Etikettarkiv: argumentation

I fokus, Krönikor

Muslimer utmålas som syndabockar

Idag är jag, liksom många andra, led och vred på mänskligheten. Hur kan vi skapa så mycket hat och skräck? Varför blandar vi ihop skyldiga med oskyldiga människor? Kan vi inte bara följa John Lennons uppmaning i ”Imagine”?

I fredags drabbades Paris av ett terrordåd som var det andra i ordningen i staden år 2015. På sex platser i staden skedde samordnade explosioner och skottlossningar, bl a på arenan Stade de France där en fotbollsmatch mellan Frankrike och Tyskland pågick, och i konserthuset Bataclan där garagerockbandet Eagles of Death Metal spelade. Hittills är 129 liv släckta och 352 människor vårdas på sjukhus. Vad man har fått fram så kom gärningsmännen från den vidriga terrorsekten Daesh, eller IS som de flesta kallar dem. Det är helt enkelt islamistisk fanatism som är boven i dramat.

Men det finns en sak som är exakt lika tragisk som terrordådet i sig. Och det är hur terrordådet används som en ursäkt till hat och hets mot flyktingar, invandrare och muslimer. Sedan fredagen har ett crescendo av xenofobiskt hat briserat. Det är invandringen, mångkulturen och islam som pekas ut.

NamnlösEtt klockrent exempel på det uppiskade hatet är det Mats Dagerlind från Avpixlat skriver på Twitter, nämligen att Europa bör vara ”islamfritt”. Jag själv har fått ta min beskärda del av hatet sedan dess (dock inte från Dagerlind). Nu är jag ju inte flykting, men en massa annat stämmer in. Här och nu vill jag dissekera det ursäktande hatet, bit för bit.

Det är muslimerna: Nej, det är islamisterna. Här finns en stark orsak till varför jag kallar terrorsekten för Daesh och inte IS. För att islam och islamism är två skilda ting. Självklart är det islamister som ligger bakom terrordådet. Men att blanda ihop dem med vanliga hederliga muslimer är ingenting annat än islamofobi och kulturrasism. Och det är precis vad Daesh vill, att vi ska blanda ihop dem med islam. Det är exakt samma mekanism som att mena att vanliga hederliga judar är på samma sätt som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Dessutom är det just till stor del muslimerna själva som faller offer för Daeshs galenskap. Tips för mer anständighet: håll isär folk och religion från extremister, och läs Koranens budskap.

Det är flyktingströmmen: Nej, terroristerna som attackerade Paris var inte flyktingar. Dessutom gömmer sig inte Daesh-krigare som flyktingar. Sådana myter har spridits på internet, men inte utan att Viralgranskaren senare avslöjat att dessa är just myter. Svaret är ganska enkelt här. Daesh lider inte direkt av någon brist på pengar. Flyger de åker de business class, med falska pass som de självfallet har råd med. Med en sådan förmögenhet, skulle ni då riskera livet på en slags hinderbana på liv och död som först börjar med en sjaskig båt i ett stort farligt hav för att sedan gå genom taggtråd och tårgas? Skulle inte tro det. Tips för mer anständighet: försök förstå att flyktingarna flyr från den terror som skedde i Paris, ty det är vardag i Syrien.

Det är mångkulturen: Nu vill jag verkligen citera Brasse Brännström; ”fel fel fel”! Är det något som Daesh hatar så är det mångkultur. Jag skulle med råge kunna påstå att deras hat mot mångkultur är på likartad nivå med Svenska Motståndsrörelsens. Rasismen är slående. Speciellt mot kurder, som är en av de mest drabbade grupperna i Syrien och Irak, men lika stark är intoleransen mot andra religioner. Mot shia, kristendom, yazidi, judendom, zoroastrism, you name it. T o m mot mångtaliga sunnimuslimer. Dessutom är Paris en stad präglad av mångkultur, vilket vem som helst som besökt staden kan vittna om. Tips för mer anständighet: försök förstå att mångkulturen är offret och inte förövaren.

Må hända att ”je suis une provocateuse”. Men det bjuder jag på. För rätt är rätt även om det retar upp. Det som är rätt i det här fallet är, förutom ett starkt fördömande av dådet, mer förståelse och sympati för de drabbade. Jag kan lova er att detta crescendo av rasism vanärar offren och övriga drabbade samt anhöriga. Samtidigt som jag ber för Paris, ber jag er om mer anständighet. För motsatsen till det är det ingen som vinner på, förutom extremisterna.

Krönikan är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Krönikor

Om likriktning som definition av totalitära rörelser

Jag fick frågan om socialism. Om varför jag inte betraktar socialister som lika farliga som fascister. Flera massmördare i historien har ju kallat sig socialister (från Hitler till Mao). Det är en bra fråga. Svaret på frågan är samma som varför jag inte drar konservativa över en kam trots att många massmördare och diktatorer kallat sig konservativa.

