Etikettarkiv: hat

Artiklar, Krönikor

Vi och dom i lagsporter

Människan har i alla tider haft behov av en vi och dom-mentalitet. I tusentals år har stammar och folkslag stått på varsin sida av ett slagfält och sedan drabbat samman med påkar, svärd och hillebarder i högsta hugg. Allt för att försvara jaktmarker, religion, kung och fosterland. Samma mentalitet återfinner vi i rasismen, och i andra gemensamma sammanslutningar som hatar tillsammans . day52

Som jag tidigare skrivit om så betyder ‘att innesluta en grupp människor i en gemenskap’ automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapas även främlingsfientlighet. Du kan nämligen inte ingå i någonting om det inte finns någon som står utanför. Människans nedärvda rädsla för just detta utanförskap har sitt ursprung i överlevnadsinstinkten, och en kvarleva av detta beteende återfinns i mobbning och diskriminering i olika typer av grupperingar.

Grupptryck – en sorts gemenskap

Grupptrycket i till exempel skolan kan bli förödande för ett barn som hamnar i fel sällskap. Man vill vara tuff och inte kallas feg, vilket kan leda till att man gör saker som man aldrig skulle ha gjort annars; man kanske snattar, röker eller dricker alkohol. I värsta fall går det ännu värre, man provar kanske tyngre droger eller begår grövre brott, som till exempel misshandel. Grupper som är mer eller mindre våldsbenägna, som till exempel rasister, nazister eller andra extremister, kan rentav få nytillkomna medlemmar att känna sig tvingade till olika saker, och till slut verkar det inte finnas någon återvändo. Man blir en del av något som tycks svårt att ta sig ur, och kanske vill man inte heller ta sig ur det, eftersom man känner att man i alla fall ingår i en gemenskap.

Vi och dom-mentaliteten fångar upp vilsna och osäkra individer som söker tillhörighet. Gemenskap och samhörighet är livsviktigt för människan. Förr var det nödvändigt för att överleva, nu för att finna identitet och för att få bekräftelse. Då du inte respekteras för den du är i alla situationer i ditt liv, så kan det vara en ovärderlig vetskap; att det i alla fall finns EN grupp, där alla värderar EN sak, på exakt samma sätt! Detta kan vara en politisk åskådning, religion, en speciell hobby eller ett lag i någon sport. Att gemensamt älska någonting är en lika stark vi-och-dom-känsla som att gemensamt hata någonting. Därför bör vi försöka fånga upp barn och ungdomar, som inte hittat sin egen tillhörighet, innan de förlorar sig i hat, istället för kärlek.

footballDet är nu jag vill slå ett slag för sammanhållningen i lagsporter. För alla som känner mig är det ingen hemlighet att jag håller på AIK, världens bästa lag. När jag skriver detta är det med just den hybris som provocerar och engagerar supportrar i både mitt och våra motståndares lag. Framför åtskilliga datorer sitter nu folk som känner en jublande stolthet, och framför nästan lika många datorer sitter motståndare som hetsar upp sig och blir arga. Detta, hävdar jag, är underbart! Det är ett sätt att integrera den viktiga vi och dom- känslan i samhället på ett okej sätt. Så länge vi håller oss inom gränsen för lagar och regler. Det finns ett hat inom sporten, ett hat som kan låta hetsigt, starkt och skrämmande. Men framför allt finns det en kärlek i lagsammanhållningen, som är så otroligt stor, stark och uppbyggande. Fotboll är förbrödrande sjunger AIK-trubaduren, och inget kan väl vara mer sant än det.

Sälj Skåne till Danmark,sjunger vi och klappar takt
När stämningen i bussen är som bäst
Att fotboll är förbrödrande det har visst någon sagt
Å när märks då förbrödringen som mest
Jo när man hatar motståndarlaget som pest

 

Förenade av kärlekivan2

Förra året dog AIK:s älskade målvakt Ivan Turina plötsligt, och fotbollssverige var i chock. Aldrig har det märkts så tydligt att allt hat inom fotbollen är en fasad, en lek. Överallt slöt supportrar upp från olika lag och nationer. På backen utanför träningslokalen i Karlberg låg halsdukar och tröjor från Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Dinamo Zagreb. Överallt såg vi kärlek istället för hat. Detta är fotboll. Detta är hjärtat i sporten. Hatet är inte äkta. Inte från de riktiga fansen. Det finns alltid de som inte kan sätta stopp, och som går över gränser, det är inte unikt för sporten. De flesta av oss älskar vårt lag så mycket mer än vi hatar motståndarlaget. Hatet är humor. Hatet är en kampanj, en uppladdande provokation. Vi, de allra flesta, vet detta och vi älskar det.

Med detta vill jag säga att det finns en annan väg att gå när man söker tillhörighet. Sök inte bland droger, våld och äkta hat. Sök inte bland rasism, nazism och knivattacker. Sök sammanhållningen på läktaren och låt adrenalinet få utlopp i kärlek. Låt ropen höras, låt flaggorna vaja, låt händer höjas mot himlen och må bästa lag vinna. Men låt det stanna vid det. När ni lämnar arenan, lämnar ni också hatet där, åtminstone till nästa sammandrabbning.

Och nej, jag är inte så naiv att jag tror att vi kan stoppa våld, hat och rasism på våra gator genom att slänga fram en bunt fotbollsbiljetter. Men jag tror på att stävja ilska och okontrollerat adrenalin på ett tidigt stadium. Det vore en utopi att säga att vi alla kan hålla sams och stå på samma sida i alla lägen. Så ser inte livet ut. Om vi kan visa våra barn och ungdomar ett sätt att ge utlopp för de här känslorna, utan att konflikterna blir för stora, så tror jag vi har lagt en bra grund för lugnare gator i framtiden.

En sak till vill jag säga. Jag vill förtydliga att jag motsätter mig allt som har med huliganism och fotbollsvåld att göra. Det finns idioti i alla slags grupperingar, och ibland går det långt över gränsen. När föräldrar inte längre vågar ta med sina barn på match har något gått snett. Älska ditt lag med hela ditt hjärta, men hata de andra lite lagom, med glimten i ögat. Jag har hört sägas att alla faktiskt inte rensar fisk i Göteborg och att det finns bajare som inte röker på. Jag har till och med hört sägas att Djurgår’n ska bli svårslagna i år…

 

Rivaler på plan, inte på stan. _facebook_2049711120

 

Artiklar, Myter

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Artiklar

Nationalistiska Jobbik fyller 10 år

”Rörelsen för ett bättre Ungern”, av dess ungerska namn Jobbik Magyarországért Mozgalom förkortat: ”Jobbik” – är ett nationalistiskt och högerpopulistiskt politiskt parti. Partiet har gjort sig (ö)känt genom sin starkt antisemitiska, antiziganistiska och ”antikriminella” profil och har betecknats som nyfascistiskt.

Jobbik bildades 2003 med det självpåtagna syftet att ‘skydda ungerska intressen’. Julen 2003 reste dess medlemmar stora kors runtom i Ungern för att påminna ungrare om ‘den sanna meningen’ med julhelgen.

Den paramilitära nyfascistiska rörelsen Magyar Gárda (Ungerska gardet), som för övrigt Jobbiks partiledare Gábor Vona har grundat och som praktiskt taget går ut på att terrorisera minoriteter och meningsmotståndare, var knuten till partiet innan organisationen upplöstes av domstol den 2 juli 2009. Men mindre grupperingar har fortsatt terrorn i samma anda.

I partiprogrammet kan man utläsa att de bland annat strävar efter dödsstraff, abortrestriktioner, och begränsad invandring av vad man uppfattar som ”icke-assimilerbara nationaliteter”. Jobbik fördömer homosexualitet som en perversitet som de vill förbjuda.

Partiledaren Gábor Vona har uttryckt att Jobbik arbetar mot ”zigensk kriminalitet” och partiet menar att zigenarkriminaliteten är ”en av de största utmaningarna i Ungern”. Hets mot Ungerns romska minoritet har varit ständigt återkommande för partiet som generaliserande talar om den folkgruppen som kriminell och en belastning för Ungern.

Partiet ställde upp i Europaparlamentsvalet 2009 med toppkandidaten Krisztina Morvai, som för övrigt har suttit i samma styrelse som Kent Ekeroth i ”European Alliance for Freedom”. Inför valet skickade Morvai, som väckt uppmärksamhet för sina antisemitiska uttalanden, ett uppmärksammat offentligt brev till sina väljare där hon skrev:

Jag skulle bli väldigt nöjd om ni som kallar er stolta ungerska judar ägnade er fritid åt att leka med era små omskurna snoppar istället för att smutsa ner mig.

Jobbik speakerJobbik fick 14,77 procent av rösterna, vilket gav partiet tre platser i Europaparlamentet.
I det ungerska parlamentsvalet 2010 fick Jobbik 16,7 procent av rösterna och 47 mandat (av 386) och därmed plats i det ungerska parlamentet.

En högerextrem websajt publicerade i juni 2012 ett certifikat som skulle bevisa att en parlamentsledamot för Jobbik inte bar på judiska eller romska ”gener”. Testet hade gjorts några veckor innan valen 2010.

I februari 2012 ifrågasatte deras utrikespolitiske talesperson Márton Gyöngyösi, Förintelsen i en intervju i Judisk krönika. Tidigare har partiets europaparlamentariker lagt förslag om att tvångsdeportera romer till så kallade ”skyddsläger” där utegångsförbud skulle råda efter klockan 22 på kvällarna.

Den 26 november 2012 föreslog återigen denna Márton Gyöngyösi att staten borde upprätta listor över judar som är att betrakta som ”nationell säkerhetsrisk”. Senare har uttalandet förtydligats med att man endast avsåg medborgare som har både ungerskt och israeliskt medborgarskap.

Ja, det här var lite om Jobbik i stora drag. Tyvärr finns det mycket mer att säga som inte får rum i en enda artikel. Betänk att det ovan beskrivna är ett politiskt parti som i Ungern har nästan 17% av rösterna.

/Andrea Daleflod

Krönikor

Kalla saker och ting vid deras rätta namn

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Och det som pågår idag i Sverige, det är en form av tortyr. Det kan inte finnas något som rättfärdigar att man behandlar människor på det sätt som rasister vill att vi ska.

Många vill att Sverige ska vara en fristad, ett land dit människor kan fly undan förtryck och förföljelser. Ett samhälle som präglas av öppenhet, tolerans och tron på alls lika värde. Andra tycker inte det.

Det främsta motståndet har givits av rasistiska röster som kallar sig ”sverigevänliga”. Men problemet med invandringen idag är de invandrarfientliga, och deras inskränkta människosyn, som skapar konflikter. När de presenterar vad de anser vara en ”lösning på ett problem” så handlar det om ett ”problem” som de själva konstruerat.

timrawle / Foter.com / CC BY-NC-ND

Segregationen är inte en islamistisk konspiration, den är inte kulturellt betingad. Det redan existerande utanförskapet som vissa flyktingar kan känna är något som vi antingen kan bekämpa eller cementera. Det är upp till dig och mig.

Rasister väljer att se vad en människa är, inte vem en människa är. De tar sig att rätten prångla ut hat och reducera en människa till en stereotyp som passar in i deras världsbild. Någon som kan utpressas och måste ge upp sin identitet mot ett uppehållstillstånd. Som ska assimileras eller sparkas ut.

Det de nu gör, det är att plåga människor. Plåga ”osvenska” för att förödmjuka dem, tvinga dem till underkastelse under maktspråk. Och därför är de ”sverigevänligas” behandling av ”osvenska” ett illdåd, och av dem har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn.

Stephen Lawrence, Pavlos Fyssas, James Byrd Jr., Khursheda Sultanova, James Craig Anderson, Dalbagh Singh Malhi.

Där har våldet triumferat och rasismen visat sitt sanna ansikte. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

 

Artiklar, Myter

Det kom ett mail…

Ibland får vi mail, här på Motargument.se. Ibland är det trevliga mail, ibland är de mindre trevliga. Häromdagen kom det ett sånt där som var mindre trevligt.

mail_in

Det handlade givetvis om våra icke-existerande kommentarsfält, samt yttrandefriheten. Igen. Det är vare sig första eller sista gången. Man blir onekligen smått trött på oförmågan att läsa och förstå och ta till sig det som står. På Motargument.se står det klart och tydligt att vi använder vår facebookgrupp för kommentarer och diskussioner om våra artiklar.

Hur svårt kan det vara?

Vidare kritiseras Motargument.se för att vara en sajt som motarbetar yttrandefriheten.

Igen — hur jävla svårt kan det vara att läsa på lite om hur yttrandefriheten fungerar? Här på Motargument har vi publicerat minst två informativa texter som behandlar yttrandefriheten (länkar finns längst ner i texten). Att inte ha kommentarsfält på Motargument.se handlar inte om att motarbeta yttrandefriheten. Det har vi nämligen inte befogenhet att göra. Att utöva censur är det endast staten som kan göra, och det görs endast i extrema fall. Vi är inte heller en kriminell grupp som skrämmer meningsmotståndare till tystnad. Det är bara att se till sajterna Avpixlat, Fria tider — med många fler — att så inte är fallet. Dessa sajter existerar och modererar dessutom sina kommentarsfält mycket hårt från meningsskiljaktigheter.

Men eftersom jag är en rätt snäll och trevlig människa så författade jag ett trevligt svar. Tyvärr verkade personen som skrev till oss inte ens vilja ha ett svar, så efter att ha försökt två gånger och bara fått mitt svar återsänt från hotmails postmaster, gav jag upp.

mail_in_svar

Vem är det som motarbetar yttrandefriheten, kan man undra!?

—

Läs mer om yttrandefriheten

Praktika om yttrandefriheten
Om detta med censur

Om kommentarsfältsdemokrati

Artiklar

Våld som metod i antirasistiskt arbete

Och där stod jag, sju år gammal, och mottog en käftsmäll så det rungade i skallen. Käftsmällen utdelades av en klasskamrat, helt utan anledning. Jag minns att det gjorde ont och att jag undrade vad jag hade gjort för att förtjäna ett slag i ansiktet.

_violence_2Det finns endast ett tillfälle där jag anser att någon form av fysiskt våld är befogat, och det är i direkt självförsvar eller försvar av mina närmaste. I övrigt kan jag inte se att våld har någon som helst poäng, annat än att fysiskt göra illa någon annan. Jag kan förstå tanken bakom att möta våld med våld, och att våld inte förstår något annat än våld, men det rättfärdigar inte ett faktiskt utövande av det.

I det är jag stenhård.

Att använda våld i kampen mellan rasism och antirasism är för mig helt bortkastat. Det enda som händer är att det blir ett givande och tagande av våld som aldrig upphör, eftersom man hela tiden måste ge igen och försvara sig – helst innan man ens blivit attackerad.

Nej, fram för mer konstruktiva sätt att föra samtal med de främlingsfientliga, de religionskritiska och resten av den intolerans som florerar. Poängen med att öka toleransen, inkluderandet och en större gruppgemenskap kan väl ändå inte vara att öka våldet, som trots allt kan ge långt större och mer varaktiga men än man kanske tänker sig.

Nej, lägg ner järnrören och slagpåkarna, pojkar och flickor. Tänk till i stället och vässa era tungor och pennor i stället, så tror åtminstone jag att debattklimatet blir jämnare – och framför allt, mindre våldsamt, mindre hätskt och ger färre fysiska men till deltagarna.

Krönikor

Mobbning…

Mobbning och rasism har mycket gemensamt. Både mobbning och rasism grundar sig i empatilöshet. I stereotypa föreställningar om hur den man ogillar eller de man ogillar ”är”. Detta gästinlägg  av Mika Osipoff handlar om mobbning.

Redan ordet mobbing har effekt på mig, kryper i skinnet när jag tänker tillbaka på en skolgång fylld av den. Hur jag var tvungen att varje dag konstruera nya rutter hem för att undvika stryk och glåpord samt hur de ibland trots nervös planering under sista lektion fallerade.

Bullying Irfe
Diego Grez / Foter.com / CC BY

Ja, jag blev mobbad och har fortfarande sår i själen efter det, det går inte en dag utan att jag märker av dessa sår och jag blir så förvånad över vissas attityd mot detta.

”Släpp det, det var så länge sedan.”

”Man kan inte leva i det förflutna.”

Javisst tänker jag och kan inte låta bli att undra om man säger så till en person som mist sina ben, jag undrar om man tänker efter alls när det handlar om sår och skador som inte syns, många försöker visa empati och hänsyn och lite hjälper det.

Men det kommer dagar då inget alls hjälper mot tankarna, vad var det jag gjorde som var orsaken till all denna mobbing, varför var jag ett offer?

Och i allt detta tar jag illa vid mig av att man kommer med kommentarer om mobbaren som om han inte mått bra, att detta är orsaken till att han skadat mig så… Men, hur han än mått så ursäktar det inte att han skadat andra och därmed blir det försvaret ”han mådde dåligt” fel i mina ögon.

Under min skolgång togs mobbing inte på allvar av lärarkåren, det fanns en enda lärare under hela denna tiden som försökte ta tag i det men tyvärr så gick det ut på att en mobbare är en person som mår dåligt. Jag vet att det inte hjälper att poängtera för en mobbare att han gör det för han eller hon mår dåligt för de bryr sig inte om en sådan analys.

I mitt fall blev det värre istället, mobbaren kände sig skymfad för att varit tvungen att tala med en lärare om något som han ansåg var ok uppförande och det gick ut över mig.

Ibland önskade jag att jag skulle dött för då hade de kanske gjort mer, då kanske man tagit det på allvar. Ska det verkligen gå så långt att man som barn önskar dö för att bli tagen på allvar angående mobbing?

Jag har tänkt på hela saken länge och tror att man kommer längre med att poängtera att den skada som görs av mobbing sitter kvar livet ut. Barn och ungdomar lever i nuet och tänker inte långt fram men om man skulle försöka börja med att just visa att det har långtgående effekter, kanske man kommer en bit på vägen.

Dagens skola behöver ta tag i det och det finns underbara lärare och skolor som gör det redan men det behövs överallt, vi måste skydda våra barn och alla ideer om hur man ska göra är välkomna.

Jag hoppas att man inser vilken enorm nytta det vore med ett effektivt program mot mobbning, inte bara bland barn utan överallt.

Jag tror inte man kommer någonvart med att säga att mobbaren ursäktas med att hen mår dåligt, tror vi kommer längre med att visa vilka skador det kan komma att göra och i andra fall faktiskt gör.

Och jag blev informerad av Torbjörn om ett sätt polisen arbetar mot mobbning med, ett sätt jag tycker verkligen är bra och behövs i alla skolor.

För mig är mobbing samma sak som rasism, de är lika varann på alla sätt och vis, de lämnar obotliga sår i värsta fall och båda bedrivs av människor som inte inser hur de kommer att skada andra. Jag kan bara hoppas att rasism blir sett lika illa som mobbing av alla, för jag har sällan stött på en rasist som anser att mobbing är bra men ofta inser dessa inte hur de två är exakt samma sak.

Krönikor

Några ord i den "Sverigevänliga" debatten

Avpixlat, Nationell Idag och andra ”medier” som står Sverigedemokraterna och andra s.k. ”nationella partier” nära använder ett likartat språk. Andreas Meijer håller på att undersöka några av orden på sin blogg. Vi publicerar några av dem här.

Vad jag tänkte gå igenom var några ord och begrepp som är rätt vanliga i det språkbruk som finns, främst i kommentarsfält, och i vilket syfte de används. Jag har läst en del men är långt ifrån någon expert. Har du tips på fler ord/begrepp så kan du meddela mig (gärna med vad det betyder/står för). Trevlig läsning.

Batikhäxa: En kvinna (vanligtvis, även om män kan tillskrivas karaktärsdragen av en batikhäxa) som är politiskt korrekt, gärna vänster (även om hon har en hög inkomst) och är kritiskt till sociala orättvisor. Batik är en färgningsteknik från Java, vilket skall avspegla batikhäxans kläder. Ordet häxa är, historiskt sett, vanligt förekommande för att beskriva kvinnor med övernaturliga krafter, vilka är ett hot mot ”vanliga” människor. I Sverige pågick en jakt på häxor, som skulle dödas på grund av detta påstådda hot, under främst 1600-talet och kan benämnas ”Det stora oväsendet”. Syftet med att kalla någon batikhäxa är att sätta ett nedvärderande epitet på personen, som för tankarna till en skrämmande gammal kvinna med konstiga kläder. Således ett maktmedel.

Israel - Waiting in a cafe
Werner Kunz / People Photos / CC BY-NC-SA

Kulturberikare/berikare: Har använts av tyskar sedan första världskriget (då ”kulturträger”). Hitler använder samma ord i Mein Kampf för att benämna judar och andra kulturer. Benämningen har börjat användas i debatten i Sverige under senare år och avser, liksom i Nazityskland, de som kommer hit med främmande kultur för att ”berika” den inhemska (ironiskt och nedvärderande menat). Detta uttryck är också riktat direkt till människor med annan etnisk bakgrund än Svensk och är inte ett systemkritiskt begrepp. Skillnaden skulle vara om kritik framfördes rörande något specifikt för någon specifik kultur (exempelvis det abortmotstånd som håller på att vinna än mer mark i Europa).

Kulturmarxism/kulturmarxist: En teori som grundar sig i att vilja åskådliggöra maktstrukturer i samhället. Inom och mellan ex. familj, kön, etnicitet, kulturell identitet etc. Benämningen har fått nytt liv under senare års debatter, främst från högergrupper i USA som menar att kulturmarxismen är den dolda agenda som syns genom politisk korrekthet och multikulturalism. Alla som är PK eller främjar ett heterogent kultursamhälle kan benämnas som kulturmarxist. Nedlåtande och används ibland för att få det att framstå som att vissa människor (gärna feministiska förgrundsfigurer) vill göra en höna av en fjäder (en fjäder som inte ens finns). Motståndare till kulturmarxism menar ofta att maktstrukturerna skall vara som de är och att det inte är något som behöver (över)analyseras djupare.

PK (Politiskt Korrekt): Det finns flera olika definitioner på begreppet. De som inte vill förknippas med PK brukar mena att det innefattar att följa den rådande debattrenden, för att skapa fördelar för sig själv. En annan benämning är att den som är PK använder språkbruk, politik, idéer och beteende för att minska sociala och institutionella konsekvenser på grund av: kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, etc. Vilket skulle göra att den som är politiskt inkorrekt vill något annat. I kontrast finns den politiska inkorrektheten, vilken istället skall vara en inställning som inte är hindrad av sociala/politiska normer (det är ok att bete sig lite hur som helst). Att mena att någon är PK är tänkt som en kritik mot att denne är stöpt i en social mall, där sociala normer är ett hinder för fritt tänkande. Jag som gärna ser mig som PK tolkar det dock som att jag har vanligt hyfs och bemöter mina medmänniskor med respekt.

Sjuklövern: En benämning som används på alla riksdagspartier (som en enhet) utom SD. Syftet är att sammanbinda dessa som en grå massa som alla tycker samma sak, och framför allt, inte är invandringskritisk. Kan användas för att skapa distinktionen ”vi” och ”dem” (är ni inte med oss så är ni mot oss). En retorik som verkar fungera bra eftersom det säger att alla andra partier är lika dåliga och att det bara finns ett parti som vill genomföra en förändring (till det som SD nu vill förändra till).

Skäggbarn: Används för att benämna, främst ensamkommande, barn som är så stora att de skulle kunna anses vara vuxna. Bestämmelserna gäller barn och ungdomar upp till 18 år. Vidare kan asyl ges av andra humanitära skäl. Kritiken skulle kunna göras mot de bestämmelser som rör dessa barn/ungdomar, som ofta inte flytt av egen vilja utan blivit ivägskickade av familjen (en tanke som inte riktigt finns med i debatten), men benämningen skäggbarn kan göras för att avhumanisera barnet och sprida signaler som riktar in sig på fusk eller felaktigheter i systemet. Ensamkommande personer kan ha lämnat mycket bakom sig, för att sedan bli behandlat i vårt system (som inte är så glatt som diverse medier vill påskina), oavsett ålder.

Colorful Muslim Family
Jim Boud / People Photos / CC BY-NC-ND

Sverigevän/sverigeälskare: En person som älskar Sverige. Här går det att dra det hela lite längre, vilket ofta görs. Det räcker inte med att älska Sverige utan en bör direkt ogilla alla som inte är svenskar, eller som har en tanke som kan tolkas som ”mångkulturellt positiv”. Då är en inte en sverigevän, utan en sverigefiende/sverigehatare. En av de mest kända sverigefiender som figurerar (främst i kommentarsfält) är Fredrik Reinfeldt och en annan är Erik Ullenhag.

Yttrandefrihet: Jag har tidigare skrivit om yttrandefrihet och här kommer begreppet i förhållande till nätdebatten. När det gäller ”sverigevännernas” syn på yttrandefrihet så skall den innefatta alla. Utom de som kritiserar dem. Då kan något nedsättande ord (PK, batikhäxa etc.) vara på sin plats för att beskriva denna person. Vissa sidor raderar sådant som inte går i lag med den rådande normen på sidan, vilket kan tyckas märkligt av ”yttrandefrihetens försvarare”.

Andreas Meijer
Läs mer om detta ämne på Andreas Meijers blogg

Artiklar

Om näthat och hot

Jag såg SVT Agenda, där det bland annat diskuterades om detta med näthat och hot, särskilt mot kvinnor. Beatrice Ask hade väl inte så jättemycket att komma med, men det har däremot jag. Inte några lösningar, kanske, men stark kritik mot Sverigedemokraternas anhängare som hänger på Avpixlat med flera sidor.

Som respons på inslaget i Agenda har Avpixlat postat ett inlägg om hur ensidigt man diskuterar näthat i vad man kallar ”fulmedia”. Offermentaliteten hägrar och som läsare (och kommentator) förväntas man höja både näve och röst i indignation över hur miserabelt det är att det endast är Sverigedemokraterna med bihang som utsätts för näthat och hot som gör att riksdagspolitiker måste ha SÄPO-bevakning dygnet runt och så vidare. Jag vet inte om detta är sant, men för det här inlägget är det inte särskilt relevant.

Relevant är däremot det faktum att Avpixlat och andra dylika sajter i ”nyheter” och bifogade kommentarer har ett rasistiskt innehåll. Inte nog med det – de anklagar alla också som står utanför, för Sverigehat och svenskhat, att de ensamma är utsatta för förföljelse och att de aaaaaaaaldrig skulle utsätta någon för något dylikt.

Yahoo's Censorship is Bullshit
Thomas Hawk / Foter.com / CC BY-NC

Hehum. Host.

Nähä. Näeh, så det är inte alls så att det lite då och då dyker upp kommentarer – ibland till och med i själva inläggen – där man går ut med ett extremt hårt språk gentemot enskilda journalister, där man skriver saker i stil med ”man kanske skulle…” följt av diverse sådant som faktiskt  de flesta (förutom dessa muppiga bakom diverse nicknames gömda individer) skulle uppfatta som hotfullt.

Miami Police
Thomas Hawk / Foter.com / CC BY-NC

Mupparna på dessa allmänt hatiska sajter har dock rätt i en sak, och det är att de våldsaktioner som utförs av motståndare till dem inte alltid är så snyggt utförda. Det ingår en hel del våld och troligen en hel del hot där också. Men att en gör fel rättfärdigar inte att två gör det. Jag tror inte att det finns någon som tycker att extremister på endera sidan gör rätt när de utövar våld för att få igenom sina åsikter. Det resulterar inte i något mer än ett krig, både på nätet med diverse hot, samt ute på gatorna i olika demonstrationer som störs av andra sidan – eller på andra sätt.

Det retar mig att oavsett vilken extrem man tillhör, så har man verkligen ingen koll på hur en debatt går till. Både extremvänstern och extremhögern (ie; mupparna hängandes på Avpixlat m fl sajter) verkar tro att det är ok med våld. Extremhögern verkar tro att yttrandefriheten såsom de ser den, endast gäller dem. Ingen annan får tycka annorlunda, i vilka fall man menar att det är ok att hata och hota.

Nej, vet ni vad. Ibland blir jag så grymt irriterad på att det inte går att föra ett vettigt samtal med de här mupparna. Om det gick skulle det mesta vara mycket lättare. Jag vet inte hur man på ett lämpligt och effektivt sätt kan bära sig åt för att få dem att höra.

Jag är villig att lyssna till rädslan bakom en främlingsfientlig åsikt, och diskutera den. Men jag är inte villig att lyssna på en rad dumheter, utstå att bli hatad på nätet eller eventuellt hotad för att jag har en annan åsikt (som dessutom är betydligt vanligare och mer accepterad än motsatsen).

Artiklar, Myter

Konspirationer: vårt behov av monster och mönster

Har ni tänkt på att utomjordingar i nästan alla filmer beskrivs som blodtörstiga monster? Jag vet bara en film om utomjordingar som inte gör det och det är ET, där istället amerikanska militären är dumma och blodtörstiga. Och kanske TV-serien om Alf. De lömska och onda utomjordingarna har liksom blivit en stereotyp i vårt tänkande.

1960 ... formerly unknown Mexican sci-fi!
x-ray delta one / Foter / CC BY-SA

Utomjordingarna må vara en oskyldig form av denna stereotyp för om vi ser oss omkring ser vi långt farligare exempel på detta tänkande. Det är som om det finns ett behov av monster i vårt liv. Att vi människor behöver någon grupp vi kan hata för att kunna fungera. Någon grupp vi betraktar stereotypt. Och som vi kan peka ut som ett hot mot oss. Någon grupp som får oss att sluta tänka på problemen vi kanske själva ställt till med och istället gör att vi bekymrar oss om ”det andra”, dvs hotet.

Men vi verkar också ha ett behov av mönster i vårt liv.

Om inga mönster finns, om inte det som sker i världen verkar förståeligt för oss så skapar vi våra egna mönster. Ibland gör vi det för att varna folk för riktiga hot, ibland för att varna för inbillade hot — som inte finns.

Mytologier och sagor är fulla av berättelser om sådant som Näcken och om troll. Näcken var en bra förklaring på varför folk drunknade i grunda vattendrag. Trollen var en bra förklaring till varför folk gick vilse i skogen.

Ofta kryddades berättelserna med fördomar om det okända, om ”monster”. Funktionshindrade, som ofta sågs som en slags monster förr i tiden, sades vara resultatet av att man brutit mot någon moralisk regel, ett straff för synder. Barn som idag kanske skulle klassas ha adhd eller aspergers kallades utbytingar, trollbarn.

Kyrkan och religionen gav också mönster i tillvaron, förklarade det oförklarliga för folk. Ett barns oförklarliga död, en hungersnöd eller missväxtår kunde alltid förklaras med att det var Guds straff eller ett verk av Satan. Det gav mönster i tillvaron.

Konspirationer

Konspirationsteorier speglar vårt behov av monster och mönster i livet. Det förklarar det okända på ett till synes lättförståeligt sätt.

Att vara rädd för utomjordingar är ganska oskyldigt. Värre är det när man målar upp grupper av folk som hot; muslimer, judar, katoliker, ateister, religiösa, ”New Age”, israeler och palestinier. Det finns personligen som bokstavligen är livrädda för andra grupper av människor, enbart för att de inte känner till så mycket om dessa främlingar.

Okunskap och fördomar går alltid hand i hand.

Ibland kombineras detta med tron på hemliga grupper som styr världen och manipulerar världen.

Delvis får man faktiskt förstå detta. Maktpolitiken har varit helsnurrig. Om jag på 1980-talet skulle ha sagt att en legosoldat som — just vid den tiden, på 1980-talet — slogs på amerikanarnas sida i kriget mot Sovjet i Afghanistan, kommer att skaffa huvudkontor för sin verksamhet i London(!) och köra två flygplan in i World Trade Center, skulle få trott på mig. Det ansågs liksom maktpolitiskt rätt att sponsra galna islamister då.

Politikerna kör hemliga spel och vilseleder, det är liksom inte konstigt att konsekvensen av det blir att folk tror de blir vilseledda.

Men konspirationsteorierna går ett steg längre. De letar mönster som inte finns och ifrågasätter ofta normala vetenskapliga teorier. Konspirationsteorier baseras på ”hemlig kunskap” om mönster och kontakter folk emellan. Världen styrs enligt dom av hemliga grupper och ALLT som sker är ett resultat av vad de gör. ALLT de gör tolkas som en del av den stora konspirationen.

Egentligen är allt hopplöst. För om världen styrs så detaljerat av onda krafter har vi inte mycket hopp. Det blir en hopplös värld.

Dessutom kastar de omkull all kunskap om vetenskap. De säger att normala vetenskapliga spelregler inte gäller när man tittar på vad konspiratörerna gör. Om de kan manipulera nyhetsmedia så kan de väl manipulera vetenskapen också… och alla som inte tror på deras spekulationer är naturligtvis också med i konspirationerna.

Med detta inleder Motargument en serie artiklar där vi ska kika lite närmare på olika konspirationsmyter, vårt behov av ”mönster” och ”monster”. Vi kommer att skärskåda rasistiska myter och sådana som inte är direkt kopplade till rasism.

Läs fler artiklar i serien om konspirationsteorier här!