Etikettarkiv: demokrati

Krönikor

Ebba Buschs (KD) ”värderingsval” attack på religionsfrihet och demokrati

När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.

Sverige har en av världens starkaste garantier för religionsfrihet, skyddad både i Regeringsformen (2 kap. 1 §) och i Europakonventionen (artikel 9). Dessa rättigheter gäller alla: kristna, muslimer, judar, buddhister, ateister.

När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.

Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:

Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv

I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.

De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.

Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.

Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:

• Förbud mot muslimska friskolor. Richard Jomshof (SD) har återkommande motionerat om att stoppa och förbjuda muslimska friskolor.

• 2019/20:2687 – föreslår stopp för nyetablering och förbud mot muslimska friskolor.

• 2020/21:24 – föreslår hårdare granskning, stopp för nya och ett totalt förbud.

• 2021/22:988 – ännu en motion om förbud, med hänvisning till ”tvångsgifte och könsdiskriminering”.

• 2023/24:2290 – upprepar samma krav.

I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.

• Stöd för kristna friskolor

Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.

• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.

• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.

Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.

”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg

Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?

Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.

Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.

Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.

Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.

När demokratin villkoras

Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.

En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.

Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.

När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.

Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Skillnaden mellan en folkrörelse och en organisation

”Sverige är under en värderingsattack” skriver Ebba Busch (KD), partiledare, och Alice Teodorescu Måwe (KD), EU-parlamentariker, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de pekar ut Palestinarörelsen som ”ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige”.

Som svar på tal föreslår KD-duon en rad repressiva förslag för att komma åt de aktivister som ”på gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt”. Argumentationen känns som ett slags kontinuitet för Moderaternas nya signalord ”antisocialt dominansbeteende”, som Johannes Klenell på ett träffsäkert sätt påvisar är ”ett sätt för högern att omsätta majoritetssamhällets fördomar i hårdare tag-retorik”.

Emellertid förekommer ett allvarligt argumentationsfel som dessa högt uppsatta partirepresentanter gör och som behöver uppmärksammas. Det finns skillnad på en rörelse och en organisation, men det är inte särskilt ovanligt att den skillnaden ignoreras i den offentliga debatten – särskilt inte när man försöker plocka politiska poänger.

En rörelse är en löst sammansatt grupp som ofta delar en gemensam idé eller värdering, till exempel MeToo-rörelsen som ville åskådliggöra vidden av sexuellt våld och Black Lives Matter-rörelsen som eftersträvade att medvetandegöra den strukturella rasism som drabbar svarta personer. Historiskt sett har många folkrörelser förekommit i Sverige: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Poängen med rörelserna är att genom att synliggöra olika samhällskonflikter lyfter man frågan upp till debatt och därigenom kräva förändringar på alla nivåer. Till sin struktur är dessa rörelser ofta dynamiska, breda och inkluderande, vilket inrymmer flera olika aktörer, såväl föreningar som individer, som ibland samarbetar, men kan även vara i konflikt med varandra. Därtill är rörelser ofta förändringsinriktad och kan ha en aktivistisk prägel (demonstrationer, manifestationer, aktioner, opinionsbildning, med mera).

En organisation däremot är – till skillnad från en rörelse – reglerad och formaliserad med medlemskap, stadgar, styrelser och ibland även juridisk status (till exempel politiska partier, företag och ideella föreningar). Organisationer kan dock ingå i en rörelse, men är i grunden
fortfarande en enhet. Exempelvis är Naturskyddsföreningen en organisation i sin egen rätt, men ingår i en större rörelse.

Att några av vårt lands ledande politiker slarvar med denna grundläggande kunskap är både anmärkningsvärt och allvarligt. En rörelse är inte en juridisk person. Om några personer inom till exempel Palestinarörelsen begår något klandervärt kan endast dessa personer hållas ansvariga, men inte rörelsen. En formell organisation inom rörelsen kan hållas ansvarig förutsatt att det finns bevis för direkta kopplingar, men inte rörelsen i sin helhet.

