Etikettarkiv: kultur

"Omvänd rasism" är också rasism!

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Tommy Deogan

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

Är det en sak som jag verkligen vill lära mina barn så är det vara stolta över sitt land, Sverige. Där de kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för regnande bomber, där de utbildar sig, där de skaffar sina egna familjer, där deras farbror ligger begravd men kanske framförallt, för att deras land hjälper — och tar emot människor i nöd ifrån andra länder. Det, om något, är verkligen någonting att vara stolt över. Oavsett om inte deras skolor sjunger den Svenska nationalsången på skolavslutningar, tar jag dom stolt i händerna och sjunger så att hela taket lyfter.

Kanske ligger det en extra motivation i detta för mig, då jag aldrig riktigt kunnat släppa de åren i min tidiga grundskola då jag fick uppleva rasism på nära håll för första gången. Under min uppväxt och bland mina vänner i Hallonbergen samt generationerna 1975 – 1980 fanns det inga som helst tankar på vem som var svensk eller inte svensk. Hallonbergen var väldigt integrerat och alla umgicks med alla. Det handlade snarare om hjärtat och vänskapen man bar på, snarare än hudfärgen.

Sedan skedde någonting som jag aldrig förstod. Etniska grupper började dra sig till varandra, Iranier med Iranier, Turkar med Turkar och Somalier med Somalier. Vad som blev tydligast var hur gruppen ”svenskfödda” ungdomar hamnade längst ner på stegen i dessa gruppers ögon. Till den grad att många med denna så kallade ”omvända” synen ofta gick bet. Bara för att en kille var svensk trodde man att han var en enkel måltavla som man både kunde kalla för ”tönt” och sedan hoppa på. Dock slutade allt för ofta dessa slagsmål i att den Svenskfödde stod upp, och tittade ner på den andre som i sin tur kom tillbaka med en armé av kompisar för att hämnas på ”svennen”.

Detta var ingen ”isolerad händelse” som jag vet att många skolor och kommuner, även min egen, ville få det till. Det var så omfattande att det nästan vallfärdade svenskfödda ungdomar som tröttnat på denna rasism till extrema högergrupperingar. Väl där satte man en stämpel på honom, att vara ”på glid”. Vad som dock från den tiden till skrivande stund konstant varit mest på glid är vuxenvärld, skola och kommun.

Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om. Men den existerar, den existerar i bred utsträckning. Resultatet av detta hamnade, om möjligt, än mer på glid. Svenskfödda ungdomar drog sig antingen till destruktiva grupperingar eller förvandlade sig själva till, ”icke-svenskar” (?) Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal. Man kunde nästan tro att de kommit ifrån mellanöstern igår när man hörde dom prata. Vilket gäller ännu idag. Att vara ”svensk” blev så synonymt med att vara en tönt, mes och svag individ. Till denna grad existerar den s.k. ”omvända” rasismen.

Enbart orden ”omvänd rasism” talar sitt tydliga språk om hur vi ser på saken. Rasism gäller endast och enbart om svenskfödda eller vita riktar den emot icke-svenskar eller icke-vita. I andra fall heter det ”omvänt”. Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”. I allt annat gäller regeln att man själv måste kunna må bra, för att hjälpa andra. Men inte när det kommer till detta. I en nödsituation på ett flygplan handlar det om att själv sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Detta är inte för att man är en egoist, tvärtom. Kan man själv inte andas är sannolikheten stor att barnet bredvid inte får på sig sin mask heller.

Alla dessa populära s.k. ”coacher” skriker ut sina mantran; ”Kan du inte älska dig själv, kan du heller inte älska andra…!” och vi köper detta med hull och hår! Alla älskar sig själva, men endast lagom mycket.

Om vi implementerar detta mantra till Sverige, Svenskar och invandrare så blir det genast skrattretande. Är det någonting vi inte får vara, av någon orsak, i detta land så är det att vara stolta över det. Stolthet över Svea Rike blir genast synonymt med Nazism. På liknande trångsynta sätt blir jag lika förbluffad över människor som kallar supportrar för huliganer, för att de hejar på ett lag, bär lagets halsduk eller uttrycker sin stolthet över att heja på just det laget. Det är en skrämmande trångsynthet och okunskap, så att man blir rädd. Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade. Hur kan det komma sig att det skulle klassas för ”rasistiskt” om den Svenska polisen, likt den Amerikanska, hade den Svenska flaggan på jackor, bilar och foton? Vet vi överhuvudtaget vilket land det är vi lever i själva?

