Motargument har kikat på siffrorna som visar att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbetsmarknad.
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 10 409 + 5 507 personer = 15 916. Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 88 814. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17,1 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av 6: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg motsvarande procentsiffra på drygt 31 %, dvs en av tre: 1/3.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg motsvarande procentsiffra på drygt 20 %, dvs en av fem: 1/5.
I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1/6 av beviljade uppehållstillstånd är asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 88 814 uppehållstillståndunder 2020. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 10 409 + 5 507 personer = 15 916. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 88 814. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17,1 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av 6: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 31 %, dvs en av tre: 1/3.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 20 %, dvs en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 ligger procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 17 %, dvs en av 6: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2018 (en treårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
I debatten ställs inte sällan de retoriska frågorna ”Är [infoga valfri siffra] svenskar rasister?” och ”Varför vill [infoga valfritt parti] locka tillbaka rasistiska SD-väljare?”. Frågorna försöker begränsa dina svar till något som gynnar frågeställarens agenda. Antingen ”medger” du att SD-väljare inte är rasister, eller så ”bevisar” du att alla SD:s belackare drar alla SD:are över en kam (första frågan), eller att andra partier är hycklare (andra frågan). Frågorna antar att SD inte kan förlora väljare. Naturligtvis är det inte så enkelt.
Signaturen ”swempa dempa” skriver i en insändare i Dalademokraten i samband med valet 2018 följande:
”Vad har Sverigedemokraterna med rasism att göra? Det är helt befängt! Enligt din verklighet så är 1.1 miljoner väljare rasister?” (Källa: Dalademokraten)
På Twitter hittar vi följande:
De retoriska frågorna ”Är [infoga valfri siffra] svenskar rasister?” och ”Varför vill [infoga valfritt parti] locka tillbaka rasistiska SD-väljare?” är båda exempel på argumentationsfelet komplex fråga, retorisk rävsax eller ledande fråga.
Om du får någon av frågorna bör du istället ifrågasätta de antaganden som görs i frågorna.
De retoriska frågorna utgår ifrån att vi som inte röstar på Sverigedemokraterna, dvs röstar på ett annat riksdagsparti, påstår att sverigedemokratiska väljare per automatik är rasister. Det stämmer inte, även om det finns en del personer som gör det. Det stämmer såtillvida att det naturligtvis finns en andel som ÄR rasister. Enligt forskningsrapporten ”Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? (Forskningsrapport 2018/2)” är att knappt hälften (43 %) av SD-väljare främlingsfientliga, och hälften av dessa är rasister.
Många orsaker till att personer röstar på SD
Du behöver inte vara rasist för att rösta på ett rasistiskt parti. Att SD är ett rasistiskt parti har många fastställt, bl a skrev vi på Motargument inför valet 2018 artikelserien ”SD är ett rasistiskt parti” som på punkt efter punkt belägger varför partiet är rasistiskt. Den består av sju delar samt en sammanfattande åttonde del. Varje del står att finna i länken i slutet av denna krönika.
Det kan finnas många orsaker till varför en person väljer att rösta på SD; missnöje, okunskap, rädsla, oro, rasism/främlingsfientlighet och yttre påverkan är ett par av dessa. Märk väl att rasism/främlingsfientlighet utgör en av flera anledningar, och att det inte är ett villkor för att en person ska välja SD.
Missnöje/misstro. Det har i alla tider funnits misstro med den för tiden sittande regeringen. Det kommer, och ska, alltid finnas. På det sättet hålls demokratin vid liv och politikerna tvingas utmana varandra och på så sätt får vi förhoppningsvis en utveckling av hur det ser ut i landet. Det finns också en misstro till etablissemanget, dvs makthavare, beslutsfattare, myndigheter och samhälle. Det finns en lägre tilltro till att välfärdsstaten levererar. SD är populister, och spelar på folks missnöje.
Okunskap. Många röstar på partier utan att veta vad de egentligen står för. Det framkommer inte sällan att personer inte har koll på SD:s historia (historielöshet) eller hur de ser på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Tyvärr finns det en andel invandrare som röstar på SD, utan att förstå att de i praktiken röstar mot sig själva.
Rädsla och oro. Alla människor besitter en i grunden naturlig och sund inbyggd rädsla och oro. Det är när rädslan och oron tar sig orimliga proportioner och inte förankras i hur samhällets faror verkligen ser ut som det kan bli farligt. Även här spelar SD:s populism en viktig roll, de älskar att måla upp en Sverigebild av ett land som befinner sig i fritt fall eller krig.
