I debatten cirkulerar massvis med lögner, myter och missuppfattningar kring invandring och bidrag. Dessa blir lätt till ”sanningar” då de blir virala. I sociala medier sprids saker hejvilt och bristen på källkritik är monumental.En av alla dessa lögner handlar om äldreförsörjningsstödet och garantipensionen. Myten består av att äldreförsörjningsstödet skulle vara högre än garantipensionen.
Äldreförsörjningsstödet är ett stöd till äldre som har en för liten inkomst för att nå en skälig levnadsnivå, d v s att kunna betala för sitt boende och övriga försörjning. Äldreförsörjningsstödet är individuellt anpassat och skiftar beroende på hur mycket som saknas för att nå en skälig levnadsnivå.
År 2025 är full garantipension till ensamstående födda 1938 och senare 11 907 kronor i månaden före skatt. Siffran för gifta, sambo eller registrerad partner är 10 780 kronor. Förutom detta belopp kan du erhålla maximalt 7 290 kronor i månaden i bostadstillägg.
Äldreförsörjningsstödet är uppdelat i två delar, dels i det man kallar en skälig levnadsnivå på 7 525 kronor per månad (2025), dels en skälig bostadskostnad på maximalt 7 500 kronor (om hyran är så hög). Storleken på äldreförsörjningsstödet är avhängig pensionärens inkomst efter skatt.
Trots att garantipensionen är skattepliktig är garantipensionen, även efter skatteavdraget, högre än beloppet för skälig levnadsnivå, dvs 7 525 kronor per månad.
En garantipensionär kommer således aldrig (i total nettosumma) få ut mindre än en person med äldreförsörjningsstöd om de i övrigt har samma förhållanden. Dessutom kan en garantipensionär också erhålla äldreförsörjningsstöd.
Så nej, äldreförsörjningsstödet är inte högre än garantipensionen.
Ja, indirekt. Sveriges grundlag (Regeringsformen 2 kap. 1 §) skyddar föreningsfriheten, dvs. rätten att gå samman med andra. Detta gäller även om en förening eller grupp sysslar med brottslighet. Däremot är det förstås inte lagligt att begå brott. Det är alltså inte ”tillåtet att vara kriminell” – men medlemskap i en grupp kan i sig inte förbjudas utan grundlagsändring.
Det är detta Sverigedemokraterna syftar på när de talar om en ”rätt” att delta i gäng. Men de formulerar det vilseledande – som om det vore en aktiv rättighet att ägna sig åt brott, vilket är fel.
Skärmdump från SD:s officiella Facebookkonto 250928.
SD vill att en parlamentarisk kommitté utreder en ändring av föreningsfriheten.
De föreslår att deltagande i eller samröre med kriminella organisationer kriminaliseras, på samma sätt som man tidigare gjort för terroristorganisationer.
De lyfter att dagens lagstiftning mot terror inte går att kopiera rakt av – t ex för att man annars riskerar absurda situationer (som att en pizzeria som serverar mat till gängmedlemmar skulle kunna dömas). (Källa: Riksdagen.se)
Risker och problem
Godtycke: Vem bestämmer vad som är ett ”kriminellt gäng”? Polisen har listor, men dessa är inte juridiskt prövade. Att basera domar på detta skulle öppna för rättsosäkerhet.
Grundlagsändring krävs: Att inskränka föreningsfriheten är en mycket långtgående åtgärd, och historiskt sett har sådana begränsningar ofta använts för att tysta politiska motståndare.
Historisk parallell: Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 inleddes just med förbud mot vissa organisationer och partier. Det började med kommunister, men kom snart att gälla alla oppositionella. Därför har svensk grundlag varit mycket restriktiv med inskränkningar i föreningsfriheten.
SD har rätt i att det inte är ett brott i sig att bara vara med i ett gäng – eftersom föreningsfriheten är grundlagsskyddad. Men deras formulering om en ”rätt att delta i kriminella gäng” är vilseledande. Grundlagsskyddet handlar inte om att legitimera brott, utan om att värna demokratin mot just den typ av godtyckliga förbud som historiskt använts för att slå mot oppositionella. Därför är risken reell att den typ av lagstiftning SD vill införa skulle leda till rättsosäkra processer, godtyckliga bedömningar och i förlängningen domar mot människor som inte har begått några brott.
Regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 4 – Rättsväsendet (Prop. 2025/26:1) presenteras som en satsning på trygghet, effektivitet och ordning. Men bakom siffror och tekniska formuleringar döljer sig en tydlig politisk riktning. Den riskerar att förskjuta maktbalansen i Sverige på ett sätt som påminner om hur andra länder stegvis har urholkat sin demokrati.
En av de mest anmärkningsvärda skrivningarna i dokumentet gäller hatbrott. Regeringen vill ge Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att analysera inte bara hatbrott mot minoriteter, utan också mot majoritetsbefolkningen:
”Hatbrott är aldrig acceptabelt oavsett vem som utsätts. Regeringen avser därför att ge Brå i uppdrag att ta fram ett fördjupat kunskapsunderlag om hatbrott, om såväl hatbrott som riktas mot minoriteter som mot den svenska majoritetsbefolkningen.” (Källa: Regeringen.se)
Rent juridiskt är detta ingen nyhet – hatbrott kan redan i dag riktas mot en person för att hen är svensk. Men genom att betona majoritetsbefolkningen som särskilt utsatt sker en politisk förskjutning. Hatbrott riskerar att urvattnas och förlora sitt syfte: att skydda grupper som är strukturellt sårbara för diskriminering och förföljelse. Här ser vi en normalisering av Sverigedemokraternas retorik om ”omvänd rasism”.
Utbyggnad av tvångsmedel
Propositionen innebär också att hemliga tvångsmedel byggs ut:
”Regeringen föreslår ändringar i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder.” (Källa: Regeringen.se)
Detta är ett exempel på hur åtgärder som ursprungligen motiveras av undantagsfall görs till vardag. Historien lär oss att när sådana undantag normaliseras – som i Tyskland efter riksdagshusbranden 1933 – förskjuts gränserna för vad staten kan göra mot sina medborgare.
Försvagade skyddsmekanismer
Kontrollorganen förändras också. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden omvandlas till en ny myndighet:
”Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden blir Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd.” (Källa: Regeringen.se)
I propositionen betonas effektivitet, men inte medborgarnas rättssäkerhet. Denna symboliska men viktiga förändring speglar en maktförskjutning där kontrollen av statens tvångsmedel riskerar att försvagas.
En obalanserad rättsstat
Resurserna i budgeten fördelas kraftigt till förmån för de repressiva organen:
Polismyndigheten (anslag 1:1) får ökade medel för fler anställda och mer övervakningsteknik.
Kriminalvården (anslag 1:6) får förstärkningar för fler fängelseplatser.
Säkerhetspolisen och Åklagarmyndigheten får betydande resurstillskott.
Däremot tilldelas Brottsförebyggande rådet (anslag 1:7) och andra förebyggande verksamheter (anslag 1:14) avsevärt mindre resurser. Resultatet blir en rättsstat där polis och kriminalvård stärks, men domstolar och förebyggande arbete hamnar i skuggan.
Demokratins långsamma förskjutning
Det är viktigt att understryka: propositionen innebär inte att demokratin avskaffas här och nu. Men den innehåller flera mekanismer som kan användas för en gradvis förskjutning:
Resurser flyttas till repression, medan förebyggande insatser får stå tillbaka.
Undantag görs permanenta, vilket successivt försvagar rättssäkerheten.
Hatbrottsdefinitionen förskjuts, vilket urholkar skyddet för minoriteter.
Rättsstaten fragmenteras, med svagare domstolar och starkare exekutiv makt.
Detta är exakt den ”mjuka nedmontering” av demokratin vi sett i länder som Ungern och Polen. Inte genom en kupp, utan genom en rad små steg som tillsammans flyttar gränserna för vad staten kan göra – och vem den väljer att skydda.
Regeringens budget för rättsväsendet handlar inte bara om siffror. Den är ett politiskt program som förstärker statens repressiva verktyg, relativiserar skyddet för minoriteter och försvagar demokratins skyddsmekanismer. Om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där trygghet ställs över rättssäkerhet, där majoritetens intressen väger tyngre än minoriteternas rättigheter, och där demokratins skyddsnät långsamt monteras ned inifrån.
Tidöregeringen presenterade häromdagen att de beslutat att ta bort den s k ”50-lappen”, dvs att asylsökande kan erhålla tandvård som ”inte kan vänta” för 50 kronor. Förändringen går igenom trots kritik från remissinstanserna och att utredningen visar att asylsökande och papperslösa kommer att påverkas negativt. Utredningen bedömer att avskaffandet inte ger besparingar utan riskerar istället ökade kostnader. Nu sprids lögner om det existerande tandvårdsstödet på sociala medier.
Sedan Elon Musk köpte Twitter och omvandlade det till X har lögner, myter och desinformation ökat lavinartat på plattformen. Musk sprider själv mycket innehåll som har visat sig vara direkt felaktiga.
Som ett brev på posten efter att Tidöregeringen förkunnat att tandvårdsstödet för asylsökande avskaffas sprids nu falska historier om just 50-kronorstandvården. I inlägget läser vi:
Ӏntligen
– den 72åriga mannen från Värmland gjorde en tandbrygga och betalade 13 800kr,
– den 52åriga nytillkomna mannen från Syrien, betalade 50kr för samma arbete.
Flickan i kassan började gråta när 72åriga mannen gjorde upp en avbetalningsplan
”Slutet för orättvisorna”
Inlägget har fått många visningar, delningar, likes och kommentarer. Av erfarenhet vet vi att lögner som dessa får eget liv och blir virala löpeldar på sociala medier. Detta inlägg är bara i sin linda.
Inlägg på X 250925. Motargument väljer att anonymisera användaren.
På Försäkringskassans hemsida läser vi följande om tandvårdsstöd:
”För dig som är asylsökande eller papperslös gäller särskilda regler. Fram till det år du fyller 18 år har du rätt till avgiftsfri tandvård. Därefter kan du få sådan tandvård som inte kan vänta till en kostnad av högst 50 kronor per besök.” (Källa: Försäkringskassan)
Det vi vet om 50-kronorstandvården är att asylsökande och papperslösa har kunnat få tandvård som inte kan vänta, dvs nödvändiga och akuta tillstånd, för 50 kronor. En tandbrygga är inte nödvändig och akut. Det finns heller inget i X-inlägget som styrker det som påstås om att en 52-årig nyanländ man från Syrien skulle ha fått en tandbrygga för 50 kronor.
Tyvärr saknar alltför många av oss förmåga till källkritik. Är det dessutom påståenden som tilltalar oss, och stämmer in i våra åsikter och samhällssyn, är det stor risk att vi delar vidare saker vi inte har verifierat. Motargument uppmanar våra läsare att vara försiktiga med att dela saker vi inte med säkerhet vet stämmer.
Sverigedemokraterna älskar stora ord – eller lögner, beroende på hur man ser det. Senast var det omvandlingen av permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade. Jimmie Åkesson (SD) blåser i trumpeten, publiken jublar, och kommentarsfälten fylls av människor som tror att flygplatserna snart måste bygga extra startbanor för alla de massutvisningar som väntar.
I inlägget på SD:s officiella Facebookkonto läser vi:
”Sverigedemokraterna och regeringen går vidare med att omvandla permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tidsbegränsade.
Även gamla PUT kan dras tillbaka och om skäl saknas kan utvisning bli aktuellt.” (Källa: Facebook)
Propaganda från SD:s Facebooksida 250927.
Men alla som redan packat väskorna åt sina grannar kan packa upp igen: resan är inställd.
Den pyttelilla detaljen SD ”råkade” glömma
De som har PUT kan i stor utsträckning bli svenska medborgare. Och svenska medborgare, tro det eller ej, utvisas inte. Så medan SD säljer biljetter till en massdeportation som aldrig avgår, står myndigheterna och delar ut blågula pass.
Det här är inget politiskt genombrott. Det är ett teaterstycke där SD spelar hjälten i den ”hårda migrationspolitiken”. Publiken gråter, applåderar och kastar rosor – trots att manuset är ihåligt.
I praktiken händer inget av det SD antyder. Människor som bott här i åratal, jobbat, gått i skola och bildat familj kommer inte att lastas på flygplan. De kommer att bo kvar – och många blir dessutom svenska medborgare. Den enda resan som sker är från PUT till passkontoret.
