I en lång ”ledartext” på den SD-kopplade nätbloggen Samnytt den första juni 2023 ger Kent Ekeroth, numer oppositionsråd i Dalarna samt ”Mr Samnytt” (grundare, ledarskribent och VD), sin syn på varför länder har bildats. Hans tes är att folk som är lika varandra vill leva tillsammans. Han framhåller fördelen av (etniskt) homogena länder. Han varnar för att endast små skillnader kan leda till ”blodiga konflikter”.

Kent Ekeroths partifränder, många från Skåne, borde veta att det inte bara inte är sant, utan direkt kränkande att påstå. Efter att dåvarande svenskarna snodde Skåne från Danmark försökte flera kungar med våld assimilera Skåne. När Gustav Vasa, ’landsfadern’ som sägs ha grundat det ’moderna Sverige’, kom till makten och försökte ena landet under protestantisk flagg, blev det uppror och våldsamt — Dackefejden. Sverige var verkligen inte likasinnade — det var många landsändar med olika kulturer och varierande språkbruk. Visst förekom några likheter, men att det skulle vara ”ein Volk, ein Reich” — är direkt bullshit.

När allmän skolgång blev vanligt i Sverige försökte de styrande radera lokala språkbruk och dialekter för att skapa just ett ’enigt Sverige’, vilket alltså skulle ske på bekostnad av de olika regionernas unika särart. Nationalismens mål var inte att ena ett gemensamt folk, utan att försöka tvinga in vitt skilda grupper till en uppdiktad, konstruerad enhet. Nationalromantiken jobbade inte för att belysa ett stort gemensamt folks gemensamma historia. Den ville bara skapa en myt om att alla inom nationen skulle ha varit ett gemensamt folk med gemensam historia — inkluderat skåningar, som ju länge inte ens var svenskar, utan danskar.

Sverige bestod också av nuvarande Finland, som är ett helt annat folkslag med helt annat språk. Finländarna utsattes också för assimilationsförsök, något vi ser effekter av än idag, med svenska som ett slags andra språk jämte finska, och partiet Sannfinländarnas reaktion mot allt svenskt inflytande från denna tid. Vi hade också Norge som en del av Sverige. Antagligen anser Ekeroth att Norge är ett eget land med ett eget folk och ett eget språk, fastän det alltså lika gärna hade kunnat vara en del av Sverige, om historien hade varit lite annorlunda. På samma vis har vissa i Jämtland ibland krävt självständighet.

Och då har vi fortfarande inte rört vid de nationella minoriteterna samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Just samerna har mycket att berätta om det förtryck och de brutala försök till assimilation som de utsatts för av nationalistiska svenskar.

Så nej, Ekeroth har väldigt fel. Sverige har aldrig varit ”ett folk”. Och hans partiledare visar på det själv, då han kallar sig ”etnisk skåning”, inte etnisk svensk.

Men jag hör redan svaret på det – ”jaha, så det finns inga svenskar eller svensk kultur, men alla andra länder har det?”.

Det finns svenskar i så grad att det finns medborgare i landet Sverige. Men de flesta gör nog som Åkesson och identifierar sig mer efter sin stad eller landsända snarare än som ”svensk”. Som sagt, Åkesson kallar sig själv ”etnisk skåning”, är det fel av honom?

Och nej, det finns nog få länder, om något, som inte delar Sveriges situation. I Ungern, som jag har koll på, bor det inte bara ungrare (magyarer). Det bor kumaner, rumäner, slaver, judar, romer, schwaber, italienare och andra minoriteter.

Även Frankrike består av ett antal områden, ofta med stora lokala variationer i kultur och dialekter. En del spänner, liksom samerna i Norden, över flera länder, och är uppdelade mer av politik än faktiska landsgränser, såsom occitanerna, med ett latinskt språk som finns i Frankrike, Spanien, Italien och Monaco. Spanien har liknande situation med både basker och kataloner som också, tack vare nationalistiska föresvävningar av den typ som Ekeroth vurmar för har separatistiska organisationer. Dessa exempel visar på att Ekeroths idéer alltså inte enar folk och nationer, utan tvärtom splittrar dem. Ett annat exempel på detta är italienska Lega, som länge var Lega Nord, som med nationalistiska förtecken ville separera norra Italien från södra halvan.

Fler tydliga exempel är länder som Belgien, med både franska, nederländska och tyska kultursfärer som blandas och enas, samt Schweiz, med bl a en minoritet på ca 70 000 som talar rätoromanska.

Länder som ofta (felaktigt) setts som monokulturella är oftast bara duktiga på att dölja mångfalden, eller antas vara monokulturella på pur okunskap och fördomsfullt av de som inte studerat länderna tillräckligt noga. Till och med Japan som av många tros vara en lyckad monokultur har ett antal minoriteter och underkulturer, såsom ainu-folket, som har fått status som landets ursprungsbefolkning.

En lång historia kort – idén om att nationalstater bildades för att det skulle vara ett folk inom nationsgränsen är nonsens. Nationsidén byggdes på existerande gränser som omfattade ett flertal folk. Dessa var mer eller mindre kulturellt besläktade, och som sedan skulle assimileras under en flagg för att tjäna kungens och den härskande elitens intressen, oftast genom krigsföring.