Det är inte bara intellektuellt ohederligt att tillskriva en hel rörelse ansvar för enskilda individers handlingar. Det är ett kollektivt skuldbeläggande som används för att förskjuta fokus från sakfrågan till metoden. I det här fallet tycks KD-representanternas uppsåt vara ett
strategiskt misstänkliggörande; att legitimera sin egen politik genom att peka ut några påstådda enskilda aktivister som hela rörelsens ansikte.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SvD: ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”

DN: Johannes Klenell: Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 8)

Detta är åttonde och avslutande delen i en serie artiklar om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut. Avslutning: Där det börjar – och där det redan har börjat.

Det finns en farlig föreställning om att nazism är något som hör till det förflutna. Något som endast kan kännetecknas av massutrotning, krig och koncentrationsläger. Men nazismen började inte med gaskamrar. Den började med ord. Med motioner. Med ett nytt sätt att tala om folk, lojalitet, moral och gemenskap – och med ett gradvis avskaffande av de institutioner som kunde utmana makten.

Vi ser samma mönster i dag, i ett svenskt riksdagsparti som bär kostym och kallar sig demokratiskt. Sverigedemokraterna försöker inte längre dölja sin ideologiska agenda – de förverkligar den, motion för motion. Genom att förklara att vissa organisationer inte är värdiga bidrag, att vissa kulturer inte är jämlika, att vissa medier inte är folkets röst, att vissa människor inte hör hemma i välfärden eller i landet överhuvudtaget.

Vi måste våga säga det: SD är inte bara ett högerparti med en “annan syn på invandring”. De är ett ideologiskt projekt som hämtar näring ur samma idétraditioner som födde Europas 1900-talsdiktaturer: nationalism, etnisk homogenitet, misstänksamhet mot minoriteter, kontroll över kultur och utbildning, hat mot liberal universalism.

Principprogrammet är skrivet för att lugna. Det talar om demokrati, rättvisa, välfärd. Men handlingarna säger något annat. I riksdagen, i kommunpolitiken och i deras egna medier för SD redan en offensiv mot demokratins pelare. Det är en politik som i praktiken bygger på att rättigheter inte är universella utan villkorade. Att medier ska spegla makten, inte granska den. Att utbildning ska fostra lydnad, inte kritiskt tänkande. Att civilsamhället ska enas i lojalitet – eller tystna.

Vi kan inte längre tillåta oss att bara reagera på det som sägs. Vi måste reagera på vad som görs. Vi måste se igenom fernissan av folklighet och reformiver, och kalla detta projekt vid dess rätta namn: auktoritärt, nationalistiskt – och djupt antidemokratiskt.

Vi har sett vart denna väg leder förut.

Och vi ser nu hur den börjar på nytt – här, framför våra ögon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD kallar alla politiska motståndare ”vänstern”

När Sverigedemokraterna och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.

I SD-kopplade Samtiden förekommer uttryck som “vänsterliberal elit”, och i SD:s egen YouTube-kanal Riks blandas referenser till “vänstern” ofta med attacker på Moderaterna, Centerpartiet eller borgerliga ledarsidor – beroende på om de kritiserat SD:s linje. I motioner till riksdagen framställs institutioner som public service och Sida som “vänsteraktivistiska” eller “del av vänsterns nätverk”, oavsett deras faktiska politiska hemvist.

Detta strategiska bruk av begreppet gör det möjligt för SD att skapa en binär konfliktbild: det är vi mot ”vänstern”, där ”vi” står för nationen, folket och sanningen – och ”dom” för globalism, kaos och svek. I praktiken betyder det att SD ställer sig utanför det demokratiska konsensus som hållit ihop Sverige i decennier.

Samtidigt hävdar partiet att de är “socialkonservativa”, men deras eget principprogram visar att det snarare handlar om nationalkonservatism. Där sägs att nationalism är det “enskilt viktigaste verktyget” och att socialkonservatismen hos SD alltid utgår från en nationalistisk grundsyn.

Att reducera hela det demokratiska mittfältet till “vänstern” är därför inte bara vilseledande – det är ett retoriskt verktyg för att delegitimera motståndare och stärka en polariserad världsbild.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Sverigedemokraternas principprogram 2023

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 5)

Detta är femte delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den tredje av de fem grundpelarna i nazismen: Civilsamhällets frihet – från folkrörelse till kontrollinstrument.

Nazityskland: Folkets organisationer blev statens förlängning

Ett av de mest effektiva sätten som nazisterna använde för att konsolidera makten var att underordna civilsamhället statens vilja. Oberoende fackföreningar, ungdomsorganisationer och religiösa samfund slogs snabbt ut eller tvångsintegrerades i regimvänliga paraplyorganisationer. Det civila samhällets mångfald ersattes med ett enhetligt “Folkets Tyskland”, där alla sammanslutningar skulle tjäna nationens mål – som definierades av NSDAP.

Exempel:

  • Fria fackföreningar förbjöds och ersattes med Deutsche Arbeitsfront – en statligt kontrollerad “fackförening”.
  • Kyrkor och välgörenhetsorganisationer underordnades nazistisk ideologi.
  • Judiska, socialistiska och pacifistiska föreningar förbjöds.
  • Ungdomsverksamhet tvingades in i Hitlerjugend och Bund Deutscher Mädel.
Sverigedemokraterna: Civilsamhället som ideologiskt slagfält

SD:s återkommande motioner och uttalanden visar hur partiet vill omforma civilsamhället efter en kulturell och ideologisk mall där vissa uttryck uppfattas som önskvärda – andra som hot. Det civila samhällets oberoende försvagas när bidrag föreslås villkoras efter politisk lojalitet.

Detaljerat exempel:

Motion 2021/22:2463 – SD vill avveckla statsbidrag till etniska invandrarorganisationer och förhindra att andra bidrag går till verksamheter de kopplar till “vithetsfokuserad” ideologi, såsom Teskedsorden. Motionen föreslår en nationell granskning av organisationer med “vänsterradikal agenda” och kopplingar till “vithetskritik”, samt att offentligt stöd inte ska ges till föreningar som “underlättar illegal invandring”.

Detta förslag skapar en risk att bidragsgivning styrs av ideologisk granskning – vilket underminerar föreningsfriheten och den pluralism som civilsamhället bygger på.

Ytterligare motioner i samma riktning:

· 2020/21:809 – Skärpta regelverk mot organisationer som misstänks “motverka svenska värderingar”.

· 2023/24:359 – Föreslår att organisationer som tidigare nekats statsbidrag inte heller ska få stöd från kommuner och regioner.

· 2024/25:1415 – Kräver att alla organisationer granskas utifrån företrädarregister och kopplingar till “icke-demokratiska regimer”.

· 2016/17:2894 – SD föreslår nationell krisplan mot smitta i samband med invandrarorganisationers arbete.

· 2022/23:920 – Motion om att förhindra stöd till organisationer som “främjar vithetskritik”, och som SD anser “splittrar samhället”.

Andra åtgärder som underminerar civilsamhällets oberoende:

· I SD:s kommunpolitiska inriktningsprogram uttrycks vilja att endast stödja verksamheter som stärker “svensk kultur” och “samhällsgemenskap”, ett värdegrundskrav som riskerar att godtyckligt exkludera antirasistiska och religiösa minoritetsorganisationer.

· SD-politiker har krävt att MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) reformeras så att organisationer med kritiska perspektiv på vithet inte ska få stöd – en ideologisk granskning av innehåll snarare än verksamhetens demokratiska grund.

