Adam Cwejman: "invandring är en samhällsvinst"

Gästinlägg av Adam Cwejman.

Adam Cwejman

Det talas mycket om huruvida invandring som fenomen är en samhällsekonomisk vinst eller förlust. 2009 skrev Jan Ekberg, nationalekonom på Växjö universitet, på DN Debatt (15/10) om att invandringen ökar befolkningen och därmed påfrestningen på den offentliga sektorn. Ekberg drar slutsatsen att: ”Det finns således inga särskilt starka offentligt finansiella argument för framtida invandring.”

Intresset för att diskutera migrationens ekonomiska effekter är uppenbarligen stort. Och trots att det ofta blir mycket uppståndelse kring debattinlägg som landar i att invandring endast är en marginell samhällsnytta – eller kanske till och med en kostnad – finns det goda belägg för att förflyttningar över gränserna i själva verket är en ren nettovinst.

Frågan är dock hur stor roll detta egentligen spelar. Är det inte bättre att vi fokuserar tid och resurser på att generera så positiva resultat som möjligt från migrationen, istället för att försöka räkna plus och minus, och sedermera hitta på någon godtycklig kvot för hur många människor som får röra sig över gränserna per år?

I en nyligen publicerad rapport av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) presenterar man resultatet från en omfattande forskningsstudie av 14 OECD-medlemmar som tagit emot invandrare från 74 länder under perioden 1980-2005. Man konstaterar svart på vitt att invandring ökar sysselsättningen utan att tränga ut lokalbefolkningen från arbetsmarknaden, och att även antalet investeringar ökade som en direkt följd av immigrationen.

Att invandring under goda förhållanden är en samhällsvinst är knappast ett kontroversiellt resonemang. Tvärtom erkänns det även av uttalade immigrationsskeptiker som vill minska den internationella rörligheten över gränserna. Ett exempel är Demetrios G. Papademetriou, ordförande på Migration Policy Institute, som menar att migration, om den fungerar väl, utan tvekan ”kan ge stora ekonomiska vinster till mottagarsamhällen, invandrarna och deras familjer, både i ursprungslandet och i destinationslandet.”

Och det är just detta som är poängen. När nu även många av de som vill begränsa invandringen medger att migration under rätt förutsättningar kan leda till att alla blir vinnare bör debatten istället handla om hur vi skapar just dessa förutsättningar. En lyckad migration bygger på tre grunder: språk, lagar och sysselsättning. Alla som bor och lever i ett land måste kunna språket och följa lagarna. Och i ett land som Sverige där vi tror på att människor ska få möjlighet att försörja sig och få inflytande över sina egna liv är det en självklarhet att verka för full sysselsättning. För invandringen innebär detta att vi måste göra det mycket lättare för nyanlända att lära sig svenska, skaffa sig kunskaper om de lagar och regler som gäller i Sverige, samt snabbast möjligt komma ut på arbetsmarknaden eller börja studera.

På dessa områden har vi mycket kvar att göra. Språkundervisningen är trots regeringens insatser i stort behov av att förbättras. Samordningen mellan kommuner och frivilligorganisationer som arbetar med integrationsfrågor och stöd till invandrare måste öka. För att öka sysselsättningen krävs en satsning på företagande och entreprenörskap – framförallt måste det bli lättare för småföretag att anställa. Sverige är även i stort behov av en mindre stel arbetsmarknad.

Genom att säkerställa en god utbildning i språk och lagar för invandrare kombinerat med ett bättre företagsklimat och en flexiblare arbetsmarknad skapar vi en situation där migrationen kan ge mycket positiva effekter för den svenska samhällsutvecklingen. Hur vi bäst går tillväga för att åstadkomma detta – och inte vad invandringen tros ha haft för nettoresultat förra året – bör vara diskussionens kärna.

/Adam Cwejman, liberal skribent

Kortfattat om kultur och rasism.

Ibland är det extra tydligt, hur rasistiska grupperingar och rasistiska idéer vill värna om det så kallade svenska. Den 3 oktober 2012 visades på Kulturnyheterna ett inslag om hur Dalateatern i Dalarna fått mängder av kommentarer och påhopp på grund av en enda anledning.

