Neofascismen, även kallad nyfascism, är på frammarsch både i Sverige och runt om i världen. De fascistiska krafterna av idag grundar sin politik och sin ideologi på fascismen. Fascismen har redan avhandlats i en pågående artikelserie här på Motargument. Vi har i en annan artikel redogjort för fascistiska strömningar och regimer efter andra världskriget.

Det finns olika åsikter om vem, eller vad, som ska benämnas neofascism. Det finns de som förespråkar benämningen, medan andra, oftast de som blir föremål för utpekandet, bestrider den. Detta har förmodligen att göra med att det i grund och botten finns olika uppfattningar om vad fascism är. Vissa hävdar att beteckningen är överutnyttjad och därmed inte överensstämmer med de som är noggrannare i sin bedömning av vad som är fascistiskt. I Sverige och övriga delar av världen finns strömningar, rörelser och partier som många väljer att etikettera som fascistiska. I Sverige är Sverigedemokraterna det största parti som fått den stämpeln.

Denna artikel ämnar inte deklarera argument för om denna stämpel är riktig eller inte. Min föresats är istället att finna verktyg och argument för att bemöta den politik och de åsikter som, oavsett etikett, många anser vara ett hot för demokratin, de mänskliga rättigheterna och för alla människors lika värde.

För att bemöta dagens neofascism är det viktigt att förstå hur fascismen bemötts genom historien.

1. Först och främst är det viktigt att inte ingå samarbete med fascistiska partier. De blåa och de röda partierna följer denna oskrivna regel idag. Den dagen något eller några partier väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna finns det stora risker att fascismen blir starkare. Det är något vi inte behöver blicka särskilt långt för att se, då vi har sett det i våra grannländer Danmark och Norge.

Chris Devers / Foter / CC BY-NC-ND

2. Vidare är det viktigt att man, trots fascisters motsatta åsikt, ser ”hotande” etniska eller religiösa grupper av människor som en samhällelig resurs, istället för ett samhälleligt hot eller belastning.

3. Sist, men inte minst, är det nödvändigt att vi vågar benämna politiken vid dess riktiga namn. I Sverige innebär det att Sverigedemokraterna, i det offentliga samtalet, bör benämnas för vad de är.

Punkt (3) är svårast. Det är också denna punkt som ligger till grund för att de som anammat politiken – antingen som politiker eller medborgare – inte heller är överens om att benämningen på partiet och människorna är korrekt. Jag tror dessutom att de allra flesta sverigedemokrater inte inser vad ideologin och åsikterna de förespråkar egentligen innebär. Det beror på att fascismen är traumatisk, smärtsam och ångestfylld. I Sverige innebär detta att höger och vänster har en ny, gemensam huvudfiende. Sverigedemokraterna, liksom fascismen, marknadsför sig som en ”tredje väg”, oavhängig höger-vänsterskalan.

Det finns många grundbultar i fascismen som är skrämmande och, för en mindre grupp, fascinerande. I grund och botten är fascismen antidemokratisk, det vill säga då makten erövrats finns inte längre utrymme för åsikter som strider mot den rådande politiken och de rådande åsikterna. Grundtanken i fascismen är att makten inte kan delas, det går inte att samarbeta. Retoriken hos Sverigedemokraterna påminner mycket om den gamla fascismens retorik, den om att socialisterna är fienden och hotet mot det nationella folket.

I det politiska samtalet vill människor, förutom att använda sig av patos, förankra sina åsikter och föresatser med hjälp av källor och expertis. Detta gäller alla, oavsett politisk agenda eller åsikt. För att det ska bli trovärdigt är det nödvändigt att källorna man använder sig av är neutrala och oberoende. Det kan också vara bra att använda sig av flera källor för att underbygga sin argumentation. Det är viktigt att vi väljer att bemöta de fascistiska uttrycken på ett sakligt sätt. Något som inte alltid är helt lätt eftersom man, i många situationer, reagerar instinktivt när man upplever att något inte stämmer överens med det man själv står för. I debatten framförs allehanda källor och argument, från båda håll, som är mer eller mindre färgade i sin information.

Detta gör att det är svårt att finna motargument i diskussioner. Ett grundläggande argument som alltid är effektivt, och samtidigt logiskt, är att försöka få ett generaliserande argument att falla genom att understryka att varje människa är unik. Att en eller flera människor i en grupp har gjort en sak i ett specifikt sammanhang är på intet sätt en garanti för att andra i gruppen kommer att göra samma sak. De flesta generaliseringar som uttrycks av de människor som präglas av fascistiska åsikter går att bemöta. Det gäller bara att hitta rätt fakta och de rätta källorna. Om din magkänsla säger att något inte stämmer är det värt att försöka finna motargument. Det är nödvändigt att ifrågasätta sin ”motståndare”, annars finns det risk att de successivt blir fler och fler. Vi behöver gemensamt göra det obekvämt för de människor som uttrycker dessa åsikter och de som för den politik som grundar sig i fascistiska synsätt, drömmar och tankar. Vi får aldrig låta dem bli oemotsagda och, på samma gång, bekväma i sin roll.

News Oresund / Foter / CC BY

Sverigedemokraterna och deras väljare vill gärna kalla Miljöpartiet och Vänsterpartiet extremistpartier, och deras företrädare och anhängare väljer man att kalla vänsterextremister. På ”högre”, officiell nivå, det vill säga i intervjuer, i kampanjer och i debatter, nöjer man sig med att kalla dessa grupper för vänstermänniskor eller vänsterfolk, men i sociala medier, såsom Facebook och Twitter, benämner samma människor dessa grupper vänsterextremister. På Motargument har vi tidigare berört ämnet om Sverigedemokraterna och sociala medier. För att klara av den nya svartbruna ideologiska vågen är det nödvändigt att alla, politiker som medborgare, inte blundar utan i stället vågar se fascismen rakt i ögonen.

Att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti ifrågasätts dagligen av många – framför allt av de som röstar på dem eller av de som är aktiva sverigedemokrater. Det finns emellertid många argument som styrker tesen att de är fascister, eller neofascister som den moderna beteckningen lyder. Motarguments Torbjörn Jerlerup har skrivit om detta på sin hemsida. Dessutom har detta avhandlats tidigare på Motargument.

Risken är överhängande att Sverigedemokraterna lyckas att mörka sin agenda, sitt ursprung och sina föresatser. I stora stycken har de redan lyckats. Det görs med hjälp av en putsad argumentation, en förfinad retorik och genom ständig dementi av de fascistiska attityderna. Detta plussat med den populistiska missnöjespolitiken lockar väljare. Det är nödvändigt att övriga politiska partier och resten av samhället tar sitt ansvar och  ser och granskar Sverigedemokraterna. Den granskningen måste vara minutiös för att undvika att Sverige hamnar i samma situation som exempelvis Norge och Danmark. I de länderna har Fremskrittspartiets respektive Dansk Folkepartis politik vunnit inflytande över den förda regeringspolitiken. Dit vill vi inte komma i Sverige.

Marine Le Pen, partiledare för franska Front National, har nyligen flörtat med Sverigedemokraterna. Detta med anledning av det kommande EU-valet, där Sverigedemokraterna ännu inte avslöjat vilka partier som kommer att ingå i den grupp partiet avser samarbeta med i EU-parlamentet. När Sverigedemokraterna tillkännager vilka partier de ämnar samarbeta med kommer vi att se Sverigedemokraternas egentliga ansikte. Detta förutsätter att man verkligen vågar ställa sig i samma partigrupp som andra fascistiska partier i Europa, eller om man väljer att vara grupplösa. Om Sverigedemokraterna väljer att ingå i den fascistiska partigruppen i EU-parlamentet skulle detta kunna fördröja, eller förhoppningsvis hindra, Sverigedemokraternas framfart i Sverige. Det vi nu ser, i olika utsträckning, är fascismens återtåg.

puthoOr photOgraphy / Foter / CC BY-NC

Fascismen har redan testats, om och om igen. Den har aldrig fungerat. Verkligheten har alltid hunnit ifatt den. Den har krävt massor av människoliv, den har drivit människor på flykt, den har underordnat människor den ”högre” makten, den har eliminerat demokrati, den har gång på gång visat brist i människosyn och den har repetitivt inskränkt de mänskliga rättigheterna. Vi måste se och förstå vad politiken står för innan det är försent. I Sverige förkroppsligas den politiken av Sverigedemokraterna. Det som är på gång att ske, ytterligare en gång, i Europa, och kanske också i Sverige, är i så fall ytterligare ett misslyckande för fascismen. Har vi verkligen råd, kraft och ork att genomgå det en gång till?

Läs mer om fascism och Sverigedemokraterna:

En studie i fascism

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden