I ”Tidö 2.0”, dvs en reviderad version av Tidöavtalet som presenteras inom kort, ska bl a skrivas in att en utredning gällande invandringens kostnader ska genomföras. På frågan om vad beräkningen kommer att innebära svarar Mattias Bäckström Johansson, (SD) att det kommer att leda till att Sverige frångår den ‘massinvandringspolitik som har rått under lång tid’.
Konjunkturinstitutet kommer att få uppdraget att utreda de ‘ekonomiska nettoeffekterna av migrationen till Sverige under modern tid’. I klartext innebär det att beräkna vad invandrare kostar Sverige, och vad de har kostat över en längre tid. Faktorer som ska belysas är effekter på arbetsmarknad, skatteintäkter och bidrag. I uppdraget ingår också en framtidsprognos baserad på fiktiva siffror på invandring och typ av karaktär på invandring. Regeringen och SD kommer att använda beräkningen som ett styrmedel i framtiden.
Motargument noterar att kartläggningen ska göras på individnivå och redovisas efter ursprungsland. Det finns risker med att klumpa ihop vissa etniska grupper och svartmåla dem genom att peka ut dem som mer kostsamma än andra.
Under senare år har det redan skett ett ”paradigmskifte” vad gäller invandringen, såväl i antal beviljade uppehållstillstånd som vilka som erhåller dem. Antalet uppehållstillstånd har sjunkit stadigt (med undantag för 2022, då många flyktingar från Ukraina beviljades uppehållstillstånd) sedan flyktingvågen för snart tio år sedan.
Motargument presenterar månatligen siffror på antal och typ av uppehållstillstånd. Under senare år ser siffrorna (med undantag för 2022) annorlunda ut än tidigare: Under 2023 ligger andelen uppehållstillstånd beviljade på asyl och asylrelaterad anhöriginvandring hittills på 1/5. 1/18 av alla uppehållstillstånd har hittills under 2023 beviljats utomeuropeiska flyktingar. De typer av uppehållstillstånd som beviljats under senare år grundar sig på arbete, skyddsdirektivet (dvs flyktingar från Ukraina), studier och annan anhöriginvandring.
Att beräkna invandringens kostnader är historiskt sett en hjärtefråga för SD:
– Det är något vi har drivit ända sedan vi kom in i riksdagen, i vår första budget, och ute i kommuner – det här med mångkulturella bokslut. (Källa: TV4.se)
Nu har SD fått med sig regeringspartierna också på denna båten. Det är ytterligare ett bevis på den makt som partiet besitter.
”Tidöavtalet – Överenskommelse för Sverige” presenterades 14 oktober 2022 av de fyra partier som av svenska folket fått mandat att styra Sverige, dvs regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, samt Sverigedemokraterna. Tidöavtalet har kritiserats för att bryta mot mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens principer.
Många delar av Tidöavtalet är ren SD-politik. Det är egentligen inte så märkligt, SD är det största partiet i regeringsunderlaget. Det är framför allt på SD:s favoritområden Kriminalitet samt Migration och Integration som partiets inflytande har märkts av. Partiet har planer på att införa mer SD-politik i den uppdaterade versionen av Tidöavtalet som är under förhandling.
