Etikettarkiv: kultur

Krönikor

Hakkors – svastikor

Många har avhandlat ursprungen och innebörderna med hakkors – svastikor och liknande symboler. Jag är mycket mer intresserad och nyfiken i att spekulera och resonera om personerna som ritat, målat, skrapat hakkors på offentliga platser i nutid. Vad kan de ha haft för tankar och avsikter till varför de valde att göra det?

Greek Silver Stater of Corinth
Exekias / Foter.com / CC BY
  • Vill man försöka göra PR och övertyga andra om att bli nationalsocialist?
  • Vill man försöka få det se ut som att fler är nationalsocialister än det egentligen är?
  • Vill man försöka träna på att ta plats i samhällsdebatten, för att man känner sig utanför?
  • Vill man försöka provocera lagstiftarna som kriminaliserat vissa symboler? (se fotnot längst ner)
  • Är det kanske anti-nazister som målar nazistiska symboler för att väcka opinion?
  • Vill den som målar sådana symboler försöka hota/skrämmas?
  • Vill man försöka anklaga islam för att vara som nazism, när man sprayar hakkors på en moské?

Vad tror ni?

Jämför gärna mina spekulationer med diskussionerna kring t.ex. Dan Parks olika ‘gatukonstinstallationer’ eller de Antifa-affischer som dykt upp runtomkring i Kalmar. AFA förnekar att de eller deras anhängare har klistrat upp dessa hotfulla affischer.

Urval av aktuella nyhetsnotiser om målade hakkors under vintern 2013/2014:

Hakkors målade i somalisk förening
Hakkors sprejade på kaféfasad
Hakkors i riksdagen upprör besökare
Nytt hakkors på kyrka i Stockholm
Hakkors målat på kapell
Hakkors klottrade på Stockholms moské

Foto: Islamiska förbundet
Foto: Islamiska förbundet

Fotnot: Högsta domstolen klubbade igenom en prejudicerande dom år 1996 om att bärande av nazistiska symboler på allmän plats utgör Hets mot folkgrupp. Resonemanget var att genom bärande så uttrycker man missaktning mot personer.

Krönikor

Nationalism

Det sägs ibland att nationens grund är stammen och familjen.

Höganäs på den tiden ”nedre” och ”övre” var idenititeter huggna i sten.

Jag håller med om att stammen en gång var grunden för mänsklig samvaro. Men historien visar att vi gradvis höjt oss ÖVER stamtänkandet.

Det tragikomiska är att de nationella rörelsernas argument om nationen faller om man tittar på hur nationerna uppstått. De är inte huggna i sten precis, de nationer vi har.

På medeltiden fanns inget fosterland och ingen nationalstat.

Det fanns östgötar som kände sig annorlunda än västgötar, och svear som var annorlunda än götar, etc etc… Som det står i de gamla landskapslagarna. Om någon från samma landskap dödas, straffades man med dödsstraff, men dödades en från annat landskap fick man böta några daler!

På något sätt har vi utvecklats bortom detta och hittat en gemenskap mellan landskapen i Sverige.

Fast den utvecklingen är ganska ny. På 1970-talet mobbades jag för att jag var skåning och bodde i Stockholm. Skåningar var dumma, för intelligenta, lata och feta och smala och korkade och smutsiga och renlighetsivrande, och pratsamma och tysta. Ja, kort sagt haglade fördomarna om sådana som var som mig.

Denna sorts rasism-liknande mobbning har minskat de sista decennierna.

Det här är intressant eftersom den utveckling vi haft INOM Sverige är något vi borde studera och lära oss av när vi tittar på mänskligheten idag.

Det var värre på min morfars tid. Då fanns det ännu fördomar kvar mellan folk i Skåne. Mellan vikenråttor och höganäsare och båda två och helsingborgare. För att inte tala om Bjuv-ungarna. I min morfars generation var fortfarande gemenskapen inom regionen starkare än någon annan identitet. Och inte bara regioner INOM ett län eller landskap, utan även i så små enheter som byn och staden. Och i de GRUPPER man identifierade sig med i byn eller staden. I Höganäs, där han kom från, var det slagsmål mellan de som bodde i Höganäs nedre och Höganäs övre. Och det var svårt för en snickare pojke att gifta sig med en gruvarbetarflicka. Det var att gå UTANFÖR gruppen.

Men på något sätt har samhället under de senare århundradena lyft sig ÖVER denna stamgemenskap. Att vi enbart kunnat prata om en nation eller ett s k fosterland, är stort nog. Fosterlandet skapades genom att folk såg det gemensamma intresset i så vitt skilda kulturer som den skånska och den uppländska – till exempel.

Ja, idag ser vi inte det som vitt skilda kulturer, men skulle du frågat en 1600-talsbonde skulle du fått se att det sågs som vitt skilt. Och än mer skilda var stånden från varandra.

Ja sannerligen. Kunde man få en smålänning och en skåning att lyfta blicken över stamtänkandet och se det gemensamma i deras mänsklighet – och svenskhet – så kan man givetvis få svenskar att lyfta blicken och se det gemensamma i HELA mänsklighetens utveckling idag!

Feltänkandet nationalisterna begår är att tro att nationen är en naturlig grund som funnits där sen evigheters evighet. 

De har fel! Nationen, fosterlandet, är en skapelse! Något vi satt samman av enheter som sågs som VITT skilda av kultur, seder, bruk, utseende och historia.

Nationen är lika mycket som socknen, häradet, landskapet, regionen eller området och klassen utslag av revirtänkande och av ”samhörighet med de nära oss”. Det är bara att det där begreppet ”revir” och ”nära oss” har ändrats med seklen. Det vi lägger in i begreppet ”nation” idag är vad folk la in i begreppet landskap eller härad för några sekler sen. Det är mänskliga skapelser och som sådana stadda i ständig utveckling och förändring.

Precis som det idag finns olika nationer och olika kulturer, så fanns förr ännu mindre stamkulturer. Det var det som gjorde att till och med olika östgötar hade svårt att se sig som en enhet, än mindre kunde de då se en samhörighet med en smålänning eller en tysk! Det var det som gjorde att en gruvarbetarpojke som dejtade en fiskarflicka i Höganäs kunde pryglas av fiskarflickans vänner så sent som på 1900-talet. Så vad är egentligen mer naturligt än att säga: som man kunde skapa en enhet (nation/fosterland) av Sverige så kan vi göra det av mänskligheten också?

