Tobias Andersson, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, använder samma krigsretorik som högerextrema grupper. Han uppmanar till ’att välja sida’ och ’att förbereda sig för strid’.
Skärmdump från Twitter 210110.
Kampen mellan det mörka och det ljusa. Att vara en krigare för det ljusa. Vem vill inte vara det? Det är bara det att vad som är det ljusa och det mörka är det så delade meningar om. Inom extremhögern och ”alternativmedia” är Trump den store ledaren som tappert håller stånd emot mörkrets krafter.
Det finns några särskilda ord i tweeten från riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) som utmärker sig. Ett sådant ord är ”strid”, vilket syftar på att det är ett krig som pågår mot de krafter som vill förgöra planeten. Det är ett ord som även om man inte menar det som fysiskt, vilket Tobias Andersson också välvilligt informerar om, pekar ut en riktning kring vad det är det här handlar om. Det går också att koppla till ”krigare” vilket är ett ord som används mycket inom extremhögern och t ex inom konspirationsteorin QAnon. Ordvalet innebär alltså att psykologiskt kratta vägen för uppfattningen om att det pågår ett krig.
Andra ord som används i tweeten är ”fria” och ”yttrandefrihet”. Dessa ord är också vanligt förekommande inom den högerextrema diskursen. Tobias Andersson menar att det inte råder yttrandefrihet därför att Trumps twitterkonto stängdes ner av Twitter. Man är ofta snabb inom ”alternativmedia” att påpeka att censuren hindrar alla att få säga sina åsikter. Eftersom Twitter är ett privat företag tog de beslutet att stänga av Trumps konto då de som företag inte ville stå bakom uppmaningar till våld. I nuläget finns ingen annan metod för att hindra sådant beteende och att ta bort kontot var det man kunde göra.
Sedan kan systemet för hur man stoppar sådana typer av uttalanden behöva utvecklas. Det finns t ex förslag på att man skulle kunna ta endast det våldsbejakande uttalandet och granska det i en rättsprocess istället för att ta bort personens konto.
Vi kunde se hur Trumps uttalanden och tweets lett till just fysiskt våld och fysisk attack på Capitolium, kärnan i den amerikanska demokratin. För att dessa uppmaningar inte skulle kunna fortsätta stängdes kontot därför ner.
Det Tobias Andersson gör i detta tweet är alltså att slå fast att det är ett krig som pågår, även om han poängterar att han inte menar ett fysiskt.
Han slår också fast att det inte finns yttrandefrihet rent allmänt därför att kontot tagits bort och att man ska välja sida utifrån om man håller med eller inte. Detta trots att Trump ända fram till attacken på Capitolium fått ha kvar kontot och skriva vad han velat.
Att Sverigedemokraterna ställer sig bakom Anderssons krigsretorik är tydligt då de inte dröjde med att retweeta Anderssons tweet. Liknande krigsretorik har vi nyligen sett från högsta partiledningen.
För en civiliserad och öppen samhällsutveckling är det viktigt att politiker och andra som representanter för civilsamhället kommunicerar demokratiska budskap i samband med terrordåd. Däremot är det problematiskt och kontraproduktivt med budskap som delar upp istället för att förena människor. Det senaste exemplet med Moderaternas partiledare Ulf Kristerssons inlägg angående mordet på Samuel Paty är ett exempel på negativa fördomar och människosyn.
I söndags mördades historieläraren Samuel Paty i Paris efter att han i sin undervisning visat karikatyrer av profeten Muhammed. Innan mordet blev Paty utsatt för hot och en missnöjeskampanj via Facebook och Whats App. Mordet skedde genom att Paty blev halshuggen med kniv av en 18-årig gärningsman radikaliserad av islamistiska idéer.
I sin tur blev gärningsmannen skjuten av polisen och hans agerande, som klassas i Frankrike som terrorism, blir ett till exempel på unga muslimska män som radikaliserats i de islamistiska idéerna att islam är den enda sanna religionen och att alla människor ska ha särskild lojalitet till islam. Islamismen är också en idé som förkastar grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och ägande, samt idéer som religionsfrihet och yttrandefrihet.
Samling på Place de la Republique, Belfort, den 18 oktober 2020 för att hedra professorn i geografihistoria Samuel Paty, mördad vid Conflans Saint-Honorine fredagen den 16 oktober 2020 på kvällen. Photo: Thomas Bresson.
Mordet har lett till stora protester i Frankrike mot våldet och islamistisk terrorism samt till diskussioner om yttrandefrihet och sekularism. Det är vanligt att muslimer anser att profeten Muhammed inte får avbildas på något sätt. I EU, liksom på andra håll i världen är det inte förbjudet, till skillnad från samhällen som Kuwait, att avbilda profeten Muhammed eller andra profeter. Inte heller anser alla muslimer att Muhammed inte får avbildas eftersom olika muslimer praktiserar islam på olika sätt.
I samband med terrordåd är det vanligt och nödvändigt att kommunicera emot våld och uppmana till demokratisk enighet. Sådan kommunikation brukar förekomma hos politiker, mediala aktörer och övriga som representanter för civilsamhället. I Sverige har bland andra Moderaternas partiledare Ulf Kristersson uttalat sig under rubriken “Vår tolerans har gränser”. Kristerssons agerande kan anses i grunden vara välvilligt men består samtidigt av grovt problematiska och även kontraproduktiva beteenden.
Till att börja med skriver Kristersson att “mordet är ett hot mot yttrandefriheten, mot det öppna samhället och mot den västerländska civilisationen.” Saken är dock att någon västerländsk civilisation inte existerar idag. De aktörer som säger sig försvara “det västerländska” är ofta emot mänskliga rättigheter och öppna samhällen som i fallet med nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa.
Vidare, myten att världen och därmed människor är uppdelade i påhittade civilisationer skapar problem. Dels påminner det om rasistiska föreställningar om att människor är uppdelade i raser. Dels handlar det om föreställningen att olika civilisationer konkurrerar med varandra. Själva myten att det är på det sättet kallas också för civilisationism och har beskrivits tidigare på Motargument.
Slutligen, Kristerssons uttalande följs av skrivelsen att radikal islamism är hotfullt eftersom “allra värst drabbas andra muslimer av extremisternas krav på kontroll och lydnad”. Objektivt sett har Kristersson rätt men Moderaterna har under Kristerssons ledning bestämt sig att aktivt samarbeta med Sverigedemokraterna. Alltså med ett parti med rötter i nazism som vi på Motargument har skrivit om många gånger under de senaste åren, inklusive i samband med SD:s uttalanden och förslag på offentlig repression mot muslimer.
Sådana beteenden hos nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa bygger utöver kulturrasism och sociala fobier även på myten att världen är indelad i olika civilisationer. Historikern Yuval Harari, känd för böckersom Sapiens, menar att även om olika civilisationer förekommit tidigare i vår mänskliga historia så kan inte världen längre delas upp på det sättet. Bland annat eftersom globaliseringen genom flöden av idéer som via människor, internet och globala communities som Facebook har gjort världen till en gemensam mänsklig civilisation.
Harari anser till exempel att terrororganisationer som det islamistiska ISIS som använder amerikansk dollar och sociala medier inte är ett externt problem utan just ett internt problem i vår civilisation. Därför är det viktigt att fler politiker och andra som deltar i debatten kommunicerar budskap som förenar fler människor för utvecklingen av gemensamma lösningar.
Det blir motsägelsefullt när Moderaternas partiledare menar att “vi” (som Europa och USA) – “kommer inte tolerera de intoleranta” samtidigt som allt fler konservativa partier i Europa anpassar sin politiska kommunikation och agenda efter de nationalistiska. Men framför allt är det problematiskt att vilja bekämpa en viss extremism med en annan extremism. Islamism liksom andra anti-demokratiska och avhumaniserande idéer bör bemötas i samhällsdebatten men inte i samverkan med andra extremister som de högerextrema.
I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.
Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.
Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.
Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.
Argument och motargument
Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.
Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.
Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)
Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.
En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.
Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?
Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?
Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.
Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech Författare: Evan Smith Förlag:Routledge
I en debattartikel publicerad i Expressen den 8 januari hävdar Ann Heberlein (Teologie doktor i etik), Guy Madison (Professor i psykologi vid Umeå universitet), Erik J Olsson (Professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet), och Magnus Zetterholm (Docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet) på fullt allvar att yttrandefriheten vid Sveriges universitet idag hotas av kvinnor.
Yttrandefriheten de syftar på berör främst föreläsningar och andra formella evenemang till vilka potentiellt provocerande talare bjudits in.
Ett aktuellt exempel på detta är Sverigedemokraternas Rickard Jomshofs föreläsning vid Göteborgs universitet vilken föranledde protester bland universitetets studenter, forskare och lärare. Dessa protester, menar debattörerna, måste stävjas, så att Sverige inte blir som USA, där de menar att obekväma och politiskt inkorrekta föreläsare tystas på universiteten.
Debattörernas argument bygger på att i de fall protester mot föreläsare på svenska universitet förekommit så har majoriteten av de som protesterat varit kvinnor. Protesterna utgår ofta från ämnen där kvinnor är överrepresenterade, bl a genusvetenskap, sociologi, socialantropologi, konstvetenskap, kulturvetenskap och globala studier. Anledningen till att det är så, menar de, beror på att kvinnor reagerar emotionellt och inte klarar av att hantera obehagliga känslor och provokationer i samma mån som deras manliga kollegor.
Resonemanget är häpnadsväckande och utgör ett uppenbart försök att underminera kvinnor som grupp i deras roll både som politiska aktörer och som akademiker. Att, som debattörerna, hävda att överrepresentationen av kvinnor i protesterna beror på att kvinnor är överkänsliga, är struntprat, men argumentet kan också härledas till en äldre och underordnande kvinnosyn där män representerade intellektet och kvinnorna känslolivet.
När man läser debattartikeln noga kan man se att författarna på ett listigt vis försöker härleda detta argument till sina meningsmotståndare genom att hänvisa till bland annat en professor i genusvetenskap, och till en artikel i DN-debatt om Göteborgsfallet, och på så sätt kan de både äta kakan och ha den kvar: de kan använda ett sexistiskt argument för sin tes, och samtidigt hålla det på armlängds avstånd genom att hävda att det ju är kvinnorna själva som säger att det är så. Men stämmer det?
Vid en närmare granskning av inlagan i DN-debatt blir det tydligt att den inte på något vis lyfter fram emotionella argument utan istället är en initierad och skarpt formulerad samhällsanalys och inlaga i debatten. Som forskare förvånar det mig att mina kollegor förhåller sig på detta slarviga vis till sina källor.
Det är möjligt att kvinnor i högre grad protesterar mot att svenska universitet ger legitimitet åt vad de uppfattar som konservativa och fascistiska rörelser. Det rimmar i så fall väl med att kvinnor överlag också är överrepresenterade i kampen mot rasism och fascism i andra kontexter. Att kvinnor i högre grad protesterar mot fascism kan dessutom förstås som en rationell handling med tanke på att fascistiska system underordnar kvinnor. Detta borde vara tydligt för de som är experter inom akademiska discipliner, som just sociologi, socialantropologi, genusvetenskap, globala studier, osv, som kritiskt granskar dessa fenomen.
Att påstå att protesterna kan härledas till att kvinnor som grupp inte vill ta risker faller på sin egen motsägelse: att öppet protestera och att göra det på sin arbetsplats är att ta en risk.
Så till detta med amerikanska universitetsmiljöer. Jag har under ett drygt decennium arbetat vid just ett sådant universitet som svenska reaktionärer brukar framhålla som skräckexempel på hotet mot yttrandefriheten i akademiska miljöer. Jag kan rapportera att bilden de målar upp är överdriven. Visst, det har förekommit protester mot talare, och i en handfull fall har dessa urartat, men detta är inte en representativ bild av hur debatt förs i den amerikanska akademin. Det är högt i tak. Jag har själv fått bevittna hur både den kreationistiske och konservative Dr. Ben Carson (numera Secretary for Housing and Urban Development i Trumps administration), och den beryktade Milo Yiannopoulos (då vid Breitbart News) kunde tala fritt på vårt campus trots protester från studenter och lärare.
Det stora problemet för den amerikanska akademin idag är inte att konservativa talare skapar debatt på campus, eller att studenter protesterar mot rasism och sexism. Ett större problem är att extrema politiska rörelser börjat söka sig till just universitetsmiljöer för att få legitimitet.
Det mest extrema exemplet på detta var den Unite-the-Rightmarsch som organiserades vid University of Virginia i Charlottesville 2017. Då fick lärare, forskare och studenter se sin miljö och den legitimitet den representerar approprieras av fackelbärare som skanderade: ”Jews Will Not Replace Us.”
I ljuset av detta fackelsken är protesterna mot Jomshofs närvaro vid Göteborgs universitet inte ett uttryck för feghet och rädsla, utan på kunskap, kritisk analys och rationalitet. Tydligen är det så att även kvinnliga akademiker besitter dessa egenskaper.