Så vilka saker är det SD har fått igenom i Tidöavtalet, och som delvis redan har blivit regeringspolitk? Motargument har listan:
SD:s kriminalpolitik:
Visitationszoner
Dubbla straff för gängkriminella
Utvisning av gängkriminella som inte begått brott
Kriminalisering av deltagande i kriminella gäng
Vistelseförbud
SD:s kriminalpolitik för barn:
Straff för unga lagöverträdare
Ny påföljd för unga
Ungdomsfängelser
Sänkt straffmyndighetsålder
SD:s asyl- och migrationspolitik:
Nationellt tiggeriförbud
Kraftig minskning av straffvärde på brott för utvisning
Möjlighet att göra människor statslösa
Utvisning pga ‘bristande levnadssätt’
Återkallelse av uppehållstillstånd i fler fall
Rivande av medborgarskap
Längre hemvisttid för att erhålla medborgarskap
Lojalitetsförklaring för att erhålla medborgarskap
Begränsningar i asylrätten
Skärpt bevisbörda och -krav i asylprocessen
Begränsningar i familjeåterförening
Skärpta villkor för anhöriginvandring
DNA-tester för anhöriginvandring
Färre kvotflyktingar
Påverka ursprung på kvotflyktingar
Skärpt arbetskraftsinvandring
Höjd minimilön på arbetskraftsinvandrare
Översyn av prövningen av asylansökan från säkra länder
Transitcenter för asylsökande
Asylsökandes ansvar för kostnaderna för mottagandet
SD:s nollintegration:
Ökad återvandring
Folkräkning
Stoppa statligt stöd till ”etniska föreningar”
Begränsade ”tilldragningsfaktorer” genom begränsade förmåner för icke-medborgare
Begränsad rätt till försörjningsstöd för papperslösa
Anmälningsplikt
Sänkt etableringsstöd
Begränsning av rätten till tolk
För den som vill läsa mer om vad varje varje specifik punkt innebär finns länkar till ett par korta motargument i slutet av denna artikel.
Tidöavtalet har kritiserats av såväl fackförbund som offentliganställda för att vara repressivt i den mening att det bryter mot mänskliga rättigheter, grundläggande fri- och rättigheter, Barnkonventionen, grundlagen samt rättssäkerheten. Det har också framförts att Tidöavtalet strider mot etiska riktlinjer och yrkesetiska koder.
CRD (Civil Rights Defenders) menar att kriminalpolitiken som bedrivs är straffpopulistisk, dvs beslutsfattare fokuserar snarare på straffrättsliga påföljder för att blidka väljare, inte för den brottsförebyggande effekten. Det finns inte stöd i vare sig forskning eller erfarenhet från andra länder för att höjda straffrättsliga påföljder minskar brottsligheten. Mänskliga rättigheter dikterar att straffrättsliga påföljder måste vara proportionerliga. Vidare påpekar CRD att flera åtgärder i Tidöavtalet”direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag”.
Kritiken kan sammanfattas i att samhället inte längre kommer att ta hänsyn till rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen. Juridisk status och grupptillhörighet kommer att avgöra vilka rättigheter en människa har. Mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och den liberala demokratin kan komma att sättas ur spel.
För mer ingående information om punkterna på respektive område:
21 november 2023 höll regeringen en pressträff där de förkunnade att kraven på nyanlända vad gäller levnadssätt ska skärpas. Dessa förändringar kommer att leda till att återkallelser av uppehållstillstånd och utvisning av utlänningar kommer att ske i större utsträckning. Vad betyder då detta med ‘bristande vandel’ eller ‘bristande levnadssätt’?
Redan i Tidöavtalet som presenterades efter valet hösten 2022 förkunnades att kraven på hur utlänningar lever, tycker och tänker skulle skärpas.
På sidan 37-38 i avtalet saxar vi:
Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen. En utredning ska därför uppdras att analysera förutsättningarna att återinföra möjligheten att utvisa utlänningar av bristande vandel. Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet. (Källa: Tidöavtalet)
I avsnittet om ‘bristande vandel’ i Tidöavtalet står:
Analysera de rättsliga möjligheterna att utvisa utlänningar på grund av bristande vandel utifrån svensk grundlag, EU-rätten, Europakonventionen, och andra folkrättsliga åtaganden. (Källa: Tidöavtalet)
Flera av de kriterier som regeringen och SD presenterar berör just saker som kan bryta mot exakt dessa lagar, direktiv och föreskrifter.
Så vad är då ‘bristande vandel’? Enligt SAOL betyder vandel ”uppförande, levnadssätt”, och enligt Nationalencyklopedin betyder vandel ”sätt att leva”. Enligt SAOB är vandel ”handlande l. görande o. låtande (i umgänge med andra)”, ”affärsverksamhet; äv.: levebröd” och ”levnad(slopp); leverne”.
