Utanförskapets förbannelse

De svarta människorna på gatorna blir bara fler och fler, de bidrar inte alls till samhället. Det bekymrar mig extra mycket när jag ser dem tigga på gatorna i våra turiststäder som Agadir och Marrakech, vad ska turisterna tro om Marocko?”

Mannen arbetar för en statligt finansierad välgörenhetsorganisation som erbjuder socialt och ekonomiskt stöd till marockanska familjer. Trots att humanitet är ett av ledorden för organisationen har han inte mycket till övers för de migranter från Afrika söder om Sahara som idag lever som papperslösa i Marocko.

”De skapar en negativ bild av vårt land, de bidrar inte och de integreras inte i vårt samhälle”, förklarar mannen för mig när vi möts på ett café i Tangers myller.

Mannen är inte ensam i sin frustration. Migranterna själva berättar för mig hur glåpord, stenkastning och andra kränkningar hör till deras vardag.

”Vi kritiseras alltid för att inte bidra till samhället. Det ironiska i kritiken är att vi inte tillåts bidra, vi vill ju inget hellre än att arbeta men vi får inte”, säger en ung man från Senegal som lever som papperslös i Marocko sedan tre år.

I Marocko är det i princip omöjligt för flyktingar att få legal status idag; migranterna som anländer med arbete i Europa som mål blir ofta kvar i Marocko efter att Europas gränsbevakning intensifierats. Här lever de utan möjlighet att arbeta och söka bostad. Alternativet som kvarstår blir att tigga ihop pengar på gatan eller sälja pappersnäsdukar för ett par kronor. Utanförskapet och utsattheten blir ett faktum, och rasism och våld kommer som ett brev på posten.

Trots att Marocko är ett extremfall är kopplingen mellan utanförskap och rasism dessvärre inte något unikt för Marocko. När människor inte ses som en del av samhället, utan som någon som är här ”på nåder”, en belastning, då skapas de första hindren för ett inkluderande samhälle.

Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.
Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.

Politikerna har länge lagt sina pannor i djupa veck för att bryta utanförskapet. Arbete och språkträning hävdas vara den bästa medicinen. För de senegalesiska männen jag pratat med i Marocko är detta också universallösningen; de vill inget hellre än att arbeta. Givetvis är arbete och språkkunskap centrala delar i skapandet av ett inkluderande samhälle. Men det finns en fara i att stirra sig blind på dessa delar. Risken finns att de människor som inte klarar av de krav som dagens etableringsprogram ställer, istället hamnar i ett än djupare utanförskap.

48 % av de som ansöker om asyl i Sverige idag åberopar att man utsatts för tortyr i sitt hemland. Den typen av erfarenheter har en enorm inverkan på individens förmåga att studera och arbeta. En psykolog som arbetar med tortyrskadade flyktingar har beskrivit det som att: ”flyktingarna som kommer till Sverige har just sprungit ett maratonlopp, dagens etableringsprogram innebär för många att de tvingas springa ytterligare ett maratonlopp innan man hunnit hämta andan”.

En drömtillvaro hade givetvis varit ett samhälle där det finns utrymme för dessa olika förutsättningar att delta, utan att någon lämnas isolerad utanför. Men hur kan vi skapa förutsättningar där de som vill bidra tillåts göra det och inte bryts ner av negativa attityder? Och hur kan vi skapa utrymme för tortyrskadade och traumatiserade människor att få bearbeta sina erfarenheter och ”hämta andan”?

Med våra röster i årets viktiga politiska val har vi möjlighet att visa vilket samhälle vi vill leva i. Men låt oss även visa detta under årets övriga dagar, genom att bemöta människor som söker både skydd och arbete i Sverige, med medmänsklighet och respekt för de erfarenheter som många bär på.

/Klara Ljungberg