Motargument mot förintelseförnekarna

När man pratar om Adolf Hitlers böcker pratar man ofta om hans ”enda” bok: Mein Kampf, som gavs ut 1924 och 1927. Ibland nämns hans outgivna manuskript från 1928 och samlingarna av hans tal från 30-talet. Det är sällan man hör något om en annan som gavs ut i hans namn, från 1925. Ändå avslöjar den mycket om hans hat.

”Bolsjevismen från Moses till Lenin, en dialog mellan Hitler och mig” av Dietrich Eckart. Boken skrevs av Eckart, en av de tidiga nazisterna och mannen Hitler själv beskrev som sin närmaste vän och inspiratör. Manuskriptet hann inte bli klart innan Eckart dog, så nazistpartiet gav ut det i efterhand. Att läsa den är kusligt. Den skrevs givetvis på tyska, men kan läsas på både svenska och engelska på nätet (eftersom nazister översatt och sprider den) men även antinazister bör läsa den, för att förstå judehatets mekanismer.

”Luther”, sköt jag in, ”uttalade sin åsikt om det klart nog. Han uppmanar oss att bränna synagogorna och de judiska skolorna och begrava resterna ‘så att ingen människa någonsin igen ska behöva se en sten eller aska från dem.’ Gud kommer att förlåta oss vad vi tidigare har tolererat genom vår okunskap — ‘Jag kände inte till det själv’, skrev han — men nu, då vi varit medvetna om vad som försiggått, har vi inte riskerat, till något pris, att skydda dessa byggnader ‘i vilka de förtalar, förbannar, spottar på och smädar både Kristus och oss.’ (Luther, Von den Juden und ihren Lügen) Vi kan knappast tala starkare själva. Han uppmanade också till förstörelsen av deras hus, i vilka de fortskred på samma vis som i sina skolor. ‘Vissa kanske kommer tycka’, beklagade han, ‘att min dom är alltför hård. Den är, om något, för mild, för jag har sett deras skrivna verk.’ … ”Bränna deras synagogor, är jag rädd, skulle vara till liten nytta”, ryckte han på axlarna. ”Även om där aldrig funnits någon synagoga, judisk skola, något Gamla Testamente eller någon Talmud, skulle den judiska anden fortfarande finnas där och ha sin verkan. Den har alltid funnits där.

”Jag skulle vilja veta”, sade jag, ”vad arbetarna skulle säga om man visade dem svart på vitt vad prånglarna eller storindustrialisterna hade haft för hemlig moralisk filosofi av den mest avskyvärda sort sedan tiden ‘x’. Deras ursinne skulle vara enormt. ‘Aha!’ skulle alla ryta. ‘Med sådana föreskrifter är det inte undra på att djävlarna plågar oss så! Att så var fallet! Hur kan någon var så ond och avskyvärd? Hela bunten av dem borde utrotas!’ De skulle fortskrida på så vis, som om de vore galna, och rätteligen så…

”Sanningen”, sade han, ”är, minsann, som du en gång skrev: man kan bara förstå juden om man vet vilket hans ultimata mål är. Och det målet är, bortom världsstyre, tillintetgörandet av världen. Han måste ta ner resten av mänskligheten, intalar han sig själv, för att kunna förbereda paradiset på jorden. Han har fått sig till att tro att bara han är kapabel till denna stora uppgift, och, begrundande hans idéer om paradiset, är så verkligen fallet. Men man ser, om än bara i den mån han tillåter, att han i hemlighet drivs till någonting annat. Samtidigt som han låtsas för sig själv att han upphöjer mänskligheten plågar han män till förtvivlan, till vansinne, till förkrosselse. Om motstånd inte reses kommer han att förgöra hela mänskligheten. Hans natur tvingar honom mot det målet, även om han däri dunkelt förstår att han därmed måste förgöra också sig själv. Det finns ingen annan väg för honom; han måste agera så. Denna insikt om det ovillkorliga beroendet av hans egen existens uppå den av sina offer framstår för mig vara den huvudsakliga anledningen till hans hat. Att vara förpliktad att försöka att tillintetgöra oss med all sin styrka, men på samma gång att förutse att detta oundvikligen måste leda till hans egen undergång, däri ligger det. Om du så vill: Lucifers Tragedi.

”Jag” i boken är Eckart, ”han” är Hitler.

Boken gavs ut i många utgåvor under nazitiden. Den som läst den kan inte tvivla om vad som väntade. (Det ska noteras att Hitler ibland under 30-talet tonade ner sin och partiets judehat av taktiska skäl. Det räcker med att läsa partitidningen Völkische Beobachter 1932 och 33 för att se det, det var kraftigt nedtonat. Men för den som ville se fanns det sätt att ta reda på vad verkligen Hitler och nazisterna ville med judarna)

Ord betyder mycket. Ofta hör man påståenden från förintelseförnekare att Hitler aldrig velat utrota judarna. Eckarts bok visar motsatsen.