Kategoriarkiv: Krönikor

I fokus, Krönikor

Legitimera inte terrorn!

Vi ser ett nytt Sverige, med våldsamheter som vi inte är vana vid. Detta är självfallet skrämmande och det är lätt att falla in i kören av skrämda röster. Vi har sett hur asylboenden blivit nedbrända och det kan knappast ha undgått något att en person har begått fruktansvärda dåd på en skola i Trollhättan.

Innan jag börjar så vill jag sända mina kondoleanser till alla som på ett eller annat sätt (direkt eller indirekt) blivit offer för dåden – där de i Trollhättan får extra tankar då jag också har skolan som arbetsplats.

Gärningsmannen i Trollhättan har identifierats som Anders Lundin-Pettersson (ALP), 21 år gammal. Jag kommer att göra en jämförelse med andra händelser som diskuterats, en jämförelse är inte att jämställa – något som är viktigt att poängtera. Det jag kommer jämföra är inte heller händelserna i sig utan diskussionen som förts kring dessa händelser.

Vem har skulden?

Det dåd som ALP utfört har kastat ljus på politiker och politiska partier. När det gäller skuld så vilar det mellan SD som ska ligga bakom det hela eftersom de öppnat upp fönstret till en normaliserad rasism eller så är det regeringen och de etablerade partierna som bär ansvar på grund av den invandringspolitik som förts ”de senaste 40 åren”.

Den som väljer att skylla på SD fullt ut missar att hatbrott skett långt innan SD fanns. De för en rasistiskt politik men det politiska partiet kan inte stå till svars för brott som enskilda människor gör. Då skulle vi behöva fråga oss vad Anders Eklund har för politisk tillhörighet etc.

Jag skyller inte detta på SD, jag skyller detta på ett bristande vuxenansvar och för lite resurser för att kunna fånga upp barn/ungdomar som mår så uppenbart dåligt att de är kapabla till dylika dåd. Till detta har vi en bristande psykvård och för lössläppta regler gällande hot och kränkningar på nätet och IRL (självklart gällande både rasister och människor med ”annan etnisk bakgrund” som kränker/hotar/våldför sig).

Den retorik som SD har öppnat upp för spelar in på många ställen, kanske att det kan vara det som ligger bakom bränder på asylboenden – det är dock en lång sträcka mellan att kritisera samhället och att sätta tändstickan till plånet.

Den som väljer att skylla på etablissemanget  och se deras agerande som en legitim anledning till dåden, skulle då behöva ställa sig bakom Husbykravallerna (jag gjorde inte det), bakom AFA:s härjningar och alla de uppror som skett i orättvisans namn. Varför då…?

Alla som arbetar med människor kan relatera stora delar av destruktivt/våldsamt beteende till faktorer i personens närhet. Blivit mobbad, är fattig, har känslan av maktlöshet eller att bli utnyttjad i, och av, samhället. Det går att förstå vad som ligger bakom fruktansvärda handlingar men handlingen ges inte legitimitet av omständigheterna.

Låt mig förtydliga.

När det gällde Husby så var det få människor som tyckte att det var förståeligt att dessa människor genomförde irrationella handlingar – med all rätt. Liksom vi inte tolererar våld i förorterna (det sker men samhället tolererar det inte) eller för diskussionen på denna nivå och med detta mediala utrymme. ALP:s agerande försvaras inte av så många vettiga människor, däremot är det många vettiga människor som härrör detta till Sveriges förfall. Alltså att skylla dådet på omständigheter som ökad invandring. Att detta missnöje är godtagbar förklaring och att det är där insatserna ska sättas in. Alltså att rätta till invandringen (genom att strypa den).

Hur kommer det sig att det inte var lika många som diskuterade segregation och glastak under Husbykravallerna?

För att motarbeta terrorn måste vi hitta rätt fokus

Fruktansvärda handlingar kan inte legitimeras genom samhällsstrukturer. De kan förklaras och diskuteras men om vi ser terrordåd som utförs och använder den rädslan som uppstår för att genomföra de förändringar som terroristen/terroristerna vill ha så har ju de vunnit. Om det var en extrem islamist som utfört dåden så tror jag knappast att det hade talats om avsaknaden av sharia-lagar som en giltig förklaring till dåden… På samma sätt kan inte fokus flyttas till migration utan istället behöver fokus ligga på hur vi kan motarbeta de mörka krafter som verkar bli vardag i vårt land.

Tills dess så behöver ordningsmakten göra sitt jobb. Media behöver göra sitt jobb (t ex jämförandet med IKEA-morden där hatbrott också var en viktig del i det hela då GM ska ha menat att han ville döda människor som såg svenska ut). Vi behöver få ordning på våra prioriteringar gällande fritidsgårdar, socialen och vuxna i skolan och samhället. Vi behöver bryta den cementerade segregation som återfinns i förorter som Tensta, Rosengård, Bergsjön eller var det nu kan vara. Vi behöver ha en jämnare fördelningspolitik och vi behöver sluta med att ställa de mest utsatta grupperna mot varandra.