Kanske inte just nu. Inte över en natt. Men definitivt kan vi ha det som mål och börja sträva dithän redan nu.

Eller vad anser ni?

Artiklar

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 4

Detta är den sista delen av Motarguments granskning av svenskfientlig litteratur som specifikt berör författaren Vilhelm Mobergs romanserie ”Utvandrarna”. Med anledning av att Sverigedemokraterna vill upprätta en kulturell kanon, utgörandes av en förteckning av kulturella verk som kan ses som typiskt svenska, är det viktigt att alla svenskfientliga kulturella skapelser inte ingår i denna kulturella kanon.

Överfarten

Utvandrarna från Småland och andra delar av Sverige seglar iväg från Karlshamn i Blekinge. Överfarten som betalats med höga biljettpriser kantas av sjukdomar, sjösjuka, överdrivna fantasifulla berättelser om Amerika och slutligen en massa döda resenärer som slängs överbord. Liksom dagens båtflyktingar gör de allt för att komma bort från ett förtryckande hemland. De kommer slutligen i land i New Yorks hamn, där de får se folkslag från hela världen. Hela New York var då såväl som idag ett enda mångkulturellt experiment.

Men de svenska utvandrarna är inte hälsosamt skeptiska till denna mångkultur. I sann kulturrelativistisk anda är det istället fascinerade. Utvandrarna färdas för första gången i sitt liv med tåg, sedan med fartyg och slutligen till fots till sitt nya bosättningsområde på den amerikanska kontinenten.

 

Nybyggarna

OR

Väl framme vid den plats där de svenska utvandrarna köpt mark, ägnar de en lång tid åt att bygga och förbättra hus. Könsrollerna förändras snabbt på ett sätt som utvandrarna själva beskriver som typiskt ”osvenskt”. Det osvenska består i att männen börjar hjälpa till i hushållet, samtidigt som kvinnorna börjar delta i husbyggandet och andra typiskt svenskt manliga göromål.

Huvudpersonen Karl Oskars fru fortsätter föda barn och blir allt svagare för varje barn hon föder.

Under årens lopp når kulturrelativismen ständigt nya höjder hos de svenska utvandrarna. Inte nog med att flera av dem redan i Sverige motsatte sig den statliga Svenska kyrkan. Nu, när de i USA har en religionsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet, ägnar de sig åt olika tolkningar av bibeln och religionen helt på egen hand. Utan att myndigheterna lägger sig i! Och de umgås även med de i Sverige så avskydda katolikerna. Karl Oskar drivs allt mer åt att ifrågasätta Guds makt och existens.

Utvandrarna kommer även i kontakt med den amerikanska ursprungsbefolkningen. Ibland kommer de på besök för att värma sig i svenskarnas stugor under vintern. Ibland för att få mat och ibland för att köpa och sälja varor.

Kort sagt; människor av helt olika etnicitet, med olika språk, traditioner och religioner umgås sida vid sida.

De svenska kulturtraditionerna försvinner allt snabbare och ersätts av den slags grundlagsstadgade kulturrelativism som även ätit sig in i dagens Sverige.

Men det blir värre.

De svenska utvandrarna börjar även bli mångkulturella flyktingkramare. Då och då kommer förrymda svarta slavar från de amerikanska Sydstaterna till dem. De svenska familjerna, inte minst Karl Oskars fru Kristina ger dem mat och husrum innan de flyr vidare till Kanada.

Svenska tidningar startas i USA. Istället för att assimilera sig, läser svenskar nyheter på svenska språket och artiklarna kretsar allt mer kring slaveriets vara eller icke vara i USA. De svenska utvandrarna tycker i princip enhälligt att slaveriet är av ondo. I ett utbrott av politisk korrekthet blir de också anhängare av tanken att alla människor är lika mycket värda och att alla människor har grundläggande rättigheter och skyldigheter. De jämför de svartas situation med hur de som svenskar i Sverige förvägrades en massa rättigheter som de nu har i USA.

 

Svenskarna i amerikanska inbördeskriget

Mr. & Mrs. Hal Bowie and baby daughter Lea. Los Banos Interment Camp survivors, Laguna, Philippines 1945. (A very important picture. Please read below:)1861 utbryter det amerikanska inbördeskriget. Karl Oskar har under det decennium som gått i hans nya hemland fått allt bättre skördar. Han har blivit en patriotisk amerikan som ofta stolt uttalar att han har rätt att rösta i allmänna val. En rätt som han i egenskap av invandrare i USA har till skillnad från sina svenska landsmän i Sverige.

När ett stort antal amerikanska delstater bryter sig loss från den amerikanska Unionen vill han bli frivilig soldat men misslyckas. Istället tjänar han stora pengar på att sälja livsmedel till de federala amerikanska trupperna.

Samtidigt anmäler sig tiotusentals svenska invandrare som frivilliga under det amerikanska inbördeskriget och nästan alla slåss för nordstaterna.

Efter inbördeskrigets slut firar svenskamerikanerna Unionens seger, slaveriets avskaffande och fortsätter bygga sin framtid. Samtidigt som allt fler svenskar anländer tillsammans med invandrare från hela Europa. Ett av Karl Oskars barn gifter sig med en irländare och katolik.

Boken beskriver många andra skeenden och äventyr som jag sparar åt nyfikna läsare.

 

Svenskamerikanernas påverkan på Sverige

De drygt en miljon män och kvinnor som utvandrade från Sverige till USA påverkade båda länderna på väldigt många sätt som det saknas utrymme för att beskriva i denna artikel.

Men en av de mest genomgripande politiska effekterna, var att den svenska utvandringen till USA exponerade en stor del av Sveriges befolkning för allmän rösträtt, åsiktsfrihet, religionsfrihet, rörelsefrihet, minoritetsskydd, rätten att bevara och utveckla sina egna traditioner eller ta del av andras.

De politiska fri- och rättigheter som svenska utvandrare i USA upplevde, var något de berättade om i miljontals och åter miljontals brev som skickades till kvarvarande släktingar och vänner i Sverige. Något som inspirerade allt fler svenskar att med allt större kraft och allt mer organiserat började kräva från den svenska kungamakten och övriga styrande i Sverige.

De fri- och rättigheter, den blandning av kulturer, etniciteter och religioner som vi idag ofta tycks ta för självklara delar av det svenska samhället, var något som för blott två generationer sedan betraktades som väldigt ”osvenskt”. Eller svenskfientligt om man så vill.