Regeringen formulerar återigen vad som skulle kunna ingå i begreppet:
Exempel på brister som skulle kunna leda till utvisning är bristande regelefterlevnad, som bidragsfusk och skulder. Det kan också handla om association eller samröre med kriminella nätverk och våldsbejakande organisationer. Även missbruk och vissa uttalanden kan komma att räknas till sådana brister. (Källa: Omni)
När migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) fick frågan om varför prostitution inte fanns med i direktiven svarade hon att ‘Vi tar inte sikte på att man ska utvisa personer som är utsatta, utan då handlar det snarare om personer som utsätter utsatta människor’.SD är det enda parti som driver frågan om att inbegripa prostitution. Under pressträffen fick vi också veta att regeringen ska se över möjligheten att göra människor statslösa.
Paulina Brandberg (L), jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister, sätter förutsättningarna under pressträffen: ‘Endast svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i Sverige’.
Utredningen består av tre delar: Skärpta krav på ‘hederligt levnadssätt’, möjligheten till återkallelse av uppehållstillstånd och sörja för att berörda myndigheter får tillgång till mer information.
Utredaren Robert Schött ska jämföra hur kraven på ‘hederligt levnadssätt’ ser ut i jämförbara länder. Resultatet av utredningen ska presenteras 15 januari 2025, dvs ett och ett halvt år före nästa val. Detta innebär att regeringen och SD kommer att kunna genomföra lagändringar innan de eventuellt lämnar makten.
Som exempel på ‘vissa uttalanden’ som skulle kunna ligga till grund för återkallelse av uppehållstillstånd och utvisning av utlänningar nämner Malmer Stenergard uttryck för ‘främmande värderingar‘, yttranden som kan hota demokratin eller vara systemhotande, t ex LVU-kampanjen. Vidare talar migrationsministern om vikten av att rätta sig efter ‘grundläggande normer’ och att ‘leva på ett hederligt och skötsamt sätt’.
Kommande lagändringartill följd av utredningen om ‘bristande levnadssätt’, som i sin tur kommer att ligga till grund för återkallelse av uppehållstillstånd och utvisning av utlänningar, kommer att bli föremål för godtyckliga beslut baserade på tolkningar av lagtexter. Detta är problematiskt ur rättssäkerhetsperspektiv. Det blir ett schackspel med människors livsöden som pjäser.
Sverige, känt för sin öppna dörrar-politik och generösa flyktingmottagning, står nu inför en kontroversiell lagändringsdiskussion. Ett förslag har lagts fram av ett parti med nationalistiska rötter, vilket har väckt en del oro och debatt bland medborgare och experter.
Förslaget består av flera delar, men några av de mest framstående punkterna inkluderar:
En lojalitetsförklaring: Denna innebär ett medborgarskapssamtal eller något liknande ceremoniellt inslag av obligatorisk karaktär som avslutning på medborgarskapsprocessen. Den underliggande tanken kan vara att bekräfta individers engagemang och tillhörighet till Sverige. Men kritiker menar att en sådan förklaring kan vara exkluderande och skapa en känsla av ”vi” och ”dom”.
Återkallande av medborgarskap: En av de mest debatterade punkterna. I dagsläget är medborgarskapet i Sverige grundlagsskyddat, vilket betyder att det inte kan återkallas. Förslaget skulle dock göra det möjligt att återkalla medborgarskap under vissa omständigheter. Detta skulle kräva en grundlagsändring – inget litet steg.
Skärpta krav: Dessa inkluderar längre hemvisttid i Sverige, krav på egenförsörjning och skärpta krav på ”hederlig vandel”. Samtidigt som dessa krav kan ses som ett sätt att säkerställa att individer som blir svenska medborgare är ”integrerade”, finns det en risk att de skapar ytterligare hinder för invandrare.