Huvudrollsinnehavaren i Hemsöborna, Måns Clausen, har fel hudfärg. Ett av de rasistiskt färgade mailen menar att regissören svikit svenskarna och smutsat ned Strindbergs verk genom att använda en mörkhyad skådespelare till rollen som Carlsson.

Något som tycks gå rasister förbi är att kultur på det stora hela, i Sverige, i dag, har som ett av sina främre syften att utmana, väcka debatt och diskussion, ifrågasätta, hitta nya vägar att gå. Att använda en mörkhyad skådespelare till ett verk som tillhör den svenska kulturen på ett sätt som Hemsöborna.. hur nytänkande det är går säkert att debattera, men poängen är ändå att den har rätt att göra det. Det är kulturens roll.

Det som är spännande med det hela är att det rasisterna är ute efter – att bibehålla den svenska kulturen svensk, är att genom de metoder de vill använda sig av, åstadkommer precis det motsatta.

Här kan du se inslaget på SVT.

Riksdagens Utredningstjänsts underkänner Sverigedemokraternas skuggbudget

Riksdagens Utredningstjänst underkänner de metoder Sverigedemokraterna
använder för att räkna ut sin så kallade ”skuggbudget”.

Sverigedemokraternas skuggbudget innehåller som vanligt en hel del ordande om alla miljoner man ska tjäna på att minska invandringen. Man ska minska kostnaderna för invandringen och slussa de pengarna till försvar, kriminalvård, pensionärer etc:

Vi skapar ett utrymme på 9 600 miljoner kronor 2013, 22 500 miljoner kronor 2014, 31 300 miljoner kronor 2015 och 38 300 miljoner kronor 2016. Totalt under budgetperioden skapar vi ett utrymme på 101 700 miljoner kronor genom en mer ansvarsfull invandringspolitik.

Sverigedemokraterna kontaktade Riksdagens Utredningstjänst för att få hjälp att räkna på sin ”skuggbudget”. Men hur ska man tolka dessa ord från Utredningstjänsten i en av rapporterna.

Att som uppdragsgivaren önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs. Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.

Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt. Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.

SD har alltså tagit en rapport av RUT som kom fram till att ”de beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.” Av den rapporten gjorde de en skuggbudget som säger att Sverige kan spara pengar genom att skära ner just dessa nettoutgifter.

En rapport som säger att samhällsekonomin påverkas på så många fler sätt av invandringen att man inte bara kan ha ett snävt budgetperspektiv har SD tillämpat snäva budgetperspektiv på.

Sverigedemokratisk logik i ett litet nötskal.

 /Av Michael Gajditza och Torbjörn Jerlerup

När Demofon presenteras i avpixlat skick…

Hatsajten Avpixlat har en person som mer än andra kommit att bli ansiktet utåt för den ”nyhetssajten”, det är ”Demofon”, dvs Mats Dagerlind. Niklas Starow snappade upp en dialog på twitter som är väldigt avslöjande om hur Demofon fungerar. Starow skriver ett gästinlägg om det här.

Detta är böghataren och invandrarhataren Mats Dagerlind. Han driver det han själv kallar “enmanstankesmedjan” Demofon. Jag är personligen ej förvånad över att det är en “enmanstankesmedja”.

Vi kan nog ge honom epitetet “kvinnohatare” också efter detta massiva övertramp.

Jag har debatterat mot många troll på diverse forum genom åren, men det är ett ytterst fåtal som ens har kommit på tanken att på det här viset kränka en person vars mor tagit livet av sig.

Vi är många som förlorat våra mödrar på ett sätt eller ett annat och att vara ett svin mot en vars mor nyligen gått bort får det att koka lite mer än vanligt hos mig.

/Niklas Starow

PS

På kvällen noterar vi att han raderat en massa tweets. Undrar varför? Gillar inte Demofon att själv vara avpixlad?

Myt: Saudiarabien blir alltmera radikalt

MYT:

”Saudiarabien blir alltmera radikalt!”

DN har publicerat en nyhetsnotis den 3:e oktober, som delvis avväpnar den vitt spridda myten om att islamistiska diktaturstater kontinuerligt blir mer och mer radikala och brutala mot kvinnor. Ofta tas det upp i debatter att alla muslimer som flyttat till EU blir mer radikala, och deras barn, andragenerationen blir ännu mer radikala och hänsynslösa. Det är sjuka och felaktiga myter, som behöver bemötas.

Myndigheterna i Saudiarabien ska instruera den religiösa polisen att dra upp strikta guidelinjer för deras arbetsmetoder, så att individuella officerare inte längre kan agera oreglementsenligt, på eget initiativ och godtyckligt förhöra, trakassera eller döma vem som helst till olika bestraffningar direkt på platsen.

Bild saudiarabiska män
Än styr det gamla gardet. Men blir Saudiarabien radikalare eller inte?

Den religiösa polisen förlorar bland annat den rätt de haft att genomföra slumpmässiga förhör, kroppsvisitationer eller husrannsakningar utan brottsmisstanke eller tillstånd.

Det här ses av många som ett par små — men viktiga — steg i ledet mot en bättre människo- och kvinnosyn.

Saudiarabien är fortfarande en diktatur. Men de mindre reformförsöken som har påbörjats fr.o.m inledningen av år 2012, som räknas upp i GulfNews artikel — som DN refererar till — ger viss förhoppning om en långsam och icke-våldsam demokratiseringsprocess, så småningom.

DN:www.dn.se/nyheter/varlden/religionspolisen-far-mindre-makt

Kompletterande källa: Gulfnews — AFP, Associated Press

 

Mångkultur och mångkultur

Fast Food Street FestivalDet finns en förvirring angående ordet ”mångkultur”. Å ena sidan är det en beskrivning av levd erfarenhet. Av upplevelsen att befinna sig i en vardag där det är möjligt att samtidigt tjuvlyssna på folk som pratar farsi, hålla kinesisk elektronik i händerna, snabbäta en kebab, bära amerikanska jeans, läsa en ledare om knätofsar och på det stora hela sammanfoga stora delar av världens ekonomiska, sociala och kulturella väv i en enda ögonblicksbild.
Å andra sidan är det också en beskrivning av inkluderande offentlig policy, som syftar till att göra det enklare för olika gemenskaper att ge uttryck för sina kulturella identiteter.

Dessa tu ting är inte samma sak. Och däri ligger förvirringen.

Mångkultur som levd erfarenhet är egentligen långt mindre komplicerat än det låter. Vi behöver inte ens lämna landet för att uppleva det — en norrlänning och en skåning som hamnar i en diskussion upptäcker förmodligen att skillnader finns. Eller, varför inte, en PC-användare och en Applefanatiker. Det finns tusen och åter tusen sätt att bygga gemenskap på, och när medlemmar av dessa gemenskaper möts så uppstår fenomenet mångkultur.

Det är någonting som inträffar närhelst människor bygger gemenskap kring saker och ting. Och människor är fenomenalt duktiga på att bygga gemenskap.

Mångkultur som offentlig policy är även det mindre komplicerat än det låter. I sin enklaste form är det helt enkelt att det offentliga inte lägger sig i vad människor gör med sina vardagar, och låter olika gemenskaper ta sig de uttryck som passar dem. I lite mer involverade former kan det förekomma åtgärder för att bygga plattformar för att underlätta dessa gemenskapers deltagande i det offentliga samtalet.

Som varje punkare vet, så översätts inte gemenskap automatiskt till ett erkännande som legitima deltagare i den offentliga debatten.

Skillnaden kanske kan verka subtil, men kom ihåg uppdelningen: levd erfarenhet och offentlig policy. Det ena är någonting vi kan se hända på gator och torg, det andra är någonting som tar plats i offentliga dokument. Och den som vill kritisera mångkultur på ett meningsfullt sätt behöver ta denna skillnad i beaktande.

Det är exempelvis inte möjligt att kritisera det offentligas inställning till sina medborgare genom att påpeka att vissa medborgare är konstiga. Att en grupp upplevs som märkliga är inte någonting som har någon bäring på hur det offentliga bör agera — det är helt enkelt inte formulerat på samma nivå. Det kan på sin höjd användas för att bygga engagemang inom den egna gemenskapen, men det är inte en politisk fråga.

Den som vill kritisera mångkulturell politik måste göra det utifrån en politisk utgångspunkt. Allt annat är löst tyckande, och bör betraktas som sådant.