Men vi kan inte börja diskutera huruvida vi ska gå terrorister till mötes eller inte. Vi kan inte skapa förståelse för deras handlingar. Inte utan att kliva in på väldigt grumliga vatten – oavsett om det är rasism, nazism, extrem islamism, extrem sionism eller vad det nu kan vara.

Krönikan är tidigare publicerad på Andreas egen blogg.

Krönikor

Fascism och etnonationalism i Sverige

Det råder beröringsskräck för att prata om Sverigedemokraterna som fascister. En stor anledning till det är inte bara ”sverigevännernas” egna försök att tvätta sig rena med stålull utan även svårigheterna att förstå hela bilden. 

Statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) har talat om Sverigedemokraterna som ”nyfascister”. Det är givetvis inte fel att göra det, men för att föra ett sådant resonemang behövs också en tydlighet med vad som menas. Svårigheterna med att förstå hur eller vad den svenska fascismen är beror mycket på okunskap och svårigheterna med tydliga definitioner om vad fascism är för någonting. 

Magdalena Andersson – ”SD är ett nyfascistiskt parti”
Stefan Löfven – ”SD är ett nyfascistiskt parti”

Det här är en redogörelse för fascismen och etno-nationalismen i Sverige. Det är en världsbild, en politisk rörelse och en folkrörelse. Den är organisk till sin natur och det som förenar dessa två är deras gemensamma värdegrund och ideologi – ”sverigevän”.

tummenupp

Fascismen i Sverige är en komplett ideologi. Det är en världsbild som bl a bygger på etno-nationalism som fundament. Den är per definition exkluderande eftersom det är så fascismen bygger sitt samhälle.

Om människor ska kunna exkludera andra, så behöver ”de andra” först bli objektifierade (alltså en sak istället för en människa). För att människor frivilligt ska underkasta sig fascismens partiledarkultur och den gemensamma värdegrunden (i Sveriges fall ”sverigevän”) måste den vara homogeniserande (alltså åsiktslikriktande) och den ideologiska fascisten blir det genom att avsäga sig andra ideal och synsätt – till förmån för den homogena värdegrunden som bygger på den exkluderande etno-nationalismen.

Nationalismen bygger i sin tur på att definiera människor i termer av ”vi och dom”. Denna världsbild legitimerar de med att se människor (som jag skrev först) just som OBJEKT, en sak, ett naturtillstånd, någonting som inte kan ändras. De försöker förklara deras biologiska vanföreställningar om människor med hjälp av socialdarwinism, alltså, de förklarar människor som genetiskt likriktade – KOLLEKTIVT – alltså motsatsen till individuella arvsanlag. På det viset försöker etno-nationalister förklara att det finns gemensamma arvsanlag som nedärvs i ”essenser”. Den ”nedärvda essensen” är det som enligt nationalister beskriver kompakta paket av beteende, åsikter, värderingar på hela folkgrupper och ibland till och med hela kulturer och stater.

Dessa inbillade ”naturtillstånd” är hur de definierar (ser på) andra och sig själva. ”Vi” och ”dom”. ”Vi” som hör hemma och ”dom” som inte gör det. De förklarar det hela genom vad de ”känner” är rätt och det är deras inbillade vanföreställningar som kickar igång när de ser en mörkhyad (exempelvis) och tänker: ”Jag ser en mörkhyad (fast de använder värre termer) göra en dålig sak. Därför är alla mörkhyade dåliga”
”Hur vet du att det är sant?” kan man då fråga dem… Svaret blir:
”det ser man, det märks” – alltså känsloargument och dömande utefter utseende. Det är alltså för att sammanfatta:

Jag ser – jag tror – jag känner och eftersom jag ser det jag känner, så är det sant. Ett självrättfärdigande resonemang.

12165855_10153036224406607_641086058_nDet är cirkellogik.

De tror att deras känslor är ett universellt allmäntillstånd och när de är flera som delar denna världsbild så har de i deras värdegemenskap, den inbillade föreställningen; att eftersom de är flera (homogeniserade) som känner likadant och ”förstår lösningen” så måste det också vara så. Det finns ingen annan förklaring än att deras kollektiva upplevda känsla stämmer. Den känslan som de fyller varandra med. Den känslan de ständigt bekräftar gentemot varandra.

Huruvida verkligheten FAKTISKT (de facto) är som de tror, det är av mindre betydelse. Det viktigaste för sådana personer är att de har den gemensamma värdegrunden, den som byggs på exkluderande etno-nationalism. Att den införlivas och efterföljs, för allt annat är en kränkning av deras känslor och ett förräderi mot den ”egna” gruppen de identifierar sig med.

Så länge de nationalistiska idealen följs, mår de bra. När det inte sker, mår de mycket dåligt.

Jag önskar de kunde kliva ur sina cirkelresonemang och försöka se det utifrån.

Tidigare publicerad på
Frihetskomplexet – Fascism och etno-nationalism i Sverige

Fortsätt läsa Fascism och etnonationalism i Sverige →

Krönikor

Om likriktning som definition av totalitära rörelser

Jag fick frågan om socialism. Om varför jag inte betraktar socialister som lika farliga som fascister. Flera massmördare i historien har ju kallat sig socialister (från Hitler till Mao). Det är en bra fråga. Svaret på frågan är samma som varför jag inte drar konservativa över en kam trots att många massmördare och diktatorer kallat sig konservativa.

Jag lutar mer och mer mot att betona LIKHET och LIKRIKTNING som det gemensamma för alla totalitära rörelser. Diskussionen belyste detta ganska bra. Därför lyfter jag in den här i förkortad och redigerat skick.

Ungefär så här gick diskussionen.

Jag: Socialister och konservativa har aldrig varit eniga. Det har funnits, och finns massor av skillnader bland de som är anhängare till båda. Massmördare som vill likrikta ett land och upphäva privategendomen och avskaffa demokratin för alla eller vissa grupper har kallat sig socialister. men även personer som kämpar mot förtryck, för individens frihet, är för privategendom och kapitalism och vill ha demokrati, som är MOT likriktningen. Allt från sossar och vänsterpartister till kommunister med andra ord.

Hen: Denna blandning av idéer hittar du i och för sig också bland fascister. Fascister för nån sorts demokrati och fascister mot demokrati. Kommunister för och kommunister mot demokrati.

Jag: Jo, det är korrekt. Men det finns ideologiska skillnader. Kommunismen, liksom fascismen och nazismen som idé förutsätter likhet och likritning, och därmed också nån som bestämmer vad som är det korrekta. Ungefär som ultranationalister pratar om hur man måste vara som äkta svensk (och hur förrädisk man är om man inte följer normen) eller kommunister pratar om klassutjämning (och klassförräderi). I deras demokratisyn ingår det alltid en del personer som ska undantas från demokratin, dvs icke-svenskar och klassförrädare.

När vi pratar om kommunismen är dessutom kommunismen än idag grundad på det Lenin gjorde, och han var massmördare. Kommunismen VILL upphäva privategendomen och likrikta. Bådadera förutsätter att det finns nån som definierar vad som är privat och inte (för helt avskaffas inte det privata, ens i religiösa sekter eller kommunistiska stater, men nån måste definiera vad som är privat och sätta normen) och vad som ÄR ”jämlikt” eller ”likhet”.

Där drar jag gränsen. Det betyder att jag jämställer de socialister som vill göra samma sak med fascister, givetvis. Men socialismen som idé är generösare och vidare och de flesta socialister vill inte ha denna totala likriktning eller avskaffa demokrati eller avskaffa privategendomen.

Det finns radikala islamister som vill förbjuda homosexualitet som säger sig vara för demokrati. Det finns fascister och nazister som säger sig vara MYCKET för demokrati. Det finns kommunister som säger sig vara för demokrati. Men deras ideologi avslöjar dem ändå. Man måste dra nån gräns någonstans ideologiskt sett.

Massmord har skett i konservatismens, kapitalismens och socialismens och till och med liberalismens och demokratins namn. Men skillnaden är den att de ideologierna inkluderar folk som är MOT likriktningen.

Det är likriktningen som är det stora problemet med kommunism och fascism och radikal islamism. Strävan efter att likforma samhället och människan.

Hen: Så du anser inte att fascism främst definieras som antidemokrati.

Jag: Nej fan. Henrik Arnstad har flera bra poänger. Han säger fascism som ideologi är nåt mer än bara antidemokrati.

Både kommunister och fascister var mot demokrati på 1930-talet. Då kom kampen mot kommunism och fascism att handla mycket om demokratifrågan. Men båda ideologierna har ändrat sig och de flesta med fascism eller kommunism i bagaget säger sig vara för demokrati nuförtiden. Men deras ideologiska rötter kan ses tydligt ändå. I likriktningen och i att de vill utesluta grupper ur demokratin som inte passar in i likriktningen. Som t ex SD som klart definierar ”svenskhet” och pratar om att man genom att välja en annan kultur kan exkludera sig själv ur ”svenskheten” och bli ”icke-svensk”. Eller som kommunistsekterna i Sverige som pratar om att de som inte accepterar kommunismen i den kommunistiska staten ska straffas. Eller radikala islamister som pratar om att döda de som inte lyder i en framtida islamistisk stat.

Hen: Men socialister vill ju likrikta också.

Jag: Kapitalister och liberaler också, faktiskt, men det har inte alla som gillar liberalism och kapitalism förstått. 🙂 Jo. Men det är skillnader i grad. Att nån vill ha mer jämlikhet är inte samma sak som det totalt jämlika samhället. Lika möjligheter är inte samma som absolut jämlikhet. Att nån älskar sitt land är inte samma sak som nationalism. Det som definierar fascism och kommunism (och radikal islamism) är den totala likhet de vill ha. Samma med sekten EAP , som jag själv var med i, och olika kristna sekter, som vill ha samma sak.

Visst finns det en fara i att betona det LIKA, vare sig konservativt, socialistisk, kapitalistiskt eller nationalistiskt.

Att alla männisindexkor får lika villkor och lika möjligheter och lyfter fram det GEMENSAMMA, är inte något farligt. Det är när vi tar ett steg till och börjar LIKRIKTA och bestämma hur människor ska tänka, vara, tycka, leva, som farorna uppstår. Det gäller alla ideologier, vare sig man är liberal, konservativ eller socialist, eller tror på en gud i någon form. Så ja, det är jag som vänster och liberal mycket varsam med.

Så ja. Det kanske egentligen är mer befogat att varna för likriktning i samhället än att prata om antidemokratism och farliga ideologier. Det kan vara en poäng. Men de mest extrema ideologierna är tydligt likriktande och bör därför fördömas. Anser jag.

Hen: Men är inte det bättre att definiera totalitarism, vare sig fascistisk, radikalt islamistisk eller kommunistisk, som likriktning?

Jag: Jo. Det borde vi göra mer. Så vi ser vilket skitsnack SD pysslar med och så vi håller kommunisterna och de mest radikala socialisterna stången, och sekter som EAP och radikala islamister.

Mycket av diskussionen om SD är fascistiskt skulle falla om man studerar vad de anser från det perspektivet. Om den ultranationalistiska likriktning de vill genomföra och pratar om i sitt program.

Och ja. Det betyder att alla samhällen förr i tiden var totalitära. Korrekt. Se bakåt i tiden.  Se på Sverige när svensken bara fick tillhöra statskyrkan, då ateism och demokrati var förbjudet, yttrandefrihet existerade inte, kungen var helgad, rörelsefrihet i landet en utopi, skråväsende,  man var pervers o samhällsfarlig om man höll på med oralsex eller om kvinnan satt ovanpå vid sex, homosexualitet var straffbart, etc… Likriktning. Totalitärt.

Dit vill vi inte igen.

Författaren kommer att utforska detta med strävan efter likriktning i andra artiklar framöver.

Krönikor, Myter

Invandringens kostnader

Vi som debatterar invandringspolitik vet att den svåraste debatten att ta är den om invandringens kostnader. Det beror inte i sig på att vi saknar argument, utan på att det är en extremt komplicerad övning. Ska vi räkna på vad invandring kostar måste vi förstås också ta med vinsterna, och eftersom vi alla sitter ihop blir det snabbt grötigt.

Hur räknar man på en finne som kom till Sverige 1970, jobbade tio år och sedan blev förtidspensionär? Eller en flykting som driver eget företag med flera anställda, men som har ett barn med funktionsnedsättning? Hur stort plus är egentligen en läkare från Ukraina som flyttar hit och har jobb från dag 1?

När invandringens kostnader ska lyftas fram sitter en ganska ilsken Tino Sanandaji och publicerar siffror som alltid visar hur invandrare egentligen är mycket sämre än man skulle kunna tro. Sämre på att integreras, sämre på att generera inkomster, sämre utbildade och – pja – helt enkelt sämre människor. Högt och lågt, i Sverige och internationellt, matas vi med ganska spydiga påpekanden.

Jan Tullberg är SD:s mest citerade ”expert”. Han påstår att invandringen kostar Sverige 250 miljarder om året, vilket främst bevisas av undanträngningseffekter. Kort sagt kostar, enligt Tullberg, även till synes lönsamma invandrare pengar när de tar våra jobb, våra bostäder och startar företag där svenskar skulle kunna startat företag. Du kan helt enkelt som invandrare aldrig bli ett plus, enligt Tullbergs logik. Du är förutbestämd att vara i vägen. Damned if you do, damned if you don’t.

Slutligen citeras Jan Ekberg, som 2006 var regeringens utredare, och som påstås ha kommit fram till att invandringen ”kostar” mellan 40 och 60 miljarder per år. Vad han egentligen sagt är att just år 2006 var omfördelningen  från den inrikes födda till den utrikes födda befolkningen någonstans mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Ekberg drivs, till skillnad från Sanandaji och Tullberg, inte alls av någon vilja att till varje pris få invandrare att framstå som en belastning. I ESO-rapporten, benämnd ”2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna”, påpekar han tvärtom återkommande att invandring i grunden är positivt för en ekonomi, eftersom människor kommer i arbetsför ålder, men han menar att egentligen lägger vi på tok för stor vikt vid invandringens potential – såväl positiv som negativ. Påverkan på ekonomin är rätt liten.