/Liv Nilsson Stutz Fil dr i arkeologi Lektor vid Linnéuniversitetet
På bibliotek runt om i landet hänger det en skylt med rubriken ”Källkritik för vuxna”. Denna skylt ger fem enkla råd för vad vi bör tänka på innan vi delar texter med mera på sociala medier. Men på sociala medier cirkulerar en artikel signerad Egor Putilov på Samhällsnytt. Skylten anklagas bl a för att ”hota” läsaren och för att utgöra ”propaganda”.
Kanske behöver vi källkritiskt granska såväl uppmaningen till källkritik som kritiken mot denna uppmaning?
Vi ska titta närmare på anklagelserna som jag talade om i den föregående artikeln ”Källkritik del 1: Angående anklagelser och analysverktyg”. Anklagelserna, framförda i en artikel på den alternativa mediebloggen Samhällsnytt, riktas mot en skylt som satts upp av några bibliotek för att uppmuntra till källkritik, går ut på att skyltens syfte är att ”hota” läsaren.
I artikeln läser vi även att den skulle påtala att förtal, hets mot folkgrupp och anstiftan till brott är olagligt, Enligt skribenten i Samhällsnytt ska skylten påstå att dessa olagliga handlingar vore något dåligt, fast det snarare handlar om äkta yttrandefrihet. Ställningstagandet som görs på skylten framställs i anklagelsen som om att det skulle stå i motsatsförhållande till yttrandefrihet i sig.
I första delen om källkritik redogjorde jag för två verktyg för källkritik. Dessa består av skylten ”Källkritik för vuxna”, samt häftet ”Källkritik”.
Så, hur ligger det egentligen till med dessa båda verktyg, och med kritiken mot det ena av dem?
Analys av skylten ”Källkritik För Vuxna”
Dess sju punkter är en enkel metod för att utvärdera om något är delbart eller inte. Punkterna är inte faktapåståenden, utan värderingspåståenden. Ett faktapåstående ingår dock, nämligen att det är olagligt att ägna sig åt hets mot folkgrupp, förtal, uppmaning till brott eller dylikt. En snabb googling visar att detta faktapåstående rent allmänt är korrekt. En lite längre studie av relevanta sajter och böcker kan ge en mer detaljerad bild av var gränserna går.
Att skylten har kommit upp på offentliga bibliotek torde härröra från berörda myndigheter. Ovan nämnda kritik uppger att det rör sig om Statens Medieråd, vilket dock inte framgår av själva skylten. Av dess finstilta framgår däremot författarens namn. Hon är IKT-pedagog (Information- och kommunikationsteknik) i ”Bibliotek och högskolepedagogik” på Högskolan Kristianstad.
Finns det rent källkritiskt något att anmärka på skylten? Detta torde skilja sig åt mellan de båda modellerna. Utifrån häftets modell finns det inget att anmärka på skylten. Dock finns fog för påpeka att den saknar en del perspektiv som finns med i häftet som kanske borde finnas med här också. Om vi istället utgår från skyltens modell så finns det däremot en potentiell invändning som den kan rikta mot sig själv: Vill en person som läser skylten att hens vänner ska förknippa hen med en svensk högskola, alternativt med en svensk myndighet, och med de världsbilder som kan förekomma på en sådan? Tja, det beror ju på vilka vänner hen har. Vad har de för inställning till högskolor och myndigheter, skulle just dessa personer kunna ta anstöt av att hen delar från en sådan källa? Hur det nu än må vara med detta så är det i vilket fall orimligt att anklaga skylten för att ”hota” läsaren eller att vara emot yttrandefrihet.
Analys av häftet ”Källkritik” av Peter Olausson
Häftet ”Källkritik” utgör med sina fem kriterier och nio steg ett mer nyanserat analysverktyg än skyltens sju punkter. Men i och med att det är längre och mer nyanserat så krävs mer energi för att använda det. Skylten är enklare, på gott och ont.
Häftet har ett vuxnare tilltal än skylten, vilken trots att den har ”för vuxna” i titeln, har ett tilltal som kan uppfattas som att den talar ner till läsaren. De faktapåståenden som görs i häftet är, precis som på skylten, lätta att kolla upp att de stämmer. Häftet avslutar dessutom med en gedigen lista på lästips.
Angående ”tendens” enligt häftet och ”tänk” enligt skylten så kan vi konstatera att Peter Olausson har varit aktiv i föreningen VoF (Vetenskap och folkbildning). Ett par år efter att han publicerade sin artikel om källkritik blev han föreningens riksordförande. Detta är inte något problem utifrån häftets modell. Utifrån skyltens modell torde det inte heller vara något problem för en genomsnittlig läsare, men precis som med skylten så är frågan vilka vänner läsaren har.
VoF arbetar mot kvacksalveri och mot pseudovetenskap, och delar varje år ut prisen ”Årets folkbildare” och ”Årets förvillare”. Säkerligen kan anhängare av någon lära eller grupp som blivit stämplad som det ena eller andra tycka illa om det. Detta kan leda till man förkastar material från VoF. Om du har en vän som försörjer sig på homeopati eller på kristallhealing så innebär detta att din vän har anledning att ta illa upp om du ifrågasätter hens försörjning eller om du respekterar material från en förening som ifrågasätter hens försörjning. Detta innebär i sin tur att du har sociala, men däremot inte vetenskapliga, skäl att betrakta hälsoeffekterna av homeopati respektive kristallhealing som vore de vetenskapligt bevisade.
(För övrigt: Angående tendens kan det även vara på sin plats med en liten parentes om min egen tendens – jag satt själv i VoF:s riksstyrelse samtidigt som Peter Olausson var riksordförande, vilket kan tänkas innebära att jag inte är helt opartisk.)
Analys av kritiken mot skylten
När en artikel anklagar en enkel skylt om källkritik för att ”hota” samt insinuerar att den skulle vara mot yttrandefrihet kan det vara läge att dra öronen åt sig. Detta torde innebära märkvärdiga uppgifter och polariserat mottagande, som i sig inte behöver innebära att de skulle vara felaktiga. Däremot innebär det att vi behöver tänka efter lite extra istället för att låta oss svepas med i upplevelsen.
Låt oss börja med att kolla upp vilka som står bakom artikeln. Den är publicerad på ”Samhällsnytt”, och är skriven av ”Egor Putilov”. Namnen antyder att det rör sig om en bred tidskrift om samhällsfrågor, respektive om en man med invandrarbakgrund. Denna bild förstärks när vi går vidare till att kolla upp vad sajten skriver om sig själv och om sin skribent.
