Kategoriarkiv: Krönikor

I fokus, Krönikor

Skillnaden mellan en folkrörelse och en organisation

”Sverige är under en värderingsattack” skriver Ebba Busch (KD), partiledare, och Alice Teodorescu Måwe (KD), EU-parlamentariker, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de pekar ut Palestinarörelsen som ”ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige”.

Som svar på tal föreslår KD-duon en rad repressiva förslag för att komma åt de aktivister som ”på gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt”. Argumentationen känns som ett slags kontinuitet för Moderaternas nya signalord ”antisocialt dominansbeteende”, som Johannes Klenell på ett träffsäkert sätt påvisar är ”ett sätt för högern att omsätta majoritetssamhällets fördomar i hårdare tag-retorik”.

Emellertid förekommer ett allvarligt argumentationsfel som dessa högt uppsatta partirepresentanter gör och som behöver uppmärksammas. Det finns skillnad på en rörelse och en organisation, men det är inte särskilt ovanligt att den skillnaden ignoreras i den offentliga debatten – särskilt inte när man försöker plocka politiska poänger.

En rörelse är en löst sammansatt grupp som ofta delar en gemensam idé eller värdering, till exempel MeToo-rörelsen som ville åskådliggöra vidden av sexuellt våld och Black Lives Matter-rörelsen som eftersträvade att medvetandegöra den strukturella rasism som drabbar svarta personer. Historiskt sett har många folkrörelser förekommit i Sverige: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Poängen med rörelserna är att genom att synliggöra olika samhällskonflikter lyfter man frågan upp till debatt och därigenom kräva förändringar på alla nivåer. Till sin struktur är dessa rörelser ofta dynamiska, breda och inkluderande, vilket inrymmer flera olika aktörer, såväl föreningar som individer, som ibland samarbetar, men kan även vara i konflikt med varandra. Därtill är rörelser ofta förändringsinriktad och kan ha en aktivistisk prägel (demonstrationer, manifestationer, aktioner, opinionsbildning, med mera).

En organisation däremot är – till skillnad från en rörelse – reglerad och formaliserad med medlemskap, stadgar, styrelser och ibland även juridisk status (till exempel politiska partier, företag och ideella föreningar). Organisationer kan dock ingå i en rörelse, men är i grunden
fortfarande en enhet. Exempelvis är Naturskyddsföreningen en organisation i sin egen rätt, men ingår i en större rörelse.

Att några av vårt lands ledande politiker slarvar med denna grundläggande kunskap är både anmärkningsvärt och allvarligt. En rörelse är inte en juridisk person. Om några personer inom till exempel Palestinarörelsen begår något klandervärt kan endast dessa personer hållas ansvariga, men inte rörelsen. En formell organisation inom rörelsen kan hållas ansvarig förutsatt att det finns bevis för direkta kopplingar, men inte rörelsen i sin helhet.

Det är inte bara intellektuellt ohederligt att tillskriva en hel rörelse ansvar för enskilda individers handlingar. Det är ett kollektivt skuldbeläggande som används för att förskjuta fokus från sakfrågan till metoden. I det här fallet tycks KD-representanternas uppsåt vara ett
strategiskt misstänkliggörande; att legitimera sin egen politik genom att peka ut några påstådda enskilda aktivister som hela rörelsens ansikte.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SvD: ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”

DN: Johannes Klenell: Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare

Krönikor

Staffanstorp och kvotflyktingarna

Christian Sonesson, moderat kommunstyrelseordförande i Staffanstorp, vill framstå som principfast. I själva verket är han ett symptom på något betydligt allvarligare: en lokalpolitisk kultur där lagar ses som förhandlingsbara och rättsstaten som ett hinder för ideologisk aktivism.

När Staffanstorps kommunstyrelse, under Sonessons ledning, vägrade ta emot fyra kvotflyktingar i strid med bosättningslagen, var det inte ett ”politiskt ställningstagande”. Det var ett medvetet brott mot en lagstadgad skyldighet. Att kalla det för en strid man måste ta är inte modigt. Det är maktfullkomligt.

Sonesson hävdar att ärendet borde prövas i förvaltningsrätt, eftersom det enligt honom handlar om politik. Men det är en juridisk förskjutning. Förvaltningsrätten prövar överklagade beslut — inte brott. Det här handlar om myndighetsutövning som skett i direkt strid med lagen. Därför är det ett brottmål. Och därför är det korrekt att det prövas i allmän domstol.

