Politiker och debattörer på högerflygeln har insinuerat och krävt att alla partier ska skriva varsin vitbok. Flera partier har redan granskat sin historia.
Socialdemokraterna bad om ursäkt till samerna 1998. Vänsterpartiet publicerade sin vitbok om kommunistisk historia redan 1992. Centern skrev sin om Bondeförbundet, 2002-2008. Alliansregeringen släppte 2014 en vitbok om statens övergrepp mot romer, inklusive tvångssteriliseringar. Det finns alltså en tradition av självrannsakan i svensk politik.
Sverigedemokraterna skiljer sig markant. Partiet grundades 1988 av öppet nazistiska och rasideologiska personer, och dessa idéer lever kvar till nutid. Att jämföra SD:s bakgrund med andra partiers förflutna är historielöst – SD är inte ett gammalt parti med gamla synder, utan ett relativt nytt parti med extremism i sitt DNA.
Vitboken kom dessutom inte av eget initiativ utan efter massiv kritik. Partiet har konsekvent försökt dölja eller tona ner sina rötter. Och till skillnad från andra partier är SD:s fördomar inte en sak för historieböckerna – de präglar partiets politik i dag.
SD:s kampanjande mot muslimer och HBTQIA+ har varit central i partiets tillväxt. Partiet har gång på gång pekat ut muslimer som ett hot, normaliserat islamofobi och underminerat religionsfriheten. Detta är inte historia – det är nutid. Därför räcker det inte, de behöver göra vitbok över åren 2011 och till idag. Frågan var aldrig vad SD har varit, utan vad det fortfarande är nu.
Tidöregeringen är helt öppna med att återvandringen ska öka kraftigt, och att socialtjänsten ska vara del i den processen genom att informera om och uppmuntra återvandring. En omröstning i sakfrågan visar att Socialdemokraterna ställer sig bakom Tidöregeringen i frågan om socialtjänstens förändrade uppdrag.
I omröstningen om sakfrågan om socialtjänsten ska informera om och uppmuntra återvandring röstade Tidöpartierna och Socialdemokraterna för.
Skärmdump från Riksdagens hemsida 250520.
Vän av ordning känner sig nödgad att protestera och vill veta hur påtryckningar om återvandring på något sätt skulle kunna vara hållbara och förebyggande för socialtjänstens arbete? Tvärtom ser jag att det kan komma att bidra till en ökad polarisering i samhället samt att tilliten hos utsatta familjer gentemot socialtjänsten kommer att innebära att färre vågar söka hjälp. Socialtjänsten påpekar att det kommer att hindra det förebyggande och främjande arbetet som de är ålagda. Hur hänger migrationspolitiken ihop med socialtjänstens mål?
Socialdemokraterna anammar många av Tidöpartiernas ståndpunkter i flykting-, migrations- och kriminalpolitiken. Omröstningen i frågan om socialtjänstens förändrade uppdrag är ett exempel på det.
Socialdemokraterna har nyligen presenterat ett integrationspolitiskt förslag. I korthet handlar förslaget om att nyanlända ska kunna anvisas bostad i områden där fler svenskar bor än vad som är fallet idag, då nyanlända anvisas bostad i redan segregerade områden. Medan S talar om att vi behöver ”blanda befolkningen och bebyggelsen” för att främja integration och bryta segregation talar Sverigedemokraterna, deras sympatisörer och högerextrema bloggar om att förslaget skulle innebära ”tvångsblandning”, ”tvångsintegration” och ”tvångsomflyttning”.
Inget av regeringspartierna, dvs Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har officiellt kommenterat S förslag om att blanda befolkningen. SD-nära nätbloggar, som t ex Samtiden, är naturligtvis inte sena på bollen när det vankas möjligheter att polarisera och kategorisera människor i ”vi och dom”. Samtiden ägdes fram till ganska nyss av SD, är fortsatt ett propagandaorgan för partiet, och flera medarbetare är SD-kopplade.
I en artikel på Samtiden läser vi:
”I Malmö har sossarna redan påbörjat projektet. I det tidigare fashionabla Limhamn har S-styret tryckt in hyresfastigheter dit personer som lever på socialbidrag har flyttat. ”Rosengård by the Sea” är numera det allmänt vedertagna begreppet för området. Här bor alltså, sida vid sida, de som jobbar, sparar och har höga bostadslån med de som hänger omkring på dagarna och lever på andra – en blandning som Magdalena Andersson anser är eftersträvansvärd och som ska lösa problemen kring alla de samhällsbetungande följdeffekterna av deras mångåriga migrationspolitik.” (Källa: Samtiden)
Sedan ett par år har Malmö stad initierat en integrationsplan som handlar just om att främja integration och bryta segregation. Nyanlända och socialt utsatta har via bidrag beretts möjlighet att bo i hyresrätter I Limhamns sjöstad. Det som SD, deras sympatisörer och t ex Samtiden nu ropar högt om är alltså redan ett faktum.
Skärmdump från Riks X-konto 250603.
Jag bor själv sedan 5 år tillbaka i Limhamns sjöstad. Den s k ”tvångsblandningen” och ”tvångsintegrationen” är inget jag har lidit av, tvärtom är bostadsområdet vackert beläget vid havet, samt lugnt och tryggt. I området bor unga par, barnfamiljer och äldre. Under varma sommardagar och -kvällar lever Glasbrukskajen upp, då folk i alla åldrar njuter av väder och utsikt. Kajen har blivit ett populärt promenadstråk och en välbesökt bad- och picknickplats, men detta är inget som stör boende i området.
Det har i media varit en debatt om ett enskilt bostadshus där det har förekommit grov kriminalitet, kopplat till en specifik familj med gängkriminella familjemedlemmar. Familjen, samt sex andra familjer, flyttade från huset för två år sedan, och sedan dess har det inte skrivits mer om Limhamns sjöstad. Förrän nu, när Samtiden återigen lyfter området som ett exempel på att socialdemokratisk integrationspolitik i Malmö skulle ha varit ett misslyckande. Det enda argumentet de har är just det specifika bostadshuset, som är ett (1) hus i en stadsdel bestående av massor av hyresrättshus, bostadsrättshus och radhus.
Skärmdump från Lars Beckmans (M) X-konto 250605.
Vän av ordning vill påminna om att kriminalitet existerar i alla delar av det svenska samhället. Att det uteslutande skulle vara ett fenomen förbehållet s k ”utsatta områden” är såväl naivt som direkt felaktigt att påstå. Att SD och och andra använder mitt bostadsområde som slagträ i den integrationspolitiska debatten är inte bara tråkigt, det är inte heller ett underbyggt argument. Det handlar till syvende och sist om att vissa människor inte vill bo med människor som inte ser ut, talar eller beter sig som dem själva.
Människors ursprung eller ekonomiska status är för mig helt oväsentligt. Även när det kommer till grannar. Att utgå ifrån att kriminalitet eller försummelse skulle vara avhängigt etnicitet är rasism baserad på generaliserande fördomar om människor med annat ursprung. Det integrationspolitiska förslaget om ”blandning av befolkning och bebyggelse” är välkommet i arbetet med att främja integration och bryta segregation.
Tidöregeringen intensifierar arbetet med att ”stimulera återvandring”. Alltsedan första versionen av Tidöavtalet som presenterades för drygt två och ett halvt år sedan har diskussionen varit central i den migrationspolitiska debatten. Nu tillsätts en utredning för att ta fram verktyg som ska stärka lokala och statliga aktörer i arbetet med att ”informera”om det som påstås vara ”frivillig” återvandring. I själva verket är det illa kamouflerade formuleringar som syftar till att se till att så många som möjligt återvänder till sina hemländer.
Det finns ett parti som inte är som alla andra. Detta parti som bildades 1988 har alltid propagerat för repatriering, dvs återvandring. Sverigedemokraterna är ”hjärnan” bakom transformationen på migrationsområdet som skett hos regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Före valsegern 2022, då SD blev största parti i regeringsunderlaget, hade inget av dessa partier talat om återvandring. Numer är det svensk regeringspolitik. SD:s våta dröm har – i deras värld – äntligen blivit verklighet.
Vi läser följande ur Tidöavtalet:
”En utredning tillsätts kring hur återvandring kraftigt kan stimuleras och med andra medel öka när det gäller personer som är bosatta i Sverige och som har anknytning till ett annat land och som vill återvandra. Det gäller särskilt personer som inte integrerats i det svenska samhället i termer av egenförsörjning, språk eller andra kulturella faktorer”. (Källa: Tidöavtalet)
I pressmeddelandet från Justitiedepartementet 5 juni 2025 uttalar sig såväl migrationsminister Johan Forssell (M) som migrationspolitiske talpersonen Ludvig Aspling (SD). I princip säger de två herrarna samma sak, dvs att personer som inte ”vill” eller ”kan” integreras i samhället, med intensifierad information ska kunna återvandra ”frivilligt”.
I samma pressmeddelande läser vi följande formulering:
”Kommuner möter ofta personer som kan vara aktuella för frivillig återvandring, men att kunskapen om möjligheterna och stödet som finns ofta är låg. Samordnaren ska därför samla in och sprida information, vägleda kommuner och bidra till att utveckla samverkan med andra aktörer, till exempel civilsamhället, statliga myndigheter och länsstyrelserna”. (Källa: Regeringen)
När lokala och statliga aktörer nu får mandat att aktivt propagera för återvandring, är det svårt att se hur detta ska kunna etiketteras som ”frivilligt”. Tvärtom ska personer och familjer, som redan är utsatta, påminnas om att de skulle vara icke önskvärda, inte är välkomna. Istället för att erbjudas det sociala stöd som de har rätt till, ska de istället övertalas att lämna landet för att åka tillbaka till det land som de en gång flydde av en anledning.
Tidöpartierna, som i stora delar får stöd av Socialdemokraterna i migrationsfrågorna, har kritiserats av många aktörer för den kraftigt åtstramade flykting- och migrationspolitiken.
Uppdraget ska slutredovisas 4 juni 2027.
Att regeringen, nu tillsammans med SD, väljer att skärpa retoriken och politiken kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Den tillspetsade retoriken, och reella politiken, gällande återvandring får den ofrånkomliga konsekvensen att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar.
I dagens debatt brukar inte SD:s historia refereras till lika frekvent som tidigare. Men när partiet först tog sig in i riksdagen 2010 samt vid flera nazistavslöjanden har SD ofta valt att peka på de andra partierna och deras historia.
Under 1990-talet försvarade Anders Klarström nazistskandalerna med att man högst troligt skulle hitta liknande siffror i de andra partierna men att ingen nyhetskanal eller tidning velat undersöka detta. Under 2010-talet hördes samma retorik fast nu istället från Jimmie Åkesson, att man måste komma ihåg hur Socialdemokraterna och de andra riksdagspartierna har en nazistbelastad historia, men att media aldrig fokuserar på detta.
Det som de flesta SD-anhängare glömmer bort är att samtliga av dessa beslut har varit riksdagsbeslut som flera partier supportat. Exempelvis lades Rasbiologiska Institutet fram som förslag under 1920-talet och godkändes av ledamöter från alla riksdagspartier; S, C, M och V.
Vidare påstås det att Socialdemokraterna inte bara startade Rasbiologiska institutet utan att de också skulle inspirerat Nazitysklands ledare Adolf Hitler att införa rasbiologi i landet. Detta påstående tillbakavisas av forskare som pekar på att rasbiologin var en internationell rörelse och inget som Socialdemokraterna ska vara ensamt ansvariga för. Om någon land “startade” rasbiologin ska det isåfall varit England som år 1905 startade det första dokumenterade rasbiologiska institutet.
Utöver att faktan i mång mån är fel presenterad eller rent ut lögnaktig så kommer återigen perspektivet av tiden in. När SD grundades 1989 hade det det gått omkring 45 år sedan Rasbiologiska Institutet slutat med rasbiologi, medan en större majoritet av SD-grundarna hade bakgrund i partier som ville bevara rasbiologin. För omkring 80 år sedan hade S vissa kopplingar till Nazityskland, för knappt hälften av den tiden, för 34 år sedan, ville SD införa rasbiologin igen.
Gå inte på lögnerna, låt inte SD peka åt andra håll.
Idag, söndag 9 juni är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.
Förra gången, 2019, röstade endast 55 % av röstberättigade i Sverige. Detta kan ställas i jämförelse med ca 80 % i riksdagsval. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där mellan 85 och 90 % av röstberättigade röstade senast.
8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier
Det finns i nuläget åtta partigrupper i Europaparlamentet. Högerextrema partier ingår i tre av dessa: Identity and Democracy (ID), European Conservatives and Reformists Group (ECR) och European People’s Party (EPP). Vänsterextrema partier ingår i två av de åtta partigrupperna: European United Left–Nordic Green Left (GUE-NGL) och Greens European Free Alliance (Greens/EFA). Flertalet av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna.
Sverigedemokraterna ingår i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Österrikes Frihetsparti (FPÖ), franska Marine Le Pens nystartade nationalistiska/högerextrempopulistiska National Rally (RN), polska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Lag och Rättvisa (PiS) och italienska nationalistiska/högerextrempopulistiska Lega.
Miljöpartiet ingår i Greens European Free Alliance (Greens/EFA). I denna partigrupp ingår vänsterextrema nationalisterna/EU-skeptiska Galician Nationalist Bloc (BNG).
Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, innehåller flera kommunistiska, marxist-leninistiska och vänsternationalistiska partier. Ett av partierna (Partida Comunista Portugues, PCP) har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår också exempelvis irländska vänsternationalisterna Sinn Féin och spanska, vänsterextrempopulistiska Podemos.
Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår t ex bulgariska, nationalkonservativa Union of Democratic Forces (SDS), estniska, nationalkonservativa Isamaa, rumänska nationalkonservativa och högerextrempopulistiska People’s Movement Party (PMP).
Kommer V, MP, M, KD och SD fortsätta samarbeta med extremister?
Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper dessa partier kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier? Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet.
Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU. De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier. Om svensk lagstiftning står i strid med EU-lagstiftning är det den senare som gäller.
De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet. Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.
Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.
Idag, söndag 9 juni är detval till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.
Historiskt sett är vi dåliga på att rösta i EU-val. Förra gången, 2019, röstade 55 % av röstberättigade i Sverige. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där mellan 85 och 90 % av röstberättigade röstade senast (Källa: Europaparlamentet).
Det blåser hård kuling i EU. Blåsten består av högerextrema partier på frammarsch. I flera EU-länder har högerextrema partier makten. I ytterligare länder har högerextrema partier stort inflytande på den politik som förs i landet. Redan i förra EU-valet skördade högerextremismen stora framgångar.
8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier
Sverigedemokraterna ingår i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Österrikes Frihetsparti (FPÖ), franska Marine Le Pens nystartade nationalistiska/högerextrempopulistiska National Rally (RN), polska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska Lag och Rättvisa (PiS) och italienska nationalistiska/högerextrempopulistiska Lega.
Miljöpartiet ingår i Greens European Free Alliance (Greens/EFA). I denna partigrupp ingår vänsterextrema nationalisterna/EU-skeptiska Galician Nationalist Bloc (BNG).
Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, innehåller flera kommunistiska, marxist-leninistiska och vänsternationalistiska partier. Ett av partierna (Partida Comunista Portugues, PCP) har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol. Där ingår också exempelvis irländska vänsternationalisterna Sinn Féin och spanska, vänsterextrempopulisterna Podemos.
Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår t ex bulgariska, nationalkonservativa Union of Democratic Forces (SDS), estniska, nationalkonservativa Isamaa, rumänska nationalkonservativa/högerextrempopulistiska People’s Movement Party (PMP).
Bland partier i Europaparlamentet som inte ingår i någon partigrupp finner vi bl a ungerska, nationalkonservativa Fidesz – som sparkades ur partigruppen EPP med motiveringen att de är antidemokratiska – och ungerska etnonationalistiska/antisemitiska Jobbik, Greklands Kommunistiska Parti (KKE), med hammaren och skäran som partisymbol och italienska populisterna Femstjärnerörelsen (M5S). Vi kan också konstatera att tyska nationalkonervativa/högerextrempopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) nyligen sparkats ur partigruppen ID pga kontroversiella uttalanden om SS från deras ledande politiker.