Jag lutar mer och mer mot att betona LIKHET och LIKRIKTNING som det gemensamma för alla totalitära rörelser. Diskussionen belyste detta ganska bra. Därför lyfter jag in den här i förkortad och redigerat skick.

Ungefär så här gick diskussionen.

Jag: Socialister och konservativa har aldrig varit eniga. Det har funnits, och finns massor av skillnader bland de som är anhängare till båda. Massmördare som vill likrikta ett land och upphäva privategendomen och avskaffa demokratin för alla eller vissa grupper har kallat sig socialister. men även personer som kämpar mot förtryck, för individens frihet, är för privategendom och kapitalism och vill ha demokrati, som är MOT likriktningen. Allt från sossar och vänsterpartister till kommunister med andra ord.

Hen: Denna blandning av idéer hittar du i och för sig också bland fascister. Fascister för nån sorts demokrati och fascister mot demokrati. Kommunister för och kommunister mot demokrati.

Jag: Jo, det är korrekt. Men det finns ideologiska skillnader. Kommunismen, liksom fascismen och nazismen som idé förutsätter likhet och likritning, och därmed också nån som bestämmer vad som är det korrekta. Ungefär som ultranationalister pratar om hur man måste vara som äkta svensk (och hur förrädisk man är om man inte följer normen) eller kommunister pratar om klassutjämning (och klassförräderi). I deras demokratisyn ingår det alltid en del personer som ska undantas från demokratin, dvs icke-svenskar och klassförrädare.

När vi pratar om kommunismen är dessutom kommunismen än idag grundad på det Lenin gjorde, och han var massmördare. Kommunismen VILL upphäva privategendomen och likrikta. Bådadera förutsätter att det finns nån som definierar vad som är privat och inte (för helt avskaffas inte det privata, ens i religiösa sekter eller kommunistiska stater, men nån måste definiera vad som är privat och sätta normen) och vad som ÄR ”jämlikt” eller ”likhet”.

Där drar jag gränsen. Det betyder att jag jämställer de socialister som vill göra samma sak med fascister, givetvis. Men socialismen som idé är generösare och vidare och de flesta socialister vill inte ha denna totala likriktning eller avskaffa demokrati eller avskaffa privategendomen.

Det finns radikala islamister som vill förbjuda homosexualitet som säger sig vara för demokrati. Det finns fascister och nazister som säger sig vara MYCKET för demokrati. Det finns kommunister som säger sig vara för demokrati. Men deras ideologi avslöjar dem ändå. Man måste dra nån gräns någonstans ideologiskt sett.

Massmord har skett i konservatismens, kapitalismens och socialismens och till och med liberalismens och demokratins namn. Men skillnaden är den att de ideologierna inkluderar folk som är MOT likriktningen.

Det är likriktningen som är det stora problemet med kommunism och fascism och radikal islamism. Strävan efter att likforma samhället och människan.

Hen: Så du anser inte att fascism främst definieras som antidemokrati.

Jag: Nej fan. Henrik Arnstad har flera bra poänger. Han säger fascism som ideologi är nåt mer än bara antidemokrati.

Både kommunister och fascister var mot demokrati på 1930-talet. Då kom kampen mot kommunism och fascism att handla mycket om demokratifrågan. Men båda ideologierna har ändrat sig och de flesta med fascism eller kommunism i bagaget säger sig vara för demokrati nuförtiden. Men deras ideologiska rötter kan ses tydligt ändå. I likriktningen och i att de vill utesluta grupper ur demokratin som inte passar in i likriktningen. Som t ex SD som klart definierar ”svenskhet” och pratar om att man genom att välja en annan kultur kan exkludera sig själv ur ”svenskheten” och bli ”icke-svensk”. Eller som kommunistsekterna i Sverige som pratar om att de som inte accepterar kommunismen i den kommunistiska staten ska straffas. Eller radikala islamister som pratar om att döda de som inte lyder i en framtida islamistisk stat.

Hen: Men socialister vill ju likrikta också.

Jag: Kapitalister och liberaler också, faktiskt, men det har inte alla som gillar liberalism och kapitalism förstått. 🙂 Jo. Men det är skillnader i grad. Att nån vill ha mer jämlikhet är inte samma sak som det totalt jämlika samhället. Lika möjligheter är inte samma som absolut jämlikhet. Att nån älskar sitt land är inte samma sak som nationalism. Det som definierar fascism och kommunism (och radikal islamism) är den totala likhet de vill ha. Samma med sekten EAP , som jag själv var med i, och olika kristna sekter, som vill ha samma sak.

Visst finns det en fara i att betona det LIKA, vare sig konservativt, socialistisk, kapitalistiskt eller nationalistiskt.

Att alla männisindexkor får lika villkor och lika möjligheter och lyfter fram det GEMENSAMMA, är inte något farligt. Det är när vi tar ett steg till och börjar LIKRIKTA och bestämma hur människor ska tänka, vara, tycka, leva, som farorna uppstår. Det gäller alla ideologier, vare sig man är liberal, konservativ eller socialist, eller tror på en gud i någon form. Så ja, det är jag som vänster och liberal mycket varsam med.