Språkkrav och kulturkunskapskrav: Denna punkt verkar vara inriktad på att stärka medborgarskapets status genom att kräva kunskap i svenska och samhällskunskap. Detta kan ses som en positiv strävan efter integration, men det är viktigt att implementera det på ett sätt som inte är diskriminerande.
De djupare implikationerna
På ytan kan dessa förändringar verka som en strävan efter att stärka medborgarskapets värde och främja integration. Men givet det parti som har lagt fram förslaget och dess rötter kan det vara svårt att inte se vissa av dessa förslag i ljuset av en mer exkluderande och nationalistisk agenda.
Historiskt sett har liknande förslag i andra länder lett till djupa samhällsskador. Det mest framstående exemplet är Nürnberglagarna från 1935 i Nazityskland, som strikt definierade tyskt medborgarskap baserat på ”ras” och uteslöt judar från att vara tyska medborgare. Medan det svenska förslaget inte direkt gör några sådana rasbaserade uteslutningar, är det viktigt att alltid vara vaksam på de potentiella konsekvenserna av att inskränka rättigheterna för vissa grupper.
Medan Sverige granskar detta förslag är det avgörande att landet håller fast vid sina värderingar av inkludering, jämlikhet och rättvisa. Medborgarskap är en grundläggande rättighet, och medan det är förståeligt att vilja ha vissa krav på plats, bör dessa inte användas som verktyg för att exkludera eller diskriminera.
Debatten kring detta förslag kommer troligtvis att fortsätta. Men det är viktigt att komma ihåg att medborgarskap inte bara handlar om lagar och regler, utan om människors liv, drömmar och hopp om en bättre framtid.
Kristdemokraterna under Ebba Buschs ledning , dvs sedan 2015, förefaller vara på väg att förändra sin värdegrund och kristna etik som tydligt präglade partiet. Nyligen gjorde partiet ett kontroversiellt utspel gällande slöjförbud i lågstadiet och förskolan.
Ett slöjförbud i sig strider mot ett flertal lagar, vilket vi på Motargument tidigare har uppmärksammat. Lagarna som är applicerbara är religionsfriheten – dvs en grundlag, diskrimineringslagen, skollagen och barnkonventionen. Utöver dessa lagar finns ett flertal faktorer som kan användas som argument mot slöjförbud i skolan:
Vi förändrar inte människors traditioner och eventuellt förtryck genom att skapa ett slöjförbud. Upplysning är bättre än förbud.
Vi vet inte hur många av dessa barn som tvingas att bära slöja.
Många barn vill se ut som mamma, och klä sig och sminka sig som mamma. Barn i Sverige som inte utvecklat bröst använder bh och bikini.
Vi kommer att få många hemmasittare, dvs barn som har rätt till skolgång kommer inte att kunna gå dit.
Är det integration att exkludera barn från sin rätt till skolgång?
Det är inte mer rätt att tvinga av flickor och kvinnor kläder än att tvinga på flickor och kvinnor kläder.
Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
Slöjförbud skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
Det är oklart hur KD (och andra) tänker sig att ett slöjförbud ska kunna efterlevas. Ska flickorna nekas att gå till skolan? Ska föräldrarna bötfällas? Ska flickornas slöjor avlägsnas i skolan, av vem i så fall? Många frågor, inga svar.
Återigen är det kvinnor/flickor som påverkas av restriktioner, eller menar KD att män också drabbas av en restriktion i form av ett slöjförbud? I så fall skulle det ha varit lämpligt att lyfta det.
Innebär slöjförbud att en inte ska få ha saker på huvudet? Ska ansiktet inte döljas? Hur långt ska ett förbud mot huvudbonad dras? Ska vi förbjuda kepsar, hattar, mössor, bandanas, luvtröjor, balaklavor och maskeradkläder? Eller handlar detta återigen om en restriktion för kvinnor i allmänhet, och för muslimska kvinnor i synnerhet?
