När Kent Ekeroth, f d riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och ökänd för sitt rasideologiska bagage, nu åter låter mungipan drypa av etnocentrisk galla, är det varken nytt eller chockerande. Snarare är det som en gammal nazistpamflett som återvänder från papperskorgen – skrynklig, stinkande och djupt obehaglig.
I ett uttalande som ekar av 30-talets judefientliga retorik kallar Ekeroth en pro-palestinsk aktivist för “sinnebilden för svensk invandring” och kräver “drastiska åtgärder” för att få ut “ointegrerbara personer”. Man undrar: Är det Mein Kampf han bläddrar i på morgonen eller SD:s partiprogram?
Skärmdump från Samnytt 250613.
Ekeroth blev ett namn för svenska folket 2012 när han tillsammans med Erik Almqvist och Christian Westling deltog i den ökända järnrörsskandalen – där han beväpnad med ett järnrör jagade folk på gatan i Stockholm och kallade dem “babbe” och “hora”. Istället för att förintas politiskt av skandalen valde SD att kalla det “ett pojkstreck” – medan Ekeroth blev martyr i alt-rightkretsar.
Men hans bakgrund talar sitt tydliga språk:
• Förfäktare av etnopluralism, en omskrivning för etnisk segregation
• Deltagit i Counterjihad-konferenser, där islamofober från hela världen samlas
• Publicerade på Avpixlat, en hatsajt med direkta kopplingar till högerextrema miljöer
Kent Ekeroth är själv barn till en judisk kvinna som flydde antisemitismen i Polen. Ironin är att hans mor med nöd och näppe undkom den typ av förföljelse som Ekeroth nu vill återskapa – fast mot andra minoriteter. Det är en historisk amnesi som gränsar till det psykologiskt tragikomiska.
När Ekeroth kräver att vi ska “ta till drastiska åtgärder” mot vissa grupper i samhället, talar han inte som en debattör – utan som en fascist. Den typen av språk är aldrig en slump. Det syftar till att bana väg för ett samhälle där människovärdet graderas, där “integration” betyder underkastelse, och där “drastiska åtgärder” betyder deportationer och övervakning.
Sverige har sett det förut. Vi vet var det slutar.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.
Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.
Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.
Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.
Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.
Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.
Vi har sett vart denna väg leder förut.
Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Arbetskraftsinvandringen är inte särskilt stor inom vård och omsorg och regeringens gräns på 80% av medianlönen i lön för arbetskraftsinvandrare spelar inte någon stor roll för vårdens personalförsörjning. Det är det många som påpekat och jag själv har till och med skrivit en rapport om det. På riksnivå handlar det om runt tusentalet anställda. MEN jag fick just idén att det kunde vara intressant att se hur många flyktingar och anhöriga som jobbar inom vården. Det visar sig att flyktinginvandringen är betydligt viktigare för arbetskraftsförsörjningen inom vård- och omsorgsyrkena än arbetskraftsinvandringen. Så här såg det ut 2022:
Socialdemokraterna har nyligen presenterat ett integrationspolitiskt förslag. I korthet handlar förslaget om att nyanlända ska kunna anvisas bostad i områden där fler svenskar bor än vad som är fallet idag, då nyanlända anvisas bostad i redan segregerade områden. Medan S talar om att vi behöver ”blanda befolkningen och bebyggelsen” för att främja integration och bryta segregation talar Sverigedemokraterna, deras sympatisörer och högerextrema bloggar om att förslaget skulle innebära ”tvångsblandning”, ”tvångsintegration” och ”tvångsomflyttning”.
Inget av regeringspartierna, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har officiellt kommenterat S förslag om att blanda befolkningen. SD-nära nätbloggar, som t ex Samtiden, är naturligtvis inte sena på bollen när det vankas möjligheter att polarisera och kategorisera människor i ”vi och dom”. Samtiden ägdes fram till ganska nyss av SD, är fortsatt ett propagandaorgan för partiet, och flera medarbetare är SD-kopplade.
