Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad de här två bilderna tillsammans egentligen står för. Om de är högst aktuella och viktiga eller snarare banala och passé. Om de säger något om tiden vi lever i just nu eller om de talar till en helt annan dåtid.
Jag vet inte heller om de är ett uttryck för realpolitik eller ett tecken på svek. Om det vi ser är en form av normalisering, och i så fall om det är ännu ett steg i att göra en gång otänkbara samarbeten till något helt vardagligt, något som riskerar att flytta hela det politiska landskapet i en riktning som många av oss aldrig bett om och aldrig ställt oss bakom.
Det enda jag vet är att de båda bilderna finns och att de väcker tankar. Många fler än vad två tusen ord skulle kunna göra. Men mina tankar är egentligen inte de viktiga här.
Det som verkligen spelar roll är vad de väcker hos dig.
Vad tänker du när du ser de här två bilderna tillsammans? Vad säger de om samtiden vi lever i? Ser du normalisering och om ja, är det något negativt?
Jag vet inte än. Jag har inte tänkt färdigt. Det jag vet är att bilderna finns. Och att de säger någonting.
Ulf Kristersson påstår att människor kan stapla bidrag på bidrag. Elisabeth Svantesson hävdar att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. Båda uttalandena är grovt vilseledande, men det är inte slarv, det är strategi.
Redan på 90-talet kallade Kristersson den bidragsberoende medborgaren för Homo Bidragus, en lat, bortskämd figur som skor sig på välfärden. Det var inte satir, det var en ideologisk diagnos. Och idag är den diagnosen regeringspolitik.
Kristersson bygger vidare på Homo Bidragus, en nostalgisk berättelse där välfärden ses som dekadens, och där Sverige var rätt innan tryggheten blev till last.
2. Propaganda:
Bidragsstaplar och försörjningspanik är inte fakta, det är känslostyrd propaganda som väcker misstänksamhet snarare än förståelse.
3. Antiintellektualism
Kristersson använder till och med fel ord, han säger socialbidrag istället för försörjningsstöd, ett begrepp som inte används längre men som fungerar som hundvissla till en väljarbas som vill höra om bidragsfusk och moraliskt förfall.
4. Fixering vid lag och ordning:
Välfärdsmottagare framställs som potentiella bedragare, kontroll blir viktigare än hjälp, misstänkliggörandet är inbyggt i retoriken.
5. Hierarkisering av medborgarskap:
De som arbetar heltid och betalar skatt lyfts fram som riktiga medborgare, de som söker stöd placeras i en lägre moralisk kategori.
6. Ledarkult:
Kristersson framstår som den som vågar säga som det är, trots att det han säger är fel, det är en klassisk gest där makten klär lögnen i mod.
7. Offermentalitet:
Regeringen talar som om Sverige är under attack, inte av yttre fiender, utan av sina egna medborgare, välfärden framställs som kapad av de felaktiga.
8. Sexuell och kulturell panik:
Undertexten i bidragsretoriken pekar mot invandring, könsroller och familjestrukturer, det är en oro för upplösning av normer, inte bara ekonomi.
9. Förakt för svaghet:
Att söka hjälp ses som ett moraliskt misslyckande, välfärdsmottagaren är inte en medborgare i nöd, utan en belastning.
10. Faktaförnekelse:
Både Kristersson och Svantesson ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar, de skapar en alternativ verklighet där bidrag är lättillgängliga och välfärden är ett hot.
Det här är inte bara retoriska felsägningar, det är en ideologisk struktur som demoniserar trygghet, misstänkliggör utsatthet och bygger politisk makt på förakt. När lögnen bär kostym, blir den svår att ifrågasätta, inte för att den är trovärdig, utan för att den är auktoritativ.
Ulf Kristersson talar om att man kan ”stapla bidrag på bidrag” som om Sverige vore ett tropiskt skatteparadis för latmaskar med barnvagn. Han får det att låta som att socialtjänsten delar ut pengar i högar, bara du har rätt efternamn och fel arbetsmoral. I verkligheten är försörjningsstöd en byråkratisk labyrint där varje krona kräver förnedring, dokumentation och en moralisk striptease inför handläggaren.