Så ja. Det kanske egentligen är mer befogat att varna för likriktning i samhället än att prata om antidemokratism och farliga ideologier. Det kan vara en poäng. Men de mest extrema ideologierna är tydligt likriktande och bör därför fördömas. Anser jag.

Hen: Men är inte det bättre att definiera totalitarism, vare sig fascistisk, radikalt islamistisk eller kommunistisk, som likriktning?

Jag: Jo. Det borde vi göra mer. Så vi ser vilket skitsnack SD pysslar med och så vi håller kommunisterna och de mest radikala socialisterna stången, och sekter som EAP och radikala islamister.

Mycket av diskussionen om SD är fascistiskt skulle falla om man studerar vad de anser från det perspektivet. Om den ultranationalistiska likriktning de vill genomföra och pratar om i sitt program.

Och ja. Det betyder att alla samhällen förr i tiden var totalitära. Korrekt. Se bakåt i tiden.  Se på Sverige när svensken bara fick tillhöra statskyrkan, då ateism och demokrati var förbjudet, yttrandefrihet existerade inte, kungen var helgad, rörelsefrihet i landet en utopi, skråväsende,  man var pervers o samhällsfarlig om man höll på med oralsex eller om kvinnan satt ovanpå vid sex, homosexualitet var straffbart, etc… Likriktning. Totalitärt.

Dit vill vi inte igen.

Författaren kommer att utforska detta med strävan efter likriktning i andra artiklar framöver.

Krönikor

Rasismen mot romer är accepterad

Det finns en företeelse som jag stöter på relativt ofta. Många påstår sig vara ”antirasister” eller ”icke-rasister” eller ”inte rasist”, men samtidigt använder de ibland frikortet att uttrycka sig rasistiskt gentemot, eller om, en specifik grupp av människor. Det finns en sorts rasism som förefaller mer accepterad än andra.

Ofta hamnar jag i diskussioner rörande intolerans, antirasism och mitt engagemang på Motargument. Vi har alla, naturligtvis, lite olika approach på vissa delar, och jag förstår att varje människa inte har, eller uttrycker, samma åsikter som jag, vilket jag anser är bra: det ger mig möjlighet att utveckla och förändra min argumentation och min retorik. Jag har, vis av erfarenhet, lärt mig att det finns en sorts rasism som faller utanför radarn.

När diskussionen, förr eller senare, ändrar fokus och kommer att handla om EU-migranter, det är då jag förstår att rasismen mot romer är utbredd, och faktiskt verkar vara accepterad av många. Det är då retoriken prickar rätt på många punkter som definierar rasism. Svartmålningen, stigmatiseringen, myterna och generaliseringarna om romer är stark och utbredd även bland människor som säger sig vara mot rasism.

Rasismen mot romer, eller antiziganismen/antiromismen, har fått frisedel. Den är tydligen OK. Det finns många fördomar och myter om romer: ”romer ÄR tjuvar”, ”romer vill inte jobba”, och ”romer vill inte bosätta sig”. Det finns statistik som motsäger tjuvaktigheten, det finns statistik och strukturell diskriminering som på flera sätt motsäger, och förklarar, myten att romer inte vill jobba och blott 5 % av Europas romer vill leva som nomader, dvs inte vara bofasta. Den ständigt närvarande misstänksamheten, det osande föraktet och de förnedrande invektiven är vardag för många romer.

Det är en omöjlighet att säga sig vara mot rasism och samtidigt uttrycka åsikter som är rasistiska. Då jag, i mina diskussioner, påpekar detta stöter jag ständigt på motstånd och förklaringar. Denna inkonsekvens är fullt tillräcklig för att jag ska tappa förtroende för en annan människa. Det är inget annat än hyckleri att ”göra undantag” för rasism mot romer. När vi slutar svara, det är då vi har gett upp och ger samtycke åt rasism.

Lästips:

Film på romer som räknar pengar

Rasistiska och antirasistiska myter om ”tiggeri”

Nazisterna och det ”organiserade tiggeriet” 1933

Terminologi – antiziganism

Krönikor

Hjälper man bäst i närområdet?

Det antas att man bäst hjälper flyktingar i det så kallade närområdet. Men är det så?

I nationella katastrofplaneringar i länder med naturkatastrofer har man alltid olika planer för hur man ska SPRIDA flyktingar över ett större område. Det anses nämligen inte hjälpa landet, eller de flyende, bäst att samla alla nära platsen för katastrofen.

När tsunamin drabbade Japans nordostkust för några år sen uppmanades släktingar och vänner över hela landet att ta emot de flyende offren från naturkatastrofen och radioaktivitetsutsläppet från Fukushima.

Man ville att de flyende skulle sprida sig över ett mycket större geografiskt område än bara det absoluta närområdet.

Om vi betraktar världen som en enhet är det inte det bästa att låta flyende från krig eller naturkatastrofer stanna i närområdet, i flyktingläger med hundratusentals människor. I flyktingläger utsätts människor för risker som kolera och andra epidemier. Det bästa är att de själva kan få olika valmöjligheter.

 

I fokus, Myter

Flyktingar är inga änglar eller djävular

Flyktingar är inga änglar eller djävular. Fast det antas så ibland. Många antar att alla flyktingar är utsatta och svaga och goda eller att alla är lögnare, egentligen rika i smyg och onda. Men i själva verket är de som du och jag och våra grannar…

Och flyktingarna är som grannen i huset snett mittemot ditt hus, med villa, vovve och Volvo. Eller som grannen i huset bakom, en arbetsam familj där ena sonen kör EPA-traktor och den andra tyvärr börjat strula med droger. Eller som dennes granne, kvarterets rika familj, dvs politikern som äger flera fastigheter. Han är bra att känna, för han har kontakter med alla i kommunen.

De är som grannarna i huset till vänster om dig som lever det perfekta livet. Iallafall utåt. Stor familj, tre barn, välklippta gräsmattor. Du känner dem inte så bra men de ler alltid.

De är som flickan som hyr källaren i huset till höger om dig. En ensamstående mamma som kedjeröker. Det är inte lätt att vara ensamstående. Man ser stressen i hennes ögon. Men hon är en varm och god människa som hjälper till i kyrkans barntimmar. Huset hon bor i ägs av ett äldre par som börjar bli skröpliga men får god hjälp av yngsta sonen, som ofta är på besök. Sonen bor ett kvarter bort och är gift med en tio år äldre kvinna som driver traktens Röda Korset-butik.

Ett hus längre bort bor en konstig familj där pappan ofta är sur och vresig. Alla barnen har tagits av polis för snattning någon gång. Äldsta sonen är en ökänd mobbare. Han brukade slå killen som kör EPA-traktor, som jag pratade om nyss, men just nu håller de fred. Yngsta sonen har blivit nynazist och har ofta varit i knivslagsmål.

Och alla i kvarteret är helsvenskar sen generationer tillbaka. Utom den sura och vresiga pappan vars farfar var norrman.
Ja, så ungefär är det. Och alla dessa är inte änglar eller djävular.

Men vad tror du skulle ske om de flydde?

Många skulle nog bli som de var hemma. Men en del som betett sig struligt skulle ta sig i kragen. Men många skulle förändras av stressen. Nynazzen skulle troligen fortsätta banka folk, stjäla och lura. Det äldre paret skulle troligen dö. Det perfekta paret skulle duka under av bråk med varandra. Den ensamstående mammans barn drunkna och kvinnan som driver Röda Korset skulle våldtas av smugglaren på gummibåten hon färdades med i natten.

Men de är ändå som du och jag och våra grannar. En del knäppa, en del tillknäppta, en del medkännande och andra egoister. Men som du och jag.

Och de skulle inte lyckas rymma över med mycket. Men en sak kan du vara säker på. Att smartphonen skulle vara med. Och på den skulle alla bilder och minne från livet förr, i det relativt lugna kvarteret, vara bevarade. Trots rasister som hånskrattar och säger att ”de är lyxflyktingar, de äger ju en mobiltelefon”. Och alla med smartphone skulle ta en bild på sig när de klivit i land efter resan över farornas hav. För att snarast skicka till nära och kära för att visa att de överlevde. Även du, även jag, även vår granne och även Kent Ekeroth…

I fokus, Myter

Myt: Alla flyktingar är unga män

Det finns en tendens, bland invandringskritiska och främlingsfientliga, att hävda att ”alla flyktingar är unga män”. Det sprids en hel del konspirationsteorier kring detta. Stämmer påståendena, och vad kan det bero på, i så fall?

Statistik från UNHCR visar att fler än 70 % av alla som söker asyl i Sverige är män. Är det ”alla”? Inte riktigt helt sant, eller hur? Cirka 30% är då inte män. Visst, det är generellt sett fler män som anländer till europeiska länder. Vad är anledningarna? Är det familjehierarkin/bristen på jämställdhet i de krigsdrabbade länderna som är boven?

Det finns ett flertal faktorer som ligger till grund för att merparten av de som når asylländerna är män.

  • i flyktinglägren är fördelningen mellan män och kvinnor jämn
  • kvinnor och barn för en säkrare tillvaro i flyktinglägren
  • män har, traditionellt sett, ansetts huvudansvariga för familjen
  • familjerna gör bedömningen att oddsen är högre för unga män att överleva flykten på egen hand
  • familjefäder flyr ensamma i hopp om att få asyl för att sedan (med flyg) hämta resten av familjen
  • de flesta av de som dör på Medelhavet är kvinnor och barn, vilket medför att merparten av de som når det land de söker asyl i är män
  • kvinnor är rädda för farliga resvägar och det finns höga risker för att bl a utsättas för sexuella övergrepp under flykten
  • det är ofta män som utsätts för förföljelse och fruktar för sina liv i större utsträckning – unga män riskerar att tvingas med i kriget, kidnappas av olika rebellgrupper eller av en militärdiktatur
  • många av de ”unga männen” har inte familj, är föräldralösa, dvs de ingår inte i den s k familjemigrationen
  • om en flykting skulle stoppas i t ex en gränskontroll och sändas tillbaka hem, så är det hög risk för att bli straffad som desertör, med t ex tortyr, långt fängelsestraff, ibland avrättning – familjer väljer att flickor och kvinnor ska försöka undvika sådant

Av alla som flyr från sina hem, är det en högre andel unga män som klarar att ta sig ut från landet, och som når fram levande till asylländerna som ligger längre bort från flyktinglägren. Bland alla de miljoner människor som tvingas fly från sina hem p g a krig, förföljelse, terrorism eller naturkatastrofer är fördelningen mellan kvinnor och män jämn. När vi talar om de som når Sverige är skillnaden mellan män och kvinnor 70-30.

Så, nej, alla flyktingar är inte ”unga män”.

 

 

 

Krönikor

Generaliseringar och dess konsekvenser

Det går sällan en dag utan att vi gör det. Alla gör det. Vi alla verkar ha någon form av ständigt närvarande behov av att göra det. Med rätta har ordet en negativ klang, och vi vill inte bli anklagade för att göra det. Men ändå gör vi det.

Det vi gör är att generalisera. Vi generaliserar av vana, för att förenkla och, framför allt, vi gör det utifrån våra fördomar.

Att generalisera innebär att vi drar slutsatser om en företeelse eller en grupp människor utifrån vad vi har lärt oss och vad vi tror, tycker eller tänker om just denna företeelse eller grupp av människor. Framför allt ger vi oss själva mandat att dra slutsatser utifrån enstaka fall. Ibland är generalisering av godo, då det kan fungera som ett ”kitt” mellan människor. Vi tycker att vi förstår varandra och får, på så sätt en potentiellt bättre grund för att knyta relationer till varandra. ”Har du också tänkt på det?” eller ”jag håller med dig helt och hållet” är uttryck som bekräftar våra generaliseringar sinsemellan.

En del generaliseringar vi svänger oss med har egentligen ingen betydelse och påverkar egentligen inte något, eller någon heller för den delen. Exempel på sådana generaliseringar, som jag vill lägga i facket harmlösheter, är då vi uttrycker oss om vädret. ”De svenska somrarna är alltid kalla och regniga” är en populär klyscha. Andra exempel är t ex ”Tyskland spelar tråkig fotboll”,  eller ”lamm smakar kofta”. Visst bygger dessa uttryck på fördomar och vi säger dessa saker av gammal vana och för att vi inbillar oss att de stämmer överens med verkligheten. Det kan hända att de inte stämmer eller att de stämmer ibland, eller till viss del. Men de fungerar som en gemensam, kollektiv, grund för att vi ska känna gemenskap och för att kunna bekräfta varandra.Deutsche_Fußballnationalmannschaft_2011-06-03_(01)Då vi kommer till generaliseringar om andra människor, och kanske framför allt grupper av människor, börjar det bli både problematiskt och farligt. Genom att dra allmänna slutsatser utifrån enstaka företeelser eller enstaka människor, är vi varken logiska eller ger uttryck för en god människosyn. Då vi uttrycker oss svepande om människor, oavsett vilken relationen till människan, eller människorna, vi har så begår vi ett generalfel: vi blundar för individen och tillskriver denne egenskaper och förmågor som denne, troligtvis, inte har. Jag ska ge några exempel som är värda att tänka till om.

”Svenskar är kalla och tråkiga”. Visst gör det ont att höra? Är vi ”kalla och tråkiga”? Är det så att fler svenskar än, t ex, danskar är ”kalla och tråkiga”? Vad innebär det att vara ”kall och tråkig”? Detta är en generalisering byggd på fördomar om hur svensken anses vara. Den pekar ut svenskar på ett negativt sätt och den är ett exempel på en vanlig generalisering. Att fler väljer att ge uttryck för dessa egenskaper hos svenskar innebär inte att det är en korrekt iakttagelse. Svenskar är inget kollektiv där alla har likadana personligheter, och det är därför denna generalisering faller.

Det finns än allvarligare generaliseringar som bygger på främlingsfientliga fördomar om andra. Ett vedertaget exempel är ”alla zigenare är tjuvar”. Stämmer detta? Naturligtvis inte. Liksom för resten av mänskligheten är majoriteten av romer inte tjuvar. Ett annat exempel är ”alla som röstar på SD är rasister”. Alla som röstar på SD är inte rasister. I det första fallet, om romers tjuvaktighet, finns statistik att tillgå. Statistik som motsäger fördomen. I det andra fallet, om SD-sympatisörers eventuella rasism, finns inget att gå på. Men jag anser att det fel att utgå ifrån att de är rasister.

En annan fördom är att ”människor med Downs syndrom är alltid glada”. Forskning visar att detta är en myt, människor med Downs syndrom besitter samma känsloregister som alla människor. Fördomarna och generaliseringarna använder vi som vapen för att stärka den egna åsikten, och det kollektiv vi väljer att sortera in oss i.

Det finns en seglivad myt om att ”homosexuella flyttar in till storstäderna, eftersom chansen att träffa en partner är större där än i en småstad”. Det finns inget som styrker att homosexuella, i större utsträckning än heterosexuella, väljer att flytta till stan. Anledningarna, och antalet, är desamma oavsett sexuell läggning.

Vi spinner vidare på den inslagna vägen. Andra problematiska och farliga formuleringar vi svänger oss med är myter om muslimer, som ”muslimer stödjer IS” och ”muslimska män slår sina fruar” eller alla oändliga myter och fördomar om judar, t ex att ”alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza” eller ”judar vill ta över världen och styra över media och världsekonomin”. Ingen av dessa myter stämmer: majoriteten av muslimer stödjer inte IS (majoriteten fördömer IS), en bråkdel av muslimska män slår sina fruar (tips från coachen: mäns våld mot kvinnor existerar bland oss alla) och judar vill inte ta över världen eller styra över varken media eller världsekonomin. Fördomar och myter om muslimer och judar, i större sammanhang är, allt som oftast, konspirationsteorier.

frat5n-2-webVad är orsaken till att vi har ett ständigt behov av att generalisera och kategoriskt tillskriva en företeelse eller en grupp människor egenskaper och förmågor? Jag har redan varit inne på tillfredsställelsen i att tycka lika, att vi har en tydlig överenskommelse om att ”Tyskland spelar tråkig fotboll”. Det för oss samman, det är ett ”kitt” och vi stärker relationerna till människor i vår närhet.

De mer problematiska generaliseringarna om människor, eller grupper av människor, är svårare att förstå sig på. Samma behov som i nyss nämnda ”harmlösa” generaliseringar tillfredsställs också då vi väljer att påklistra andra människor egenskaper, eller förmågor, utifrån enstaka fall. Uttrycket ”muslimska män slår sina fruar” är en obehaglig slutsats som fördömer och misskrediterar en väldig massa människor. Det hade varit mer korrekt att säga att ”mäns våld mot kvinnor är ett ständigt problem”, eftersom fenomenet mansvåld, tyvärr, är en del av samhället.

Vi är alla olika. Att vi är svenskar, romer, SD:are, har Downs syndrom, är homosexuella, judar eller muslimer innebär inte, per automatik, att vi är likadana som andra som också utgör en del av  samma grupp. Vi är individer.

Fördomar och myter är nödvändiga ingredienser i vårt behov av kollektivt generaliserande. När fördomarna och myterna grundar sig i rädsla och/eller hat mot det, eller de, som uppfattas som avvikande, och används i syfte att stigmatisera, att peka på olikheter och att framställa vissa som sämre, mindre värda eller mer kriminella än andra, det är då vi har halkat in på fel kurs. Det är då vi lägger ytterligare ett vedträ på intoleransens brasa. Vi har alla, individuellt och kollektivt, ett ansvar i att släcka brasan.

Lästips:

Fördomar är felaktiga generaliseringar

Argumentationstips

Att kleta etikett på människor

I fokus, Krönikor

Förlåt om jag låter cynisk

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har dött under alla år. Barn, kvinnor och män. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar. De har spolats upp på land, inte minst på grekiska stränder, i åratal.

Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade ”tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.

Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala, såväl som hårresande, detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

sea-412519_640Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas ”adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om ”massinvandring”, ”skäggbarn”, ”lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.

Krönikor

Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik…

Ordet kulturmarxist känns inte helt fräscht för de flesta efter att terroristen Breivik populariserade det i sitt manifest och den video han spred i samband med terrordådet i Oslo. Men många gillar det och efter att Breivik började använda begreppet har det spritt sig och används av många nationella, nazister och sverigedemokrater för att beskriva alla som, kort och gott, är det minsta positiv till invandring. De mer pålästa användarna av detta ord säger att uttrycket inte är problematiskt alls, eller hatiskt, utan bara används för att beskriva en viss kulturtradition i Frankfurtskolans efterföljd. Jomen, joho, exakt, just det! I denna artikel ska vi kika närmare på detta, egendomliga nyord.

Breivik använde ordet fritt i sitt manifest. Breivik hade själv inspirerats av den gravt islamofobiska counter-jihadrörelsen när han använde begreppet. islamofoberna har använt ordet ett par år nu för att beskriva de som de anser är ”islamkramare” och för det ”multikulturella”. En del nazister har, som i exemplet ovan, också anammat ordet, men för att sprida hat mot både muslimer och judar-

Men varifrån kommer det?