I en artikel på Samtiden läser vi:
”I Malmö har sossarna redan påbörjat projektet. I det tidigare fashionabla Limhamn har S-styret tryckt in hyresfastigheter dit personer som lever på socialbidrag har flyttat. ”Rosengård by the Sea” är numera det allmänt vedertagna begreppet för området. Här bor alltså, sida vid sida, de som jobbar, sparar och har höga bostadslån med de som hänger omkring på dagarna och lever på andra – en blandning som Magdalena Andersson anser är eftersträvansvärd och som ska lösa problemen kring alla de samhällsbetungande följdeffekterna av deras mångåriga migrationspolitik.” (Källa: Samtiden)
Sedan ett par år har Malmö stad initierat en integrationsplan som handlar just om att främja integration och bryta segregation. Nyanlända och socialt utsatta har via bidrag beretts möjlighet att bo i hyresrätter I Limhamns sjöstad. Det som SD, deras sympatisörer och t ex Samtiden nu ropar högt om är alltså redan ett faktum.
Skärmdump från Riks X-konto 250603.
Jag bor själv sedan 5 år tillbaka i Limhamns sjöstad. Den s k ”tvångsblandningen” och ”tvångsintegrationen” är inget jag har lidit av, tvärtom är bostadsområdet vackert beläget vid havet, samt lugnt och tryggt. I området bor unga par, barnfamiljer och äldre. Under varma sommardagar och -kvällar lever Glasbrukskajen upp, då folk i alla åldrar njuter av väder och utsikt. Kajen har blivit ett populärt promenadstråk och en välbesökt bad- och picknickplats, men detta är inget som stör boende i området.
Det har i media varit en debatt om ett enskilt bostadshus där det har förekommit grov kriminalitet, kopplat till en specifik familj med gängkriminella familjemedlemmar. Familjen, samt sex andra familjer, flyttade från huset för två år sedan, och sedan dess har det inte skrivits mer om Limhamns sjöstad. Förrän nu, när Samtiden återigen lyfter området som ett exempel på att socialdemokratisk integrationspolitik i Malmö skulle ha varit ett misslyckande. Det enda argumentet de har är just det specifika bostadshuset, som är ett (1) hus i en stadsdel bestående av massor av hyresrättshus, bostadsrättshus och radhus.
Skärmdump från Lars Beckmans (M) X-konto 250605.
Vän av ordning vill påminna om att kriminalitet existerar i alla delar av det svenska samhället. Att det uteslutande skulle vara ett fenomen förbehållet s k ”utsatta områden” är såväl naivt som direkt felaktigt att påstå. Att SD och och andra använder mitt bostadsområde som slagträ i den integrationspolitiska debatten är inte bara tråkigt, det är inte heller ett underbyggt argument. Det handlar till syvende och sist om att vissa människor inte vill bo med människor som inte ser ut, talar eller beter sig som dem själva.
Människors ursprung eller ekonomiska status är för mig helt oväsentligt. Även när det kommer till grannar. Att utgå ifrån att kriminalitet eller försummelse skulle vara avhängigt etnicitet är rasism baserad på generaliserande fördomar om människor med annat ursprung. Det integrationspolitiska förslaget om ”blandning av befolkning och bebyggelse” är välkommet i arbetet med att främja integration och bryta segregation.
Nu utvisar vi självförsörjande arbetare på löpande band. Varför? Jo, för att invandrare ses som ett problem just för att de är invandrare. Men det var inte så retoriken från SD och andra kritiker lät tidigare. Invandringens negativa stämpel handlade då i hög grad om hur problematiskt det är att invandrare inte integreras och försörjer sig själva. Så varför dessa utvisningar nu?
Anledningen är att den SD-ledda politiken går ut på att svartmåla invandrare oavsett om de jobbar eller inte. Hur förklarar man annars att tusentals personer vars uppehåll i Sverige är beroende av att de arbetar nu fråntas rätten att stanna kvar? Man har sedan tidigare tagit bort möjligheten till låglöneinvandring. Naturligtvis beror detta inte på den lönepress och exploatering som ofta medföljer. Vad dessa och liknande åtgärder går ut på är helt enkelt att ”bevara Sverige svenskt”. Huruvida invandrare är självförsörjande och talar språket eller ej är mindre viktigt. Kan staten inte tvinga bort dig erbjuds du 350 000 kronor för att återvandra.
Asylinvandringens rekordlåga nivåer gjorde att SD hittade nya sätt att motverka invandring. Övriga Tidöpartier agerar möjliggörare och Socialdemokraterna bistår genom att anamma den invandringsfientliga retoriken. Glidningen från påståenden om att vilja motverka de problem som uppstår med invandring till att motverka invandrare som grupp tycks ha skett närmast obemärkt.
Samtidigt blir skiftet allt tydligare av att SD själva önskar återupprätta den polemik som mer eller mindre försvunnit när det uppstått en blocköverskridande konsensus kring asylfrågan. Allt mer extrema utspel görs, bland annat av ledande Sverigedemokrater som Richard Jomshof som öppet tar avstånd från ”integration och tvångsblandning”. Det handlade aldrig om låg försörjningsgrad och bristfällig integration utan om en främlingsfientlighet där människor med fel bakgrund inte är välkomna.
Nästa gång du ser ett reportage om någon vars liv slås i spillror av ett utvisningsbeslut, vare sig det handlar om en självförsörjande arbetare eller ett barn som aldrig varit utomlands tidigare, är det värt att komma ihåg att detta är resultatet av en medveten politik.
Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) X 250529.
Det kanske mest ovärdiga i omdaningen av den svenska invandringspolitiken är att många som först välkomnats till landet riskerar utvisas till konfliktområden där svenska vapen och vapensystem bidragit till förstörelsen, vilket skett i länder som Irak, Syrien och inte minst Jemen där en väststödd allians ledd av Saudiarabien begått grova krigsbrott.
Myten om Sverige som humanitär stormakt är död. Man får vara glad för det lilla.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Jag har tidigare skrivit en text om detta i artikeln ”SD:s populism synliggjordes”. Den kan du läsa här:
Enligt SCB:s partisympatiundersökning i maj 2024 anger 26,1 % av unga män att de skulle rösta på SD – medan endast 13,0 % av unga kvinnor uppger samma sak. Det innebär att SD:s stöd bland kvinnor är hälften så stort som bland män i motsvarande åldersgrupper.
I en intervju med Smålandsposten talar sverigedemokratiska ungdomsförbundet Ungsvenskarnas ordförande Denice Westerberg om varför hon tror att alltfler unga kvinnor blir nationalister och konservativa. Det är naturligtvis ett narrativ hon vill förmedla för att framställa Sverigedemokraterna som kvinnovänligt. Hon säger bl a
”Jag tror att det handlar om att vi, jag och generationen under mig, ju är de som blivit påverkade mest av att samhället har varit styrt av socialdemokrater och moderater. Efter hela migrationskaoset är det ju vi unga tjejer som inte vågar röra oss ute på kvällarna längre. Vi vet att unga tjejer är mest utsatta när det gäller risken för överfall, hederskultur och våld i nära relationer. Och så har man förvärrat en redan utsatt situation för oss”. (Källa: Smålandsposten)
”Jag är ju nationalist. Och är man nationalist så är man kanske också konservativ. Jag tror – eller rättare sagt jag vet – att man i vårt förbund inte bryr så så mycket om etiketter. Man vill rädda Sverige och bygga landet för våra barn och barnbarn”. (Källa: Smålandsposten)
Forskning från Göteborgs universitet visar att unga kvinnor tenderar att vara betydligt mer positiva till jämställdhetsfrågor än unga män – som i högre utsträckning känner sig ”hotade” av ökade kvinnliga rättigheter. Det finns alltså ett växande könsgap i värderingsfrågor som inte talar till SD:s fördel bland unga kvinnor.
Det är korrekt att unga kvinnor är särskilt utsatta. Regeringens åtgärdsprogram Fri och trygg utan våld och förtryck 2024–2026 konstaterar att kvinnor i åldern 20–24 år är den grupp där flest uppger att de utsatts för sexualbrott – och att detta skapar stor otrygghet.