· Partiets kommunpolitiker har i flera fall motionerat om att kommunala stöd inte ska gå till “värdegrundsaktivism”, vilket i praktiken syftar på jämställdhetsarbete, antirasism och HBTQ-frågor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

AfS uppmanar till skenmedlemskap i Svenska kyrkan

Det lilla partiet Alternativ för Sverige (AfS) längst ut på högerflygeln skapade en video där de uppmanar sina sympatisörer att gå med i Svenska kyrkan – inte för tro, gemenskap eller engagemang, utan för att rösta i kyrkovalet i september. Därefter, säger de, bör man begära utträde innan november för att slippa kyrkoavgiften. Uppmaningen är juridiskt tillåten. Är den moraliskt försvarbar?

AfS har länge kampanjat emot vad de kallar för “vänsterliberal” kyrka, särskilt i frågor om flyktingmottagande, HBTQ+ och interreligiös dialog. Nu tar ytterhögerpartiet sin strid ett steg längre genom att sina följare att tillfälligt gå med i kyrkan – inte för att vara del av den, utan för att påverka valet av dess ledning.

Videon, som sprids i partiets digitala kanaler, innehåller ett tydligt budskap: “Gå med före 15 augusti – rösta – gå ur före 1 november”. På detta sätt undviker man kyrkoavgiften som annars dras via skatten för hela kalenderåret.

“Det här är valsabotage, inte deltagande”

En anonym källa inom Svenska kyrkans centrala organisation kommenterar AfS utspel:

– Det här är att missbruka en demokratisk rättighet. Det handlar inte om att påverka som medlem, utan om att tillfälligt infiltrera för att omstöpa ett samfund man i grunden föraktar.”

Inför kyrkovalet 2021 uttryckte Svenska kyrkan oro över att högerextrema grupper såg kyrkovalet som en “språngbräda till makt”. Samtidigt har lagstiftningen inte förändrats – medlemskap är fritt, och rösträtten följer automatiskt med.

Eftersom kyrkovalet är ett internt val inom ett fristående trossamfund, är det inte statliga Valmyndigheten som ansvarar för processen. Det gör Svenska kyrkans egen valorganisation. Svenska kyrkan har en särskild relation till staten genom lagen om Svenska kyrkan (1998:1591). Det väcker frågan: bör riksdagen och Svenska kyrkan på nytt se över reglerna för rösträtt i kyrkovalet? Ett tänkbart alternativ vore att kräva att man varit medlem i minst ett år före valdagen – liknande hur många föreningar kräver viss medlemstid för rösträtt.

Kasselstrands manipulativa strategi speglar bredare högerextrema mönster. Flertalet rörelser har försökt kapa demokratiskt styrda institutioner de ideologiskt förkastar, kuppar in sig själva i. Syftet är att bryta upp befintliga strukturer, ta över, sedan avveckla mångfaldsarbete och utnyttja politiskt.

Frågan är inte bara om AfS:s strategi är laglig – det är den – utan om den bör vara det. Och om Svenska kyrkan, som samfund, vill låta sin interna demokrati vara så lättkapad.

Det är dags för en öppen debatt. Inte bara om moral och etik – utan om vad som händer när demokratins verktyg används för att montera ner demokratin inifrån.

När sådana kupplaner sprids viralt på internets obskyra ytterhögerkant, bör många fler demokratiskt sinnade bevaka sin rösträtt. Gå och rösta på någon av de demokratiska nomineringsgrupperna i kyrkovalet i september.

Källa:

Riksdagen: Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 4)

Detta är fjärde delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den andra av de fem grundpelarna i nazismen: Rättsstatens oberoende – från lagstyre till politisk kontroll

Nazityskland: Rättssystemet som regimens verktyg

I Weimarrepublikens sista år fanns fortfarande ett fungerande rättsväsende. Men efter nazisternas maktövertagande 1933 förändrades detta snabbt. Domstolarna tvingades rätta sig efter regimens vilja, oberoende domare avskedades, och rättsprinciper som likhet inför lagen ersattes av ideologiska mål.