De enda gånger då man får uppleva den Svenska stoltheten och gemenskapen är vid ett fotbolls-VM eller EM, eller utomlands. Utomlands blir alla tok-svenskar och både kramar samt middagsbjudningar delas ut till alla andra Svenskar, endast för att de är Svenskar. Skulle man så endast bjuda på en kaffe till någon lika okänd här hemma, i tunnelbanan skulle man troligtvis klassas som psykiskt sjuk och polis skulle tillkallas. Direkt.

Väl hemma i Sverige igen så återgår vi till vår vardag. En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen. Framförallt, där Svenska barn och ungdomar ”emigrerar” på plats, önskar de vore av annan nationalitet och förlorar så väl tal som den viktiga Svenska kulturen.

Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist! Men jag är inte rädd för att bli kallad ”rasist” och jag kan bara önska att många fler ”Svenskfödda” också släpper den rädslan för att ersätta den med sunt förnuft, rättvisa och en insikt på skillnaden mellan att älska, stolthet samt rasistiskt förakt.

Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”. Trots att tusentals barn lider av den, dagligen och bokstavligt talat skäms över att vara födda i Sverige.

Bo Hansson säger ”Svarting” i radio, och det blir ett ramaskri som heter duga. En lärare på högstadiet kallar en av sina elever för ”Svenne”, och ingen bryr sig. Vi måste börja bry oss. Vi måste visa vägen för nya generationer barn och ungdomar att det är helt okej, snudd på en självklarhet, att man skall vara stolt över — och älska sitt land. Vi, vuxna, måste börja lära oss skillnaderna. För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!

Precis som den Svenska flaggan länge, uppenbarligen, har erövrats av extrema högertankar har de även lagt monopol på ordet ”omvänd rasism.” De enda som kan neutralisera och normalisera detta är vi själva. Kanske är det så att ingen vågar tala om denna ”omvända rasism” då det har blivit ett starkt mantra för högerextrema och främlingsfientliga tankar. Tar man orden i sin mun innebär det kanske att man blir klassad som ”rasist”. Även denna extremt omfattande och snudd på feg rädsla måste också brytas. Svenska lärare vågar inte se problemet i skolkorridorer och agera, om han eller hon skulle nämna att det finns en ”omvänd rasism” är rädslan påtaglig för att denne själv blir anklagad för att vara en. Är vi verkligen så rädda om vad andra människor, som varken betalar vår hyra, ger oss mat på bordet eller bidrar med någonting i våra liv, tycker om oss?

Även för oss antirasister, så är den Svenska flaggan vår flagga. Ordet ”omvänd rasism” existerar fortfarande och den är lika vidrig som den ”andra” rasismen vi alltid talar om.

För oss är denna typ av rasism, den ”omvända”, precis lika viktig att bekämpa, belysa och prata om. För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar. Precis som jag hör att Sverige skulle vara ”bättre” utan icke-svenskar. Inget av dessa tankesätt ter sig vara mer intelligent än den andra.

I Sverige talar vi så ofta och stolt om våra demokratiska rättigheter, inte minst när vi blickar emot ”andra länder”. Men hur bra är detta egentligen när vår nations flagga knappt vågar användas, för att den anses vara ”stötande”. Likaså upplevs det vara ”rasistiskt” att sjunga vår egen nationalsång. Kanske är det därför vi super oss dyngraka och skriker ut nationalsången på charterresan, lika ofta som ett alarm på snooze. Vi vågar inte ens använda och belysa ord som ”omvänd rasism”. Allt detta har extremhögern lagt beslag på, och vi sitter snällt och tittar på helt tysta. Vi gör dom dessutom den stora tjänsten att vi accepterar att de lagt beslag på det, genom att själva vägra vifta med flaggan, sjunga vår egen nationalsång eller belysa den ”omvända rasismen”.

Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005. Vi har båda fått höra att den kan vara ”stötande”. Det jag finner mest stötande är; de som anmärker på att Svenska flaggan kan vara ”stötande”, hur de själva gått på extremhögerns erövringar och att de accepterat dessa. Min andra tanke är; ”Vet de själva om vilket land de bor i?” 

/ Tommy Deogan, gästkrönikör

En höstsaga

        Det var en gång en Mobbare som härTrolljade på Twitter.
Hen var dum, dryg och elak. Överlägset hånade, förlöjligade och kränkte Mobbaren alla som inte tyckte som hen, ivrigt påhejad av en skara medlöpare.

De som utsattes för hens elakheter brukade svara tillbaks eller nonchalera, ignorera och blockera hen när elakheterna blev för svåra att ta. Mobbaren tyckte detta var skoj och skröt gärna inför medlöpare, folk och fä.
De utsatta stöttade och peppade varandra, hoppades att hen skulle lägga av till slut. Men Mobbaren var ostoppbar!

Så fortsatte det månad efter månad. Man kunde höra Mobbarens hånfulla skratt i hela Cyberrymden när hen kränkte människor på nätet.

Tills en kall, mörk kväll i Oktober —
Mobbaren kände sig oövervinnerlig och begick det största Twittermisstaget någon kan göra.

Hen gav sig på den älskligaste av dem alla, den vänaste, mest sårbara, alla twittrares eget lilla hjärtebarn, Twittersessan. Bildligt talat så slog Mobbaren omkull henne, sparkade på hennes hjärta och pinkade på hennes sorg.
Det blev dödstyst på hela Twitter i flera långa sekunder. Det var som om alla hade tappat andan i ren bestörtning. Så hördes ett muller, en dov ton fyllde atmosfären och plötsligt bröt helvetet lös över Mobbaren. Månader av ackumelerad vrede riktades i ett slag mot Mobbaren!
Ve, ve usla Mobbare! Hen kunde inte tro sina ögon. Vad hände? Allt gick käpprätt åt skogen för hen.

Desperat försökte Mobbaren dölja sitt övergrepp, men reagerade alldeles för sent. Skärmdumpningsfén hade varit alert och sparat bevisen på övergreppet för evigheten.
Mobbaren skrek och grät, slet sitt hår och knappade febrilt på alla tangenter. Hen skrev #svpol på varje tweet för att tillkalla sitt medlöparkavalleri, men bara ett litet fåtal kom till hans undsättning. De var chanslösa inför De utsattas ord och snarare stjälpte än hjälpte Mobbaren.
Mobbaren ylade av smärta. Åkallade både sin mor och Internet. Skrek: ”Titta, titta! Se hur onda de är mot mig! Se hur de hatar mig! Hur de ljuger om mig! Jag har inte gjort nåt fel!” Mobbaren tyckte väldigt synd om sig själv.
Men Internet — som har förmåga att se och höra allt — sade till Mobbaren: ”Det du gör mot en av dessa mina minsta, gör du ock mot mig!”

Oj, Internet var verkligen inte glad på Mobbaren, så blev det så att Mobbaren miste helt sin förmåga att mobba. Aldrig mer har hans ord kraft att såra eller skada. Vart hen än sig vänder ska elakheterna falla platt till marken. Aldrig mer kommer någon att ta denne mobbaren på allvar.

Twittersessan då? Undrar du antagligen. Twitters eget lilla hjärtebarn kärleksbombades varje dag och gick en alldeles strålande framtid till mötes.
Slutet gott, allting gott.

Sensmoral; Ingen gillar en mobbare.

Allt våld är hedersvåld

När någon talar om ”hedersvåld” föreställer vi oss gärna ett våld med religiösa eller kulturella förtecken som handlar om att upprätthålla en familjs eller en släkts heder. Något som man anser inte tidigare funnits i Sverige. Invandrarna kom hit med våldtäkter, kebab och pizza — plötsligt hade vi ”importerat” en hederskultur, något som tidigare aldrig funnits i Sverige och som kommer försvinna bara vi kastar ut alla invandrare; ”Inga invandrare — inga våldtäkter!”

Jag påstår att det är kvalificerade dumheter. Jag påstår att allt våld på något sätt handlar om att upprätthålla heder. Oavsett om det sker på skolgården, på fotbollsmatchen, på krogen eller i hemmet så handlar det om heder. När hedern är i fara tar vissa till våld. Våld som konfliktlösningsmetod. Våld för att återupprätta den förlorade hedern. Hedern som förlorats när fel lag vann, när någon var ”stöddig” i krogkön, när någon körde om eller när flickvännen var otrogen.