Men – och det är avgörande – det finns inga belägg för att denna utsatthet i bred skala leder unga kvinnor till nationalistiska eller konservativa partier. Tvärtom ser vi att otryggheten ofta är en mobiliserande faktor för feministiska och socialliberala rörelser.
En studie från Linnéuniversitet visar att SD:s beskrivningar av kvinnors utsatthet nästan alltid kopplas till invandring och islam – snarare än könsmaktsstrukturer. Den interna partilinjen är att svenska kvinnor är offer för ”importerade problem”, men inte för ojämlikhet i stort.
Sammantaget visar den samlade forskningen, väljarstatistiken och dokument från både riksdagen och regeringen att Denice Westerbergs beskrivning saknar stöd på flera punkter. Ja, unga kvinnor känner sig otrygga – men det leder dem inte i flock till SD. Ja, konservativa värden får fäste i vissa online-miljöer – men i valurnorna förblir kvinnorna betydligt mer skeptiska. Det som riskerar att ske är att unga kvinnors rädsla och längtan efter trygghet utnyttjas för att legitimera en politisk agenda som inte har deras bästa i fokus.
Konjunkturinstitutet publicerade en rapport om migrationens nettoeffekter, enligt ett uppdrag från regeringen.
Följande slutsatser kan dras:
Detta är inte vad Tidöpartierna önskade sig.
Finansministern har inte stöd i den rappporten för påståendet att flyktingar skulle utgöra en årlig genomsnittlig kostnad om 25 000 kronor per person.
KI gör en kalkyl liknande den Joakim Ruist gjorde för några år sedan. Den här rapporten är behäftad med samma metodologiska problem (implicita antaganden om att invandring ökar arbetslösheten och skapar låginkomstjobb, detta i strid med empirin)
KI visar inrikesfödda har en negativ effekt på de offentliga finanserna, medan utrikesfödda har en positiv.
Inget försök att kvantifiera långsiktiga effekter på produktivitet och teknologiutveckling görs. Det är synd, forskningen tyder generellt på att migration har positiva effekter på detta.
Effekter på försörjningskvot och kompetensförsörjning diskuteras men utan att KI går på djupet. Det är synd då mycket tyder på att migration genom dessa mekanismer gynnar BNP/c-tillväxten och underlättar kompetensförsörjningen i offentlig sektor.
BRÅ drar i sin underlagsrapport slutsatsen att det inte går att uttala sig om migrations ”nettoeffekt” på brottsligheten. På en generell, nationell nivå kan dock konstateras, enligt BRÅ, att brottsutvecklingen inte styrs av migrationen.
Kommerskollegium konstaterar i sin underlagsrapport att invandring sannolikt gynnar internationell handel och produktivitet.
— citerat från Tony Johansson, doktor i ekonomisk historia, Lund Universitet.
Tidöregeringen har under pågående mandatperiod många gånger tydligt deklarerat att invandrare inte ska känna sig trygga eller välkomna i Sverige. De har varit gäster, men nu är det hög tid att återvända. Tidöregeringen är helt öppna med att återvandringen ska öka kraftigt, och att socialtjänsten ska vara del i den processen genom att informera om och uppmuntra återvandring. Vilka signaler sänder de skarpa uttalandena och hoten?
Detta ska ske genom propaganda om ett kraftigt höjt återvandringsbidrag om 350 000 kronor till varje person som ”väljer” att återvandra. Denna information har hittills ålagts Migrationsverket. Detta regelverk ska finnas på plats senast 1 januari 2026. Regeringens utredare avrådde från att höja återvandringsbidraget.