SD säljer en dröm om massåtervandring. Väljarna köper den med iver och blir lika besvikna när resultatet uteblir. I slutändan är det bara en sak som lämnar landet: illusionen om massåtervandring.
Markus Allard, Örebropartiets partiledare, dundrar i en debatt i kommunfullmäktige:
”– Sverige är svenskarnas land!”.
”– Vi måste ha en omfattande återvandring. De ska ut härifrån!”
”– Vi är inte hela världens jävla socialkontor, och vi ska inte vara det. Vi ska inte vara det, men det får ni ju aldrig in i huvudet. Varför är de ens här då?” (Källa: Samnytt)
Att länder enbart skulle tillhöra majoritetsbefolkningen har yttrats av många högerextrema före honom. Det finns en gammal, ”fin” tradition hos nazister, fascister, nationalister, nationalkonservativa, högerpopulister, vit makt-anhängare, alt-rightare och ”socialkonservativa” (SD, alltså) att närmast tvångsmässigt kategorisera människor i ”vi och dom”, ”svenskar och icke-svenskar”.
Motargument har vid ett flertal tillfällen ifrågasatt mantrat om att Sverige skulle vara enbart svenskarnas land.
Hur många generationer krävs för Allard, och andra, för att en person ska kunna betraktas som svensk?
Sverige är alla invånares land.
Sverige rymmer människor med olika bakgrund, kultur, religion och språk. Sverige är vårt land, inte bara ”svenskarnas” land. Förutom svenskar bor romer, judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och invandrare från hela världen i vårt land Sverige.
Människor som tvångsmässigt kategoriserar andra människor mot bakgrund av ursprung, religion och språk. är etnonationalister, vilket innebär att de i praktiken baserar sin människosyn på biologisk rasism.
Sverige är ”vi”, inte ”vi och dom”.
Uttalandena från Allard har ifrågasatts av andra kommunpolitiker i Örebro. En av dem sammanfattar det på ett bra sätt:
”– Jag anser att sådana uttalanden hör hemma under Nazitysklands tid!”.
Markus Allards anförande återfinns i Samnytt-länken nedan.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källa:
Samnytt: Markus Allard i invandringsdebatt: ”Sverige är svenskarnas land” (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik” https://archive.ph/iJvB2
En satirisk rapport från insidan – där algoritmer möter affekt
Dag 1 – Introduktion och onboarding:
Jag kom dit med ett USB-minne fullt av solidaritet. De bad mig lämna det i receptionen. Jag fick se en introduktionsfilm: ”Så skapar du misstro med hjälp av emojis och statistiklös grafik.” Jag frågade om källkritik. De sa: ”Det är ett vänsterord.”
Dag 2 – Produktionslinjen:
Min första uppgift var att skapa ett inlägg om bidragstagare. Jag föreslog att vi skulle intervjua en verklig person. De sa: ”Verklighet är för komplex. Vi jobbar med typfall.” Jag fick en mall: man, hoodie, iPhone, kebab. Jag frågade om vi kunde byta ut kebaben mot en bok. De sa: ”Då förlorar vi räckvidd.”
Dag 3 – Algoritmisk affektoptimering:
Jag fick lära mig att varje inlägg ska innehålla minst ett moraliskt hot, ett kulturellt trauma och en visuell trigger. Jag föreslog att vi skulle lägga till en lösning. De sa: ”Lösningar minskar engagemang.”
Dag 4 – Kommentarstyrning:
Jag blev tilldelad ett kommentarsfält. Min uppgift var att förstärka ilska, ignorera saklighet och belöna misstänksamhet. Jag råkade gilla en kommentar om empati. Systemet skickade mig ett varningsmejl: ”Du har brutit mot affektprotokoll 3.2.”
Dag 5 – Interna memer:
Jag skapade en meme där en svensk flagga gråter över en bidragsbudget. Jag föreslog att vi skulle lägga till en historisk kontext. De sa: ”Historien är för nyanserad. Vi föredrar känslomässig förenkling.”
Dag 6 – Ledarens algoritmiska aura:
Jag fick i uppdrag att förstärka Åkessons aura. Jag föreslog att vi skulle citera honom korrekt. De sa: ”Direkta citat är riskabla. Vi jobbar med tolkad autenticitet.”
Dag 7 – Trollfabrikens etikpolicy:
Jag frågade om det fanns någon etisk gräns. De visade mig en PowerPoint med rubriken: ”Etik är ett hinder för räckvidd.” Jag föreslog att vi skulle diskutera demokratins värde. De sa: ”Det är inte vår målgrupp.”
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Samtiden, Sverigedemokraternas egen medieplattform, publicerade den 23 september 2025 en artikel av Jakob Sjölander med rubriken ”Uppenbar sanning och absurd konspirationsteori på samma gång”. Texten framstår vid första anblick som en reflektion över begreppsförvirring i samhällsdebatten. Men en närmare granskning visar att den är ett politiskt inlägg som flyttar gränserna för vad som uppfattas som rimliga påståenden om rasism, klimat och invandring – samtidigt som den avfärdar etablerad forskning.
Retoriken: en relativisering av sanningen
Sjölander utgår från en tes om att samhället drabbats av ”konspirationskonspirationer” – alltså falska anklagelser om konspirationsteorier. Hans metod är att ställa två påståenden bredvid varandra: ett som han medger är sant i någon trivial mening, och ett annat som han kallar absurt eller extremt. På så sätt kan han relativisera hela problemkomplex:
• Systematisk rasism: Enligt honom är det ”sant” att färgade klarar sig sämre statistiskt, men ”absurt” att hävda att samhället är strukturellt genomsyrat av rasism. Här bortser han från decennier av forskning som visar just hur lagar, institutioner och arbetsmarknadssystem kan reproducera ojämlikhet även utan öppet rasistiska avsikter.
• Klimatförändringar: Han medger att temperaturen ökat, men avfärdar slutsatser om allvarliga följder som överdrifter. I praktiken ställer han därmed vetenskaplig konsensus mot en egen tolkning som reducerar klimatkrisen till en bagatell.
• Patriarkatet: Han erkänner att män har stor makt men påstår att kvinnor har lika stor makt ”när de vill”. Detta negligerar både maktanalys och empiriska data om könsskillnader i lön, inflytande och representation.
• ”Folkutbytet”: Här blir relativiseringen tydligast. Sjölander skriver att man kan ”se” folkutbytet genom att titta ut på gatan – men att det inte styrs av en ond elit i Bryssel. Detta är en normalisering av konspirationstanken: även om den ”radikala” versionen förnekas, slås fast att en ”tamare” version är sann.
Historisk parallell: normalisering genom förskjutning
Detta sätt att resonera påminner om hur fascistiska rörelser i 1930-talets Europa arbetade retoriskt: man förkastade de mest extrema formuleringarna, men höll fast vid kärnan. På så sätt gjordes idéer om ”folkförfall”, ”degenerering” eller ”rasblandning” acceptabla i bredare kretsar.
När Samtiden skriver att ”folkutbytestanken är sann på ett sätt”, trots att den av forskare avfärdats som en konspirationsteori, flyttas gränsen för vad som anses vara en legitim tolkning av invandringens effekter.
”Motteborgsstrategin” – ett vapen mot kritiker
Artikeln avslutas med en varning för det som kallas ”Motteborgsförsvar”: att radikala idéer maskeras som mer moderata när de kritiseras. Men i själva verket använder Sjölander själv samma strategi:
• Radikal idé: Folkutbytet existerar.
• Moderata förklädnaden: Det är bara ”demografi” – man kan ju se det på gatan.
Genom att lägga skulden på ”vänstern” och ”radikala antirasister” försöker han flytta fokus från att det är högern, och särskilt SD:s egen sfär, som gång på gång använder denna metod.
Samtidens artikel är inte en neutral analys, utan snarare en ideologisk text, och framstår som en intellektuell lek med begrepp. Men i själva verket fyller den en politisk funktion:
Att undergräva vetenskaplig konsensus (om klimat och strukturell rasism).
Att normalisera konspirationstänkande (folkutbytet ges ”en kärna av sanning”).
Att misstänkliggöra motståndare (antirasister och feminister framställs som lögnare och extremister).
