Etikettarkiv: Israel-Palestina-konflikten

IHRA-definitionen av antisemitism ett hot mot yttrandefriheten

Vi måste kunna kritisera Israels politik utan att stämplas som antisemiter. Sedan 2016 har den så kallade IHRA-definitionen av antisemitism – framtagen av International Holocaust Remembrance Alliance – fått global spridning. På ytan verkar definitionen ofarlig och till och med nödvändig: att motverka antisemitism är en självklarhet i varje demokratiskt samhälle. Men bakom formuleringarna döljer sig ett verktyg som i praktiken hotar yttrandefriheten och tystar politiska röster, särskilt dem som framför kritik mot staten Israel.


IHRA-definitionen säger att antisemitism är ”en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar”. Men definitionen innehåller också elva exempel, där flera uttryckligen kopplar antisemitism till viss typ av Israelkritik. Ett exempel som ofta lyfts fram är att det betraktas som antisemitiskt att påstå att ”existensen av en stat för det judiska folket är ett rasistiskt projekt”.

Med sådana formuleringar riskerar man att sammanblanda antisemitiska uttryck med legitim kritik av Israels politik, något som slår hårt mot propalestinska röster, aktivister, akademiker och människorättsorganisationer. I länder som Storbritannien och Tyskland har IHRA-definitionen redan använts för att stoppa föreläsningar, dra in finansiering och tysta kritiska röster i det offentliga rummet. Sverige är på väg i samma riktning när vissa universitet, myndigheter och politiker förespråkar att definitionen ska tillämpas även här.

Flera länder har däremot valt att ompröva eller avstå från att tillämpa IHRA-definitionen. Irland, Norge och Nederländerna har uttryckt kritik eller valt alternativa definitioner. I Kanada och USA har ett stort antal universitet avböjt att införa IHRA med hänvisning till den akademiska friheten.

Sveriges regerings beslut och tillämpning

Den svenska regeringen har formellt erkänt och ställt sig bakom IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism. Detta beslut togs som en del av Sveriges engagemang inom International Holocaust Remembrance Alliance och har legat till grund för flera nationella åtgärder mot antisemitism.

Det är värt att notera att Israel är ett av medlemsländerna i IHRA, vilket har lett till kritik om att staten har oproportionerligt inflytande över definitionens utformning och tillämpning.

Formellt erkännande: IHRA-definitionen används som verktyg för att identifiera och bekämpa antisemitism i olika sammanhang på regeringsnivå.

Utbildningsinsatser: Definitionen har integrerats i utbildningssystemet med program för lärare och elever samt kampanjer riktade till allmänheten.

Nationella handlingsplaner: Sverige utvecklar handlingsplaner där IHRA-definitionen är en referenspunkt, med insatser inom rättsväsendet, utbildning och civilsamhället.

Men trots detta stöd råder en livlig debatt i Sverige. Många kritiker varnar för att IHRA-definitionen kan inskränka yttrandefriheten genom att tysta legitima röster som kritiserar Israels politik, särskilt i frågor som rör Palestina och ockupationen.

Kritik mot IHRA-definitionen – internationellt och i praktiken

IHRA-definitionen kritiseras skarpt av över 200 internationella forskare, jurister och experter som menar att den suddar ut gränsen mellan antisemitism och legitim kritik mot staten Israel. Den används som ett politiskt verktyg för att skydda Israel från ansvar och för att censurera människorättsförsvarare, akademiker, journalister och konstnärer.

Kritiken pekar på att definitionen är:

  • Vag och juridiskt osäker.
  • En sammanblandning av judar som folk och staten Israel som politisk enhet.
  • Ett instrument för att tysta propalestinsk aktivism.
  • Ett hot mot den fria akademiska och politiska debatten.
  • Ett hinder för kampen mot verklig antisemitism genom att utvattna begreppet.

I vissa delstater i USA har IHRA-influerad policy gått så långt att det är olagligt att bojkotta Israel, vilket ytterligare visar på riskerna med att blanda samman kritik av en stat med hat mot en folkgrupp.

Väldokumenterade människorättsbrott kräver kritik

Det handlar inte om åsikter utan om väldokumenterade övergrepp bekräftade av FN, Amnesty, Human Rights Watch och israeliska organisationer som B’Tselem:

  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, klassad som kollektiv bestraffning av FN.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system enligt flera människorättsorganisationer.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive av barn, utan rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, möjliga brott mot mänskligheten.
  • Massiva bombningar där sjukhus, skolor och flyktingläger träffats.
  • Över 52 500 döda – majoriteten kvinnor och barn.
  • Över 100 dödade journalister – det dödligaste kriget för pressfriheten i modern tid.
  • FN och hjälporganisationer varnar för svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

Att kritisera detta är inte antisemitism. Det är en plikt i ett demokratiskt samhälle.