Exempel:

· Nürnberglagarna (1935) fråntog judar medborgarskap och rättsligt skydd.

· “Volksgerichtshof” (Folkdomstolen) dömde regimkritiker utan rätt till försvar.

· Åklagare och domare utsågs på ideologisk lojalitet snarare än juridisk kompetens.

· Straff skärptes beroende på personens “ras” och “ursprung”.

Rättsstaten reducerades till ett instrument för förföljelse och lydnad.

Sverigedemokraterna: Hotet mot rättssäkerheten

Trots att SD i sitt principprogram betonar lag och ordning, är deras riksdagsmotioner fulla av förslag som hotar rättsstatens grunder: likhet inför lagen, proportionalitet, och oberoende rättstillämpning. Det gäller särskilt när rättssystemet möter frågor om migration, polisvåld och medborgarskap.

Detaljerat exempel:

Motion 2016/17:2306 – SD föreslår en utökad nödvärnsrätt. Bakgrunden är ett uppmärksammat rättsfall där en person sköt två obeväpnade män till döds. SD menar att gärningsmannen borde ha friats. Förslaget innebär att dödligt våld ska kunna rättfärdigas i betydligt fler situationer – vilket riskerar att urholka rättsprincipen om nödvärn och uppmuntrar privat rättsskipning. Detta förskjuter balansen mellan statens våldsmonopol och individuell våldsutövning – ett klassiskt inslag i auktoritära rättssystem.

Ytterligare motioner med samma syfte:

· 2021/22:278 – SD vill ge polisen utökad rätt till kameraövervakning, brottsprovokation, och användning av tvångsmedel som idag är förbjudna.

· 2023/24:2396– SD vill ge Säpo utökad åtkomst till myndighetsregister och införa biometrisk registrering, särskilt av personer med utländsk bakgrund.

· 2024/25:1764 – Motion om att möjliggöra att medborgarskap återkallas vid “illojalitet”, utan rättslig prövning.

· 2017/18:3890 – Förslag om att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara norm, vilket försämrar rättssäkerheten för asylsökande.

· 2021/22:3938 – Förslag om att bidrag endast ska ges efter “lojalitetsprövning” – en farlig insyn i rättighetsprincipen.

· 2020/21:169 – SD vill införa livstidsutvisning vid brott – även vid villkorlig dom.

Andra åtgärder som underminerar rättsstatens grundprinciper:

I SD:s kommunpolitiska inriktningsprogram 2022 föreslås att kommuner ska få möjlighet att neka verksamheter som “inte gynnar samhällsgemenskapen” – vilket öppnar för politiserad rättstillämpning.

SD-politiker har öppet uttryckt att “kriminella invandrare bör förlora sina rättigheter”, vilket underminerar likhet inför lagen.

Retoriken om att “etniska svenskar är mest utsatta” används ofta som motiv för särskilda rättsregler beroende på ursprung.

I partiets kommunikation används begrepp som “folkförrädare” om politiska motståndare, vilket är en direkt signal om förakt för opposition och juridisk neutralitet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Tidö: Samma brott – dubbla straff

1 kommentar

5 juni 2025 presenterade Tidöregeringen en straffrättsreform med skärpta straff på en rad områden. En iögonfallande förändring är att gängkriminella ska straffas hårdare just för att de är gängkriminella. Samma brott – dubbla straff. Särbehandling av människor, oavsett om de är kriminella eller inte, är inte förenligt med mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen.

Regeringens utredare, rikspolischef Petra Lundh, som står bakom förslaget, förutspår att reformen kommer att leda till ett högre tryck på kriminalvården. Förslagen, som vinner laga kraft 1 januari 2028, kommer att leda till ca 16 000 fler fängelseår per år, vilket i sin tur kommer att öka kostnaderna med ca 16,3 miljarder kronor per år.