Resultatet är en text som bidrar till att relativisera fakta, förskjuta debatten och skapa grogrund för radikalisering.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Ebba Busch (KD) skjuter skarpt och tror sig göra Sverige en tjänst när hon har islam i sikte igen på X. Det är val om ett år, och även detta år blir syndabockarna islam, muslimer och islamister. Muslimer är det bästa som hänt högergänget – genom att sprida rädsla får de enkla poäng. SD har gjort en raketkarriär och är numera näst största partiet tack vare muslimer. Busch vill varken förlora pengar eller väljare, både i det privata och som politiker, även om det kostar på moralen.
Hennes inlägg på X är oroande och främmande. Jag upplever den paranoid, men även en paranoid kan bli förföljd. Kanske har hon misslyckats med användningen av ChatGPT igen och råkat vara så missvisande, men låt oss dissekera dessa påståenden en efter en som vi muslimer har fått leva med under snart tre decennier.
Skärmdumpar från X 250922:
Det är endast 0,1 % av den muslimska befolkningen som bär burka
Låt oss kika på ett av länderna i Europa som har flest muslimer, cirka 4 miljoner. I Frankrike ville Sarkozys regering göra en kartläggning – som visade att cirka 1 900 kvinnor bar heltäckande huvudbonad. Majoriteten visade sig vara konvertiter, det vill säga etniska fransyskor som konverterat till islam. I Sverige uppskattas antalet niqab-bärare till 150–200 kvinnor, men låt oss avrunda denna siffra rejält till 500. Av 800 000–1 miljon muslimer bär alltså 500 niqab/burka, vilket motsvarar 0,1 %, varav många är konvertiter.
Kristna flickor är lika utsatta för hedersförtryck som muslimska
Flickor upplever nästan samma höga nivå av kontroll, oavsett om de är kristna eller muslimer.
Kristna flickor upplever något högre “väldigt hård” kontroll (51,3 %) än muslimska (45,3 %).
Muslimska flickor upplever mer “mycket hård” kontroll (34,3 %) än kristna (27,6 %).
Hedersförtryck existerar även i kristna Sverige
Erik Lundströms uppsats ”Kristen hederskultur – En studie om hedersrelaterad ecklesiologi i pentekostal-karismatisk kontext” undersöker hur hedersrelaterade normer och strukturer påverkar individers frihet inom den pentekostal-karismatiska rörelsen i Sverige. Lundström, som själv vuxit upp i pingströrelsen och nu är diakon i Svenska kyrkan, beskriver hur unga kan utsättas för påtryckningar för att inte skada familjens anseende. Det finns individuella vittnesmål som beskriver en kultur av strikt moralism och kontroll, och detta förekommer även inom trosrörelsen Livets Ord. Borde inte svenska kristna leva efter svenska värderingar?
1 % av Sveriges totala befolkning är praktiserande muslimer
Enligt en studie från Umeå universitet (2023) uppskattas cirka 5 % av Sveriges befolkning ha muslimsk familjebakgrund. Av dessa praktiserar ungefär en femtedel islam aktivt, vilket innebär att majoriteten inte gör det. Detta innebär att cirka 1 % av Sveriges totala befolkning är praktiserande muslimer, vilket motsvarar cirka 100 000 personer.
Busch kan lugna ned sig. Hur många har flytt från Saudiarabien till Sverige? När det gäller iranier är den gruppen mer integrerad i den svenska kulturen än svenskarna själva. Vilka vill praktisera islam som i dessa länder? Vilka är islamisterna? Hon skriver vidare: ”vi artikulerar vad vi och många med oss känner”, men Ebba – en känsla är inte nödvändigtvis en sanning. Jag vill se siffror på ditt påstående, din känsla är inte övertygande för att min känsla är det motsatta.
Vidare påstår hon att det råder en konflikt mellan svenska och islamistiska värderingar. Men vilka islamistiska värderingar? Vilka är dessa islamister som Ebba konstant tar upp? Enligt Säpo är det 2 000 islamister som bevakas i Sverige – vilket utgör 0,2 % av 1 miljon muslimer.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.
När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.
Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:
Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv
I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.
De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.
Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.
Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:
I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.
• Stöd för kristna friskolor
Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.
• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.
• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.
Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.
”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg
Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?
Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.
Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.
Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.
Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.
När demokratin villkoras
Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.
En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.
Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.
När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.
Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 