Hans försök att legitimera agerandet genom att hänvisa till Ukrainakriget är retoriskt skickligt men juridiskt irrelevant. Kommuner har inte rätt att omprioritera statens flyktingpolitik. De har att följa lagen. Punkt.

Det verkligt oroande är att Sonesson inte är ensam. Vi ser en växande tendens där lokalpolitiker, ofta i samarbete med SD, tänjer på rättsstatens gränser i jakten på symbolpolitik. Det är en utveckling där folkvalda börjar se sig själva som överordnade lagar — och där juridisk ansvarsskyldighet ses som ett hot mot demokratin snarare än dess garant.

Samtidigt driver SD krav på hårdare tjänstemannaansvar. Men när deras egna allierade åtalas för grovt tjänstefel, då är det plötsligt rimligt, korrekt att bryta mot lagen. Det avslöjar att principerna är selektiva. Tjänstemannaansvar är ett slagträ — inte en rättsprincip.

Sonessons inlägg är ett försök att förvandla ett lagbrott till en politisk gärning. Men det är inte rättsstaten som är problemet — problemet är när det finns politiker som tror att de står över rättstaten.

Alla ord och åsikter i krönika står skribenten själv för.

Christian Sonessons (M) Facebookinlägg 250905

Motargument: Staffanstorp stoppade anvisade kvotflyktingar

I fokus, Krönikor

Kulturkanon – och Jimmie applåderar

Så får då Sverige en kulturkanon, trots alla kontroverser. Sverigedemokraterna är omåttligt stolta. De beskriver resultatet som ”motsatsen till mångkulturalism” och ”en bekräftelse” på deras egen ”öppna nationalism”. De ”råkar” samtidigt säga att kulturministern inte är svensk.

De vill i nästa steg koppla kulturkanonen till medborgarskapet. Den som vill bli medborgare ska kunna rabbla Strindberg, stridsflygplan, pappaledighet, lappkodicillen(!) Lagerlöf, Larsson, Linné och Brunnsvik. (Dementa och intellektuellt funktionsnedsatta också? Eller platsar de kanske inte i Sd:s Sverige?)

Men den som vill koka ned Sveriges identitet, kultur och historia till en homogen berättelse med 100 exempel är ute i tassemarkerna.
Kommitténs ordförande Lars Trägårdh utmanade tidigt de nationella minoriteternas lagfästa särställning, jämförde dem med bandyföreningar och tyckte de kunde ”sända in synpunkter” som ”alla andra”. Det vore illa om han missat hela minoritetspolitiken.

Att han fått hållas visar att det är värre än så. Idén om en kulturkanon är djupt ideologisk. Den bygger på tanken om en samlande, nationell berättelse utifrån en liberal och nationalkonservativ överideologi, har pushats fram av Sverigedemokraterna och finns i Tidöavtalet. Minoritetsfolkens lagreglerade status passar illa i den berättelsen.

Verklighetens kultur och samhälle består av en mosaik av parallella och motstridiga historier. Rösträttskampen krockar med erfarenheten från dem som fick rösträtt 1959. Historien om växande välstånd motsägs av tvångssteriliseringarna. Forskningsnationen Sverige krockar med lobotomi och hysteridiagnoser. Berättelsen om gruvorna krockar med rösterna från dem som fördrevs. Den långa fredens erfarenhet kontrasterar mot erfarenheten av flykt undan krig, de kända konstnärerna mot dem som fallit i glömska.

Det dialektiska synsättet är motpolen till en kanon. Motsatsernas spel, utrymmet att säga ”det gällde inte alla” när någon pratar folkskolereformen. Vi har inte vävt in de parallella berättelserna i den nationella självbilden. De måste få näring, få fortsätta motsäga varandra, avslöja obekväma sanningar och för guds skull slippa rangordnas.

SVT:s ”Sveriges historia”, Nordiska Museets ”Nordbor”, biblioteks och studieförbunds verksamhet är utmärkta exempel på hur man kan göra.
I auktoritärt präglade stater ser vi motsatsen. Florida förbjuder nu viss litteratur i skolorna, som ”Anne Franks dagbok” och romaner om USA:s rasistiska historia. Offentliga monument tas bort. HBTQI raderas ur undervisningen. Den elev som ritar två mammor ska skyddas mot ”olämplig kunskap”. Trump avfärdar oönskad forskning med det historiskt viktiga medborgarrättsrörelseanknutna ordet ”woke”. Han vill se sagoboken ”The king against the plot”, med sig själv i hjälterollen, ”i varje barns klassrum”. Segraren skriver historien. Något av de viktigaste i ett auktoritärt statsbygge är makten över berättelserna, kulturen, det som danar den nationella självbilden. Det vet Trump.