Många delar i regeringspolitiken är ren SD-politik. Det är egentligen inte så märkligt, SD är det största partiet i regeringsunderlaget. Det är framför allt på SD:s favoritområden Kriminalitet samt Migration och Integration som partiets inflytande har märkts av.

Tidöavtalet har kritiserats av såväl fackförbund som offentliganställda för att vara repressivt i den mening att det bryter mot mänskliga rättigheter, grundläggande fri- och rättigheter, Barnkonventionen, grundlagen samt rättssäkerheten. Det har också framförts att Tidöavtalet strider mot etiska riktlinjer och yrkesetiska koder.

CRD (Civil Rights Defenders) menar att kriminalpolitiken som bedrivs är straffpopulistisk, dvs beslutsfattare fokuserar snarare på straffrättsliga påföljder för att blidka väljare, inte för den brottsförebyggande effekten. Det finns inte stöd i vare sig forskning eller erfarenhet från andra länder för att höjda straffrättsliga påföljder minskar brottsligheten. Mänskliga rättigheter dikterar att straffrättsliga påföljder måste vara proportionerliga. Vidare påpekar CRD att flera åtgärder i Tidöavtalet ”direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag”.

Straffrättsreformen kommer i sin förlängning att få som direkt konsekvens att juridisk status och grupptillhörighet fäller avgörande för vilka rättigheter en människa har. Mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och den liberala demokratin kan komma att sättas ur spel.

Källor:

Regeringen: Utredning lämnar förslag till ett reformerat straffsystem

SVT: Utredning föreslår skärpta straff för ett 50-tal brott

Tidöavtalet

SVT: Sverigedemokraterna vill ha in mer i Tidöavtalet 2.0

Dagens Samhälle: Rätten till vård på lika villkor får inte urholkas

Civil Rights Defenders: Vi har granskat Tidöavtalet

Krönikor

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 3)

Detta är tredje delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs hur demokratin steg för steg suddas ut, samt den första av de fem centrala pelarna i nazismen: Fria medier.

När demokratin undermineras – lärdomar från historien och dagens paralleller

För att förstå hur demokratier dör måste vi sluta leta efter revolutioner och militärkupper – och i stället granska lagförslag, politisk retorik och tyst acceptans. I Nazityskland var det inte bara Hitler som skapade diktaturen. Det var hela det politiska systemets tystnad, eftergivenhet och institutionella kollaps som möjliggjorde den.

Vi vet idag att det finns vissa grundpelare som varje fungerande demokrati vilar på. Dessa är inte bara symboliska – de är praktiska skyddsmekanismer mot maktmissbruk. När dessa pelare undermineras, steg för steg, är det en varningssignal. Inte bara i historien – utan också i vår egen samtid.

I denna del av artikeln kommer vi att titta närmare på den första av fem centrala pelare:

1. Fria medier
2. Rättsstatens oberoende
3. Civilsamhällets frihet
4. Skolans och utbildningens autonomi
5. Mänskliga rättigheter för alla

För varje pelare kommer vi att visa:

· Hur den attackerades och försvagades i Nazityskland

· Hur Sverigedemokraterna i dag genom motioner, lagförslag, partiprogram och mediestrategier försöker flytta gränserna för vad som är acceptabelt i ett demokratiskt samhälle

1. Fria medier – från sanningssökande till propagandamaskin

Nazityskland: Censurens maskin

Efter maktövertagandet 1933 tystade nazisterna den fria pressen. Oberoende tidningar förbjöds eller tvingades anpassa sig, och ett särskilt propagandaministerium under ledning av Joseph Goebbels skapades för att kontrollera all informationsspridning. Regimen tog över radio, film och skolmaterial – inte bara för att informera, utan för att forma ett lydigt folk.

Sverigedemokraterna: Misstro, kontroll och egna mediekanaler

I Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad – men den är inte självklar. SD har i flera sammanhang visat misstro mot etablerade medier och föreslagit lagförändringar som skulle inskränka deras oberoende.