Bilden är tagen i samband med en pjäsVåld har funnits i vår ”svenska” kultur så länge som det går att minnas. Från vikingarnas tid och framåt finns det berättelser om svenska män som slagit och utövat våld mot kvinnor. Jag vet många kvinnor som har blivit eller fortfarande blir slagna utan att det har funnits någon koppling till religion eller utländsk bakgrund. Min mormor blev regelbundet slagen av min morfar i många år, tills han en dag tog sitt liv. Jag vet en kvinna vars mamma blev mördad av sin man, efter många år av systematiskt våld.

Det finns män som slår män. Kvinnor som slår kvinnor. Kvinnor som slår män och män som slår kvinnor. I nära relationer är män som slår kvinnor överrepresenterat världen. Kvinnor har alltid blivit slagna och mördade. Överallt i hela världen. Att påstå att våld mot kvinnor och våldtäkter skulle ha kommit till Sverige med invandringen är alltså helt absurt och motsägs enkelt av varenda historiebok. Våld mot kvinnor har alltid funnits här. Våld har inget kön. Våld har ingen etnicitet. Våld har ingen ålder. Våld är våld och vår fokus bör ligga på att det är fel, var det än sker.

Bilden är tagen i samband med en pjäs

Det är för mig obegripligt att vi inte frågar oss varför vi fostrar människor som använder våld som konfliktlösningsmetod. Istället fokuserar vi på offret och ifrågasätter. ”Varför går hon inte efter det första slaget?” är en fråga som lägger över skulden och ansvaret på kvinnan. Jag menar att en viktigare fråga är ”Varför slår han det där första slaget?” Han är ju också en produkt av vårt samhälle. Var har han lärt sig att våld kan lösa konflikter och vad är det han saknar? Vad ligger bakom dessa mäns handlande ? Hade vi kunnat upptäcka de här männen mycket tidigare ? Finns det ett mönster med våldsproblematik i dessa mäns uppväxt?

Genom att se mannen som slår och våldtar som en produkt av samhället och försöka förstå honom gör vi det möjligt att jobba förebyggande för att få färre sådana män i framtiden. Att försöka förstå någons agerande och bakgrund handlar inte om att ursäkta ett beteende utan är ett måste för att kunna jobba förebyggande.

För att minska våldet i samhället måste vi säga nej till allt våld, i alla situationer. Redan på dagis. Hur många har inte sett pojkar slåss ute på skolgården viftat bort det med ”Pojkar är pojkar”? Hur många har inte sett vuxna män slåss på krogen för att upprätthålla heder och ära? Det där krogbråket borde fördömas lika slagkraftigt som rånaren som slår ned sitt offer. Vi måste sluta ursäkta kvinnovåld med att ”han kunde inte behärska sig” på grund av något som hon gjorde. För att inte tala om våldet inom fotbollskulturen… Genom att förstå de som använder sig utav våld kan vi också spegla var i vårt samhälle vi kan göra förändringar.

Flickor får underkasta sig redan i tidig ålder. De får vänta på sin tur, sitta snällt och fint. Bråkar pojkarna med dem, får de lära sig att det beror på att ”pojkarna är kära i dem”. Samtidigt får flickorna ett verbalt ordförråd som många pojkar saknar. Hur kan vi åstadkomma förändring om vi inte lär pojkar att prata och uttrycka vad de känner i stället för att slåss?

Jag skulle kunna skriva en mängd områden där vi kan göra stora insatser för att förebygga våld i nära relationer. Kanske tycker någon att jag lägger stor fokus på män som slår kvinnor och därmed glömmer bort det andra våldet i nära relationer. Det som sker i samkönade relationer eller det våldet som utövas av kvinnor emot män. Men det gör jag inte. Jag tycker att allt våld ska uppmärksammas och motarbetas, var det än sker i samhället. Vi måste säga nej till allt våld.

Självklart ska det som vi traditionellt benämner hedersvåld motarbetas, men denna viktiga fokus får inte leda till att vi glömmer eller trivialiserar det våld som ”svenska” kvinnor blir utsatta för. Vi får inte tro att att det inte förekommer inom ramen för ”svensk” kultur och därmed osynliggöra det. Vi får inte glömma min mormor, hennes mor och hennes mormor. Vi får inte glömma min före detta skolkamrat som nyss har fått skyddad identitet för att man finner att det finns en risk att hon kan bli dödad av sin före detta pojkvän om han får reda på var hon bor. Det är viktigt att vi vågar se för att annars blir det ett hån mot alla kvinnor som är utsatta för våld och övergrepp där förövaren inte har en utländsk bakgrund. Som att de inte finns. Genom att erkänna att allt våld egentligen handlar om heder och att alla kvinnor som mördas i Sverige idag, oberoende av kulturell och etnisk bakgrund, mördas av heder kan vi också motverka detta våld.