Romanserien ”Utvandrarna” tillhör de mest älskade bland Sveriges litterära verk. Den har blivit film, teater och givit upphov till muséer. Även om den tillhör skönlitteraturen är den banbrytande och dokumentär till stilen. Huvudpersonernas tal framkommer i svenska dialekter istället för stilren stavning på rikssvenska. Dubbelmoralen, förtrycket och alla mänskliga misstag kommer fram i boken. Boken skildrar ett slags genomsnitt av vanliga svenska bönder och är skriven av en bondson.

Framförallt utmanas alla de svenska traditioner och svenska statliga och kulturella institutioner som på den tiden dominerade Sverige. Och det var just det som gjorde att svenska läsare och biobesökare älskade boken. Kanske just för att ”Utvandrarna” visade hur svenska folket är idag genom att våra förfäder kämpade för att ändra Sverige till det bättre. Att kulturella uttryck i sig inte är eftersträvansvärda om de inte fyller en positiv funktion i samhället och att sanningen inte är svartvit.

Kort sagt, serien ”Utvandrarna” uppfyller med råge Sverigedemokraternas kriterier för att betraktas som ”svenskfientlig”.

Motargument kommer framöver att granska andra klassiska och älskade litterära svenskfientliga litterära mästerverk.
Läs tidigare delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Artiklar

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.

Myter, Recensioner

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 3

Motargument fortsätter sin granskningsserie med att visa hur de svenskfientliga utvandrarna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” lämnar det gamla fina traditionella etniskt och religiöst homogena Sverige där de höll på att svälta ihjäl, pryglas, förföljas och bespottas.

Ett Sverige vars befolkning år 1840 av SCB uppskattas till cirka 3,1 miljoner människor, eller drygt 30 % av dagens folkmängd. Ett Sverige med fler svenskar än vad Sverige kunde tåla. Ett Sverige med drygt en miljon utvandrare.

Utvandrarna_kartaEn resa bland svarthåriga romer och svenskfientliga Blekingebor

Det är nu dags för våra utvandrare att bli invandrare. Efter ett tårögt farväl färdas de med häst och vagn genom landet Sverige med den gemytliga nationella samvaron. Men färden till hamnen som skall göra utvandrarna till båtflyktingar i New York, kantas av etnisk segregation och än mer svenskfientlighet. De passerar andra resande med häst och vagn på väg mot kusten.

Färden går mot Karlshamn i Blekinge

Närmare bestämt rör det sig om romer, av de utvandrande smålänningarna kallade för ”tattare”. Människor vars svarta hår ses som uppseendeväckande av Karl-Oskar och hans glada gäng.

När de färdas genom skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge förbereder sig det växande resföljet på slagsmål och överfall. Sådana var enligt de utvandrande svenskarna vanliga i de trakterna under mitten av 1800-talet. Resenärer berättar för varandra om Blekingebor som de anser vara mer ”hetlevrade” än andra svenskar. Blekingebor som ”egentligen” inte var riktigt svenska. De hade ju inte varit en del av Sverige särskilt länge. Mindre än tvåhundra år vid den tiden.

Men vad var det som kunde tänkas ha gjort Blekingeborna så hetlevrade och svenskfientliga?

En kort och översiktlig beskrivning av Blekinges historia ger många bra ledtrådar.

 

Day 1/0/5 - Berserkers

Svenska sjörövare besöker Blekinge

Under de tusen år som gått innan Karl-Oskars massutvandrare vågade sig på färden genom Blekinges farliga skogar, hade landskapet varit såväl en blodig krigsskådeplats och ett mångkulturellt projekt.

Landskapet Blekinge omnämndes i vikingasagor från 800-talet och påstods då på något sätt domineras av svear.

Svear som redan då och under 700 år utförde sjöröveri och vikingatåg, slaverihandel och massinvandring längs hela Östersjön och längs de ryska floderna och senare ända ner till dagens Turkiet, från vilka de tog med sig arabiska mynt från Baghdad som idag finns i Kungliga Myntkabinettet. I det senare fallet blev några svear även islamistiska jihadkrigare och livvakter åt sultanen i Konstantinopel.

De danska och svenska kungamakterna tvistade och stred om Blekinge i cirka 200 år, men beslöt i ett fredsavtal år 1 000 att Blekinge skulle bli danskt.

 

BiskopDet kristna kärleksbudskapet sprids i Blekinge

Kort efter att den danska armén fick verka ostört I Blekinge, började det kristna kärleksbudskapet spridas med emfas i landskapet. Såhär beskriver katolska kyrkan själv sitt kristnande av Blekingeborna:

”Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm [= Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.”

Bilden föreställer biskop Egino – mannen som alla blekingebor ville ge sina skatter till. Senare utnämnd till Blekinges Apostel

Efter att Blekingeborna fick lust att slå sönder sina gamla gudastatyer och ge bort alla sina skatter till katolska biskopar eskorterade av den danska armén, följde en period av relativ fred i Blekinge under trehundra år. Undantaget var då estniska sjörövare från Ösel som härjade i landskapet och kort därpå utsattes för hämnd från blekingska sjörövare.

 

TheKnightAtTheCrossroadsDen svenska armén försöker assimilera Blekinge

I början av 1300-talet pantsattes Blekinge till en Holsteinsk greve som ogillades av Blekingeborna och därför sökte militärt stöd av Sverige. Danmark avträdde Blekinge till Sverige men försökte kort därpå återerövra landskapet. En serie blodiga krig och skövlingar av Blekinge och dess befolkning, huvudsakligen utförd av svenska trupper, följde under mer än två hundra år. År 1525 slöts fred mellan Danmark och Sverige enligt vilket Blekinge förblev danskt.

Under en mycket kort tid blev Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg ett sjörövarnäste för sjökrigaren Sören Norby, som slutligen fördrevs och flydde till Ryssland.

Erövringskrigen och gerillakrigen i Blekinge mellan Danmark och Sverige fortsatte i tvåhundra år till och eskalerade till den grad av svenska arméer att de kunde betecknas som ett folkmord:

”De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.”

Blekinge utsätts för mångkulturell massinvandring från Sverige

Den svenska kungamakten anlade de två viktiga städerna Karlskrona som blev svensk örlogsbas, samt Karlshamn, från vilken alltså de utvandrande smålänningarna i ”Utvandrarna” seglade till New York.

”Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge.”

År 1710, drygt 140 år innan Karl-Oskar och hans grannar seglade till New York från Karlshamn, gjorde danskarna sitt sista misslyckade försök att återerövra Blekinge. De nådde ända fram till Karlshamn.

Men det var kanske mot den här bakgrunden av tolvhundra år av svenska invasioner och folkmord som gjorde att Blekingebor, respektive svenskar inklusive smålänningar såg på varandra med misstro. Blekingeborna hade inte ännu assimilerat sig och tagit seden dit de erövrats. De var fortfarande svenskfientliga.

Men hör och häpna. Farhågorna kommer på skam. Karl-Oskars följe når fram till Karlshamn helt oantastade och avseglar efter en viss tid mot det ännu mera mångkulturella USA och New York. Det är först nu som de skall ta det stora svenskfientliga steget och upphöra att vara svenskar.

(Citaten är hämtade från hemsidan tacitus.nu där även andra landskaps historia finns populärvetenskapligt beskriven.)

/ Thabo ´Muso

Thabo_pekar_finger

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Krönikor

Mortadellans drottning

När jag var 16 år gammal bestämde jag mig för att ta en ”time-out” som det heter idag. Jag orkade inte fortsätta direkt till gymnasiet, så jag provade på arbetslivet genom ett par olika praktikplatser. Den första var en livsmedelsaffär vars ägare kom från mellanöstern.

Frankfurts and Mortadella - angle - Polish Deli, Queen Victoria Market
avlxyz / Foter / CC BY-NC-SA

De sökte en praktikant som inte var muslim. Anledningen var enkel; de ville ha någon i den delen av charken som inte var halal. Jag blev mortadellans okrönta drottning, och mitt kungarike var 1 x 1,5 meter. Dess enda invånare var en maskin med roterande klinga. Det är inte så illa ska jag be att få tala om!

Jag hade riktigt kul ihop med Muhammed och Fatima, de som jag oftast arbetade med. I början var jag lite rädd för att prata med kunderna, eftersom språket ibland ställde till det. Det släppte ganska snabbt. Kunderna pekade på oliverna och ostarna och när man hade fiskat upp tillräckligt många eller måttat en tillräckligt stor bit av fetaosten med kniven nickade de. Inte kärnfysik direkt. Muhammed lärde mig att hälsa, räkna och tacka på arabiska och Fatima frågade mig lite då och då vad vissa svenska ord betydde. Jag minns arabiska ordet för ”spannmål”. Fatima sade att hon tyckte att jag var väldigt bra på att förklara och att jag borde arbeta med det. Då blev jag lite mallig.

مرحبا يا رمضان (welcome Ramadhan)
aunullah / Foter / CC BY-NC-SA

Det fanns ett rökrum i källaren och en dag blev det en kulturkrock de luxe, en komisk sådan. Jag satt i soffan och tog en cigarett, då öppnades dörren och in kom en herre som drog av sig skor och strumpor och började tvättade fötterna i handfatet. Jag tyckte att det kanske verkade lite konstigt, men fortsatte röka. Problemet var att när jag skulle fimpa min cigarett och gå därifrån hade han helt plötsligt rullat ut en matta på golvet och lagt sig raklång på den för att be. Aj då!

Vad sjutton skulle jag göra? Jag satt och låtsades vara osynlig i fem minuter, knäpptyst och generad över vad jag uppfattade som en pinsam situation. Jag kunde ju inte gärna säga ”ursäkta” och kliva över honom. Om han gjort sig omaket att tvätta sina fötter vore det respektlöst att ta ett skutt över honom med skitiga skor.

Det är väl inget pinsamt i att praktisera sin religion? Har han inte rätt att göra det? Det är väl bara att glädjas över att hans arbetsgivare är förstående och låter sina anställda be på rasten, samt letar reda på en praktikant som kan handskas med fläskkött så att hans anställda ska slippa?

Jajaja, man kan gnälla om särbehandling bäst man vill, det bryr jag mig inte ett dugg om. PK, Anti-PK, anti-ditten och dutten. Jag såg personligen inget fel i den eventuella ”särbehandling” som jag fick i den butiken. Jag kände mig inte kränkt eller utnyttjad på något sätt. Tvärtom. Min arbetsinsats var värd något, hade rollerna varit ombytta hade jag uppskattat omsorgen.

I Sverigedemokraternas värld finns förmodligen inget utrymme för en sådan omtanke och samexistens. Be får du göra hemma och inte under arbetstid. I skolmatsalen serveras kassler och vill du inte ha så får du gå hungrig resten av dagen.

Recensioner

Granskning – Svenskfientlig litteratur – Del 2 — "Utvandrarna"

Motargument fortsätter här med granskningen av svenskfientligheten inom den klassiska svenska litteraturen. Om Sverigedemokraternas förslag om inrättandet av en svensk kulturkanon realiseras är det av vikt att verk som de vi nu ska beskriva inte ingår.
I vår inledande granskning beskrev vi hur den småländske bonden Karl-Oskar i det kända verket ”Utvandrarna” bestämde sig för att bli svenskfientlig på 1840-talet. Detta efter att hans lilla dotter dör en lång plågsam död genom att i desperat hunger äta bark, som sväller och spräcker hennes magsäck.

Books for burning

Svenskfientlighet utan ände

Karl-Oskar svär och förbannar Sverige under de månader då han plågas av sorgen från sin förlorade dotter. Han är arg på skatterna, på prästerna, på adeln, på den dåliga jorden full av stenar, på det dåliga klimatet. På de dåliga skördarna. Han förespråkar – i likhet med de tusentals syrier som i dagarna söker asyl i Sverige – allt oftare att Sverige, i likhet med det USA som han vill emigrerar till, borde införa demokrati. Allmän rösträtt, åsiktsfrihet, religionsfrihet och avskaffade klassprivilegier.

Hans fru Kristina försöker förgäves få honom att sluta svära och förbanna Sverige. Hon försöker få honom att inte kritisera Svenska Kyrkan. Åtminstone inte offentligt. Och att förtrösta sig på Gud.

Men Karl-Oskars agg mot så många svenska traditioner, den svenska statsmakten och svenska institutioner blir allt starkare.

I en sann politiskt korrekt och kulturrelativistisk anda – som bestått tills denna dag – börjar han läsa emigrerade svenskars beskrivningar av livet i USA.