I det ljuset kan vi se Sverigedemokraternas och Trägårdhs kulturkanon. Minoritetspolitiken är redan utmanad. Sd som är mot mångfald, islam och HBTQI-rättigheter, applåderar. Idén om att ersätta en dialektisk historiesyn med en homogen är djupt politisk.

Att verk, händelser och uppfinningar som ingår i kulturkanonen ska vara minst 50 år gamla, råkar dessutom elegant placera hela listan i tidsepoken före minoritetspolitiken, HBTQI-politiken, de stora psykvårdsreformerna och före den flyktingvåg som präglade det moderna Sverige och gjorde islam till vår näst största religion. De berättelserna och milstolparna hamnar utanför. De erfarenheter av rasism som ändå lyfts, ses i retrospektivt ljus, som i en svunnen dåtid. Det passar Sverigedemokraterna som handen i handsken.

Inget av detta motsäger att elever och studenter bör läsa Moberg, Strindberg, Lagerlöf, upptäcka museerna, biblioteken, undervisas om kultur och historia. (Regeringens nedmontering i den frågan kräver en egen artikel.) Bra läromedel och duktiga lärare ska ge alla en grundläggande plattform av allmänbildning.

En kulturkanon är dock något annat. Som demokrat vrider jag mig inför idén att låta 100 händelser och verk forma en homogen stomme för berättelsen om vår nation. Att minoritetsföreträdarna dömer ut resultatet som ”fortsatt förtryck”, ”nationalistiskt uppfostringsprojekt” och att Trägårdh närmast instämmer i det sistnämnda, säger en hel del. Att oberoende bedömare beskriver den som en ”triumf” för Sd, som med sina nazistiska rötter alltid vurmat den storsvenska nationalismen, borde få alla varningsklockor att ringa.

Erfarenheten av selektiv historieskrivning är dåliga. Låt oss inte hamna där igen.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Kulturkanonen – en nationalistisk kuliss och SD:s våta dröm

När regeringen nu lanserar en svensk kulturkanon på 100 verk och företeelser, presenteras det som en satsning på bildning och gemenskap. Men bakom retoriken döljer sig ett politiskt projekt som kan bli ödesdigert för den fria kulturen. Kulturkanonen är inget annat än ett beställningsjobb, initierat i Tidöavtalet, där Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda satt ramarna redan från start.

Grundkriteriet att endast verk äldre än 50 år får ingå gör att listan blir en nostalgitripp snarare än en levande spegel av dagens Sverige. Samtida erfarenheter av migration, globalisering och minoritetskulturer är per definition uteslutna. När kommittéledamoten Marlen Eskander hoppade av i protest beskrev hon arbetet som ”väldigt exkluderande” – och hon har rätt.

Det är ingen slump. SD har länge drivit på för en snäv definition av ”svenskhet”. Med denna kanon får de nu en statligt sanktionerad lista som kan användas i skolan, i SFI och i folkbildningen. Det är ett instrument för uppläxning, där medborgare ska tillrättavisas i vad som är ”riktig” kultur.

Från Strindberg till Viggen – en märklig mix

Kulturkanonen rymmer både självklarheter och udda symbolval. Här samsas August Strindberg, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman med Ikea, Vasaloppet, Saltsjöbadsavtalet och stridsflygplanet Saab AJ-37 Viggen. Listan spretar mellan konstnärliga mästerverk och tekniska konstruktioner.

Resultatet blir mer av en potemkinkuliss än en kulturpolitisk strategi. Den ser pampig ut på håll, men när man granskar innehållet framträder ett annat mönster: en kulturförståelse som låser fast sig i det förflutna och som förvandlar kulturarvet till ett verktyg för identitetspolitik.

Historiska paralleller

Det är värt att dra lärdom av historien. När 1800-talets nationalromantiska rörelser byggde kanonlistor över folkets själ, skedde det ofta på bekostnad av mångfald och minoriteters uttryck. Under 1930-talet gick nationalistiska kulturprojekt i flera europeiska länder ännu längre: konsten sorterades i ”äkta” och ”fördärvad” (nazisternas ”Entartete Kunst”).

Sverige är förstås inte där. Men när staten börjar definiera vad som är kulturens kärna, skapas en risk för kulturell likriktning. Det fria samtalet trängs undan av en statligt auktoriserad uppfattning om vad som ska värderas högst.