20 mördade kvinnor. Av dessa är 1-3 den typ av mord som vi traditionellt kallar för hedersmord. 30 000 anmälda våldsbrott mot kvinnor i hemmet. 120 000 förmodade våldsbrott mot kvinnor i hemmet.  Varje år. Vi kan kalla det vidrigt, obegripligt, oacceptabelt. Men knappast för ett problem som kom hit med ”invandrarna” (vilka de nu är?). Så när Sverigedemokraternas kvinnor går ut med en lista på 32-punkter där fokus är att förhindra så kallat hedersvåld i Sverige, utfört av personer med utländsk bakgrund, kan man fråga sig om deras verkliga agenda handlar om verklig omtanke för våldsutsatta kvinnor eller om att smutskasta invandrare.

Anna Siekas

Kortfattat om kultur och rasism.

Ibland är det extra tydligt, hur rasistiska grupperingar och rasistiska idéer vill värna om det så kallade svenska. Den 3 oktober 2012 visades på Kulturnyheterna ett inslag om hur Dalateatern i Dalarna fått mängder av kommentarer och påhopp på grund av en enda anledning.

Huvudrollsinnehavaren i Hemsöborna, Måns Clausen, har fel hudfärg. Ett av de rasistiskt färgade mailen menar att regissören svikit svenskarna och smutsat ned Strindbergs verk genom att använda en mörkhyad skådespelare till rollen som Carlsson.

Något som tycks gå rasister förbi är att kultur på det stora hela, i Sverige, i dag, har som ett av sina främre syften att utmana, väcka debatt och diskussion, ifrågasätta, hitta nya vägar att gå. Att använda en mörkhyad skådespelare till ett verk som tillhör den svenska kulturen på ett sätt som Hemsöborna.. hur nytänkande det är går säkert att debattera, men poängen är ändå att den har rätt att göra det. Det är kulturens roll.

Det som är spännande med det hela är att det rasisterna är ute efter – att bibehålla den svenska kulturen svensk, är att genom de metoder de vill använda sig av, åstadkommer precis det motsatta.

Här kan du se inslaget på SVT.

Mångkultur och mångkultur

Fast Food Street FestivalDet finns en förvirring angående ordet ”mångkultur”. Å ena sidan är det en beskrivning av levd erfarenhet. Av upplevelsen att befinna sig i en vardag där det är möjligt att samtidigt tjuvlyssna på folk som pratar farsi, hålla kinesisk elektronik i händerna, snabbäta en kebab, bära amerikanska jeans, läsa en ledare om knätofsar och på det stora hela sammanfoga stora delar av världens ekonomiska, sociala och kulturella väv i en enda ögonblicksbild.
Å andra sidan är det också en beskrivning av inkluderande offentlig policy, som syftar till att göra det enklare för olika gemenskaper att ge uttryck för sina kulturella identiteter.

Dessa tu ting är inte samma sak. Och däri ligger förvirringen.

Mångkultur som levd erfarenhet är egentligen långt mindre komplicerat än det låter. Vi behöver inte ens lämna landet för att uppleva det — en norrlänning och en skåning som hamnar i en diskussion upptäcker förmodligen att skillnader finns. Eller, varför inte, en PC-användare och en Applefanatiker. Det finns tusen och åter tusen sätt att bygga gemenskap på, och när medlemmar av dessa gemenskaper möts så uppstår fenomenet mångkultur.

Det är någonting som inträffar närhelst människor bygger gemenskap kring saker och ting. Och människor är fenomenalt duktiga på att bygga gemenskap.

Mångkultur som offentlig policy är även det mindre komplicerat än det låter. I sin enklaste form är det helt enkelt att det offentliga inte lägger sig i vad människor gör med sina vardagar, och låter olika gemenskaper ta sig de uttryck som passar dem. I lite mer involverade former kan det förekomma åtgärder för att bygga plattformar för att underlätta dessa gemenskapers deltagande i det offentliga samtalet.

Som varje punkare vet, så översätts inte gemenskap automatiskt till ett erkännande som legitima deltagare i den offentliga debatten.

Skillnaden kanske kan verka subtil, men kom ihåg uppdelningen: levd erfarenhet och offentlig policy. Det ena är någonting vi kan se hända på gator och torg, det andra är någonting som tar plats i offentliga dokument. Och den som vill kritisera mångkultur på ett meningsfullt sätt behöver ta denna skillnad i beaktande.

Det är exempelvis inte möjligt att kritisera det offentligas inställning till sina medborgare genom att påpeka att vissa medborgare är konstiga. Att en grupp upplevs som märkliga är inte någonting som har någon bäring på hur det offentliga bör agera — det är helt enkelt inte formulerat på samma nivå. Det kan på sin höjd användas för att bygga engagemang inom den egna gemenskapen, men det är inte en politisk fråga.

Den som vill kritisera mångkulturell politik måste göra det utifrån en politisk utgångspunkt. Allt annat är löst tyckande, och bör betraktas som sådant.

Argument för Bengt

”Blott barbariet var en gång fosterländskt” heter det. Nja, så illa var det inte, men Sverige av idag har formats av kontakten med resten av världen. Det är tanken i denna artikel som cirkulerade på nätet för 15 år sen, då rasistiska skinheads fortfarande var det man förknippade med Sverigedemokraterna. (källa)

Länge nog har vi närt detta odjur nya tider stundar.
Stärk fronten, skydda vårt land, låt inte odjuret nå fram till vår sådd.  /Ultima Thule

Det är inte längre någon hemlighet att den rasistiska frågan i Sverige hotar att förvandlas till en malström. Enligt en opinionsundersökning publicerad av Eurobarómetro, är mer än 50 procent av svenskarna främlingsfientliga. Raderna ovan är hämtade ur en sång som är spridd bland vissa svenska ungdomar. De stoltserar med sin ideologi, uniformerar sej i korta jackor, militärkängor, och det mest karakteristiska, de rakade huvuden som gett dem namnet ”SKINHEADS”

Många gånger har jag sett dem vid stationerna, på bussar, i tunnelbanan, på restauranger; jag har velat närma mej dem men en viss försiktighet har hållit mej tillbaka. De talar mycket fort på sin ungdomliga jargong och min omisskännligt turkiska uppsyn kanske skulle göra dem ännu mer förbittrade.

Vad de vill?
Det är uppenbart; att få bort utlänningarna. Men vilka? I Sverige lever omkring 300.000 finländare. Dem också? Visst inte, men säkert de mörka, ”svartskallarna”, betraktade som fientliga invandrare med främmande religioner, ”ras” och annorlunda seder och bruk.

Nu skulle jag vilja berätta något som inträffade när jag gjorde min Invandrarpraktik i Västerhaninge. Där fanns också några svenskar, bland dem den råbarkade killen Bengt. Han förklarade sej vara en beundrare av grupper som Vitt ariskt motstånd (VAM), Vit aggression, Storm med flera; han framförde sina krigssånger med gutturala vargtjut samtidigt som han höjde högra armen och avslutade med ett klangfullt: Heil Hitler!

I grunden var han inte mycket mer än en enfaldig barnunge och hela hans medvetande kunde knappast förmås att växa. Han kunde slå med en gummiklubba mot en möbel, samtidigt som han sneglade på oss och sa: ”Så ska jag krossa svartskallarna”. Hans skryt gick så långt att vi kom överens om att låta honom smaka sin egen medicin. När han kom in i verkstaden flög vi upp i givakt, skrikande av våra lungors fulla kraft samtidigt som vi sträckte upp högra armen tilll hitlerhälsning: HEIL HITLER! Hans ansikte tycktes explodera av vrede över att se ett otal araber, turkar, jugoslaver, afrikaner, latinamerikaner, till synes fullständig hängivna, medan vi kämpade för att inte brista ut i skrattsalvor.

Med tiden och genom den dagliga kontakten blev han vår kamrat och han gick ut och festade med bosnierna, chilenarna och de andra, som kallade honom ”jävla rasist”. Men lördagarna var helgade åt hans nazistiska religion.