Förslag om avveckling av public service

I motion 2020/21:604 Josef Fransson (SD) föreslår att nuvarande public service ska avvecklas. I dess ställe vill han införa ett system där skattebetalare själva får välja vilket mediehus de finansierar – under förutsättning att det är “demokratiskt”. Det definieras dock inte, vilket öppnar för politisk godtycklighet. Samtidigt anklagar motionen public service för att ha en “vänsterpolitisk slagsida”, utan att styrka detta. I praktiken innebär det en önskan att ersätta oberoende granskning med politiskt styrd kommunikation.

Övriga motioner med liknande syfte:

· 2020/21:803 – SD vill genomföra en “modernisering” som bland annat innebär sammanslagning av bolagen, tydligare direktiv och saklighetsprövning.

· 2021/22:2472 – Liknande förslag om sammanslagning, minskat fokus på “lågt bildningsvärde”, och kritik mot kvotering och webbinnehåll.

· 2019/20:3151 – Markus Wiechel (SD) föreslår försäljning av delar av public service och att granskningsnämnden ska få sanktionsmöjligheter.

· 2018/19:401 – SD föreslår hopslagning till ett bolag, försäljning av vissa delar, och förtydligade ägardirektiv.

· 2017/18:3885 – Martin Kinnunen (SD) föreslår att SVT2 och SR P3 säljs och att public service inte ska konkurrera med privata medier.

· 2018/19:2966 – Liknande krav som ovan, med fokus på att avveckla delar av verksamheten som producerar kommersiellt gångbart innehåll.

· 2022/23:538 – Motionen föreslår samordning med nordiska public service-bolag samt försäljning av “överflödiga” delar.

· 2023/24:885 – Förslag på hopslagning, ägardirektiv och smalare inriktning med nordiskt samarbete.

· 2018/19:1642 – Större reformering av public service, inrättande av ett nytt system som även inkluderar kontrollorgan.

Partiets egna mediekanaler

SD:s kanal Riks påstår sig vara oberoende, men är i praktiken partiets egen megafon. I granskningen Undercover i trollfabriken (TV4 Kalla fakta, 2024) avslöjades att Riks och SD:s kommunikationsavdelning samverkar via dolda nätverk och anonyma trollkonton för att driva opinion, misstänkliggöra journalister och sprida konspirationer. Det rör sig om en parallell informationsstruktur som underminerar etablerad journalistik.

Motstånd mot “olämpliga” medier och journalister

SD-politiker har vid upprepade tillfällen ifrågasatt journalisters rätt att ställa frågor. När Expo, DN eller SVT granskar partiet, kallas de för “vänsteraktivister” och “falska nyhetsmakare”. Detta normaliserar en misstro mot fri press.

Kommunpolitiskt inriktningsprogram 2022

Programmet uttrycker oro över att vissa kulturella uttryck och projekt får offentlig finansiering. Det föreslås att bidrag endast ska gå till verksamheter som stärker svensk kultur och gemenskap – ett sätt att ideologisera kulturpolitiken och koppla ekonomiskt stöd till värdegrundslojalitet.

När ett parti både föreslår lagändringar för att politiskt styra medier, misstänkliggör enskilda journalister, bygger upp egna propagandakanaler och samtidigt vill styra kulturellt innehåll via ekonomisk makt – då är det inte längre fråga om yttrandefrihetens skydd, utan om dess begränsning.

Detta är inte en fråga om att SD har en annan medieanalys. Det är ett försök att omdefiniera sanningssökande till lojalitet – och att ersätta fri granskning med kontrollerad information.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 2)

Detta är andra delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs det politiska projektet och ideologin nazism samt dess fem bärande principer: ultranationalism, auktoritär maktstruktur, exkludering, hat mot svaghet samt propaganda och maktpsykologi.

Vad nazismen faktiskt var – och hur den tog sig uttryck

Nazismen var inte bara en idé – den var ett politiskt projekt som steg för steg förverkligades i lagar, regler och vardagsliv. Kärnan i ideologin byggde på fem bärande principer, och alla dessa fick konkreta uttryck i det nazistiska Tyskland.