Kärnan i kritiken som framförts är:

  • Kulturarbetare och forskare har kallat kanonen en ”systematisk uteslutning” av minoriteter.
  • Författaren Göran Greider menar att arbetarlitteraturen hamnar i skymundan, eftersom listan speglar en konservativ agenda.
  • Oppositionspartier beskriver projektet som ren symbolpolitik – resurserna kunde ha lagts på kulturskolor, bibliotek och fria kulturutövare i stället.
  • Flera debattörer varnar för att kanonen blir ett politiskt styrinstrument, en ”kulturens pekpinne” snarare än en inspirationskälla.

Ett beställningsjobb i folkbildningens förklädnad

Sveriges kulturkanon är inte en neutral lista över älskade verk. Det är ett politiskt redskap. En ”SD:s våta dröm” om att forma en nationell kulturidentitet, cementerad i en statlig lista, och därefter matas in i undervisning och integration.

Den fria kulturen är som starkast när den får utvecklas i mötet mellan gammalt och nytt, mellan det lokala och det globala. Den kan aldrig styras uppifrån, och den kan aldrig reduceras till en checklista från en regeringskommitté.

Kulturkanonen må presenteras som en satsning på bildning – men i själva verket är den en risk för Sveriges kulturella utveckling, en politisk kuliss och ett beställningsjobb som gör konsten till ett maktverktyg.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SvD: Avhoppade ledamoten: ”Väldigt exkluderande”

SR: Hård kritik mot nya kanonkriterier: ”Systematiskt uteslutande”

Krönikor

Åkesson (SD): ”Sverige är svenskarnas land”

I sitt sommartal i hemstaden Sölvesborg 30 augusti 2025 repeterade Jimmie Åkesson (SD) det etnonationalistiska mantrat om att Sverige enbart skulle vara ”svenskarnas land”. Motargument har vid flera tillfällen ifrågasatt detta påstående, bl a genom att fråga oss hur många generationer som krävs för SD, och andra, för att en person ska betraktas som svensk. Vi vill också påminna om att Sverige är alla invånares land, Sverige rymmer människor med olika bakgrund, kultur, religion och språk. Sverige är vårt land, inte bara ”svenskarnas” land.

I sitt sommartal förkunnade Åkesson att det skulle finnas en ”substantiell plan för återvandring”. Uttalandet indikerar tydligt den politik som SD alltid har stått för, och är en förlängning av SD:s förslag om en kraftig höjning av återvandringsbidraget. Det är också en illustration på vilka SD anser skulle ha rätt till att leva i Sverige.

Det eviga mantrat om att Sverige skulle vara ”svenskarnas land” fick naturligtvis plats i Åkessons tal:

”– Sverige är just det – vårt land. Svenskarnas land. Det är de svenskar – de generationer som var här före oss. Som genom århundradena – med hårt arbete, blod, svett och tårar har gett oss det vi har i dag.”

Det är just detta som SD ständigt återkommer till: att dela upp människor i Sverige i ”vi och dom”, ”vi” skulle vara ”svenskarna” och ”dom” skulle vara ”dom där andra”. SD:s paradgren är just att dela upp människor i kategorier, främst mot bakgrund av ursprung, religion och språk. Partiet är, och har alltid varit, etnonationalistiskt, vilket innebär att de i praktiken baserar sin nationalism på biologisk rasism.

Motargument är av uppfattningen att Sverige är alla invånares land. Förutom de fem nationella minoriteternas (samer, judar, romer, tornedalingar och sverigefinnar) land är Sverige också invandrarnas land. Sverige är ”vi”, inte ”vi och dom”.

Åkessons sommartal finns på Sverigedemokraternas officiella kanaler, såsom Facebook och Riks.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Motargument: Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar?

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 250830.
Krönikor

Symbiosen mellan nyliberalism och fascism (SD)

Det är SD-regeringens politik – i snart tre år – som har lett oss hit. Det är inte slump, inte tillfälligheter, utan en konsekvent nedmontering av det gemensamma. En politik som först urholkar välfärden, och sedan kräver att vissa ska kvalificera sig för det som redan håller på att försvinna.

Man säger att invandrare måste bevisa sin plats. Att trygghet ska villkoras. Att välfärd inte är för alla – bara för dem som redan står innanför. Det är inte omsorg. Det är gränsdragning. Ett medvetet byggande av ett ”vi och dom”-samhälle, där människovärdet mäts i anpassning, lojalitet och tystnad.