Skärmdump från regeringens proposition 2024/25: 89
Nu öppnar Tidöregeringen i propositionen 2024/25:89 för att socialtjänsten också ska propagera för att få människor att återvandra till sina hemländer. Min, och många andras, uppfattning är att socialtjänstens uppgifter inte ska innefatta uppmuntran om återvandring. De ska arbeta för att ge familjer rätt stöd i samhället. Istället för att ta tag i problemen tar Tidöregeringen den ”enkla vägen” och skickar hem människor. Förfarandet att socialtjänsten ska uppmuntra personer att återvandra är tänkt att starta 1 juli 2025. Den 20 maj 2025 ska riksdagen rösta om den nya socialtjänstlagen. Regeringen skriver på sin hemsida att:
”Regeringen föreslår att en ny socialtjänstlag ska ersätta den nuvarande. Förslagen ska skapa en långsiktigt hållbar, mer förebyggande och kunskapsbaserad socialtjänst.” (Källa: Regeringen)
Vän av ordning känner sig nödgad att protestera och vill veta hur påtryckningar om återvandring på något sätt skulle kunna vara hållbara och förebyggande för socialtjänstens arbete? Tvärtom ser jag att det kan komma att bidra till en ökad polarisering i samhället samt att tilliten hos utsatta familjer gentemot socialtjänsten kommer att innebära att färre vågar söka hjälp. Socialtjänsten påpekar att det kommer att hindra det förebyggande och främjande arbetet som de är ålagda. Hur hänger migrationspolitiken ihop med socialtjänstens mål?
Tidöregeringen bekänner gång på gång sina rätta färger. Oron och bristen på tillit ökar i takt med varje invandrarfientligt förslag som Tidö trollar fram ur sin hatt. Det är inte svårt att inse att ”hjärnorna” bakom de skarpa åtgärderna är Sverigedemokraterna, som genom alla år har utmålat invandrare som ett hot mot Sverige. På punkt efter punkt får partiet igenom sin politik. Marionettregeringen dansar efter SD:s pipa.
EDIT: 20 maj 2025 röstade riksdagen ja till den nya socialtjänstlagen, som kommer att vinna laga kraft 1 juli 2025. Resultatet av omröstningen gällande huruvida socialtjänsten ska informera om och uppmuntra återvandring ses nedan:
Skärmdump från Riksdagens hemsida 250520
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är del 1 i en serie artiklar som granskar Sverigedemokraternas långsiktiga strategi för att förändra det svenska samhället.
Varför röstar människor på ett parti som inte gynnar deras egen livssituation? Det är en fråga som blivit allt mer aktuell i takt med Sverigedemokraternas framgångar i Sverige. En förklaring ligger i hur SD använder splittring som politisk strategi – att rikta folks ilska nedåt i samhällspyramiden snarare än uppåt.
I partiets principprogram 2023 lyfts vikten av “den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten” och “naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen” (s. 2–3). Detta låter kanske enande, men syftet är att exkludera snarare än att inkludera. Den som inte anses “höra till” ställs utanför det moraliska och ekonomiska gemenskapssystemet .
Riksdagsmotioner från partiet visar hur denna retorik omsätts i konkret politik:
I motion 2021/22:2526, Terrorism, föreslås förbud mot slöja för barn, böneutrop, heltäckande klädsel och utländsk finansiering av trossamfund – en tydlig markering mot muslimska uttryck i det offentliga rummet (Adam Marttinen m.fl., SD) .
I stället för att lyfta frågor om tryggare arbetsvillkor, förbättrad a-kassa eller ett starkare välfärdssystem, fokuserar SD på symbolfrågor. De driver en berättelse om att samhällets problem bottnar i invandring eller mångkultur – snarare än i ekonomiska orättvisor, bostadsbrist eller otrygga jobb.
Journalistiska granskningar stärker bilden av en genomtänkt strategi. TV4:s dokumentär Undercover i trollfabriken (2024) avslöjade hur SD:s kommunikationsavdelning använde anonyma konton för att sprida desinformation och satir i sociala medier – allt med syfte att påverka opinionen och öka splittringen i samhället .
Att så många röstar på ett parti vars politik ofta missgynnar dem själva är ett bevis på att denna strategi fungerar. När politiken bygger på misstänksamhet snarare än lösningar, blir konsekvensen att samhällsproblemen fördjupas – samtidigt som vi tappar förmågan att enas kring gemensamma lösningar. Det som behövs nu är inte mer polarisering, utan en politik som bygger på sammanhållning, rättvisa och framtidstro.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Detta är del 6 av en längre artikel om Tidöregeringens skärpta krav för medborgarskap. Denna sista del handlar om medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons Facebooksida.
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Motargument 