En eftermiddag efter lunchen sa jag till honom:
Bengt, om du förkastar allt som du tycker verkar utländskt ur din kultur, vad får du kvar?
Han verkade inte förstå min fråga.

Tycker du om utlänningarna?
-Nej! svarade han svepande.

Vet du att det finns ett minnesmärke i södra Sverige tillägnat dem som emigrerade? Men beräknar att bara till Amerika kom 100 miljoner européer och det är därför som många amerikaner har blod härifrån. Det var tre miljoner svenskar, norrmän och finländare som gjorde resan från vilken många aldrig återvände, efter att de slagit sej ner i Nordamerika, Brasilien, Argentina, etc. Av Sveriges fyra miljoner invånare utvandrade en miljon. Varför? För att ert land då var det fattigaste på denna sida Pyrenérna. Idag är det ett av de mest utvecklade genom ett bättre styrelseskick och tack vare allas ansträngningar, också deras som kommit hit av samma orsaker som nordborna utvandrade. I så fall förstår jag inte varför du motsätter dej att andra kommer hit. Det skulle helt säkert vara ett bra förslag att också resa ett minnesmärke över ”ersättarna”.
Bengt såg misstrogen ut. Jag fortsatte:

Har du inte reda på att Sverige lever på utlandet?
-Hur då?
-Till exempel genom att 80 procent av det ni producerar går på export.
-?

Tycker du om tobak, tuggummi, potatis, tomat, majs, papaya, ananas, chilipeppar, kakao, vanilj, spansk peppar?
-Ja, svarade han genast.

Och avocado, pumpa, bönor, jordnötter, passionsfrukt och paprika?
-Ja!

Och bomull, kautchuck, kinin, solros, kaktus, coca och curare (som bedövningsmedel)?
-Ja!
-Allt detta härstammar från Amerika och jag har ändå inte räknat upp allt. Framförallt potatisen är Europas basföda och den främsta orsaken till dess höga befolkningstillväxt. Växten var från början giftig men indianerna gjorde den ätlig för fyratusen år sedan.  Man kan utan tvekan slå fast att världens kokkonst kan indelas i före och efter potatisen. Den är nu så vanlig på matborden att en talare kan hänvisa till den apropå Strindberg, med frasen: ”Han är lika svensk som potatisen”.
Rasisten gjorde en gest som att detta var otroligt.

-Vi kan nämna mer än växterna. Vi kan tala om utvinningen av dyrbara metaller i Amerika. Om du just nu är stolt över att vara en del av den västerländska och kristna civilisationen, är det på grund av att man betalade ett mycket högt pris därför. Mängder av guld och silver kom från Amerika, från det El Dorado som gav en stor impuls åt kapitalismen. Denna väldiga flod av metall användes också för att hålla tillbaka Islams utbredning vid Lepanto, Wien, Malta och Tunis. Det kostade oerhört mycket pengar för Filip II:s Spanien och ledde till dess tillbakagång. Men utan denna rikedom,  vunnen på bekostnad av indianerna och de svarta, skulle du Bengt idag ha talat arabiska och bett på knä i riktning mot Mecka.
Tur att det inte blev så.
-Ja, men tänk också på arabernas stora civilisation och deras förbindelser mellan Väst och Öst. De återupplivade studierna av Aristoteles och Platon, som var nästan glömda. Tack vare detta fick filosofien en utveckling som fortsatt in i våra dagar. Och de var också själva framstående vetenskapsmän. På den tiden muslimer kunde bo i palats och använda rinnande vatten i Bagdad, Cordova, Alexandria, Damaskus, badade man ännu inte i resten av Europa.
-Men inget folk var bättre sjöfarare än vikingarna.
-Det är säkert att vikingarna hade en utmärkt nautisk teknik, men också fenicierna var stora sjöfarare som nådde Spanien, England och Afrika; kineserna utforskade Japan, Indien, och Afrikas horn; Inkaindianerna seglade till Påsköarna och kanske även till Galapagosöarna. Enligt Thor Heyerdahl och hans balsaflotte, Kon Tiki, seglade polynesierna över hela Stilla havet, världens största hav, utan annat att lita till än stjärnorna och sina katamaraner, ännu enklare än nordmännens vikingaskepp.

Bengt pekade på mej:

Men du är latino. (Han sa det som om det vore en skamfläck.)

-Ja, svarade jag honom, men du är också det på sätt och vis.