Rasism/främlingsfientlighet. Att rasism är en av anledningarna till att en person väljer att rösta på ett rasistiskt parti kräver inte någon större analys. Rasister tilltalas av rasistisk politik och rasistisk övertygelse.
Yttre påverkan. Massmedia, såväl TV och radio som gammelmedia och alternativa media/bloggar/poddar, förstärker Sverigebilden som SD ihärdigt målar upp. Dagens teknik tillåter ett snabbare nyhetsflöde och samma nyhet förmedlas gång på gång. Om vi kikar på statistik över t ex kriminalitet ser vi snabbt att det inte står i rimlig proportion till hur det ser ut i media. Sensation och populism genererar klick, tittare och lyssnare. SD-väljare har ett större medieflöde och kommunikationsdynamik än andra.
Förr röstade människor i Sverige i stor utsträckning efter klasstillhörighet. Under senare tid har människor alltmer övergett det, något som har gynnat SD. Partiet poängterar ofta att de företräder alla, oavsett klass eller bakgrund.
För de allra flesta har det historiskt funnits ett motstånd till att rösta på partiet. Partiets koppling till nazism, Bevara Sverige svenskt och vit makt avskräckte tidigare. Numer finns inte den effekten i samma utsträckning, vilket gör att fler ser partiet som ett alternativ.
Det är inget självändamål att rasister i Sverige röstar på Sverigedemokraterna. Det finns personer med rasistiska åsikter som röstar på andra partier. Rasister finns i alla läger, oavsett partitillhörighet. Enligt en forskningsrapport från 2018 instämmer knappt hälften (43 %) av SD-sympatisörerna i påståendet ”Jag vill inte få en invandrare ingift i familjen” – vilket enligt rapporten är främlingsfientlighet. Motsvarande siffra för socialdemokrater är knappt 1/10 (8 %) och för moderater knappt 1/5 (19 %). Drygt 1/5 (22 %) av alla SD-sympatisörer, dvs hälften av de främlingsfientliga 43 % SD-sympatisörerna, instämmer också i påståendet att det finns raser som är mindre intelligenta än andra – vilket enligt rapporten är rasism.
Forskningsrapporten visar att SD-sympatisörer i omfattande utsträckning är främlingsfientliga eller rasister. Oavsett om en SD-väljare är rasist, främlingsfientlig eller inget av det, så är varje enskild väljare en presumtiv väljare för alla partier.
De retoriska frågorna i ingressen insinuerar att alla som röstar på SD är rasister, och att icke-rasistiska partier inte vill att dessa skulle rösta på dem är ett ohederligt argumentationsfel, en komplex fråga, även kallat retorisk rävsax eller ledande fråga. Den är medvetet ställd på ett sätt som gör den svår att svara på. Den tar också sin utgångspunkt i att SD inte kan förlora väljare. Naturligtvis kan SD förlora väljare till andra partier, dels pga att alla SD-väljare inte är rasister, dels pga att alla väljare, rasister, främlingsfientliga och icke-rasister, är presumtiva väljare för alla partier. Alla partier har sympatisörer som hyser rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Det vi med säkerhet kan säga är att SD är ett rasistiskt parti, som i större utsträckning lockar rasister.
De med utländsk bakgrund är med och finansierar pensionerna till dem som är över 65 år – som till 86% har svensk bakgrund.
Det kan vara intressant att se hur många vi är som har utländsk bakgrund och hur många vi är som har svensk bakgrund.
Min utgångspunkt är densamma som svenska myndigheter har haft sedan 2001. Den som har svensk bakgrund är född inrikes OCH har minst en förälder född inrikes.*
Inte helt förvånade är andelen med utländsk bakgrund som högst bland den grupp som förvärvsarbetar (nästan 30%) medan de är minst andel av dem som är över 65 år, och pensionerade, 14 %.
Detta betyder att de med utländsk bakgrund med sitt arbete är med och finansierar de personer som är pensionerade – som till största andelen (86%) har svensk bakgrund.
—-
* på så sätt slipper man också den absurda situationen att alla vuxna i kungafamiljen (utom Daniel) är av utländsk bakgrund.
Eftersom jag ser att det sprids en massa rykten om att Sverige är värst när det gäller dödligt våld så kan det kanske vara värdefullt att få fakta.
Jag ska återkomma till de mer absurda påståendena om att Sverige skulle vara värst i Europa och världen, och nu bara koncentrera mig på fyra nordiska länder – Finland, Danmark, Sverige och Norge.
Perioden är 2010-talet.