Att betrakta människor som investeringar, inte kostnader

Flyktingmottagning och invandring till Sverige utgör inte en negativ kostnad för landet, anser Michael Gajditza (L). Hur kan man påstå någonting sådant? Läs vidare så kommer förklaringen!

Sveriges befolkningspyramid. SCB

Fråga ”vanligt folk” om de är beredda att investera i att vi har en bra sjukvård i Sverige, eller en bra skola och utbildning. De allra flesta skulle säga att det måste vi givetvis. Ställ samma fråga om investeringar i järnvägar och broar, som Öresundsbron, och de flesta håller med även om det. Det kostar pengar, men alla är överens om att det är positivt. Det är investeringar för framtiden, för våra barn och barnbarn.

Michael Gajditza från  Liberaldemokraterna (som även är medarbetare på Motargument) har utvecklat ett resonemang kring detta som går ut på att visa att invandring är en fråga om investeringar.

Jag frågade honom om hur hans idé ser ut.  Gajditzas idé är i korthet så här.

Vi behöver investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård nu och i framtiden kräver, som ska bygga framtidens järnvägar och bli framtidens forskare, menar han, och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

Sveriges befolkning åldras. För att skapa resurser för framtiden behövs människor.

När staten använder pengar till ett sjukhus, en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering, liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en så bra och smidig integration som möjligt börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid.

Det finns många som anser att rasisterna har fel när de ser invandrare som parasiter. Det är bra, men många försöker bemöta detta med att ”vi ska vara snälla”, idka välgörenhet, och ta emot flyktingarna, trots att det kostar mycket. Frågan är om inte det tänkandet, hur välmenande det än är, spelar rasisterna i händerna. Då gör vi också invandringen till en kostnad, som vi kan välja att skära ner på om vi vill, om vi inte har råd att vara ”snälla” längre.

Men tänk om det inte är så? Tänk om invandringen fungerar som investeringar på järnvägsnätet. Att om man inte nysatsar och tar in mer framtida arbetskraft, och om man inte satsar på dem när de kommit hit, då riskerar delar av ekonomin att förfalla.

Om vi ser på invandring och flyktingmottagning som en investering så försvinner mycket av denna fokusering på kostnader. Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om att det kan få positiva spin-offs och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse, kanske du frågar. Tja, hört talas om reservfonder, är Gajditzas svar?

Jag är övertygad om att om man inte bara ger upp om om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer deras påverkan samhälleligt att bli ett stort plus över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även acceptera att vi inte kommer att lyckas med exakt alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning, vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Gajditza avslutar:Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och vi andra, som ser människor som en tillgång och en investering!

Myt: SFI-bonus (uppdaterad september 2014)

Har ni sett denna myt?

MYT:

”Varje invandrare får 12 000:- från SFI!”

”Alla invandrare får 12 000 kronor per person i skattefri SFI-bonus.”

Det här har varit en välspridd myt, som ingått i en välkänd och felaktigt uträknad ”paket-myt”, som ännu idag verkar vara lätt att skicka vidare på nätet. Kanske litar många automatiskt på att denna myt stämmer till 100%, utan att ens fundera över att kolla upp fakta själv.

Uppdatering: SFI-bonus är nedlagd och existerar ej!

INFO på Skolverket.se

Fakta: (som gällde före augusti 2014)

SFI-bonus innebar att nyanlända invandrare som slutförde en av SFI-kurserna på svårighetsnivå 1B, 2C eller 3D kunde bli beviljade en bonus. Den enskilde kan inte själv välja vilken svårighetsnivå man ska gå, ett lämplighetsprov görs och varje person blir därefter placerad i kurs med passande nivå.

Bild av Ove Waldemarsson

Beroende på vilken nivå på kurs som varje studerande har slutfört kan hen ansöka om bonusen på 6 000, 8 000 eller 12 000 kronor. För att få den högsta summan, 12 000 kronor, ska personen ha klarat av nivå 3D inom ett år. Den kursen vänder sig till personer som har 9 år skolutbildning eller mer, alltså högutbildade som har vana att studera samt har förkunskaper hur man lär sig ett nytt språk.

År 2011 gick 31 401 elever på SFI-kurs 3D, av totalt sett 102 400
20% avbröt 3D-kursen under året, 47% blev godkända.
Cirka 4 av 10 SFI-elever har högst 9 års skolutbildning i sitt hemland.