Vi påminner oss själva om att slöjförbuden som temporärt infördes i skånska Skurup och Staffanstorp fick till följd att fler flickor i skolan valde att bära slöja. Senare har dessa förbud tagits bort eftersom det visade sig att de bröt mot lagen som den ser ut idag.
Vän av ordning funderar över om detta är ett allvarligt menat utspel, eller om det handlar om ett försök att ta röster från Sverigedemokraterna? KD är väl medvetna om att detta är signalpolitik som i normala fall signeras SD. Signalpolitik som, om vi ska vara realistiska, inte säkert blir verklighet.
Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.
Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.
Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.
De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.
Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.
SD och monokulturen
På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.
Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.
Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.
De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.
Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:
Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)
Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.
SD kontrollerar kulturen
Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.
Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:
I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)
Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet! Men i nästa andetag:
Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)
Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.
På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.
I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans
Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)
Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.
Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.
Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.
”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018
Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Våren 2019 beslutade Sverigedemokraterna i Bromölla, med stöd av Kristdemokraterna, Moderaterna och lokala partiet Alternativet, att det ska vara förbjudet att be på arbetstid. Nu hävs beslutet av Förvaltningsrätten i Malmö, då det strider mot religionsfriheten som den står skriven i grundlagen och Europakonventionen.
Det var 28 maj förra året som ”Riktlinje avseende arbete och religion” fastställdes. Beslutet omfattade kommunanställda, och innebar att ”bönestund på betald arbetstid inte är tillåtet”.
Förbudet har fått utstå stark kritik då det anses strida mot såväl religionsfriheten som diskrimineringslagen. Röster i debatten har argumenterat utifrån att förbudet grundar sig i islamofobi, då det i första hand drabbar muslimer.
”Kommunen verkar göra ett problem av något som kanske inte är ett problem. Att fika, småprata, kolla Facebook, ta lite luft, springa till kiosken och ha friskvårdstimme på yogamattan går bra. Varför inte be?” – Jacob Rudenstrand, Svenska evangeliska alliansen. (Källa: Världen idag)
”I vanliga fall anser vi att frihetens gräns går vid när mitt handlingsutrymme drabbar andra. Men att någon ber, läser en bok på sitt hemspråk eller äter viss mat skadar ingen annan. Det Bromölla, Staffanstorp och Sölvesborg ägnar sig åt är en slags högerpopulistisk folkuppfostran. De nöjer sig inte med att styra sina kommuner – nu vill de lägga undersåtarnas liv till rätta.” – Anders Lindberg, krönikör. (Källa: Aftonbladet)
”- Precis som det inte är tillåtet att gå ifrån sitt arbete för att röka är det inte heller tillåtet att gå ifrån för att be. Det är samma sak, säger han, och syftar på att kommunen är en rökfri arbetsplats. Ingen annan ska behöva gå in och täcka upp för dig på arbetsplatsen för att du ska gå ifrån och be.” – Eric Berntsson, SD Bromölla, som nu har lämnat politiken. (Källa: Världen idag)
”Ingen arbetsgivare får neka sina anställda att på betald arbetstid ägna sig åt bön till Allah i stället för att utföra sina arbetsuppgifter.” (Källa: Samhällsnytt)
”Det här beslutet är ett brott mot religionsfriheten. Det skickar också signaler som om att det är problem i Bromölla kommun att muslimer går ifrån och ber på arbetstid och att de inte gör sitt jobb, och vad jag vet har inte detta hänt nån gång i Bromöllas historia. Det är inget bekymmer.” – Pernilla Franklin, socialsekreterare, Bromölla. (Källa: TV4)
En kristen socialsekreterare i Bromölla anmälde sig själv efter att vid upprepade tillfällen ha bett till gud på arbetstid. Anledningen till att hon gjorde det var att visa på hur absurt böneförbudet var.
Den 9 december 2019 röstades den nya biblioteksplanen i Sölvesborg igenom. Det innebär att det nu står klart att skolbiblioteken inte är tvingade att köpa in böcker på andra modersmål än svenska. Dessutom innebär det att samarbetet mellan modersmålslärare och skolbibliotek upphör och att skrivelsen om integration via samarbete med studieförbund tas bort.