Ett bättre alternativ – Jerusalem Declaration on Antisemitism

Som svar på problemen med IHRA-definitionen har över 200 forskare och experter tagit fram ett alternativ: Jerusalem Declaration on Antisemitism (JDA). JDA gör en tydlig åtskillnad mellan antisemitism och politisk kritik av Israel och värnar både judars trygghet och yttrandefriheten.

Vi måste kunna kritisera staters politik utan att tystas genom vaga och politiskt motiverade antisemitismdefinitioner. IHRA-definitionen utgör ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Sveriges formella stöd för IHRA bör följas av en öppen diskussion om hur vi bäst bekämpar antisemitism utan att censurera legitima röster. Vi behöver en definition som skyddar både judars säkerhet och demokratisk debatt – inte en som tystar kritik.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance): Working Definition of Antisemitism

#NOIHRA

Regeringen: Strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism i Sverige

Regeringen: Sveriges första strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism

SR: När Israelkritik klassas som antisemitism

Åtal mot bilisten i Borås

Den 68-årige man som åtalas för att ha kört sin personbil rakt in i en fredsmanifestation i Borås, i augusti 2024, beskriver sig som sverigedemokrat. Mannen står åtalad för grov misshandel med hatmotiv. En intervju i SD-nära radiokanalen Riks finns med i åklagarens bevisning. I den intervjun säger mannen, anonym och med maskerad röst, bland annat: ”så länge Palestinier finns kommer det aldrig att bli fred”.


Den åtalade mannen säger att ’vänstermedia’ aldrig skulle publicera sanningen. Han motsätter sig åklagarens bild att han oprovocerad körde in i demonstrationståget och beskriver det istället som att han blev omringad av demonstranter. På frågan om vad han vill säga till dem som anser att det här var ett attentat säger han kort: ”Lita aldrig på vad en muslim eller kommunist säger. End of story”.

Programledare Daniella Hansson på Riks ger den anonyme mannen gott om tid att utveckla sina resonemang, som understöds av ledande frågor som: ”är du orolig för att du kanske kommer bli orättvist dömd”, vad tycker du om att andra ”gjort sanning utan att göra någon bakgrundskontroll” och ”hur går dina tankar nu när det florerar rubriker som efter bilattacken och han vill utrota palestinier”. Den sistnämnda frågan besvaras kort och gott med orden: ”Det vill jag. Eller rättare sagt, jag har skrivit det och det står jag för”.  

I intervjun i Riks kallar den åtalade mannen demonstranterna för ”förbannade nazister” och ”sinnessjuka galningar”. Han kryddar sin analys med att ”svenska hårt arbetande människor är inte ett skit värda”. Mannen understryker att han är sverigedemokrat. ”Det är jag än idag”.

I skrivande stund vet vi inte om SD tagit avstånd från agerandet. Listan över hatbrott, utfall mot etniska grupper och aggressioner mot individer som sverigedemokrater utfört eller som partiet sett mellan fingrarna på börjar med andra ord bli lång.

Vi länkar till en webcachad version av blogginlägget för att inte ge onödiga klick till deras blogg:

https://web.archive.org/web/20250514101924/https://riks.se/opinion/exklusiv-intervju-bilmarodoren-i-boras-jag-blev-overfallen

Att kritisera Israel är inte antisemitism

”Varför är det ett sådant fokus på Israel? Varför engagerar inte andra konflikter världen över människor lika mycket? Varför just Israel? Detta är inget annat än antisemitism.”

Kritiken och påståendet ovan kommer från personer som oftast försvarar Israels politik. Detta bör inte avfärdas varför det är av stor vikt att fördjupa sig i orsak och verkan.

Dessutom livnär sig både antisemiter och islamofober på Israel/Palestina-konflikten och använder detta för att kamouflera och rättfärdiga sitt hat mot judar eller muslimer.

Hat mot en folkgrupp ska aldrig under några omständigheter accepteras varför självrannsakan och självinsikt är nödvändigt.

Att dissekera och bottna i egna åsikter om varför Israel/Palestina-konflikten engagerar är varje människas ansvar.

Kritik mot Hamas är inte per automatik muslimhat, lika lite som kritik mot Israels regim per automatik skulle vara antisemitism. Att avfärda ett växande engagemang mot orättvisor som antisemitism är inte bara felaktigt – det är dessutom direkt farligt, särskilt för judar.

Det handlar ytterst sällan om om hat – utan om rättvisa

Israel/Palestina-konflikten väcker stort engagemang i sociala medier, på gatorna och i politiken. Det tar sig uttryck i protester, manifestationer och upprop för palestiniernas och israelernas rättigheter. Det är sällan antisemitism som driver stödet för Palestina, det handlar om mänskliga rättigheter, rättvisa och motstånd mot förtryck.

Verkligheten för palestinier väcker engagemang
  • Ockupation och olagliga bosättningar på Västbanken, i strid med internationell rätt.
  • Tvångsförflyttningar och rivningar av palestinska hem.
  • Blockaden av Gaza, som FN klassar som kollektiv bestraffning.
  • Oproportionerligt militärt våld, ofta riktat mot civila mål, vilket kan utgöra krigsbrott.
  • Apartheidliknande system, enligt Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.
  • Godtyckliga gripanden, inklusive barn, utan åtal eller rättslig prövning.
  • Skjutningar av obeväpnade demonstranter, vilket kan utgöra brott mot mänskligheten.
  • Extrema bombningar: tiotusentals bomber har fällts över Gaza. Sjukhus, skolor och flyktingläger har träffats. Över 30 000 människor har dödats – majoriteten kvinnor och barn.
  • Enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör har vissa uttalanden och handlingar från israeliska företrädare liknats vid folkmord.
  • 100 journalister har dödats – det dödligaste kriget för journalister i modern historia.
  • FN och hjälporganisationer larmar om svält som vapen – barn dör och över en miljon människor riskerar hungersnöd.

    Hamas, dvs de som kämpar för Palestinas självständighet, är klassade som en terrororganisation på grund av deras judehat, våldsamma metoder och attacker mot civila mål. Emellertid vill vi poängtera Israels agerande som stat, eftersom det har ett särskilt ansvar enligt internationell rätt.

Det finns andra möjliga orsaker till det globala engagemanget:

  • Konflikten har pågått väldigt länge
    Konflikten är en av världens mest långvariga som har pågått i generationer utan att någon lösning verkar nära.
  • Historiska och koloniala rötter
    För vissa är det ett exempel på vad de uppfattar som kolonialism eller etnisk rensning. Andra ser det som en legitim kamp för överlevnad och nationell säkerhet. Båda narrativen har starka historiska rötter, vilket gör att folk världen över identifierar sig med olika sidor.
  • Den berör tre världsreligioner
    Jerusalem är helig för judar, muslimer och kristna. Det är inte bara en fråga om mark, utan om identitet, religion, historia och ideologi.
  • En av världens mest dokumenterade konflikter
    Bra internetinfrastruktur och engagerade parter gör att varje händelse snabbt sprids via media. Dessutom är Israel närmare västerländska journalister och ett klickbete.
  • Diasporan i Europa
    Judiska och muslimska grupper i Europa har starka band till regionen, vilket gör konflikten högaktuell även här.
  • Stormakternas roll
    USA:s stöd till Israel och Irans stöd till palestinska grupper gör konflikten till en del av ett större geopolitiskt spel.
  • Högre förväntningar  Israel
    Israel utger sig för att vara Mellanösterns enda demokrati, det väcker höga förväntningar om respekt för internationell rätt och mänskliga rättigheter till skillnad från Palestina som är statslös.
  • Förintelsen  en moralisk lärdom
    Efter att sex miljoner judar mördades i ett försök att utplåna ett helt folk bär historien med sig en särskild moralisk vikt: att förstå lidande, och att aldrig låta något liknande ske igen. Därför får anklagelser om folkmord än mer reaktioner.

Självklart finns antisemitism i världen, och den måste fördömas, bekämpas och aldrig tillåtas. Men att stämpla alla som kritiserar Israels politik som antisemiter är ett svek. Dels ett svek mot de palestinier som ber om solidaritet, men också mot de judar som kämpar mot verklig antisemitism. Det urvattnar begreppet och gör det svårare att ta verklig antisemitism på allvar.

Vi måste kunna särskilja stat från folk

Israel är en stat – inte ett folk. Även om det judiska folket har en lång historia och stark koppling till regionen bör vi kunna skilja på ett folks existens och regeringspolitik. Att kritisera Israels regering är inte detsamma som att kritisera det judiska folket. Vi måste kunna granska Israel, precis som vi granskar alla andra stater.För i slutändan handlar det om trovärdighet:

Om alla som ropar efter rättvisa för Palestina stämplas som antisemiter – vem kommer då att ta verkliga antisemiter på allvar?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Antisionism är oftast inte antisemitism

När individer som kritiserar och/eller fördömer Israels regim samtidigt uttrycker hat mot judar och/eller sprider antisemitiska myter och konspirationsteorier talar vi utan tvekan om antisemitism.

Jag vill poängtera att det KAN vara antisemitism som ligger bakom kritik mot Israels regim, men de allra flesta som kritiserar och/eller fördömer Israels regim är inte antisemiter. Det är en ytterst förenklad slutsats som syftar till att tysta och polarisera.

OCH, det går utmärkt att BÅDE fördöma Hamas illdåd och terror och kritisera och/eller fördöma det som många ser som israeliskt folkmord i Gaza.

Det finns tre argument som de som antisemit-anklagar kritiker av regimen Israel anför:

  1. Judar har, likt alla folk, rätt till en egen stat.

    MEN när vi tänker efter vet vi att alla etniciteter INTE har en egen stat. Kurder, samer, basker, romer, katalaner, skottar, kashmirer, tibetaner, ossetier, uigurer, tamiler och många andra etniciteter har inte egna stater. Många av dessa har försökt skapa nationella rörelser men misslyckats. De lever i en eller flera stater. Att motsätta sig t ex en kurdisk, skotsk eller samisk stat betraktas sällan som rasistiskt. Att förespråka att alla folk, eller just ditt eget, borde ha en egen stat är etno-nationalism, men det är varje stats ansvar att skydda minoriteter och säkerställa att de inte diskrimineras.
  2. Israeler har en identitet som nation likt andra nationer, t ex danskar eller nederländare.

    MEN även om israeler kan känna samhörighet som israeler innebär det per automatik inte att de känner samhörighet som judar, då många judar världen över inte är israeler. Stater innehåller, som tidigare nämnts, ofta många etniciteter. Förhoppningsvis känner många människor som lever i länder med etnisk mångfald en samhörighet.
  3. Antisionism går alltid hand i hand med antisemitism.

    MEN vi vet att det finns judar i Israel och världen över som är antisionister och/eller kritiska mot Israels regering och militära handlingar. Dessutom finns det antisemiter som inte motsätter sig sionism. Vid bildandet av Israel, och än idag, finns människor som inte vill/ville ha judar i sitt eget land (för att de är judar). Detta är antisemitism, men samtidigt uttryck för sionism.

I de flesta fall som människor kritiserar, fördömer eller motsätter sig Israels regim och deras militära handlingar rör det sig INTE om antisemitism. När en person som kritiserar Israels regim samtidigt uttrycker judehat eller sprider antisemitiska myter och konspirationsteorier är personen antisemit.


Källa:

The Guardian: Debunking the myth that anti-Zionism is antisemitic

Myt: ”Kritik mot Israels regim är antisemitism”

Högerextremister och ”sverigevänner” på sociala medier sprider en myt om att människor som kritiserar, fördömer eller säger sig vara emot Israel och dess regims politik per automatik skulle vara antisemiter. Det de missar i sin iver att sprida detta narrativ är att även många judar i Israel och världen över fördömer och är kritiska mot Israels illgärningar i kriget mot Hamas. Att ha åsikter och synpunkter om Israels regim är inte synonymt med att vara antisemit. Vi ska komma ihåg att anklagelser om antisemitism är en strategi för att tysta människor som kritiserar, ifrågasätter och fördömer Israels pågående folkmord i Gaza.


När individer som kritiserar och/eller fördömer Israels regim samtidigt uttrycker hat mot judar och/eller sprider antisemitiska myter och konspirationsteorier talar vi utan tvekan om antisemitism.

Jag vill poängtera att det KAN vara antisemitism som ligger bakom kritik mot Israels regim, men de allra flesta som kritiserar och/eller fördömer Israels regim är inte antisemiter. Det är en ytterst förenklad slutsats som syftar till att tysta och polarisera.

OCH, det går utmärkt att BÅDE fördöma Hamas illdåd och terror och kritisera och/eller fördöma det som många ser som israeliskt folkmord i Gaza.

Det finns tre argument som de som antisemit-anklagar kritiker av regimen Israel anför:

  1. Judar har, likt alla folk, rätt till en egen stat.

    MEN när vi tänker efter vet vi att alla etniciteter INTE har en egen stat. Kurder, samer, basker, romer, katalaner, skottar, kashmirer, tibetaner, ossetier, uigurer, tamiler och många andra etniciteter har inte egna stater. Många av dessa har försökt skapa nationella rörelser men misslyckats. De lever i en eller flera stater. Att motsätta sig t ex en kurdisk, skotsk eller samisk stat betraktas sällan som rasistiskt. Att förespråka att alla folk, eller just ditt eget, borde ha en egen stat är etno-nationalism, men det är varje stats ansvar att skydda minoriteter och säkerställa att de inte diskrimineras.
  2. Israeler har en identitet som nation likt andra nationer, t ex danskar eller nederländare.

    MEN även om israeler kan känna samhörighet som israeler innebär det per automatik inte att de känner samhörighet som judar, då många judar världen över inte är israeler. Stater innehåller, som tidigare nämnts, ofta många etniciteter. Förhoppningsvis känner många människor som lever i länder med etnisk mångfald en samhörighet.
  3. Antisionism går alltid hand i hand med antisemitism.

    MEN vi vet att det finns judar i Israel och världen över som är antisionister och/eller kritiska mot Israels regering och militära handlingar. Dessutom finns det antisemiter som inte motsätter sig sionism. Vid bildandet av Israel, och än idag, finns människor som inte vill/ville ha judar i sitt eget land (för att de är judar). Detta är antisemitism, men samtidigt uttryck för sionism.

I kölvattnet av Hamas illvilliga terrorattack 7 oktober och Israels pågående folkmord i Gaza höjs röster för att Israel ska stängas av från Eurovision Song Contest. Exempelvis har 1 000 svenska artister skrivit under ett upprop för att få EBU att utesluta Israel från tävlingen. Vi har sett liknande upprop i Finland, Island och Norge. Det finns också de som vill se att Finland och Island bojkottar tävlingen. Även andra deltagande länder har öppet kritiserat Israel. Högerextremister och ”sverigevänner” på sociala medier avfärdar alla dessa artister som antisemiter.

Skärmdump från X 240129
Skärmdump från X 240124

ICJ, Internationella domstolen, meddelade 26 januari 2024 att ‘Staten Israel ska vidta alla åtgärder som står i dess makt för att förhindra att handlingar som omfattas av artikel två i folkmordskonventionen begås‘. ICJ utvecklar uttalandet genom att kräva att Israel ska förbättra den humanitära situationen i Gaza samt säkerställa att israeliska styrkor inte begår brott mot folkrätten.

Med högerextremisters och ”sverigevänners” logik skulle det väl betyda att alla artister i Sverige och andra deltagarländer som kritiserar och fördömer Israels regim skulle vara antisemiter. Med samma logik skulle gissningsvis en stor majoritet av Sveriges befolkning, enligt dem, vara antisemiter. Det är ingen logisk slutledning, för det förhåller sig inte så i verkligheten.


Källor:

CNN: Israel isn’t a democracy, it’s an ‘apartheid regime,’ rights group says

Euronews: Meet the European Jews standing against Israel’s war on Hamas

LMTOnline: When is criticism of Israel antisemitic? A scholar of modern Jewish history explains

The Guardian: Debunking the myth that anti-Zionism is antisemitic

Nationalencyklopedin: Sionism

Human Rights Watch: Israel/Palestine: Videos of Hamas-Led Attacks verified

SVT: 1 000 artister kräver stopp för Israel i Eurovision

The Guardian: Finnish and Icelandic artists call for Israel to be banned from competition

Hufvudstadsbladet: Norska artister vill stänga ute Israel

SVT: ICJ: Israel måste vidta alla åtgärder för att förhindra folkmord

Är ”From the River to the Sea” antisemitism?

Tre forskare skriver på DN Debatt om den växande antisemitismen som blir extra tydlig under Israel-Palestina-konfliktens våldstoppar. Alarmerande exempel den senaste tiden är uppmaningar om våld mot judar, eldbombningen av en synagoga i Tyskland och brännandet av den israeliska flaggan framför en synagoga i Malmö.


Medan förövarna av dessa antisemitiska hatbrott uppenbarligen saknar vett att skilja judar som folkgrupp från den israeliska staten, gör debattörerna rätt som lyfter behovet av en djupare insikt kring de antisemitiska föreställningar som på olika vis döljer sig i en normaliserad diskurs. En mängd exempel skulle kunna belysa vidden av detta. Olyckligtvis ägnar sig artikelförfattarna istället åt att blanda samman antisemitism med saklig, legitim kritik av staten Israel. Detta sker på flera sätt men ett av dem är särskilt oroande.

”Från floden till havet, skall Palestina bli fritt” är en fras som frekvent skanderas vid olika demonstrationer. Debattörerna menar att frasen syftar på att staten Israel ska upplösas och slår fast att det därför är ett uttryck för antisemitism. Båda påståenden är grova förenklingar och kräver nyansering.

För det första syftar frasen inte nödvändigtvis på att Israel ska upplösas som stat. Som den palestinska författaren Yousef Munayyer beskriver i tidsskriften Jewish Currents kan det handla om att palestinier ska åtnjuta lika rättigheter och friheter oavsett var i Israel-Palestina de bor. Den amerikansk-judiska organisationen Jewish Voice for Peace delar denna syn på uttrycket och har försvarat aktivister som blivit kritiserade för att ha använt det. Även israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har använt frasen för att beskriva vad man menar är Israels systematiska förtryck av palestinier.

För det andra är det historielöst att likställa kritik mot den israeliska statens existens med antisemitism. Den israeliska historikern Ilan Pappé har i sina studier detaljerat beskrivit hur den israeliska statens tillkomst möjliggjordes genom en etnisk rensning av 750 000 palestinier, vad
palestinier kallar för katastrofen, ”al-Nakba”. Är dessa palestinier, som under Israels statsbildning fördrivits från sitt land och därför anser att denna saknar legitimitet, per definition antisemiter? Är Ilan Pappé själv antisemit eller ”självhatande jude” för att han stödjer en växande folkrörelses krav på en enstatslösning ”från floden till havet” där alla invånare har samma rättigheter?

Enligt många kritiker är tvåstatslösningen död, inte minst på grund av de nu 700 000 israeliska bosättarna. Personligen ser jag fortfarande en tvåstatslösning i enlighet med folkrätten som den enda politiskt gångbara vägen. Samtidigt har jag respekt både för det historiska narrativ som beskriver den fundamentala orättvisa som ”al-Nakba” innebar och för de som ser en alternativ, rättighetsbaserad lösning på konflikten, från floden till havet.

Att stämpla detta som antisemitism är inte bara en diskvalificering av palestiniernas rätt till sin egen historia och legitim politisk kritik. Det riskerar också att bidra till vitt skilda idéer om vad antisemitism är. Antisemitism är ett alltför allvarligt problem för att behäftas med sådan förvirring.


Källor:

DN: ”Många svenskar är blinda för antisemitiska budskap”

SVT: Stor ökning av antisemitiska hatbrott i Europa

DN: Antisemitiska hatbrott ökar runtom i världen – i Paris har Davidsstjärnan målats på fasader

Jewish Currents: What does ”From the River to the Sea” really mean?

Jewish Voice for Peace: The Wire JVP took over the Statue of Liberty

B’Tselem: A regime of Jewish supremacy from the Jordan River to the Mediterranean Sea: This is apartheid

University of Exeter: Ilan Pappé

Al-Jazeera: Why Israel wants to erase context and history in the war on Gaza

UN Human Rights: Human Rights Council Hears that the Current Israeli Plan to Double the Settler Population in the Occupied Syrian Golan by 2027 is Unprecedented, and that 700,000 Israeli Settlers Are Living Illegally in the Occupied West Bank


Photo Attribution: https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/deed.en
Photo Credit: https://www.flickr.com/photos/joegaza/

Israel-Palestina: Generalisera inte om judar och muslimer!

Vad gäller konflikten Israel-Palestina vill vi på Motargument reda ut några självklarheter.


Judar i Israel och världen ska inte skuldbeläggas, svara för eller behöva ta ansvar för de krigsbrott som regeringen i Israel gör sig skyldig till. Det är bara regeringen i Israel som ska stå till svars för dess handlingar.

Att generalisera om judar på grund av vad regimen i Israel gör är antisemitism.

Muslimer i Palestina och världen ska inte skuldbeläggas, svara för eller behöva ta ansvar för de krigsbrott som terrororganisationen Hamas gör sig skyldig till. Det är bara Hamas som ska stå till svars för sina handlingar.

Att generalisera om muslimer på grund av vad Hamas gör är islamofobi.

Båda sidor i kriget begår krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt. Varken Hamas eller Israel följer krigets lagar. Enligt definitionen av folkrätt är Hamas en terrororganisation och Israel en apartheidstat.

En ofattbart stor mängd oskyldiga civila drabbas och dödas på grund av dessa krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt. Hamas terrorattack mot civila i Israel 7 oktober 2023 är den dödligaste dagen i Israels historia, med 1 400 civila offer. Under de tre första veckorna sedan 7 oktober har det dödats fler barn i Gaza än det har gjorts i konflikter i hela världen per år sedan 2019, enligt Rädda Barnen. Det finns uppgifter på över 10 000 dödsoffer i Gaza sedan kriget inleddes.

27 oktober krävde en stor majoritet av världens länder i FN:s generalförsamling ett omedelbart eldupphör. Kriget har trots detta fortsatt.