Bonusen har införts enbart för att motivera fler invandrare att lära sig svenska i snabbare takt. För att de ska kunna komma in på arbetsmarknaden något fortare.

Invandrare har ej rätt till studiestöd under tiden de läser svenska på SFI.

Övriga villkor:
Gäller endast folkbokförda i Sverige efter 1 juli 2010.
Gäller endast vuxna, 18-64 år, de som är yngre än 18 ska ej gå SFI, de ska lära sig svenska i grundskolan eller gymnasieskolan.
Man måste slutföra godkänd SFI-kurs på 12 månader, eller senast inom 15 månader från första folkbokföringen i en svensk kommun.
Man behövde ha erhållit betyg E eller högre, före den 31:a juli 2014.

UPPDATERAD september 2014 : Ingen kan längre få SFI-bonus, eftersom SFI-bonusen har lagts ner.

Ska poliser bara få bära kors, men inte hijab?

Korset syns högst upp på kronan

Sverigedemokraten Kent Ekeroth har lämnat in en motion där han föreslår att vi bör förbjuda synliga s.k.  ”religiösa attribut” på poliser. Motargument.se tittar närmare på mytbildningarna runt detta med kulturella klädesplagg, som hijab och turban, på poliser. Det som de som är mot de s.k. ”religiösa symbolerna” glömmer är att det redan finns en religiös symbol på alla polisuniformer: korset. 

Den första person i Sverige som börjat utbilda sig till polis och som bär en traditionell kulturell klädsel, hijaben, är Donna Eljammal. När nyheten om att hon utbildar sig iklädd hijab började spridas, var det många som gick i taket över det.

Kent Ekeroth är en av dem:

Om en polis, som den i slöja, ändå väljer att bära ett religiöst attribut på ett uppseendeväckande synligt sätt, blir detta en tydlig markering till medborgaren denne möter i sin tjänsteutövning om att polisen är mer än bara polis och att denne också hyser andra lojaliteter…

Slutligen kan man också fråga sig om en person som är så extrem i sina åsikter, att denne inte kan finna sig i att bära en religiös symbol dold under sina kläder, verkligen är passande som polis från första början…

Det finns inga skäl att vara rädd för att polisen skulle bli ”extrem”, som Ekeroth hävdar. Är polisen idag extrem eftersom de bär kors allihopa?

På alla alla polisuniformer, och på alla polislegitimationer finns nämligen polisens vapensköld och överst på den ett fullt synligt kors.

Man kan jämföra situationen med hijabpolisen med debatten på 50-talet då de första kvinnliga poliserna kom. De bar nämligen ofta kjol och en del ifrågasatte det lämpliga med att personer med kjol, långt hår och kanske en sexig behå under uniformen, skulle fungera som poliser. Skulle inte respekten för polisyrket riskera att minska, och risken att  kvinnor hyser ”andra lojaliteter” och tar ställning för kvinnor främst, öka?

Farhågorna kom på skam. Det gick bra, naturligtvis!

I England har detta med att att låta poliser bära hijab, turban och liknande också slagit väl ut. 

Brittisk polis med Sikhisk turban (dastar)
  Brittisk polis med Sikhisk turban (dastar) [1] 
[1]  ”Photography by Sundeep Singh Osahn,www.sunnyphotography.co.uk

Välkommen till motargument.se

Idag invigs projektet motargument.se. Du kan följa oss via Facebook, Twitter, Google+ eller via vår hemsida.

Tecknat av Kent Wisti

Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Med Motargument.se vill vi skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga argument, påståenden och myter.

 Sociala media översvämmas av artiklar och propaganda från hatbloggar och olika politisk partier, med fakta och påståenden och myter, som inte ofta är enkla att bemöta. Många vill kunna bemöta argumenten men vet inte riktigt hur och tänker: “jag känner att sd:s argument är fel, men kan inte sätta fingret på vad”.

Googlar man kommer ofta rasistiska artiklar först i sökresultaten. Ingen samlingsplats har funnits dit man kunnat gå för att hitta motargument på Facebook eller i bloggosfären.

Det vill vi ändra på.

Välkomna till motargument.se!

%d bloggare gillar detta: