En satirisk rapport från insidan – där algoritmer möter affekt
Dag 1 – Introduktion och onboarding:
Jag kom dit med ett USB-minne fullt av solidaritet. De bad mig lämna det i receptionen. Jag fick se en introduktionsfilm: ”Så skapar du misstro med hjälp av emojis och statistiklös grafik.” Jag frågade om källkritik. De sa: ”Det är ett vänsterord.”
Dag 2 – Produktionslinjen:
Min första uppgift var att skapa ett inlägg om bidragstagare. Jag föreslog att vi skulle intervjua en verklig person. De sa: ”Verklighet är för komplex. Vi jobbar med typfall.” Jag fick en mall: man, hoodie, iPhone, kebab. Jag frågade om vi kunde byta ut kebaben mot en bok. De sa: ”Då förlorar vi räckvidd.”
Dag 3 – Algoritmisk affektoptimering:
Jag fick lära mig att varje inlägg ska innehålla minst ett moraliskt hot, ett kulturellt trauma och en visuell trigger. Jag föreslog att vi skulle lägga till en lösning. De sa: ”Lösningar minskar engagemang.”
Dag 4 – Kommentarstyrning:
Jag blev tilldelad ett kommentarsfält. Min uppgift var att förstärka ilska, ignorera saklighet och belöna misstänksamhet. Jag råkade gilla en kommentar om empati. Systemet skickade mig ett varningsmejl: ”Du har brutit mot affektprotokoll 3.2.”
Dag 5 – Interna memer:
Jag skapade en meme där en svensk flagga gråter över en bidragsbudget. Jag föreslog att vi skulle lägga till en historisk kontext. De sa: ”Historien är för nyanserad. Vi föredrar känslomässig förenkling.”
Dag 6 – Ledarens algoritmiska aura:
Jag fick i uppdrag att förstärka Åkessons aura. Jag föreslog att vi skulle citera honom korrekt. De sa: ”Direkta citat är riskabla. Vi jobbar med tolkad autenticitet.”
Dag 7 – Trollfabrikens etikpolicy:
Jag frågade om det fanns någon etisk gräns. De visade mig en PowerPoint med rubriken: ”Etik är ett hinder för räckvidd.” Jag föreslog att vi skulle diskutera demokratins värde. De sa: ”Det är inte vår målgrupp.”
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Samtiden, Sverigedemokraternas egen medieplattform, publicerade den 23 september 2025 en artikel av Jakob Sjölander med rubriken ”Uppenbar sanning och absurd konspirationsteori på samma gång”. Texten framstår vid första anblick som en reflektion över begreppsförvirring i samhällsdebatten. Men en närmare granskning visar att den är ett politiskt inlägg som flyttar gränserna för vad som uppfattas som rimliga påståenden om rasism, klimat och invandring – samtidigt som den avfärdar etablerad forskning.
Retoriken: en relativisering av sanningen
Sjölander utgår från en tes om att samhället drabbats av ”konspirationskonspirationer” – alltså falska anklagelser om konspirationsteorier. Hans metod är att ställa två påståenden bredvid varandra: ett som han medger är sant i någon trivial mening, och ett annat som han kallar absurt eller extremt. På så sätt kan han relativisera hela problemkomplex:
• Systematisk rasism: Enligt honom är det ”sant” att färgade klarar sig sämre statistiskt, men ”absurt” att hävda att samhället är strukturellt genomsyrat av rasism. Här bortser han från decennier av forskning som visar just hur lagar, institutioner och arbetsmarknadssystem kan reproducera ojämlikhet även utan öppet rasistiska avsikter.
• Klimatförändringar: Han medger att temperaturen ökat, men avfärdar slutsatser om allvarliga följder som överdrifter. I praktiken ställer han därmed vetenskaplig konsensus mot en egen tolkning som reducerar klimatkrisen till en bagatell.
• Patriarkatet: Han erkänner att män har stor makt men påstår att kvinnor har lika stor makt ”när de vill”. Detta negligerar både maktanalys och empiriska data om könsskillnader i lön, inflytande och representation.
• ”Folkutbytet”: Här blir relativiseringen tydligast. Sjölander skriver att man kan ”se” folkutbytet genom att titta ut på gatan – men att det inte styrs av en ond elit i Bryssel. Detta är en normalisering av konspirationstanken: även om den ”radikala” versionen förnekas, slås fast att en ”tamare” version är sann.
Historisk parallell: normalisering genom förskjutning
Detta sätt att resonera påminner om hur fascistiska rörelser i 1930-talets Europa arbetade retoriskt: man förkastade de mest extrema formuleringarna, men höll fast vid kärnan. På så sätt gjordes idéer om ”folkförfall”, ”degenerering” eller ”rasblandning” acceptabla i bredare kretsar.
När Samtiden skriver att ”folkutbytestanken är sann på ett sätt”, trots att den av forskare avfärdats som en konspirationsteori, flyttas gränsen för vad som anses vara en legitim tolkning av invandringens effekter.
”Motteborgsstrategin” – ett vapen mot kritiker
Artikeln avslutas med en varning för det som kallas ”Motteborgsförsvar”: att radikala idéer maskeras som mer moderata när de kritiseras. Men i själva verket använder Sjölander själv samma strategi:
• Radikal idé: Folkutbytet existerar.
• Moderata förklädnaden: Det är bara ”demografi” – man kan ju se det på gatan.
Genom att lägga skulden på ”vänstern” och ”radikala antirasister” försöker han flytta fokus från att det är högern, och särskilt SD:s egen sfär, som gång på gång använder denna metod.
Samtidens artikel är inte en neutral analys, utan snarare en ideologisk text, och framstår som en intellektuell lek med begrepp. Men i själva verket fyller den en politisk funktion:
Att undergräva vetenskaplig konsensus (om klimat och strukturell rasism).
Att normalisera konspirationstänkande (folkutbytet ges ”en kärna av sanning”).
Att misstänkliggöra motståndare (antirasister och feminister framställs som lögnare och extremister).
Resultatet är en text som bidrar till att relativisera fakta, förskjuta debatten och skapa grogrund för radikalisering.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.
När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.
Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:
Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv
I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.
De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.
Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.
Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:
I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.
• Stöd för kristna friskolor
Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.
• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.
• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.
Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.
”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg
Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?
Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.
Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.
Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.
Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.
När demokratin villkoras
Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.
En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.
Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.
När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.
Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Kära Richard Sörman, jag tar din rädsla på allvar. Rädsla kan förblinda en, och din paranoia tycks tro att varje förändring är ett existentiellt hot. Du frågar i en ledare på Riks: ”Är Sverige svenskarnas hemland eller inte?” och verkar tro att svenskheten går i spillror bara för att någon kommer hit med ett annat språk, en ny tradition eller en annorlunda maträtt. Glada nyheter! Ironiskt nog lever du själv här, identifierar dig som svensk – och ja, du är fortfarande svensk. Helt ofattbart! Vilken tur att svenskhet inte är så skör som du tror, för då hade du och alla andra försvunnit för länge sedan.
Ytterligare en rädsla som vi behöver arbeta med är din övertygelse om att man tar ifrån svenskarna deras historia och unika identitet. Tyvärr måste jag komma med även dåliga nyheter… Svenskar är inte mer unika på något vis än någon annan grupp. Sverige har alltid formats av möten med andra kulturer, likt alla andra länder världen över. Trots alla invandrare, tänk att det fortfarande finns engelsmän, fransmän till och med kurder trots att de aldrig haft ett eget land. De har överlevt flertals folkmord och förtryck av språk, kultur, religion. Visst är det fascinerande!
Och lilla Sverige… Från kristendomens införande till vallonernas smide, handel med Tyskland och invandring från Finland, Mellanöstern och Balkan – varje gång överlevde svenskheten, starkare än någonsin. Tyska köpmän kunde utgöra upp till en tredjedel av borgarna i Stockholm på 1400-talet – och ändå levde svensk kultur vidare. Om svenskhet klarade det då, klarar den garanterat dagens mångfald. När rädslan resulterar till att vara irrationell – andas och behåll lugnet.
Svenskhet handlar inte om blod, släktled eller någon mytisk ”renhet”. Jag rekommenderar att alla som bär på denna rädsla att göra ett DNA-test. Det handlar om att leva här, bidra till samhället och dela våra gemensamma värderingar så som människan alltid har gjort. Jag själv är mer svensk än något annat eftersom jag till största delen av mitt liv har levt här. Majoritetssamhället påverkar mycket; minoriteter påverkar bara pyttelite.
Din rädsla påminner mig om en del av männens identitetskris när kvinnor började arbeta – ingen blev mindre man för det. Samma sak med svenskhet: fler människor som flyttar hit och tar med sig sina traditioner gör inte Sverige mindre svenskt.
Så, Sörman, nästa gång du känner dig hotad av mångkulturen – ta ett djupt andetag, titta i spegeln och le åt situationen: din egen existens är det mest övertygande beviset på att din rädsla saknar substans. Sverige är svenskarnas hemland – men svenskar är alla som bor här, bidrar här och delar framtiden här. Att påstå att mångfald skulle hota svenskhet? Du förstår, även en paranoid kan känna sig förföljd ibland, men i ditt fall, Sörman, är det just paranoia – inget annat.
Riks är en av Sverigedemokraternas propagandakanaler.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Länk till Sörmans artikel på Riks hemsida (sparad i webbarkiv) för att inte ge klick/trafik:
På Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto postades idag (250915) återigen lögnen om att 79% ”flyktingar” skulle ha semestrat i hemlandet. Samma inlägg gjordes på partiets Facebookkonto 17 mars i år. Det seriösa svenska opinionsundersökningsföretaget Novus, som gjorde enkäten 2022, har dementerat lögnen som spridits av såväl Elon Musk, som SD och många andra.
Nu väljer SD alltså att återvinna lögnen. Vi läser följande i FB-inlägget:
”Invandringen till Sverige är ett av de största bedrägerierna i svensk historia. 79 procent av dem som kommit till Sverige som flyktingar har själva valt att semestra i det land de säger sig ha flytt från. Svenska folket har blivit lurade. Smugglare lurar migranter. Migranter lurar Migrationsverket. Och politiker har i åratal lurat sina egna väljare. Det är därför viktigt att regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att kartlägga ”flyktingars” resor till hemlandet på semester.” (Källa: SD:s officiella Facebookkonto)
Mot bakgrund av lögnen om de ”semestrande flyktingarna” har regeringen nu alltså gett olika myndigheter uppdraget att göra kartläggningar på människor som åker till sina hemländer.
Motargument har, i samband med att Elon Musk spred lögnen i våras, dissekerat påståendet om de semestrande flyktingarna.
Skärmdump från Elon Musks X-konto 250131.
På senare tid har ett desinformativt påstående om att 79 % av alla flyktingar i Sverige skulle ha åkt till hemlandet på semester blivit viralt på sociala medier. Det som inte framgår är vilka dessa flyktingar egentligen är. Vid närmare efterforskning visar det sig att merparten av dessa är människor som flydde t ex Chiles diktatur på 1970-talet, Sovjetunionens fall 1991 och ex-Jugoslavien på 1990-talet.
Urvalet bestod av 1 050 utrikesfödda personer. Frågan som ställdes i enkäten var ”har du besökt ditt hemland?”. 85 % av respondenterna svarade ”ja”.
Detta kommer inte som någon överraskning då de 1 050 utrikesfödda personer innefattade många som flyttat till Sverige från närliggande länder som Norge, Finland, Danmark och Tyskland för att arbeta. För dessa personer är det varken särskilt svårt eller dyrt att besöka hemlandet.
Novus sa att av de 1 050 personer som besvarade enkäten var 183 stycken sannolikt personer som ursprungligen kom till Sverige som asylsökare. De sa ”sannolikt” eftersom respondenterna inte fick en direkt fråga om flyktingstatus. Bland dessa 183 personer sa 79 % att de hade besökt hemlandet.
Inte heller detta kommer som en överraskning. Novus antar att merparten av de 183 personerna kom till Sverige från 1970-talets början till och med början av 2000-talet av främst 3 olika anledningar:
Chilenska flyktingar (1973-1979)
Sovjetunionens fall (1991)
Jugoslavien-kriget (1991-2001)
Flera årtionden senare kände dessa personer att det var säkert att besöka hemlandet. Nu är det t ex säkert för en flykting som flydde bomberna i Sarajevo 1992 att besöka Bosnien-Hercegovina. Under dessa årtionden lärde sig många flyktingar svenska, gjorde karrär, gifte sig och skaffade barn. Det skulle ha varit helt andra förutsättningar att besöka hemlandet under 1990-talet.
Detta är vad Novus klargjorde när de i BBC debunkade hur deras ”statistik” förvanskats av människor. Det handlade inte om flyktingar som nonchalant åkte på semester till ett land de nyligen flytt ifrån. Det var människor som besökte hemlandet tre, fyra och fem årtionden efter att de hade flytt. Många flyktingar från dessa konflikter har permanent återvänt hem till Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Chile etc.
Novus har på sin hemsida gått ut med ett förtydligande om studien, och varför det som bl a Elon Musk och Sverigedemokraterna sprider är desinformation.