Varken det politiska styret i Gaza, dvs Hamas, eller på Västbanken, dvs Fatah, har legitimitet då det inte har hållits politiska val på snart tjugo år. Stödet för Hamas i Gaza varierar, en del stödjer kanske Hamas på grund av israeliska bombningar, medan andra motsätter sig Hamas på grund av att de anser att Hamas har orsakat dem. Hur starkt stödet för Hamas respektive Fatah är vet vi egentligen inte förrän nästa politiska val hålls. Före terrorattacken 7 oktober genomfördes en opinionsundersökning av Washington Institute, som visade att en majoritet, 62 % av Gazaborna, ville se vapenvila mellan Hamas och Israel.

Vad gäller resultatet i det israeliska valet i november 2022 skiljde endast 30 000 röster mellan de två blocken. Likuds partiledare, tillika premiärminister, Benjamin Netanyahu fick fortsatt förtroende. Likud ingick efter valet en koalition med Religious Zionism, Shas, UTJ och Jewish Home. På grund av det elektorala systemet blev fördelningen av platserna i Knesset 64 platser för det högerextrema blocket, medan oppositionen, anti-Netanyahu-blocket, fick nöja sig med 56 platser.

Vi måste hålla i huvudet att eventuella opinionsundersökningar och resultat i politiska val gäller människor som befinner sig mitt i konflikten, inte människor som befinner sig i andra delar av världen. Detta kan spela roll i utfallet av eventuella sympatier med den israeliska regimen och Hamas.

Kollektiv skuldbeläggning av judar och muslimer i Israel, Palestina och världen mot bakgrund av vad Hamas och den israeliska regimen gör är antisemitism och islamofobi.


Lästips:

Utrikespolitiska institutet: Konflikten Israel-Palestina

CNN: Israel and Palestine death toll

BBC: Israel commiting crimes of apartheid and persecution – HRW

SVT: Hamas mål – Utplåna Israel och starta flerfrontskrig

SVT: Israels mest högerorienterade regering hittills

Washington Institute: Polls Show Majority of Gazans Were Against Breaking Ceasefire; Hamas and Hezbollah Unpopular Among Key Arab Publics

The Israel Democracy Institute: The 2022 Elections

Om kollektiv skuldbeläggning av judar

Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.

Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.

Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.

Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.

Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.

Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.

finkelstein-non-copyright
Norman Finkelstein

Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.

Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.

Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.

Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.

Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.

dror_feiler_ship_to_gaza
Dror Feiler på Ship to Gaza

Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).

Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.

Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.

Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bokrecension: Vi lovade att berätta

Denna bok handlar om människor i Palestina mellan hösten 2000 och hösten 2011. Med en blandning av ögonvittnesskildringar, intervjuer, minireportage och några dikter ökar läsarens insikt i livssituationen och familjeöden i Palestina.

Vi lovade att berätta, Verbal Förlag. Klicka på bilden för att komma till förlaget.
Vi lovade att berätta, Verbal Förlag. Klicka på bilden för att komma till förlaget.

Läsare behöver egentligen ingen förkunskap om denna konflikt, en får insyn i problematiska vardagslivet och en del insikt i metoder som Israels militära trupper och politiker nyttjar i nutid. Allt är egentligen en rad av många olika anekdoter, skrivna partiskt, av många olika skribenter som alla är eller har varit aktivister i en pro-palestinsk förening: International Solidarity Movement, ISM.

Boken förställer sig aldrig, och försöker aldrig bli vetenskaplig eller högtravande. Den är exakt vad som utlovas: vittnesmål från olika aktivister och boende i Palestina. Som bonus får man en kronologisk lista på uppslagen mellan kapitlen, som innehåller viktiga datum över större incidenter, som t.ex. byggande av mur, militär-repressalier mot obeväpnad civilbefolkning.

Man kan under läsningens gång upptäcka många detaljer av vad som verkar vara uppenbara resultat av apartheid, protektionistism och bosättningspolitiken. Möjligtvis går det att använda inspiration från vad dessa aktivister beskriver, och deras lärdomar, i andra aktiviteter emot befintligt eller hotande förtryck, fascism eller apartheid i andra länder.

Utgiven på Verbal Förlag

 

 

Israel? Det finns inte på kartan

”There is no Israel on the map Swedish children see”

Detta citat inleder Tobias Peterssons artikel Op-Ed: Indoctrinating Swedish children.

De senaste månaderna har det framkommit att en, eller flera, skolor skulle ha erbjudits propalestinsk propaganda: svenska skolelever sägs ha fått ta del av ett studiematerial med en karta där Israel är raderat, det finns inte. Istället finns Palestina med på nämnda karta.

Det är Tobias Petersson, ordförande i PPI (Perspektiv på Israel), ett proisraeliskt nätverk bildat 2013, som i ett öppet brev till skolkommunalrådet i Malmö, Anders Rubin, kräver svar på vilka skolor som använder sig av det nämnda materialet. Rubin uppmanas att agera ”mot ansvariga på skolor som tillåtit detta”, samt ta reda på vilken organisation som ursprungligen ligger bakom utbildningsmaterialet.

Brevet står att läsa i sin helhet här. Det handlar om en textbok, ”Jag tillhör Palestina”, som påstås försköna terrorism och våld, samt demonisera Israel. Detta material påstås strida mot svenska skolans värdegrund, vilken kräver att undervisningen ska vara saklig och allsidig.

I brevet läser vi följande:

”Första sidan inne i den helt arabiskspråkiga boken ”Jag tillhör Palestina” pryds av en karta. ”Detta är Palestina” står det ovanför kartan. […] Det finns ingen gräns dragen efter 1949 års stilleståndslinjer (brukar också refereras till som 1967 års gränser). Israel är utraderat och Tel Aviv existerar inte”

Vid närmare efterforskning har följande framkommit: jag har, via Petersson själv, delgivits att skolan (1 skola, inte flera) i fråga är Apelgårdsskolan i Malmö. Skolan har många arabisktalande elever. Jag har kontaktat skolledningen och de hälsar att det inte har haft något samarbete med PRC (Palestinska rättvisecentret), organisationen som sägs ha varit drivande i att indoktrinera svenska barn. Märk väl att det talas om flera skolor och om ”Malmös skolelever”, och det insinueras att denna internationella palestinska kampanj ingått i den lärarledda undervisningen.

När Motargument gräver vidare framkommer att Apelgårdsskolan sedan 2013 hyrt ut lokaler till föreningen Al-Hikma. I uthyrningen ingick, till en början, också fotbollsträning i idrottslokal på söndagar.

Det handlar alltså inte om att svenska skolbarn får ta del av antiisraelisk propaganda, eller att rektor eller lärare på Apelgårdsskolan har ansvar för att det arabiska studiematerialet ”Jag tillhör Palestina” har delats ut.

Det handlar om att en förening som hyr skollokalerna på helgerna har haft Palestina-studier som en del av lördagsskolan. Föreningen, Al-Hikma, har i sin tur haft besök av PRC.

Att boken är skriven på arabiska gör det orimligt att det skulle förhålla sig på det sätt som Petersson försöker påskina. Så allt detta förefaller vara en icke-fråga, då allt verkar som att den använts i endast denna förening, och då har nått endast de barn som närvarat på lördagar.

16138766485_e8b57e882d

Tobias Peterssons brev, och upprördhet, kan eventuellt grunda sig i att en muslimsk förening hyr lokaler i en skola och bedriver lördagsskola med propalestinskt utbildningsmaterial.

Det rör sig alltså inte om att vinklad propaganda skulle ingå i lärarledd undervisning på ett antal kommunala skolor i Malmö, eller att svenska skolbarn får lära sig att Israel inte finns.

Att föreningar, oavsett inriktning, ser sig ha i uppdrag att sprida sin världsuppfattning, är inget märkligt, eller nytt för den delen. Om det kan man tycka vad man vill, men det är inte exklusivt för Al-Hikma eller PRC. Mer om detta går att läsa här.

Det står fastslaget i grundskolenämndens beslut från november 2014 att utomstående föreningar som vill hyra lokaler i kommunala skolor i kontraktet ska klargöra syftet med verksamheten. Kontraktet mellan Apelgårdsskolan och Al-Hikma skrevs i februari 2013.

Detta är en indikation på hur viktigt det är att vi alla är kritiska, noggranna, och granskar information. Det finns risker att vi utsätts för vinklade, falska nyheter. Många har ofta en agenda, och det är upp till oss att välja att avgöra om vi ska tro på allt vi läser, eller ser, eller om vi först vill ta reda på vad som faktiskt stämmer, innan vi tar ställning.

Så jo, svenska skolbarn ser Israel på kartan!

Källor:

Tobias Peterssons brev till kommunalråd Anders Rubin (15 december 2015)

Skånska Dagbladet skriver om hur skolor anklagas för propalestinsk propaganda (16 december 2015)

Tobias Peterssons artikel på israelnationalnews.com (28 januari 2016)

Nima Gholam Ali Pour (SD) om att ”Apelgårdsskolan är inte en källarlokal” (1 februari 2016)