Migrationsverket redovisar kalenderåret 2014. Motargument har skapat en ”infographic” för att försöka motarbeta begreppsförvirringen. Motargument vill på detta vis försöka tydliggöra att antal utdelade uppehållstillstånd inte betyder att samtliga personer i statistiken automatiskt skulle vara arbetslösa eller bidragsberoende eller kommer stanna i Sverige permanent, på obestämd tid.
Migrationsverket presenterar sin sammanfattning.
Mer statistik i Excel-filer och i Pdf från Migrationsverket.
Vid sidan av klagomål om hur dyrt flyktingmottagandet är, och rent av rasistiska uttalanden om såväl invandrare generellt som specifika grupper, så är nog den vanligaste kommentaren om invandring på internet, såväl som bland kollegor och vänner, den att Sverige tar emot många fler flyktingar än andra länder. Det påståendet har i sin tur skapat idéer om hur Sveriges flyktingmottagande ser ut, idéer som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Här och nu slår Motargument hål på den kanske största myten om invandring av dem alla, nämligen den om att Sveriges asyllagar är mer generösa än resten av Europas.
Det är onekligen så att Sverige tar emot en stor andel flyktingar, både räknat i total siffra och i förhållande till folkmängd. Men detta beror inte, som många påstår, på att Sveriges asyllagar är mer generösa. Orsaken är istället att ett större antal människor söker asyl i Sverige än i andra länder, och därmed stiger det totala antalet beviljade uppehållstillstånd naturligt. År 2013 sökte drygt 50.000 människor asyl i Sverige, tredje flest i EU och flest i förhållande till folkmängd. Samtidigt var det endast ca 25.000 som faktiskt fick uppehållstillstånd i Sverige, en beviljandegrad på strax under 50 %, vilket inte är mer än i andra EU-länder. År 2014 sökte drygt 80.000 personer asyl i Sverige, men endast ca 35.000 fick uppehållstillstånd. Och i en intervju med Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson i Svenska Dagbladet i december kan vi bland annat läsa:
Ett annat missförstånd är att Sverige skulle vara mer ”generöst” än andra länder. Anders Danielsson påpekar att Migrationsverket enkom är uttolkare av lagen. Och Sverige har inte högre grad av bifall än andra länder, bara fler sökande, påminner han.
Sanningen är att den svenska asyllagstiftningen inte skiljer sig från andra europeiska länders på några större punkter. Svensk asyllag bygger, precis som andra länders, på de internationella lagar om mänskliga fri- och rättigheter som man skrivit under, det vill säga bland andra Flyktingkonventionen, Genèvekonventionen, Internationella Konventionen om medborgerliga och politiska Rättigheter (ICCPR), samt EU-regler, och kan därför inte ändras utan att bryta mot internationella åtaganden. Anders Danielsson uttrycker sig såhär om de som fått asyl:
– Det här är människor som har flytt undan krig, förföljelse, tortyr, omänsklig behandling. De har enligt alla statsrättsliga och konventionsrättsliga bedömningar rätt till skydd.
Det enda asylskälet som skiljer svensk lagstiftning från de flesta andra länders är det som kallas ”övriga skyddsbehov”. En asylsökande kan bli bedömd som övrigt skyddsbehövande om hen
Denna paragraf av lagen kan ändras utan att bryta mot internationell lag, men det skulle inte göra någon skillnad på Sveriges flyktingmottagande. Under 2014 fick endast 122 personer uppehållstillstånd i Sverige under denna paragraf.
Myten om Sveriges generösa flyktinglagar är alltså inte sann. Att vi tar emot fler människor beror på att fler kommer hit och frågar, vilket i sin tur beror på att vi har ett bättre rykte i världen än andra länder. Vi är kända för en rättssäker och förutsägbar prövning och för ett gott mottagande. Det är något vi borde vara stolta över.
De kom med buss till flyktingförläggningen i mörkaste Norrland en kall vinterdag. De hade undsluppit krigets fasor nyligen och skulle nu få sin fristad i Sverige. ”Bra”, tänkte de, ”då kan vi hjälpa till, arbeta i industrier eller i skog och mark och bidra till Sveriges självständighet och frihet”. Väl framme såg de att de var i ett läger. Där fick de veta att de inte skulle göra någonting. Kanske hugga lite ved på sin höjd. De som redan bodde där led av overksamhet.