Samtidigt plundras det som en gång var vårt. Riskkapitalister tömmer skolor, vårdcentraler och äldreboenden på resurser. Det som skulle vara trygghet har blivit affärsmodeller. Och medan pengarna försvinner ut ur systemet, står politiker och pratar om ”ansvar”, ”krav” och ”effektivitet” – som om det vore omsorgens språk.

Men det är inte ansvar. Det är rovdrift. Det är ett system som först skär ned, sen ställer villkor, och till sist skyller på dem som redan står längst bort från makten.

Man säger att välfärden måste bli ”hållbar”, men det är inte hållbarhet när människor lämnas utan stöd. Det är inte hållbart när tryggheten blir ett privilegium. Det är inte hållbart när vi börjar mäta människovärde i arbetsinsats, språktest och hur väl man fogar sig.

Jag har sett det här förut. Retoriken är knappast ny. Bakom siffrorna och presskonferenserna finns samma gamla idé: att vissa människor är mer värda än andra.

Och jag vägrar acceptera det.

Det här handlar inte bara om invandring. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Om vi vill bygga murar eller broar. Om vi vill se på varandra som medmänniskor eller som problem att hantera.

Jag skriver inte för att provocera. Jag skriver för att det brinner. Och för att de som står utanför får höra att de måste klättra högre, snabbare, tystare – bara för att få vara med.

Det är dags att säga ifrån.

Om inte igår utan idag.

/C.S Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor

I fokus, Krönikor, Myter

Riks: ”Svenskarnas mänskliga rättigheter”

När Richard Sörman i SD:s propagandakanal Riks utropar att “svenskar också har mänskliga rättigheter” låter det kanske oskyldigt. Men skrapar man lite på ytan är budskapet något helt annat: en omskrivning av invandrarfientlig radikalnationalism. Det är retoriskt och ideologiskt farligt.

Sörman beklagar sig över att Pride och minoritetsrättigheter får politiskt utrymme, medan han påstår att “svenskars” rätt att “slippa gängkrig, islamism, hedersvåld och folkutbyte” ignoreras. Det låter som en rimlig vädjan om trygghet – tills man ser vad som faktiskt sägs.

Han pekar ut invandrare som ett existentiellt hot mot det svenska. Han använder begrepp som “folkutbyte” och “indirekt folkfördrivning” – låneord från vit makt-rörelser och konspirationsteorier som “The Great Replacement”. Det är ingen slump. Det är medvetet kodad retorik med rötter i extremhögern.

Mänskliga rättigheter är inte etniska privilegier

Det mest anmärkningsvärda är att Sörman hävdar att svenskar utgör en “ursprungsbefolkning” vars rättigheter hotas av invandring. Det är faktamässigt fel. Samer är enda grupp i Sverige som har status som ursprungsfolk enligt FN, ILO och Sveriges grundlag. De har levt här i flera tusentals år före den svenska statsbildningens uppkomst.

Retoriken är inte bara okunnig, falsk – det är ett försök att vända upp och ned på historien. Den koloniala verklighet som samerna tvingats leva under osynliggörs till förmån för en vanföreställning. Det är inte ett försvar av rättigheter – det är etniskt kodad politisk manipulation.

Rasismen i det outtalade

Sörman säger aldrig uttryckligen vilka det är vars rättigheter han känner hotas. Men budskapet är tydligt. I hans narrativ och kontext är det “de andra”: människor med bakgrund i Mellanöstern, Afrika, muslimer, HBTQI+-personer som inte passar in i Sverigedemokraternas snäva svenskhetsnorm. Det är ett smalt “vi” – och därmed ett exkluderat “dom”.

Och det är så samtalet förskjuts. Det är så demokratier förlorar sitt moraliska ankare: när universella rättigheter börjar definieras utifrån majoritetens upplevda “förluster”, och när trygghet förutsätts kräva kulturell likriktning.

Att samhällen dras med kriminalitet, segregation och ojämlikhet är ingen nyhet. Men att vända dessa problem till bevis för att vissa människor borde lämna landet – är inte samhällsanalys. Det är rasism iklädd slips. Det är en politik som utnyttjar rädsla för att driva ett etnonationalistiskt projekt.

Om Sörman verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter, borde han försvara dem oavsett personernas ursprung, tro eller sexualitet. I stället attackerar han Pride och kallar myndighetsdeltagande “grupptänkande”. Men att Sörman påstår att polismyndigheten är ideologisk då den går med i Pride – det är hans markering – mot just det hat som Sörman bidrar till att elda på.

