Etikettarkiv: Fria Tider

50 nyanser av grått

Jag länkar till ETC.

En bekant dyker upp och påpekar att tidningen är ”vänsterextrem”, och att jag minsann klagar när hon länkar till Fria Tider och Avpixlat, och nu är jag inte konsekvent, anser hon. Jag får också påpekat hur många offer kommunismen har, och att jag genom att länka till ETC, som ju är vänsterextrema och därmed kommunister och följaktligen även stalinister blir ju också liksom lite småskyldig till massmorden.

Vi hade en längre diskussion om gränsdragningar och principer. Jag kan i och för sig förstå henne. Hon tycker jag glider vänsterut, och är besviken på det.

Egentligen gör jag inte det alls, i alla de frågor som är allmänpolitiska. Däremot glider nationalismen närmare mot mig, och jag blir därför alltmer fokuserad på att hålla den borta. När 80 procent av min politiska kamp riktar sig högerut kan man lätt tro att jag förflyttat mig, men i själva verket står mina politiska fötter nedgrävda på samma punkt som för tio år sedan, innan nationalismen vädrade morgonluft.

Det var enklare och renare för några år sedan. Då fanns etablerade media, eller s.k. gammelmedia. Och så fanns främlingsfientliga bloggar/sajter.

Svart och vitt hölls isär.

Det var innan 50 nyanser av grått skapades, genom att båda sidorna glidit emot varandra, och omfamnar varandra i en eschersk mix.

Jag är moderat. SvD har alltid varit ”min tidning”. Ändå glider tidningens ledarredaktion, med Arpi i spetsen, med rask takt mot Åkesson. SD förklaras ha rätt i artikel efter artikel. Flyktinginvandring har blivit fråga nr 1, och ska stötas och blötas dagligen.

SvDs normalisering av SD är partiets främsta mediala tillgång, skulle jag vilja säga.

Men både DN och Expressen tuffar efter. SD får sällan kritik, utan framhålls som någon sorts föredöme, när ganska opålästa ledarskribenter tar till orda om allt möjligt. Och läsarna får med sig en känsla av SD som outsiderpartiet, som hånade och utsatta minsann hade lite rätt hela tiden.

Till detta ska läggas Dagens Samhälle som är närmast besatta av att, ibland med fabricerade siffror, påpeka hur rätt SD har hela tiden.

De etablerade mediernas normalisering ger SD den legitimitet de behöver.

I andra änden har SD tagit avstånd från de värsta sajterna. Kvar står Avpixlat med en sorts frågetecken efter. Banden till Ekeroth är besvärande. Man kan inte neka till dem. Och Avpixlat är uppenbart rasistiska – särskilt med inlägget om Svart Lucia. Jag skulle påstå att denna sajt är SDs akilleshäl.

Men annars ploppar det upp diverse mittemellanmedier.

SD-kuriren är SDs egna. Samtiden ägs av SD, men påstås drivas separat. Nyheter Idag drivs av f.d. SD-politikern Chang Frick. Dessa sajter närmar sig SvD, med Dagens Samhälle mellan sig. Kompisband mellan redaktionerna byggs. Merit Wager skuttar lite mellan dem – ibland the voice of reason, men ständigt propagerande för tesen att ingenting fungerar i Sverige när det gäller Migration. De goda invandrarna flyttar eller blir djupt besvikna på Sverige och de onda blir kvar. Hon har ibland rätt och bra poänger, och det gör att även vinklade beskrivningar och överdrifter halkar med som dagsens sanning. Och hon hyllar hela tiden SD. Kritiserar aldrig.

Och så uppstår femtio nyanser av grått mellan det som en gång var vitt och en gång svart.

Detta är en tid när vi behöver se inom oss själva och fundera över vår inre, moraliska kompass.

Var drar vi då våra gränser?

Vilken tidning vill jag läsa dagligen?

Ja, inte SvD längre. De har haft sin chans så länge, och jag har tröttnat på att bli besviken. Jag är fortfarande prenumerant, men på väg att säga upp. Jag vill kunna läsa min dagstidning utan att få en knut i magen.

Vilken tidning länkar jag ifrån ibland?

Samtliga etablerade. Inklusive ETC. Men faktiskt inte längre Dagens Samhälle. Jag vill inte gynna dem. Jag må vara moderat, men jag har lättare för en hederlig Norrlandvänsterpartist än för en sverigedemokrat som propagerar för religionsförföljelse och för att skicka skyddsbehövande tillbaka till krig och ibland död.

När säger jag ifrån till vänner och bekanta på Facebook över tvivelaktiga länkar?

Avpixlat, Fria Tider, Exponerat är solklara.

Men däremot låter jag numera Nyheter Idag och Samtiden passera.

Det är i sig en normalisering.

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Myt: Kungen markerar mot Nobelstiftelsen

Det kungliga hovet är dock kritiskt till Nobelstiftelsens vänsterradikala tolkning av Nobels sista vilja, och markerar genom att alltid bjuda in Åkesson till sina evenemang.
– Vi markerar genom att bjuda in. Har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna. Kungen markerar genom att bjuda in alla och inte lägger några värderingar i det, säger hovets informationschef Margareta Thorgren till Granskning Sverige.
– Man måste respektera demokratin i Sverige, fortsätter hon.

Så skriver Fria Tider, i artikeln som blivit viral i SD-media idag.

kungenFria Tider är egentligen lite mittemellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas Parti. De är öppet rasistiska, och anser att den svenska rasen står över alla andra, och att bara etniska svenskar ska bo i Sverige. Det hindrar dock inte SD-kollektivet från att länka till dem hela tiden.

Som källa denna gång anger Fria Tider ”Granskning Sverige”, som är ett av många nationalistorgan som ploppat upp på sista tiden.

SD:s och SvP:s formella och informella media har numera slutat med namn som för tankarna till nationalism, och låter istället lite som vadsomhelst. NyheterIdag, Samtiden, Granskning Sverige. Det är nog lite grann ett sätt att lura oskyldiga läsare och lyssnare att ta till sig budskap de annars skulle ryggat för. Ingen av dem stoltserar med någon blåsippa eller torshammare så långt ögat kan nå.

Granskning Sveriges klipp skräder inte orden:

Några av socialismens kärnvärden är nedbrytandet av västerländska traditioner, daltande med riktiga brottslingar, systematiserat lögnande (eller säger hon ”lugnande”?), hyllningar av det objektivt fula (bild på frusen tiggare med dragspel) och ett ofattbart hat mot svenska folket. Det visar sig att kungen idag står upp som en stark och vacker representant för vanliga människor efter rent spel och stolthet över tradition och ursprung

Det fortsätter i samma tonläge en stund. Så kommer en intervju med kungens informationschef. Det är nära till hands att föreställa sig att hon inte inser att de som intervjuar henne står så långt från kungens och drottningens engagemang man överhuvudtaget kan.

Informationschefen klipps in lite mitt i en mening.

”Det är Nobelkommittén man får rikta den kritiken mot. När kungen har egna middagar och bjuder in regering och partiledare har alltid Jimmie Åkesson blivit inbjuden.”

Efter lite fler utläggningar om socialismens odygder dyker informationschefen upp igen. Vilken fråga hon svarar på får vi inte höra.

”Vi markerar genom att bjuda in. Det är så vi markerar att har man demokratiskt valda ledare så ska de bli inbjudna och genom att kungen markerar att bjuda in alla och inte sätter några värderingar på det så markerar kungen på det viset.”

En gissning är att frågan lyder ”Hur markerar kungen sin respekt för demokratin?”. Kanske.

En gissning är att frågan INTE löd ”Hur markerar kungen sin avsky mot Nobelstiftelsens beslut att inte bjuda in Jimmie Åkesson?”.

Fast eftersom vi inte vet får vi nöja oss med att gissa. Precis som Fria Tider gör:

– Kungen delar inte Nobelstiftelsens uppfattning att man kan frysa ut folkvalda representanter på grund av deras politiska åsikter, rapporterar Granskning Sverige.

– Kungen markerar genom att bjuda in alla, säger hovets informationschef Margareta Thorgren.