Samstyret i Sölvesborg, en koalition bestående av Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och lokalpartiet Sölvesborg och Lister, har återigen tagit ett beslut som väcker uppmärksamhet. Denna gång handlar det om att det inte kommer att finnas tillgång till böcker på andra modersmål än svenska på skolbiblioteken. Detta strider mot bibliotekslagen, och eventuellt också mot en av grundlagarna.
Under förra året köpte Sölvesborgs kommun in ca 150 böcker på andra språk än svenska. Louise Erixon (SD), kommunalråd i Sölvesborg, motiverar Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska:
”Vissa elever kan inte, eller vill inte, prata sina modersmål. Då kan det bli ansvarslösa investeringar i böcker som bara samlar damm. Vi har bytt ut den skrivelsen mot att biblioteken ska köpa in böcker på andra språk än svenska. På sätt öppnar vi upp för en behovsprövning.” (Källa: VT.se)
Vän av ordning undrar vad denna slutsats grundar sig på. Förvisso finns det säkert barn som inte vill, eller kan, prata sina modersmål. Men det finns säkert lika många barn som vill och kan prata sina modersmål. Erixon ägnar sig åt spekulationer. Spekulationer är inte fakta. Vidare så drar hon slutsatser utifrån sina spekulationer. Slutsatser som inte heller går att fastställa.
Den officiella anledningen till att Samstyret i Sölvesborg gör ändringar i biblioteksplanen är, enligt Erixon, ekonomi. En intressant aspekt i sammanhanget är att SD varje år, alltsedan 2011, har lagt motioner i riksdagen om att ta bort modersmålsundervisningen i skolan. Ändringarna i biblioteksplanen som det SD-ledda styret i Sölvesborg beslutat om går hand i hand med motioner om slopad modersmålsundervisning.
Förutom att man vill sluta köpa in böcker på alla elevers modersmål innehåller den nya biblioteksplanen ytterligare ändringar som försämrar integration och gemenskap.
Inte alla elevers modersmål: I kommunens ursprungliga biblioteksplan står det att ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på alla elevers modersmål”. Samstyret har valt att ändra formuleringen till ”På skolbiblioteken ska finnas litteratur på andra språk än svenska”.
Inte söka upp grupper som talar minoritetsspråk: Andra ändringar i planen innefattar exempelvis en strykning av tidigare mål att biblioteken som en metod att få mer delaktighet från allmänheten rörandet (sic!) utbudet ska ”särskilt söka upp prioriterade grupper som t ex barn och unga och representanter för minoritetsspråken”.
Nej till samarbete: Samarbetet mellan modersmålslärare och bibliotek stryks i nya planen.
Bort med integration: Den tidigare ambitionen att få till samarbeten med studieförbund för att få till verksamhet som ”främjar gemenskap, förståelse och integration” ändras till ”främjar gemenskap, förståelse för varandras olikheter”. (Källa: VT.se)
På punkt efter punkt urholkar Samstyret i Sölvesborg förutsättningarna för integration och gemenskap.
Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, utvecklar resonemanget om att den nya biblioteksplanen diskriminerar minoriteter:
”Biblioteken är för alla. Sen finns prioriterade grupper i bibliotekslagen och det är dessa grupper man försöker komma undan i Sölvesborg.” (Källa: SR.se)
Oppositionen riktar stark kritik mot beslutet och Sofia Lenninger, kulturchef i Sölvesborg, menar att det SD-ledda styret eventuellt kan ha beslutat något som inte ryms inom lagens ramar. Hon säger:
”Egentligen skulle jag vilja driva en verksamhet där vi utgår från bibliotekslagen och sedan gör så mycket som möjligt. I det här fallet är det tvärt om. Vi ska göra så lite som möjligt, men bara inom vissa områden.” (Källa: SR.se)
Jag vill poängtera att Samstyrets beslut om att sluta köpa in böcker på andra modersmål än svenska strider mot svensk lag. Vi läser följande i Bibliotekslagen (2013:801) 1§ och 5§:
1 §I denna lag finns bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet. Det allmänna biblioteksväsendet består av all offentligt finansierad biblioteksverksamhet och utgörs av:
5 §Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska, bland annat genom att erbjuda litteratur på 1. de nationella minoritetsspråken, 2. andra språk än de nationella minoritetsspråken och svenska, och
3. lättläst svenska. (Källa: Sveriges riksdag)
(Fetstilen i citaten är gjorda av mig)
Modersmål är nyckeln till fler språk
Att få utveckla sitt/sina modersmål är en förutsättning för att lära sig fler språk.