Samhällsnytt sammanfattar sig själv enligt följande: ”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage”.
Bloggen presenterar Putilov: han har tidigare arbetat som frilansjournalist för Aftonbladet, Expressen, SvD, SR och andra medier. Han har arbetat som asylhandläggare på Migrationsverket och som tjänsteman i Riksdagen. Så långt så bra. Vi får också veta att det tydligen finns en enskild centerpartist som säger sig uppleva honom som ett stort hot, vilket dock knappast förtar helhetsintrycket. Allt som allt låter det ju jättebra. Presentationerna av andra medarbetare innehåller dock ett par ledtrådar i annan riktning, men låt oss först ta en titt på sajtens framsida.
En snabb genomgång av rubrikerna på bloggens förstasida (onsdagen den 27:e november 2019) visar sig innehålla bland annat hyllningar till president Trump, anklagelser mot skolväsendet om att dyrka Greta Thunberg. Här finns påståenden om att gäng av romska tiggare överfaller svenska studenter på deras skolavslutning och insinuationer om att förra riksdagsvalet inte gick rätt till.
Sistnämnda artikel visar sig gå in för att EU-kommissionen ska räknas som ”främmande makt” och att denna genom att falskeligen måla upp ett klimathot skulle ha manipulerat inför valet så att Miljöpartiet skulle ha fått oförtjänt många röster. Förutom hyllningen till Trump så är samtliga dessa artiklar skrivna av just Putilov. Bloggens presentation av den politiske chefredaktören, tillika ansvarige utgivaren, indikerar att Samhällsnytt i själva verket är den ökända högerextrema publikationen ”Avpixlat”, fast med nytt namn. En snabb googling på Putilov visar att även han har bytt namn. Ganska många gånger, till och med.
Så, vem är då denne Egor Putilov? Eller Yuri Popov som han egentligen (?) heter? Eller var det Alexander Yarovenko, Tobias Lagerfeldt, Martin Dahlin eller kanske Alexander Fridback? Dessa är de 6 alias på Putilov som jag har kunnat finna.
Så, vad kan vi då lära oss av detta? Främst att källkritik förvisso är viktigt. Men även att det är viktigt att vi finslipar våra verktyg för källkritik. Dels för att de ska fungera så bra som möjligt, och dels för att undvika att ha svagheter vilka de som ogillar källkritik som sådant kan hugga på i syfte att misstänkliggöra källkritik som sådant och att bygga upp filterbubblor där de som dragits in kan bli allt mer avskärmade från omvärldens kunskap.
Delvis består motiveringen i att majoritetsregeringen som utgörs av etnonationalistiska Fidesz att de anser att yttrandefriheten är begränsad i statlig media, vilket blir motsägelsefullt då regeringen numer kontrollerar statlig media. Det statliga mediaimperiet ska säkerställa att statlig media ska vara Órbanvänlig.
Den ungerska regeringen förbereder ett lagförslag som syftar till att upprätta ett nationellt kulturråd som låter staten ta kontroll över kulturverksamheten i Ungern. Syftet är att fastställa prioriteringar och riktlinjer så att de efterlever ”ungersk kultur”. En officiell förklaring innefattar är ett fall av sexuella trakasserier och att regeringen inte hade möjlighet att avskeda den involverade teaterdirektören. Kritiker menar att en eventuell förändring skulle rensa bort den kulturella mångfalden, som utgår från frihet. Den kulturella friheten är viktig då den inte ska styras av politiska intressen.
Svenska SD sneglar på Ungern och har uppfattningen att Ungern är ett föregångsland. SD har sedan länge kritiserat såväl statlig som icke-statlig media för att vara vänstervriden, icke-objektiv och osaklig. SD, och framför allt SD:s partiledning, har pratat om att de vill reformera och minska public service. Argumenten har likheter med de argument som Órbans regering motiverar sitt agerande kring statlig media med.
SD:s förhållningssätt till kultur har likheter med den ungerska regeringens. För SD är den svenska kulturen viktigare än kulturell mångfald. Däremot innefattar den också kulturyttringar som varken faller inom ramen för specifik svensk kultur eller kulturell mångfald (i bemärkelsen icke-svensk kultur). SD har t ex uttryckt att den konstnärliga friheten innebär att ”provocerande konst” också syns i det offentliga. I en debattartikel i Expressen från 2016 skriver SD:s partitopp Mattias Karlsson och kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson följande:
”Vården av vårt kulturarv är eftersatt och resurser behövs för att rusta upp, utveckla och bevara. Behoven är stora, och de tillgodoses inte genom att regeringen förnekar svenskt kulturarv, undergräver bildning och vetenskap, eller möjliggör förstörandet av föremål som för vår samtid kan tyckas ha ett begränsat kulturhistoriskt värde. Det symboliserar om något den kulturella självförnekelsen och det kulturella glappet mellan medborgare och beslutsfattare. (Källa: Expressen)
Ungern har kommit en god bit på väg i sitt syfte att montera ner demokratin. På punkt efter punkt raderar man oliktänkande bl a genom att skriva om den politiska och sociala kartan. Att staten kontrollerar (statlig) media, kultur och ”demokratiska” val och dessutom bedriver systematisk propaganda är antidemokratiskt.
Vad gäller demokratiindex är trenden för Ungern att det går stadigt nedåt. Enligt the Economist är Ungern med sina 6,63 poäng 2018 en ”demokrati med anmärkning”. Med tanke på att Ungern 2010 (året då Órban och Fidesz kom till makten) hade 7,21 poäng så kommer landet, om trenden håller i sig, hamna på en poäng som kvalificerar landet som ”hybridregim”. Som jämförelse har Sverige 9,39 poäng 2018 och är det tredje mest demokratiska landet i världen efter Norge och Island.
I debatten florerar myter och konspirationsteorier om vad FN:s globala ramverk om migration egentligen innebär för Sverige. Bl a sprids ”fakta” om att avtalet är bindande och att det kommer att innebära förändringar i svensk lagstiftning, inskränkningar i yttrande- och pressfrihet samt att vi kommer att bevittna en ny flyktingvåg med ”öppna gränser” och ”massinvandring”. Det mesta stämmer inte.
Det var i samband med högnivåkonferensen i Marrakech, Marocko, 10-11 december som en stor majoritet av FN:s över 160 medlemsstater röstade för ramverket ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration (GCM)”. Det globala migrationsramverket ska sörja för säker, ordnad och reguljär migration. Det dröjde inte länge förrän alarmistiska röster började ifrågasätta och sprida lögner, myter och konspirationsteorier om hur illa detta skulle komma att påverka Sverige.
Resultat av FN:s generalförsamlings omröstning om det globala migrationsramverket.Grönt = röstade för. Rött = röstade mot. Gult = avstod från att rösta. Grått = inte närvarande. By ThecentreCZ – BlankMap-World8.svg., CC BY-SA 4.0.
Vad handlar avtalet om?
Den 19 december 2018 antogs migrationsramverket via en resolution i FN:s generalförsamling. Det är, till skillnad från vad starka röster i opinionen vill göra gällande, inte ett internationellt avtal och inte heller rättsligt bindande.
Ramverket inleds med 10 grundläggande principer för global migration. I principerna ingår bl a nationell suveränitet på migrationsområdet, att avtalet inte är juridiskt bindande samt engagemanget för mänskliga rättigheter.
Bekämpa människosmuggling och människohandel på ett gränsöverskridande sätt
Minska grundorsaker som ger upphov till irreguljär migration
Stärka och skydda migrerande barn och kvinnors åtnjutande av sina mänskliga rättigheter
Stärka internationellt samarbete och globala partnerskap för säker, ordnad och reguljär migration
Säkra att alla migranter har lagliga identitetsbevis och adekvat dokumentation
Rädda liv och etablera koordinerade internationella insatser för försvunna migranter
Använda migrantförvar enbart som en sista utväg och arbeta för andra alternativ
Berättiga migranter och samhällen att kunna bereda full inkludering och sociala sammanhang
Eliminera all form av diskriminering och främja evidensbaserade offentliga samtal
Investera i färdighetsutveckling och underlätta ömsesidigt erkännande av färdigheter, kvalifikationer och kompetens
Skapa villkor för migranter och flyktingar att kunna bidra till hållbar utveckling i alla länder
Samarbeta för att underlätta säkra och värdiga återvandringar, återtaganden och hållbar återanpassning i hemlandet
Myterna och konspirationerna om ramverket
Det har spridits desinformation och vissa (såväl medborgare som journalister och politiker) har läst in saker i migrationsramverket som saknar sanningshalt. För att kunna hålla en sund och sansad debatt är det nödvändigt att vi utgår från korrekt fakta. Vilka är då myterna och konspirationsteorierna som spridits sedan Sverige gav sitt stöd till migrationsramverket?
MYT. ”Det är ett skriftligt bindande avtal”.
SVAR. Joanna Abramsson, pressekreterare på Justitiedepartementet, säger i en intervju till SvD att ”Det är inget avtal och det är inte bindande, det rör sig om en internationell samsyn om migration som länder kan välja att ge sitt stöd till under högnivåmötet i Marrakech”. (Källa: SvD)
MYT. ”Debatten kring ramverkets innehåll, godkännande och konsekvenser tystas medvetet i medier”.
SVAR. Joanna Abramsson menar att EU- och FN-frågor i sin komplexitet kan vara svåra att förstå. Detta kan påverka missnöjet. Hon understryker att regeringen har varit transparent och öppen i informationen och hänvisar till regeringens hemsida.
Mediearkivet (Nordens största digitala nyhetsarkiv) låter hälsa att ramverket har nämnts fler än 2 500 gånger i svenska digitala och tryckta medier sedan initiativet till ramverket togs 2016. (Källa: SvD)
MYT. ”Avtalet kommer att innebära förändringar i nationell lagstiftning”.
SVAR. Nej. Den nationella suveräniteten är en grundprincip i migrationsramverket. I avtalet läser vi följande: ”National sovereignty. The Global Compact reaffirms the sovereign right of States to determine their national migration policy and their prerogative to govern migration within their jurisdiction, in conformity with international law. Within their sovereign jurisdiction, States may distinguish between regular and irregular migration status, including as they determine their legislative and policy measures for the implementation of the Global Compact, taking into account different national realities, policies, priorities and requirements for entry, residence and work, in accordance with international law”.(Källa: Migrationsramverket, punkt 15c)
På regeringen.se läser vi: ”Migrationsramverket är inte ett internationellt avtal och har därför ingen rättslig inverkan på nationella rättssystem.” (Källa: Regeringen.se)
MYT. ”Migrationsramverket kommer att medföra kostnader”.
SVAR. Nej. Då avtalet inte är juridiskt bindande kommer inga obligatoriska kostnader att finnas för medlemsstaterna.(Källa: Regeringen.se)
MYT. ”Migration kommer att bli en mänsklig rättighet”.
SVAR. Nej. Medlemsstater kommer att fortsätta besluta om uppehållstillstånd, viseringar och gränsfrågor. Samtidigt understryker migrationsramverket alla migranters mänskliga rättigheter. Här ingår stöd till migranter i utsatta situationer, särskilt barn, i enlighet med gällande skyldigheter i internationell rätt. (Källa: Regeringen.se)
I november startades ett nätupprop med syfte att ”stoppa Sveriges påskrift av FN:s avtal att illegal invandring ska bli en mänsklig rättighet”. Uppropet har hittills fått över 10 000 underskrifter. (Källa: Viralgranskaren)
MYT. ”Den illegala invandringen kommer att fortsätta”.
SVAR. Migrationsramverkets avsikt är att göra migrationen säkrad, ordnad och reguljär. Till exempel ska avtalet sörja för att grundorsaker i ursprungsländerna som leder till irreguljär migration ska minimeras, att människosmuggling och människohandel ska bekämpas gränsöverskridande och att gränshantering ska samordnas bättre.(Källa: Regeringen.se)
MYT. ”Avtalet kommer att få negativa konsekvenser”.
SVAR. Migrationsramverket har förutsättningar att ge ekonomisk och social utveckling, för såväl den enskilde migranten som för dennes familj samt hem- och mottagarlandet. I Sverige råder brist på arbetskraft inom flera sektorer på arbetsmarknaden. Arbetskraftsinvandring utgör en stor del av avtalet. Migration skapar internationella kontakter som ger förutsättningar för ökade investeringar och ökad handel i såväl hem- som mottagarland. Remitteringar (ca 600 miljarder dollar 2017) från migranter till sina hemländer bidrar till nödvändiga inkomster för familjer, samt till investeringar i hälsa, boende och utbildning. 450 av de 600 miljarderna gick till utvecklingsländer, dvs tre gånger så mycket som det totala officiella utvecklingsbiståndet. (Källa: Regeringen.se)
MYT. ”Avtalet kommer att påverka yttrandefriheten”.