De blev oroliga av kölden, mörkret och vintern och av tanken på att sitta isolerade ute i ingenstans. De protesterade. Satte sig ner och försökte strejka.
De ville få vapenträning eller kunna arbeta i industrin, de trodde inte att Sverige skulle skicka dem ut i obygden där de skulle gå overksamma…
Nazister och de konservativa i Sverige gjorde en stor sak av protesterna. ”Tänk så otacksamma de där flyende f.d. stridande norska, franska och engelska soldaterna är, istället för att dö på slagfältet får de en fristad i Sverige. Men, ja, de får finna sig i att vi placerar dem där. De ska för övrigt inte gnälla, det är ett skogshuggarläger. Hundratals svenska ungdomar har huggit ved, vintrarna igenom i minus 30 grader. Det som varit gott för dem är gott nog åt flyktingarna.”
En del andra skrev ungefär så här:
”Men det människorna i bussen utanför flyktingförläggningen sannolikt inte tänker på just nu är att vi lever i en hård värld, även i det välmående Sverige. Generositeten riskerar att sättas på undantag, också bland de beslutsfattare som tills nu stått för en human och generös flyktingpolitik om kraven blir för höga.”
Jo. Även flyktingarna från krigets fasor under andra världskriget protesterade ibland då de tvingades vara overksamma ute i obygden. 1940-talets svenska historia är full av berättelser om allierade soldater som led av overksamheten. Det ingick nämligen då i den svenska strategin, att placera flyktingarna ute i obygden, i ingenstans. Där var de inte i vägen och man kunde säga till nazisterna i Berlin att flyktingarna inte gjorde någonting alls.
Var det otacksamt av de allierade soldaterna att protestera? Kanske det. Eller så var det så att de ville försöka göra mer för Sverige och trodde de skulle få bidra direkt när de kom, men de hamnade ute i kylan och mörkret.
Svenska staten placerar flyktingar från Syrien och Afrika i glesbygd, även på 2010-talet, för att man helt enkelt inte ansåg sig ha råd eller lämpligare platser att ha dem nån annanstans. Om vi behandlar flyktingar så, får det konsekvenser, är det så konstigt?
Detta och mycket mer bör ni fundera på, innan ni dömer flyktingar som protesterar mot att placeras ut i Jämtland. En vän till mig som själv varit flykting kommenterade händelserna i Grytan, i Jämtland så här:
”Det är naturligtvis sjukt att man kommer från krigets ruiner där städer förvandlades till aska och att plötsligt klaga på det goda man ger i Sverige.
Men hade man kommit välmående under normala omständigheter, så skulle man aldrig agera så. Ni som tycker att en flykting från kriget är samma sak som en turist som ska gå runt och bli fascinerad av is, snö och skog är ute och cyklar. Ni som tycker att man ska bli glad av något vackert man ser runt om kring sig eller någon godhet man får – har fel. Man är inne i sin alldeles egna universums svarta hål.
På Fria Tider berättas om en asylsökande som är misstänkt för brott. Historien avslutas med:
När han döms får han förmodligen trots det stanna i Sverige eftersom den förra regeringen gjorde en ”migrationspolitisk uppgörelse” med Miljöpartiet om att bevilja alla syrier som kommer till Sverige permanent uppehållstillstånd i landet. Uppgörelsen slöts, enligt förre statsministern Fredrik Reinfeldt, i syfte att straffa de väljare som valde att rösta på Sverigedemokraterna
Just detta att syriernas permanenta uppehållstillstånd skulle bero på ett politiskt beslut är en vanlig skröna, som inte stämmer, vilket Sverigedemokraterna egentligen vet mycket väl.
Det var i själva verket ett tjänstemannabeslut på Migrationsverket som gjorde bedömningen utifrån de lagar som funnits sedan många år att eftersom situationen i Syrien inte ser ut att förbättras i närtid så bör alla asylsökande beviljas PUT istället för ett års uppehållstillstånd i taget. Åtgärden har två syften. Främst att få de asylsökande att känna en trygghet i att få stanna, men också att bespara Migrationsverket återkommande processer för omprövning.