Ekberg har för övrigt recenserat, eller snarare sågat, Tullberg här. Recensionen är mycket läsvärd. Där visar han också hur Tullberg, som bygger på Ekbergs siffror, egentligen genomgående missförstått dem.

För den som inte vill ge sig in i för mycket siffror finns ett helt annat sätt att räkna på. Vi kan jämföra Sveriges utveckling med liknande länder. Jag har här valt Danmark och Finland, eftersom Norge har en för stor fördel i oljan.

Ekonomifakta Grafen är hämtad från Ekonomifakta, och visar BNP från 1990.

Men eftersom Sverige haft en högre befolkningsökning än de andra länderna har jag gjort en separat tabell, där jag helt enkelt dividerar index från grafen ovan med befolkningsökningen, och får en BNP-ökning per capita.

Screen Shot 2015-09-20 at 06.32.18

Även nu ligger Sverige över både Finland och Danmark.

Har jag därmed bevisat att invandring är bra för Sverige. Nej, verkligen inte. Det är för många faktorer som påverkar BNP för att kunna dra den slutsatsen. Det jag däremot anser bevisat är att de som ihärdigt hävdar att Sverige håller på att gå under, att gamla svälter ihjäl eller åtminstone inte får sylt på pannkakorna, att unga inte får jobb och att om vi inte får stopp på invandringen snabbt kommer våra barn att leva i ett u-land har fel.

Asylmottagning kostar pengar. Det går lätt och fort att bevisa. Men det gör även mödravård och skolor. Lika lite som de som föds idag är dömda till vare sig fattigdom eller arbetslöshet är dagens asylinvandrare det.

Krönikor

Rasismen mot romer är accepterad

Det finns en företeelse som jag stöter på relativt ofta. Många påstår sig vara ”antirasister” eller ”icke-rasister” eller ”inte rasist”, men samtidigt använder de ibland frikortet att uttrycka sig rasistiskt gentemot, eller om, en specifik grupp av människor. Det finns en sorts rasism som förefaller mer accepterad än andra.

Ofta hamnar jag i diskussioner rörande intolerans, antirasism och mitt engagemang på Motargument. Vi har alla, naturligtvis, lite olika approach på vissa delar, och jag förstår att varje människa inte har, eller uttrycker, samma åsikter som jag, vilket jag anser är bra: det ger mig möjlighet att utveckla och förändra min argumentation och min retorik. Jag har, vis av erfarenhet, lärt mig att det finns en sorts rasism som faller utanför radarn.

När diskussionen, förr eller senare, ändrar fokus och kommer att handla om EU-migranter, det är då jag förstår att rasismen mot romer är utbredd, och faktiskt verkar vara accepterad av många. Det är då retoriken prickar rätt på många punkter som definierar rasism. Svartmålningen, stigmatiseringen, myterna och generaliseringarna om romer är stark och utbredd även bland människor som säger sig vara mot rasism.

Rasismen mot romer, eller antiziganismen/antiromismen, har fått frisedel. Den är tydligen OK. Det finns många fördomar och myter om romer: ”romer ÄR tjuvar”, ”romer vill inte jobba”, och ”romer vill inte bosätta sig”. Det finns statistik som motsäger tjuvaktigheten, det finns statistik och strukturell diskriminering som på flera sätt motsäger, och förklarar, myten att romer inte vill jobba och blott 5 % av Europas romer vill leva som nomader, dvs inte vara bofasta. Den ständigt närvarande misstänksamheten, det osande föraktet och de förnedrande invektiven är vardag för många romer.

Det är en omöjlighet att säga sig vara mot rasism och samtidigt uttrycka åsikter som är rasistiska. Då jag, i mina diskussioner, påpekar detta stöter jag ständigt på motstånd och förklaringar. Denna inkonsekvens är fullt tillräcklig för att jag ska tappa förtroende för en annan människa. Det är inget annat än hyckleri att ”göra undantag” för rasism mot romer. När vi slutar svara, det är då vi har gett upp och ger samtycke åt rasism.

Lästips:

Film på romer som räknar pengar

Rasistiska och antirasistiska myter om ”tiggeri”

Nazisterna och det ”organiserade tiggeriet” 1933

Terminologi – antiziganism

Krönikor

Sluta skuldbelägga krigets offer!

Jag har sett att folk undrar varför de syriska flyktingarna har mobiler/inte ser fattiga ut/inte verkar ha samma nöd som bilder vi sett från fattiga delar i Afrika. Nåväl.

Syrien är inte lika rikt som Sverige men de som flyr (och tar sig ända hit) är de som har haft råd att fly. Det kan vi ju tycka vad vi vill om men det är liksom så det funkar med migration. De som är absolut fattigast har inte råd att betala flyktingsmugglare eller har andra möjligheter att förflytta sig på annat sätt än med sina ben (kanske utan mat och rent vatten långa sträckor).

De som flyr från Syrien flyr alltså inte från fattigdom. Ser vi på 2010 så låg Syriens BNP på $5040/capita (mycket lägre än Sverige $38 171/capita). Länder som låg på ungefär samma nivå var ex. Indien ($3419), Georgien ($5064) och Paraguay ($5208).syrien bnp

De som flyr från Syrien gör alltså det på grund av krig, inte på grund av att de var fattiga i sina hemländer och ”söker lyckan” i kalla Norden där de blir föremål för försmädelser av ”invandringskritiker” och tvingas sova i gymnastiksalar…

Vad orsakerna till kriget är kan ju gå isär beroende på vem en frågar med de som styr idag var inte så sugna på att se landet demokratiseras, speciellt inte i anslutning till den Arabiska våren som påbörjades året innan inbördeskriget bröt ut. Läs gärna mer om du är intresserad: http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Syrien/Fordjupning-Syrien/

När det gäller människor som väljer att ansluta sig till diverse extremistgrupper så är det rätt så ofta för att finna en väg ut ur misär och vara en del av makten istället för att bli utnyttjad av den… Afghanistan, Irak, Kongo, Pakistan etc. har styrts väldigt hårt och folket har sett extremister som en väg bort från det som nu råder – i utbyte mot vad som helst. Det är lätt för mig att sitta med fredagsvinet i glaset och smaska Naturchips samtidigt som jag fördömer alla som gör elaka saker i ondskans namn. I efterhand kan jag ju förstå hur ryssen sågs som positiv av vissa när det gäller krigsslutet 1945, även om vi idag vet hur det gick när de väl fick mer stabil makt över sitt rike, världen och ekonomin. Stalin är ju inte någon som vanligt folk förknippar med något positivt… Även om Ryssland var en av de mest bidragande faktorerna till att Hitler förlorade kriget…

När det gäller fattigdom och de som flyr därifrån så är bistånd såklart en del av lösningen. En annan del av lösningen är ju att västvärlden ger fan i att exploatera fattigare länder för att kunna götta sig i överflöd och konsumtion (ja, en mycket förenklad generalisering, men den är inte direkt FEL).

Bland annat har vi våra frihandelsavtal att tacka för att vi kunnat utnyttja billig arbetskraft eller förflytta våra problem till fattigare länder.

Självfallet behöver vi prata om lösningar på de storpolitiska frågorna. Vilket ansvar har vem och vad bör de nationer/organisationer med makt agera mot världens orättvisor. Men att ta ut sin frustration på människor som flyr av en eller annan anledning är utanför min begreppsvärld. Ilskan finns hos oss alla. Krig bör inte få finnas och de som är ansvariga för detta bör naturligtvis få stå till svars internationellt.

Men människor är inte så olika varandra. Se gärna klippet som gjordes för att visa ”om kriget kommer till England” (1:34 min):

Krönikor

Hjälper man bäst i närområdet?

Det antas att man bäst hjälper flyktingar i det så kallade närområdet. Men är det så?

I nationella katastrofplaneringar i länder med naturkatastrofer har man alltid olika planer för hur man ska SPRIDA flyktingar över ett större område. Det anses nämligen inte hjälpa landet, eller de flyende, bäst att samla alla nära platsen för katastrofen.

När tsunamin drabbade Japans nordostkust för några år sen uppmanades släktingar och vänner över hela landet att ta emot de flyende offren från naturkatastrofen och radioaktivitetsutsläppet från Fukushima.

Man ville att de flyende skulle sprida sig över ett mycket större geografiskt område än bara det absoluta närområdet.

Om vi betraktar världen som en enhet är det inte det bästa att låta flyende från krig eller naturkatastrofer stanna i närområdet, i flyktingläger med hundratusentals människor. I flyktingläger utsätts människor för risker som kolera och andra epidemier. Det bästa är att de själva kan få olika valmöjligheter.

 

Krönikor

Vad är närområdet?

Sverigedemokraterna pratar ofta vitt och brett om att hjälpa dem i närområdet. Men vad är det? Israel tar inte emot en enda flykting medan grannländerna Libanon och Turkiet tagit emot väldigt många. Israel säger: ”hjälp dem i närområdet”. Närområdet för dem är Syrien.

Faktum är att enligt internationell lag har Libanon inte en större skyldighet att hjälpa någon från Syrien än Sverige har, men de har gjort det ändå, uppskattningsvis upp emot 1,3 miljoner flyktingar (Libanon hade ca 4,5 miljoner invånare innan kriget i Syrien). Till stor del för att de är tvingade att göra det. De kunde inte spärra gränserna så som Israel kunde göra det.

Det egentliga närområdet är området där kriget pågår. Ofta har man, genom historien, bett folk att stanna i det område de kom från.

Så resonerade svenska regeringen på 1930-talet när vi inte ville ta emot judiska flyktingar. De skulle hjälpas i närområdet (Nazityskland) eller skeppas över till Palestina, ansåg regeringen. Alltså avvisades judar tillbaka till Tyskland.

Förhållandena i flyktingläger är inte alls bra. Det är en vidrig miljö. Bättre än döden, men vidrigt. Är det så konstigt om folk som hamnat där vill fly så de kan försöka få en chans att börja LEVA – inte bara överleva?

Men vissa, som Kent Ekeroth i SD, tycks anta att alla som vill försöka komma hit är parasiter och lögnare som bara vill komma åt svenskarnas pensionspengar:

Krönikor

Vad är den socialistiska ståndpunkten i migrationspolitiken?

Krönika av den liberale skribenten Telason Getachew

Under det senaste halvåret har liberaler och socialister helt ogenerat kramats, väldigt ofta och väldigt synligt. Det har kramats så pass mycket att konservativa och traditionella borgare tyckt att vi liberaler begått äktenskapsbrott. Kanske beror det på att en del borgare och konservativa vill överge oss.

Kramandet mellan liberaler och socialister gäller främst kring migrationspolitiken. När en stor del av borgerliga ledarskribenter och debattörer gått till attack mot liberala värden har en hel del liberaler protesterat och dessa protester har stötts och uppmuntrats av socialister. Detta har retat gallfeber på en del borgare och konservativa som påpekar att man inte alls kan lita på liberaler eller att det inte finns någon skillnad mellan liberaler och socialister.

Som liberal tycker jag att det är kul att socialister stödjer liberala ståndpunkter. Flertalet liberaler är skeptiska mot nationsgränser och principen att somliga har mer rätt än andra att vara sin egen lyckas smed bara på grund av vart de råkar vara födda. Liberaler är emot socialt konstruerade hinder som stänger ute människor, speciellt när människor inte kan rå för det.  Hinder som dessa är för liberaler orimliga när de praktiseras av en stat med våldsmonopol.

Om nu socialister uppmuntrar oss liberaler för att stå upp för ovannämnda principer har då dessa socialister blivit liberaler?

Jag skulle säga nej.

De flesta socialister som stödjer och uppmuntrar oss liberaler i vår kamp mot den illiberala utvecklingen inom borgerligheten har mer gemensamt med de borgare som mellan en fortsatt generös invandring och bevarandet av välfärdsstaten väljer det senare.

Den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen är socialt konstruerade hinder. De stänger ut människor för saker som de inte kan rå över. Den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen har störst stöd hos socialister. Därför är det underhållande att se när socialister av olika slag går till attack mot Skånes KDU ordanförande Adam Davidsson för följande tweet:
KDU skåne
Davidsson anser att nuvarande förhållningssätt till migranterna i Medelhavet är omoralisk.  Han menar att tusentals människor luras till att trotsa alla dödliga hinder som finns ute på Medelhavet. Om de gör det så finns det en stor chans att de kan få komma till Europa. Men det finns ett pris att betala, man kan som Alan Kurdis familj förlora sina barn genom att ta dessa risker.

Davidsson beskriver verkligheten.

Tusentals människor dör varje år i sitt försök att nå fort Europa. För att motverka detta föreslår Davidsson att man ska bogsera migrantbåtarna tillbaks där de kom ifrån. Istället för nuvarande system så vill Davidsson ha fler lagliga vägar in till Europa och att Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar.

Vad i Davidssons resonemang låter så verklighetsfrämmande hos den socialist(socialdemokrat och vänsterpartist) som med näbbar och klor försvarar den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen?

Man har liknat Davidsson som likvärdig Sverigedemokraterna. Detta är underligt då realiteten av socialisters förhållning till välfärdsstaten och svenska modellen är bland annat det som gör Davidssons resonemang rimlig. Med tanke på den socialistiska politiken som stänger ut människor och utlämnar de till misär och fattigdom. För betänk här att Davidsson och många konservativa med honom vill ta emot fler asylflyktingar och öppna fler lagliga vägar.

Istället för att föreslå reformer av den svenska välfärdsstaten och den svenska modellen har svenska socialister av olika snitt hyllat de ”vinningar” som deras kollegor Syriza har gjort i Grekland och de vinningar som den socialistiska presidentkandidaten Bernie Sanders har gjort. Talande för både Syriza och Sanders är att de spär på främlingsfientliga dogmer. Syriza genom att sitta i regering med ett främlingsfientligt parti. Sanders genom att sprida myter när han blir tillfrågad om vad han tycker om öppna gränser:

It would make everybody in America poorer — you’re doing away with the concept of a nation state, and I don’t think there’s any country in the world that believes in that.

Återigen som rubriken lyder, vad är den socialistiska ståndpunkten i migrationspolitiken?

Denna artikel har tidigare publicerats hos Frihetssmedjan.

Krönikor

Svenskans historierevision

Svenska Dagbladets Göran Eriksson har läst Fredrik Reinfeldts bok. Men någon recension av den blev det inte när han träffade förre statsministern. Istället handlade det om migration.

Att Svenska Dagbladet drabbats av ”Alliansen borde likna SD mer”-fnatt har vi redan skrivit om. Det blir ett sorts självgödande kretslopp. Svenskan skriver ”ojdå, nu går SD upp – det är nog för att Alliansen är kassa på ditt och datt”, och så går SD upp ännu mer, eftersom borgerliga läsare tänker att ”jojo, så är det nog”, och så skriver Svenskan ”tänk, nu gick SD upp mer, det bevisar att vi hade rätt …”.

Göran Eriksson frågar Fredrik Reinfeldt om han ångrar ”Öppna era hjärtan”-talet. Han menar att M ”förlorade valet på det”. Han antyder att det var oerhört korkat ”i början av en valrörelse”.

Eftersom Göran Erikssons artikel innehåller så många märkligheter vill vi kommentera dem – inte bara för att de inte bör stå oemotsagda, utan för att det dessutom är ett bra exempel på den historierevision Svenskan ägnat sig åt på sista tiden.

Talet hölls 18 augusti 2014. Det var då mindre än fyra veckor kvar till valet. Att påstå att det skulle vara ”i början av en valrörelse” är därför direkt fel. Dessutom gick faktiskt Moderaterna upp en smula de sista veckorna, enligt opinionsundersökningarna, så det stämmer inte ens att det är klarlagt att Moderaterna förlorade på det. Reinfeldt kallar Göran Erikssons påstående om att talet lett till valförlusten för ”en efterkonstruktion”, och det är svårt att inte hålla med.

Migrationsverket hade precis publicerat siffror som visade på en våg av asylsökande från ISIS-området, som var den högsta sedan Jugoslavienkriget 1994. Detta kunde ingen förutse. Och när det är mindre än en månad kvar till ett val går det inte att börja komma med spontana migrationspolitiska utspel bara för att fler än väntat söker skydd i Sverige. Reglerna för vem som ska få stanna bygger på europeiska överenskommelser, och har inte ändrats på många år. Det går heller inte att ändra dem utan omfattande utredningar, så även om Moderaterna hade velat gå den vägen hade det varit på tok försent.

 

Det är troligt att ISIS puttade borgerliga, och kanske även socialdemokratiska, väljare till SD, eftersom det framstod som om partierna saknade svar, och det kom rapporter om kaos i mottagningssystemen och i kommunerna. Men det innebär inte automatiskt att politiken vare sig före eller efter varit fel.

Göran Eriksson menar vidare Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt under presskonferens vid globaliseringsmötet i Riksgränsen 2008-04-09att Alliansen nu ”överger delar av hans migrations- och integrationspolitik”.

Det stämmer inte heller.

Alliansens migrations- och integrationspolitik under första mandatperioden var fokuserad på att få asylsökande i arbete, och öppna upp för ökad arbetskraftsinvandring. Instegsjobb och etableringsreformen skapades. Under andra mandatperioden samarbetade man med Miljöpartiet, vilket i huvudsak resulterade i att papperslösa får sjukvård som inte kan anstå och deras barn får skolgång och full sjukvård, vilket tidigare varit upp till kommuner och landsting.

Ingenting av detta överges i de förslag som kommit ur Alliansen.

Det som ligger på bordet just nu är:

  1. Sänkta ersättningsnivåer (KD), vilket knappast är att ”överge” den tidigare politiken. Eftersom ersättningsnivåerna i etableringsreformen ligger mycket nära försörjningsstödsnivån är det dessutom tveksamt om det går att genomföra. Det går möjligen att skära någon hundralapp för vissa barnfamiljer.
  2. Tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. Reglerna för vem som får permanent uppehållstillstånd har legat fast i decennier, och är alltså inget ”övergivande” av någon tidigare politik.
  3. Försörjningskrav vid kärleksinvandring. Inte heller detta är ett beslut som tagits under mandatperioden, utan reglerna har funnits länge.

Det som bekymrar i denna artikel är att Göran Eriksson inte brukar framstå som opåläst.

Så vad är det då som driver honom och även andra skribenter på Svenskan att mynta en bild av att Alliansåren präglats av vänstervridet kaos och stolligheter och att nu måste det till ordning i leden, medan man antyder att SD, som vill bryta europeiska avtal och avvisa/utvisa nittio procent av de skyddsbehövande, skulle sitta inne med de verkliga svaren?