Vi ska aldrig sluta tala om rättigheter. Men vi måste avslöja när rättighetsretorik används för att legitimera etnisk exkludering. Richard Sörmans utspel är inte ett rop på rättvisa – det är ett eko av en gammal lögn: att trygghet bara finns om “alla de andra” försvinner.

Och sådana lögner ska aldrig få stå oemotsagda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

För den som vill läsa Sörmans artikel utan att ge Riks klick/trafik finns den här sparad i webbarkiv:

Riks: Sörman: Dags att prata om svenskarnas mänskliga rättigheter

Krönikor

Högerextremas HBTQI-hat

En kyrkoherde i Markaryds pastorat har låtit meddela att han inte kommer att låta en ny korkåpa i regnbågsfärger komma in i Markaryds kyrka så länge han är kyrkoherde. Utspelet skapade mycket uppmärksamhet, bl a i kommentarsfältet till kyrkoherdens egna Facebook-inlägg. I kölvattnet av detta har högerextrema nätbloggar ryckt till kyrkoherdens undsättning, vilket i sig skapat ytterligare uppmärksamhet på sociala medier.

Kyrkoherden klargjorde i ett Facebook-inlägg sin ståndpunkt angående den korkåpa som Västerås stift tagit fram:

”En sådan kommer inte in i Markaryds kyrka så länge jag är kyrkoherde. Vi har grönt, vitt, lila, rött, svart och blått och inte dessa färger tillsammans utan var för sig”. (Källa: Smålänningen)

Den nya regnbågsfärgade korkåpan, som finns i ett exemplar och är tänkt att fungera som en påminnelse om allas lika värde, är inte tänkt att ersätta de klassiska korkåporna. Den bör ses som ett komplement, och skaparna av korkåpan hoppas på att kyrkor runt om i stiftet vill låna korkåpan. Markaryds kyrka tillhör Växjö stift, så även om kyrkoherden hade värnat tanken om allas lika värde och velat låna korkåpan hade det inte varit möjligt. Detta skulle kunna vara starten på något nytt, en regnbågsfärgad korkåpa i varje stift som kan lånas ut till kyrkor i närheten.

Kyrkoherden verkar ha tagit ner inlägget från sin Facebook, men i kommentarsfälten till Smålänningens Facebook-inlägg går åsikterna isär. Att reflexmässigt avfärda en regnbågsfärgad korkåpa, som syftar till att påminna om allas lika värde, skulle med lite god vilja kunna vara uttryck för en traditionell kyrkosyn, men det är svårt att bortse ifrån att det de facto handlar om HBTQI-hat och tanken om att alla inte har samma värde eller rättigheter.

I de högerextrema nätbloggarna Samnytt, tillika SD:s propagandaorgan, och antisemitiskt färgade Fria tider, rycker man med ett trångsynt och raljerande uttryck till ensidig undsättning och försvarar kyrkoherdens utspel. I Samnytt framförs åsikten att kyrkan inte bör vara en ”sexualpolitisk reklamyta” och i Fria tider benämns korkåpan raljerande som ”gaykåpan”.

Mats Dagerlind, politisk chefredaktör på Samnytt och författare till artikeln om kyrkoherden vädrar i två inlägg på X sitt homo-, bi- och transhat. Med uttryck som ”obskyra sexuella böjelser”, ”sexuella aktiviteter” och ”primitiva otyglade lustar” avslöjar han sin okunskap om vad HBTQI är.

Skämrdump från Mats Dagerlinds X-konto 250721.
Skärmdump från Mats Dagerlinds X-konto 250721.

Vän av ordning påminner om att Pride handlar om just det kyrkoherden, tangentbordskrigarna och de högerextrema nätbloggarna påstår att det inte handlar om, nämligen HBTQI-personers erkännande och rättigheter.

De ovan nämnda har en annan människosyn beträffande HBTQI-personer jämfört med vad vi andra har. Man kan kalla åsikterna heteronormativa, heterosexistiska eller, till och med, homofobiska. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Att gå i taket för att en regnbågsfärgad korkåpa tas fram mot bakgrund av just dessa åsikter är uttryck för förlegad och sunkig människosyn som implicerar att HBTQI-personer inte skulle ha lika värde eller lika rättigheter som andra.

Källor:

Smålänningen: Kyrkoherde i blåsväder – kritiserade regnbågskåpa: ”Jätteinfekterad fråga”

Svenska kyrkan: En ny korkåpa för alla människors lika värde

Smålänningens Facebook-inlägg

Samnytt: Präst sa nej till pride-kåpa av liturgiska skäl – utsattes för mediedrev (sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick/trafik)

Fria tider: Mediedrev mot kyrkoherde som vägrar bära nya gaykåpan
(sparad i webbarkiv så att bloggen inte får klick/trafik)

Lästips:

Motargument: Terminologi – homofobi/heterosexism

RFSL: HBTQI

Krönikor

Iran: Rasism mot afghaner, del 2

Gästinlägg av anonym

Detta är del 2 i en artikelserie om rasism och diskriminering mot afghaner, framför allt i Iran, men det finns berättelser om svensk-iraniers rasism mot afghaner också här i Sverige.

Rasism är ett allvarligt, farligt samhällsproblem som måste motarbetas av oss alla — oavsett vilka vi är. Många tusentals afghaner i Iran utsätts för grova övergrepp — endast för att de är afghaner — både av myndigheternas företrädare och av vanliga invånare. Afghaner har under lång tid gjorts till syndabockar i Asien.

Ett av tre videoklipp, som vi länkar i slutet av denna text, visar förnedringen av ytterligare ett afghanskt barn i Iran. Scenen är så brutal och smärtsam att det knappt går att beskriva i ord.

Men sanningen är att vi afghaner inte längre behöver videobevis för att förstå omfattningen av det systematiska rasistiska våldet, den dagliga förnedringen och de grymheter som begås mot vårt folk i Iran. Nästan varje afghansk familj har upplevt detta — och tyvärr är det både representanter för regimen och vanliga medborgare som står bakom förtrycket.

Några konkreta exempel räcker för att illustrera verkligheten i Iran:

  • Familjer med laglig uppehållsrätt i Iran tvingas varje år kämpa för att deras barn ska få gå i skolan. I vissa fall nekas de helt.
  • T o m vardagliga ärenden — som att köpa bröd — kantas av förnedrande segregation, med separata köer för afghaner och iranier.
  • Fram till nyligen var det förbjudet för afghaner att ens köra bil.
  • Många afghaner stoppas godtyckligt av både polis och civila som kräver mutor under förevändning att kontrollera uppehållspapper. Vägrar man betala, rivs ofta ens dokument sönder – och man förvandlas ögonblickligen till en “illegal migrant”.

I dag går det så långt att afghaner i Iran anklagas för att vara spioner för Israel — en absurd och löjeväckande anklagelse. För det första är det förbjudet för afghaner att vistas i de flesta städer i Iran. För det andra är de jobb som tillåts är ofta så farliga, förnedrande och de som ingen annan vill ha — ett tydligt uttryck för hur rasismen är institutionaliserad både i lag och i det sociala livet. Detta är inte isolerade händelser. Det är ett mönster. Ett systematiskt förtryck som har pågått i decennier.

När historien upprepar sig — i ny skepnad

Yuval Noah Harari skriver i sin bok Sapiens: A Brief History of Humankind om hur årtionden av lögn, avhumaniserande retorik och pseudovetenskap — ofta legitimerade av religiösa auktoriteter och vetenskapsmän — möjliggjorde både slaveriet och de brott som begicks mot judar i Europa. På samma sätt banade lögner, propaganda och hat väg för Förintelsen. Det som sker i Iran idag påminner skrämmande mycket om denna retorik, även om dödslägren saknas. Det är samma mekanismer — bara i annan form och riktade mot ett annat folk.

Det är inte ovanligt att svensk-iranier i offentligheten — ibland på subtila och listiga sätt — försöker misstänkliggöra afghaner som “illegala”, kriminella eller farliga. Låt oss se på tre uppmärksammade exempel från den svenska verkligheten:

  • Två iranskfödda bröder, Payam och Peyman Kia, greps och dömdes för spioneri för Ryssland — i vad som beskrivits som det största säkerhetshotet mot Sverige i modern tid.
  • Häromveckan greps Soheil Almasy, också med iranskt ursprung, som under 10 års tid systematiskt våldtagit kvinnor och barn i Sverige.
  • För några år sedan öppnade en ung iransk man eld i köpcentret Emporia i Malmö, vilket ledde till dödsfall och skador.

Låt mig vara tydlig: dessa exempel nämns inte för att skuldbelägga iranier som kollektiv, utan för att visa på hyckleriet. Trots dessa exempel säger vi afghaner aldrig att “alla iranier är spioner, våldtäktsmän eller terrorister” — och vi kommer aldrig att göra det. Vi vet att sådana generaliseringar är orättvisa och fel. Det är just detta förhållningssätt — att se varje individ för vad den är, inte som representant för en grupp —som vi också vill att andra visar oss.

