Etikettarkiv: rättvisa

Debatt, Krönikor

SD vill lägga ner jämställdheten

Det finns något djupt oroväckande i att höra ledande företrädare för Sverigedemokraterna avfärda jämställdhetsarbete som ”marxistisk ideologi”. Som om årtionden av forskning, samhällsutveckling och politiska framsteg vore ett slags olycksfall i historien. Som om det vore en slump att Sverige under lång tid ansetts – och fortfarande anses – vara ett av världens mest jämställda länder.

Men det är inte en slump. Det är resultatet av målmedveten politik, av vetenskapliga studier som gång på gång visat hur strukturer påverkar människors liv, och av en lyhördhet inför kvinnors faktiska villkor och förutsättningar. När kvinnor höjde sina röster valde Sverige att lyssna. När forskningen pekade på ojämlikhetens konsekvenser valde Sverige att agera. Det är så ett modernt samhälle rör sig framåt.

SD däremot… ja, de fortsätter romantisera en tid som varit. En tid då kvinnors frihet var begränsad, då deras utrymme i politiken, arbetslivet och samhället var kraftigt beskuret. Det är i grunden en nostalgisk blick bakåt – men majoriteten av Sveriges befolkning vill inte tillbaka till ett samhälle där kvinnor reduceras till andra klassens medborgare. Vi vet vilket pris som har betalats för framstegen, och vi tänker inte tumma på dem.

Att investera i jämlikhet är att investera i rättvisa, i trygghet och i livskvalitet. Det är att stärka det solidariska samhälle som byggt Sverige starkt. Det är därför direkt motsägelsefullt – ja, rentav märkligt – att höra SD-företrädare tala om patriarkatet samtidigt som de motsätter sig just de insatser som syftar till att motverka det. Man kan inte både förneka ojämlikhetens strukturer och samtidigt påstå sig vilja lösa de problem som följer av dem.

Det finns en anledning till att Sverige ligger i topp när det gäller jämställdhet. Den anledningen stavas kunskap, politisk vilja och en orubblig tro på att kvinnors frihet inte är förhandlingsbar.

Länk till SD-politikernas debattartikel i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik):

Samnytt: SD-politiker: Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten!

Krönikor

Vi flyr från livet – men det vi behöver är varandra

Det är en norm i vår kultur att hantera vardagens vansinne genom undvikande och flykt. Samtidigt längtar och söker vi efter kontakt. Den motsägelsen riskerar att förstöra oss.

En kultur av flykt

Stress, oro och vardagskrav bemöts med distraktioner som sociala medier, shopping, alkohol, arbete och enkelt konsumerad underhållning. Men det vi undviker är det vi behöver mest – mänsklig närhet och samhörighet.

Vi lever i en tid där ytliga lösningar applåderas, medan de djupa problemen lämnas olösta och svåra att prata om. Det gör oss existentiellt sårbara. Vi gruvar oss för de frågor som gör oss till det vi är – människor.

Digitala plåster på själen

I stället för att ringa en vän scrollar vi i timmar. Sociala medier och streaming blir en konstgjord närhet, men lämnar oss mer tomma än innan. Vad fick jag ut av scrollandet innan jag somnade? Minns jag det ens dagen efter vad jag la min tid på?

Arbete som flykt

Den svenska arbetskulturen premierar ständig prestation. Övertid, tillgänglighet och ett evigt tempo blir en ursäkt för att slippa konfrontera ensamhet och oro. Vi lever i väntan på ett framtida lugn och lycka som kanske aldrig infinner sig. För vem anstränger vi oss så mycket?

Umgänge utan närhet

Alkohol och ytliga aktiviteter ersätter djupa samtal. Man kan vara social – och ändå ensam. Vi tvingar fram sociala tillfällen och dämpar oss själva för att stå ut med det. Varför har vi inte fler meningsfulla möten istället?