Samtidigt kliver Elisabeth Svantesson fram och påstår att 1 200 000 svenskar inte klarar sin försörjning. En siffra så groteskt uppblåst att den inkluderar studenter, sjukskrivna, deltidsarbetande, pensionärer och förmodligen även folk som glömt sin plånbok hemma. Det är inte statistik – det är ett retoriskt massutskick av skuld, designat för att få dig att skämmas för att du inte är miljonär.
Det här är inte politik. Det är en teater där välfärden får spela skurk, och varje människa som söker hjälp är en misstänkt. De klär ut trygghet till parasit och låtsas att varje bidrag är en belöning för passivitet.
Kristersson talar som om bidrag vore en livsstil. Svantesson räknar som om varje människa utan heltidsjobb är ett hot mot nationens själ. Det är inte bara ohederligt – det är en aktiv demonisering av vanliga människor som försöker överleva.
Och medan de staplar sina påhitt på varandra, står vi med en regering som bygger sin verklighetsbeskrivning på retoriska kulisser. Det är inte längre frågan om vad som är sant – utan om vad som låter mest skrämmande i en rubrik.
Den svenska regeringen, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna, skärper nu kraven för medborgarskapet kraftigt. Det Tidöpartierna inte vill kännas vid är att medborgarskap är en rättighet, ett formellt medlemskap i samhället och en grundläggande del av vår demokrati.Ett medborgarskap har potential att fungera som ett verktyg för ökad integration och minskad segregation.
Skärmdump från Ulf Kristerssons (M) Facebooksida.
Medborgarskap är en rättighet – inte ett privilegium för de utvalda av regeringen
När statsminister Ulf Kristersson (M) i sociala medier proklamerar att ”det svenska medborgarskapet inte ska delas ut kravlöst” och att regeringen vill höja inkomstkravet till 20 000 kronor i månaden, handlar det inte om att skapa ett rättvisare samhälle eller främja bättre integration. Det handlar istället om att staten ska ägna sig åt fler godtyckliga, repressiva och odemokratiska beteenden som i sin tur leder bara till mer diskriminering, uppdelning och splittring.
Enligt moderna principer och idéer, i en demokrati är medborgarskap inte något en ska förtjäna – det är en rättighet. Demokratiska och medborgerliga principer som enligt EU:s konstitutionella dokument är även skapade på grund av dåliga och omänskliga historiska erfarenheter. Från historiska perioder när främst kvinnor, minoriteter, flyktingar behandlades illa, brutalt och orättvist bland annat genom till exempel nekande av fullvärdigt medborgarskap just med argument i stilen att de inte riktigt ”hör till” i landet.
Det är därför dagens demokratier som i EU har byggt in medborgarskapets status som en grundläggande rättighet. Offentliga institutioner som staten ska garantera detta – inte sätta upp hinder för att slippa ta ansvar. Staten ska inte heller på godtyckliga och odemokratiska sätt styra hur människor praktiserar sin medborgerliga liv.
Myten om det kravlösa medborgarskapet
Retoriken om att medborgarskapet i Sverige idag är ”kravlöst” saknar även verklighetsförankring. Sedan tidigare finns det följande krav för svensk medborgarskap:
Du måste kunna styrka din identitet (oftast genom giltigt pass eller annan godtagbar id-handling).
Du måste ha fyllt 18 år (undantag finns för barn).
Du måste ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort.
Du får inte ha vistats utomlands under längre perioder som bryter hemvisttiden.
Du får inte ha beslut om utvisning eller avvisning mot dig.
Du måste ha stadigvarande bosättning i Sverige.
Du måste ha bott i Sverige under en sammanhängande tid:
5 år för de flesta sökande.
4 år om du är gift eller sambo med en svensk medborgare.
3 år om du är nordisk medborgare.
2 år om du är statslös eller erkänd flykting.
Ingen eller låg brottslighet.
Ingen eller låg skuldsättning (t.ex. hos Kronofogden eller CSN).
Godtyckliga åsikter maskerade som liberala värderingar
Att Kristersson bland annat talar om ”respekt för svenska värderingar” är särskilt problematiskt. Vilka värderingar? Vems? I praktiken är det ett kodord för assimilation och bild av svenskhet som är ofta godtycklig och nationalistisk.