Det är inte bara den iranska regimen som använder ett avhumaniserande språk, rasistiskt våld och lögner om afghaner. Tyvärr gör många vanliga iranier det också. Hatet har blivit normaliserat, lögnerna institutionaliserade, och förtrycket ett vardagstillstånd. Jag vill avsluta med att tydligt understryka: mitt syfte är inte att svartmåla ett helt folk. Tvärtom. Jag vill bekämpa just den form av generalisering som används mot oss — afghaner. Min kamp är mot rasism, hat, tystnad och orättvisor.

Videoklippen är så pass hemska att det har tagits bort från de flesta sociala medieplattformarna. Varning för starkt innehåll. I klippet med det cyklande barnet ser vi två helt vanliga iranier som med bil förföljer ett afghanskt barn som cyklar. Den ene säger: Kör över honom. Att döda afghaner har inga konsekvenser. Den andre svarar: Varför sa du inte det tidigare? Resten av klippen behöver inte ens några förklaringar! Det finns mängder av sådana videoklipp som spelas in och läggs upp på sociala medier av förövarna! 

https://www.facebook.com/share/v/16Q1RFAXnV/?mibextid=wwXIfr

https://www.facebook.com/share/r/19emAvLhk7/?mibextid=wwXIfr

https://www.facebook.com/share/v/16s5uaT3iq/?mibextid=wwXIfr

/anonym

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Recension (på engelska) av Yuval Noah Hararis Sapiens: A Brief History of Humankind

Krönikor

Iran: Rasism mot afghaner, del 1

Gästinlägg av anonym

Detta är del 1 i en artikelserie om rasism och diskriminering mot afghaner, framför allt i Iran, men det finns berättelser om svensk-iraniers rasism mot afghaner också här i Sverige.

Rasism är ett allvarligt, farligt samhällsproblem som måste motarbetas av oss alla — oavsett vilka vi är. Många tusentals afghaner i Iran utsätts för grova övergrepp — endast för att de är afghaner — både av myndigheternas företrädare och av vanliga invånare. Afghaner har under lång tid gjorts till syndabockar i Asien.

Jag är själv född och uppvuxen i Iran och har många bekanta runt mig här i Sverige som har bakgrund i Iran. Det som gör mig särskilt illa berörd är att många som nu lever i trygghet här i Sverige skriver avhumaniserande och rasistisk retorik. Det är djupt oroande att personer som fått skydd, uppehållstillstånd och mänskliga rättigheter i Sverige kan uttrycka sig grovt rasistiskt om andra utsatta grupper. På sociala medier sprids mängder av bevis i videoklipp där afghaner i Iran utsätts för trakasserier, förnedring och våld — och med de följer hemska kommentarer som uppmuntrar beteendet, snarare än fördömanden eller krav på att upphöra med rasistiskt motiverade våldet. Exemplen är många i kommentarfälten: ”ta tillbaka landet”, ”de sprider sig som pest”, ”afghaner är inte människor”.

Jag vill med kraft understryka att jag inte försöker skuldbelägga iranier, svenskiranier eller någon annan grupp. Det vore fel och djupt orättvist.

Jag vill bara informera samhället om de fruktansvärda grymheter som afghaner och andra minoriteter utsätts för i Iran av både regimen och tyvärr av många vanliga medborgare. Jag känner mig så maktlös inför dessa hemska orättvisor att jag knappt vet vad jag ska göra. Jag har sett och upplevt så hemska saker, som inte går att sätta ord på för att ens börja beskriva dem. Tyvärr finns det många tusentals personer med mycket hemska erfarenheter av rasistiskt förtryck och hatbrott — på hela planeten.

Avskyvärda handlingar får tyvärr pågå okritiserade – de hejas på och uppmuntras både av regimens propagandamaskineri och av stora delar av befolkningen. Återigen vill jag vara tydlig: mitt syfte är inte att skuldbelägga iranier eller anklaga enskilda personer. Jag vet att det vore felaktigt och orättvist. Men dessa systematiska diskrimineringar, hatbrott och övergreppen mot afghaner i Iran och på internet kräver att vi agerar.

Den vitt spridda omfattningen av detta går inte att ignorera, bortförklara, förringa eller förneka.Sådant hat är rasism — oavsett vem gärningspersonerna än må vara. All rasism måste vi stå upp emot, granska, erkänna och många fler måste vilja arbeta emot all fientlighet, hat och rasism.

/anonym

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.