Konsumtion som bedövning

Shopping, resor och statusgrejer säljs in som lycka. Det används för bekräftelse – helst i sociala medier – där till och med åsikter och plattityder proklameras som en vara som ska ge oss status och därmed uppskattning och bekräftelse. Från vilka då? I många fall främlingar vi aldrig kommer veta vilka de är egentligen. Det skapar en oro och ångest – både hos oss själva och hos dem som inte kan eller vill leva likadant eller lyckas hänga med i de senaste trenderna.

Rädsla för konflikter

Vi undviker svåra samtal i familj, på jobbet och i vänskaper för att “hålla fred”. Meningsskiljaktigheter ses som ett problem snarare än en förutsättning för gemensam utveckling. Resultatet blir distans i stället för närhet. Öppenhet uppmuntras i teorin, men stigmatiseras i praktiken. Ingen vill behöva ta intryck av andras problem. Det stör vår hårt konstruerade och konstgjorda mentala stabilitet. Det är för drygt att orka bry sig i allt som händer. Trots det är det negativa saker som får mest uppmärksamhet – för vi kan relatera – men positiva saker är vi misstänksamma emot. Kom inte här och var för nöjd med dig själv!

Kroppen som projekt

Gym, dieter och wellness blir en uppvisning snarare än omsorg. Kroppsfixeringen förstärks av medier och appar som reducerar människor till ett filtrerat yttre och gallring av våra medmänniskor. En swipe dit eller hit. Det reducerar människovärdet till vad de kan tillfredsställa oss själva. Är det vad vi är för varandra?

Ett samhälle som gör oss sjuka

Vi lever i ett land där hälften av hushållen är ensamhushåll. Där misstro, konkurrens och statusjakt ersätter trygghet och gemenskap. Den som inte är snygg och framgångsrik riskerar att sorteras bort i den hårda sociala hierarkin., kanske av så banala skäl som en profilbild som ogillas eller att personen väckte en känsla av att du behöver ifrågasätta dig själv. Inte kan du kapitulera för andra i den hårda konkurrensen för bekräftelse.

Konsekvensen är utmattning, depression, social ensamhet, ett existentiellt utarmat samhälle och en kultur som undergräver både jämlikhet och rättvisa, men också mellanmänsklig respekt och omtanke om varandra. Ett samhälle som premierar de hårda villkoren och förkastar den empatiska närhet vi alla behöver.

Varför är vi rädda för varandra?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Iran: Rasism mot afghaner, del 2

Gästinlägg av anonym

Detta är del 2 i en artikelserie om rasism och diskriminering mot afghaner, framför allt i Iran, men det finns berättelser om svensk-iraniers rasism mot afghaner också här i Sverige.

Rasism är ett allvarligt, farligt samhällsproblem som måste motarbetas av oss alla — oavsett vilka vi är. Många tusentals afghaner i Iran utsätts för grova övergrepp — endast för att de är afghaner — både av myndigheternas företrädare och av vanliga invånare. Afghaner har under lång tid gjorts till syndabockar i Asien.

Ett av tre videoklipp, som vi länkar i slutet av denna text, visar förnedringen av ytterligare ett afghanskt barn i Iran. Scenen är så brutal och smärtsam att det knappt går att beskriva i ord.

Men sanningen är att vi afghaner inte längre behöver videobevis för att förstå omfattningen av det systematiska rasistiska våldet, den dagliga förnedringen och de grymheter som begås mot vårt folk i Iran. Nästan varje afghansk familj har upplevt detta — och tyvärr är det både representanter för regimen och vanliga medborgare som står bakom förtrycket.

Några konkreta exempel räcker för att illustrera verkligheten i Iran:

  • Familjer med laglig uppehållsrätt i Iran tvingas varje år kämpa för att deras barn ska få gå i skolan. I vissa fall nekas de helt.
  • T o m vardagliga ärenden — som att köpa bröd — kantas av förnedrande segregation, med separata köer för afghaner och iranier.
  • Fram till nyligen var det förbjudet för afghaner att ens köra bil.
  • Många afghaner stoppas godtyckligt av både polis och civila som kräver mutor under förevändning att kontrollera uppehållspapper. Vägrar man betala, rivs ofta ens dokument sönder – och man förvandlas ögonblickligen till en “illegal migrant”.

I dag går det så långt att afghaner i Iran anklagas för att vara spioner för Israel — en absurd och löjeväckande anklagelse. För det första är det förbjudet för afghaner att vistas i de flesta städer i Iran. För det andra är de jobb som tillåts är ofta så farliga, förnedrande och de som ingen annan vill ha — ett tydligt uttryck för hur rasismen är institutionaliserad både i lag och i det sociala livet. Detta är inte isolerade händelser. Det är ett mönster. Ett systematiskt förtryck som har pågått i decennier.

När historien upprepar sig — i ny skepnad

Yuval Noah Harari skriver i sin bok Sapiens: A Brief History of Humankind om hur årtionden av lögn, avhumaniserande retorik och pseudovetenskap — ofta legitimerade av religiösa auktoriteter och vetenskapsmän — möjliggjorde både slaveriet och de brott som begicks mot judar i Europa. På samma sätt banade lögner, propaganda och hat väg för Förintelsen. Det som sker i Iran idag påminner skrämmande mycket om denna retorik, även om dödslägren saknas. Det är samma mekanismer — bara i annan form och riktade mot ett annat folk.

Det är inte ovanligt att svensk-iranier i offentligheten — ibland på subtila och listiga sätt — försöker misstänkliggöra afghaner som “illegala”, kriminella eller farliga. Låt oss se på tre uppmärksammade exempel från den svenska verkligheten:

  • Två iranskfödda bröder, Payam och Peyman Kia, greps och dömdes för spioneri för Ryssland — i vad som beskrivits som det största säkerhetshotet mot Sverige i modern tid.
  • Häromveckan greps Soheil Almasy, också med iranskt ursprung, som under 10 års tid systematiskt våldtagit kvinnor och barn i Sverige.
  • För några år sedan öppnade en ung iransk man eld i köpcentret Emporia i Malmö, vilket ledde till dödsfall och skador.

Låt mig vara tydlig: dessa exempel nämns inte för att skuldbelägga iranier som kollektiv, utan för att visa på hyckleriet. Trots dessa exempel säger vi afghaner aldrig att “alla iranier är spioner, våldtäktsmän eller terrorister” — och vi kommer aldrig att göra det. Vi vet att sådana generaliseringar är orättvisa och fel. Det är just detta förhållningssätt — att se varje individ för vad den är, inte som representant för en grupp —som vi också vill att andra visar oss.

Det är inte bara den iranska regimen som använder ett avhumaniserande språk, rasistiskt våld och lögner om afghaner. Tyvärr gör många vanliga iranier det också. Hatet har blivit normaliserat, lögnerna institutionaliserade, och förtrycket ett vardagstillstånd. Jag vill avsluta med att tydligt understryka: mitt syfte är inte att svartmåla ett helt folk. Tvärtom. Jag vill bekämpa just den form av generalisering som används mot oss — afghaner. Min kamp är mot rasism, hat, tystnad och orättvisor.

Videoklippen är så pass hemska att det har tagits bort från de flesta sociala medieplattformarna. Varning för starkt innehåll. I klippet med det cyklande barnet ser vi två helt vanliga iranier som med bil förföljer ett afghanskt barn som cyklar. Den ene säger: Kör över honom. Att döda afghaner har inga konsekvenser. Den andre svarar: Varför sa du inte det tidigare? Resten av klippen behöver inte ens några förklaringar! Det finns mängder av sådana videoklipp som spelas in och läggs upp på sociala medier av förövarna! 

https://www.facebook.com/share/v/16Q1RFAXnV/?mibextid=wwXIfr

https://www.facebook.com/share/r/19emAvLhk7/?mibextid=wwXIfr

https://www.facebook.com/share/v/16s5uaT3iq/?mibextid=wwXIfr

/anonym

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Recension (på engelska) av Yuval Noah Hararis Sapiens: A Brief History of Humankind

Krönikor

Iran: Rasism mot afghaner, del 1

Gästinlägg av anonym

Detta är del 1 i en artikelserie om rasism och diskriminering mot afghaner, framför allt i Iran, men det finns berättelser om svensk-iraniers rasism mot afghaner också här i Sverige.