22 språkforskare skriver i en debattartikel i SvD 21 februari 2019 att det finns forskning som visar att möjligheterna till att utveckla ett starkt modersmål främjar utvecklingen av andra språk.
Forskarna påpekar att modersmålsundervisningen har en positiv påverkan på flerspråkighet och personlig utveckling, samt att det skapar framtidsmöjligheter.
Forskarna betonar vikten av flerspråkighet och att det innebär såväl en personlig som samhällelig resurs. Flerspråkighet har stöd i svensk språklag och i svensk partipolitik.
”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)
”För att det ska bli möjligt att leva upp till läroplanens skrivningar är det viktigt med ett klimat där olika språk ses som en tillgång och där elevernas intresse för och nyfikenhet på olika språk uppmuntras. Det kan innebära att det finns tillgång till litteratur på olika språk i fritidshemmet eller att gruppen arbetar med att undersöka vardagliga ord och uttryck på olika språk.” (Källa: Skolverket)
Nu kan jag inte hålla tyst om saken. Här kommer min inre folkbildare med en rant.
Blekingska Sölvesborgs kommunalråd Louise Erixon (SD) har här en mycket tarvlig ursäkt bakom att stoppa prideflaggans plats på de kommunala flaggstängerna. Hon pratar om tradition, att prideflaggan inte ingår i det traditionella.
So sit down and let me give you a history lesson, if you please. Traditioner är sällan statiska. Tittar man på de flesta traditioner har det skett små eller stora modifieringar med tidens gång. Tradition i sig behöver det inte vara något fel på alls, så länge den är inkluderande, dvs att alla är välkomna i traditionen om de vill. En gång i tiden tillät inte den svenska traditionen (förlängt via lagstiftning förstås) att kvinnor skulle få bli präster, att katoliker skulle få ha lika möjligheter till olika ämbeten som lutheraner, att judar skulle få bo var de ville i Sverige på samma vis som övriga svenskar, att samiska barn skulle få gå i samma skolor som övriga svenska barn och att romska barn skulle överhuvudtaget ens få gå i skolan som övriga svenska barn. Det var tradition att exkludera.
Att inkludera Pride i vår kultur och tradition handlar däremot om att inkludera ALLA oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Det handlar om en markering för allas lika värde, något som vi i Sverige vunnit mark i gång på gång om man komparerar med många andra delar av världen (som t.ex. andra sidan Östersjön och Finska Viken). Sverige är idag ett land som står upp för jämlikhet, jämställdhet och mångfald. T.ex. Karlstad Pride har redan blivit något av en tradition i Karlstad. Det handlar inte om att exkludera straighta, utan att inkludera alla andra, att DU har all rätt att få vara den DU är oavsett din läggning könstillhörighet, etniskt bakgrund, teologisk tillhörighet, funktion, ålder eller annat.
Ergo, tradition är något vi människor själva skapar, en dynamik där påfyllnaden är kontinuerlig. Så låt oss göra något konstruktivt och inkluderande av det istället för att slikt som SD agera motsträvigt, bakåtsträvande och kontraproduktivt (ifall vi skall tala om det där med traditioner, svenskhet och sådant där). End of rant.
Och förresten, till sölveborgsmoderaterna och sölvesborgskristdemokraterna har jag bara ett kort meddelande; Shame on you!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 