Och så börjar han sälja av sina egendomar för att kunna resa till och slå sig ner i Amerikas Förenta Stater.

Ryktet om att Karl-Oskar, en man som har det bättre ställt än många andra på hans ort, skall bli ännu en svenskfientlig person som överger sitt fädernesland, sprider sig till fler.

En av de andra blivande svenskfientliga personerna i berättelsen ”Utvandrarna” är Robert Nilsson. En tonårig dräng, tillika Karl-Oskars yngre bror. Han är trött på att slita hårt på en bondgård, samtidigt som han får utstå kontanta förolämpningar och slag.

Ordning och reda

Den så kallade ”Legostadgan”, en svensk lag som i olika varianter överlevde in på 1900-talet, gav husbönder rätt att utöva husaga mot sina drängar och pigor.

När Robert visar sig illojal mot sin arbetsgivare, genom att rymma, använde polisen sin rätt att jaga rätt och återföra honom till arbetsgivaren. Robert får mer stryk. Så mycket stryk att han får sitt ena öra sönderslaget och p.g.a. det får lida av tinnitus.

Drängen vänder sig alltså mot etablerade svenska lagar. Han bryter mot dem. Han brister även i sin arbetsmoral. Och han vill lämna Sverige tillsammans med Karl-Oskar. Till råga på allt övertygar Karl-Oskar sin bror att delta i det svenskfientliga projektet.

Ulrika från Västergöhl – ännu en förrädare

En av de andra huvudpersonerna i serien ”Utvandrarna” är en prostituerad kvinna som är känd som ”Ulrika i Västergöhl”. En kvinna som växte upp som piga och blev sexuellt utnyttjad av husbonden, följt av flera andra män. Genom att bli sexuellt avtrubbad lär hon sig samtidigt att hon kan tjäna pengar genom att sälja sex till män. I takt med att hennes bana som prostituerad blir alltmera framgångsrik får utstå allt intensivare förakt från sin omgivning. Kvinnorna fruktar och föraktar henne eftersom hon ligger med så många av deras män. Prästerna och andra ämbetsmän inom Svenska kyrkan förbannar henne, samtidigt som en del av dem köper sex av henne. Hon förklaras som moraliskt förtappad, för att ha ett grovt och syndigt språk, för att vara ogudaktig och dessutom för att vara en person som bryter mot svensk lag. Det vill säga hon följer inte svenska normer, lagar eller svensk kultur.

Kort sagt är hon svenskfientlig. Och det blir värre när hon träffar och blir nyfrälst av en man vid namn Danjel Andréasson.

Danjel Andréasson tillhör en ökänd svenskfientlig släkt som trotsat den Svenska kyrkan i generationer. Andra bönder som talar om hans släkt ger exempel på vilket tolerant och liberalt land som Sverige enligt dem har blivit. Andréassons ättlingar under 1700-talet var frireligiösa och fick som straff springa gatlopp då hundratals militärer misshandlade dem med påkar. Släkten tonade ner sin frireligiositet och återupptog sitt predikande några generationer senare. Istället för misshandel placerades släkten Andréassons frireligiösa predikanter på mentalsjukhus.

Och vid 1800-talets mitt har de frireligiösa predikningarna återupptagits och straffen blir allt mildare. Istället för gatlopp eller inspärrande på mentalsjukhus får Danjel istället allt oftare och allt dyrare böter.

Lika värde? Stopp i lagens namn!

Danjel Andréasson är en svensk som inte sköter sig. Han bryter mot lagen. Han argumenterar för sin självupplevda rätt att högläsa ur Bibeln inför andra trots att han inte är präst. Han tar sig rätten att tolka Bibeln efter eget huvud. Trots att han till skillnad från präster inte genomgått åtskilliga år av teologiska studier vid universitet eller prästseminarium.

Han är fräck nog att i motsats till den Svenska kyrkan, en kyrka Sverige haft i nästan femhundra år, hävda alla människors lika värde. Med hänvisning till hur Bibeln beskriver hur Jesus välkomnar prostituerade till sin församling, välkomnar han den ovan nämnda prostituerade kvinnan Ulrika till sin lilla församling. Han trotsar polisens försök att avbryta hans bibelmöten och predikningar och domstolarnas beslut om att hans församling skall upplösas.

I likhet med dagens svenskfientliga politiskt korrekta krafter, hänvisar han till den ”religionsfrihet” som enligt honom själv borde råda i 1840-talets Sverige. Han får vid sidan av prostituerade alltfler anhängare såsom drängar, pigor och andra som beklagar sig över det svenska samhället. Personer som vid den tiden kallades för ”löst folk”.

Löst folk som i själva verket är svenskfientliga.

Men svenska staten är till skillnad från idag extremt tydlig med vad som gäller i Sverige. Situationen blir för svår för Danjel och hans församling. Han bestämmer sig slutligen för att upplösa församlingen, och tillsammans med Karl-Oskar emigrera till USA. Ulrika väljer att följa med honom.

Den sista svenskfientliga personen värd att beskriva ur serien ”Utvandrarna” är en man som lever med en elak och tyrannisk fru. Han bestämmer sig för att följa med alla andra som utvandrar. I smyg planerar och finansierar han sin egen resa, för att en dag sonika berätta för sin fru att han tänker lämna henne och hon bryter ihop. Denna svenskfientlige man visar konsekvenserna av att bryta upp den svenska kärnfamiljen.

/Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Krönikor, Recensioner

Granskning — Svenskfientlig litteratur – Del 1

Sverigedemokraterna vill införa en svensk kulturkanon. En sökning i Svenska Akademiens Ordlista ger en omfattande och varierad beskrivning av ordets betydelse. Ordet är av latinskt ursprung. En av ordets mest allmänbeskrivande definitioner är ”förebild” och ”förteckning”.

Katolska kyrkan upprättade en ”Kanon” bestående av de som ”kanoniserats”, det vill säga helgonförklarats av Påven. Nationalencyklopedin definierar ordet ”kanon” som ”texter eller dokument som kan anses normerande”.

En grov översättning av sverigedemokraternas definition av ”svensk kulturell kanon” kan vara en förteckning över kulturella verk såsom litteratur, konst, filmer och andra viktiga kulturella skapelser med anknytning till Sverige.