Som DN redan skrev i slutet av förra året kommer ordet från nazisterna. Om man läser nazitysk media från 30-talet ser man det ganska ofta. Då kallades det ”kulturbolsjevism”.

Dagens användare försöker vifta bort nazikopplingarna till ordet genom att säga att det handlar om ”maktstrukturer” och ”Frankfurtskolan”. Så här skriver Mats Dagerlind på det SD närstående Avpixlat.

Nazisternas användning av uttrycket var snarast en främmande fågel i sammanhanget eftersom man hade närmast schizofrena urvalskriterier för vad som var god kultur. Visserligen fördömde man följdenligt det nya och gränstänjande men samtidigt också mycket av det borgerliga och intellektuella utifrån en socialistisk politisk värdegrund som inte nämnvärt skilde sig från den som ordet kulturbolsjevism ursprungligen tillkommit för att klandra.

Kulturmarxism är däremot något helt annat. Här är det till att börja med den vidare kulturgeografiska betydelsen av ordet “kultur” som avses. Begreppet används för att beskriva en utvidgning av den marxistiska ekonomiska teorin om makten över produktionsmedlen till ett allmängiltigt sätt att betrakta samhälleliga maktstrukturer utifrån ras, etnicitet, kön o s v, med ursprung i den så kallade Frankfurtskolan. Allmänt finner man de värsta avarterna av denna överideologi hos planhushållningsvänstern men delar av den omfamnas numera också av många socialdemokrater och liberaler, i synnerhet i Sverige.

Avpixlats beskrivning är ganska typisk. Det är så man rättfärdigar användandet av ett ord Breivik populariserat.

Men, det tragikomiska är att om man studerar användningen av ordet kulturbolsjevism, som nazisterna använde har det samma betydelse som Avpixlat anger. Ordet myntades av nazisterna för att sprida hat mot Frankfurtskolans arbete. 

Innan jag går in på det: här följer två exempel på användningen av detta ord. Det första är från nazisttidningen Völkischer Beobachters utgåva från den 17 december 1931… ”Kulturbolsjevistisk  triumf i Thüringen” och den andra är hämtad från samma tidning från den 18 december samma år och handlar om ”borgerligt marxistisk kulturbolsjevism”.

Dessa exempel handlar om konst och den konsttradition som man ansåg var fördärvlig: ”negerkulturen”… Det var som en del av ”kulturkampen”, för en ”ren arisk upplyft kultur”, som ordet myntades.

Nazisterna klassade nämligen en del konst som var modern, jazz, Picasso, etc, som ”degenererad konst”, eller ”kulturbolsjevistisk konst”! I hatet mot konsten pekade de ut en grupp som de ansåg drev en judisk-bolsjevistisk konspiration för att förstöra den sanna ariska konsten. ¨

Denna grupp var….

*trumvirvel*

… det som sen kom att kallas Frankfurtskolan.

Speciellt en institution ansågs vara källan för denna konspiration, Institut für Sozialforschung in Frankfurt. Och om nu någon undrar var ordet Frankfurtskolan kommer från så är det från detta institut. Här verkade György Lukács, Karl Korsch, Karl August Wittfogel, Friedrich Pollock och andra som nazisterna sedermera överöste med hat. Institutet förenade nämligen några av de värsta sakerna nazisterna kunde tänka sig: judar, socialister och modern kultur, och blev syndabock för mycket av det som nazisterna såg som ont.

De grupper som idag är kända som Frankfurtskolan ansågs bygga ”nya maktstrukturer” för att förstöra kulturen. Speciellt hatat var Lukács koncept om ”Aufhebung der Kultur”, att ”upphäva kulturen”, d v s att rycka kulturen från sina moralistiska kristna rötter. De var ”kulturrelativister”, sa nazisterna, som upphävde alla klassiska begrepp om gott och ont. Lukács och de ledande i denna grupp var dessutom socialister och marxister, vilka tillsammans med judarna var den främsta fiendebilden för nazisterna vid den här tiden. De var marxister, alltså ”bolsjeviker”, och så föddes begreppet ”kulturbolsjevism” för att beskriva det arbete de gjorde.

Av polemiska skäl vidgade man begreppet till liberalerna också efter en kort tid och sen till ett samlingsord för mycket av det man hatade med andra kulturer, judar, Amerika, eller modern kultur och… givetvis socialisterna.

Det är med andra ord lagom fräscht att detta ord dammats av på nytt. Men det är mycket talande för vår tid. Så när Mats Dagerlind på Avpixlat förklarar att ordet inte alls har en nazistisk grund eftersom det används för att beskriva vad Frankfurtskolan är, så bekräftar han det han säger sig dementera.

Det är ingen slump heller, att nutida rabiata antisemiter och förintelseförnekare, som Israel Shamir, gärna hetsar mot Frankfurtskolan.

För övrigt gillar många nazister, nationella och sverigedemokrater helt klart återvinning. 2010 kartlade jag ursprunget för ordet ”kulturberikare”. Det härrör från det nazistiska ”kulturträger”, d v s kulturframdrivare.

Denna krönika har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

I fokus, Krönikor

Förorts-Pride i blåsväder

Tidigare chefredaktören för SD-tidningen Samtiden, numera skribent på hatsajten Avpixlat, Jan Sjunnesson har skapat en egen Pride-parad, kallad Pride Järva, som ska gå genom diverse invandrartäta platser, som Husby.

Som argument hänvisas till en artikel av Per Pettersson, som skriver om hatet mot bögar i Husby. Sjunnesson menar att samhället måste ta ställning mot detta, och det har han förstås rätt i.

Men paraden har skapat starka motreaktioner, inte minst från RFSL, som med lika stor rätt inte tycker konceptet Pride ska kidnappas av muslimhatare med en agenda att förstöra. Per, som används av Sjunnesson som en sorts marknadsföring, har tydligt tagit avstånd från detta.

Sverigedemokraterna, som överlag alltid avskytt Pride, är nu mäkta upprörda över att ”vänstern” låter ”muslimerna” komma undan. Och så håller det på. Sjunnesson har skrivit ett synnerligen långt blogginlägg om hur dumma alla är och hur han minsann varit engagerad i frågan i åratal, och så kan det förstås vara. Inte alla sverigedemokrater är HBTQ-fientliga, även om partiet i stort har det anslaget.

Det blir än mer bisarrt när Avpixlats Mats Dagerlind, som ofta uttryckt sig homofobiskt, dyker upp insvept i en Pride-flagga, ivrig att föra sin nyvunna hjärtefrågas talan, enligt principen att fiendens fiende, där muslimer är fiender och HBTQ-personer är nästa led, är hans vänner.

Jag menar att egentligen är detta två frågor. Den första är: Har Sjunnesson et al rätt i sak? Ja, absolut. Det ska inte finnas platser i Sverige där inte Pride-tåg kan genomföras. Personligen tror jag dock att den som hoppas på äggkastning och bråk blir besviken. Min erfarenhet, efter att ha bott mitt i Jakobsberg i flera år, är att människor där överlag är öppna och trevliga och kommer att tycka att det är intressant att något händer. Jag tror att de som bråkat med Per och andra är en minoritet, som inte lär töras visa sig. Jag kan förstås ha fel. Jag hoppas inte.

Vi som stödjer SDDen andra frågan är också relevant. Om nu Sjunnesson brinner för HBT-frågor (utan Q, men ändå), och tillhör en grupp människor som jag vill påstå är den mest homofoba i Sverige, nämligen SD – varför börjar han då inte gräva där han själv står? Varför inte ta tag i sina egna först? Vi människor lyssnar avsevärt mer på de vi gillar än de vi vet avskyr oss. Så varför gå på muslimer när han har ett hästjobb att göra på hemmaplan?

Jag har följt Sjunnesson av och till rätt länge, och jag har aldrig sett honom ta en enda HBT-debatt.

Varför inte ordna en Pride-parad genom ett SD-fäste, där de har 40 procent? Det vore något. Det skulle verkligen kunna göra skillnad.

Bilden till höger är från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Där var Sjunnesson själv medlem tills för något halvår sedan. Han gick ur p g a den råa rasismen, vilket förstås hedrar honom, men han tog ingen debatt. Han satte aldrig ner någon fot.

Han agerade inte mot vare sig homohat eller rå rasism.

Det är därför svårt att känna något annat än att hans engagemang har ett helt annat syfte än att värna om HBTQ-frågor.

Det är synd.

Han hade kunnat gjort så mycket bra genom att ta striden internt.

Själv kommer jag inte att gå i hans tåg. Jag väljer den andra demonstrationen, om jag är kvar i Stockholmsområdet. Det goda med det onda är att nu händer det.

Järva har fått inte mindre än två Pride-event.

Ett för HBTQ-aktivister.

Ett för sverigedemokrater.

HBTQ-frågor i fokus?
Det är visserligen inte Sjunnesson som skriver, men han kommenterar. Är verkligen HBTQ-frågorna i fokus? Eller finns andra drivkrafter?

Ur en halalhatargrupp. I sammanhanget vill vi påminna om att halalslakt går till på samma sätt som övrig slakt i Sverige, förutom bönen och vändandet mot Mecka. Enda anledningen att lägga upp detta är en vilja att håna och trakassera muslimer.
Ur en halalhatargrupp. I sammanhanget vill vi påminna om att halalslakt går till på samma sätt som övrig slakt i Sverige, förutom bönen och vändandet mot Mecka. Enda anledningen att lägga upp detta är en vilja att håna och trakassera muslimer.