Absurt nog använder regeringen här ofta just liberala, progressiva, universella värderingar som jämlikhet, jämställdhet, tolerans som argument för att exkludera människor samtidigt som regeringen är beroende av Sverigedemokraterna vars värderingar överlag är motsatsen till det regeringen formellt kommunicerar om.
Bland andra har forskaren Clara Sandelind visat hur just denna typ av retorik och fraser inte leder till ökad integration eller tillit utan snarare förstärker misstro och segregation. När staten kräver, framför allt genom godtyckliga och fördomsfulla beteenden, att invånare ska bevisa sin lojalitet, moral och kulturella anpassning, undergrävs tilliten i båda riktningar.
Medborgarskapet som ett “klassfilter”
Att höja inkomstkravet till 20 000 kronor per månad försvårar för breda grupper att nå medborgarskap: låginkomsttagare, deltidsarbetande, kvinnor, studenter, nyanlända. Det handlar inte om karaktär eftersom det handlar om klass.
Skulle regeringen applicera samma krav på redan existerande svenska medborgare, skulle vi i Sverige få ett samhälle där många SD-väljare inte kvalar in. Många av dem står utanför arbetsmarknaden, har låga inkomster och har samtidigt auktoritära, antidemokratiska eller extremistiska åsikter, värderingar och beteenden. Järnrörsskandalen, hot mot journalister, hatkampanjer och öppet rasistiska uttalanden har förekommit både bland SD:s företrädare och sympatisörer.
Ett förslag som skapar ett sämre samhälle rörande integration
Regeringens politik förbättrar inte integrationen. Den gör inte medborgarskapet ”finare” eller mer värdefullt. Den gör det bara svårare. Det är som att säga att en Volvo är bättre om den kostar 1,5 miljoner samtidigt som färre har råd att köpa och köra den.
Så varför gör regeringen det här? Svaret är: för att blidka en väljarkår som alltmer präglas av fördomar, rasism, populism, ilska och känslan av förlorad kontroll och bekvämlighet. Det är ett försök att skapa ordning, men inte genom rättvisa, utan genom godtycklighet och uteslutning. Det är ett sätt att erbjuda syndabockar till de som tror att deras liv blir bättre om andra får det sämre.
Forskning visar gång på gång att “kravbaserad” medborgarskapspolitik inte leder till bättre samhällsdelaktighet, inkludering och öppenhet. Det som krävs för integration är bland annat tillit, sociala nätverk, möjlighet att påverka, alltså inkluderande åtgärder.
Medborgarskap för vår tid – inte 1800-talet
Världen ser inte ut som den gjorde när nationalstaten skapades och blev en norm. Idag är människor mer uppkopplade globalt, rör sig över gränser, samarbetar över kontinenter. De verkliga hoten är inte invandrare som inte tjänar 20 000 kronor.
Det är bland annat frågor om klimatet, krig, artificiellt intelligens, digitalisering och mycket annat. För att möta dessa utmaningar behövs även nya former av medborgarskap, som bygger på inkludering, solidaritet och gemensamt ansvar, både lokalt och globalt.
Regeringen bör därför avsluta sin repressiva, godtyckliga och motsägelsefulla politik kring medborgarskap. Den stärker inte demokratin – den försvagar den. Den bygger inte gemenskap – den splittrar. Medborgarskap är något som ska förena och vara en rättighet för fler och inte något som ska kunna missbrukas genom godtyckliga metoder.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) påstår i sociala medier att 1,2 miljoner människor i Sverige inte skulle vara självförsörjande. Hon verkar inte inse att en lögn förblir en lögn oavsett antal gånger den upprepas.
Utredaren Christian Lindell, inriktad på arbetsmarknadsfrågor, har tidigare bemött sådana falsarier, då de har använts i debatter för att peka på att migrations- och integrationspolitiken skulle vara i akut behov av förändring.
Skärmdump från Elisabeth Svantessons (M) X 250227Skärmdump från Elisabeth Svantessons (M) X 250227
Motargument är av åsikten att det är viktigt att ta integrationen på allvar, och den är otillräcklig. Men för att kunna föra en rimlig, saklig och seriös debatt krävs att vi har enbart korrekt fakta på bordet. Politiker har en tendens att vrida och vända på sanningen.
När Svantesson och, tidigare, statsminister Ulf Kristersson (M), dribblar med begreppet självförsörjning och (medvetet?) missförstått vad det faktiskt innebär, skapar det än mer splittring då det direkt slår mot invandrare på gruppnivå. Detta fångas i vanlig ordning upp av t ex SD-kopplade bloggen Samnytt, och sedan är falsarierna igång och blir virala löpeldar på sociala medier.
Detta är en medveten strategi, eftersom det i sin tur kan vidimera den kraftigt åtstramade flyktingpolitik vi har sett under denna mandatperiod då Tidöregeringen, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna, har satt i system att göra det så svårt som möjligt för de invandrare som redan finns i Sverige. Man har samtidigt strypt den asylgrundade invandringen.
I debatten cirkulerar mått på självförsörjning som inte mäter självförsörjning. Lindell menar att inkomstgränserna har satts för godtyckligt. Entreprenörskapsforum och Svenskt Näringsliv anses vara legitima källor. Problemet är att de använder en inkomstgräns om fyra prisbasbelopp (motsvarande en inkomst på 190 400 kr år 2021). Eftersom Svenskt Näringsliv räknar bort 500 000 studerande landar de i att 1,3 miljoner invånare i Sverige inte skulle försörja sig själva. Entreprenörskapsforum räknar inte bort studerande i sin beräkning, vilket landar i att 1,8 miljoner invånare påstås inte försörja sig själva ekonomiskt.
I dessa beräkningar gäller självförsörjningsmåttet enbart sociala ersättningar och bidrag. Enligt Lindell borde även kostnader för t ex utbildning, kultur och infrastruktur ingå.
Självförsörjning mäts på individnivå, men den minsta ekonomiska enheten är hushållsnivå. Lindell påminner om att i många fall då en person lever en tid med låga eller inga inkomster finns det i hushållet en partner som väger upp inkomstbortfall. När ena parten studerar eller vårdar en anhörig behöver det inte innebära att det hushållet söker biståndsinsatser.
Självförsörjning används som ett politiskt begrepp. I ett modernt välfärdssamhälle är det inte tänkt att alla ska vara självförsörjande, eftersom en grundläggande funktion är omfördelning såväl mellan generationer som mellan fattiga och rika.
Sociala bidrag och ersättningar är eftersträvansvärda så till vida att männskor ska kunna beredas möjligheter att studera och kompetensutveckla sig. Människor ska kunna ta ut föräldraförsäkring. Däremot är sjukdom och förtidspensionering negativt för såväl individ som samhälle.
Svantesson är ytterligare en politiker som splittrar och polariserar. I detta fall skuldbelägger hon personer som, ofta felaktigt, påstås vara icke självförsörjande. Föga förvånande är det återigen invandrare som skuldbeläggs för samhällsproblemen. I själva verket bygger Svantessons, och andras, anklagelser på felkonstruerade siffror om självförsörjning samt en agenda av att vidimera åtstramad migrationspolitik.
Första biten är bortklippt, pga ändå bara ännu mer floskler än vad resten redan rymmer. Absolut ingen blir gladare av att behöva höra på det. Statsminister Ulf Kristerssons (M) så kallade tal till nationen 9 februari är inte ett tal till oss alla.
Det är ett tal till de 2/3 av befolkningen som är vita. Det här är inte ett tal som lugnar oss som drabbas av rasism. Det är inte ett tal som visar förståelse och empati för alla dem som nu är rädda för att gå till sin komvux-utbildning eller sina SFI-lektioner. Detta är inte ett tal riktat till alla oss som inte får ihop alla motstridiga uppgifter, t ex hur Örebroattacken skulle kunna inspirera andra med liknande åsikter när man samtidigt menar att inget tyder på att det fanns ett ideologiskt motiv.
Kristerssons tal är dessutom oförenligt med de budskap han själv torgfört ihop med övrig höger i flera år, med ett allt intensivare svartmålande av invandrare de senaste månaderna. Efter ÅR av att tala om hur vi måste bli allt mer lika, där mängder av åsikter och sätt att vara på inte godkänns så är det nu plötsligt viktigt att ”hålla ihop” och inte göra detta till en fråga om höger eller vänster, invandrare eller svensk?
Well. Det ÄR politiskt och det ÄR en fråga om invandrare eller svensk, höger eller vänster. Är det som det verkar ett rasistiskt dåd av en vit man som vill få bort invandrare så är det i högsta grad en fråga om hur vi omtalas när vi inte är vita svenskar. Det är i högsta grad en fråga om ursprung. Vill vi köra spåret om att detta handlar om en snubbe som snappat rent psykiskt. Som sköt utan större eftertanke. Ja, då är det fortfarande en fråga om rasism, men också en fråga om höger och vänster. Som i att högern gör det allt svårare att överleva om man inte kan arbeta och nedskärningar i psykvården och skolan år efter år. Som i att absolut inga förslag presenteras för hur människor inte skall bli såhär desperata.
Talet är en orgie i floskler och helt uppenbart en panikåtgärd för att inte anklagas att ta mindre allvarligt på detta dåd än på t ex gängvåld. Någon äkta känsla eller omtanke om de drabbade går inte att skåda. Idag ska vi hålla ihop. I morgon kommer statsministern med vänner fortsätta kampanja för att göra Sverige vitt igen.
Kort efter sitt ”tal till nationen” får Kristersson frågor från Aftonbladet om hans uttalanden att våldsvågen vi sett beror på invandringen och hur det kan ha påverkat Örebroskytten. Hans svar? ”Håll två tankar i huvudet”. Detta, gott folk, är en ledare som vägrar ta ansvar. Som kallar sig den vuxne i rummet men agerar allt annat än. Som spelar dum och inte låtsas förstå att en retorik som utmålar invandrare generellt som ett problem kommer skapa fientliga och rent av farliga attityder mot just invandrare. Att hålla två saker i huvudet innebär inte att ignorera hur offentlig debatt påverkar människors inställning till specifika frågor, men också till varandra.
Statsministern upprepar också att det skulle finnas en rejäl koppling mellan den ”massiva invandringen” och brott. Trots att flertalet utredningar visat att det inte alls stämmer och nu senast att det inte syns någon koppling mellan högt mottagande av invandrare och mer våldsbrott. Ett signum för Kristerssons regering är dock föraktet för forskning och expertis. Vare sig det gäller att bekämpa brott, minska sjukskrivningar eller följa klimatmål så har regeringen hittills frekvent valt att gå tvärt emot vad experter, remissinstanser och forskare säger att de borde göra. Regeringen Åkesson kör helt enkelt på vad de KÄNNER för, oavsett vad de reella effekterna blir.
Att statsministern direkt efter sitt snack om sammanhållning och att ursprung inte spelar roll står och pratar om invandringen som en belastning visar exakt hur tomma orden i hans tal till nationen var. Det är också tydligt i hans svar till Aftonbladets reporter att han anser att offren i Örebro förtjänar att uppmärksammas eftersom de var ”goda” invandrare i skolan för att förbättra sina liv. Hade de varit sjukskrivna, arbetslösa eller kriminella kan vi räkna med att hans empati för dem hade varit ännu lägre än den redan är. Om det nu är möjligt att hamna på minus i empatisk förmåga.
Anyhow. Vi håller flera tankar i huvudet redan. Det är just därför vi kan säga att din och dina vänners hetsande mot invandrare försätter den icke vita delen av befolkningen i reell fara.
Krönika av Paula D
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Videoklippet som SVT valt att korta ner kan ses här:
I ett möte med riksdagsjournalisterna gör migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Moderaterna, uttalanden om Sverigedemokraternas politik som ger sken av att ytterligare närmanden till SD är nödvändiga för M:s överlevnad:
– Det är bara ett parti som har trovärdighet i migrationsfrågan utifrån det perspektivet att man har stått fast länge i sin position. (Källa: Aftonbladet)
– Min analys är att de låg i takt med folket. Folket skrek efter förändringar i migrationspolitiken men övriga partier vägrade att ta i den frågan. (Källa: Aftonbladet)
– När SD vann mer mark så blev det ännu mindre bekvämt för partiet att ta i frågan, det är extremt olyckligt. (Källa: Aftonbladet)
2018 uttalade sig nuvarande statsminister Ulf Kristersson (M) om hur han då såg på SD:
– Mina värderingar är inte SD:s, jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD. (Källa: Aftonbladet)
Sedan dess har mycket hänt vad gäller M:s relation till SD. För varje år har M närmat sig det parti som de lovat att inte ens samtala med. Berömmet från Malmer Stenergard riktat mot SD är ytterligare ett bevis på att det med största säkerhet inte längre finns någon gräns för hur omfattande ett samarbete med SD kan vara. I enlighet med strategin att polera SD och deras politik har Kristersson med jämna mellanrum talat vackert om att SD har förändrats, och att de har blivit mer seriösa.
Moderaterna, samt övriga partier i regeringen (framför allt Kristdemokraterna), har förflyttat gränserna från att inte vilja ha något som helst att göra med Sverigedemokraterna till att ingå fullskaligt samarbete med dem. Om Tidöpartierna skulle vinna nästa val kommer vi med största sannolikhet få se SD i regeringen. Kanske kommer vi då också att få se en sverigedemokratisk statsminister.
I ett tal vid Folk och Försvars Rikskonferens 8 januari 2024 uttalade sig statsminister Ulf Kristersson (M) om svenskars försvarsvilja, och insinuerade att svenskfödda skulle ha större försvarsvilja än utlandsfödda:
‘Ukraina lär oss att ett lands viktigaste resurs i krig är den gemensamma försvarsviljan. Även vi måste börja tala högt om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap. Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling’. (Källa: Regeringen.se)
I en kommentar till Aftonbladet svarar Kristersson på kritiken. Men han målar in sig än mer i hörnet när han skriftligt svarar:
‘Är man inte beredd att försvara svensk demokrati och vårt sätt att leva ska man naturligtvis inte heller bli svensk medborgare’. (Källa: Aftonbladet)
Statistik från FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) gör gällande att statsministern sprider en myt om att utlandsfödda skulle ha en lägre försvarsvilja än svenskfödda. Statsministerns retorik om medborgarskap och försvarsvilja splittrar istället för att ena.
I en intervju med Aftonbladet publicerad 13 januari 2024 utvecklar Kristersson resonemanget:
‘[…] det är helt uppenbart att det finns människor som i första hand vill ha skydd av Sverige, snarare än att fullgöra sina skyldigheter mot Sverige’. (Källa: Aftonbladet)
Kristersson fortsätter sedan på det inslagna spåret om försvarsviljan. Han upprepar att det finns skillnader mellan svenskfödda och utlandsfödda därvidlag. Han repeterar påståendet att utlandsfödda skulle ha en lägre försvarsvilja. Kristersson ”belägger” påståendet med:
‘Dagens regler gör det alldeles för lätt att bli svensk medborgare utan att på allvar ta ställning till om man vill vara svensk medborgare, inklusive värderingar och skyldigheter’.
‘Det var ett bredare sätt att säga att medborgarskapet inte handlar om att få ett pass i handen. Medborgarskapet handlar om att du står upp för Sverige, att du vill vara en del av den svenska samhällsgemenskapen’. (Källa: Aftonbladet)
Kristersson säger att man inte ska bli medborgare om man inte är beredd att anpassa sig till grundläggande svenska värderingar, svensk liberal demokrati och svensk lagstiftning.
Statsministern baserar alltså inte påståendet på fakta. Tvärtom så spekulerar han utifrån fördomar och vad han ”tror” stämmer. Problemet med statsministerns ihärdiga mytspridning om utlandsföddas påstådda lägre försvarsvilja är att han splittrar i en tid då vi ska stå enade.
Sällan har vi sett hur politiker som Moderaternas Ulf Kristersson och Johan Forssell dragit lans mot det rättssamhälle, vilket byggts under hundratals år, för att värna individens friheter, rättigheter och skyldigheter.
Ingen kan ha undgått hur riksdagsledamöter och främlingsfientliga anklagar och angriper ett stort antal oskyldiga individer baserat på de enstaka gemensamma nämnare de kanske har med dömda förövare.
Varför tillåts svenska lagstiftare åsidosätta både svensk grundlag och internationella avtal?
När blev det juridiskt och moraliskt accepterat att begå egna brott, bara för att man tror andra enskilda individer ej vill efterleva lag, ordning och göra rätt för sig i samhället?
Brott med rubriceringen hets mot folkgrupp och egna uttalande i direkt strid mot Förenta Nationernas Mänskliga Rättigheter, artikel tio och elva, de om rätten till domstol och att alla antas vara oskyldiga tills dess att skuld bevisats?
Partiledaren för Moderaterna kräver nu, utöver tidigare uttalande om att invandringen utgör en stor andel av kriminaliteten i Sverige, att se maktdemonstrationer från polisen, i form av bland annat vattenkanon.
Ulf Kristersson vill, utan vidare förklaring, även tvångsomhänderta fler barn. Räcker det inte med de barn Ulf Kristersson potentiellt tvångsomhändertagit från andra delar av världen, i strid med Barnkonventionen under sin tid som VD för Adoptionscentrum?
Ulf Kristersson pratar om stökiga månader. Sverige har haft det ‘stökigt’ i många år. Ingen kan vara naiv, förstå att det är olika maffiagäng som ligger bakom en betydande andel av brotten i Sverige.
Medlemmarna avkrävs lojalitet och lydnad under regler med en viss hederskodex och straffas med döden om de bryts.
Maffia är starkt hierarkisk och finns bland mc-gäng, i vissa förorter och bland svenskfödda. De har, vad flera svenska partier vill införa, hårdare straff för att uppnå disciplin, lydnad. Men vad vi ser som resultat av den typen av ledarskap är bara flera dåd och mera död.
Om Moderaterna väljer modellen att utvisa någon, utan att denne blivit dömd så gör de sig inte bara skyldiga till ett potentiellt eget brott, utan personen i fråga kommer bara att ersättas av någon annan.
Regeringen måste ta tag i problemen genom internationellt samarbete och tillsammans med Europol för att bekämpa alla maffior och göra det med stöd av just det regelverk som föddes efter den nionde maj, 1945.
Ja, vi behöver slå ner de olika maffiagängen som styr delar av vårt land och delar av verksamheter, inte bedriva hets mot folkgrupp bara för att blidka väljare.
Betänkande gjort av av Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer. (SOU 2021:27)
Att rättfärdiga egna brott med hänvisning till andras kriminella handlingar är varken juridiskt eller moraliskt försvarbart i vårt rättssamhälle.
Att bedriva potentiell rasistisk verksamhet är inte förenligt med svenska värderingar och inte med det ämbete Ulf Kristersson och Johan Forssell besitter.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Januari 2018: Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare lovar:
– Mina värderingar är inte SD:s, jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD. (Källa: Aftonbladet)
Juli 2018 besökte Kristersson Förintelseöverlevare Hédi Fried i hennes lägenhet. Fried säger följande om mötet:
– Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap. (Källa: Expressen)
Januari 2021 säger Kristersson i en intervju i SVT:
– Jag tycker att Sverigedemokraternas retorik har förändrats en del de senaste åren. De har breddat sig politiskt och deltar mycket mer seriöst i parlamentariskt arbete. I de samtal som vi har haft med dem när det gäller till exempel kriminalpolitiken, invandringspolitiken och en del av energipolitiken så tycker jag att de har varit seriösa och konstruktiva. Och de har varit lika konstruktiva som alla andra under coronapandemin.
– Jag har sagt till Sverigedemokraterna, och det står jag för, att vi samarbetar gärna med er i frågor där vi tycker ungefär lika. Och om vi kan lösa problemet med regeringställning så är vi beredda att kompromissa med dem i de frågorna. Men vi kommer inte att bilda gemensam regering utan vi tänker bilda regering med Kristdemokraterna. (Källa: SVT)
Kristersson ljuger alltså för en Förintelseöverlevare och säger att han aldrig, aldrig kommer att ha samröre med SD – ett parti sprunget ur nynazism – knappt tre år senare sviker han henne. POPULISM i äkta genuin form.
Motargument 