Populismen går att betrakta som en ideologi – en ideologi som delar in det politiska landskapet i ”det äkta folket” och den ”korrupta eliten”. Medborgarna ställs mot etablissemanget. Populism är dock snarare en ”lins” (eller ett perspektiv) genom vilken det politiska landskapet betraktas än en fullbordad ideologi såsom socialism, konservatism, liberalism eller nationalism.
Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?
Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism sällan framträder isolerat. Renodlade populistiska rörelser och partier är ovanliga. Det vanliga är att populister, populistiska grupper och sociala rörelser använder sig av en ”värdideologi”. Det är en ideologi som populism appliceras på. Populism fungerar då som en ”tunn ideologi” som kompletteras av en värdideologi.
De vanligaste värdideologierna för populism är olika former av nationalism eller socialism, men även nyliberalism förekommer. Längre tillbaka i tiden fanns en tydlig koppling mellan populism och ett landsbygdsperspektiv, såsom peasantism eller agrara bondeintressen. Fram till 1980-talet ansåg många att populism självklart var förknippad med landsbygden enligt Müller (2019). Klyftan mellan stad och land var då något populister ofta tog fasta på, exempelvis Populist Party i USA eller Narodnikerna i Ryssland. Müller menar dock (2019) att Narodnikerna i strikt mening inte säkert kan sägas vara populister enligt gängse definition av begreppet.
Müller konstaterar (2019) att vänster- och högerpopulism visserligen enas i distinktionen mellan liberalism och demokrati – eller med andra ord i uppfattningen att den liberala demokratin inte är tillräcklig, eller till och med odemokratisk eller skendemokratisk. Det betyder emellertid inte, som han vidare konstaterar, att det är ”plausibelt entydigt symmetriska, även om de har beröringspunkter” (2019).
Högerpopulismen, särskilt i Europa, har normalt olika former av nationalism som värdideologi. Den kombinerar ideologiska komponenter som nativism (med rasistiska och etniska undertoner), auktoritära värderingar och välfärdschauvinism, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Högerpopulister måste inte vara etniska chauvinister eller ens rasister, men som Müller uttrycker det (2019): ”Men de behöver ett moraliskt distinktionskriterium som skiljer det goda folket från de dåliga eliterna.”
Geert Wilders i Nederländerna använder liberala värden som frihet och tolerans som ett sätt att definiera vilka som tillhör ”folket” och vilka som inte gör det. Andra nyliberala populister från den politiska mitten är Forza Italia i Italien och brittiska Independence Party (UKIP), vilka kan ses som reaktioner på frustration över upplevt höga skatter och ökade utgifter för välfärdsstaten, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Partier som haft varierande framgångar senaste decenniet.
Vänsterpopulismen har en annan form av inramning, men använder också ett distinktionskriterium. Den argumenterar för ”folket” mot ”eliten”, men inte i termer av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller religion. Istället består motsättningen av ”vanligt folk” ställt mot den korrumperande eliten. Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel, då den ansåg sig representera ”Main Street” mot ”Wall Street”. Müller (2019 illustrerar det med deras slagord: ”Ninety and nine in hovels bare, the one in a palace with riches rare.”
Chantal Mouffe och Podemos använder det något mindre precisa begreppet de ”nyliberala krafterna” eller den ”nyliberala eliten” för att beteckna den korrumperade eliten, men distinktionen är tydlig.
Vänsterteoretiker brukar framhålla populism som ett ”korrektiv” till en demokrati som håller vanligt folk på avstånd, menar Müller (2019). Samt att ”förhållandet mellan demokrati och liberalism eller rättsstat har hamnat i obalans och populister kan stärka den demokratiska sidan igen.” Müller (2019) vänder sig dock mot det synsättet, eftersom populister inte är intresserade av medborgarnas deltagande i sig, utan endast som ett moraliskt anspråk på representation. Det vill säga att det är ett argument för ökat inflytande för egen del, tvärtemot retoriken om att de ”gör det för folkets skull”.
För populister är det en dubbelsidighet. Den populistiska tolkningen av det politiska landskapet utgör dess ideologiska utformning, men en värdideologi appliceras på den populistiska retoriken.
Exempelvis argumenterar vänsterpopulister för mer demokrati eller försvar av ”folkets” intressen – som ”Main Street” istället för ”Wall Street” – medan högerpopulister, enligt Müller (2019) ofta försvarar etniska eller kulturella förhållanden genom att favorisera en majoritetskultur, religion och etnicitet som en integrerad del av det populistiska moraliska anspråket.
Populister anser sig alltså, oberoende av vänster-mitten eller högerpopulism stå för en högre moral med mer legitimt anspråk än den påstådda ”korrupta eliten” som ett sätt att få inflytande för egen del – snarare än att de faktiskt strävar efter makt åt ”folket” de påstår sig representera.
Referenser:
Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.
Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.
Motargument 