Kunskap om svensk kultur är viktig för oss som bor i Sverige oavsett vilka vi är och vilket ursprung vi har. Om kunskapen och förståelsen för den skall spridas utifrån ett sverigedemokratiskt perspektiv, är det rimligt att anta att ingen svenskfientlig kultur sprids. Urvalet till en svensk kulturkanon måste göras med svenskfientligheten i beaktande. En av flera återkommande definitioner av svenskfientlighet är att nedvärdera den svenska nationen och svensk kultur.

Om en svensk kulturell kanon skall upprättas, är det rimligt att urvalet till en sådan kanon inte består av kulturella verk som nedvärderar den svenska nationen, kulturen och etablerade svenska kulturinstitutioner.

Låt oss därför granska den klassiska svenska litteraturen. En klassisk svensk kultur som per definition kan tänkas ingå i en framtida svensk kulturkanon. Gömmer sig svenskfientligheten där? Jag befarar att så är fallet.

Den nedlåtande kritiken av svenska kulturella beteenden, traditioner och institutioner går som en röd tråd i böckerna. Böcker som för övrigt utgör standardverk i litteraturvetenskap på högstadiet och gymnasiet.

De svenskfientliga ”Utvandrarna”


Karl-Oskar och Kristina på youtube

Karl-Oskar och Kristina diskuterar i videoklippet hur de skall ge mat åt sina allt fler barn. Hur många svenskar tål Sverige?

Först ut är presentationen av den svenskfientliga realistiska serien ”Utvandrarna”. Den skrevs av författaren Vilhelm Moberg och författades delvis utomlands. Bokserien blev tidigt en bästsäljande klassiker som bevarats, filmatiserats och hyllats av alla de sverigefiender som uppskattar en realistisk beskrivning av Sverige och svenskar i USA under mitten och slutet av 1800-talet.

Samtidigt som en sann företrädare för Sverige, tillika svensk riksdagsman för Bondeförbundet (Centerpartiets föregångare) år 1951 hävdade att Moberg skulle fängslas för följande formuleringar i boken ”Utvandrarna”:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?

En riksdagsman för Högerpartiet brände boken ”Utvandrarna”.

Småländska riksdagsmän leder ”utvandrareprotest”, SDS 1951-02-15 (Sydsvenska Dagladet).

Litteratur som visar hur kyrkans representanter köper sex av prostituerade. Svenskfientligt måhända?

Böckerna i kronologisk ordning är 1. ”Utvandrarna” 2. ”Invandrarna” 3. Nybyggarna och 4. ”Sista brevet till Sverige”.

Utvandrarna kretsar kring en småländsk familj under 1840-talet och framåt i det stora landskapet Småland. Så småningom bestämmer de tillsammans med några drängar, en väckelsepredikant, en man som inte står ut med sin fru och en ökänd lokal prostituerad att utvandra till USA. Vi återkommer till det.

Boken är starkt Sverigekritisk – rent av sverigefientlig

Boken ”Utvandrarna” inleds med en beskrivning av hur många och vilka slags människor som bodde i den sockenförsamling som utvandrarna utvandrade ifrån. Beskrivningen visar hur Svenska Kyrkans dåvarande folkbokföring och redogörelse av invånare och deras privatliv uppvisar en detaljrikedom som skulle göra Nordkoreas säkerhetstjänst avundsjuk. Allt bevarat i svenska kyrkoböcker fram tills denna dag.

Utvandrare i Göteborg 1905
Utvandrare i Göteborg 1905

Den beskriver vilka som av kyrkan ansågs föra ett omoraliskt leverne, vilka brott personerna begått, vilken social ställning och ursprung varje enskild individ har.

Men boken inleds tidigt med en ljuspunkt. Ett hopp i det beskrivna mörkret. Riksdagen har nyligen genomfört ändrad lagstiftning som gör att man inte längre behöver få tillstånd av självaste Sveriges Konung för att resa ut ur Sverige.

Detta vid en tid då flera andra politiska reformer ändrar det svenska samhället. Förslavandet av köpta bortrövade afrikaner vid S:t Bartholomey i Västindien upphör (1847). Judar får laglig rätt att bo var de vill i hela Sverige (1860). För att nämna några exempel.

Man får lämna Sverige direkt om man så vill. Och det ville många i Småland och på andra håll i Sverige. Varför ville de lämna Sverige? Utvandrarna beskriver fler skäl än antalet huvudpersoner i boken som vill lämna Sverige.

Karl-Oskar – huvudfigur och svenskfientlig

Den mest framträdande personen i boken heter Karl-Oskar. Hans föräldrar ”brottas med stenen” som uttrycket heter i boken och på gammaldags småländska. Med det menas att bönderna ägnar stor tid att flytta bort massvis av stenbumlingar från istiden som förstör plogar och hindrar effektiv sådd av jorden. Stenbrottningen förstör bönders ryggar och Karl-Oskars pappa får en stembumbling över sitt ena ben som krossas och invalidiserar honom för evigt.

Karl-Oskar tar över gården och fortsätter brottas med stenen. Trots att han tidigt blir en skicklig bonde blir skördarna allt sämre. Han träffar sin hustru Kristina och de får allt fler barn som svälter på grund av missväxt. Allt fler barn springer ut på vägarna för att tigga mat när ”tarmarna river i magen av hunger”. När Karl-Oskars lilla dotter stillar sin hunger genom att äta barkbröd, barken sväller i magen, magsäcken spricker och hon dör en långsam, plågsam död bestämmer Karl-Oskar sig.

Karl-Oskar har blivit svenskfientlig. Karl-Oskar skall göra som så många andra svenskar. Han skall utvandra till USA, eller ”Amerika” som det populärt kallades. Han säger till andra i sin by att han inte längre vill vara svensk. Han vill bli ”amerikanare”.

Nästa del i granskningsserien om svenskfientlig litteratur fortsätter här på Motargument.se inom några dagar.

/ Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Krönikor

Mångkulturalism

När de flesta människor i vardagligt tal pratar om mångkultur, då talar de om valfrihet. De avser oftast kulturyttringar, öppenhet och mångfald i samhället. Alla kan väl vara överens om att varje individ själv ska få välja sin egen unika mix av traditioner, klädstil, maträtter och musik. Hur man väljer att inreda sin bostad, fira ceremonier, helger, födelsedagar, högtider och vad man har för fritidsintressen.