Rasism är ett allvarligt, farligt samhällsproblem som måste motarbetas av oss alla — oavsett vilka vi är. Många tusentals afghaner i Iran utsätts för grova övergrepp — endast för att de är afghaner — både av myndigheternas företrädare och av vanliga invånare. Afghaner har under lång tid gjorts till syndabockar i Asien.

Jag är själv född och uppvuxen i Iran och har många bekanta runt mig här i Sverige som har bakgrund i Iran. Det som gör mig särskilt illa berörd är att många som nu lever i trygghet här i Sverige skriver avhumaniserande och rasistisk retorik. Det är djupt oroande att personer som fått skydd, uppehållstillstånd och mänskliga rättigheter i Sverige kan uttrycka sig grovt rasistiskt om andra utsatta grupper. På sociala medier sprids mängder av bevis i videoklipp där afghaner i Iran utsätts för trakasserier, förnedring och våld — och med de följer hemska kommentarer som uppmuntrar beteendet, snarare än fördömanden eller krav på att upphöra med rasistiskt motiverade våldet. Exemplen är många i kommentarfälten: ”ta tillbaka landet”, ”de sprider sig som pest”, ”afghaner är inte människor”.

Jag vill med kraft understryka att jag inte försöker skuldbelägga iranier, svenskiranier eller någon annan grupp. Det vore fel och djupt orättvist.

Jag vill bara informera samhället om de fruktansvärda grymheter som afghaner och andra minoriteter utsätts för i Iran av både regimen och tyvärr av många vanliga medborgare. Jag känner mig så maktlös inför dessa hemska orättvisor att jag knappt vet vad jag ska göra. Jag har sett och upplevt så hemska saker, som inte går att sätta ord på för att ens börja beskriva dem. Tyvärr finns det många tusentals personer med mycket hemska erfarenheter av rasistiskt förtryck och hatbrott — på hela planeten.

Avskyvärda handlingar får tyvärr pågå okritiserade – de hejas på och uppmuntras både av regimens propagandamaskineri och av stora delar av befolkningen. Återigen vill jag vara tydlig: mitt syfte är inte att skuldbelägga iranier eller anklaga enskilda personer. Jag vet att det vore felaktigt och orättvist. Men dessa systematiska diskrimineringar, hatbrott och övergreppen mot afghaner i Iran och på internet kräver att vi agerar.

Den vitt spridda omfattningen av detta går inte att ignorera, bortförklara, förringa eller förneka.Sådant hat är rasism — oavsett vem gärningspersonerna än må vara. All rasism måste vi stå upp emot, granska, erkänna och många fler måste vilja arbeta emot all fientlighet, hat och rasism.

/anonym

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Älskade Sverige!

Sverige är ett av världens bästa länder! Det tål att sägas flera gånger om, då det finns de som fortfarande hävdar att Sverige inte alls är bra, att Sverige håller på att rasa samman och att kriget i det närmsta står för dörren. Tittar man på flera olika undersökningar ser man givetvis att detta inte alls stämmer. I test efter test blir Sverige placerat i toppen av världens alla länder. Nedan presenterar jag några av de upplyftande tester jag läst.

Välfärd och frihet

Sverige är, tillsammans med Norge och Finland, världens friaste land (Freedom House, 2020). Av 210 länder har svenskarna flest politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Sverige har dessutom världens fjärde mest fria och tillförlitliga val och är världens femte minst korrupta land (Norris & Grömping, 2019, Transparency International, 2020). Sverige har vidare världens femte bästa pressfrihet (RSF, 2020).

Legatum Institute (2019) rankar Sverige som det land med fjärde bäst välfärd i världen. Den svenska utbildningen hamnar på en andra plats i att tillgodose framtida behov och OECD rankar Sveriges utbildning till en åttonde plats (The Economist, 2019, OECD, 2015). Svenskarnas läskunnighet uppgår till världens femte bästa (CCSU, 2020). Pensionssystemet är något annat, som liksom utbildning, handlar om välfärd. I en studie om 37 pensionssystem runt hela världen kom Sverige på en femte plats (Mercer, 2019).

Den goda välfärden kan vara något som bidrar till att 83% av svenskarna uppger att de har en god hälsa. Majoriteten känner tillit till andra och upplever inte sig själv som ensamma. När livet inte blir som planerat, är det svenskarna som känner att de snabbast kommer tillbaka till sina vanliga liv. I Sverige upplever man också att viktiga beslut som rör en själv hanteras rättvist. De flesta känner dessutom att de lever i ett rikt grannskap och att man har likvärdiga chanser att lyckas i livet. (European Commission, 2018) Av världens befolkning är svenskarna de tredje mest nöjda med livet (OECD, 2017)

Jämställdhet och rättvisa

Att leva i Sverige innebär att leva ett jämställt och säkert liv. Av alla länder i världen är Sverige det fjärde mest jämställda (World Economic Forum, 2020). Kvinnors deltagande i arbetslivet är världens bästa och Sverige har den mest jämställda maktfördelningen i Europa (EIGE, 2019, The Economist, 2018). För flickor är Sverige världens bästa land att växa upp i och både pojkar och flickors barndom är världens tredje tryggaste (Save the Children, 2018, 2020).

Sverige är vidare världens fjärde bästa rättsstat (World Justice Project, 2020) och det femte mest rättvisa landet i EU och OECD-länderna (Hellman, Schmidt, Heller, 2019). Den inre säkerheten och polisen är bland världens bästa, med en av världens lägsta risk att dräpas (Abdelmottlep, 2016, OECD, 2017). Det råder ingen nämnvärd risk att ett krig skulle drabba Sverige, då Sverige är världens sjätte mest stabila land (The Fund for Peace, 2020).

Bidrag till mänskligheten

Enligt en undersökning som The Good Country (2017) har gjort, är Sverige det fjärde bästa landet i världen på att bidra till mänskligheten. Sverige är alltså inte bara bra för sina egna invånare, utan stöttar även de som inte har det lika bra ställt.

I Sverige lever vi ett fritt liv skyddade från krig och många större kriser. Vi kämpar på med våra bekymmer och vi behöver fortsätta att utvecklas, givetvis, men vi behöver utvecklas åt rätt håll! Undersökning efter undersökning visar att Sverige är ett bra och tryggt land, med ett gott socialt skyddsnät och jämställdhet. Landa i den känslan idag.

Referenser:

Abdelmottlep, M., A. (2016). World Internal Security & Police Index. International Police Science Association.

CCSU (Central Connecticut State University) (2020). World´s most literate nations. https://www.ccsu.edu/wmln/rank.html [Hämtad 2020-10-21]

EIGE (European Institute for Gender Equality) (2019).  Gender Equality Index. https://eige.europa.eu/gender-equality-index/2019/compare-countries/power/bar

EIGE (European Institute for Gender Equality) (2019). Gender Equality Index. https://eige.europa.eu/gender-equality-index/2019/compare-countries/work/1/bar [Hämtad 2020-10-20]

European Commission (2018). Special Eurobarometer 471. Summary. Fairness, inequality and intergenerational mobility.

Freedom House (2020) Countries and Territories. https://freedomhouse.org/countries/freedom-world/scores?sort=desc&order=Total%20Score%20and%20Status [Hämtad 2020-10-20]

Hellman, T., Schmidt, P., Heller S. M. (2019). Soziale Gerectigkeit in der EU und OECD. Das Wichtigste in Keurze. Bertelsmann Stiftung.

Legatum Institute (2019). The Legatum Prosperity Index. https://www.prosperity.com/globe#SWE [Hämtad 2020-10-20]

Mercer (2019). Melbourne Mercer Global Pension Index 2019. Monash Center for Financial Studies, Melbourne.