SVAR. Nej. Delmål 17 i migrationsramverket säkrar evidensbaserat offentligt samtal och ger fullt skydd åt yttrandefriheten. Det finns en punkt (33c) i mål 17 som har varit föremål för (medveten ?) feltolkning: Det har höjts röster som gör gällande att det skulle vara obligatoriskt att införa åtgärder vad gäller statligt stöd till medier i Sverige. Åtgärderna är frivilliga och utgår ifrån vad medlemslandet önskar och anser relevant. Det statliga stödet till medier ska fortsatt utgå ifrån förordningar som styrs av Yttrandefrihetslagen och Tryckfrihetsförordningen.(Källa: Regeringen.se)
MYT. ”Avtalet kommer att påverka pressfriheten”.
SVAR. Nej. Återigen är det delmål 17, punkt 33c, som (medvetet ?) feltolkats. I punkten läser vi: ”[…] and stopping allocation of public funding or material support to media outlets that systematically promote intolerance, xenophobia, racism and other forms of discrimination towards migrants, in full respect for the freedom of the media”.Punkten har kritiserats av såväl ett flertal europeiska (och svenska) partier som norska och svenska journalistförbundet. De menar att pressfriheten kan komma att påverkas negativt. (Källa: SvD)
Regeringen svarar på sin hemsida att ”Mål nr 17 i migrationsramverket talar om vikten av evidensbaserat offentligt samtal och fullt skydd för yttrandefriheten. Det innebär bland annat att stater, i enlighet med internationell rätt, bör arbeta mot rasism och diskriminering av migranter.” (Källa: Regeringen.se)
Sammanfattningsvis går det att konstatera att det globala migrationsramverket som antagits av en majoritet av FN:s medlemsstater (undantagen är USA, Polen, Tjeckien, Ungern och Israel som röstade mot ramverket) har blivit föremål för spridning av desinformation, myter och konspirationsteorier.
Yttrandefrihetsgrundlagen syftar till att säkerställa att vi har rätten att uttrycka våra åsikter oavsett vad våra åsikter är. Samma grundlag innehåller dock undantag för vad vi får uttrycka. Vidare menar jag att vårt sunda förnuft måste kunna reglera vad vi låter oss uttrycka i samtal och inte.
Vad hände med det allmänna sunda förnuftet som vi alla en gång besatt?
Efter ett samtal fick jag höra att det inom sjukvården är ett vardagligt problem bland personal att man börjat uttala sig i rasistiska ordalag om sina kollegor och till och med fått personal avskedade för att någon av de svenska kollegorna bestämt sig för att det inte går att samarbeta med någon kollega av en viss ursprunglig nationalitet.
Idag har rasismen vuxit sig starkare och mer synlig i vardagen och tidigare ‘snyggt’ paketerad smygrasism har blommat ut i regelrätt förakt mot vissa folkgrupper. Man tror att åsikter om andra människor får uttryckas fritt enligt yttrandefriheten och att inga inskränkningar i yttrandefriheten finns. Man pratar om censur av åsikter som att det vore något helt främmande med inskränkningar i vår yttranderätt. Jag känner därför att det är på sin plats att berätta om yttrandefriheten och åsiktsfriheten samt skillnaderna mellan dessa.
Yttrandefrihetsgrundlagsstiftningen
Mer om yttrandefrihetsgrundlagen kan du läsa här. I grundlagen går bland annat att läsa vad lagen ämnar att säkerställa.
Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Dock finns i vår grundlag, i detta fall i yttrandefrihetslagstiftningen, undantag för vår yttrandefrihet, bland annat om man yttrar åsikter som kan utgöra hets mot folkgrupp.
Justitiekanslern får överlämna åt allmän åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på grund av olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, brott mot medborgerlig frihet, olaga hot, hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak i tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock inte överlämnas när det gäller yttrandefrihetsbrotten hets mot folkgrupp eller brott mot medborgerlig frihet.
Man får alltså inte uttrycka vilka åsikter som helst om andra folkgrupper med hänvisning till yttrandefriheten, vidare reglerar yttrandefriheten relationen mellan individen och staten och inte mellan människor. I ett samtal mellan två personer kan inte den ena parten hävda sin rätt enligt yttrandefriheten att få stå oemotsagt.
Vidare för att leda min text in mot åsiktsfriheten så är skillnaden mellan en åsikt och att få yttra densamma diametralt åtskild, jag har givetvis rätt att tycka att en folkgrupp är underlägsen en annan men jag äger inte rätten att yttra den åsikten och det är här min ursprungliga fråga om det sunda förnuftet kommer in. Tidigare, tycker jag att vi hade en bättre förförståelse för vad man får säga och inte i samtal. Idag verkar inga spärrar finnas för vad man tror sig få uttrycka i samtal med andra.
Vardagsrasismen
Vi har den senaste tiden översköljts av artiklar om den tilltagande vardagsrasismen. Exempelvis har vi situationen med apotekspersonal som bland annat avkrävs att ta av sig sin slöja för att tillfredsställa kunders perversa behov av att förnedra andra människor, men även hotfulla situationer har uppstått som i flera fall lett till polisanmälan. Mer om detta går att läsa hos Sveriges Radio.
PK-samhället dödar inte det fria ordet
Vidare gör Alex Schulman en analys i sin text rörande Peter Dalles utspel i Skavlan där Dalle säger att han hatar PK-samhället som effektivt dödar det fria ordet. Alex Schulman säger med några väl valda ord vad jag och många med mig också känt länge.
Jag tänker att detta är det nya Sverige. Vi lever inte i det politiskt korrekta tidevarvet längre. Vi lever i avhumaniseringens tid.
Det är en tid där människor tillåts att använda sina minst smickrande sidor mot medmänniskor där de utan att skämmas kan säga till en annan människa ”att han äcklas av sådana som hon”, att hon som slöjbärare ska ”ta av sig skiten på huvudet” och att hon skulle sluta stirra på honom med sina ”äckliga svarta ögon”. Artikeln finner du här.
Vardagsrasismen som begrepp
Vardagsrasismen är inget nytt fenomen, men den har tilltagit drastiskt. Begreppet ”vardagsrasism” introducerades inom forskarvärlden under 1990-talet och har sedan dess debatterats flitigt där en del menat att ett dylikt begrep riskerade att urvattna begreppet rasism. Idag råder det dock mer eller mindre konsensus kring vikten av begreppet och man har ändrat fokus inom forskningen från att ha handlat om intention från förövaren till att handla om hur den drabbade upplever situationen och vilka konsekvenser det får i vardagen. Mer om detta finns att läsa på SVT.