Det tyckte han inte om.

-Varför?

-Varför? Varifrån kommer juridiken i ditt land, dess monarki, dess religion, dess parlamentariska system och styrelseskick, anatomin, astrologin, tideräkningen, religionen, arkitekturen, jordbruket, militärväsendet, medicinen, geografin, botaniken, universiteten,  om inte direkt från den grekisk-romerska kulturen? Och alfabetet med latinska bokstäver som ni använder i svenska språket?
Och vad gäller Sveriges kungahus, så är din drottnings mor brasilianska och kungen härstammar från en fransman.

I själva verket bör vi akta oss för att nedvärdera andra kulturer. Alla har vetat att anpassa sej och att skapa nytt, var och en på sitt sätt, ända från de högsta ner till de minsta och mest isolerade.En stor civilisation som Kina har gett oss mer än 2000 uppfinningar. Australiens urinnevånare uppfann bumerangen, ett redskap med perfekt aerodynmaik; eskimåerna bygger en igloo på mindre än trettio minuter efter det att en snöstorm börjat och jibaro-indianerna förminskar en krigare huvud till en knytnäves storlek!

Bengt blev åter orolig när radion spelade jazz.
Ähhh! Negermusik! Det här är bättre…
Han hade bytt till en station som tog in rockmusik.
-Ja, svarade jag, men den afrikanska kulturen har haft större inflytande än du vet. Man kan inte förstå modern konst utan Afrika. Det gäller måleri och skulptur lika väl som jazz, som bara här i Europa har miljoner anhängare. Duke Ellington, ”Satchmo” Armstrong, Miles Davis, Ella Fitzgerald är berömda i alla sammanhang. Och tangon, Milongan, Congan, Rumban, Candomblen, Mambon och för övrigt också din älskade Rock and Roll, har alla  rötter i Afrika.
Nej! protesterade Bengt energiskt. Nej! Rock and roll har inget från negrerna. Det är en lögn.
-Men Bengt, var föddes rocken? Just det – i USA, i Södern. Elvis Presley är en vit sångare men hans röst är ”svart”. Och hans danser, som väckte sådan uppmärksamhet, var ”negroida”. Så det är bara att acceptera: din rasistmusik, som Ultima Thule, bygger på denna typ av musik, vare sej du tror det eller ej.

Var säker på att världen snabbt går mot en total integration och det är tid att förstå det som Selma Lagerlöf skrev: ”Den som förstår hatar inte.”
Tänk på hur nazisterna slutade. Rasismen är okunnighet, misstro mot andra, inget mer. Om vi i dag faktiskt lever bättre och rikare beror det på att vi kan tillämpa kunskaperna direkt. Tänk på att om ”Den ariska rasen” vore biologiskt överlägsen skulle den ha uppfunnit allt och vi har ju sett att det inte var så. Vi ska inte gripas av panik. Invandringen är på det hela taget inte ett hinder utan en möjlighet. Canada, Argentina, Brasilien, Förenta Staterna,  Australien, Nya Zeeland, skulle inte vara vad de är idag utan invandringen. Den skapar arbete istället för att minska det. Europas kris är inte invandrarnas fel, de utgör bara en liten del; krisen har andra orsaker och är tillfällig.

Bengt replikerade:
– Men vi är inte så stora som Canada och Australien. Ska vi låta Sverige bli ett INVANDRARLANDIA?
-I det ger jag dej rätt. Det är inte så lätt att ta emot invandrare i stor skala. Åtminstone för tillfället, i dagens svåra situation, behöver man reglera invandringen genom lämpliga kvoteringar.
Bengt, jag hoppas att du drar dina slutsatser av vår dialog. Hellre än att baktala främlingen, bör du tänka på möjligheterna: antingen leva i en civilisation som är resultatet av 5000 år av utveckling i världen eller så förbli i Ultima Thule, ett namn som den romerske historikern Tacitus gav åt dessa dimmiga regioner. Som en berömd svensk, Dag Hammarskjöld, har skrivit:

Du kan inte leka med odjuret i dej/ utan att bli odjur helt och hållet/ inte leka med lögnen utan att förlora rätten till sanningen/ inte leka med grymheten utan att dina känslor förgrovas/ Den som vill bevara sin trädgård, låter inte ogräset ta över.

ANTONIO PARODI