Norris, P., Grömping, M. (2019). Electoral Integrity Worldwide. University of Sydney. https://www.electoralintegrityproject.com/the-year-in-elections-2017 [Hämtad 2020-10-20]

OECD (2015). Education. http://www.oecdbetterlifeindex.org/topics/education/ [Hämtad 2020-10-20]

OECD (2017), ”Online Data Annex: Current Well-Being”, in How´s life? 2017: Measuring Well-being. OECD Publishing, Paris. https://read.oecd-ilibrary.org/economics/how-s-life-2017/online-data-annex-current-well-being_how_life-2017-53-en#page57 [Hämtad 2020-10-20]

RSF (Reporters Without Borders) (2020). 2020 World Press Freedom Index. https://rsf.org/en/ranking [Hämtad 2020-10-21]

Save The Children (2018). The many faces of exclusion: End of Childhood Report 2018.

Save The Children (2020). Every Last Girl: Girl´s opportunity Index.

The Economist (2018). The glass ceiling index. https://www.economist.com/graphic-detail/2018/02/15/the-glass-ceiling-index [Hämtad 2020-10-20]

The Economist (2019). From policy to practice. https://educatingforthefuture.economist.com/the-worldwide-educating-for-the-future-index-2019/ [Hämtad 2020-10-21]

The Fund for Peace (2020). Fragile States Index. https://fragilestatesindex.org/country-data/ [Hämtad 2020-10-21]

The Good Country (2017). https://www.goodcountry.org/index/results [Hämtad 2020-10-21]

Transparency International (2020). Corruption Perception Index. https://www.transparency.org/en/cpi/2019 [Hämtad 2020-10-20]

World Economic Forum (2020). Mind the 100 Year Gap. https://www.weforum.org/reports/gender-gap-2020-report-100-years-pay-equality [Hämtad 2020-10-20]

World Justice Project (2020). Rule of Law Index 2020.

Recensioner

Recension: Dokumentärserien The Innocence Files (Netflix)

The Innocence Files är en amerikansk dokumentärserie från 2020 i nio avsnitt. Temat är oskyldiga som döms till långa fängelsestraff för grova brott.

Serien är producerad i samarbete med The Innocent Project, en organisation som arbetar med att fria oskyldigt dömda. Svarta amerikaner är klart överrepresenterade när det gäller oskyldigt dömda för grova brott.

Genom serien får vi följa fyra fall från själva brottet, genom polisutredning, domstolsförhandling, och sen den långdragna och komplicerade rättsprocess som till slut leder till frikännande och upprättelse.

Vi får möta de oskyldigt dömda som berättar om sina erfarenheter och upplevelser, familj och vänner, journalister, olika representanter för rättsväsendet och inte minst medborgare som fungerat som jurymedlemmar. Det är många olika fascinerande, men också skrämmande berättelser och perspektiv som kommer till uttryck.  

The Innocence Files är en gripande och omskakande skildring av det amerikanska rättsväsendets avigsidor. Rasism går som en systematisk röd tråd genom alla led i processen. I synnerhet svarta amerikaner som är unga män och bor i fattiga områden löper hög risk att bli oskyldigt dömda. Rättvisa är i hög grad en klassfråga. Medan en fattig person som åtalas för brott får nöja sig med en ofta överarbetad offentlig försvarare med begränsade resurser, kan den som är rik hyra stjärnadvokaten med eget team av utredare och detektiver.  

En personlig reflektion är att serien så tydligt visar hur tillfälligheters spel och brister i rättssystemet riskerar att oskyldiga människor döms för grova brott. Att de drabbade sen får tillbringa hela sina liv i fängelse, är inte bara är en tragedi för individen, utan för hela familjer som får genomleva ett trauma utan slut. Temat är också högaktuellt i samband med hela frågan kring strukturell rasism och Black Lives Matter.

Krönikor

Vilka är ”våra egna”?

”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.

Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blinkning.

Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir de som till övervägande delen har svenska förfäder.

”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.

Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.

Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.

Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.

Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.

För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.

Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.

Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.