Kommer V, MP, M, KD och SD att fortsätta samarbeta med extremistpartier?
Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper som Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier? Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet.
Sverigedemokraterna är svårbedömda vad gäller vilken partigrupp de kommer att välja. Vi kan utgå ifrån att de kommer att sälla sig till en grupp innehållande EU-skeptiska, nationalkonservativa och högerextrema partier, alternativt väljer de att inte ingå i någon partigrupp alls.
Vänsterpartiet kommer med all säkerhet att fortsätta vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier.
Miljöpartiet kommer troligtvis att stanna i sin partigrupp där ett vänsterextremt och nationalistiskt parti ingår.
Moderaterna och Kristdemokraterna kommer högst sannolikt att fortsätta samarbeta med nationalkonservativa och högerextrempopulistiska partier.
Inte förrän efter valet bestämmer sig partierna för vilken partigrupp de avser att ingå i.
60 % av vår lagstiftning är beroende av EU
Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU. De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier. Om svensk lagstiftning står i strid med EU-lagstiftning är det den senare som gäller.
De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet. Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.
EU – ett fredsprojekt som innehåller antidemokrater
EU är i grunden ett fredsprojekt, med sitt ursprung i efterkrigstidens Kol- och stålunionen 1952. I EU-valet har vi möjlighet att säkerställa att demokratin segrar, så att representationen i Europaparlamentet stämmer överens med hur folket vill att arbetet i EU ska fortlöpa.Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.
Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag 9 juni röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.
Marine Le Pen, partiledare för franska ultranationalistiska National Rally (RN), har flörtat med Giorgia Meloni, den högerextrempopulistiska och nationalkonservativa italienska premiärministern, om att starta en ny högerextrem ”supergrupp”. Le Pen har insett att de högerextrema partierna är väldigt splittrade i Europaparlamentet och ser möjlighet att forma en partigrupp som skulle kunna bli den näst största partigruppen i Europaparlamentet.
Sverigedemokraterna, deras sympatisörer och flera nätbloggar gör allt de kan för att släta över SD:s ideologiska rötter. Bland många myter och anklagelser sprids Aftonbladets rubriker från 1930- och 1940-talet som ett exempel på Socialdemokraternas påstått nazistiska rötter. Det är en enkel myt att knäcka. Aftonbladet var inte ägd av Socialdemokraterna eller LO före och under andra världskriget.
Sedan Aftonbladets grundande 1830 var tidningen uttryckligen borgerligt liberal i sin politiska inriktning. Från August Sohlmans tid som ägare av tidningen 1851 och framåt antog tidningen en alltmer konservativ och tyskvänlig politisk inriktning.
Mellan 1932 och 1956 ägdes Aftonbladet av Torsten Kreuger. Inrikespolitiskt var den under denna tid borgerligt liberal, men utrikespolitiskt: pro-nazistisk och tyskvänlig.
LO (Arbetarrörelsen Landsorganisationen i Sverige) startade 1942 konkurrenten ”Aftontidningen” som en motvikt, drev den fram till 1956.
1956 köptes Aftonbladet av LO, och har sedan dess varit oberoende socialdemokratisk i sin politiska inriktning. Sedan början av 1960-talet har tidningens ledarsida varit oberoende socialdemokratisk.
SD drar sig inte för smutskastning. Strategin beror med stor sannolikhet på att de vill släta över det egna partiets ursprung och ideologiska rötter. Partiapparatens verktyg är historierevisionism. Många sympatisörer verkar köpa SD:s ständiga mantra om att S skulle ha nazistiska rötter. Motargument påminner om SD:s historierevisionistiska film om S i valkampanjen 2018. Här kan man inflika att partiledare Jimmie Åkesson varit tydlig med att SD inte kommer överge sina egna rötter.
