser vi en normalisering av Sverigedemokraternas retorik om ”omvänd rasism”.
Utbyggnad av tvångsmedel
Propositionen innebär också att hemliga tvångsmedel byggs ut:
”Regeringen föreslår ändringar i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.” (Källa: Regeringen.se)
Detta är ett exempel på hur åtgärder som ursprungligen motiveras av undantagsfall görs till vardag. Historien lär oss att när sådana undantag normaliseras – som i Tyskland efter riksdagshusbranden 1933 – förskjuts gränserna för vad staten kan göra mot sina medborgare.
Försvagade skyddsmekanismer
Kontrollorganen förändras också. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden omvandlas till en ny myndighet:
”Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden blir Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd.” (Källa: Regeringen.se)
I propositionen betonas effektivitet, men inte medborgarnas rättssäkerhet. Denna symboliska men viktiga förändring speglar en maktförskjutning där kontrollen av statens tvångsmedel riskerar att försvagas.
En obalanserad rättsstat
Resurserna i budgeten fördelas kraftigt till förmån för de repressiva organen:
Polismyndigheten (anslag 1:1) får ökade medel för fler anställda och mer övervakningsteknik.
Kriminalvården (anslag 1:6) får förstärkningar för fler fängelseplatser.
Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten får betydande resurstillskott.
Däremot tilldelas Brottsförebyggande rådet (anslag 1:7) och andra förebyggande verksamheter (anslag 1:14) avsevärt mindre resurser. Resultatet blir en rättsstat där polis och kriminalvård stärks, men domstolar och förebyggande arbete hamnar i skuggan.
Demokratins långsamma förskjutning
Det är viktigt att understryka: propositionen innebär inte att demokratin avskaffas här och nu. Men den innehåller flera mekanismer som kan användas för en gradvis förskjutning:
Resurser flyttas till repression, medan förebyggande insatser får stå tillbaka.
Undantag görs permanenta, vilket successivt försvagar rättssäkerheten.
Hatbrottsdefinitionen förskjuts, vilket urholkar skyddet för minoriteter.
Rättsstaten fragmenteras, med svagare domstolar och starkare exekutiv makt.
Detta är exakt den ”mjuka nedmontering” av demokratin vi sett i länder som Ungern och Polen. Inte genom en kupp, utan genom en rad små steg som tillsammans flyttar gränserna för vad staten kan göra – och vem den väljer att skydda.
Regeringens budget för rättsväsendet handlar inte bara om siffror. Den är ett politiskt program som förstärker statens repressiva verktyg, relativiserar skyddet för minoriteter och försvagar demokratins skyddsmekanismer. Om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där trygghet ställs över rättssäkerhet, där majoritetens intressen väger tyngre än minoriteternas rättigheter, och där demokratins skyddsnät långsamt monteras ned inifrån.
Samtiden, Sverigedemokraternas egen medieplattform, publicerade den 23 september 2025 en artikel av Jakob Sjölander med rubriken ”Uppenbar sanning och absurd konspirationsteori på samma gång”. Texten framstår vid första anblick som en reflektion över begreppsförvirring i samhällsdebatten. Men en närmare granskning visar att den är ett politiskt inlägg som flyttar gränserna för vad som uppfattas som rimliga påståenden om rasism, klimat och invandring – samtidigt som den avfärdar etablerad forskning.
Retoriken: en relativisering av sanningen
Sjölander utgår från en tes om att samhället drabbats av ”konspirationskonspirationer” – alltså falska anklagelser om konspirationsteorier. Hans metod är att ställa två påståenden bredvid varandra: ett som han medger är sant i någon trivial mening, och ett annat som han kallar absurt eller extremt. På så sätt kan han relativisera hela problemkomplex:
• Systematisk rasism: Enligt honom är det ”sant” att färgade klarar sig sämre statistiskt, men ”absurt” att hävda att samhället är strukturellt genomsyrat av rasism. Här bortser han från decennier av forskning som visar just hur lagar, institutioner och arbetsmarknadssystem kan reproducera ojämlikhet även utan öppet rasistiska avsikter.
• Klimatförändringar: Han medger att temperaturen ökat, men avfärdar slutsatser om allvarliga följder som överdrifter. I praktiken ställer han därmed vetenskaplig konsensus mot en egen tolkning som reducerar klimatkrisen till en bagatell.
• Patriarkatet: Han erkänner att män har stor makt men påstår att kvinnor har lika stor makt ”när de vill”. Detta negligerar både maktanalys och empiriska data om könsskillnader i lön, inflytande och representation.
• ”Folkutbytet”: Här blir relativiseringen tydligast. Sjölander skriver att man kan ”se” folkutbytet genom att titta ut på gatan – men att det inte styrs av en ond elit i Bryssel. Detta är en normalisering av konspirationstanken: även om den ”radikala” versionen förnekas, slås fast att en ”tamare” version är sann.
Historisk parallell: normalisering genom förskjutning
Detta sätt att resonera påminner om hur fascistiska rörelser i 1930-talets Europa arbetade retoriskt: man förkastade de mest extrema formuleringarna, men höll fast vid kärnan. På så sätt gjordes idéer om ”folkförfall”, ”degenerering” eller ”rasblandning” acceptabla i bredare kretsar.
När Samtiden skriver att ”folkutbytestanken är sann på ett sätt”, trots att den av forskare avfärdats som en konspirationsteori, flyttas gränsen för vad som anses vara en legitim tolkning av invandringens effekter.
”Motteborgsstrategin” – ett vapen mot kritiker
Artikeln avslutas med en varning för det som kallas ”Motteborgsförsvar”: att radikala idéer maskeras som mer moderata när de kritiseras. Men i själva verket använder Sjölander själv samma strategi:
• Radikal idé: Folkutbytet existerar.
• Moderata förklädnaden: Det är bara ”demografi” – man kan ju se det på gatan.
Genom att lägga skulden på ”vänstern” och ”radikala antirasister” försöker han flytta fokus från att det är högern, och särskilt SD:s egen sfär, som gång på gång använder denna metod.
Samtidens artikel är inte en neutral analys, utan snarare en ideologisk text, och framstår som en intellektuell lek med begrepp. Men i själva verket fyller den en politisk funktion:
Att undergräva vetenskaplig konsensus (om klimat och strukturell rasism).
Att normalisera konspirationstänkande (folkutbytet ges ”en kärna av sanning”).
Att misstänkliggöra motståndare (antirasister och feminister framställs som lögnare och extremister).
Resultatet är en text som bidrar till att relativisera fakta, förskjuta debatten och skapa grogrund för radikalisering.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.
När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.
Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:
Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv
I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.
De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.
Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.
Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:
I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.
• Stöd för kristna friskolor
Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.
• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.
• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.
Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.
”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg
Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?
Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.
Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.
Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.
Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.
När demokratin villkoras
Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.
En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.
Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.
När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.
Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.
Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.
Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.
Från Strindberg till Viggen – en märklig mix
Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.
Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.
Historiska paralleller
Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).
Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.
Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.
Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad
Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.
Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.
Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.
Vad SD säger:
“Sverige är ett av världens mest jämställda länder – därför behövs inte mer feministisk politik.”
Faktakoll:
Sant att Sverige rankas högt – men långt ifrån jämlikt. Kvinnor äger mindre, tjänar mindre och utsätts oftare för våld. Enligt SCB och World Economic Forum återstår stora klyftor, särskilt inom ekonomisk makt och politisk representation.
Bedömning:
Missvisande och självbekräftande logik.
Slutsats:
Politik, inte fakta
SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.
Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.
När Richard Sörman i SD:s propagandakanal Riks utropar att “svenskar också har mänskliga rättigheter” låter det kanske oskyldigt. Men skrapar man lite på ytan är budskapet något helt annat: en omskrivning av invandrarfientlig radikalnationalism. Det är retoriskt och ideologiskt farligt.
Sörman beklagar sig över att Pride och minoritetsrättigheter får politiskt utrymme, medan han påstår att “svenskars” rätt att “slippa gängkrig, islamism, hedersvåld och folkutbyte” ignoreras. Det låter som en rimlig vädjan om trygghet – tills man ser vad som faktiskt sägs.
Han pekar ut invandrare som ett existentiellt hot mot det svenska. Han använder begrepp som “folkutbyte” och “indirekt folkfördrivning” – låneord från vit makt-rörelser och konspirationsteorier som “The Great Replacement”. Det är ingen slump. Det är medvetet kodad retorik med rötter i extremhögern.
Mänskliga rättigheter är inte etniska privilegier
Det mest anmärkningsvärda är att Sörman hävdar att svenskar utgör en “ursprungsbefolkning” vars rättigheter hotas av invandring. Det är faktamässigt fel. Samer är enda grupp i Sverige som har status som ursprungsfolk enligt FN, ILO och Sveriges grundlag. De har levt här i flera tusentals år före den svenska statsbildningens uppkomst.
Retoriken är inte bara okunnig, falsk – det är ett försök att vända upp och ned på historien. Den koloniala verklighet som samerna tvingats leva under osynliggörs till förmån för en vanföreställning. Det är inte ett försvar av rättigheter – det är etniskt kodad politisk manipulation.
Rasismen i det outtalade
Sörman säger aldrig uttryckligen vilka det är vars rättigheter han känner hotas. Men budskapet är tydligt. I hans narrativ och kontext är det “de andra”: människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika, muslimer, HBTQI+-personer som inte passar in i Sverigedemokraternas snäva svenskhetsnorm. Det är ett smalt “vi” – och därmed ett exkluderat “dom”.
Och det är så samtalet förskjuts. Det är så demokratier förlorar sitt moraliska ankare: när universella rättigheter börjar definieras utifrån majoritetens upplevda “förluster”, och när trygghet förutsätts kräva kulturell likriktning.
Att samhällen dras med kriminalitet, segregation och ojämlikhet är ingen nyhet. Men att vända dessa problem till bevis för att vissa människor borde lämna landet – är inte samhällsanalys. Det är rasism iklädd slips. Det är en politik som utnyttjar rädsla för att driva ett etnonationalistiskt projekt.
Om Sörman verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter, borde han försvara dem oavsett personernas ursprung, tro eller sexualitet. I stället attackerar han Pride och kallar myndighetsdeltagande “grupptänkande”. Men att Sörman påstår att polismyndigheten är ideologisk då den går med i Pride – det är hans markering – mot just det hat som Sörman bidrar till att elda på.
Vi ska aldrig sluta tala om rättigheter. Men vi måste avslöja när rättighetsretorik används för att legitimera etnisk exkludering. Richard Sörmans utspel är inte ett rop på rättvisa – det är ett eko av en gammal lögn: att trygghet bara finns om “alla de andra” försvinner.
Och sådana lögner ska aldrig få stå oemotsagda.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
För den som vill läsa Sörmans artikel utan att ge Riks klick/trafik finns den här sparad i webbarkiv:
Nuvarande regeringens löfte om “ordning och reda” i arbetskraftsinvandringen riskerar att bli ett tomt löfte — utan verklig verkan.
Högt lönekrav för att få jobba i Sverige må låta kraftfullt, men blir i praktiken nära verkningslöst. Skälet? Ett förslag rekommenderar att 152 vanliga yrken föreslås undantas – vilket motsvarar cirka 35 % av Sveriges yrkesgrupper och 42 % av alla arbetstillståndsansökningar.
Inte liten justering — ett glest nät
Sedan november 2023 gäller att utländska arbetstagare måste ha minst 80 % av medianlönen (≈27 360 kr/mån) för ett arbetstillstånd. Nu föreslås höjning till 100 % av medianlönen – i praktiken lite över 34 000 kr/mån (Källa: SOU 2024:15).
Syftet sägs vara att minska arbetsmarknadsfusk. Men om många ändå kan få tillstånd på undantagsrekommendationen, finns det ingen verklig verkan kvar. I stället för en fungerande reglering får vi ett mycket vagt regelverk.
Undantagslistan urholkar politiken
Enligt Migrationsverket och Arbetsförmedlingen är undantagen:
För dem gäller den sedan tidigare huvudregeln kollektivavtalsenlig lön. Det nya lönekravet träffar alltså främst yrken som inte är i brist – där behovet av arbetskraft ändå är lågt.
152 yrken, av cirka 430 yrkesgrupper enligt SCB – alltså 35 % av hela svenska arbetsmarknaden.
Dessa yrkesgrupper står för 42 % av alla arbetstillståndsansökningar under 2024.
Risk för bakslag
I stället för att minska exploatering av arbetare riskerar förslaget att skapa:
Fler informella vägar: Om reglerna blir för komplexa kan vissa arbetsgivare i stället ta in arbetskraft utan tillstånd – eller kringgå systemet genom egenföretagare.
Ojämlik rättssäkerhet: Alla undantag riskerar leda till godtycke, feltolkningar och diskriminering.
Symbolpolitik snarare än systemreform
Detta är inte ett systemskifte. Det är ett försök att signalera kontroll utan att utöva den. Regeringens syfte att “värna svenska löner” blir mest en retorisk manöver, där förändringen är så genomunderminerad att den redan är tandlös innan den träder i kraft.
Tidö-samarbetet skärper tonen i retoriken, verkligheten den förblir densamma: Sverige är fortsatt beroende av migrantarbete i bristyrken — pga hur vår demografiska utveckling och ekonomi är — men utan att erbjuda de verktyg som krävs för att skydda dessa arbetare från exploatering.
Reformförslaget riskerar att bli ineffektiv – och kontraproduktiv. Strikt och högt lönekrav för blott 60% av sökanden förlorar styrkraft. Vad detta hopkok är, ökar det krånglet, skapar rättsosäkerhet och handlar inte om den faktiska politiska ambitionerna. Tidöregeringen förbättrar knappast några arbetsvillkor i och med detta.
Motargument 