Som synes så är Finland hårdast drabbat. I början av 2010-talet låg Finland över 2 per 100 000 invånare – en nivå som Sverige inte har haft sedan före 1750. Sedan dess har det dödliga våldet minskat i Finland, och sedan 2015 stabiliserats mellan 1,3 och 1, 5 per 100 000 invånare – vilket fortfarande är betydligt högre än något av de övriga länderna.
Norge ligger på motsvarande sätt lägst i statistiken. Efter 2014 ligger de på ett genomsnitt kring 0,5 per 100 000 invånare.
Återstår Danmark och Sverige.
Dessa två länder har legat relativt nära varandra – men Danmark ligger genomsnittligt över Sverige. 2014 års danska nivå på 1,31 har Sverige inte varit i närheten av sedan början av 1990-talet.
Genomsnitt 2010-talet (dödligt våld per 100 000 invånare/år):
Finland: 1,654
Danmark: 1,035
Sverige: 0,978
Norge: 0,583 (förutom terrordådet 2011)
EDIT:
Den uppmärksamma läsaren lägger nu märke till att Breiviks 77 mord 2011 finns med i den norska statistiken.
Detsamma gäller terrordådet på Drottninggatan med fem döda i den svenska statistiken för 2017.
SD:s påståenden om antal medlemmar granskas av Motargument. Partiet har fortfarande i dag, i skrivande stund kvar sina gamla skryttexter på sin webbsida med : ”Vi växer så det knakar” och: ”Vi växer snabbare än någonsin och är på god väg att bli Sveriges största parti.”
För kalenderåret 2019 ska partierna ha skickat in anmälan till Kammarkollegiet med samtliga uppgifter om partibidrag och partistöd senast den första juli 2020. Redan idag går det att läsa några partiers redovisning. Motargument upptäckte att intäkterna som SD får från medlemsavgifterna har minskat från 2018 till 2019.
Enligt deras egen redovisning fick partiet SD in 6 875 650 kronor från sina medlemmar i medlemsavgifter för hela kalenderår 2018. (Notera att det var ett valår)
För år 2019 har SD fått in 6 744 201 kronor i medlemsavgifter.
Ett tapp på ungefär 131 000 kronor på ett år kan verka vara marginell skillnad, men för partiet som ständigt hävdat de haft konstant medgång och tillväxt så kan detta vara en extra detalj som bidrar till de varningsklockor om allt fler avgående och uteslutna kommunpolitiker runtom i hela landet och det som de kraftigt sjunkande opinionssiffrorna visat sedan november 2019.
SD har ett medlemskap, som kostar 200:- per medlem per år. Och de har också i många år haft ett ”livstidsmedlemskap” för en fast engångssumma. Den var tidigare på 1 500:- per medlem, numera har den höjts till 2 000:- i en engångskostnad för att bli medlem i resten av sitt liv. (Motargument misstänker att man trots det kan ansöka om att gå ur partiet)
Ett missnöjesparti som i mer än ett halvår haft sjunkande popularitet, allt färre sympatisörer och förtroendevalda, de tappar nu även medlemmar. Det går dåligt för SD, som har stor procentandel ”missnöjesväljare”.
Väljare som röstat för att ”röra om i grytan” eller i protest mot sittande regering eller ”sjuklövern” är lättrörliga. Är de inte nöjda med sitt förra val, så kan de bli soffliggare, röstskolkare eller tänka sig att flytta sin röst till något annat alternativ. Så skedde med Ny Demokrati och Svenskarnas Parti – och Motargument minns deras spektakulära och snabba splittring.
Vi lever med föreställningen att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.
En studie genomförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) genomförd 2017 och publicerad 2018 visar att det fortfarande är en lång väg att gå, även i Sverige, vad gäller rasism, diskriminering, hat och hot gentemot svarta.
Rapporten visar att rasismen mot svarta i Sverige är mer utbredd än EU-snittet. (EU-28 är EU:s 28 medlemsländer)
41% av svarta i Sverige svarar att de har blivit rasistiskt trakasserade under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 ligger på 30%)
7% av svarta i Sverige svarar att de har utsatts för rasistiskt motiverat våld under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 5%)
26% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiska förolämpningar under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 20%)
13% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiskt motiverat våld under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 7%)
60% av svarta i Sverige svarar att de utsattes för s k ”rasprofilering” senaste gången de stoppades av polis (Genomsnittet för EU-28 är 44%)
38%, respektive 51%, av svarta i Sverige svarar att de känt sig diskriminerade mot bakgrund av sin hudfärg senaste 12 månaderna, respektive senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 24% respektive 39%)
För den som vill ta del av hela rapporten går den att finna här:
Motarguments artikelserie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden fortsätter här med en kort uppdatering av vår tidigare utblick till ett fåtal länder i nordvästra Europa.