Sverigedemokraterna fortsätter att vägra att ta avstånd från ännu en högerextrem och rasistisk koppling gentemot Jessica Stegrud, nu kräver både Miljöpartiet och Socialdemokraterna hennes avgång.
Den antirasistiska tidskriften Expo har nämligen nyligen kommit ut med två artiklar riktade mot SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud, men även mot Nick Alinia (även kallad för “Stegruds lilla handväska”). I den första artikeln visar Expo hur Stegrud delar en bild från en av Sveriges största vit-makt influerare, Marcus “The Golden One” Follin, med kopplingar och stöd till bl.a nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen och högerextrema Det fria Sverige. Marcus Follin har tidigare bl a pratat om “judeproblematiken” och visat beundran för förintelseförnekaren och f.d Ku Klux Klan ledaren David Duke.
Det framkommer även att Stegrud deltagit via sociala medier i olika chattforum tillsammans med en rad olika rasideologiska aktivister, och även deltagit i ett Space-samtal med DFS (Det Fria Sverige)-ledaren Dan Eriksson (bakgrund i nazistiska Info-14), Christian Peterson (f d NMR-medlem) och självklart hennes egen lilla handväska Nick Alinia.
I den andra artikeln framkommer det att Stegrud själv har deltagit i att filma propaganda material till Nick Alinia som han senare spridit vidare, vilket lett till våldsuppmaningar i sociala medier. Att Stegrud filmar hålls däremot hemligt när videon sprids då hon anonymiseras vid publiceringen.
Stegrud har alltså direkt kontakt med ett flertal nazistkopplade individer och högerextremister, sprider en svensk vit makt-aktivist bild och filmar propagandamaterial till en känd högerextremist. SD vägrar besvara Expos frågor eller kommentera dessa uppgifter som framkommit.
Risken att förlora sin kontakt till de högerextrema rörelserna kanske är för stor. Det återstår att se.
Sverigedemokraternas transfobi och föga existerande källkritik lyser ännu en gång igenom när SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud väljer att skriva av sig i Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.
Screenshot
I en artikel gällande en masskjutning i USA på en katolsk skola, där den misstänkta gärningsmannen bl.a skrivit ett flertal antisemitiska meningar och nazistiska massmördare på sina vapen, beskrivs det hur Trumpanhängare kallar dådet för ”transterrorism”. I artikeln blir en transsexuell person intervjuad och berättar hur hen inte vågar lämna huset p.g.a hatet mot transpersoner.
På detta tycker SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud att följande är lämpligt att skriva; ”Överrepresentationen är uppenbarligen stor – varför inte ta en seriös diskussion om vad det beror på?”.
Förutom att hennes transfobiska motiv är uppenbart så talar statistiken emot Stegrud något enormt. Det finns nämligen endast 1-5 bekräftade fall av masskjutningar som begåtts av transsexuella gärningsmän. Om vi bara kollar detta året så har än så länge 315 masskjutningar skett i USA, av dessa är det alltså 1 person som bekräftats vara transsexuell.
Screenshot
Frågan om huruvida transsexuella faktiskt begått flest masskjutningar eller ej är däremot irrelevant för Stegrud. Hennes kamp handlar nämligen inte om fakta eller statistik, utan om att kunna sprida sitt hat gentemot transsexuella och HBTQ+-personer, samtidigt som man tar bort fokuset från den högerextrema uppskattning denna gärningsmän har.
Transfobin och hatet i SD fortsätter att briljera i sin brist på fakta.
När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.
Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.
Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.
Från Strindberg till Viggen – en märklig mix
Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.
Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.
Historiska paralleller
Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).
Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.
Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.
Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad
Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.
Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.
Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I veckan har Sverigedemokraternas favoritprojekt kulturkanon blivit klar, vilket är ännu en av partiets tyvärr många vinster under de senaste åren. En av Sverigedemokraternas första motioner vid intåget i riksdagen 2010 handlade nämligen om just bildandet av en kulturkanon för att värna om det svenska kulturarvet. Ett flertal SD-politiker har yttrat sig positivt om projektet och är mycket nöjda över att svensk kultur äntligen får lite uppmärksamhet.
Projektet har dock lett till en större mängd både kritik och hyllningar från olika partier. Kritiken ledde till en debatt i SVT där Parisa Liljestrand (M), som var med och presenterade projektet, och Lawen Redar (S) fick diskutera kulturkanonen. Att just dessa två personer skulle få debattera det heliga svenska kulturarvet stack sig dock i ögonen hos en specifik SD-politiker.
SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud, som tidigare bl.a indirekt önskat livet ur Fredrik Reinfeldt under terrorattentatet i Bryssel 2023, skrev följande på sociala medier:
“Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt” (Källa: X)
Efter en större mängd kritik bl.a från ett flertal ministrar såsom Parisa Liljestrand, Johan Forsell och L-ledaren Simona Mohamsson, väljer Stegrud att försöka pudla sig ur situationen.
“Jag menade det jag skrev – att det är talande för vår samtid att det är två med invandrarbakgrund som debatterar svensk kultur. Ska Liljestrand ’inte få göra det?’. Jo varför skulle hon inte få det?” (Källa: X)
För Stegrud är det högst problematiskt att två personer med invandrarbakgrund vågar att diskutera och berätta för etniska svenskar vad som är rätt eller fel med vårt kulturarv. För Sverigedemokraterna är etnicitet och ursprung fortfarande det viktigaste, oavsett hur mycket partiet försöker omforma sin rasism till att handla om ett tappert motstånd mot mångkultur.
I slutändan handlar det ALLTID om etnicitet och blod.
Projektet ”Guds Hus” i Fisksätra har skapat en del uppmärksamhet på sociala medier och alternativa mediekanaler. Projektet syftar till att skapa gemenskap och möten mellan människor med olika religiös bakgrund. Den befintliga kyrkan i Fisksätra ska få en nybyggd moské till granne, och de två byggnaderna ska förenas medelst ett inglasat torg, kallat ”Fredens torg”. Det har höjts röster om att ett genomförande av projektet skulle vara ett tecken på att Sverige skulle ”islamiseras”. Samtidigt poängteras att judar inte är inbegripna i projektet.
Tanken med projektet är att motverka främlingsfientlighet. Religion ska fungera som en enande kraft i lokalsamhället. Orsaken till att projektet inte innehåller en judisk synagoga är att det helt enkelt inte finns någon judisk församling i Fisksätra. Initiativtagarna är noga med att poängtera att alla människor, oavsett tro eller icke-tro, är välkomna till ”Guds Hus”. På hemsidan läser vi:
”I Guds Hus möts människor från olika etniska, språkliga, kulturella, religiösa, och sociala verkligheter. Guds Hus och alla gränsöverskridande möten bidrar till att öka tilliten, förståelsen och respekten för varandra i området. Här spelar de religiösa samfunden sedan länge en viktig roll för en positiv utveckling i samhället.” (Källa: Guds Hus)
Skärmdump från hemsidan ”Guds Hus” 250831.
Föga förvånande motsätter sig Sverigedemokraterna i Nacka projektet, och partiet har initierat en valkampanj inför kyrkovalet i september 2025 i hopp om att erhålla tillräckligt med röster för att kunna få till ett stopp för byggnationen av ”Guds Hus”. Redan förra året skrev kyrkofullmäktigeledamöter för SD och Borgerligt Alternativ en motion som syftade till att se till att projektet inte ska bli av. Motionsskrivarna accepterar dialog mellan den kristna och den muslimska församlingen, men menar att den muslimska församlingen skulle vara islamistisk, vilket i sin tur skulle vara anledningen till att de inte vill se ett ”Guds Hus” i Fisksätra.
Skärmdump från SD Nackas officiella Facebookkonto 250831.
Kyrkoherden i Fisksätra avfärdar SD:s argument med att det är byggt på fördomar, och försäkrar att det planerade bygget kommer att bli verklighet. SD anför i en intervju med SD-propagandaorganet Samnytt att finansieringen för det planerade bygget kommer att bli omfattande, samt att det borde göras en opinionsundersökning bland Nackaborna och församlingsmedlemmarna om huruvida de är positiva till ett ”Guds hus”.
”Guds Hus” är ett samarbete mellan kristna och muslimer som syftar till att skapa gemenskap, stävja segregation och främja integration. Fisksätra har ca 8 000 invånare, med bakgrund i ca 80 länder. Kristendomen, judendomen och islam är abrahamitiska religioner, vilket innebär att man tror att vi alla är Abrahams barn, vilket i sin tur betyder att guden är densamma i alla tre religionerna. Religionerna har många likheter, men också en hel del olikheter. Initiativtagarna påpekar att det inte handlar om att blanda samman religionerna, utan att skapa förståelse och respekt gentemot medmänniskor.
KURIOSA: I Córdoba i södra Spanien finns den världsberömda ”Mezquitan”, som är en kombinerad moské och kyrka. Ursprungligen var byggnaden en moské. www.mezquita-catedraldecordoba.es/en/
Motargument 