Att Aftonbladets utrikespolitiska inriktning under andra världskriget var tyskvänlig och pro-nazistisk är inte bevis för att Socialdemokraterna skulle ha nazistiska rötter. Detta av den mycket enkla anledningen att Aftonbladet inte köptes av LO förrän elva år efter andra världskrigets slut.
Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.
”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))
För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.
Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.
En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.
På Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl a satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.
Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.
I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.
Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism
På Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl a regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.
Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.
Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)
Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.
Regeringen tar antisemitism på allvar
Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):
Hågkomst av Förintelsen
Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
Stöd till det civila samhället
Insatser inom rättsväsendet
Insatser mot våldsbejakande extremism
Internationellt samarbete
Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.
Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.
I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.
I veckan har Danska Folketinget klubbat igenom en lagförändring som gör det juridiskt möjligt att skicka asylsökande till asylcentrum i tredje land. Syftet är att flytta asylprocessen utanför EU. Ännu har inget avtal upprättats med något mottagarland men samtal har förts med bland annat Egypten, Tunisien och Rwanda.
I Aktuellt i torsdags uppgav danska invandrings- och integrationsministern Mattias Tesfaye (S) följande:
– Vår tanke är att om man söker asyl i Danmark så ska man uppehålla sig utanför Europa medan asylansökan behandlas. Om man har ett skyddsbehov så ska man få asyl utanför Europa. (Källa: SVT)
Tesfaye förklarar vidare att Danmark endast ska ta emot kvotflyktingar via FN och menar att det nya lagförslaget vilar på en humanitär grund.
Förslaget har mött hård kritik från bland andra FN, EU och Amnesty för att undergräva internationellt samarbete och strida mot asylrätten. Hur det kan argumenteras för att vara mer humanitärt är också obegripligt. Ett skäl som angivits är att det skulle slå undan benen för människosmugglare, även om åtgärder mot just människosmuggling saknas i förslaget. Det ska inte heller vara möjligt att söka asyl vid centret, istället ska de som når Danmarks gräns och vill ansöka om asyl skickas till centret. Oavsett personens ursprungsland.
Nils Muižnieks, Europe Director vid Amnesty International, säger:
– Föreställningen om att rika länder kan betala sig ur internationella åtaganden och frånta asylsökande människor deras rätt att ens få sin sak prövad i Danmark är djupt oroande. (Källa: Reliefweb)
Förslaget är extremt i sin utformning men bör inte komma som någon större överraskning. Danmarks asyl- och invandringspolitik har länge kantats av kontroverser och inhumana förslag. Beslutet har också föregåtts av liknande åtgärder som kraftigt begränsar asylrätten både i EU och globalt. Bland annat ingick EU ett avtal med Turkiet 2016 som innebär stora befogenheter för Turkiet att stoppa flyktingströmmen mot Europa mot ersättning från EU. Ett samarbete som hittills kostat EU runt 60 miljarder kronor. Liknande avtal har upprättats mellan Australien och angränsande ögruppsnationer där hårt kritiserade asylcentrum upprättats för att hantera asylansökningar utanför Australiens gränser.
Utöver det humanitärt förkastliga i att Danmark nu kringgår grundläggande mänskliga rättigheter och utövar direkt osmaklig signalpolitik, så tappar de också kontrollen över asylprocessen. Förslaget tydliggör inte hur Danmark ska kunna säkerställa en rättssäker prövning i tredje land, och inte heller hur de asylsökandes säkerhet ska garanteras i väntan. De riskerar också att hamna i beroendeställning till mer eller mindre autoritära stater. Detta är något som Motargument tidigare har belyst där EU:s beroendeställning till transitlandet Marocko diskuterades. Marocko uttryckte då sitt missnöje över politiska beslut i EU genom att öppna upp sina gränser under 24 timmar och släppa igenom de migranter man mot betalning åtagit sig att hålla kvar utanför EU.
Det danska förslaget är således i linje med tidigare åtstramningar, men tar den rättsliga våldsföringen mot migranter till nya nivåer. I slutändan handlar det om att avskräcka människor från att fly och migrera över landsgränser, ett beteendemönster som sträcker sig lika långt tillbaka som människans historia.
Motargument 