Sverigedemokraterna blev rasande när detta inträffade, och krävde i oktober 2013 en interpellation om varför en simpel tjänsteman kunnat överrida deras makt. Läs gärna det rafflande protokollet.
Här är början av riksdagsledamot Kent Ekeroths anförande:
Det första är att Billström och denna regering har lämnat över invandringspolitiken till en icke folkvald tjänsteman, en byråkrat som på egen hand tog ett beslut som gav alla syrier inte bara uppehållstillstånd utan permanenta sådana. Är det rimligt att en myndighet ensam kan avgöra en av de viktigaste frågorna, medan Billström passivt accepterar sådana uppenbart stolliga beslut?
Notera den respektfulla tonen i kammaren. Notera också Ekeroths djupa insikt i vilka befogenheter en minister har att lägga sig i hur lagarna tolkas. Efter tre år i riksdagen.
Dagens Samhälle skrev en artikel, som jag bemötte först på Motargument och sedan som replik hos Dagens Samhälle. Repliken fick ett omedelbart svar, och här är mitt svar på det svaret.
Det blir fort förvirrande när man argumenterar med siffror, så jag tänker försöka illustrera istället.
Om vi delar upp invandringen i två grupper – flyktinginvandring och övrig invandring – faller anhöriginvandringen i båda kategorierna. Anhöriga till flyktingar (vilket man är i sex år från asyl) kan normalt inte försörja sig själva, och blir då en kostnad för samhället. Övriga inte så.
Migrationsverket räknar med att det kommer 369.600 flyktingar och flyktinganhöriga under åren 2014-2018. De anhöriga räknas som 40 % av flyktingarna, med något års fördröjning. Därom är jag och Dagens Samhälle helt överens. Och jag har även dubbel- och trippelkollat med Migrationsverket.
Men sedan gör Dagens Samhälle en märklig kullerbytta. Man tittar nämligen på samtliga anhöriga för de gångna åren, det vill säga även adoptivbarn och kärleksinvandring, trots att Migrationsverket särar på siffrorna och räknar med att även den invandringen gör att flyktingars anhöriga ökar. Det finns ingen logik i det.
Jag kör nu matematik simple stupid. Vi räknar pluppar. Varje plupp är 5.000 personer.
Det har varit så här i genomsnitt under åren 2004-2013 (den gröna ska egentligen vara 1,2 huvuden eller 40 % av de gula):
Migrationsverket räknar med att det blir så här (med reservation för att jag inte kollat de blå och rosa plupparna, men för sakfrågan spelar det ingen roll):
Jag håller med Migrationsverket. De gröna ökar när de gula ökar, i proportion. Med något års fördröjning.
Men det är denna matematik som Edman underkänner. Istället tycker han att eftersom de gröna OCH blå plupparna historiskt varit 2,1 gånger de gula MÅSTE den proportionen fortsätta finnas. Och då blir det grovt räknat så här:
Det vill säga Edman menar att det kommer mer än dubbelt så många anhöriga till flyktingar som flyktingar under de kommande fyra åren. Trots att en flykting inte får ta hit någon anhörig förrän denne fått asyl, vilket tar bortemot ett år. Det är en fullständigt orimlig slutsats.
Jag håller fortfarande fast vid att mina, och Migrationsverkets, siffror visar en allvarlig situation. Jag vill upprepa det, för det tål att sägas. Det är inte slutsatsen, utan överdriften, jag värjer mig emot.
Så lite kommentarer till Dagens Samhälles replik på min replik:
Jag blir uppläxad i rubriken för att jag tycker att deras matematik liknar Hassans. Det kan jag ta. Alla gillar inte Hassan. Eller min retorik.
Sedan säger Edman att han stämt av ”med experter samt tjänstemän på Migrationsverket, som unisont menar att det är rimligt att kalkylera med minst en halv miljon flyktingar och anhöriginvandrare fram till 2018”. Jag vet inte riktigt hur denna avstämning har gått till, och det gör inte Migrationsverket heller.