Vardagsrasismen i samtalet
Rösterna är många kring den tilltagande vardagsrasismen och många svenskar förstår nog inte ens att de gör sig skyldiga till att få en annan människa att tvivla på att hen hör hemma i vårt samhälle. Det kan vara ständigt återkommande frågor om var man kommer från, trots att man är född i Sverige men råkar ha en mörkare hudfärg, eller att man tvingas att välja ett mer svenskklingande namn för att inte direkt bli avvisad i ett telefonsamtal, men det kan också handla om att man blir utvald för ett specifikt projekt inte på sina meriter utan som representant för det multikulturella Sverige. Här kan du läsa mer om människors vittnesmål om vardagsrasism under hashtagen #nostranger.
Min fråga är än en gång, vart tog det sunda förnuftet vägen som en gång hindrade oss från att uttrycka sådana värderingar? Samhället har idag kommit till en punkt där det är offrets tolkning av vad som upplevs som är rasism ska vara vägledande och inte uppsåtet i det sagda, men människors tolkning är att det är fritt fram att uttrycka minsta missaktning man må känna mot en annan människa eller folkgrupp och att allt annat är censur och en inskränkning av dennes yttrandefrihet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Den 28 september konstaterade Örebro tingsrätt att webbtidningen Nordfront begått brottet hets mot folkgrupp i 102 fall. Det är organisationen Juridikfronten som drivit ärendet. Här berättar Juridikfrontens Robin Enander om fallet och varför det är unikt.
Fråga: Örebro tingsrätt har dömt NMR för hets mot folkgrupp. Kan du sammanfatta domen?
Någon dom har inte kommit ännu. Prövningen i den här typen av fall sker i två steg. Först en juryprövning och därefter en prövning av rättens juristdomare. Nordiska motståndsrörelsens propagandaorgan, Nordfront, har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare som är straffrättsligt ansvarig för allt material på Nordfronts databas. Detta innebär att särskilda regler i yttrandefrihetsgrundlagen gäller för eventuella brott. Bland annat en viss sorts process (yttrandefrihetsmål) och att Justitiekanslern är åklagare. I tryck- och yttrandefrihetsmål finns i regel en jury, bestående av politiskt tillsatta ledamöter (ungefär som nämndemän).
Denna jury tar i första hand ställning till de påstådda gärningarna och får svara JA eller NEJ på frågan om brott föreligger i varje enskilt fall. Det som juryn friar kan inte överprövas. De gärningar som juryn anser är brottsliga prövas därefter av rättens juristdomare som slutligen meddelar dom.
Åtalet gäller ett stort antal publiceringar på Nordfront och är det största åtalet för hets mot folkgrupp i svensk rättshistoria (https://www.juridikfronten.org/2018/05/07/storsta-atalet-for-hets-mot-folkgrupp-nagonsin-mot-nazistisk-sajt/). En stor del av gärningarna består av bilder på Adolf Hitler som i sitt sammanhang anses förmedla reservationslösa hyllningar av densamme. Enligt svensk rättspraxis kan reservationslösa hyllningar av Adolf Hitler, och därmed hans skoningslösa raspolitik, utgöra hets mot folkgrupp. Utöver detta återfinns i åtalet antisemitiska och homofobiska texter publicerade på Nordfront.
Fråga: Vad har domen för betydelse? På vilket sätt kommer domen kunna påverka framöver – vad händer nu?
Vad som händer längre fram i tiden vet vi inte. Risken är att den här typen av processer blir mer sällsynta om regeringens förslag på ansvarsbegränsningsregler för ansvariga utgivare passerar riksdagen (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/12/prop.-20171849/). Det är ett förslag med bred politisk, blocköverskridande uppslutning, där vi menar att samtliga partier förbisett vilka konsekvenser det kommer att få i relation till intresset av att beivra hets mot folkgrupp.
Dessa regler innebär att om ett brottsligt material tillhandahållits mer än 12 månader så ska den ansvarige utgivaren kunna gå fri om hen inom 14 dagar efter en erinran från Justitiekanslern tar bort materialet (https://svjt.se/content/14-dagar-av-ostoppbar-terror). Regeln föreslås på grund av att tidningsutgivarna befarar att gamla publiceringar, på tidningarnas webbplatser, med tiden skulle kunna utgöra förtal. Man anser det orimligt att behöva överblicka så många publiceringar över oinskränkt tid. Det är kanske en rimlig invändning. Problemet med ansvarsbegränsningsreglerna är att de, förutom ärekränkningsbrott som förtal, omfattar brott som hets mot folkgrupp, olaga hot och sådana brott mot journalister och andra som kallas brott mot medborgerlig frihet, m.m. Brott som seriösa medier knappast begår i sina publiceringar. Detta äventyrar arbetet mot nazistiskt näthat (http://www.dagensjuridik.se/2017/11/regeringens-forslag-till-grundlagsandring-forsvarar-arbetet-mot-rasistiskt-nathat). Inte minst eftersom det inte sällan passerar mer än ett år innan en anmälan inkommer eller Justitiekanslern hinner väcka åtal. Dessutom kan exakt publiceringsdatum i många fall vara svårt att bevisa.
Robin Enander och Johan Nordqvist från Juridikfronten.
Regeringen har heller inte föreslagit regler som kräver angivande av korrekt publiceringsdatum. Det finns alltså goda möjligheter för nazistiska propagandaorgan med utgivningsbevis att nyttja ”kryphål” för att komma undan med allvarliga former av hets mot folkgrupp – och andra brott – straffritt. De kommer också att kunna marknadsföra brottsligt material under 14-dagarsfristen för att sedan ta bort det och återupprepa proceduren.
Fråga: Hur har arbetet med ärendet gått? Vilka svårigheter eller utmaningar har ni stött på?
Vårt arbete i den här typen av ärenden består främst i att dokumentera misstänkta brott, sammanställa dokumentationen i en anmälan och rättsligt motivera varje fall som vi anmäler. Detta arbete gjordes förra året och därefter har det varit upp till de rättsvårdande myndigheterna att sköta resten. Justitiekanslern är van vid den här typen av mål och hanterar dem i allmänhet bra, varför någon större uppföljning från vår sida sällan är nödvändig. Vi har dock kompletterat anmälan vid några tidpunkter.
Fråga: Har du något mer du vill tillägga kring domen?
Om den åtalade döms och även den nuvarande ansvarige utgivaren slutligen döms så innebär det att samtliga ansvariga utgivare för Nordfronts har dömts för hets mot folkgrupp till följd av Juridikfrontens anmälningar.
Fråga: Hur ser du/ni på att NMR har förbjudits i Finland?
Jag är inte insatt i de finska rättsregler som rör detta förbud, men kan konstatera att det inte är möjligt i dagsläget för en svensk domstol att fatta motsvarande beslut. I Sverige har föreningsfriheten ett starkare skydd. Däremot har regeringen öppnat upp för att använda en regel i regeringsformen som tillåter inskränkningar av föreningsfriheten för organisationer som bygger på rasistisk förföljelse. Om ett sådant lagförslag antas av riksdagen skulle det kanske kunna tillämpas på Nordiska motståndsrörelsen.
Fråga: Kan du beskriva Juridikfronten och det arbete som gruppen gör? Vad driver er?
Juridikfronten är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Vi tar alltså inte ställning i politiska frågor och vårt arbete går ut på att se till att gällande lagstiftning tillämpas på brott som begås av företrädare för nationalistiska och nazistiska rörelser. En vanlig missuppfattning är att vi ”massanmäler” allt som skulle kunna vara brottsligt och som finns på internet. Det stämmer inte. För att vi ska ta upp ett ärende krävs att det rör sig om ett misstänkt brott begånget av någon som har någon form av tongivande ställning i en högerextrem rörelse. Vi anmäler dessutom bara sådant där det finns goda skäl att anta att brott kan föreligga.
Vi bistår också enskilda som utsatts för brott av nationalister och nazister.
Utöver detta bedriver vi folkbildning kring de rättsregler vårt arbete i första hand utgår från. I detta ingår ofta att upplysa om att allt som kan te sig stötande, provocerande eller kanske rentav rasistiskt inte är straffbart. Yttrandefriheten är och bör vara vidsträckt. Det är viktigt att förstå hur lagen fungerar och att strafflagstiftning inte är det enda eller bästa verktyget för att förändra samhället.
Vi drivs av en önskan om att den svenska lagstiftningens skydd mot aggressiv raspropaganda ska tillämpas som den är tänkt. Eftersom myndigheterna sällan självmant bedriver den typ av granskning som vi utför, ser vi att ett behov av vår verksamhet föreligger.
Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten. I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter. Först ut är idén att religionsfrihet betyder frihet från religion i det offentliga rummet.
Ann Heberlein påstår i en artikel i SvD ”[…] att religionsfriheten även innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet”. Hennes argument är att i det offentliga rummet väger rätten att slippa religion tyngre än rätten att få utöva sin religion:
”Religionsfriheten skyddar rätten att tro – och rätten att inte tro. Man får aldrig, under några omständigheter, tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud… Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger… tyngre än den andres rätt att utöva sin religion.
Därför är det inte hållbart att hänvisa till religionsfriheten för att få igenom krav på böneutrop. I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten.”
Att tillåta böneutrop i det offentliga rummet betyder att man kränker religionsfriheten för de som inte vill ta del av religion, menar Heberlein.
”Det är fullt möjligt för en troende muslim att utöva sin religion utan böneutrop – men den ickemuslim som befinner sig i närheten av böneutropen kommer inte undan. Dennes rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet kränks därmed.”
Religionsfriheten handlar både om att få slippa religion och att få slippa vara religiös. Så långt har Ann Heberlein rätt. Ann Heberlein pratar i artikeln, och på andra ställen, om att hon förespråkar det sekulariserade samhället. Traditionellt sett betyder iden om ett sekulariserat samhälle, ett samhälle som inte domineras av religion.
Så långt är allt som det ska, få vill ha tillbaka gamla tiders samhälle som styrdes av religiösa diktat. Men betyder detta med sekularism då att religionen inte ska synas i ”offentligheten”? Nej, då är det inte sekularism utan ateism.
Sekularism är inte samma sak som ateism. Sekularism handlar om att varken religioner eller ateism ska få dominera det offentliga rummet. Det Heberlein refererar till är det ateistiska system som bl a Sovjetunionen hade. Där tilläts inte religion i det offentliga rummet.
Det Heberlein pratar om är att hon vill att det offentliga rummet ska vara ateistiskt, dvs religionsfritt. Men ett sekulariserat samhälle är inte samma sak som ett ateistiskt, dvs religionsbefriat, samhälle utan handlar om att skydda samhälle och stat från BÅDE idén om den religiösa och ateistiska staten.
Sovjetunionen, och idén om det ateistiska samhället och den ateistiska staten, var ingen bra förebild. Där ansåg man att religion var något man bara skulle få utöva privat, inte offentligt. Sekularismen skyddar både religiösa och ateister och går ut på att både ateister och religiösa har lika rätt till det offentliga rummet.
Den som vill se mer om hur begreppet sekularism definieras rekommenderas att läsa domarna från US Supreme Court; Reynolds v. U.S., samt Everson v. Board of Education of Ewing TP, som fastslår separationen mellan religiösa församlingar och statsmakten. Av domarna framgår att US Supreme Court både tog avstånd från en ateistisk stat lika mycket som en religiös stat. USA på 60-talet såg inte på Sovjetunionens och kommunismens ateistiska stat, där religion inte skulle synas i det offentliga rummet, som något bra. Tvärtom. Därför står det i domarna att varken ateism eller religion ska dominera staten eller samhället.
Jämför gärna med idén om yttrandefrihet och idén om politisk frihet. Yttrandefrihet betyder inte att man ska ha frihet att slippa höra vissa åsikter i det offentliga rummet. Politisk frihet betyder inte att man ska slippa att se partier man ogillar i det offentliga rummet.
Idag har rasismen vuxit sig starkare och mer synlig i vardagen och tidigare ‘snyggt’ paketerad smygrasism har blommat ut i regelrätt förakt mot vissa folkgrupper. Man tror att åsikter om andra människor får uttryckas fritt enligt yttrandefriheten och att inga inskränkningar i yttrandefriheten finns. Man pratar om censur av åsikter som att det vore något helt främmande med inskränkningar i vår yttranderätt. Jag känner därför att det är på sin plats att berätta om yttrandefriheten och åsiktsfriheten samt skillnaderna mellan dessa.
Vardagsrasismen
Min fråga är än en gång, vart tog det sunda förnuftet vägen som en gång hindrade oss från att uttrycka sådana värderingar? Samhället har idag kommit till en punkt där det är offrets tolkning av vad som upplevs som är rasism ska vara vägledande och inte uppsåtet i det sagda, men människors tolkning är att det är fritt fram att uttrycka minsta missaktning man må känna mot en annan människa eller folkgrupp och att allt annat är censur och en inskränkning av dennes yttrandefrihet.
Motargument 