1. Ultranationalism

Nazisterna förespråkade en mytisk bild av det “rena” tyska folket, med en särskild kultur, historia och moral. Denna nationalism användes för att misstänkliggöra minoriteter och internationella samarbeten.

– Medborgarskap definierades enligt ras – bara de av “ariskt blod” kunde vara fullvärdiga medborgare enligt medborgarskapslagen i Nürnberglagarna (1935). Judar, trots att de ofta levt i Tyskland i generationer, fråntogs medborgarskap och medborgerliga rättigheter.

2. Auktoritär maktstruktur

Nazisterna ville avskaffa det parlamentariska systemet och ersätta det med en stark ledare vars vilja var lag.

– Efter riksdagens brand 1933 antogs fullmaktslagen, som gav Hitler makt att lagstifta utan parlamentet. Demokratin upphörde att fungera – på laglig väg.

3. Exkludering

Ett “vi och dom”-tänk genomsyrade hela samhället. Judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, politiska motståndare – alla betraktades som hot mot folkets enhet.

– Judar förbjöds att arbeta inom sjukvården, skolväsendet och offentlig förvaltning. Äktenskap mellan judar och “arier” förbjöds i Lagen om skydd för tyskt blod och tysk ära. Sådana åtskillnader fanns inskrivna i lag och reglerade allt från utbildning till idrott.

4. Hat mot svaghet

I nazismens värld var svaghet – fysiskt, mentalt eller moraliskt – något som skulle fördrivas, inte skyddas. Det inkluderade både individer och idéer som demokrati, humanism och mångfald.

– Ett massivt tvångssteriliseringsprogram inleddes mot personer med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Senare utmynnade det i “Aktion T4”, ett eutanasi-program där tiotusentals människor mördades.

5. Propaganda och masspsykologi

Genom film, radio, skolmaterial och affischer skapade nazisterna en parallell verklighet. Kritiska röster kallades för “folkets fiender” eller “lobbyister”. Skräck, skuld och hopp användes för att mobilisera massorna.

– Joseph Goebbels, propagandaminister, samordnade all kommunikation. Judar framställdes i skolböcker som “parasiter”, och barn uppfostrades till lydnad och misstänksamhet mot oliktänkande. Regimen producerade över 1 000 propagandafilmer på bara några år.

Nazismen var inte bara våld och krig. Det var en systematisk, ideologiskt driven omvandling av samhället där statens maktutövning genomsyrades av förakt för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vad som började med nationalistisk retorik och krav på ordning utvecklades snabbt till ett samhälle där lagar skrevs om för att exkludera, där motståndare tystades, och där normer försköts tills det omänskliga framstod som rimligt.

Det avgörande är att detta skedde stegvis – genom val, motioner, förordningar och kampanjer. Inte genom en kupp, utan genom att institutioner böjdes i små etapper, utan att tillräckligt många reagerade i tid. Nazisterna följde ofta gällande lagar, men använde dem för att nedmontera själva grunden till rättsstaten.

Det är denna utveckling vi måste förstå – inte bara som historielektion, utan som ett varnande exempel. Demokratin dör inte alltid med en smäll. Den försvagas i tystnad, när vi slutar försvara de institutioner som bär upp den.

I nästa del i denna artikelserie visar vi hur just dessa institutioner – fria medier, oberoende rättsväsende, civilsamhälle, utbildning och mänskliga rättigheter – underminerades i det nazistiska Tyskland. Och hur vi i dag kan se samma demokratiska pelare hotas på nytt, genom retorik och förslag från ett av Sveriges största partier.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Historiens värld: Nürnberglagarna – Nazismens juridiska grund för rasförföljelse (1935–1945)

Historiens värld: Hur kom Adolf Hitler till makten?

Svensk juristtidning: Blodets lag