Tyskland: Alternative für Deutschland/AfD hade en topp vid 16-18% under hösten 2018, har sedan gått i en sjunkande trend, för att under maj 2020 ligga på 9 – 12%.
Storbritannien: UKIP är oerhört litet numera. ”Brexit party” verkar också tappat allt stöd, under 4% hela detta år. Labour är enda parti som ökar våren 2020.
Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PVV hade i gallupundersökningarna en temporär topp under augusti 2017 på 22%, men föll sedan stort till ca 8% våren 2019. De pendlar nu i mars-maj 2020 mellan 13 och 19%.
Belgien: Vlaams Belang/VB åtnjuter en uppåttrend, sedan en rödgrön koalition vann i senaste valet, i maj 2019, nu ligger de i området 24,5% – 28% och förefaller vara största belgiska parti. Partie Populaire/PP har försvunnit ner till 0 – 3,6% sedan maj 2019.
Motargument håller er uppdaterade på det aktuella opinionsläget i Norden, på lite längre sikt. Vad har förändrats i förtroendet för regeringspartierna under Corona-pandemin och hur skiftar stödet för partierna i våra grannländer och i Sverige? (uppdaterad måndag 8/6 2020)
Vi har i en rad artiklar på Motargument visat diagram och analyserat de så kallade ”högervindar” och ”populistpartiers uppstickarförsök”. Det är nu en tid sedan vi sist gjorde ett svep över våra grannländer i Norden.
Såhär ser maj månads politiska opinionsundersökningar om hur partisympatierna har rört sig i jämförelse med ett par år bakåt:
Danmark: Regeringsledande Socialdemokraterna går uppåt mot 35% (i folketingsvalet 2019 fick partiet 25,9%). Dansk Folkeparti fortsätter att tappa och är nu nere vid 6-7% i maj 2020.
Finland: Socialdemokraterna rör sig en aning uppåt till 22%, de gick igenom en kris under hösten 2019 då de såg ut att gå ner till 14% (i riksdagsvalet våren 2019 fick partiet 17,7% av rösterna). Sannfinländarna tappar efter en rejäl uppåtgång under hela år 2019 tillbaka ner till ungefär 18% maj 2020 (i riksdagsvalet våren 2019 fick partiet 17,5% av rösterna).
Norge: Oppositionspartiet Höyre ökar till 26%, Socialdemokraterna ligger nu kring 25,5% och Fremskrittspartiet ligger i en zon mellan 8-12%. (I stortingsvalet 2009 fick de 22,9%)
Sverige: Socialdemokraterna har senaste månaden ökat tillbaka upp till ca 30-33,7%. Sverigedemokraterna har tappat till 17-19,7%, för ett par månader sedan var de uppe på all time high, vid ca 24-25% (senaste riksdagsvalet hade de 17,53%). (Uppdaterad med SCB, 8/6 2020)
Island har en svåranalyserad situation, kanske mestadels för att regeringen består av 4 mindre, ganska jämnstora partier. De går samtliga något sakta nedåt, men det är möjligen endast en del av en längre rörelse vilket beror på annat än Corona. Island har i skrivande stund endast 10 bekräftat avlidna i Covid-19. Det parti som förefaller röra sig lite uppåt i opinionen är Independence, (konservativa, euro-skeptiska).
Det prognostiserade väljarstödet för olika politiska partier – i form av förändringar uppåt eller neråt – går att följa på många olika ställen, inte bara i dagstidningarna.
Ett par av de webbsidor som visualiserar opinionsundersökningarnas prognoser är Wikipedia och val.digital. Eftersom det är privatpersoner som uppdaterar dessa sidor efter det att tidningar publicerat siffror från respektive opinionsinstitut, är det en viss eftersläpning i inrapporteringen.
Den webbsida som Motargument anser har den mest översiktliga och lättmanövrerade historiken är val.digital :
På val.digital kan man i den översta menyn byta mellan de olika partierna och ställa in valfri längd på historik med en kalenderfunktion.
Motargument vill råda alla att betrakta opinionssiffror som osäkra. I alla nyhetsartiklar där väljarstödet definieras i siffror i procent och tiondels procent, kan de ytligt sett verka vara vetenskapliga fakta och en sanning. Så är inte alltid fallet. Opinionsundersökningar är endast prognoser.
Lägg inte för stor vikt vid en enstaka månads enkät-resultat. Undvik att överdriv värdet av en enda månads gallup från ett enda företag, för den kan aldrig vara en riktigt pålitlig indikator för hur hela landets väljare kommer att rösta i nästa val.
Motargument 