Slutligen konstaterar Edman att ”det finns aktivister som av egna politiska skäl…”. Att på det sättet antyda att den som inte håller med, det vill säga jag, är en ”aktivist” som drivs av ”egna politiska skäl” är helt oacceptabel retorik. Det är samma fulknep som att påstå att den som vill diskutera flyktinginvandringen fiskar i grumliga vatten.
Framtiden får utvisa, säger Edman. Och det är förstås sant. Men matematik har den egenskapen att den har ingen agenda. Den är rätt eller fel. Oavsett vad framtiden utvisar kvarstår det faktum att Edman och Dagens Samhälle här och nu, givet de siffror vi båda använt, har räknat fullständigt fel.
Vilket skulle bevisas.
===
Migrationsverket har hela vägen varit mycket hjälpsamma. Nedan deras kommentar till Dagens Samhälles uträkning:
”Har kollat med prognosmakarna och de vidhåller att DS blandar ihop siffrorna. Det finns ingen samvariation mellan antalet uppehållstillstånd till asylsökande och kategorin ”övriga anhöriga”. Räknar man ihop den asylrelaterade migrationen under perioden så landar man på den siffra du nämner. Den inkluderar då direktinresta anhöriga till personer som fått skydd. Om DS har stämt av med experter på Migrationsverket kring uppskattningen ”en halv miljon” så måste det ha byggt på att de olika kategorierna har buntats ihop.
Resonemanget om relationen 1:2 är hursomhelst felaktigt om man vill beskriva kopplingen mellan asyl och följdinvandring av anhöriga. Sen har jag inte räknat på vad totalsumman skulle bli om man räknar samman delmängderna asylsökande som fått tillstånd, flyktinganhöriga och övriga anhöriga. Jag vet inte hur relevant antalet i den sistnämnda kategorin är för det DS vill säga. Om man tar med anhöriga som inte har rätt till etableringsstöd och så blir ju i vart fall kopplingen till samhällsresurser inte lika stark.”
Jag har sett att man väldigt ofta blandar ihop äpplen och päron i invandringsdebatten.
Det brukar se ut så här:
Man säger att avfolkningsbygden kan ta emot invandrare och att man därmed räddar avfolkningsbygden. Men hur ska man göra det? Se till exempel på Ljusnarberg som har 707 asylsökande, och det finns just nu 4 lediga jobb i bygden.
Jo, just Ljusnarberg har dykt upp mycket i debatten, av någon anledning.
Det kan också vara att man säger att kommun A tar emot 500 asylsökande och sen kontrasterar det med nån rik kommun, kommun B, som erbjuder kommunplacering och självbosättning av 60 nyanlända.
Det finns all anledning att vilja debattera vad en hög invandring och ett högt asylmottagande får för konsekvenser, med tanke på de 100.000 asylsökande per år som vi kommer att få nästa år. Det är helt riktigt att fråga sig var de ska bo då det är bostadsbrist i storstäderna, och var de ska arbeta då det är brist på arbeten i avfolkningsbygdens små kommuner. Men att använda tjuvknep och lögner är inte OK.
De som fått uppehållstillstånd stannar sällan i de kommuner de fått asylboende i ursprungligen.
När man skriver som i exemplet ovan så antyder man att det blir 707 personer som kommer att tävla om jobben i Ljusnarberg. Det är att blanda ihop äpplen och päron, och säga att det är samma sak.
Det är det inte.
Det låter heeeeemskt med 707 på 4 vakanser, men troligen kommer inte en enda av dem, eller kanske en eller två att vara de som söker de 4 jobben.
Man måste istället kontrastera antalet nyanlända som får ett hem i Ljusnarberg med, till exempel, antalet jobb.
Vilket 2013 var detta:
”Socialchef Charlotte Dahlbom och enhetschef för mottagande av barn och ungdomar Barbro Svensson föreslår i skrivelsen daterad den 17 januari 2013, kommunstyrelsen besluta att ingå avtal för 2013 med Länsstyrelsen i Örebro län och Migrationsverket gällande mottagning av 15 nyanlända flyktingar varav sju är anvisningsbara platser och åtta är platser för självbosättning.”