När man försöker ta debatt med personer som agiterar emot mångkulturalism uppstår ofta språkförbistringar. Ett exempel på sådana argument kan låta ungefär såhär:

Antirasist: —”Men vill du verkligen ha det som i Nordkorea?”

Sådana argument blir ofta verkningslösa, få inser vad du egentligen syftar på. Inte många känner till hur det är att tvingas leva i den extremt protektionistiska, fascistiska, socialkonservativa militärdiktaturen Nordkorea.

Många av de som säger sig vara mot mångkulturalism bryr sig inte alls om olika sorters mat, konst, musik eller kläder. Ibland inte ens om religion. För vissa verkar mångkultur bara vara kodord som enbart används som ‘alibi’ för att slippa bli anklagad för att vara rasist eller att bli polisanmäld för hets mot folkgrupp.

Vad handlar det om?

Klicka på bilden för att läsa texten
Klicka på bilden för att läsa texten

Efter många månader av chattande — med många dussintals personer som ”bara är lite kritisk till invandringspolitiken” — utkristalliseras två något åtskiljaktiga grupperingar av bakomliggande förklaringar. Den första gruppen som hävdar ”jag tycker inte om det misslyckade, mångkulturella experimentet” försöker faktiskt resonera med någorlunda städad retorik. Det finns ett tydligt exempel på det i Sverigedemokraternas partiprogram i bilden till höger (klicka på den för att förstora). De verkar vara övertygade om att olika grannar som har t.ex. olika religioner — kommer för all framtid att bråka pga deras sinsemellan olika grundläggande värderingar.

SD:s retorik må verka harmlös, om man bara läser vad de är emot och om man lyssnar på deras mantra om att ‘vem som helst, med vilken etnicitet som helst ska kunna bli svensk’. Men de beskriver aldrig hur de praktiskt och logistiskt sett ska gå till väga för att lösa de påstådda problemen.

På grund utav att de själva tar upp assimilationspolitik direkt i anslutning därefter, så tolkar jag det som att de kommer vilja ställa hårda villkor för att invånare ska få bo var de vill och för att de ska kunna ”förtjäna” ett svenskt medborgarskap. Det, i kombination med att de ständigt föreslår nedläggning av nästan alla befintliga integrationsprojekt, gör att man kan föreställa sig riktigt otäcka scenarier. SD säger alltså att de är emot segregation, och för att förebygga det vill de ställa villkor på att individer ska tvingas att byta kultur, religion, att sluta med sina egna seder och traditioner om de vill stanna kvar och leva i Sverige. SD agiterar i princip för Apartheid. Och deras missriktade ambition att försöka motverka segregation kan bara komma att leda till ett ännu mer segregerat samhälle.

Lauren + Jeremy | Standing Tall
Sean Molin Photography / Foter / CC BY-NC-ND

DNA-blandning

Om man har tålamod att ställa riktigt många motfrågor i debatterna, så kommer den andra grupperingen av argument fram. Det är påståenden och förslag som går tillbaks till en gammal irrlära — en rasbiologisk ideologi. Det finns personer (med påstått svenska värderingar) som är motståndare till att två vuxna människor ska kunna få bli förälskade i varandra, att få gifta sig eller skaffa barn tillsammans — om man kommer från två olika nationer eller tror på två olika religioner eller har varsin etnicitet. De försöker resonera om genetik, DNA och ärftlighet, i motiveringarna till sin ideologi.

Några av de mer extrema nationalsocialisterna föreslår att splittra upp familjer där det förekommer fler än en etnicitet, religion, nationalitet. Det existerar åsiktstexter hos nationalsocialisterna i Svenskarnas Parti om att bl.a. utvisa samtliga som har utländskt ursprung eller annan etnicitet än den svenska — om de har anlänt hit till Sverige efter 1975. Deras retorik inkluderar begrepp som ”homogent livsrum” osv.

Inte många av mångkultur-hatarna har särskilt rationell kunskap om vetenskap, biologi, evolutionen samt mänskliga rättigheter. Några brukar citera ur ett riksdagsbeslut från just 1975, som de påstår tvingar på svenska folket en s.k. ‘extrem rasblandningspolitik’. En stor andel av dom saknar nutidshistoria och kunskap om de ‘västerländska’ samhällen där det relativt nyligen förekom skyltar på bussar, offentliga toaletter, parkbänkar osv. som förkunnade ”Whites only!”

Jag tror att alla vi som inte är rasister kan försöka spara en del tid och energi. Vi lägger kanske allt för mycket vikt vid att argumentera för mångkultur — i vår betydelse: fritt vald kultur. Kan vi försöka lägga lite mer krut på att argumentera för att vem som helst ska kunna bosätta sig där den vill och att få bli förälskad i vem den vill? Kan vi försöka fokusera ännu mer på mänskliga värderingar som att vuxna ska få välja fritt att skaffa barn med valfri partner — för det är extremisternas kärnfråga.

———

Källor:
Sverigedemokraternas Åsiktsprogram
Läs även om ”Mångkultur” i Sverigedemokraternas ”Vår politik A till Ö”
Svenskarnas Partis åsiktsprogram

Artiklar

Kräftskivan, en sverigedemokratisk mardröm

Svensk rasism präglas av en rädsla för det nya och främmande. Den muslimska högtiden Ramadan anses till exempel inte vara värdigt att kallas ”svensk kultur”. Det är ju något nytt, sägs det. Men allt som är ”unikt svenskt” är resultatet av mötet mellan tidigare svenska kulturinslag och främmande idéer och seder. Allt unikt svenskt är både unikt för Sverige och ett resultat av en dialog med alla andra kulturer på denna planet.

Om man vill ha bevis för detta kan man studera de ”ursvenska” sederna med kräftskivor.

Kräftskiva (Swedish crayfish party)
JsonLind / Foter / CC BY-NC-ND

Kräftan

Det var de invandrande kristna munkarna från kontinenten som under medeltiden introducerade ätandet av kräftor i Sverige.

Jan Öjwind Swahn har skrivit en artikel om Kräftans kulturhistoria som jag rekommenderar. J-Ö menar att det var nordvästeuropeiska munkar som var först med att äta kräftor i Europa. Troligen kommer seden från England. Från England spred sig sedvänjan till Tyskland där den fick vid spridning på 1400-talet, och därifrån, via kloster och kungahuset, till Sverige, skriver J-Ö. Anledningen till att man började äta kräftor var att man sökte efter mat som var TILLÅTEN att äta under fastan, vilket kräftor ansågs vara.

Erik Degerman och Björn Tengelin har skrivit om kräftans historia i Sverige:

De säger:

”I norra Europa vet vi att både klostren och furstehusen åt kräftor som ett alternativ till fisk under fastan. Säkerligen åts de även av den övriga befolkningen. Redan på 1200-talet omtalas kräftor som ätliga i Europa och Konrad von Würzburg bekymrade sig på 1200-talet över deras öde att kokas levande. Definitivt ansågs de också goda ty när man drömde om Schlaraffenland fanns det kräftor i floderna, i alla fall på den tyska författaren Erhard Schoens framställning år 1530. I fantasins Schlaraffenland behövde ingen svälta, stekta sparvar flög in i munnen, husen var gjorda av pannkakor och fläskstekar, vin fanns i brunnarna och grisarna sprang omkring färdigstekta.

Flera uppteckningar finns att furstehusen sände kräftor som gåva sinsemellan. Det verkar som det traditionella kräftätandet främst förekom i Tyskland och Frankrike. På 1500-talet slog det italienska köket igenom. Där användes hummer, krabbor och andra skaldjur friskt. I Tyskland, Danmark och Sverige fick dessa delikatesser ofta ersättas med sötvattenskräftor. Den första notisen om att kräftor äts i Norden kommer från det danska hovet år 1504 då man importerade kräftorna från Tyskland.”

Varifrån kom denna sed? Kräftor åt man i Afrika innan medeltiden och kräftor var halal (tillåten mat) i arabvärlden vid denna tid också. Kan det ha varit via araberna som kräftätandet kom in i Europa eller uppfann de kristna munkarna sedvänjan?

Sverige

Kung Erik den fjortonde älskade kräftor och odlade dem i stor skala i vallgraven runt sitt slott i Kalmar och beställde dem ofta till högtiderna i sitt hov. Hans bror Johan den tredje var hertig i Finland vid samma tid och planterade ut flodkräftor och åt dem med god aptit också. Men… Man åt kräftor på annorlunda sätt förr, det var då en uppskattad och DYR ingrediens i puddingar, pajer och pastejer!

De som tillagade delikatesserna var de importerade tyska kockarna som invandrat till Sverige för att tjänstgöra vid hovet här. För vanligt folk var kräftan mest ett äckligt otyg som fastnade i fiskenäten och rev sönder dem, men med tiden började vanan att äta kräftor sprida sig även till allmänheten. Först åt man dem varma och på 1800-talet började man allt oftare äta dem även kalla. Så föddes en svensk sed, kräftskivan.

Lilla Nubben

Nubbe
Jon Åslund / Foter / CC BY

Men kräftskivan är mer än kräftor. Vad vore en skiva utan lilla nubben?

Brännvinet uppfanns, enligt Degerman och Tengelin, och enligt andra källor, på 1200-talet i de kristna klostren i centraleuropa. De behövde ett extra starkt destillat av sprit för medicinskt bruk, som lösningsmedel för olika mediciner, och för användning i industrin. De första gångerna brännvinet nämns i Sverige var på 1400-talet, i samband med kruttillverkningen och medicinen. Vanligt folk lärde sig göra brännvin av säd, och att KRYDDA brännvinet, senare.

Som med så många andra sedvänjor var det de högre stånden som först började brygga och dricka kryddat brännvin, snaps. Vanligt folk hade inte råd att göra brännvin på säd, och för övrigt förbjöd staten snart det, av ekonomiska skäl. Från 1700-talet, och i och med att potatisen introducerades i Sverige började vanligt folk mer och mer dricka brännvin. Man kunde kringgå behovet att använda säd till bröd och gjorde den på potatis.

Dill, ”made in Babylon and Egypt”

03. summer herbs
rosipaw / Foter / CC BY-NC-SA

Dill ska man ha vid kräftkalas också! Dillen introducerades på allvar i det svenska köket i slutet av 1700-talet. Först som en krydda till snapsen, senare som en viktig ingrediens som dillkött, t.ex. Men varifrån kom Dill? Jag citerar Degerman och Tengelin:

”Dill växer naturligt runt östra Medelhavet bort till Iran. Dill som krydda odlades och användes av de gamla babylonierna, assyrierna och perserna. De tidiga egyptierna använde dillen som medicin. I 3500 år gamla papyrusrullar rekommenderas dill speciellt mot åderförfettning. Naturligtvis fanns dill även i Israel och omnämns i Nya testamentet. Kryddan och medicinen var vid denna tid så viktig att den användes som skattemedel (Ni har väl läst Matteus 23:23?).

Även romarna uppskattade denna krydda. Poeten Vergilius till och med diktade om medicinen. För det var nog som medicin den var mest eftertraktad vid denna tid. I den första kända kokboken av Apicius nämns dill sparsamt, som en av de minsta beståndsdelarna i kryddsalt. Ibland användes kryddan i kalla såser.

Dill fördes av munkarna genom Europa upp mot Norden. Vårt ord ”dill” kommer av ett äldre tyskt ord som betyder ”vagga fram och tillbaka”. Detta anspelar naturligtvis på den späda plantans lättrörliga blad. Denna kryddväxt överlevde medeltiden in i stormaktstiden. Biskopen Johannes Rudbeck skrev upp vad han ville att hans trädgårdsmästare skulle odla vid Västerås domkyrka år 1624. Bland morot, rättika, palsternacka, lök och sallad nämns även körvel, persilja och dill.”

Alla kulturer har bidragit

Vi kan fortsätta att analysera bakgrunden till kräftskivan.

Kulörta lyktor är en urgammal sed som kom hit via sydeuropeiska katolska länder! Nubbevisornas melodier och texter kan analyseras också och de har ofta ett sameuropeisk ursprung. Ölens historia, och bryggerinäringens, är också fascinerande. En historia om samarbete, in- och utvandring och idéer som spridits mellan Mellanöstern och Europa, och inom Europa, sen det gamla Babylon, och troligtvis tidigare än dess. Evert Taube sjungs ibland på festerna. Hans sånger skrevs med argentinska tangorytmer och spelades på gitarr (gitarren är en arabisk uppfinning). Stearinljusen är en sed som också är katolsk till sitt ursprung och potatisen är amerikansk.

Så om man ogillar seder och fester som till stor del formats av invandrare så bör man nog undvika både kräftan och lilla nubben nu i augusti.