15 människor på 4 jobb kan innebära problem. Vi vet att det tar upp emot 5 år innan majoriteten av de nyanlända fått ett jobb. Det är ett reellt problem. Men det väcker inga känslor av skräck och panik som när man påstår att 707 asylsökande kommer att vilja ha de 4 jobben.
1) Asylsökande är kommunplacerade i ett asylboende tills de får uppehållstillstånd.
2) När de får det ska de hitta en kommun att bo i.
Det är två skilda saker.
Jag bor i Borgholm. Förra året hade man runt 1.000 asylsökande här. Ca 30 nyanlända fick bostad i kommunen, varav bara en liten del var asylsökande som bott i asylboendena här.
Dagens Samhälles chefsredaktör Mats Edman har suttit på sin kammare och räknat, förmodligen helt utan hjälp. Ur matematiken ploppade en artikel, som blivit extremt spridd. Det borde den aldrig ha blivit, eftersom siffrorna är helt uppåt väggarna, och behöver rättas till.
Påstående:
2004-2013 gav Sverige 465.000 flyktingar och anhöriginvandrare uppehållstillstånd. Dessa fördelade sig på 152.000 flyktingar och 313.000 anhöriginvandrare. Det gick alltså i snitt 2,1 anhöriginvandrare per flykting som beviljats uppehållstillstånd
Om vi går till Migrationsverkets statistik hittar vi följande siffror:
Flyktingar eller motsvarande 2004-2013: 152.270 (korrekt), men sedan har Edman istället för att använda sig av kolumnen för anhöriga till flyktingar räknat SAMTLIGA anhöriginvandrare. I den gruppen ingår både adoptivbarn och kärleksinvandrare. Varför han gör så är obegripligt, för det finns en fin kolumn som heter “därav flykt. anh.”, och siffran är 61.380.
Detta innebär att den slutsats Edman använder sig av artikeln igenom, nämligen att varje flykting drar hit över två personer till, är uppåtväggarna fel. I själva verket är kvoten 0,4 istället för 2,1.
Denna siffra (det vill säga 0,3-0,5) är också den siffra Migrationsverket själva använder sig av för att räkna ut hur många anhöriginvandrare som ska komma, men den sågas av outgrundliga skäl av Edman. På något sätt har han fått för sig att adoptivbarnen och kärleksinvandrarna är anhöriga till flyktingarna ändå, trots att det uppenbarligen inte är så. Han kallar detta “samvariation”.
Artikeln igenom snurrar runt “tänk om det i alla fall skulle vara 2,1 och inte 0,4, då skulle …”.
Ja. Tänk om det är 14! Eller 42!
Om vi ändå ska fantisera fritt behöver vi ju inte stanna vid 2,1.
Han fantiserar också vidare om att det finns något annat än “nära anhöriga”. Vad skulle det vara? Kusiner? Anhöriginvandring gäller sedan många år tillbaka enbart partners, föräldrar till minderåriga barn och minderåriga barn. En artonåring kan inte använda sin förälder som anhörig.
Det är förstås alldeles riktigt att situationen är allvarlig, och att det inte räcker med att hålla i hatten och hoppas vindarna ska blåsa över. Detta har inte minst Migrationsverket själva formulerat i sin novemberprognos. Den är ett utmärkt dokument, som behöver läsas i sin helhet – både pressreleasen och PDF:en.
Då framgår att det stora problemet med anhöriginvandringen inte är att det kommer för många hit, utan att människor blir kvar i kriget, utan möjlighet att ta sig till sina familjer.
Alla i Sverige behöver vara bekymrade över den situation som råder. Flyktingmottagningen är ansträngande för kommunerna, och det kommer att ta tid att få en värdig flyktingpolitik på plats. Samtidigt behöver Sverige bli bättre på att avvisa dem som inte har asylskäl, för att ge plats till de verkligt behövande. Det finns all anledning att läsa på och försöka förstå.
Det finns redan tillräckligt med felaktigheter på nätet. Att sprida desinformation av typen “det kanske kommer sexhundratusen!” så som Dagens Samhälle gör, gör bara situationen många gånger sämre. Artikeln är frekvent delad i nationalistiska fora som “bevis” för att Jimmie har rätt, och även Avpixlat har nu format en egen version av myten om de 600.000 invandrarna, med hänvisning till Edmans uträkningar.
”De svarta människorna på gatorna blir bara fler och fler, de bidrar inte alls till samhället. Det bekymrar mig extra mycket när jag ser dem tigga på gatorna i våra turiststäder som Agadir och Marrakech, vad ska turisterna tro om Marocko?”
Mannen arbetar för en statligt finansierad välgörenhetsorganisation som erbjuder socialt och ekonomiskt stöd till marockanska familjer. Trots att humanitet är ett av ledorden för organisationen har han inte mycket till övers för de migranter från Afrika söder om Sahara som idag lever som papperslösa i Marocko.
”De skapar en negativ bild av vårt land, de bidrar inte och de integreras inte i vårt samhälle”, förklarar mannen för mig när vi möts på ett café i Tangers myller.
Mannen är inte ensam i sin frustration. Migranterna själva berättar för mig hur glåpord, stenkastning och andra kränkningar hör till deras vardag.
”Vi kritiseras alltid för att inte bidra till samhället. Det ironiska i kritiken är att vi inte tillåts bidra, vi vill ju inget hellre än att arbeta men vi får inte”, säger en ung man från Senegal som lever som papperslös i Marocko sedan tre år.
I Marocko är det i princip omöjligt för flyktingar att få legal status idag; migranterna som anländer med arbete i Europa som mål blir ofta kvar i Marocko efter att Europas gränsbevakning intensifierats. Här lever de utan möjlighet att arbeta och söka bostad. Alternativet som kvarstår blir att tigga ihop pengar på gatan eller sälja pappersnäsdukar för ett par kronor. Utanförskapet och utsattheten blir ett faktum, och rasism och våld kommer som ett brev på posten.
Trots att Marocko är ett extremfall är kopplingen mellan utanförskap och rasism dessvärre inte något unikt för Marocko. När människor inte ses som en del av samhället, utan som någon som är här ”på nåder”, en belastning, då skapas de första hindren för ett inkluderande samhälle.
Politikerna har länge lagt sina pannor i djupa veck för att bryta utanförskapet. Arbete och språkträning hävdas vara den bästa medicinen. För de senegalesiska männen jag pratat med i Marocko är detta också universallösningen; de vill inget hellre än att arbeta. Givetvis är arbete och språkkunskap centrala delar i skapandet av ett inkluderande samhälle. Men det finns en fara i att stirra sig blind på dessa delar. Risken finns att de människor som inte klarar av de krav som dagens etableringsprogram ställer, istället hamnar i ett än djupare utanförskap.
48 % av de som ansöker om asyl i Sverige idag åberopar att man utsatts för tortyr i sitt hemland. Den typen av erfarenheter har en enorm inverkan på individens förmåga att studera och arbeta. En psykolog som arbetar med tortyrskadade flyktingar har beskrivit det som att: ”flyktingarna som kommer till Sverige har just sprungit ett maratonlopp, dagens etableringsprogram innebär för många att de tvingas springa ytterligare ett maratonlopp innan man hunnit hämta andan”.
En drömtillvaro hade givetvis varit ett samhälle där det finns utrymme för dessa olika förutsättningar att delta, utan att någon lämnas isolerad utanför. Men hur kan vi skapa förutsättningar där de som vill bidra tillåts göra det och inte bryts ner av negativa attityder? Och hur kan vi skapa utrymme för tortyrskadade och traumatiserade människor att få bearbeta sina erfarenheter och ”hämta andan”?
Med våra röster i årets viktiga politiska val har vi möjlighet att visa vilket samhälle vi vill leva i. Men låt oss även visa detta under årets övriga dagar, genom att bemöta människor som söker både skydd och arbete i Sverige, med medmänsklighet och respekt för de erfarenheter som många bär på.
/Klara Ljungberg
Gästinlägg från Politifonen.
Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.
Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.
Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.
Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.
Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.
Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.
Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:
“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”
Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.
Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.
Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.
I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.
Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.
Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.
Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.
Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.
Elwa Ninpo har skrivit detta.
Sverigedemokraterna pratar ganska vitt och brett om att man måste skärpa lagarna mot människosmuggling. Kent Ekeroth går som vanligt i spetsen för detta, och har skrivit en hel motion om bara det. Så här skriver Kent Ekeroth:
Människosmugglingen till Sverige är en mycket allvarligt förseelse. Den kränker Sveriges nationella suveränitet – lagar och normer om statsgränser och medborgarskap. Den är vidare en inkomstkälla för organiserad brottslighet som bedriver handel med svenska passhandlingar och tar betalt för att smuggla människor, vapen och narkotika…För att delvis stävja människosmugglingen till Sverige bör den som smugglats hit alltid nekas att få asyl här i detta land…
Bilden av människosmuggling som automatiskt kriminellt för samtliga inblandade visar vilken inhuman människosyn Sd har.
1938 var ett vidrigt år för judarna i Tyskland.
Förföljelser kombinerades med att omvärlden tvekade att ta emot flyktingarna. ”Skulle vi ta emot judarna från Tyskland måste vi ju ta emot de från Östeuropa också, och zigenarna och det går ju inte”, sa man på fullt allvar.
Vid polska gränsen utspelades vidriga tragedier. Judar hade flytt från Tyskland men släpptes inte in i Polen. Hela omvärlden pratade om tragedin i ingenmansland. Men omvärlden reagerade inte. Till Sverige kom de inte. Det fanns tusentals judar vid ingenmansland mellan Polen och Tyskland ända fram till första september 1939 då Tyskland anföll Polen.
I hela västvärlden var det likadant. Några få judar släpptes över gränserna. Men kvoterna var begränsade och hade man inte både papper och pengar kom man inte vidare till räddningen utanför Tyskland.
Då som nu behövdes mellanhänder för att man skulle kunna fly. Flyktingsmugglare, dvs olika mellanhänder, hjälpte dem. En del var grymma, hänsynslösa, några andra var medmänskliga – men de flesta mellanhänder gjorde det enbart för pengarna. En del smugglade judar i båtar, andra hjälpte till med information, några hjälpte till med falska papper. För papper måste man ju ha, det vet alla. Hur skulle det se ut om man inte krävde flyktingar på ID-handlingar?
Hade vi levt 1938, hade Sverigedemokraterna med all sannolikhet stått i spetsen för att hindra ”den kriminella invandringen av judar”. Judar ansågs nämligen sakna asylskäl. De sågs inte som offer för politisk förföljelse enligt västvärldens ”migrationslagar”. I Sverige betraktades de som ”religiösa flyktingar” och förföljelse på grund av religion var lika lite då som nu ett giltigt flyktingskäl. Dessutom använde de ofta någon form av människosmugglare för att fly från förföljelsen.
Det gjordes flera utredningar kring detta mellan 1936 och 1938. Utlänningslagen reviderades och det debatterades i riksdagen. För den som vill se hur man såg på asylrätt då judar förvägrades sin rätt att få fristad i Sverige rekommenderas ett besök på närmaste universitetsbibliotek, där handlingarna finns.
En del lyckades fly. Även till Sverige. Men det var svårt att komma till Sverige eftersom man inte ville ha flyktingar utan giltiga flyktingskäl här. Sverige bad tyskarna stämpla en judestjärna i judarnas pass, om de hade något, så man lättare skulle kunna avvisa dem och skicka tillbaka dem dit de kom ifrån. Hade de inget pass alls sågs de som potentiella bedragare och släpptes inte in alls. Som bekant är det ju lättare att fly om man har ID-handlingar. Så var det 1938 och så även idag 2013.
Vad hade sådana personer som Kent Ekeroth sagt år 1938 om judarna?
Läs Ekeroths riksdagsmotion ännu en gång. Läs det noga och tänk på hur verkligheten är och har varit för alla som flytt genom tiderna. Läs det och kom ihåg att Ekeroth vill kriminalisera de som försöker fly. Vilket 1938 hade betytt att kriminalisera judars försök att fly in till Sverige.
Centerpartiet och Vänsterpartiet samt Miljöpartiet, har lagt olika förslag till att man ska kunna söka asyl till Sverige via svenska ambassader i sina respektive hemländer. Det är bra förslag som skulle ge flyktingar alternativ till att anlita människosmugglare. Det är bra!
Motargument 